←  Dalkullan
Charlotte Löwensköld
av Selma Lagerlöf

Morgonkaffet
Sockerskålen  →


[ 88 ]

Morgonkaffet.

I.

Det fanns en, som hade kunnat ställa allt till rätta, om hon bara hade velat. Men det var kanske att begära för mycket av den, som hade suttit år efter år och bara fyllt sitt hjärta med önskningar.

Ty att det kan ha något inflytande på världens gång i det stora hela, att man sitter och önskar, det kan vara svårt att bevisa. Men att det kan ta makten över en själv, försvaga viljan och tysta ner samvetet, det skall man inte tvivla på.

Fru Sundler hade hela måndagseftermiddagen gått och grämt sig över att hon hade sagt de där orden om Charlotte, som hade jagat bort Karl-Artur. Tänk, att han hade varit där under hennes tak och talat med henne helt förtroligt och varit mer förtjusande, än hon någonsin hade kunnat drömma om, och att hon i sitt oförstånd hade sårat honom till den grad, att han hade förklarat, att han aldrig mer ville se henne!

Hon hade varit ond på sig själv och på hela världen, och när hennes man, organist Sundler, hade föreslagit, att de skulle gå över till kyrkan och sjunga en stund, såsom de brukade göra rätt [ 89 ]ofta om sommarkvällarna, hade hon avvisat honom så tvärt, att han hade flytt ur huset och tagit sin tillflykt till gästgivargården.

Detta ökade än mer hennes bedrövelse, för hon ville vara fullkomlig och otadlig både inför andra och inför sig själv, och hon visste ju, att organist Sundler hade gift sig med henne, bara därför att han beundrade hennes sångröst så utomordentligt, att han varje dag ville ha tillfälle att höra den. Och hon hade alltid redligt avbetalat vad hon var honom skyldig för att hon nu hade ett litet nätt hem och slapp att tjäna sitt bröd som fattig guvernant, men denna dag förmådde hon inte. Om hon hade höjt sin röst i Guds hus denna kväll, skulle det inte ha blivit välljud och fromma ord, som hade strömmat över hennes läppar, utan klagorop och hädelse.

Men till hennes stora och obeskrivliga glädje hade Karl-Artur kommit till henne så där vid halvniotiden på kvällen. Han hade trätt in glad och ogenerad och frågat om hon ville ge honom kvällsvard. Hon hade säkert sett litet förvånad ut över denna begäran, och då hade han förklarat, att han hade legat och sovit i skogen hela eftermiddagen. Han måtte ha varit mycket trött, för han hade inte bara sovit över middagen utan hade också försummat kvällsvarden, som i prostgården alltid stod på bordet precis klockan åtta. Kunde det vara möjligt, att fru Sundler hade hemma litet bröd och [ 90 ]smör, så att han kunde få stilla den förfärliga hungern?

Fru Sundler var inte förgäves dotter till en så utmärkt hushållsmänniska som Malvina Spaak. Ingen kunde säga om henne, att hon inte hade sitt hus i ordning, och hon plockade genast fram ur sitt skafferi inte allenast bröd och smör utan också ägg och skinka och mjölk.

Och i glädjen över att Karl-Artur hade kommit tillbaka och begärde hjälp av henne som av en gammal vän från mödernegården fick hon någorlunda igen sin tillförsikt, så att hon kunde säga honom hur bedrövad hon var över att hon på förmiddagen hade yttrat något sårande om Charlotte. Han måtte då väl inte ha trott, att hon hade velat stifta någon osämja mellan honom och hans fästmö? Nej, hon förstod ju, att detta, att ägna sig åt skolan, var ett vackert kall också det, men hon kunde inte hjälpa, att hon hoppades, ja, att hon varje dag bad till Gud, att doktor Ekenstedt måtte komma att stanna kvar som präst här ute på landsbygden, där man var så försummad, där man hade så få tillfällen att få höra en levande förkunnelse.

Karl-Artur svarade förstås, att om någon skulle be om ursäkt, så var det väl han. Men för resten skulle hon inte ångra sina ord. Han visste nu, att det var Försynen, som hade lagt dem på hennes läppar. De hade varit honom till hjälp och till väckelse.

[ 91 ]Därpå hade det ena ordet gett det andra, och snart hade Karl-Artur anförtrott henne allt, som hade hänt honom, sedan de skildes. Han var så överströmmande lycklig och så uppfylld av förundran över Guds stora nåd emot honom, att han inte kunde tiga, utan måste berätta alltsammans för en medmänniska. Det var ju en ren lycka, att denna Thea Sundler, som redan förut genom sin mor var inne i alla familjens förhållanden, hade kommit i hans väg.

Men då fru Sundler alltså fick höra talas om den uppslagna förlovningen liksom om den nyingångna, så borde hon ju ha förstått, att detta skulle medföra olycka. Hon borde ha förstått, att Charlotte bara av trilskhet och retsamhet hade svarat ja på fästmannens frågor om hennes förkärlek för biskopsämbetet. Hon borde ha förstått, att det där förbundet med dalkullan ännu inte var så fast knutet, att det inte möjligen hade kunnat upplösas.

Men om man har suttit och önskat år efter år att på något vis komma i förbindelse med en förtjusande ung man och få bli hans vän och förtrogna, inte något annat för all del, kan man då ha styrka tillräckligt för att tala förstånd med honom, redan första gången han lägger sin själ blott och bar inför ens ögon? Kanske det var omöjligt att begära annat av Thea Sundler, än att hon skulle helt och hållet gå upp i beundran och sympati och finna, att den där vandringen fram till kyrkbyn var en riktig hjältebragd.

[ 92 ]Eller att hon skulle försöka rentvå Charlotte, kunde man begära det? Att hon till exempel skulle påminna Karl-Artur om att Charlotte nog hade en stor förmåga att ställa och ordna för andra, men att hon sällan hade någon klokskap övrig för egen räkning? Nej, det kunde man inte vänta av henne.

Det är ju en möjlighet, att Karl-Artur inte var så säker på sig själv, som han låtsade. Ett litet inkast skulle måhända ha gjort honom tveksam. En ärlig förskräckelse skulle kanske ha förmått honom att avstå från den nya förlovningen. Men fru Sundler gjorde ingenting för att skrämma och varna. Hon fann, att alltsammans var utomordentligt härligt. Tänk, att så där lägga sitt öde i Guds hand! Tänk, att slita den älskade ur sitt hjärta för att kunna vandra i Jesu fotspår! Karl-Artur blev visst inte avskräckt. Han blev tvärtom uppmuntrad att gå vidare.

Och vem vet? Kanske att fru Sundler var fullt uppriktig? Hon hade både Almqvist och Stagnelius liggande på sitt förmaksbord, och hon var romantiker från hjässan till fotabjället. Och här hade hon ett äventyr äntligen. Här hade hon något, som hon kunde bli hänförd över.

I hela Karl-Arturs framställning fanns det bara en sak, som oroade fru Sundler. Hur kunde det hänga ihop med detta, att Charlotte hade sagt nej till Schagerström? Om hon var så ivrig att uppnå världsliga fördelar, som Karl-Artur påstod, och det ville fru Sundler alls inte bestrida, varför hade [ 93 ]hon då sagt nej till Schagerström? Vad kunde hon vänta sig för gott av att säga nej till Schagerström?

Men bäst som fru Sundler satt och funderade på detta, kom hon till klarhet. Hon begrep alltsammans. Hon begrep Charlotte. Hon hade spelat ett högt spel, men Thea Sundler begrep henne.

Charlotte hade genast ångrat, att hon hade sagt nej till Schagerström, och hon hade önskat att bli fri för att kunna ge den rike brukspatronen ett annat svar.

Därför var det, som hon hade ställt till med ett uppträde och retat Karl-Artur till den grad, att han slagit upp med henne. Det var förklaringen. Så var det, som det förhöll sig.

Denna sin upptäckt meddelade fru Sundler till Karl-Artur, men han ville inte tro henne. Hon förklarade och bevisade, han ville inte tro henne i alla fall. Men hon gav sig inte, hon heller. Härvidlag dristade hon sig till att motsäga honom.

När klockan slog tio och han skulle bege sig till mötet med dalkullan, höllo de ännu på att disputera om detta. Fru Sundler hade inte vunnit mer, än att Karl-Artur måhända var litet tvivlande. Men hon för sin del hade kvar sin visshet. Hon bedyrade, att nästa dag, eller åtminstone en av de allra närmaste dagarna, skulle Charlotte komma att förlova sig med Schagerström.

Ja, så där hade det tillgått. Thea Sundler hade inte ställt till rätta, hon hade tvärtom kastat in en [ 94 ]ny vredesbrand i Karl-Arturs själ. Och något annat hade man kanske aldrig bort vänta av henne.

Men där fanns ju ännu en annan människa, som gärna ville hjälpa och ställa till rätta, där fanns ju Charlotte. Ja visst, ja visst, men vad kunde hon göra just då? Karl-Artur hade ryckt upp henne ur sitt hjärta såsom en ogräsplanta. Hon stod emellan honom och hans Gud. Hon fanns inte till för honom.

Och även om han hade velat lyssna till henne, kunde man tänka sig, att Charlotte skulle finna de rätta orden, kunde man tänka sig, att hon, den unga, häftiga varelsen, skulle ha förstånd nog för att lägga stoltheten å sido och säga de goda och blida och försonande ord, som kunde rädda den älskade?


II.

Då Karl-Artur nästa morgon företog den vanliga vandringen från flygeln till manbyggnaden, där han skulle inta sitt morgonkaffe, stannade han gång på gång för att beundra luftens friskhet, sammetsglansen på de daggiga gräsmattorna, lövkojornas stolta färgprakt och de honungssugande biens glada surrande. Han kände med ljuv tillfredsställelse, att först i dag, sedan han hade gjort sig fri från världslivets lockelser, kunde han med fullkomligt välbehag njuta av naturens härlighet.

När han inträdde i matsalen, såg han till sin [ 95 ]överraskning, att Charlotte stod där för att ta emot honom alldeles som vanligt. Hans milda stämning övergick till en lätt förtrytelse. Han för sin del hade trott, att han var fri, att striden var utkämpad. Charlotte däremot tycktes inte ha uppfattat, att brytningen mellan dem var avgörande och oåterkallelig.

Han sade ett flyktigt godmorgon, eftersom han inte ville vara direkt ohövlig, men han låtsade inte se, att hon sträckte ut handen mot honom, utan gick rakt fram till matbordet och satte sig.

Han trodde, att detta skulle vara tillräckligt för att visa henne, att hon inte vidare borde besvära honom med sin närvaro, men Charlotte ville tydligen ingenting förstå, utan fortfor att hålla honom sällskap.

Fastän han tog sig i akt för att lyfta ögonen, så att hans blickar skulle möta hennes, hade han vid det enda ögonkast, han gett henne, hunnit märka, att hennes hy var ganska grådaskig och att ögonen voro omgivna av röda ringar. Hela utseendet bar vittne om att hon hade genomvakat sin natt i ångest och måhända i samvetskval.

Nå, än sedan! Inte han heller hade njutit någon sömn denna natt. Från tio till två hade han suttit i en skogsbacke och samspråkat med den brud, som Gud hade utsett åt honom. Den vanliga morgonskuren hade visserligen skilt dem åt och drivit hem honom till prostgården, men dessa timmar, då en ny kärleks lycka fyllde hans själ, dessa [ 96 ]timmar hade varit för ljuvliga att sovas bort. I stället hade han satt sig till skrivbordet för att underrätta föräldrarna om det skedda och på detta sätt få genomleva de gångna stundernas salighet än en gång. Dock var han viss om att ingen av hans utseende skulle kunna märka, att han inte hade fått en blund i ögonen. Han hade aldrig känt sig mera frisk och levnadsglad.

Det generade honom, att Charlotte sysslade omkring honom, som om ingenting hade hänt. Hon flyttade gräddsnipan och skorpkorgen närmare honom, och hon gick bort till luckan i väggen mot skänkrummet och hämtade det varma kaffet.

Medan Charlotte hällde upp kaffe i hans kopp, frågade hon lugnt och obesvärat, alldeles som om hon skulle ha frågat efter något fullt vanligt och alldagligt:

»Nå, hur gick det för dig?»

Det var verkligen motbjudande att svara. Det låg ännu ett skimmer av helighet över denna sommarnatt, som han hade tillbragt i sällskap med den unga dalkullan. Tiden hade han använt, inte till ömhetsbetygelser, utan till att förklara för henne hur han ville ordna sitt liv efter Kristi föredöme. Hennes stillsamma lyssnande, hennes tvekande, milda svar, hennes blyga instämmande hade gett honom den visshet han behövde. Men hur skulle Charlotte förstå den frid, den salighet, som han därvid hade erfarit?

[ 97 ]»Gud hjälpte mig», var det enda, som han sent omsider kom sig för att svara.

Charlotte höll på att hälla upp kaffe i sin egen kopp, då svaret föll. Det tycktes ha skrämt henne. Kanske hade hon trott, att hans tvekan betydde, att hans plan aldrig hade kommit till utförande. Hon satte sig ner så hastigt, som om benen inte ville bära henne.

»Gud nåde oss, Karl-Artur, du måtte väl aldrig ha gått åstad och gjort några galenskaper?»

»Hörde inte Charlotte vad jag sade att jag skulle göra, då vi skildes i går?»

»Jo, visst hörde jag det, men, käraste du, jag kunde väl inte tro, att det skulle vara annat än ett skrämskott.»

»Charlotte kan vara viss om att när jag säger, att jag skall lägga mitt öde i Guds hand, så gör jag det också.»

Charlotte teg en stund. Hon tog sig socker, hällde i grädde och bröt sönder en av de hårda rågskorporna. Han antog, att hon ville vinna tid för att lugna sig.

Han för sin del var förvånad över att Charlotte föreföll så ängslig. Han kom ihåg vad fru Sundler hade sagt om att Charlotte hade velat brytningen och själv framkallat den. Men härvid hade verkligen hans nya vän misstagit sig. Charlotte hade tydligen ingen tanke på att förlova sig med Schagerström.

»Du rusade alltså åstad och friade till den första [ 98 ]du mötte?» sade Charlotte i samma obesvärade ton, varmed hon hade börjat samtalet.

»Ja, Charlotte, jag lät Gud välja för mig.»

»Och det gick förstås rent på tok», utropade hon.

Han kände igen den gamla Charlotte på detta vanvördiga yttrande, och han kunde inte avstå från nöjet att ge henne en passande tillrättavisning.

»Ja», sade han, »att förlita sig på Gud, det har alltid varit galenskap, det, i Charlottes ögon.»

Hennes hand ryckte till litet. Skeden klirrade mot koppen, men hon lät inte förleda sig till något vredesutbrott.

»Nej», sade hon, »låt oss för all del inte börja på som i går!»

»Det tycker jag Charlotte har så rätt i. I all synnerhet som jag aldrig förr har känt mig så lycklig.»

Det var kanske en grymhet, men han kände ett oavvisligt behov att låta henne veta, att han var förlikt med sin Gud, att hans själ hade kommit till ro.

»Jaså, du är lycklig», sade Charlotte.

Det var inte så lätt att tolka vad som låg i det yttrandet. Var det bitter smärta, eller var det endast hånfull förvåning?

»Jag ser min väg klar framför mig. Alla hinder för att föra ett liv i Jesu anda är undanröjda. Gud har sänt den rätta kvinnan i min väg.»

Han betonade sin nuvarande lycka mer, än nödigt var. Men det var något i hennes lugn, som [ 99 ]oroade honom. Hon tycktes ännu inte förstå, att det hela var allvar, att saken var avgjord för all framtid.

»Det ser ut, som om det skulle ha gått bättre för dig, än jag trodde», återtog Charlotte i fullkomlig vardagston. »Jag skall ingenting säga, förrän jag har fått höra vem du nu är förlovad med.»

»Hon heter Anna Svärd», sade han, »Anna Svärd.»

Omöjligt att låta bli att upprepa namnet. Sommarnattens förtrollning, den unga kärlekens tjuskraft återfördes i hans minne med dessa ljud och förtogo det nuvarande ögonblickets obehag.

»Anna Svärd», upprepade Charlotte. Men ack, med vilken olikhet i tonfallet! »Är det någon, som jag känner?»

»Nog tror jag, att Charlotte har sett henne. Hon är från Dalarna.»

Charlottes min var lika hjälplöst frågande.

»Det är en enkel, fattig människa, Charlotte. Charlotte skall inte tänka på någon av sina fina bekantskaper.»

»Det kan väl aldrig...!» Hon ropade till så häftigt, att han måste se på henne. Det rörliga ansiktet uttryckte verkligen den högsta förskräckelse.

»Den där dalkullan, som var inne i köket i går... Gud i himlen, Karl-Artur! Jag tycker mig ha hört sägas, att hon heter Anna Svärd.»

Hennes förfäran var äkta, därpå kunde han inte tvivla. Men den var inte angenämare fördenskull. [ 100 ]Ett sådant förmynderskap den där Charlotte tog sig över honom! Och så oförstående hon visade sig! Hon skulle ha hört Thea Sundler förra kvällen.

Han skyndade att lägga ännu en rågskorpa i blöt i kaffekoppen. Det gällde att snart hinna äta sig mätt för att komma undan alla de beskärmelser, som nu skulle följa.

Men underligt nog hördes inga beskärmelser av. Charlotte endast svängde sig på stolen, så att han inte kunde se hennes ansikte. Ehuru hon satt alldeles tyst, var det något, som sade honom, att hon grät.

Han reste sig för att gå, fastän han ännu var långt ifrån halvmätt. Jaså, hon tog saken på det sättet. Det var verkligen omöjligt att fasthålla fru Sundlers hypotes, att det var Charlotte, som hade velat brytningen. Han måste tro på hennes häftiga sorg över den uppslagna förlovningen. Och som denna sorg vållade honom en smula samvetskval, ville han helst undgå att bevittna den.

»Nej, gå inte!» bad Charlotte utan att vända sig om. »Gå inte! Vi måste tala vidare om detta. Det är så förfärligt. Det kan inte få ske.»

»Det gör mig ont, att Charlotte tar saken så hårt. Men jag försäkrar Charlotte, att vi två var inte skapade för varandra.»

Hon for upp från stolen vid dessa ord. Där hade han henne mitt framför sig, stampande med foten i golvet och med huvudet stolt tillbakakastat.

[ 101 ]»Tror du, att jag gråter för min egen skull?» frågade hon och slängde föraktfullt bort en tår ur ögonvrån. »Tror du, att jag frågar efter, att jag blir olycklig? Begriper du inte, att det är över dig, som jag gråter? Du är ämnad till något stort, du, men det går alltihopa i putten, om du tar dig en sådan hustru.»

»Så Charlotte uttrycker sig!»

»Jag säger vad jag menar. Och jag ger dig det bestämda rådet, min vän, att om du prompt skall gifta dig med en bondmänniska, så ta åtminstone en härnerifrån landet, som du känner till. Och gå inte och gift dig med en sådan där gårdfarihandlerska, som har löpt land och rike omkring, ensam och oskyddad! Du är väl inte något barn. Du måtte väl begripa vad sådant vill säga.»

Han sökte hejda detta sårande ordflöde av den kortsynta varelsen, som inte ville förstå vad det här var fråga om.

»Hon är den brud, som Gud har utsett åt mig», påminde han.

»Det är hon visst inte.»

Hon ville kanske säga, att den brud, som Gud hade bestämt för honom, var hon själv. Kanske var det tanken härpå, som kom tårarna att flöda över ansiktet. Knytande händerna, kämpade hon för att återfå herraväldet över rösten.

»Tänk på dina föräldrar!»

Han avbröt henne.

[ 102 ]»Jag är inte rädd för mina föräldrar. De är allvarliga kristna, och de skall förstå mig.»

»Överstinnan Beate Ekenstedt», ropade Charlotte, »skall hon förstå? Gud, Karl-Artur, hur litet du känner din mor, om du inbillar dig, att hon någonsin skall ta emot en dalkulla som sin svärdotter! Din far kommer att bryta med dig, han kommer att göra dig arvlös.»

Vreden höll nu på att ta överhand hos honom, fastän han förut under hela tiden hade kunnat förhålla sig lugn.

»Låt oss inte tala om mina föräldrar, Charlotte!»

Charlotte tycktes ha insett, att hon hade gått för långt. »Nej, låt oss inte tala om dina föräldrar! Men låt oss tala om prosten och prostinnan här i Korskyrka och om biskopen i Karlstad och hela domkapitlet! Vad tror du att de skall säga, då de får höra talas om att en präst rusar ut på landsvägen för att fria till den första kvinna han möter? Och här i Korskyrka, där de är så noga med att prästerna skall iakttaga ett anständigt uppförande, vad skall de säga? Du kanske inte en gång får stanna här. Du blir kanske tvungen att flytta härifrån. Och vad tror du att de andra prästerna här i stiftet skall tänka om det där frieriet? Var du viss om att de och alla människor i hela Värmland skall förfasa sig! Du skall få se, att folket förlorar aktningen för dig. Ingen skall komma i kyrkan, då du predikar. Du skall bli [ 103 ]skickad till de fattiga finnsocknarna längst upp i norr. Du skall aldrig få befordran. Du skall få sluta dina dagar som pastorsadjunkt.»

Hon var så i tagen, att hon visst kunde ha fortsatt länge ännu, men hon måtte helt hastigt ha märkt, att hon inte gjorde det minsta intryck på honom med de många häftiga orden, och tvärstannade.

Han var i sanning förvånad över sig själv. Han var verkligen förändrad. Ännu i går hade hennes minsta ord haft betydelse för honom. Nu var det honom nästan likgiltigt vad hon tänkte om hans uppförande.

»Är det inte sant det jag säger?» frågade hon. »Kan du neka, att det är sant?»

»Jag kan inte resonera med Charlotte om sådana här saker», sade han med en viss högdragenhet, ty han kände, att han på något sätt hade sedan i går blivit henne överlägsen. »Charlotte talar endast om befordran och gunst hos de mäktiga, men jag anser, att det är just detta, som skadar en präst. Jag håller före, att ett liv i fattigdom med en enkel hustru, som själv bakar hans bröd och skurar hans golv, att just detta, som gör prästen oberoende av det världsliga, är det, som upphöjer och frigör.»

Charlotte svarade inte genast. Då han vände blicken mot henne, såg han, att hon stod med ögonen sänkta och rörde tåspetsarna fram och [ 104 ]tillbaka, liksom ett barn, då det känner sig förläget.

»Jag vill inte vara en sådan där präst, som bara visar vägen för andra», fortfor Karl-Artur, »jag vill också gå den själv.»

Charlotte stod alltjämt tyst. En skär rodnad spred sig över kinderna, ett leende av en ovanlig mildhet svävade över läpparna. Slutligen sade hon något mycket överraskande.

»Tror du inte, att jag också kan både baka och skura?»

Skämtade hon, eller vad var meningen? Hon hade samma troskyldiga uppsyn som en ung konfirmand.

»Jag vill inte stå i vägen för dig, Karl-Artur. Du, du skall tjäna Kristus, och jag skall tjäna dig. Jag kom hit in i morse för att säga dig, att allt skulle få bli, som du ville. Jag kan göra allt för dig, bara du inte jagar bort mig.»

Han blev så förvånad, att han med ett par steg närmade sig henne, men därpå stannade han, liksom rädd att falla i någon snara.

»Min älskade», fortsatte hon med en röst, som knappast var hörbar, men som skälvde av ömhet, »du vet inte vad jag har gått igenom i natt. Jag måste visst vara så här nära att mista dig för att förstå hur stor min kärlek är.»

Han närmade sig henne ännu ett steg. Hans forskande blickar sökte läsa i hennes själ.

»Älskar du mig inte mera, Karl-Artur?» frågade [ 105 ]hon och lyfte mot honom ett ansikte, som var dödsblekt av ängslan.

Han ämnade säga, att han hade slitit henne ur sitt hjärta. Men han kände med ens, att detta inte var sant. Hennes ord rörde honom. De tände på nytt en utdöende låga i hans själ.

»Bara du inte leker med mig?» sade han.

»Karl-Artur, nog ser du, att jag menar allvar.»

En återuppståndelse ägde rum i hans själ vid dessa ord. Liksom en eld, som tillföres nytt bränsle, uppflammade den gamla kärleken. Natten i skogsbacken, den nya kärestan sjönko tillbaka som i en dimma och förintades. Han glömde dem, som man glömmer en dröm.

»Jag har redan frågat Anna Svärd om hon vill bli min hustru», mumlade han osäkert.

»Ack, Karl-Artur, nog kunde du ställa detta till rätta, om du ville. Med henne har du endast varit förlovad en natt.»

Hon framställde detta förslag helt ängsligt och bedjande. Han drogs ovillkorligen allt närmare fram till henne. Den kärlek, som utstrålade från henne, var stark och oemotståndlig.

Helt plötsligt slog hon armarna om honom.

»Jag begär ingenting, ingenting. Jaga bara inte bort mig!»

Han besinnade sig ännu. Han kunde knappast fatta, att hon gav efter helt och fullständigt.

»Men du måste låta mig gå min väg.»

»Du skall bli en verklig, levande vägvisare, [ 106 ]Karl-Artur. Du skall lära människorna att vandra i Jesu fotspår, och jag skall hjälpa dig under arbetet.»

Hon talade med den varmaste, fullaste övertygelse. Äntligen trodde han henne. Han förstod, att den långa strid, som hade kämpats mellan dem under fem år, den var till ända. Och det var han, som stod där som segerherre. Han kunde låta alla betänkligheter fara.

Han böjde sig ner emot henne för att med en kyss avsluta det nya förbundet mellan dem, då dörren från förstugan öppnades.

Charlotte stod med ansiktet vänt åt detta håll. En häftig förskräckelse avspeglade sig i dragen. Karl-Artur vände sig hastigt om och såg, att husjungfrun stod på tröskeln med en bukett i handen.

»Det är från brukspatron på Stora Sjötorp», sade hon. »Trädgårdsmästarn har kommit med den. Han står kvar i köket, ifall fröken vill tacka.»

»Det är ett misstag», sade Charlotte. »Varför skulle jag få blommor från Stora Sjötorp? Gå ut, Alma, och ge trädgårdsmästarn blommorna tillbaka!»

Karl-Artur följde de växlade orden med största uppmärksamhet. Detta var ett prov. Här skulle han få visshet.

»Trädgårdsmästarn sade bestämt ifrån, att blommorna skulle vara till fröken», envisades husjungfrun, som inte kunde förstå varför man inte skulle ta emot några stycken blommor.

[ 107 ]»Nå ja, lägg dem då där!» sade Charlotte och pekade på ett bord.

Karl-Artur drog ett djupt andetag. Hon tog alltså emot blommorna. Nu visste han tillräckligt.

Då flickan hade gått och Charlotte åter vände sig emot honom, hade han ingen tanke på att kyssa henne. Nej, varningen hade lyckligtvis kommit i tid.

»Jag förstår, att Charlotte önskar gå ut till trädgårdsmästarn och sända sina tacksägelser med honom», sade han. Och med en bugning, i vilken han lade in så mycket av försmädlig artighet, som det var honom möjligt, försvann han ur rummet.


III.

Charlotte följde honom inte. En känsla av modlöshet smög sig över henne. Hade hon då inte ödmjukat sig tillräckligt för att rädda mannen, som hon älskade?

Varför skulle buketten komma just i det avgörande ögonblicket? Ville inte Gud, att han skulle bli räddad?

Hon gick bort till blombuketten, som låg daggfrisk och glänsande, och med tårfyllda ögon, nästan utan att veta vad hon gjorde, började hon plocka sönder blommorna.

Hon hade ännu inte hunnit förstöra dem alla, innan husjungfrun kom in med ännu ett budskap [ 108 ]till henne. Det var ett litet konvolut med Karl-Arturs stil på utanskriften.

När hon slet upp det, föll en guldring till golvet mellan hennes skälvande händer. Hon lät den ligga för att läsa några rader, som Karl-Artur hade rafsat ner på en bit papper.

»En person, som jag råkade i går afton och med vilken jag hade ett förtroligt samtal om mina angelägenheter, antydde för mig, att Charlotte troligen genast hade ångrat den korg, som Charlotte hade gett Schagerström, och att det var med full avsikt, som Charlotte retade mig så, att jag slog upp vår förlovning. Charlotte kunde då nästa gång ge Schagerström ett bättre mottagande. Jag ville inte tro, att detta kunde vara möjligt, men har nu sett, att det är sant, och återsänder härmed Charlottes ring.

»Jag antar, att Charlotte redan i går lät Schagerström veta, att vår förlovning var bruten. Jag antar, att då svar dröjde, blev Charlotte orolig och ville återknyta med mig. Jag antar, att blombuketten var det överenskomna tecknet. Om så inte hade varit, skulle Charlotte omöjligt under förhandenvarande omständigheter ha kunnat mottaga densamma.»

Charlotte Löwensköld läste igenom brevet flera gånger utan att förstå. »En person, som jag råkade i går afton — — —

»Jag begriper ingenting», sade hon hjälplöst och började läsningen än en gång. »En person, som [ 109 ]jag råkade i går afton — — — En person, som jag råkade — — —

På samma gång tyckte hon, att något halt och slemmigt, något, som liknade en stor orm, slingrade sig uppåt hennes kropp och ville kväva henne.

Det var det ondskefulla förtalets orm, som snärjde in henne och tog henne fången för långliga tider.