Charlotte Löwensköld/Kap 05

←  I prostträdgården

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Dalkullan

Morgonkaffet  →

Dalkullan.

Redan första gången Karl-Artur Ekenstedt hade sett Korskyrka prostgård, där den låg utmed landsvägen med de herrgårdsaktiga, höga lindarna, det gröna staketet, de ärevördiga portstolparna och den vita grinden, genom vars spjälor man kunde blicka in på gårdsplanen med dess rundel och grusgångar, med det långa, röda tvåvåningars boningshuset rätt fram och de två likastora flyglarna, adjunktens till höger och arrendatorns till vänster, hade han sagt till sig själv, att just sådan skulle en svensk prästgård se ut, på en gång hemtrevligt inbjudande, fridfull och respektingivande.

Och allt framgent, då han hade hunnit att lägga märke till de ständigt nyslagna gräsmattorna, till de välordnade rabatterna, där alla växtstånd voro av samma höjd och stodo på jämna avstånd, till de i prydligt mönster krattade gångarna, till det välputsade vildvinet omkring den lilla förstubron, liksom till långgardinerna, som i prydliga och jämna veck hängde för varje fönster, hade allt detta fyllt honom med samma känslor av välbehag och vördnad. Han hade tydligt känt, att envar, som bodde i denna gård, måste känna sig förbunden att iakttaga ett sansat och stillsamt uppförande.

Aldrig någonsin hade han kunnat föreställa sig, att just han, Karl-Artur Ekenstedt, en dag skulle komma springande fram mot den vita grinden med armarna fäktande i luften, hatten på örat och små korta tjut på läpparna.

Han uppgav ett vilt skratt, i detsamma han stängde grinden efter sig. Han tyckte sig kunna märka hur boningshus och blomrabatter stirrade efter honom i förvåning.

»Har man någonsin sett på maken? Vad kan det där vara för en figur?» viskade det från blomma till blomma.

Ja visst, träden undrade, gräsmattorna undrade, hela gården undrade. Han kunde höra hur de förvånade sig.

Kunde det vara sonen till den charmanta överstinnan Ekenstedt, hon, som var det mest bildade fruntimmer i hela Värmland och som skrev vers, som voro roligare än fru Lenngrens, — kunde det vara han, som kom rusande från prostgårdsträdgården, liksom skulle han fly ur ett ondskans och syndens hemvist?

Kunde det vara den stillsamme och försynte och gossaktige pastorsadjunkten, som brukade hålla så vackra och blomsterfyllda predikningar, som kom jagande med röda flammor över pannan och dragen förstörda av upphetsning?

Kunde det vara en präst i Korskyrka prostgård, där så många försiktiga och värdiga Herrans tjänare hade bott, som stod där vid grinden och ämnade gå ut på landsvägen i det fasta beslutet att fria till den första ogifta kvinna, som han mötte?

Kunde det vara unge Ekenstedt, som hade fått en så förfinad uppfostran och alltid hade levat bland fint folk, som ville utsätta sig för att nödgas ta till hustru, till kamrat för hela livet den första kvinna han mötte? Visste han inte, att han kunde råka ut för en skvallerbytta eller en latmask, för en sjåpa-gåsa eller en härpa-snärpa, för en Slarv-Sara eller en Geting-Karin?

Visste han inte, att han gav sig ut på den farligaste vandringen i hela sitt liv?

Karl-Artur stod ett par ögonblick kvar vid grinden och hörde på all denna undran, som gick från träd till träd, från blomma till blomma.

Ja, han visste, att denna vandring var farlig och betydelsefull. Men han visste också, att han under denna sommar i Korskyrka hade älskat världen mer än Gud. Han visste, att Charlotte Löwensköld hade varit en fara för hans själ, och han ville mellan sig och henne resa upp en skiljomur, som hon aldrig skulle kunna genombryta.

Och han visste, att i det ögonblick, då han slet kärleken till Charlotte ut ur sitt hjärta, öppnade det sig åter för Kristus. Han ville visa sin frälsare, att han älskade honom utan gräns och mått och att han litade på honom över allting. Därför ville han nu låta Kristus välja honom en hustru. Det var det stora och förskräckliga förtroende han hyste till honom, som han nu ville visa.

Han var inte rädd, där han stod vid prostgårdsgrinden och blickade bortåt landsvägen. Han var inte rädd, men han kände, att nu visade han det största mod, som en människa kan äga. Han visade det genom att lägga sitt öde helt och hållet i Guds händer.

Det sista han gjorde, innan han gick bort från grinden, det var att läsa ett fadervår. Och under bönen blev det stilla inom honom. Han fick nu också tillbaka sitt yttre lugn. Den hetsiga rodnaden försvann ur ansiktet, och underkäken ryckte inte mer.

Medan han nu började gå bortåt kyrkbyn, såsom han ju måste, om han ville möta människor, var han dock inte alldeles fri från anfäktelser.

Han hade inte hunnit längre än till slutet av prostgårdsstaketet, då han tvärstannade. Det var den arma, rädda människan, som bodde inom honom, som hejdade honom. Han hade kommit att tänka på att för en timme sedan, då han hade kommit vandrande från kyrkbyn, hade han på just samma ställe mött den döva tiggerskan Karin Johansdotter i sin trådslitna schal, sin lappade kjortel och med den stora tiggarpåsen på ryggen. Hon hade visserligen varit gift en gång i tiden, men nu var hon änka sedan många år och till äktenskap ledig.

Den plötsliga tanken, att det kunde bli henne, som han komme att möta, hade hejdat honom.

Men han hånade den arma, rädda, syndiga människan, som bodde i hans bröst, för att hon kunde tro, att hon numera hade makt att hindra honom från att fullfölja sitt uppsåt, och han fortsatte vandringen.

Bara ett par sekunder efteråt hördes ljudet av ett åkdon bakom honom. Strax därpå körde en kärra förbi, som drogs av en präktig springare.

I åkdonet satt en av de mäktiga och stolta bergsmän, som funnos i denna trakt, en gubbe, som ägde så många gruvdelar och hyttor, att han ansågs lika rik som en Schagerström. Han hade sin dotter vid sidan, och om han hade kommit åkande från andra hållet, skulle den unge prästen enligt sitt löfte ha varit tvungen att ge den myndige mannen ett tecken att stanna, på det att han måtte kunna fria till dottern.

Det var inte lätt att säga vilken utgång ett dylikt tilltag skulle ha fått. Ett piskrapp över ansiktet hade inte varit alldeles otänkbart. Bergsman Aron Månsson var van att gifta bort sina döttrar med grevar och baroner och inte med pastorsadjunkter.

På nytt blev hon rädd, den gamla, syndiga människan, som bodde i hans bröst. Hon rådde honom att vända, hon sade, att detta var en alltför vågsam färd.

Men den nya, tappra Guds människa, som också fanns inom honom, höjde sin jublande röst. Hon var glad över att detta var en farlig vandring. Hon var glad, att hon fick visa hur hon trodde och litade.

På höger sida om vägen reste sig en ganska brant sandås, vars sidor voro övervuxna av unga tallar, småbjörkar och häggbuskar. Inne bland de täta snåren gick någon och sjöng. Karl-Artur kunde inte se den sjungande, men rösten var honom välbekant. Den tillhörde den slarviga dottern till gästgivarn, hon, som sprang efter alla karlar. Hon var honom helt nära. I vilket ögonblick som helst kunde det falla henne in att vika av in på landsvägen.

Ovillkorligen började Karl-Artur gå sakta, så att hans steg inte skulle höras upp till den sjungande. Han såg sig till och med om efter någon möjlighet att undkomma.

På andra sidan vägen låg en äng, där en flock kor gingo på bete. Men korna voro inte ensamma, en kvinna höll på att mjölka dem, och även henne kände han igen. Det var prostgårdsarrendatorns lagårdspiga, som var lång som en karl och hade tre oäkta barn. Hela hans varelse drog sig samman av förfäran, men i det han framviskade en bön till Gud, gick han på.

Gästgivardottern trallade inne i småskogen, och den stora lagårdspigan slutade mjölkningen och gjorde sig i ordning att gå hem, men ingen av dem kom upp på vägen. Han mötte dem inte, fastän han såg och hörde dem.

Den arma, syndiga, gamla människan inom honom kom nu med ett nytt påfund. Hon sade till honom, att Gud kanske visade honom dessa två lättfärdiga kvinnor inte så mycket för att pröva hans tro och hans mod som för att varna honom. Kanske ville han låta honom förstå, att han handlade dåraktigt och överdådigt.

Men Karl-Artur tystade ner den svaga, vacklande syndaren inom sig och fortsatte vandringen. Skulle han vika för så litet? Skulle han tro mer på sin egen rädsla än på Guds makt?

Äntligen kom en kvinna gående emot honom på vägen. Henne kunde han inte undvika.

Fastän hon ännu befann sig på något avstånd, såg han, att det var Torpar-Matts-Elin, som hade ett eldmärke över hela ansiktet. Ett ögonblick stod han stilla. Det var inte nog med att den stackars flickan hade ett ohyggligt yttre. Hon var kanske den fattigaste i socknen, utan både far och mor och med tio oförsörjda syskon.

Han hade besökt henne i hennes torftiga stuga, full av trasiga, smutsiga ungar, som den äldsta systern förgäves strävade att kläda och föda.

Han kände ångestsvett framträda på pannan, men sedan knäppte han sina händer och gick framåt. »Det är för hennes skull, för att hon skall få hjälp, som allt detta sker», mumlade han, medan de nu snabbt närmade sig varandra.

Det var ett sant martyrskap, som öppnade sig för honom, men han ville inte vika undan för något i den vägen. För den fattiga flickan kände han ingen sådan motvilja, som gästgivardottern och lagårdspigan hade uppväckt inom honom. Om henne hade han inte hört annat än gott.

Emellertid, då det inte var mer än två steg mellan dem, vek hon av från vägen. Någon hade ropat på henne inifrån skogsdjupet, och hon försvann hastigt i busksnåren.

Men då Torpar-Matts-Elin sålunda var ur spelet, kände han hur en ofantlig tyngd lyftes från hans bröst. Han kände en helt ny tillförsikt och gick fram med höjt huvud, likaså stolt, som om det hade lyckats honom att bevisa styrkan av sin tro genom att gå på vattnet.

»Gud är med mig», sade han. »Kristus följer mig på min vandring och håller sin sköld över mig.»

Denna visshet upphöjde honom och fyllde honom med lycksalighet.

»Nu kommer snart den rätta», tänkte han. »Kristus har prövat mig. Han har sett, att jag menar allvar. Jag viker inte tillbaka. Min utvalda är i antågande.»

En minut senare hade han tillryggalagt det korta vägstycket, som skiljer prostgården från kyrkbyn, och ämnade just svänga in på bygatan, då dörren till en stuga öppnades och en ung flicka kom ut. Hon gick genom den lilla trädgårdstäppan, som fanns framför denna liksom framför alla andra bostäder i kyrkbyn, och kom upp på vägen rätt framför Karl-Artur.

Hon hade kommit så plötsligt, att det endast var ett par steg mellan dem, då han först märkte henne. Han stannade tvärt. Hans första tanke var denna:

»Se där, där är hon! Var det inte detta jag sade? Jag kände på mig, att just nu skulle hon komma i min väg.»

Därpå knäppte han händerna för att tacka Gud för hans stora, förunderliga nåd.

Hon, som kom emot honom, var ingen av den traktens människor, utan en ung kvinna från någon av de nordliga dalsocknarna, som gick omkring och drev gårdfarihandel. Efter hemsocknens sed var hon klädd i rött och grönt, vitt och svart, och i Korskyrka, där den gamla sockendräkten för längesedan var bortlagd, lyste hon som en vildmarksros. För resten var hon själv ännu mycket vackrare än kläderna. Hennes hår krusade sig kring en präktig panna, som dessförutan skulle ha förefallit väl hög, och ansiktsdragen voro ädelt utformade. Men framför allt var det de djupa, sorgmodiga ögonen och de täta, svarta ögonbrynen, som avgjorde saken. Så snart man såg dem, måste man erkänna, att de voro så vackra, att de skulle ha skänkt skönhet åt vilket ansikte som helst. Till på köpet var hon lång och ståtlig, inte smärt, men väl byggd. Att hon var frisk och stark, behövde man inte tvivla på ett ögonblick. Hon bar på sin rygg en stor, svart lädersäck, full av handelsvaror, men det oaktat gick hon alldeles rak och rörde sig med en lätthet, som om hon inte hade vetat av någon börda.

Vad Karl-Artur beträffar, så kände han sig nästan bländad. Han sade till sig själv, att det var sommaren, som kom emot honom. Detta var den rika, varma, blomstrande sommar, som hade regerat detta år. Om han hade kunnat avbilda den, skulle den ha sett ut just på detta sätt.

Men om det var sommaren, som kom, så var det inte en sommar, som han behövde frukta. Tvärtom. Det var Guds mening, att han skulle lägga den till sitt hjärta och fröjdas över dess skönhet. Han behövde inte känna några farhågor. Denna hans brud, så grann och fager hon var, kom ifrån fjärran fjälltrakter, från fattigdom och ringhet. Hon visste ingenting om rikedomens lockelser eller om den besynnerliga kärleken för de jordiska tingen, som kommer slättfolket att glömma skaparen för det skapade. Hon, denna armodets dotter, skulle inte tveka att förena sig med en man, som ville förbli fattig under hela sitt liv.

I sanning, det finns ingenting, som övergår Guds visdom. Han visste vad som var honom av nöden. Endast genom en vink av sin hand ställde Gud i hans väg den unga kvinna, som passade honom bättre än envar annan.

Den unge prästen var så inne i sina egna tankar, att han inte gjorde en rörelse för att närma sig den vackra dalkullan. Men hon, som märkte hur han slukade henne med ögonen, kunde inte låta bli att småskratta.

»Du stirrar på mig, du, som om du skulle ha mött en björn.»

Karl-Artur skrattade, han också. Det var förunderligt hur lätt om hjärtat han på en gång kände sig.

»Nej», sade han, »det var nog ingen björn, som jag tyckte mig se.»

»Då var det fälle skogsråa. De säger, att manfolka blir så galna, då de får se’na, så att de inte kan komma ur fläck.»

Hon skrattade, visade de vackraste, mest blänkande tänder och ville gå förbi honom. Men han skyndade sig att hejda henne.

»Du får inte gå. Jag måste tala med dig. Sätt dig här vid vägkanten!»

Hon såg förvånad ut över denna uppmaning, men trodde, att han ville handla sig till några av hennes varor.

»Inte kan jag öppna påsen här på landsvägen.»

Strax därpå gick ett ljus upp för henne.

»Men är det inte du, som är prästen här i sockna? Jag tyckte då, att jag såg dig i går på predikstolen.»

Karl-Artur blev lycklig över att hon hade hört honom predika och visste vem han var.

»Jo visst, det var jag, som predikade, men jag är bara en hjälppräst, förstår du.»

»Men du bor väl i prostgården? Jag är just på väg dit. Kom du bara ut i köket, så får du köpa hela påsen av mig.»

Nu trodde hon, att han skulle ge sig till freds, men den unge mannen stod alltjämt hindrande i hennes väg.

»Jag vill inte köpa dina varor», sade han. »Jag vill fråga dig om du vill bli min hustru.»

Han uttalade dessa ord med ansträngd röst. Han kände en stark rörelse. Han tyckte, att hela naturen — fåglarna, trädens brusande löv, den betande boskapen — var medveten om det högtidliga, som försiggick, att alla dessa höllo sig stilla för att invänta den unga kvinnans svar.

Hon vände sig hastigt emot honom, som för att se om han menade allvar, men tycktes för övrigt ganska likgiltig.

»Vi kan mötas här på vägen klockan tio i kväll», sade hon. »Nu har jag mitt att tänka på.»

Hon fortsatte framåt prostgården, och han lät henne gå. Han visste, att hon skulle komma tillbaka och att hon skulle svara ja. Var hon inte den brud, som Gud hade bestämt för honom?

Själv var han inte i lynne att gå hem och sätta sig till arbetet. Han vek av uppåt höjden, utmed vilken vägen rundade sig. När han hade hunnit så pass långt in i snåren, att ingen såg honom, kastade han sig ner på marken.

Vilken lycka, vilken underbar lycka! Vilka faror han hade undgått! Hur underbara voro inte denna dags händelser!

På en gång var han fri från alla sina bekymmer. Charlotte Löwensköld skulle aldrig mer locka honom att bli en mammonsträl. Han skulle hädanefter få leva i enlighet med sin böjelse. Den enkla, fattiga hustrun skulle låta honom följa Jesu fotspår. Han såg den lilla gråa stugan. Han såg det enkla, ljuvliga levnadssättet. Han såg den fullkomliga harmonien mellan hans lära och hans leverne.

Han låg länge och blickade upp i det risiga grenverket, genom vilket solstrålarna försökte att smyga sig fram. På samma sätt tyckte Karl-Artur att en ny och lyckobringande kärlek försökte att smyga sig in i hans sargade och sönderslitna hjärta.