Den bergtagne/Nionde stycket
| ← Åttonde stycket. |
|
Tionde stycket. → |
Nionde Stycket.
Tre veckor efter denna dag kom en känning från andra sidan fjället in till Karin. Då de hade helsat och språkat och mannen skulle till att gå sade han: du får komma och se efter man din, Kari, det ser sorgligt ut med honom.
Karin släppte det hon hade i handen. — Är han inte rest? sporde hon.
— Nej, han ranglar drucken mest hvar endaste dag från gård till gård ned i bygden.
I ett ögonblick stod för Karin allt det som hade händt. Hon stod upp på fläcken, tog mat i ett knyte, lindade gossen fast på ryggen och gick. Då hon var kommen om fjället, gaf hon sig på spårlag efter mannen. Hon sporde sig fram från gård till gård; till sist fann hon honom i en lada. Der låg han, blek och slak, mest som han sof. Hon kastade sig öfver honom: — Torger, Torger! så fann jag dig ändtligen.
Torger spratt upp. — Är det du, Kari? kom mig inte när, jag är dig inte värd.
— Å, tala inte slikt, Torger! se här är din lille pojke.
— Låt honom inte ta i mig. Vet du det att jag har ranglat här som en fyllhund bymillan. Och Gud vet hur länge jag kunde ha gjort det, om du inte hade kommit. Nej, men att du kom, att du kom!
— Så res dig nu, Torger, och få dig litet mat. Sen gå vi hem, och det skall allt bli godt igen, sade Karin och frestade att resa på honom.
— Å nej, det blir aldrig godt igen, jag är bergtagen, Kari, det är onda makter, som ha bergtagit mig. Nu glapp det sista taget, och jag kommer aldrig ut, jag är förtappad. Och Torgers hufvud föll ned i knä’t på hans hustru.
Karin strök honom på håret, gossen tryckte sig intill modern och såg undersam på henne.
— Du skulle kommit hem till mig straxt, Torger, sade hon.
— Jag var inte god till det, jag skämdes både för dig och pojken och all verlden. Det var som om jag kunde gjort ända på mig sjelf.
— Jag begriper mig så bra på det. Och så måtte du taga till bränvinet för att få makt till att glömma och till att spela.
— Nej, begriper du det, du Kari? Å, Herre Gud, begriper du det? sade Torger och lyfte hufvudet igen. — Ja, ser du, när jag dricker, då är det som om jag vardt så vild och yr; då ser jag allting så stort och starkt, som om jag drömde det, och då vågar jag mig på det, och då kan jag spela; annars blir det bara tafs. Men det är syndigt, jag vet det; jag förderfvar mig på det.
— Det är bara så länge du är så sorgtung, Torger. När du blir stillare och allt kommer i sitt gamla lag, då tarfvar du inte att dricka. Det är inte alla spelmän, som dricka; Ole Bull dricker inte, han.
— Nej, det är för att han hunnit fram, men jag hinner aldrig fram, aldrig, för jag är för gammal till det, säger folk. Och så är jag tvungen att dricka, om jag ska’ spela. Derför ska’ du bränna upp fiolen, Kari, för jag är inte god till det, eller gömma honom, så jag aldrig ser honom mer. Det är han, som är min olycka.
— Jo, jo, det kan vi alltid språkas vid om på vägen, sade Karin.
— Och så skall jag börja ett nytt lif och fresta på att bli en ordentlig menniska. Och så får du inte skämmas för mig, Kari.
— Det har jag än aldrig gjort, Torger.
— Å, du är så god, så god. Hade jag inte dig, vore det slut med mig. Och du är den enda, som begriper dig på mig.
Karin tog honom i hand; så satte hon gossen på hans rygg, sjelf tog hon fiollådan, och så bar det hem igen.
Karin såg att det var allvar hos Torger denna gången, att han inte ville se fiolen. Så gömde hon honom i ett skåp, som hon sjelf hade nyckeln till, och nämde inte fiolen för honom. Torger bjöd ut sig till bergseln, men det var ingen som ville hafva honom; de visste sen förr, att han var föga dugande. Till sist fick han arbete för 40 öre om dagen och kosten. Det gick bra nog de första dagarne, men så var det slut. Bäst som han stod och slog, vardt han stående med lien i hand och gapade. De andra pekade på honom och logo. De visste inte att Torger såg syner, att han hörde toner surra kring sig. Snart fingo de ett ordstäf efter honom: „att arbeta som Torger spelman,“ när det gick mycket sent och smått. Torger vardt missmodig och tungsint. Det var som om detta också stängdes till för honom, och det var det enda han hade att taga sig till, för till fiolen ville han icke mera; det hade han satt sig på. Han kunde bara inte begripa huru det lilla han tjente räckte till; men Karin förstod det, hon. Hon satt uppe om nätterna och sydde och om dagarne spann hon, när hon gjort från sig stället för dagen och med kreaturen. Men det visste inte Torger. När han var inne stälde hon sig alltid vid spiseln och småsjöng, och Torger tyckte han fick nytt mod till att sträfva, när han såg hur lätt allt gick för Karin.
Det var en ting till, som Torger icke visste, och det var att Karin tog fram fiolen, hvar gång Torger väl var gången, och gaf honom till lille Jon. — Nu får du fresta, Jon lille, att bli lika så god spelman som far din, sade hon, och pojkbytingen tog fiolen och gaf sig till att gnida. Men fiolen var stor och tung, så att han måtte stöda honom mot golfvet och taga stråken midt på. Så lärde modern honom hur han skulle sätta fingrarne rätt, för det kom hon i håg från den tid då hon skulle lära, och det varade inte länge förr än han kunde spela alla de visor och barntrallar, som modern sjöng för honom om qvällarne.
En lång tid gick på detta vis, och Torger vardt dystrare för hvar dag. Han suckade så djupt när han satt på bänken. Då var det en Söndagsmorgon, som Karin kom med fiolen i hand till honom. — Spela nu Söndagspsalmen för mig, är du snäll, sade hon stillt.
Torger såg på henne och tog saktfärdigt fiolen. Han höll honom en stund i hand, så lyfte han ändtligen stråken. Och han spelade psalmen och ändå en till, men så bar det af på villospår med honom. Den ena tonen gled in i den andra, han visste inte längre hvad det var han spelade. Karin satt på sängstocken och lyddes; lille gossen låg på golfvet framför fadern och såg handfallen på fingrarne hur fort de gingo. Torger spelade i ett kör fram till middagen, då gick Karin bort och tog fiolen från honom. — Nu gömma vi honom en tid igen, sade hon. Då lade Torger hufvudet ned på bordskifvan och grät.
Så var det en dag, han kom oväntad hem, och han såg gossen stå på tå på en pall och räcka sig upp i skåpet efter något. — Hvad vill du ha der? sade Torger hårdt.
— Fiolen! stammade gossen.
— Jag skall ge dig jag, om du rör fiolen, sade Torger, hof gossen från pallen och ristade honom.
— Mor säger att jag ska’ bli lika god spelman som du, snyftade lille Jon.
— Hvad är på färde? sade Karin i det samma hon kom in från fähuset.
— Du upplär väl inte pojken i det här djefvulskapet? sade Torger.
Karin svarade inte, hon tog bara lugnt fiolen ut ur skåpet och gaf honom till gossen. — Nu får du visa far din hur duktig du är, sade hon, och dermed satte gossen sig till att gnida: „kom kalfven till gossen, kom ko’a till mor“[1].
Torger kände allt för väl handlaget från det han sjelf var liten. Han gick bort och slog fiolen ur hand på gossen. Då vardt Karin harmsen, och det var första gången Torger sett henne sådan. — Skäms du inte, Torger, sade hon, att fara fram på sådant vis! När du kastar bort det bästa du eger, så är det inte mer än skäligt att pojken tar upp det. Och har Gud utsett att han skall bli spelman, så skall han bli det.
— Tycker du inte det är nog att dras med en sådan som jag är, svarade Torger; — skola vi nu till leda vår ende son in i denna olyckan.
— Bruka nu ditt vett, Torger, sade Karin. — Så långt en kan minnas upp genom din ätt, så har det varit spelmän i henne, och ingen vet om, att de ha varit olycklige. Bygdens folk har varit stolt att ha dem, tills presten kom med dessa nya påfund. Och du har slettes inte varit olycklig all din tid, du Torger, det är otacksamt af dig att säga det. Mins du inte när du som ung for och flög med din fiol kring alla backar? mins du inte de första åren vi voro gifta, ja, ända till presten kom, hur lycklig du var? hur godt du tyckte det var att kunna spela, den gången vi miste vår lilla flicka? hur det lättade för bröstet sade du; och så söndagsqvällarne på lekbacken? Jo, du har haft rätt många goda tider, du Torger, som du skulle tacka vår Herre för.
— Men de sågo inte det jag nu ser, hvarken far min eller alla de andra, sade Torger. — Tror du jag har mindre håg till att spela nu än förr? När jag tar i strängarne, är det som fingrarna bränna, men det är helvetes lågor, som sleka upp efter strängarne. Nu har jag fått mina ögon smorda med ögonsalva.
— Den ögonsalvan kan du gerna skicka igen till presten, svarade Karin lugnt. — Nej, ditt öde har farit hårdt fram med dig, Torger, och du var för vek till att stå emot, det är saken det. Och olyckan är inte den att du är spelman, men att du fick syn på något högre och längtan till ett större än de andra, men inte tillfälle att hinna fram till det. Du skulle kommit härifrån förr, Torger. Men vardt du för gammal, så skall vår son inte blifva det, och det är det vi nu skola sträfva till: att få honom att hinna fram. För till spelman är han född och det skall han vara, och han har inte den oron som du, han är lugnare och djupare; han skall nå det som du drömde om för dig.
Torger stod och höll sig i spisstöttan, bröstet gick på honom; han skyndade sig fort ut och sade inte ett ord.
Ett par månader voro gångna och vintern kom. Första snön hade allt visat sig på bergtopparna. Torger hade varit så mörk på den sista tiden, att Karin vardt rent hjertängslig. Hon smög sig efter honom, tills han var kommen förbi forsen; hon var rädd att han skulle kasta sig i. Han stod ofta och såg ned i forsen, eller satte sig nedanför qvarnen, der han drömde sin lyckligaste visa. Men alltid gick han stillt vidare. Karin visste att samlifvet med folket rundt i kring på gårdarne liksom qväfde honom och hvar dag ref upp prestens förbannelse; hon visste att de höllos med att omvända honom, men hon visste ingen råd. Det fick gå, som det ville.
Så var det en morgon hon vaknade vid att Torger var borta. Hon hade suttit så långt ut på natten och trälat, att hon somnade tungt och hade inte hört när han stod upp. Hjertängslig sprang hon ut och ville ned åt forsen. Då såg hon gossen sitta gråtande på golfvet. — Mor, fiolen är borta, sade han. Karin ref upp skåpdörren, ja, han var borta, och stråken och fiollådan med. Gud ske lof! — Det är far din, som tagit fiolen, sade hon, han kommer väl igen, hvad det lider.
— Men så får inte jag spela.
— Tyst, min lille gosse, mor skall nog finna på råd. Och dermed kom Karin fram med Torgers barnfiol. — Se denna fiolen skall du få, och nu skall mor gå till handelsman i dag och få sig nya strängar till honom.
Det led långt ut på vintern, men Torger var inte igenkommen. Karin var inte rädd för honom. Så länge han hade fiolen visste hon att det var ingen nöd, bara han kunde hålla sig från bränvinet. Den vintern fick Karin veta hvad det vill säga att vara enka och sitta ensam med ett spädt barn. Men inte var hon den, som bad någon om hjelp eller beklagade sig. Tvärtom — såg någon inom till henne, tyckte de hon såg så välnöjd ut med all ting, och alltid hade hon en mjölktår att sätta fram. Rent och väl stäldt var all ting i stugan. Men den vintern kunde en ofta se Karin komma dragande med den tunga kälken öfver berg och backar. Repet hade hon då snott om båda axlarna, och en liten blåfrusen pojke med stora mulvantar sköt på. Hon hade varit i skogen efter ved. Sådant skulle ingen ha spått den rike Sylfests styfdotter. Hvar nypa mjöl och hvart saltkorn de hade till mat bar eller drog hon hem. Folket i bygden tyckte att hon var en duktig käring. Men det var ju så godt som synd att hjelpa henne i alla fall, för det var hon, som höll mannen uppe på den breda vägen. Det sade då presten åtminstone. Han hade velat tala vid henne ett par gånger, efter att det spordes att Torger hade lagt bort fiolen, men hon gick från honom. På det sista drog det goda hjertelaget af med folk, och en dag kom Gudbrand Nedrebacken[2] körande med en famn ved till stugan, och Marit Liheim sände en tunna potäter, men Karin skulle inte få tala om det för någon. Hon var också så hygglig att hafva på arbete, så renlig och händig och snar till att reda all ting ifrån sig. Och de sågo inte annat än att hon läste bordsböner, hon med, och gerna ville vara med om att sjunga psalmer om qvällen. Och inte sjöng hon hvarken fosterlandsvisor eller annat otyg, när hon var ute.
Då det led ut i Mars, kom Torger igen. Han kom stillt ingående, slängde fiollådan ifrån sig och sade tungt: — Nu har den onda haft mig ett bete i berget, men nu tror jag, att jag kan hålla mig skicklig en tid igen. Du får gömma fiolen. Karin sporde inte med ett ord efter hvar han hade varit. Om qvällen lade han 20 daler på bordet.
— Se här lär du betala det du har borgat, medan jag har varit borta, sade han.
— Det mesta är betaldt, svarade Karin, men skillingarna kan jag nog ha bruk för i alla fall. — Dermed öppnade hon en låda i skåpet, tog ut ett halsduksbylte, som var knutet i många knutar, och lade ned den ena tiodalern der. Sedan sporde hon att Torger varit genom många bygdelag och spelat. Han hade velat komma ända till Kristiania, men det vardt för drygt. Han hade hållit sig från att dricka en lång tid, men så vardt han rasande ett slag, då han skulle till att spela kapp med spelmännen i de andra bygderna. Så hade han stunder dess emellan med strid och ångertårar, och i en sådan stund var det som han brådt hade vändt om hem till Karin.