David Copperfield/Del II/Kapitel 24

←  Mr Peggotys dröm går i fullbordan

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Början till en längre resa

Jag är närvarande vid en explosion  →

TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Början till en längre resa.

Det var ännu tidigt på morgonen den följande dagen, då jag, medan jag promenerade i min trädgård med min tant (som nu tog sig föga annan motion, eftersom hon var så upptagen av att se om min söta Dora), fick veta att mr Peggotty önskade tala med mig. Han gick in i trädgården och mötte mig på halva vägen, i det jag närmade mig porten, och blottade sitt huvud, såsom det var hans vana att göra, då han fick se min tant, för vilken han hyste en synnerlig aktning. Jag hade just berättat henne allt vad som hade hänt den föregående dagen, och utan att säga ett ord, gick hon med en hjärtlig min fram till honom, skakade hans hand och klappade honom på axeln, och detta på ett så uttrycksfullt sätt, att hon icke behövde säga ett ord. Mr Peggotty förstod henne också lika bra, som om hon hade sagt tusende.

»Jag ska nu gå in, Trot», sade min tant, »och se om Liten Blomma, som snart ämnar stiga upp.»

»Jag vill hoppas att det inte är därför att jag är här, madame», sade mr Peggotty. »Så framt jag inte alltför mycket misstager mig, så är det för min skull som ni tänker lämna oss.»

»Ni har någonting att säga, min goda man», svarade min tant, »och torde göra det bättre utan mig.»

»Om förlov, madame», yttrade mr Peggotty, »jag skulle anse det för en stor godhet av er, om ni ville stanna, så framt ni annars kan stå ut med mitt prat.»

»Ja, det var en annan sak», svarade min tant med ordkarg godmodighet, »i sådant fall stannar jag.»

Därmed lade hon sin arm i mr Peggottys och gick med honom bort till en liten lövsal längst bort i trädgården, där hon satte sig på en bänk och jag bredvid henne. Det fanns även plats åt mr Peggotty, men han ville hellre stå och stödde sin hand mot det lilla lantliga bordet. Medan han stod så och såg på sin mössa en liten stund innan han började tala, kunde jag icke undgå att märka vilken kraft och karaktärsstyrka hans seniga hand uttryckte och vilken god och pålitlig kamrat den var åt hans hederliga panna och järngrå hår.

»I går afton förde jag mitt älskade barn», började mr Peggotty, i det han lyfte sina ögon upp till våra, »hem till min bostad, där jag väntat så länge på henne och hållit allt i ordning för hennes räkning. Det dröjde flera timmar innan hon ännu kände riktigt igen mig, men då hon gjorde det, knäböjde hon vid mina fötter och berättade mig hur alltsammans hade gått till, med så milda och varma ord som om det varit sina böner hon hade läst. Ni kan tro mig, att när jag hörde hennes röst, som jag hemma hade hört så glad och lekfull och såg henne ligga förödmjukad liksom i det stoft, varuti vår frälsare skrev med sin välsignade hand, så kände jag liksom ett stygn fara genom mitt hjärta mitt under all dess tacksamhet.»

Han for med tröjärmen över sitt ansikte, utan något försök att dölja varför, harsklade sig och fortfor:

»Denna känsla räckte emellertid inte länge, ty hon var ju funnen. Jag behövde bara tänka på att hon var återfunnen, så var den borta, och jag vet inte ens riktigt, varför jag nu talar om den. För en minut sedan tänkte jag inte på att säga ett ord om mig själv, men det kom sig så naturligt, att jag gav efter därför innan jag själv visste av det.»

»Ni är en självförsakande själ och får nog er belöning», sade min tant.

Mr Peggotty, på vars ansikte skuggorna från trädens lövverk spelade, gjorde en förvånad böjning på huvudet mot min tant, liksom till erkänsla för hennes goda tanke om honom, och upptog därpå åter den tråd han hade släppt.

»Då min Emili flydde», sade han med ett ögonblicks bitter förtrytelse, »från det ställe där hon hölls fången av den där spräckliga ormen, som mr Davy känner — och hans berättelse var sann, Gud fördöme honom! — flydde hon om natten. Det var en mörk natt och många stjärnor lyste. Hon var alldeles ifrån sig och sprang längs stranden i den tron, att den gamla båten låg där, och ropade till oss, att vi skulle vända bort våra ansikten, ty nu kom hon. Hon hörde sig själv ropa, som om hon hade varit en annan, och skar sig på de vassa stenarna och klippstyckena, utan att känna det mera än om hon själv hade varit ett klippstycke. Hon sprang ett långt, långt stycke, och det lågade som en eld för hennes ögon och det tjöt och röt i hennes öron. Plötsligt — så förekom det henne, förstås — bröt dagen fram med regn och blåst, och hon låg bland en hop stenar på stranden, och en kvinna talade till henne och frågade henne på landets språk, vad det var för en olycka som hade hänt henne.»

Han såg allt det han berättade. Det framträdde så livligt för honom medan han talade, att han i sitt djupa allvar skildrade det, som han beskrev för mig, med större tydlighet än jag kan återgiva det. Även nu, medan jag efter en så lång tids förlopp nedskriver det, förekommer det mig nästan som om jag hade varit närvarande vid dessa scener, med en så förvånande trohet inpräglades de i mitt minne.

»Då Emilis ögon — som voro tunga — bättre blevo i stånd att se den där kvinnan», fortfor mr Peggotty, »visste hon, att hon var en av dem med vilka hon ofta talat nere vid stranden. Ty ehuru hon, som sagt, hade sprungit ett långt stycke om natten, hade hon många gånger kommit vida omkring, dels till fots och dels i vagn eller i en båt, och kände hela landet längs kusten på en sträcka av flera mil. Hon hade ännu inte några barn, den där kvinnan, eftersom hon var en ung hustru, men hon såg ut att snart få ett; och måtte himlen höra min bön att det barnet måtte bli en sällhet, en tröst och en heder för henne i alla hennes livsdagar! Måtte det älska och ära henne i hennes ålderdom och hjälpa henne i hennes sista stund! Måtte det bli en ängel för henne, både här nere och där uppe!»

»Amen!» sade min tant.

»Hon hade varit litet skygg och blyg», sade mr Peggotty, »och hade i början hållit sig på litet avstånd med sin spånad eller vad det nu var för ett arbete, då Emili talade med barnen. Men Emili hade lagt märke till henne och hade gått fram och språkat med henne, och som den unga hustrun själv tyckte mycket om barn, hade de snart blivit goda vänner, så att hon, var gång som Emili sedan kom den vägen, alltid gav henne blommor. Och nu var det hon som frågade Emili om vad det var för en stor olycka som hade hänt henne. Emili berättade henne det, och hon tog Emili hem med sig; ja det gjorde hon — hon tog henne hem med sig», sade mr Peggotty och dolde sitt ansikte.

Han var mera rörd över denna kärlekshandling än jag hade sett honom rörd över någonting sedan den där aftonen, då hon hade övergivit honom. Min tant och jag försökte icke att störa honom.

»Det var bara en liten stuga, förstås», sade han strax efter, »men hon fann där plats åt Emili — hennes man var ute till sjöss — och hon höll det hemligt och fick även sina grannar — det fanns inte många sådana där i närheten — att hålla det hemligt. Emili blev sjuk i feber, och vad som förekommer mig mest besynnerligt — ehuru det kanske inte är besynnerligt för lärt folk — hon glömde rakt bort landets språk och kunde bara tala sitt eget, som ingen förstod. Hon kan erinra sig, som om hon hade drömt det, att hon låg där och talade beständigt sitt modersmål och trodde, att den gamla båten låg bakom den närmaste udden i viken, och bad och besvor dem att skicka bud dit och säga, att hon höll på att dö, och komma tillbaka med ett budskap om förlåtelse, om det också inte vore mer än ett enda ord. Nästan hela tiden tyckte hon, än att han, som jag nyss talade om, lurade på henne nedanför fönstret, än att han, som var skuld till allt detta, var inne i rummet, och hon ropade till den goda, unga hustrun, att hon inte skulle överge henne, och visste likväl att hon inte blev förstådd och fruktade att bli bortförd. Och det lågade åter som en eld för hennes ögon och tjöt och röt i hennes öron, och det fanns för henne varken i dag eller i morgon eller i övermorgon, utan allting i hennes liv, som någonsin hade varit eller som någonsin kunde bli och allt som aldrig hade varit eller någonsin kunde bli skockade sig på en gång omkring henne, men ingenting var klart eller välkommet, men ändå sjöng och skrattade hon åt det! Hur länge detta räckte, vet jag inte, men så föll en sömn över henne, och under denna sömn blev hon, sedan hon hade varit många gånger starkare än sitt eget själv, så svag som det minsta barn.»

Här stannade han, liksom för att hämta sig efter fasorna i skildringen. Sedan han tegat några ögonblick, fortsatte han sin berättelse.

»Det var en vacker eftermiddag, då hon vaknade, och allt var så tyst och stilla, att inte ett ljud hördes, undantagandes skvalpet av det blåa havet mot stranden. I början trodde hon att hon var hemma på en söndagsmorgon, men vinlöven, som hon såg genom fönstren, och bergen där bakom voro inte hemmet och motsade henne. Så kom hennes vän in för att vaka vid hennes säng, och nu visste hon att den gamla båten inte låg bakom den närmaste udden i viken, utan var långt borta, och hon visste var hon var och varför hon var där, och brast i gråt vid den unga hustruns bröst, där jag hoppas att hennes barn nu ligger och gläder henne med sina vackra Ögon.»

Han kunde icke tala om denna Emilis goda vän utan en ström av tårar. Han sökte förgäves att kväva dem. Han föll åter i tårar, då han försökte välsigna henne. »Detta gjorde min Emili gott», återtog han med en sådan rörelse, att jag icke kunde bevittna den utan att dela den, och vad min tant angår, så grät hon av allt sitt hjärta, »detta gjorde min Emili gott, och hon började att repa sig. Men landets språk hade hon rakt glömt och måste tala med tillhjälp av tecken. Så fortfor hon att bli bättre dag från dag och sökte lära sig namnen på de vanligaste sakerna — namn som hon tyckte sig aldrig ha hört i all sin dar — till dess hon en afton, medan hon satt vid fönstret, fick se en liten flicka leka nere vid stranden. Plötsligt sträckte barnet nu fram handen och sade vad som på engelska var detsamma som: ’Fiskardotter, här är en snäcka’ — för se herrskapet ska veta, att de först brukade kalla henne ’vackra dam’, såsom de ha för vana där i landet, men hon hade lärt dem att i stället kalla henne ’fiskardotter’ Barnet säger plötsligt: ’Fiskardotter, här är en snäcka’ Emili förstår henne och svarar, och så kommer alltsammans tillbaka till henne.

Då Emili blev stark igen», sade mr Peggotty efter ännu ett kort uppehåll, »beslöt hon att lämna den goda unga varelsen och bege sig hem till sitt land igen. Mannen hade under tiden kommit hem, och dessa båda lagade att hon kom ombord på ett litet fartyg, som skulle gå till Livorno och därifrån till Frankrike. Hon hade litet pengar, men det var mycket litet de ville taga emot för allt vad de hade gjort. Jag är nästan glad däröver, ehuru de voro mycket fattiga. Det de gjorde är gömt där varken mott eller mal kunna förtära det och där tjuvar inte kunna bryta sig in och stjäla det. Master Davy, det kommer att räcka längre än alla världens skatter.

Emili kom till Frankrike och tog tjänst som piga hos några resande damer på ett värdshus vid hamnen. Dit kom en dag den där ormen. — Måtte han aldrig komma mig nära; jag vet inte vad ont jag möjligen skulle kunna göra honom! — Så snart hon fick se honom, utan att han såg henne, vände hela hennes fruktan och förvirring tillbaka, och hon flydde för själva hans ande. Hon kom till England och blev satt i land i Dover.

Jag vet inte riktigt», sade mr Peggotty, »när hennes mod började svika henne, men på hela resan till England hade hon tänkt på att bege sig till sitt kära hem. Så snart hon hade kommit till England, vände hon sitt ansikte mot det. Men fruktan för att inte få förlåtelse, fruktan för att bli ett åtlöje, fruktan för att någon av oss kunde ha dött långt bort ifrån henne och fruktan för många andra saker drev henne liksom med våld bort från det och ut på landsbygden. ’Morbror, morbror’, sa hon till mig, ’fruktan för att inte vara värdig att göra det, som mitt sönderslitna, blödande hjärta så innerligt längtade efter att göra, var den förskräckligaste fruktan av alla! Jag vände tillbaka, fast mitt hjärta var fullt av böner om att jag skulle våga krypa bort till den gamla dörrtröskeln om natten, lägga mitt syndiga ansikte på den och bli funnen död där om morgonen.’»

»Hon kom», sade mr Peggotty, i det han dämpade sin röst till en förfärad viskning, »hon kom till London. Hon — som aldrig förr i sitt liv hade sett det — hon — — ensam — utan ett öre — så ung och så vacker — till London. Nästan i samma ögonblick som hon steg ur diligensen och kände sig så övergiven, fann hon, såsom hon trodde, en vän, en anständig kvnna, som talade med henne om syarbete, som hon hade blivit uppfödd till att lära sig, om att skaffa henne ett nattkvarter och om att den följande dagen fråga sig för om mig och alla i hemmet. Då mitt barn», sade han högt och med en energisk tacksamhet i sin ton, som skakade honom från huvud till fot, »sålunda stod på randen av mera än jag kan säga eller tänka på, då räddade Martha, trogen sitt löfte, henne från fördärvet.»

Jag kunde icke återhålla ett utrop av glädje.

»Master Davy», sade han och fattade med sin stora hand om min, »det var ni som först talade med mig om henne. Jag tackar er, sir! Hon har ärligt hållit vad hon lovade. Av sin egen bittra erfarenhet visste hon var hon skulle passa på och hur hon skulle bete sig. Hon har gjort det, och Herren var med henne. Hon kom, blek och brådskande, in till Emili, där hon låg och sov. ’Stig upp ifrån vad som är värre än döden och följ med mig!’ sade hon till henne. Folket i huset ville hindra henne, men de kunde lika gärna ha sökt hindra havet. ’Bort ifrån mig!’ sade hon. ’Jag är en vålnad, som kallar henne bort från hennes öppna grav!’ Därpå berättade hon Emili, att hon talat med mig och visste att jag älskade och förlät henne. Hastigt svepte hon kläderna om henne och förde henne, matt och darrande, bort med sig vid sin arm. Hon frågade inte mera efter vad de sade, än om hon inte hade haft några öron. Hon gick ibland dem med mitt barn och tänkte endast på henne och förde henne mitt i natten fri och frälst bort ur denna undergångens svarta håla!

Hon skötte och vårdade Emili», sade mr Peggotty, som hade släppt min hand och lagt sin på sitt klappande bröst, »hon skötte och vårdade min Emili, medan hon låg sjuk och utmattad och allt emellanåt yrade, ända till sent i går eftermiddags. Då gick hon ut för att söka upp mig och därefter er, master Davy. Hon sade inte Emili varför hon gick ut, för att hon inte skulle tappa modet och söka att gömma sig undan. Hur den där grymma damen hade fått veta att hon var där, kan jag ej säga. Vare sig att han, som jag så många gånger nämnt, händelsevis hade sett dem gå dit, eller om han, vilket synes mig troligare, bade fått veta det av den där kvinnan, det frågar jag just inte mycket efter. Min systerdotter är återfunnen.

Under hela natten ha vi varit tillsammans, Emili och jag. I förhållande till tiden är det endast litet hon sagt med ord genom de tårar som kommo från hennes förkrossade hjärta, och ännu mindre har jag sett av hennes kära ansikte, sådant det växt till en fullvuxen kvinnas vid min härd, men hela natten ha hennes armar legat kring min hals, och hennes huvud har legat här, och vi veta fullt och fast, att vi hädanefter för evigt kunna lita på varandra.»

Han teg, och hans hand vilade på bordet med ett lugn och en fasthet, som kunde ha besegrat lejon.

»Det var en ljusglimt för mig, Trot», sade min tant och torkade sina ögon, »då jag beslöt att stå fadder åt din syster Betsey Trotwood, som så där drog mig vid näsan, men näst efter detta skulle knappast någonting kunna göra mig en större glädje, än det att stå fadder åt den där goda unga hustruns barn!»

Mr Peggotty nickade till tecken på att han fattade min tants känslor, men vågade icke med ett ord hänsyfta på föremålet för hennes välönskan. Vi förblevo allesammans tysta och upptagna av våra egna tankar (min tant torkade sina ögon än snyftande konvulsiviskt och än skrattande och kallande sig själv en fjolla), till dess jag tog till orda.

»Är ni fullt ense med er själv i avseende på framtiden, min gode vän?» sade jag till mr Peggotty. »Men därom behöver jag väl knappast fråga er.»

»Fullkomligt, master Davy», svarade han, »och jag har sagt till Emili, att det finns stora länder långt härifrån. Vårt tillkommande liv ligger på andra sidan havet.»

»De ämna utvandra tillsammans, tant!» sade jag.

»Ja», sade mr Peggotty med ett hoppfullt leende. »I Australien ska ingen kunna förebrå min älskling något. Vi skola börja ett nytt liv där borta!»

Jag frågade honom, om han redan hade bestämt någon tid för avresan.

»Jag var tidigt i dag på morgonen nere vid varvet för att höra efter om något av skeppen skulle segla snart och fick där höra, att ett fartyg ska avgå dit om sex veckor eller två månader. Jag såg det i dag på morsonen och gick ombord på det — och med det skeppet skola vi resa.»

»Alldeles ensamma?» frågade jag.

»Ja, master Davy», svarade han. »Ser ni, min syster håller så mycket av er och de edra och har blivit så van att tänka endast på sitt eget land, att det väl inte skulle vara så alldeles rätt att låta henne resa. Och för övrigt har hon ju en att se efter, som inte bör glömmas.»

»Stackars Ham!» sade jag.

»Min goda syster ser om huset åt honom, ska ni veta, madame, och han håller så mycket av henne», förklarade mr Peggotty till bättre upplysning för min tant. »Han kan sitta och språka helt lugnt med henne, ehuru han sannolikt inte skulle låta förmå sig att öppna munnen åt en annan. Stackars gosse!» sade mr Peggotty. »Han har inte så mycket kvar, att han skulle kunna undvara det lila han äger!»

»Och mrs Gummidge?» sade jag.

»Ja, ser ni, jag har tänkt en hel hop på henne», svarade mr Peggotty med en förlägen min, som efter hand försvann medan han talade. »När mrs Gummidge börjar tänka på gubben, är hon just inte vad man kallar ett trevligt sällskap. Oss emellan sagt, master Davy, och er med, madame, när mrs Gummidge börjar att ta till lipen, kan hon lätt av dem, som inte känt gubben, bli ansedd för butter och sur. Men se jag kände honom», sade mr Peggotty, »och vet vilken bra karl han var, och därför förstår jag henne, men det kan man inte begära av annat folk.»

Min tant och jag höllo med därom.

»Å andra sidan», sade mr Peggotty, »skulle möjligen syster min — jag säger inte bestämt att hon skulle göra det, men möjligen skulle hon kunna tycka att mrs Gummidge ibland vore henne till besvär, och därför vill jag inte förtöja mrs Gummidge hos dem, utan att söka finna ett hem åt henne, där hon kunde sörja för sig själv. Och därför», fortfor mr Peggolty, »tänker jag, innan jag reser, ge henne ett litet underhåll, så att hon kan leva tämligen hyggligt. Hon är den trognaste varelse man kan se. Man kan naturligtvis inte begära, att den hederliga gumman, vid sin höga ålder och ensam och övergiven som hon är, ska så låta tumla sig omkring på ett fartyg och i skogarna och vildmarkerna i ett nytt och långt avlägset land. Därför tänker jag sörja för henne på det sättet.»

Han glömde ingen, utan tänkte på envar, med undantag av sig själv.

»Emili», fortfor han, »stannar hos mig — stackars barn, hon kan nog behöva frid och ro! — till dess vi anträda resan. Hon ska sy de kläder vi skola ha med oss, och jag hoppas, att hennes vedermödas dagar skola börja synas henne ligga längre bort än de verkligen göra, när hon ser att hon är hos sin simpla, men ömma morbror.»

Min tant nickade bekräftelse på denna hans förhoppning, och detta gjorde mr Peggotty helt belåten.

»Men det är ännu en sak, master Davy», sade han, i det han stoppade handen i bröstfickan och med allvarlig min tog fram den lilla brevbunt jag förr hade sett och som han nu löste upp på bordet. »Det är de här banksedlarna — en på femtio pund och en på tio. Till dem önskar jag lägga de pengar hon hade med sig då hon flydde. Jag har frågat henne om hur mycket det kunde vara, utan att likväl säga varför, och så har jag sedan räknat ihop det. Jag är inte någon lärd. Kanske att ni skulle vilja vara god och se efter hur mycket det är.»

Med en ursäkt för sin brist på lärdom räckte han mig ett papper, varpå han hade verkställt sin uträkning, och bserverade mig medan jag såg igenom det. Den gick mycket riktigt ihop.

»Tackar så mycket!» sade han och tog tillbaka paperet. »De här pengarna ska jag, om ni inte har något att invända däremot, master Davy, innan jag reser lägga i ett omslag med utanskrift till honom och lägga det ett annat med utanskrift till hans mor. Med lika få ord, som jag nu talar till er, ska jag säga henne vad det är betalningen för, och att jag har rest och inte mera kan ta dem tillbaka.»

Jag svarade, att jag fann det rätt att handla så, och att jag var övertygad att det måste vara det, eftersom han själv ansåg det så.

»Jag sa, att det var ännu en sak till», fortfor han med ett allvarligt leende, sedan han åter hade bundit ihop sitt lilla paket och stoppat det i fickan, »men det var egentligen två. När jag gick ut i morse, var jag inte säker på att jag skulle kunna själv tala om för Ham det som, Gud vare lovad, nu har hänt, och därför skrev jag, medan jag var ute, ett brev och lade det på posten för att underrätta dem om hela sammanhanget, och så nämnade jag för dem, att jag skulle komma som i morgon för att ställa om de småsaker, som ännu kunna vara att ordna och göra upp där och sannolikt ta farväl av Yarmouth.»

»Och nu skulle ni gärna se att jag följde med er?» sade jag, då jag märkte att han icke hade sagt allt.

»Ja, om ni kunde göra mig den stora tjänsten, master Davy», sade han, »så vet jag att er åsyn skulle muntra upp dem allesammans.»

Som min lilla Dora var vid gott lynne och önskade att jag skulle resa — såsom jag märkte då jag talade med henne därom — gav jag honom gärna mitt löfte att följa med. Den följande morgonen sutto vi följaktligen i Yarmouthdiligensen och foro nedåt den gamla vägen.

Då vi om aftonen gingo genom den gamla bekanta gatan, medan mr Peggotty, trots alla mina invändningar, bar min nattsäck, tittade jag in i Omers och Jorams butik och såg min gamle vän mr Omer sitta där och röka sin pipa. Jag ville ogärna vara närvarande vid det första mötet mellan mr Peggotty och hans syster och Ham och begagnade därför mr Omer till förevändning för att stanna efter något litet.

»Hur står det till med mr Omer efter denna långa tid?» sade jag i det jag trädde in.

Han viftade bort röken från sin pipa för att bättre kunna se mig och kände snart igen mig till mitt stora nöje.

»Jag borde stiga upp, sir, för att tacka för en tocken ära som det här besöket», sade han, »men se mina fortkomstledamöter ä' inte riktigt krya av sig, och jag rullas omkring i en stol. Men, Gud vare lovad, med undantag av mina ben och min andedräkt är jag så rask som någon kan vara.»

Jag lyckönskade honom till hans belåtna utseende och goda lynne och såg nu att hans länstol gick på trissor.

»Är det inte en fiffig uppfinning, det här?» frågade han, i det han följde riktningen av min blick och polerade stolsarmen med sin rockärm. »Han löper så lätt som en fjäder och följer spåret så ackurat som en diligens. Ser ni, min lilla Minni — min dotterdotter, ni vet, Minnis dotter — skjuter med sin lilla styrka mot ryggstödet, ger till en knuff, och så fara vi av så raskt och muntert som jag vet inte vad! Och, ser ni, en sak till — det är en högst ovanligt rar länstol att röka sin pipa uti.»

Jag har aldrig sett maken till trevlig gammal gubbe att se den bästa sidan av allting och vända allt till ett nöje. Han var så strålande, som om hans stol, hans andtäppa och lamheten i hans ben varit olika grenar av en stor uppfinning, tjänande till att förhöja njutningen av en pipa.

»Jag kan försäkra er», sade mr Omer, »att jag ser mera av världen, sedan jag fick den här stolen, än jag gjorde förut. Ni skulle riktigt bli förvånad över den mängd människor som tittar in här på dagen för att språka. Ja, det skulle ni. Det står två gånger mera i tidningarna än förr, sedan jag fick den här stolen. Och vad läsning i allmänhet beträffar, bevare mig, vilken massa jag knogar igenom! Det är det som jag känner mig så nöjd och glad över. Tänk om det hade varit mina ögon — vad skulle jag då ha tagit mig till? Eller om det hade varit mina öron — hur skulle jag då ha betett mig? Men nu är det bara benen, och vad betyder väl det? Och om jag vill ut på gatan eller ned till stranden, så behöver jag bara ropa på Dick, Jorams yngsta lärgosse, och så far jag av i mitt eget ekipage, alldeles som lordmayorn i London.»

Här var han nära att kvävas av skratt.

»Herre Gud», sade mr Omer och återtog sin pipa, »en människa måste väl ta det magra med det feta, det är vad hon måste vara beredd på här i livet. Joram gör goda affärer, ypperliga affärer!»

»Det gläder mig att höra!» sade jag.

»Jag visste att det skulle göra det», sade mr Omer. »Och Joram och Minni äro ännu alldeles som två turturduvor. Vad kan en människa begära mera? Vad äro hennes ben mot det?»

Hans ytterliga förakt för sina egna ben, under det han satt där och rökte, var bland de lustigaste egenheter jag någonsin skådat.

»Och sedan jag började att befatta mig med läsning i allmänhet, så har ni börjat på att skriva i allmänhet, vasa, sir?» sade mr Omer och betraktade mig med beundrande blickar. »En tocken präktig bok det är som ni har skrivit! Och tocka uttryck det är i den! Jag har läst vart eviga ord i den — och vad det beträffar att känna sig sömnig, så kom det aldrig i fråga!»

Jag uttryckte skrattande min belåtenhet häröver, men måste dock tillstå, att jag fann denna tankeförbindelse betydelsefull.

»Jag försäkrar er på heder och tro», sade mr Omer, »att när jag lägger den där boken på bordet och betraktar den utvändigt i tre olika band — en, två, tre — så känner jag mig stolt som Punch vid tanken på att jag en gång hade den äran att stå i förbindelse med er familj. Ja, Herre Gud, det är nu en lång tid sedan, eller hur? Där borta i Blunderstone. Med en liten nätt person vid sidan av den andra personen. Och ni själv var då en liten person. Ja, Herre Gud!»

Jag bytte om samtalsämne genom att bringa Emili på tal. Sedan jag hade försäkrat honom, att jag icke hade glömt det deltagande han ständigt hade visat för henne och hur vänligt han alltid hade behandlat henne, meddelade jag honom i korthet hur hon hade kommit tillbaka till sin morbror genom Marthas tillhjälp, vilket jag visste skulle glädja den gamle mannen. Han lyssnade till mig med den största uppmärksamhet och sade rörd, då jag hade slutat:

»Det gläder mig, sir! Det är den bästa nyhet jag hört på mången god dag. Ja, Herre Gud! Och vad ska det nu göras för den där olyckliga unga kvinnan Martha?»

»Ni vidrör nu en punkt», sade jag, »vid vilken mina tankar sysselsatt sig alltsedan i går, men varom jag ännu inte kan lämna er någon upplysning, mr Omer. Mr Peggotty har inte rört vid den strängen, och jag har därför inte heller velat göra det, men jag är säker om att han inte glömt det, ty han glömmer ingenting som är oegennyttigt och gott.»

»Ja, se jag bara frågar», fortfor mr Omer, »därför att jag gärna skulle vilja vara med i vad som kommer att göras. Skriv upp mig för hur mycket som helst som ni anser rätt, och låt mig sedan få veta det. Jag trodde aldrig att den där flickan var dålig i botten, och det gläder mig att höra, att hon inte är det. Och det ska också komma att gläda min dotter Minni. Unga kvinnor äro fulla med motsägelser i somliga ting — hennes mor var precis likadan som hon — men deras hjärtan äro veka och goda. Det är bara förställning å Minnis sida, hennes förargelse på Martha. Varför hon ansåg nödvändigt att förställa sig, ska jag inte kunna säga, men bara förställning var det. I tysthet skulle hon kunna göra henne hur mycket gott som helst. Skriv därför upp mig för vad ni tycker och låt mig i några rader få veta vart jag ska skicka det. Ack ja, Herre Gud!» sade mr Omer, »när en människa närmar sig den tid, då båda ändarna av livet mötas, när hon, hur kry hon än må vara, finner sig för andra gången kringrullad i ett slags gångstol, borde hon vara hjärtinnerligt glad över att få göra en god gärning, om hon kan. Hon behöver ju själv så mycken godhet och vänlighet. Och jag talar inte bara om mig själv, sir», sade mr Omer, »ty såsom jag betraktar sakerna, gå vi allesammans utför backen, vilken ålder vi än må ha, därför att tiden inte står stilla ett enda ögonblick. Låt oss därför alltid söka att göra gott och vara hjärtinnerligt glada, om vi kunna det! Det är min tanke om saken.»

Han knackade askan ur sin pipa och lade den på en hylla som enkom för detta ändamål var anbragt på stolsryggen.

»Så se vi till exempel Emilis kusin, han som hon skulle bli gift med», sade mr Omer och gnuggade sakta sina händer, »och han är en så präktig karl som någon i Yarmouth. Han kommer hit ibland om aftnarna och språkar eller läser för mig, och det ibland en hel timma. Se det vill jag kalla en god gärning! Hela hans liv är en rad av goda gärningar.»

»Jag står just på väg att besöka honom», sade jag.

»Å, gör ni det?» sade mr Omer. »Hälsa honom då så mycket från mig och säg honom att jag var munter och kry. Minni och Joram äro borta på bal. De skulle känna sig lika stolta som jag över att få se er, om de vore hemma. Ser ni, Minni vill inte gärna gå ut alls, ’för pappas skull’, säger hon. Och därför svor jag på att jag skulle gå och lägga mig klockan sex, om hon inte gjorde det, och så», sade mr Omer och skrattade över sitt lyckade påhitt, så att både han själv och stolen skakade, »och så måste hon och Joram gå på den där balen.»

Jag skakade hans hand och önskade honom en god natt.

»Dröj en halv minut, sir», sade mr Omer. »Om ni ginge er väg utan att få se min lilla elefant, så skulle ni gå miste om den bästa av alla syner. Ni har aldrig sett maken till syn. Minni!»

En musikalisk liten röst svarade från något ställe ovanpå: »Jag kommer, morfar!» och en vacker liten flicka med långa, lingula lockar kom strax därefter springande in i butiken.

»Här ser ni min lilla elefant, sir», sade mr Omer och smekte barnet. »Siamesisk ras, sir. Nå, lilla elefant!

Den lilla elefanten låste upp dörren till bodkammaren, varvid jag märkte att denna på senare tiden hade blivit förvandlad till sängkammare åt mr Omer, som icke utan svårighet kunde flyttas en trappa upp, därefter stödde hon sin vackra, av det långa håret omfladdrade panna mot ryggen på mr Omers stol.

»Elefanten stöter med huvudet, som ni vet, då han vill knuffa undan ett föremål», sade mr Omer med en blinkning. »Passa på nu, elefant. Ett, tu, tre!»

Vid denna signal vände den lilla elefanten med en färdighet, som gränsade till det underbara hos ett så litet djur, stolen runt om med mr Omer och rullade den in i rummet, utan att röra vid dörrstolpen, medan mr Omer obeskrivligt njöt av denna idrott och tittade sig om på mig under vägen, som om detta varit det triumferande resultatet av hela hans livs ansträngningar.

Sedan jag hade vandrat litet omkring i staden, begav jag mig till Hams hus. Peggotty hade nu flyttat in i det och hade hyrt ut sitt eget hus till mr Barkis' efterträdare i formansyrket, som hade betalt henne ganska bra för rättigheterna, forvagnen och hästen. Jag tror att samma tröga häst, som mr Barkis körde, ännu gick för åkdonet.

Jag träffade dem i det nätta köket tillsammans med mrs Gummidge, som mr Peggotty själv hade hämtat från den gamla båten, och jag betvivlar att någon annan hade kunnat förmå henne att lämna sin post. Han hade tydligen berättat dem alltsammans. Både Peggotty och mrs Gummidge höllo förklädena för ögonen, och Ham hade nyss gått ut för att »gå ett slag på stranden». Han kom kort därefter tillbaka och blev mycket glad över att få se mig, och jag hoppas att min närvaro gjorde dem allesammans gott. Med något som nästan liknade munterhet talade vi om hur förtjust mr Peggotty skulle bli i sitt nya fädernesland och om de under han skulle beskriva i sina brev. Vi nämnde icke Emili vid namn, men vi hänsyftade flera gånger på henne. Ham var av hela sällskapet den som hade det gladaste utseendet.

Men då Peggotty lyste mig upp till ett litet rum, där krokodilboken låg i beredskap åt mig på bordet, berättade hon mig, att han alltjämt var densamme, Hon trodde, sade hon mig med tårar i ögonen, att hans hjärta var krossat, ehuru han var lika full av mod som av mildhet och arbetade flitigare och bättre än någon båtbyggare på något varv där i trakten. Stundom, sade hon, kunde han om aftonen tala om deras forna liv i båthuset, och då talade han om Emili som ett barn, men han nämnde henne aldrig som fullvuxen kvinna.

Jag trodde mig ha läst i hans ansikte, att han gärna skulle vilja tala ensam med mig. Jag beslöt därför att gå honom till mötes den följande aftonen, då han kom hem från sitt arbete. Sedan jag hade fattat detta beslut, somnade jag in. Den natten var ljuset borttaget ur fönstret för första gången under dessa många nätter, mr Peggotty sov i sin gamla koj i den gamla båten, och vinden susade med det gamla ljudet kring hans huvud.

Hela den följande dagen var han sysselsatt med att sälja sin fiskarbåt och sina redskap, packade ihop och skickade på forvagn till London så mycket av sina små lösören, som han ansåg kunna bliva till någon nytta för honom och sålde det övriga eller gav det åt mrs Gummidge. Hon var hos honom hela dagen. Som jag kände en vemodig längtan att ännu en gång se den gamla platsen innan den blev stängd, gjorde jag upp att jag skulle möta dem där på aftonen, men lagade så, att jag först skulle träffa Ham.

Det var en lätt sak att träffa honom, efter som jag visste var han vistades. Jag mötte honom på ett avsides ställe nere vid stranden, som jag visste att han skulle gå över, och vände om med honom för att han skulle få tillfälle att tala med mig, om han verkligen önskade det. Vi hade gått ett litet stycke tillsammans, då han sade, utan att se på mig:

»Har ni sett henne, mr Davy?»

»Endast ett ögonblick, medan hon låg avsvimmad», svarade jag sakta.

Han gick ett litet stycke framåt och därpå sade han:

»Master Davy, tror ni att ni kommer att träffa henne?»

»Det skulle kanske vara allt för smärtsamt för henne», sade jag.

»Jag har tänkt på det», svarade han. »Så skulle det, sir, så skulle det.»

»Men, Ham», sade jag milt, »om det är någonting som jag kunde skriva till henne för er, ifall jag inte kunde få säga henne det, ifall det är någonting som ni kunde önska att låta henne få veta genom mig, så skulle jag anse det för ett uppdrag, som jag samvetsgrant skulle uträtta.»

»Det vet jag. Tack, sir, tack för er godhet. Jo, det är något som jag skulle önska sagt eller skrivet.»

»Och det är?»

Vi gingo åter ett stycke framåt och därpå sade han:

»Det är inte att jag förlåter henne. Det är inte så mycket det, som inte mer att jag ber henne förlåta mig för att jag påtvungit henne min kärlek. Det förekommer mig stundom, att om jag inte hade fått hennes löfte att gifta sig med mig, skulle hon, efter som hon annars hyste förtroende för mig på ett vänskapligt sätt, kanske ha talat om för mig vad det var som stred i hennes själ och rådgjort med mig, och jag möjligen kunnat rädda henne.»

Jag tryckte hans hand och sade:

»Är detta alltsammans?»

»Det är ändå någonting annat», svarade han, »ifall jag kan säga det, master Davy.»

Vi vandrade framåt, längre än vi hade vandrat förut, innan han åter började att tala. Han grät icke, då han gjorde de uppehåll, som jag vill uttrycka med tankstreck. Han samlade bara sina tankar för att tala riktigt tydligt.

»Jag älskade henne — och jag älskar minnet av henne — för högt för att vara i stånd till att få henne att tro om mig, att jag är lycklig. Jag kunde endast bli lycklig — genom att glömma henne — och jag fruktar att jag knappast kunde uthärda att någon sade henne att jag gjort det. Men om ni, master Davy, som är så boklärd, kunde hitta på att säga något, som kunde få henne att tro att jag inte lidit allt för mycket, ehuru jag ännu älskar henne och sörjer över henne, någonting som kunde få henne att tro, att jag inte är trött vid livet och ännu hoppas att få se henne utan skuld där varest syndaren icke syndar mer och där den trötte finner ro — något som kunde lätta hennes sorgsna sinne, utan att ändå få henne att tro, att jag någonsin skulle kunna gifta mig eller att det vore möjligt att någon någonsin skulle kunna bli det för mig, som hon en gång var — så ville jag be er säga det — och att jag ber för henne — som var mig så kär.»

Jag tryckte åter hans manliga hand och sade honom, att jag ville åtaga mig att uträtta det så gott jag kunde.

»Tack, sir», svarade han. »Det var bra vänligt av er att komma och möta mig. Det var vänligt av er att följa honom hit ned. Jag vet mycket väl, master Davy, att, ehuru min faster ämnar resa till London innan de segla och de ännu en gång skola komma tillsammans, jag ändå inte mera får se honom. Jag är övertygad om att det blir så. Vi tala inte därom, men så kommer det att gå, och det är också det bästa. När ni ser honom för sista gången — för allra sista gången — vill ni då bringa honom den innerligaste hälsning och tacksägelse från den fader- och moderlöse, för vilken han alltid varit mer än en far?»

Även detta lovade jag.

»Jag tackar er ännu en gång, sir», sade han och tryckte hjärtligt min hand. »Jag vet vart ni ämmar er. Farväl!»

Med en lätt rörelse med handen, liksom för att förklara för mig, att han inte kunde beträda det gamla stället, vände han sig om. Medan jag såg efter hans gestalt, i det den gick fram över den flacka stranden i månskenet, såg jag honom vända ansiktet mot en silverfärgad ljusstrimma ute på havet och gå vidare, alltjämt betraktande den, tills han försvann som en skugga i fjärran.

Dörren till båthuset stod öppen, då jag närmade mig, och då jag trädde in, såg jag att alla möblerna voro borta, med undantag av en av de gamla kistorna, på vilken mrs Gummidge satt med en korg i knäet och såg på mr Peggotty. Han stödde sin armbåge mot den grova kaminlisten och stirrade på några slocknande kol på rosten, men han lyfte hoppfullt upp huvudet, då jag trädde in, och talade helt glatt och muntert.

»Nå, ni kommer enligt löfte, master Davy, för att ta avsked av det gamla stället!» sade han och fattade ljusstaken. »Tämligen tomt nu, inte sant?»

»Ni har sannerligen använt tiden väl», sade jag.

»Ja, vi ha inte lagt armarna i kors. Mrs Gummidge har arbetat som — jag vet inte vad mrs Gummidge har arbetat som», sade mr Peggotty och såg på henne, i förlägenhet om att hitta på en passande liknelse.

Mrs Gummidge lutade sig mot sin korg och sade ingenting.

»Där står samma kista på vilken ni brukade sitta tillsammans med Emili», sade mr Peggotty i viskande ton. »Jag ämnar ta den med mig härifrån sist av alltsammans. Och här är ert lilla sovrum, master Davy. Det är nästan en så dyster afton, som man någonsin kan önska sig!»

Ehuru det icke blåste hårt, hade vinden också verkligen ett högtidligt ljud och kröp omkring det öde huset med en klagande viskning, som var högst sorglig. Allt var borta, ända till den lilla ramen av ostronskal. Jag tänkte på huru jag hade legat här, då den första förändringen försiggick i mitt hem. Jag tänkte på det blåögda barnet, som hade förtjusat mig. Jag tänkte på Steerforth, och jag överfölls av en dåraktig, förfärlig föreställning om att han befann sig i närheten av oss, och att vi när som helst kunde möta honom.

»Det kommer sannolikt att dröja länge», sade mr Peggotty med låg röst, »innan båten finner nya hyresgäster. Folk här i trakten tror nu om den, att den för olycka med sig!»

»Tillhör den någon här i grannskapet?» frågade jag.

»Ja, en masthuggare uppe i staden», sade mr Peggotty. »Jag ska ge honom nyckeln i afton.»

Vi tittade in i det andra lilla rummet och kommo därefter tillbaka till mrs Gummidge, som ännu satt på kisan, och vilken mr Peggotty, i det han satte ljuset på kaminlisten, bad stiga upp för att han skulle kunna bära ut den innan han släckte ljuset.

»Daniel», sade mrs Gummidge, i det hon plötsligt släppte sin korg och hakade sig fast vid hans arm, »käre Daniel, de avskedsord, jag vill säga er här i detta hus, äro: jag vill inte bli kvarlämnad här. Tänk inte på att lämna mig kvar, Daniel, ack, för all del, gör inte det!»

Mr Peggotty såg helt häpen från mrs Gummidge bort till mig och från mig bort till mrs Gummidge, som om han hade blivit uppväckt ur sömnen.

»Ack, gör inte det, käraste Daniel, gör inte det!» utbrast mrs Gummidge ivrigt. »Tag mig med er, Daniel, tag mig med er och Emili! Jag ska tjäna er redligt och troget. Om det finns slavar i det land, dit ni reser, så vill jag så gärna bli slav hos er, men låt mig inte stanna kvar här, käre, käre Daniel!»

»Goda själ», sade mr Peggotty och skakade på huvudet. »Ni vet inte vilken lång resa och vilket strängt liv det är!»

»Jo, det gör jag, Daniel; jag kan tänka mig det!» ropade mrs Gummidge. »Men mitt avskedsord under detta tak är, att jag vill gå tillbaka hit in och dö, om ni inte tar mig med er. Jag kan gräva, Daniel; jag kan arbeta. Jag kan leva knappt. Jag kan vara vänlig och tålig nu — mer än ni tror, Daniel, bara ni vill sätta mig på prov. Jag skulle inte kunna röra en enda shilling av mitt underhåll, nej, inte ens om jag hölle på att dö av hunger, Daniel Peggotty, men jag ville följa er och Emili till världens ända, om ni bara vill tillåta mig det. Jag vet huru det är; jag vet att ni tror att jag tycker mig vara ensam och övergiven, men, Herre Gud, så är det inte nu längre! Jag har inte suttit här och passat på och tänkt på edra sorger och bekymmer, utan att ha någon nytta därav. Master Davy, lägg ett gott ord för mig hos honom! Jag känner hans och Emilis sätt och jag känner deras sorger och kan ibland vara en tröst för dem och arbeta för dem. Daniel, käre Daniel, låt mig följa med er!»

Och mrs Gummidge fattade hans hand och kysste de med okonstlad rörelse och kärlek, med en okonstlad hängivenhet och tacksamhet, som han väl förtjänade.

Vi buro ut kistan, släckte ljuset, stängde dörren i lås och lämnade den gamla båten, som låg som en mörk punkt i den molnhöljda natten. Då vi den följande dagen foro tillbaka till London utanpå diligensen, satt mr Gummidge med sin korg på baksätet, och mrs Gummidge var lycklig.