Den siste chevalieren/Kapitel 17
| ← Kap 16: Den förlorade sonens återkomst |
|
Kap 18: Moln → |
SJUTTONDE KAPITLET.
MINÖRERNA.
I samma ögonblick, som de stego upp från bordet, blev Dixmer underrättad om att hans notarie väntade honom i hans arbetsrum. Han ursäktade sig hos Maurice, och för övrigt var det ju vanligt, att han lämnade honom sålunda. Han begav sig in till sin homme d'affaires.
Han låg i underhandling om inköp av ett litet hus vid rue de la Corderie, som vette mot Templeträdgården. Det var för övrigt snarare en tomt än ett hus, som Dixmer köpte, ty för närvarande var byggningen så gott som fallfärdig, men det var hans avsikt att bygga om den.
Affären hade hastigt gjorts upp med ägaren — redan samma morgon hade notarien talat vid honom och gått in på att betala 19,500 francs. Till följd därav hade han nu med sig köpekontraktet och kom för att hämta de erforderliga pengarna, enär ägaren skulle utrymma byggningen redan samma dag, så att arbetarna skulle kunna infinna sig där följande morgon.
Då köpekontraktet var undertecknat, följde Dixmer och Morand med notarien till rue de la Corderie för att bese den nyförvärvade egendomen, ty de hade köpt den, utan att dessförinnan ha sett den.
Huset var beläget alldeles i närheten av den plats, där n:r 20 nu står. Det var tre våningar högt och hade dessutom en vindsvåning. Bottenvåningen hade en gång i tiden varit uthyrd till en vinhandlare och till den hörde några utmärkta källare. Ägaren skröt framför allt med sina källare. De utgjorde den bästa delen av huset. Dixmer och Morand tycktes icke intressera sig något vidare för dessa källare, och dock följde båda, liksom av artighet, med ägaren ned uti vad han kallade sina valv.
Ingen regel utan undantag! Han hade icke överdrivit. Källrarna voro storartade. En av dem sträckte sig under rue de la Corderie, och när de stodo nere i denna källare, kunde de höra vagnarna rulla fram över deras huvuden.
Dixmer och Morand tycktes icke uppskatta denna fördel något vidare. De till och med talade om att fylla igen valven, i det de anmärkte att hur utmärkta de än voro för en vinhandlare, så voro de dock absolut gagnlösa för hederliga borgare, som hade för avsikt att använda och bebo hela huset.
Efter källrarna besökte de första samt andra och tredje våningarna. Från den tredje hade de obehindrad utsikt över Templeträdgården. Denna var efter vanligheten uppfylld av nationalgardister, som kommo i åtnjutande av detta privilegium, eftersom drottningen aldrig mer promenerade där.
Dixmer och Morand kände igen sin väninna, änkan Plumeau, som med sin vanliga iver gjorde les honneurs i sitt marketenteri. Men uppenbarligen voro de själva icke särdeles angelägna om att bli igenkända av henne, ty de höllo sig gömda bakom ägaren, medan han höll lovtal över utsikten, som samtidigt var så omväxlande och vacker.
Så önskade köparen bese vindsrummen.
Ägaren var uppenbarligen icke beredd på denna anhållan, ty han hade icke nyckeln med sig, men frestad av den sedelbunt, man visat honom, gick han ned för att leta rätt på den.
”Jag misstog mig icke”, sade Morand. ”Det här huset kommer att passa alldeles utmärkt för vårt ändamål”.
”Och vad säger ni om källarvalven?”
”Att de äro en försynens skickelse, som kommer att bespara oss minst två dagars arbete”.
”Tror ni, att de sträcka sig i riktning mot marketenteriet?”
”De vika av litet åt vänster, men det är icke av minsta betydelse”.
”Men”, sade Dixmer, ”hur skall ni kunna följa er underjordiska linje med visshet att den slutar där ni önskar?”
”Var lugn, kära vän”, sade Morand. ”Det blir min sak”
”Hur skulle det vara om vi dagligen signalerade härifrån att vi vaka?”
”Men drottningen skulle icke kunna se det från plattformen, ty jag tror, att vindsrummen ligga lika högt som plattformen, och jag undrar, om de icke till och med äro högre”.
”Det gör detsamma”, sade Dixmer. ”Antingen Mauny eller Toulan ser det kanske genom någon öppning, och de komma att upplysa hennes majestät därom”.
Och Dixmer gjorde flera knutar på en vit kalikågardin som han förde fram och tillbaka utanför fönstret, som om den skakats av vinden.
Liksom otåliga att få besöka vindsvåningen, inväntade sedan båda ägarens återkomst i trappan, efter att först ha stängt dörren, enär de icke önskade bevilja denna värde man åsynen av hans fladdrande gardin.
Vindsrummen nådde icke, såsom Morand förutsagt, samma höjd som tornet. Detta var samtidigt en fördel och en nackdel — en nackdel därför att de icke kunde meddela sig med drottningen medelst signaler, och en fördel därför att blotta omöjligheten däri enbart skulle avvända alla misstankar. De högsta husen voro naturligt nog föremål för det noggrannaste övervakande.
”Det blir nödvändigt att antingen genom Toulan, Mauny eller Tisons dotter försöka be henne hålla utkik”, mumlade Dixmer.
”Jag skall tänka på det”, sade Morand.
De gingo ned. Notarien väntade i salongen med det undertecknade köpekontraktet.
”Allt är bra”, sade Dixmer. ”Huset passar mig, så betala ägaren 19,500 francs och låt honom ge er ett kvitto”.
Detta gjorde ägaren sedan han noga räknat igenom pengarna.
”Du förstår, medborgare”, sade Dixmer, ”att det viktigaste villkoret är att huset måste vara utrymt i kväll, så att jag kan låta arbetarna börja i morgon bittida”.
”Gott, medborgare, det går jag in på! Du kan hämta nycklarna i kväll klockan åtta, då skall allt vara utrymt”.
”Ursäkta mig”, sade Dixmer, ”men sade du icke, medborgare notarie, att det fanns en port som leder till rue Portefoin?”
”Jo, medborgare”, sade ägaren, ”men jag har låtit mura till den, ty eftersom jag endast har en tjänare, blev den stackars saten alldeles för trött då han blev nödsakad att vakta båda portarna. Men den är igenmurad på ett sådant sätt, att den kan öppnas igen på ett par timmar. Önskar ni övertyga er därom, medborgare?”
”Tack, det är inte nödvändigt”, sade Dixmer. ”Jag fäster icke minsta vikt vid denna port. Den är utan nytta för mig”.
Sedan avlägsnade sig båda efter att för tredje gången ha påmint ägaren om hans löfte att rummen skulle vara utrymda klockan åtta samma kväll.
Klockan nio återvände båda, på avstånd åtföljda av fem à sex män, om vilka ingen tog notis under den förvirring som just då rådde i Paris. De två stego in först. Värden hade hållit ord. Huset var alldeles tomt. De stängde luckorna med största noggrannhet, varpå de med tillhjälp av ett elddon tände några vaxljus, som Morand hade med sig i fickan.
Sedan kommo de andra sex männen in, en i sänder. Det var garvarmästarens vanliga gäster, samma smugglare, som en kväll velat döda Maurice men som nu blivit hans vänner.
De stängde porten och stego ned i källaren.
Detta källarvalv, som behandlats så föraktfullt under dagens lopp, hade nu på natten blivit den viktigaste delen av huset.
Sedan de stoppat till varje spricka, genom vilken ett nyfiket öga kunde kika ned, ställde Morand ett fat på kant och började med en blyerts draga geometriska streck på ett papper.
Medan han var sysselsatt på detta sätt, lämnade hans kamrater huset, anförda av Dixmer, gingo rue de la Carderie fram och stannade vid hörnet av rue de Beauce framför en täckvagn. I denna vagn satt en man, som under tystnad utdelade till var och en av dem en pionjärs redskap — till den ene en spade, till den andre en dubbelhacka, till den tredje ett järnspett, o. s. v. Varje man dolde sitt redskap under överrocken eller kappan, så återvände minörerna till det lilla huset och vagnen rullade bort.
Morand hade avslutat sina kalkyler.
Han gick direkt fram till ett hörn av grottan.
”Där”, sade han. ”Gräv där!”
Och befrielseverket vidtog med ens.
— — —
Situationen för de stackars fångarna i Temple blev för
varje dag allt allvarligare, för var timme allt mera
eländig. En tid hade drottningen, madame Elisabeth och
madame royale hängivit sig åt ett visst hopp. Municipalerna
Toulan och Lepitre, som kände medlidande med de
högborna fångarna, hade lagt i dagen ett visst intresse för dem.
De stackars kvinnorna, som från början varit föga vana
vid bevis på medkänsla, voro till en början
misstänksamma. Men misstänksamhet upphör att finnas till, där det
icke gives något hopp.
Och för övrigt, vad skulle väl nu kunna hända drottningen som var skild från sin son av ett fängelse, från sin make genom döden, som hon själv länge motsett. Att följa efter honom på schavotten — delta var ett öde så att hon nu vant sig vid denna tanke.
Första gången, som Toulan och Lepitre återvände för att övertaga vakten, bad drottningen dem särskilt att de, om de verkligen intresserade sig för hennes olyckor, skulle skildra kungens sista ögonblick för henne. Detta var att underkasta deras medkänsla ett sorgligt prov. Lepitre, som assisterat vid avrättningen, åtlydde drottningens tillsägelse.
Drottningen bad att få se de tidningar, som innehöllo redogörelser om avrättningen. Lepitre lovade att taga dem med sig, när han nästa gång skulle ha vakten. Det skulle bli hans tur om tre veckor.
Medan kungen levde, hade det funnits fyra municipaler i Temple men sedan hans död hade de endast tre — en för att hålla vakt om dagen, två om natten.
Toulan och Lepitre tillgrepo en krigslist, på det att de alltid skulle få hålla vakt tillsammans om natten.
Man drog lott om vakttimmarna, på en lapp skrev man ”dag”, på två andra ”natt”. Var och en drog sin lott ur en hatt, och slumpen avgjorde nattvakten. För var gång Toulan och Lepitre voro på vakt, skrevo de ”dag” på tre lotter och höllo fram hatten åt den municipal, de önskade utesluta, och när han stack ned handen i den improviserade urnan, drog han naturligtvis en lapp, på vilket var skrivet ”dag”. Sedan förstörde Toulan och Lepitre de två andra lotterna, i det de brummade om slumpen, som alltid lät dem få den tröttsammaste vakten — d. v. s. nattvakten.
När drottningen var säker på sina två vaktare, korresponderade hon med chevalier de Maison Rouge. Så gjordes ett försök till flykt, men detta försök blev uppdagat. Drottningen och madame Elisabeth skulle fly, förklädda till municipaler, försedda med kort, som man skulle skaffa dem. Vad de två barnen beträffar — d. v. s. madame royale och unge dauphin — så hade man lagt märke till, att mannen, som kom för att tända lamporna i Temple, alltid var åtföljd av två barn vid samma ålder som prinsen och prinsessan. Till följd därav blev det överenskommet att Turgy om vilken vi icke förut talat, skulle klä sig som lamptändare och föra bort prinsen och prinsessan.
Nu skola vi i korthet omtala, vem Turgy var.
Turgy var en av kungens forna lakejer, som förts till Temple med en del av familjen från Tuilerierna, ty till en början hade man beviljat kungen ett välförsett bord. Den första månaden av denna hänsynsfullhet kostade nationen 30 à 40,000 francs.
Såsom man med lätthet kan förstå, kunde denna slösaktighet icke vara länge. Kommunen beslöt annorlunda. Man avskedade kökscheferna, kockarna och deras biträden. En enda manlig tjänare fick stanna kvar; detta var Turgy.
Han blev naturligtvis det medium, genom vilket fångarna och deras anhängare meddelade sig med varandra, ty Turgy hade tillåtelse att gå ut och kunde följaktligen föra med sig ut deras brev och föra in svaren på dessa. Dessa biljetter sveptes vanligtvis omkring propparna till de karaffer med mandelmjölk som fördes till drottningen och madame Elisabeth. De voro skrivna med citronsaft och voro absolut oläsbara ända tills de höllos nära elden.
Allt var redo för deras flykt, då Tison en dag tände sin pipa med pappersproppen till en karaff. Allteftersom papperet brann, blev skriften synlig. Han släckte ögonblickligen det till hälften uppbrända papperet och bar det återstående fragmentet till Templekommissionen, och då det hölls nära elden, kunde man läsa endast några få osammanhängande ord, enär den övriga delen var förvandlad till aska. Men man kände igen drottningens stil. Då Tison blev tillfrågad, omnämnde han några bevis på medkänsla och uppmärksamhet, som han tyckte sig ha iakttagit från Lepitres och Toulans sida gentemot fångarna. De två municipalerna blevo omedelbart anmälda för municipalitetet och fingo icke mer tillåtelse att beträda Temple.
Återstod således Turgy.
Men nu var misstänksamheten väckt i allra högsta grad. Icke ens för ett ögonblick blev han någonsin lämnad ensam med furstinnorna. Nu var det absolut omöjligt för dem att meddela sig med den yttre världen.
Icke desto mindre hade madame Elisabeth en dag givit Turgy i uppdrag att göra ren en liten guldkniv, med vilkon hon brukade skala frukt. Turgy anade ingenting, men när han torkade av kniven, gick skaftet av, och i skaftet fann han en biljett.
Denna biljett innehöll ett teckenalfabet.
Turgy lämnade kniven tillbaka till madame Elisabeth, men municipalen som just då var närvarande, ryckte till sig kniven, tog isär blad och skaft, men till all lycka fanns brevet icke längre där. Icke desto mindre konfiskerade municipalen kniven.
Det var vid denna tid som den outtröttlige chevalier de Maison Rouge funderade på ett andra försök, som de ämnade utföra med tillhjälp av det hus, Dixmer hade köpt.
Fångarna hade emellertid så småningom förlorat allt hopp.
Denna dag kände drottningen sig förfärligt betryckt och förfärad, ty av larmet och oväsendet på gatorna, som nådde hennes öron, förstod hon, att det var fråga om rättegång mot girondisterna, moderationens sista stöd. Med girondisternas död förlorade den kungliga familjen sina enda försvarare inom nationalkonventet.
Klockan sju serverades deras supé. Municipalerna graskade efter vanligheten varje tallrik, vecklade upp varje servett, undersökte brödet, den ene med en gaffel, den andre med fingrarna, och bröto i bitar makaronerna och valnötterna, av fruktan att något brev skulle nå fångarna.
Då dessa försiktighetsmått voro vidtagna, blevo fångarna inbjudna till sin måltid med de okonstlade orden:
”Änka Capet, du får äta nu”.
Drottningen ruskade på huvudet, till tecken att hon icke var hungrig, men i samma ögonblick trädde madame royale fram, liksom för att omfamna modern, och viskade:
”Sätt er vid bordet, min mor. Jag har för mig, att Turgy gjorde ett tecken”.
Darrande höjde drottningen huvudet. Turgy stod mitt emot henne. Han hade lagt servetten över vänstra armen och vidrörde med högra handen sitt ena öga.
Hon reste sig omedelbart, utan att göra några vidare invändningar, och intog sin vanliga plats vid bordet.
De två municipalerna övervoro måltiden, ty de voro strängt förbjudna att lämna furstinnorna ensamma ett ögonblick med Turgy.
Drottningen satt mitt emot Turgy, så att icke en enda av hans åtbörder undgick hennes uppmärksamhet. För övrigt voro de alla så naturliga, att de icke kunde väcka de allra minsta misstankar hos municipalerna.
När supén dukades av, vidtogos samma försiktighetsmått som förut — de minsta brödbitar blevo granskade. Sedan gick Turgy ut först och de två municipalerna följde efter honom; endast kvinnan Tison var kvar.
Denna kvinna hade blivit alldeles vild sedan skilsmässan från dottern, om vars öde hon svävade i total okunnighet. För var gång drottningen smekte madame royale, försatte detta henne i ett tillstånd av raseri som nära nog gränsade till vanvett — detta i en sådan grad att drottningen, som så väl förstod en mors förtvivlan, mången gång nekade sig själv trösten — nu tyvärr den enda som återstod henne — att trycka dottern till sitt hjärta.
Nu kom Tison för att hämta sin hustru, som till en början förklarade, att hon icke ville gå därifrån förrän änkan Capet gått till sängs.
Då önskade madame Elisabeth drottningen god natt och gick in i sitt rum.
Sedan även drottningen och lilla prinsessan dragit sig tillbaka, tog Tisons hustru ljuset och gick ut.
Municipalerna hade redan kastat sig på sina sängar ute i korridoren.
Månen, denna de olyckliga furstinnornas bleka gäst, lyste genom fönstret i taket och kastade sina strålar över fotändan av drottningens säng.
För ett ögonblick förblev allt tyst och lugnt i rummet.
Så svängde en dörr sakta upp på sina gångjärn, en skugga passerade tvärsöver månstrålarna och närmade sig drottningen — det var madame Elisabeth.
”Såg ni?” viskade hon.
”Ja”, svarade drottningen.
”Och ni förstod?”
”Så väl, att jag icke vågar tro det”.
”Låt oss se. Upprepa signalerna”.
”Jo, först vidrörde han sitt öga för att antyda, att han hade underrättelser för oss; så flyttade han sin servett från vänstra armen till den högra, vilket betydde, att man ägnar sig åt vår befrielse. Så förde han handen till ansiktet för att antyda att den väntade hjälpen skulle nå oss inifrån och icke från en främling. När ni sedan bad honom att icke glömma mandelmjölken i morgon, slog han två knutar på sin näsduk. Alltså är det åter chevalier de Maison Rouge — den ädle man som han är”.
”Det är han”, sade madame Elisabeth.
”Sover du, mitt barn?” frågade drottningen.
”Nej, min mor”, svarade madame royale.
”Bed då — du vet för vem”.
Madame Elisabeth återvände ljudlöst till sitt rum, och under några minuter kunde man i nattens tystnad höra den unga prinsessans milda, ljuva röst uppsända böner till Gud.
Det var just i detta ögonblick som vid ett tecken från Morand det första slaget av hackan ekade i det lilla huset vid rue de la Corderie.