←  Tuppen och räven
Folksagor
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe,
Illustrationer: Carl Larsson
Översättare: Stina Bergman

Den gröne riddaren
Följeslagaren  →


[ 82 ]

DEN GRÖNE RIDDAREN.

Det var en gång en kung, som var änkling och han hade en enda dotter. Det gamla ordspråket, som säger att det är samma sak med änklingens sorg som med en stöt på armbågen, det gör ont men det går snart över, har allt rätt, och den här kungen gifte snart om sig med en drottning, som hade två döttrar. Och drottningen var lika elak som styvmödrar bruka vara, ja, hon var led som en trollpacka mot sin stackars styvdotter.

När prinsessorna voro vuxna blev det krig i landet och kungen måste ut och slåss för land och folk. De tre prinsessorna skulle få önska sig någonting, som kungen kunde ta med sig hem, ifall han vann över fienden. Det är klart att de båda styvdöttrarna skulle önska först. Den äldsta bad om en spinnrock av guld, men den skulle inte vara större än att den kunde stå på en åttaskillingsslant av silver, och den näst äldsta bad om en garnvinda av guld, och den fick heller inte vara större än att den kunde stå på en åttaskillingsslant av silver. Det var alldeles inte för nyttans skull de önskade sig detta utan bara för nöjes, Hans egen dotter däremot ville ingenting ha, men hon bad sin far att hälsa till den gröne riddaren. Kungen drog ut i kriget [ 83 ]och hur han nu bar sig åt så vann han, och hur han sen bar sig åt så köpte han med sig hem det som styvdöttrarna önskat sig. Men vad hans egen dotter bett honom om, det glömde han. Han ställde till ett stort gästabud för att fira sin seger, och vid gästabudet fick han syn på den gröne riddaren, och då kom han ihåg sig och hälsade riddaren från prinsessan. Riddaren tackade för hälsningen och gav kungen en bok, som såg ut som en psalmbok, med pärmar som gick att knäppa ihop. Boken skulle kungen lämna till prinsessan, men han fick inte öppna på boken, och det fick inte prinsessan heller, förrän hon blivit ensam. Sedan kriget och gästabudet voro över kom kungen hem igen och han var knappt kommen innanför dörren, förrän styvdöttrarna kastade sig över honom för att få vad han lovat dem. Och han plockade fram presenterna. Hans egen dotter däremot höll sig stilla bakom de andra och frågade inte efter någonting, och kungen kom förstås inte ihåg boken, förrän en gång när han skulle gå bort och satte på sig de kläder, som han haft vid gästabudet, då fick han tag i boken när han stack ner handen i fickan för att ta fram sin näsduk. Då gav han prinsessan boken och hälsade från den gröne riddaren att hon inte skulle få öppna den förrän hon blivit ensam.

När hon om kvällen satt ensam på sin kammare öppnade hon boken. Först hörde hon den allra vackraste musik, så vacker att hon aldrig hört maken, och strax därpå stod den gröne riddaren där. Han berättade att boken var förtrollad, så att när hon öppnade den kom [ 84 ]han till henne, var hon än befann sig, och när hon stängde den försvann han.

Efter den stunden öppnade hon boken lite emellan när hon satt ensam i sitt rum, och riddaren kom och höll henne sällskap. Men styvmodern, som la sin näsa i allt, fick nys om att någon var inne hos prinsessan, och så sprang hon och skvallrade för kungen. Han ville inte tro det och han sa, att de skulle väl först se efter innan de förtalade prinsessan på ett sådant sätt. En kväll stodo de alltså utanför dörren och lyssnade, och de tyckte att de tydligt hörde hur någon talade därinnanför. Men när de kommo in i rummet fanns ingen där.

»Vem var det du talade med?» frågade styvmodern i ilsken ton.

»Med ingen», svarade prinsessan.

»Jag hörde ju tydligt att du pratade med någon», fortsatte drottningen.

»Jag låg och läste i en bönbok», narrades prinsessan.

»Visa mig den bönboken», sa drottningen.

»Ja, det är ju ingenting annat än en bönbok», sa kungen, »och den måtte hon väl ändå ha lov att läsa i», tyckte han.

Styvmodern gav sig dock inte. Hon borrade ett hål i väggen och satte sig på lur. En kväll hörde hon att riddaren var där inne, då ryckte hon upp dörren och for in i rummet som en virvelvind, men prinsessan var inte sen att slå igen boken och riddaren försvann med

en faslig fart. Men hur snabb hon än varit, så hann [ 85 ]
Efter den stunden öppnade hon boken litet emellan, och riddaren kom och höll henne sällskap.
[ 86 ]drottningen få se en skymt av riddaren och sedan var

hon viss om att någon varit inne hos styvdottern.

Så skulle kungen fara bort på en lång resa. Under tiden lät drottningen gräva ett stort hål i jorden och där murades upp ett hus och i muren lät hon lägga råttgift, så att inte minsta råtta ens skulle kunna komma in i huset. Muraren fick bra betalt och han lovade att lämna landet, men det gjorde han inte. Sedan stängdes prinsessan in i huset med sin leksyster, och gången murades igen och det lämnades bara ett hål i taket så stort att man kunde räcka ner maten genom det. Här satt hon nu och sörjde och tiden blev så lång, så lång. Men rätt som det var kände hon att hon hade boken med sig i fickan. Hon tog upp den och öppnade den. Först hörde hon den vackra musiken som hon hört förr, men sedan hörde hon en ynklig jämmer och strax därpå stod den gröne riddaren där.

»Jag är nästan död nu», sa han. Och därpå berättade han att styvmodern lagt gift i väggen och att han inte trodde, att han skulle kunna komma levande därifrån. När hon till slut måste slå igen boken hörde hon samma ynkliga jämmer igen.

Men leksystern som var med prinsessan hade en fästman och till honom sände hon bud att han skulle hämta muraren och be honom göra hålet i taket så stort, att de kunde krypa ur huset. Prinsessan skulle betala honom så mycket, att han skulle vara försörjd för alla sina dar. Muraren gjorde som han blivit befalld och prinsessan och leksystern sluppo ut och reste långt bort till [ 87 ]främmande land, och vart de kommo så frågade de efter den gröne riddaren. Sent omsider kommo de till ett slott, som var överklätt med svart tyg, och just som de skulle passera slottet kom ett störtregn över dem. Då gick prinsessan in under kyrkvalvet och tänkte stanna där till dess att skuren gått över. Bäst som hon stod där kom en ung man och en gammal man gående. De ville också skydda sig för regnet och stego in under kyrkvalvet, men prinsessan gömde sig i en vrå så de icke sågo henne.

»Vad kommer det sig att det här slottet är svartklätt?» frågade den unge.

»Vet du inte det?» sa den gamle. »Prinsen här är dödssjuk. Det är han som kallas för den gröne riddaren.» Och så berättade han hur det hela gått till. När den unge hört hela historien, undrade han om det inte fanns någon som kunde bota prinsen.

»Det finns bara ett botemedel», sa den gamle, »och det är om den prinsessan som satt i det murade huset komme hit och plockade örter på marken och kokade dem och tvättade prinsen tre gånger med vattnet.» Och så räknade han upp vad det var för örter, som skulle kunna göra prinsen frisk igen.

Prinsessan hörde alltsammans, och hon hörde noga på. Så snart regnet slutat gingo de båda männen, och prinsessan dröjde inte länge kvar hon heller. Så fort de kunde började de samla örterna, både hon och leksystern, och de plockade och knogade för att få ihop så mycket örter som skulle kokas. Därpå köpte hon sig en [ 88 ]doktorshatt och en doktorsfrack, och så gick hon upp till slottet och erbjöd sig att rädda prinsen.

Kungen sa att det lönade inte mödan att försöka få honom frisk, för där hade varit så många doktorer som försökt, men prinsen hade bara blivit sämre och sämre. Hon gav sig i alla fall inte utan lovade att prinsen skulle bli frisk, både fort och ordentligt. Ja, då skulle hon väl få pröva på då, sa kungen, och därmed gick hon in till prinsen och tvättade honom en gång. När hon kom igen dagen därpå var han redan så mycket bättre, att han kunde sitta upp i sängen, och dagen därefter var han en så duktig karl, att han kunde gå tvärs över golvet, och tredje dagen var han så frisk som en fisk i sjön. Han skulle gå ut på jakt, sa doktorn.

När hon kom hem till sig kastade hon bort doktorskläderna, klädde sig så fin som möjligt och lagade till en god måltid, och så öppnade hon boken. Samma vackra musik som förr hördes och så kom den gröne riddaren. Han undrade förstås hur hon kommit dit. Då berättade hon hur allt gått till och sedan de ätit och druckit tog riddaren henne vid handen och förde henne upp till slottet, där han talade om alltsammans för kungen.

Därefter firades deras bröllop med stora festligheter och när det var över reste de hem. Prinsessans far blev så hjärtinnerligt glad, men styvmodern satte de i en spiktunna och rullade henne utför berget.