Följeslagaren
| ← Den gröne riddaren |
|
Isbjörnen Kung Valemon → |
FÖLJESLAGAREN.
Det var en gång en bondson, som drömde att han skulle få en prinsessa från främmande land till brud, och hon var så röd och vit som mjölk och blod och så rik att det fanns ingen ända på rikedomen. När han vaknade, tyckte han att hon stod livs levande framför honom och hon var så vacker och fin att han tyckte han skulle måst dö, om han inte fick henne. Därmed sålde han allt vad han ägde och drog ut i världen för att leta efter henne.
Han gick långt och längre än långt och när det blev vinter hade han hunnit till ett land där alla vägar voro raka som snören utan några slingringar. När han gått ett kvarts år kom han till en by och utanför kyrkdörren låg en död, infrusen i ett stort isblock, och alla förbigående spottade på den döde. Pojken undrade vad det skulle betyda och när prästen kom ut ur kyrkan passade han på och frågade honom.
»Det är en stor missdådare», sa prästen, »som blivit avrättad för sin ogudaktighets skull och utsatt till spott och spe för allmänheten.»
»Vad har han gjort då?» frågade pojken.
»Han var vintappare när han levde, och han blandade vatten i vinet», sa prästen.
Pojken tyckte som sanningen var, att det inte var så farligt gjort. Han sa att eftersom mannen fått böta med livet, så kunde han gärna nu få komma i vigd jord och inte behöva ligga där till allmän bespottelse. Men prästen förklarade att det var omöjligt, det lät sig inte göras, ty det behövdes folk att bryta den döde ur isblocket, det behövdes pengar till att köpa vigd jord av kyrkan, dödgrävaren skulle ha betalt för graven, kyrkan för själaringningen, klockaren för sången och prästen för de tre skovlarna mull.
»Tror du det är någon som vill betala allt det för en stor syndares skull?» frågade han.
Ja, sa pojken, om mannen bara fick komma i en ordentlig grav så skulle han betala kalaset av det lilla han ägde.
Alltså togo de syndaren ur isblocket och la honom i vigd jord. Klockorna ringde och klockaren sjöng och gästerna drucko gravöl så att de både skrattade och gräto. Men sedan pojken betalat kalaset hade han inte många ören kvar i sin ficka.
Han gav sig återigen på vandring. Snart kom en man efter honom och frågade om inte pojken tyckte det var ledsamt att gå så ensam. Men det tyckte inte pojken. Han hade alltid något att tänka på, sa han. Då frågade mannen om han inte i alla fall behövde en tjänare med sig.
»Nej», sa pojken, »jag är van att vara min egen tjänare.
För resten, även om jag ville så har jag inte råd att
i lön.»
»En tjänare behöver du, det vet jag bättre än du», sa mannen, »en tjänare som du kan lita på i liv och död. Vill du inte ta mig till tjänare, så kan du låta mig bli din följeslagare och jag lovar dig, att du ska ha nytta av mig. Och någon lön behöver du inte ge mig och mat och kläder håller jag mig med själv.»
Ja, på sådana villkor ville pojken förstås gärna ha mannen till följeslagare.
Efter den stunden vandrade de tillsammans och mannen gick vanligtvis före och visade vägen.
När de färdats vida omkring över slätter och åsar, kommo de till ett högt berg. Där knackade följeslagaren på och bad om att bli insläppt. Berget öppnade sig och när de kommit långt in i berget kom en trollpacka fram med en stol och bad dem sitta ner.
»Var så god och sitt», sa kärringen, »ni kunna allt vara trötta.»
»Sitt själv», sa mannen.
Då måste hon sätta sig och så blev hon sittande, för stolen var förtrollad, och den som en gång satte sig på den kom inte loss igen. Under tiden gingo männen omkring inne i berget och följeslagaren letade till dess att han fick syn på ett svärd, som hängde över dörren. Det ville han nödvändigt ha och han lovade att kärringen skulle få komma loss från stolen, om hon gav honom det.
»Nej», skrek hon, »bed mig om allt annat så får du det. Men inte svärdet, för det är tre-systrars svärd.» Det ägdes nämligen av tre systrar.
»Jaså, ja då får du sitta där till världens ände», sa mannen.
När hon det hörde lovade hon att han skulle få svärdet, bara han lagade att hon kom loss från stolen. Då tog han svärdet och gick sin väg och lät henne sitta där i alla fall.
När de återigen gått långt över nakna fjäll och öde hedar, kommo de till ett högt berg. Där knackade följeslagaren på nytt och det gick som förra gången. Berget öppnade sig och en trollpacka kom och bjöd dem sitta på en stol, men hon fastnade själv på stolen och kunde inte komma loss. Följeslagaren letade genom alla skåp och kistor och till slut fann han vad han letade efter. Det var ett nystan av guldtråd. Kärringen ville inte ge honom nystanet, men följeslagaren tog det och gick, och lät trollpackan sitta där hon satt på stolen.
Nu gingo de på nytt i många dagar genom skogar och moras och kommo till slut till ett högt berg. Där gick det på samma sätt som i de båda andra bergen. När trollpackan fastnat på stolen, gingo männen genom rummen i berget och följeslagaren fick då syn på en gammal hatt, som satt på en spik bakom dörren. När han bad kärringen om den pep hon och skrek att det var tresystershatten, och om hon gav bort den skulle hon bli rent olycklig. Då tog mannen den och lät kärringen sitta i likhet med de båda andra systrarna.
Snart därefter kommo de till ett sund. Då tog följeslagaren guldnystanet och kastade det med sådan kläm i berget på andra sidan sundet, att det kom tillbaka till honom. När han kastat nystanet några gånger fanns där en bro. På den gingo de över vattnet, och när de kommit på andra sidan bad mannen pojken nysta upp tråden igen, det fortaste han kunde.
»Ty går det inte med fart», sa han, »så komma de tre trollpackorna och slita oss i stycken.»
Pojken nystade det fortaste han kunde och just som trådändan släppte stranden kommo de tre trollpackorna farandes. De rusade fram mot vattnet så att skummet stänkte och grepo efter trådändan, men de kunde inte få tag på den och så drunknade de alla tre i sundet.
När de vandrat några dagar till sa följeslagaren:
»Nu komma vi snart till det slottet där den prinsessan bor, som du drömde om. Och när vi väl äro där skall du gå in till kungen och tala om din dröm och varför du har kommit.» När de voro framme gjorde pojken som vännen sa, och han blev mycket hövligt mottagen. Han fick ett rum för sig och ett för sin tjänare, precis som det skulle vara, och när det blev tid att äta blev han bjuden till kungens bord. Så fort han fick se prinsessan kände han igen henne från sin dröm, det var henne han skulle ha till brud. Han sa henne genast sitt ärende och hon svarade att hon tyckte bra om honom och att hon gärna ville gifta sig med honom, men först måste han genomgå tre prov. När de slutat äta gav hon honom en sax av guld och sade:
»Det första provet är att du skall ta den här saxen och gömma den och så skall du ge mig den tillbaka i morgon middag. Det är väl inget svårt prov, eller hur?» sa hon och log mot honom. »Men klarar du det inte så mister du livet, det står skrivet i lagen, och din kropp lägges på stegel och hjul och ditt huvud sättes på en påle, precis som du ser det gått med de andra friarna vars skallar sitta uppspikade utanför fönstret.» Det satt lika många huvuden utanför slottsfönstren som kråkor utanför ladugården om hösten.
Det var visst någon konst att klara det provet, tyckte pojken. Men prinsessan hon skämtade och dansade om med honom så lustigt och glatt, att han glömde både saxen och sig själv, och medan de lekte tillsammans lurade hon av honom saxen utan att han märkte det.
När han kom upp på sitt rum samma kväll berättade han för följeslagaren om saxen och vad prinsessan sagt. Då sa vännen:
»Du har väl saxen som hon gav dig?»
Pojken kände efter i alla sina fickor, men han kunde inte hitta saxen och han blev fasligt förskräckt därför att den var borta.
»Ge dig till tåls», sa vännen, »jag får försöka att skaffa tillbaka den», och därmed gick han ner i stallet. Där stod en fet gumse, som tillhörde prinsessan, och den var skapad så att den kunde flyga fortare än den kunde springa. Följeslagaren tog svärdet och slog gumsen mellan hornen med det och frågade: »När rider prinsessan till sin fästman i natt?»
Gumsen bräkte sorgmodigt och sa att det vågade han inte säga, men då fick han sig ett slag till av svärdet och då sa han att prinsessan skulle rida klockan elva. Följeslagaren satte tre-systerhatten på sig och då blev han osynlig, och sedan väntade han till dess kungadottern kom. Hon smorde in gumsen med en salva som hon hade i ett stort horn, och så sa hon:
»I väg, i väg, över kyrktorn och hustak, över vatten och land, över berg och dal till kärasten min, som väntar mig i berget i natt.»
Just som gumsen tog sats för att flyga i väg slängde sig följeslagaren upp på hans bak och så bar det i väg, och färden varade inte länge. Rätt som det var kommo de till ett högt berg. Prinsessan knackade på och de flögo in i berget till det hiskliga trollet, som var hennes fästman.
»Nu har det kommit en ny friare, som vill ha mig, käraste vännen min», sa prinsessan. »Han är ung och vacker, men jag vill inte ha någon annan än dig», sa hon och koketterade för det leda trollet. »Jag satte honom på prov och här är saxen som han skulle hålla reda på, tag den du och göm den», sa hon. Och så skrattade de båda två så innerligt gott, som om de redan hade pojken på stegel och hjul.
Trollet tog saxen och stoppade den i ett järnskrin med tre lås för, men just som han släppte den tog följeslagaren saxen utan att någon såg honom, ty han hade ju tre-systerhatten på sig, och trollet låste igen det tomma skrinet och gömde nycklarna i hålet på den oxeltand där han förvarade sina trollgifter. Och där skulle pojken minsann inte kunna finna den, menade han.
Strax efter midnatt flög prinsessan hem igen. Följeslagaren satte sig bakpå gumsen och snart voro de hemma.
Nästa dag blev pojken bjuden på middag vid kungens bord, men då var prinsessan så tvär och högmodig, att hon inte ens ville titta åt det håll där pojken satt. När de slutat äta tog hon på sig en gudsnådig och sockersöt och försmädlig min och sa:
»Du har väl den där saxen, som jag bad dig ta hand om i går?»
»Ja ja mänsan», sa pojken, »det har jag och här är den», sa han och kastade den i bordet med sådan kläm, att alla hoppade högt. Prinsessan kunde inte ha blivit mera förskräckt om han så kastat saxen i ansiktet på henne. I alla fall gjorde hon sig söt och rar när hon sa:
»Eftersom du tagit hand om saxen så bra kan du antagligen också förvara mitt guldnystan och ge mig igen det i morgon middag. Tappar du bort det så måste du dö, ty så står det skrivet i lagen», sa hon.
Det var då ingen sak, menade pojken och tog nystanet och stoppade det i fickan. Men prinsessan gjorde precis som hon gjort dagen förut, hon skämtade och lekte med pojken, så han glömde både nystan och försiktighet, och när han kom upp till vännen om kvällen, så hade han inte nystanet i fickan längre.
Det gick då på samma sätt som kvällen förut, följeslagaren gick ner till gumsen och fick veta att prinsessan skulle fara till sin fästman klockan tolv och då reste han med till berget. När de kommo fram frågade prinsessan trollet:
»Hur bar du dig åt med saxen, vännen min? Friarn hade den och gav mig den tillbaka.»
Trollet kunde inte begripa hur det kom sig, för han hade ju låst in saxen i skrinet, men när de öppnade skrinet fanns där ingen sax. Då berättade hon att pojken fått guldnystanet, och så sa hon:
»Här är det, för jag tog igen det, men var skola vi kunna gömma det eftersom han kan sådana konster?» frågade hon.
Trollet rev sig bak örat, för han visste inte vad han skulle hitta på. Men så kommo de överens om att tända en eld och bränna upp nystanet, så kunde de vara säkra om att pojken inte skulle få tag på det. Men i samma stund som prinsessan kastade nystanet på elden, grep följeslagaren det, och ingen såg honom eftersom han hade tre-systerhatten på sig.
När pojken dagen därpå skulle gå till kungens bord fick han nystanet av sin vän. Prinsessan var ändå mera högfärdig och förnäm än dagen förut, och när de slutat äta snörpte hon sin mun och frågade försmädligt efter nystanet. När pojken slog nystanet i bordet hoppade kungen högt för skrällen och prinsessan blev blek som ett lik. Men hon behärskade sig strax och sa att pojken varit duktig, och att hon nu bara hade ett litet prov kvar att sätta honom på.
»Om du är så styv, och kan skaffa mig det som jag tänker på i morgon middag», sa hon, »så ska du både få mig och få behålla mig.»
Pojken kände sig som om han redan var hängd, för han kunde ju alldeles inte veta vad hon skulle tänka på, och ännu mindre kunde han skaffa det. När han kom upp på sitt rum var han så sorgsen, att inte ens vännen kunde få honom glad. Vännen lovade att göra vad han kunde i alla fall, och eftersom han lyckats två gånger så skulle han väl lyckas också den tredje, sa han. Då äntligen blev pojken lugn och la sig att sova.
Klockan ett skulle prinsessan fara den natten, sa gumsen, och vännen satt bakom henne nu som de båda andra nätterna. Men den här gången höll han sig inte lika stilla som förut. Han gav henne då och då en knuff så hon höll på att ramla av gumsen. När hon kom fram till trollet jämrade hon sig och sa att vädret måtte vara fasligt dåligt, för hon hade tyckt att någon hade slagit både henne och gumsen, men det måtte väl ändå ha varit stormen. Hon var visst både gul och blå, så många knuffar och nyp hade hon fått under resan. Och så berättade hon att friaren hade lämnat igen nystanet också och varken hon eller trollet kunde begripa hur han fått tag på det.
»Men vet du vad jag nu hittat på», sa hon. »Jo, han ska ge mig det som jag tänker på i morgon middag, och jag ska tänka på ditt huvud, min älskade vän», kråmade hon sig för trollet. »Tror du att han någonsin kan lista ut det?»
Nej, det trodde inte trollet, och han krumbuktade sig och tjöt värre än någon gast av fröjd, för nu var det då alldeles säkert att de skulle få pojken på stegel och hjul och korpen skulle få hacka ut hans ögon, innan han kunde skaffa henne trollets huvud.
När det led mot morgonen skulle hon hem igen, men hon sa att hon var rädd, för hon trodde någon satt bakom henne, så trollet måste följa henne en bit på väg. Ja, han skulle följa henne, och han hämtade sin gumse, som var maken till prinsessans, och han smorde honom över hela kroppen och mellan hornen också. När trollet satte sig på gumsen hoppade vännen upp bakpå hans gumse och så bar det i väg bort mot slottet. Men under vägen slog han både trollet och gumsen så hårt, att de förlorade krafterna och dalade allt djupare ner mot marken, ja, de höllo på att falla i sjön när de passerade den. När trollet märkte att det var fara i luften följde han prinsessan ända hem till slottet och stannade en stund utanför porten för att se efter att hon kom in ordentligt. Men i samma minut som prinsessan stängde porten efter sig högg följeslagaren huvudet av trollet och sprang upp till pojken med det.
»Här har du det som prinsessan tänker på», sa han.
Nu var ju allting gott och väl kan man veta, och när pojken kom till kungens bord och de hade ätit frågade prinsessan med sin lenaste röst:
»Månntro du har det som jag tänker på?»
»Skulle tro det», sa pojken och tog fram det som han hade med sig och kastade det på bordet med sådan fart, att hela bordet ramlade över ända. Prinsessan såg ut som om hon legat länge i sin grav, men hon kunde ju inte neka till att det var det hon tänkt på och alltså skulle pojken få henne till brud. Så rustades det till bröllop och det blev stor fröjd i hela kungariket.
Men vännen tog pojken avsides och sade till honom att han bara skulle låtsas sova under bröllopsnatten, ty om livet var honom kärt fick han inte somna ordentligt innan han löst prinsessan från den trollhamn hon hade på sig. Den skulle han piska av henne med nio björkkvastar och så skulle han bada henne i mjölk i tre omgångar. Först skulle han skrubba henne i ett kar med vassla från i fjol, så skulle han gnida henne i ett kar med surmjölk och sedan skulle han skölja henne i ett kar med söt mjölk. Kvastarna lågo under sängen och badkaren stodo i rummets bortersta hörn, så det var färdigt alltsammans. Pojken lovade förstås att göra som vännen sa.
När de lagt sig i brudsängen om aftonen låtsades pojken att han sov. Då reste sig prinsessan på armbågen och tittade på honom. För att vara säker på att han sov kittlade hon honom under näsan. Pojken sov ändå. Då luggade hon honom i håret. Men han sov som en stock, trodde hon. Då drog hon fram en stor slaktarkniv, som hon gömt under huvudkudden, och med den tänkte hon hugga huvudet av honom. Men då sprang pojken upp och slog kniven ur hennes hand, och så tog han ett stadigt tag i hennes hår. Därpå piskade han henne med kvastarna till dess det inte fanns en bit kvar av dem. När det var gjort kastade han henne i karet med vasslan, och då fick han se vad hon var för ett djur. Hon var svart som en korp över hela kroppen. Men när han skrubhat henne med vasslan och gnidit henne med surmjölken och sköljt henne i den söta mjölken så hade trollhamnen gått av henne, och hon var så vacker och fin att hon aldrig varit finare.
Dagen därpå sa vännen att de måste resa sin väg. Ja, pojken var resfärdig och prinsessan med, ty hemgiften hade varit färdig för länge sedan. Under natten förde vännen allt det guld och silver som trollet hade samlat från berget till slottet, och när de skulle resa följande morgon var det så fullt överallt att de knappast kunde komma fram. Den bröllopsgåvan var mera värd än kungens hela rike, men de visste inte hur de skulle kunna frakta den med sig. Naturligtvis var det vännen som fann på råd. Det fanns inte mindre än sex gumsar i trollets stall och alla kunde de flyga. De lassade på dem så mycket silver och guld att de rakt inte orkade lyfta sig från marken, utan de måste gå på sina ben. Vad gumsarna inte orkade bära fick stanna kvar i slottet.
De reste långt och längre än långt och till sist orkade gumsarna inte gå längre. Pojken och prinsessan visste inte vad de skulle ta sig till, men följeslagaren tog hela hemgiften på nacken och travade de sex gumsarna ovanpå och så bar han alltsammans så långt, att det bara var en mil kvar till den plats där pojken var hemma. Då sa vännen:
»Nu måste vi skiljas, för nu kan jag inte följa dig längre.»
Men det ville inte pojken höra talas om, han ville inte mista sin följeslagare varken för mycket eller litet. Då följde vännen med en halvmil till, men sedan ville han inte gå längre. Och hur pojken än tiggde och bad honom att följa med och åtminstone dricka en välkommenhemskål hos hans gamla far, så hjälpte det inte. Vännen sa nej, han kunde inte följa med längre.
Då frågade pojken vad han ville ha i lön därför att han hjälpt honom.
Och vännen sa att om han skulle ha någonting, så fick det bli hälften av vad pojken ägde om fem år.
Ja, det skulle han få.
När han var borta lämnade pojken allt silver och guld kvar på vägen och reste tomhänt hem. Därpå firade de välkommenhemfest, så det talades om det i sju kungariken. Och när det var gjort måste de köra hela vintern både med de sex bockarna och gubbens tolv hästar innan de fingo hem allt silver och guld, som låg kvar på vägen.
Fem år därefter kom följeslagaren igen för att hämta sin lön. Pojken hade delat upp allt vad han ägde i två hälfter.
»Men du äger någonting som du inte delat på», sade vännen.
»Vad kan det vara», frågade pojken. »Jag trodde att jag delat allt vad jag har.»
»Du äger ett barn», sa vännen, »det måste du också dela i två delar.»
Det kunde inte hjälpas, pojken måste ta svärdet för att hugga barnet i två delar, men när han lyfte svärdet grep vännen i klingan, så att han inte kunde hugga till.
»Blev du inte glad nu när du slapp hugga till?» frågade följeslagaren.
»Jo, så glad har jag aldrig varit förr», sa pojken.
»Ja, så glad kände jag mig den gången du lät hugga mig ur isblocket», sa vännen. »Behåll allt vad du äger, jag behöver ingenting, ty jag är en ande», sade han.
Han var vintapparen, som stod i isblocket utanför kyrkan och som alla spottade på, och han hade varit pojkens följeslagare och hjälpt honom till tack för att han gav det lilla han ägde, för att få den döde i vigd jord. Han hade fått lov att följa pojken i ett helt år, och det året var till ända när de skildes åt på vägen. Sedan hade han fått löfte att råka pojken en gång till. Men nu måste de skiljas för alltid, ty nu ringde himmelens klockor och kallade honom hem.