Charlotte Löwensköld/Kap 22

←  Lördagen: morgon och förmiddag

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Lördagen: eftermiddag och kväll

Bröllopsdagen  →

Lördagen: eftermiddag och kväll.

I.

När det är något svårt, som förestår en, så är det gott att kunna säga till sig själv: »Det här är nödvändigt. Jag vet varför jag gör det. Det fanns ingen annan utväg.»

Den starka oron lägger sig inför en sådan där klar övertygelse, att man inte har annat att göra än att underkasta sig. Det är verkligen sant, det som folk brukar säga, att allting blir lättare att bära, sedan det en gång har blivit avgjort och inte mer kan ändras.

När Charlotte kom hem till prostgården, skrev hon genast ett par rader till Schagerström. De voro verkligen inte många, men de vållade henne dock en del huvudbry. Se här vad hon till sist lyckades åstadkomma!

»Med åberopande af de sista raderna i Brukspatrons bref vill jag fråga om Brukspatron kan komma till prostgården i morgon vid tvåtiden för att låta gamle prosten viga oss samman till man och hustru.

Jag ber om ett ord till svar med budet.

Brukspatrons ödmjuka tjenarinna
 Charlotte Löwensköld.»

När denna biljett var hopviken och förseglad, utbad sig Charlotte prostens tillåtelse att få sända hans kusk med den till Stora Sjötorp. Sedan började hon att för sina båda gamla vänner redogöra för allt, som hade hänt, och förbereda dem på vad morgondagen torde komma att medföra.

Men prostinnan avbröt henne.

»Nej, vet du vad! Det där får du tala om för oss en annan gång. Gå du upp till dig och vila en stund! Du ser ut som en hamn.»

Hon följde med henne upp på hennes kammare, tvang henne att sträcka ut sig på en soffa och bredde en schal över henne. »Var nu inte ängslig», sade hon, »utan sov, så länge du kan! Jag skall väcka dig, när det lider mot middag.»

I Charlottes huvud fortforo tankarna en stund att virvla runt med ännu större fart och med ännu större plåga än någonsin, men så småningom lade de sig till ro. De tycktes äntligen ha förstått, att det inte var något mer att bråka om, att allt var avgjort utan någon möjlighet till ändring. Och rätt som det var, somnade verkligen den stackars flickan ifrån alltsammans.

Hon sov i flera timmar. Prostinnan tittade in, som hon hade lovat, då middagen var serverad, men då hon fann henne sovande, lät hon henne ligga ostörd. Hon blev inte väckt, förrän kusken vände tillbaka från Stora Sjötorp med Schagerströms svar.

Charlotte öppnade det och fann, att Schagerström hade svarat med en enda rad.

»Er ödmjuke tjenare skall ha äran infinna sig.»

Den lilla brevlappen sändes genast till fru Sundler, och för andra gången började Charlotte berätta sina öden för prosten och prostinnan, men hon blev på nytt avbruten. Det kom bud från hennes syster, doktorinnan Romelius, att Charlotte skulle komma till henne. Hon hade på förmiddagen fått en häftig blodstörtning.

»Det händer då intet annat än olyckor nuförtiden», sade prostinnan. »Hon har naturligtvis lungsot. Det har hon sett ut för länge. Naturligtvis måste du gå till henne, mitt lilla hjärteräss. Måtte det bara inte bli för mycket för dig!»

»Visst inte, visst inte», sade Charlotte, som skyndsamt gjorde sig i ordning att gå fram till kyrkbyn för andra gången denna dag.

Hon fann systern sittande i sitt förmak i en länstol med ett högt ryggstöd och med alla barnen omkring sig. Två av dem stodo och lutade sig mot henne, två sutto på en pall vid hennes fötter, de två minsta lågo och kravlade på golvet. Dessa hade ingen aning om sjukdom och fara, men de fyra, som voro till något förstånd komna, voro ängsliga och upprörda. Det såg ut, som om de skulle ha slagit en ring omkring modern för att vakta henne mot ett nytt anfall.

Ingen av dem rörde sig, då Charlotte kom in. Den äldste pojken gjorde en varnande åtbörd.

»Mamma får inte röra sig och inte tala», viskade han.

Det var ingen fara för att Charlotte skulle locka den sjuka att tala. Något klämde till om strupen på henne i samma ögonblick, som hon kom in i rummet. Hon kämpade för att få luft och slippa gråta.

Doktorinnans förmak var ett litet, kalt rum, där hon hade stående en björkmöbel, som hon hade ärvt från hemmet. Den bestod av en soffa, ett divansbord, två länstolar, två små fönsterbord och sex mindre stolar. Allt detta var vackra, gammaldags saker, men som ingenting mer fanns i rummet, varken en mattbit på golvet eller en blomkruka i fönstret, hade det alltid förefallit Charlotte ytterligt tråkigt. Vid sina besök hos systern hade hon pinats av att sitta där, men det hade inte hjälpt henne. Systern hade aldrig släppt in henne i något av de andra rummen. Charlotte misstänkte, att Marie-Louise hade det mycket fattigt och tarvligt inne i våningen och att det var fördenskull, som hon inte fick komma längre.

Läkare brukade annars vara välbärgat folk, men Romelius, som jämt satt och drack på gästgivargården, förtjänade väl så gott som ingenting och lät hustru och barn leva i nöd och försakelse. Det var lätt att förstå, att doktorinnan, som älskade sin man och inte ville, att systern skulle klandra honom, hade hållit denna på ett visst avstånd och inte tillåtit henne att få en förtrolig inblick i förhållandena.

Nu, då Charlotte såg, att doktorinnan, så sjuk och eländig, som hon var, ändå tog emot henne i förmaket, blev hon mycket rörd. Det var för mannens skull. Hon tänkte alltjämt på att skydda honom.

Charlotte gick fram till systern och kysste henne på pannan.

»Ack, Marie-Louise, Marie-Louise!» viskade hon.

Doktorinnan såg upp till henne med ett svagt småleende. Därefter böjde hon huvudet ner mot den vaktande barnskaran och såg sedan åter upp mot Charlotte.

»Ja visst, ja visst», sade Charlotte, som förstod henne.

»Hör nu, barn», fortsatte hon med en så rask och bestämd ton, att hon inte visste var hon tog den ifrån, »prostinnan Forsius skickade några bakelser till er. Jag har dem ute i förstugan i min pirat. Kom bara med, så skall ni få se!»

Hon lockade dem med sig ur rummet, delade ut bakelserna och skickade därpå barnen ner i trädgårdstäppan för att leka.

Då Charlotte kom tillbaka in till systern, satte hon sig på pallen vid hennes fötter, tog hennes hårda, arbetsnötta händer mellan sina och lade dem mot sin kind.

»Seså, min vän, nu är de ute. Säg nu vad du vill mig!»

»Om jag dör...», sade den sjuka, men avbröt sig, rädd för att börja hosta.

»Ack, det är sant», sade Charlotte, »du får ju inte tala. Men du vill be mig, att jag skall ta hand om dina barn, ifall du faller ifrån. Det lovar jag dig, Marie-Louise.»

Systern nickade. Hon smålog till tack, på samma gång som en tår trängde sig fram i ögonvrån.

»Jag visste, att du skulle hjälpa mig», viskade hon.

»Hon undrar inte alls på hur jag skall kunna ta vård om en sådan barnskara», tänkte Charlotte, som inför detta nya elände hade glömt allt, som hade tilldragit sig på förmiddagen. Men nu kom plötsligt tanken: »Visst kan du ta vård om barnen. Du skall ju bli rik. Du skall ju gifta dig med Schagerström.»

Strax därefter uppkom en ny undran inom henne. Kanske att det är, för att jag skall kunna hjälpa Marie-Louise, som allt har gått, som det har gått?»

Det var första gången, som hon med något slags belåtenhet tänkte på giftermålet med Schagerström. Förut hade hon endast funnit sig i saken med tålig underkastelse.

Hon erbjöd systern, att hon skulle hjälpa henne i säng. Men doktorinnan skakade på huvudet. Det var ännu något, som hon ville säga.

»Du skall inte låta barnen stanna hos Richard», sade hon.

Charlotte lovade ivrigt. På samma gång blev hon mycket förvånad. Marie-Louise beundrade alltså inte mannen så blint, som hon hade trott. Hon såg, att han var förfallen, att barnen måste räddas undan hans inflytande.

Det befanns, att systern ville anförtro henne ännu en sak.

»Jag är rädd för kärleken», sade hon. »Jag visste hurudan Richard var, men kärleken tvingade mig att ta honom. Jag hatar kärleken.»

Charlotte förstod, att hon sade detta för att på något sätt trösta henne. Hon ville säga, att även den starkaste kärlek kunde visa orätt, kunde förmå en till ödesdigra misstag. Det var bättre att låta sig vägledas av förståndet.

Hon skulle ha velat svara, att hon för sin del, hon skulle älska kärleken till sin sista stund och aldrig vredgas på honom för alla de kval han beredde henne, men doktorinnan fick ett anfall av sin farliga hosta, och svaret blev aldrig avgivet. Så snart som hon hade kommit till något lugn igen, skyndade sig Charlotte att göra i ordning sängen och lägga henne.

Charlotte uppfyllde den kvällen alla en husmoders plikter i det lilla hemmet. Hon lagade mat åt barnen, höll dem sällskap under måltiden och hjälpte också dem i säng.

Men då hon sålunda hade fått röra vid kläder och sängkläder, vid kokkärl och porslin, blev hon förfärad. Vad allt hade varit slitet, sprucket, illa faret! En sådan brist på de allra nödvändigaste husgeråd! Vad tjänsteflickan hade varit slarvig och oduglig! Vad barnkläderna voro lappade! Vad bord och stolar voro illa åtgångna! Här fattades ett ryggstöd, där var ett ben avslaget.

Charlotte gick med tårarna brännande bakom ögonlocken, men hon tillät dem inte att falla. Hon kände ett skärande medlidande med systern, som hade uthärdat all denna fattigdom utan att klaga, utan att söka någon hjälp.

Under sysslorna gick hon gång på gång in till doktorinnan, som nu låg där lugn och plågfri och tycktes njuta av att bli omhändertagen.

»Nu skall du få höra på något roligt», sade Charlotte. »Du skall aldrig mer behöva bli så här utmattad. Jag skall skicka hit en ordentlig piga i morgon dag. Du skall få ligga och lata dig, tills du blir alldeles bra.»

Den sjuka smålog tveksamt. Man såg, att det var en utsikt, som gladde henne. Men Charlotte tyckte sig märka, att hon ännu plågades av någon oro, som hon inte hade fått stillad.

»Det är för sent allt det här», tänkte Charlotte. »Hon vet, att hon skall dö. Ingenting kan trösta henne.»

Om en stund stod hon återigen vid bädden. Hon talade vid systern om att hon skulle få fara till någon badort och riktigt sköta om sig. »Du vet, att jag kommer att få gott om pengar. Du kan lita på mig.»

Det bjöd emot att på det där sättet tala om den Schagerströmska rikedomen. Men systern tyckte om det. Tanken på att Charlotte skulle bli rik var det bästa läkemedlet för hennes onda.

Hon drog Charlottes händer intill sig och smekte dem till tack, men hon såg ännu inte alldeles lugn ut.

»Vad kan det vara, som plågar henne?» tänkte Charlotte. Hon hade nog en misstanke, men hon ville inte lyssna till den. Det kunde väl inte vara möjligt, att Marie-Louise ville fälla en förbön också för mannen? Nu, när hon låg där utblottad, utsliten, dödssjuk! Nej, det måste vara något annat.

När Charlotte hade lagt alla barnen, gick hon in till systern för att säga godnatt.

»Jag tänkte gå nu», sade hon, »men jag skall titta in hos vakhustrun och be henne stanna hos dig i natt. I morgon bittida är jag här igen.»

Åter smekte systern hennes hand på det vänligaste sätt. »I morgon behöver jag dig inte, men kom igen på måndag!»

Charlotte förstod, att hon väntade, att mannen, som denna kväll var borta på sjukbesök, skulle stanna hemma över söndagen. Hon önskade nog inte, att han och systern skulle sammanträffa.

Den sjuka höll kvar hennes hand. Charlotte förstod, att hon ville be om ännu en sak.

Hon böjde sig ner och strök bort en hårlock ur den sjukas panna. Hon tyckte, att det kändes, som om hon hade vidrört en döende, och i den plötsligt påkomna känslan av att det kanske var sista gången hon såg denna sin tappra, trofasta syster försökte hon att än en gång gå henne till mötes.

»Jag lovar dig, att Schagerström och jag, vi skall ta hand om Romelius.»

Ack, vilket glädjeskimmer över den sjukas ansikte! Hon drog Charlottes hand upp till sina läppar.

Därpå sjönk hon nöjd tillbaka på kudden. Hennes ögon slöto sig, och om en liten stund sov hon lugnt och fridfullt.

»Det var det jag visste», tänkte Charlotte. »Det var honom hon tänkte på. Jag visste väl, jag, att hon inte kunde hata kärleken.»

II.

Klockan var över tio, då Charlotte vände åter från besöket hos doktorinnan. Just som hon skulle öppna gårdsgrinden, stötte hon samman med husjungfrun och köksan, som också voro på hemväg, men kommo från motsatta hållet.

De berättade genast, att de hade varit med om ett bönemöte hos pietisterna vid Holma bruk. Sammankomsten hade ägt rum i en gammal smedja. Doktor Ekenstedt hade talat, och det hade varit överfullt med människor. Inte bara från bruket och från kyrkbyn utan också från andra håll hade folk kommit tillstädes.

Charlotte ville just fråga om Karl-Artur hade varit lika vältalig, som han brukade, men de båda tjänsteflickorna voro så ivriga att få berätta vad de hade hört, att de togo ordet ur munnen på henne.

»Och doktor Ekenstedt talade nästan hela tiden om fröken Charlotte», sade husjungfrun. »Han sa, att han och alla människor hade gjort fröken orätt. Fröken hade inte alls varit bakslug eller falsk. Han ville, att hela menigheten skulle få reda på dä.»

»Han talade om vad fröken hade sagt och vad han hade sagt, då, när ni kom i gräl», sade köksan. »Han ville, att vi skulle förstå hur allt hade gått te. Men ja tyckte inte, att dä va riktigt rätt gjort åv honom. Dä satt ett par pojkar framför mej å di skrattade, så att di låg dubbla.»

»Dä va förstås flere, som skrattade och hade roligt», sade husjungfrun, »men dä va bara såna, som inte har någe förstånd. Alla di annre tyckte allt, att dä va vackert. Och te sist sa han, att vi skulle förena oss och be en bön för fröken Charlotte. För nu skulle fröken gå en farlig väg, sa han. Fröken skulle bli gift mä en rik man. Och så påminde han oss om Jesu ord om hur svårt dä ä för de rika att komma in i himmelriket... Men vart tar fröken vägen?»

Charlotte hade skyndat ifrån dem utan ett ord. Hon ilade som en förföljd fram mot huset, genom förstugan, uppför trappan, in på sitt rum. Där kastade hon av sig kläderna utan att göra något försök att tända ljus och låg sedan orörlig och stirrade ut i mörkret.

»Nu är det gjort», mumlade hon. »Karl-Artur har dödat kärleken.»

Det hade inte lyckats honom förut. Han hade sårat den, föraktat den, försmått den, förtalat den, men den hade ändå levat. Den hade inte haft så mycket som en vänlig blick att fröjda sig åt, men den hade ända hållit sig vid liv.

Men nu efter detta måste den dö.

Hon frågade sig själv varför detta, som han nu hade gjort, var svårare att uthärda än något annat. Hon kunde inte förklara det för sig, men hon visste, att det var så.

Karl-Artur hade säkert menat riktigt väl. Han hade velat upprätta hennes heder. Han hade talat, ledd av sitt samvete. Men han hade i alla fall gett hennes kärlek dödsstöten.

Hon kände sig så fattig. Tänk, ingen att drömma om, ingen att längta efter! Om hon läste något vackert, så skulle inte hjälten alldeles av sig självt ta hans drag. Om hon hörde musik, som glödde av kärlekslängtan, så skulle hon ingenting förstå av den, därför att den inte kunde finna någon genklang inom henne.

Skulle hon se något vackert hos blommor eller hos fåglar eller hos barn, sedan hon hade förlorat sin kärlek?

Det nya äktenskapet, som hon skulle träda in i, låg framför henne som en stor, naken öken. Om hon hade haft sin kärlek kvar, så hade hon dock haft något innehåll i sin själ. Nu skulle hon bli sittande på den främmande gården med tomhet inom sig och tomhet utom sig.

Hon kom att tänka på överstinnan. Nu visste Charlotte vad det var, som hade vållat hennes vrede, varför hon hade sett så där sträng och hotande ut. Också hon hade legat och tänkt på att Karl-Artur hade dödat hennes kärlek.

Charlottes tankar kommo också att syssla med Schagerström. Hon undrade vad överstinnan hade sett hos honom, som hade kommit henne att önska, att han vore hennes son. Överstinnan hade inte sagt det där som en tom artighet, utan hon hade haft någon mening med sina ord.

Charlotte behövde inte länge fundera, förrän hon visste vad överstinnan hade sett. Hon hade upptäckt, att Schagerström kunde älska. Det var det, som Karl-Artur inte förstod sig på. Han kunde inte älska på det rätta sättet.

Charlotte smålog litet klentroget. Kunde Schagerström älska på ett bättre sätt än Karl-Artur? Han hade dock burit sig ganska hänsynslöst åt både vid sitt första frieri och vid lysningen. Men överstinnan såg klarare än någon annan. Hon visste, att Schagerström aldrig skulle döda kärleken hos den, som älskade honom.

»Det är en så förfärligt svår synd att döda kärleken», viskade Charlotte, där hon låg.

I nästa ögonblick undrade hon om Karl-Artur kunde ha gjort det med vilja och överläggning. Han, som hade varit hennes fästman i fem år, han borde väl veta, att ingenting kunde såra henne så djupt, som att han talade om henne och hennes kärlek inför en sammanrafsad hop människor och sålunda gjorde henne till ett föremål för åtlöje eller för ett närgånget deltagande. Eller var det kanske Thea Sundler, som hade förmått honom till detta för att äntligen bli färdig med Charlotte? Hade hon inte känt sig lugn, fastän hon hade fått henne gift och avlägsnad från Karl-Artur, hade hon också ansett det nödvändigt, att han skulle göra henne denna dödliga förolämpning?

Vems felet var, gjorde nästan detsamma. I detta ögonblick kände Charlotte samma vedervilja för dem båda.

Hon låg ännu en stund kvar i vanmäktig vrede. En tår flöt då och då ur hennes ögon och vätte huvudkudden.

Men i Charlottes ådror flöt gammalt, svenskt adelsblod, och i hennes själ bodde den rätta, svenska viljan, den ädla, stolta viljan, som inte frågar efter ett nederlag, utan springer upp med obruten spänstighet till ny strid.

Med ens satt hon upprätt i sängen och slog med den ena knutna näven så hårt mot den andra, att det small.

»En sak vet jag då», sade hon. »Inte skall jag göra dem den glädjen att bli olycklig i mitt äktenskap.»

Och med denna goda föresats rotfästad i själen lade hon sig ner och somnade. Hon vaknade inte, förrän prostinnan vid åttatiden kom in med en blomstersmyckad kaffebricka för att värdigt inleda den förestående högtidliga dagen.