Diana (1904)/Del 1/Kapitel 11
XI.
HERR ÖFVERHOFJÄGMÄSTAREN BRYANT DE MONSOREAU.
Det var icke endast glädje, utan en nästan vanvettig yrsel, som hade gripit Bussy, när han fick visshet om att den vackra kvinnoskepnaden, som hade visat sig för honom, icke var dröm, utan verklighet, samt att denna kvinna verkligen hade skänkt honom en gästfrihet, hvaraf han behöll ett sväfvande minne.
Också ville han nu på inga villkor släppa ifrån sig den unge läkaren, som han nyss hade upphöjt till sin lifmedikus. Hur våt och smutsig doktor Rémy än var efter sin äfventyrliga vandring, måste han likväl ta plats bredvid Bussy i hans bärstol. Den tappre ädlingen fruktade, att doktorn skulle försvinna som en dimbild, ifall han släppte honom ur sikte en enda sekund. Han ämnade ta doktorn med sig hem och låsa in honom under natten, så finge han se, om han hade lust att återge honom sin frihet dagen därpå.
Under hela vägen hem bestormade han doktorn med nya frågor, men dennes svar höllo sig ständigt inom den trånga krets, vi förut ha skildrat. Doktor Rémy visste knappast mera än Bussy, utom att doktorn var säker om att icke ha drömt.
Men när en man börjar bli förälskad — och detta var just nu Bussys kasus — betyder det ganska mycket för honom att ha någon, med hvilken han kan tala om det älskade föremålet. Nu hade Rémy visserligen icke sett den vackra damen, men detta var egentligen en fördel enligt Bussys åsikt, ty därigenom fick han en kärkommen anledning att upplysa den andre om huru mycket hon i alla afseenden öfverglänste sitt porträtt.
Bussy skulle ha fortfarit hela natten att tala om den vackra okända, men Rémy invigde sin nya befattning med att ordinera sömn för sin patient, eller att han åtminstone skulle gå till sängs. Tröttheten och svedan i blessyren gåfvo Bussy samma maning, och han gaf vika för dessa förenade makter.
Men först installerade han i egen person sin nye lifmedikus i en liten våning på tre rum tre trappor upp i hôtel de Bussy, samma rum, där han själf hade residerat som helt ung. Sedan han nu kände sig öfvertygad om, att den unge läkaren var nöjd med sin nya bostad och belåten med de framtidsutsikter, som öppnats för honom, och att han således icke skulle rymma sin väg, återvände han ned till den eleganta våningen en trappa upp, hvilken han själf bebodde.
När han vaknade följande morgon, stod doktor Rémy vid hans säng. Den unge kirurgen hade legat vaken hela natten, emedan han knappt kunde tro på sin lycka, och han afvaktade nu Bussys uppvaknande för att försäkra sig om, att han icke i sin tur hade drömt.
— Hur står det till, herr grefve? frågade Rémy.
— Förträffligt, min bäste doktor, och ni — är ni belåten med er värld?
— I så hög grad, min ädle beskyddare, att jag inte ens skulle vilja byta med kung Henri III, fastän han under gårdagen bör ha kommit ett godt stycke in på himlavägen. Men nu skola vi se på er blessyr.
— Ja, gör det!
Bussy vände sig åt sidan, för att kirurgen skulle kunna ta bort bandaget.
Allt artade sig väl, såret var friskt och höll på att läkas. Bussy kände sig glad och hade sofvit godt, kirurgens hjälp var nästan öfverflödig.
— Nå, hvad säger ni om min blessyr, doktor? frågade Bussy.
— Jag säger, att jag knappt vill tala om för er hur snart den är läkt, så rädd är jag för att ni skall skicka mig tillbaka till min forna bostad vid rue Beautreillis, femhundratvå steg från det mystiska huset.
— Som vi skola återfinna — eller hur, Rémy?
— Jag tror nog det.
— Säger du det, min gosse? sade Bussy.
— Å! Jag tror att ni sade du till mig, herr grefve! utbrast Rémy rörd.
— Jag säger gärna du till dem jag tycker om. Misstycker du det kanske?
— Tvärtom! utropade den unge mannen och försökte att få kyssa Bussys hand. Jag fruktade, att jag hade hört orätt. Jag kan bli alldeles yr af glädje?
— Nå, så håll då af mig en smula tillbaka och betrakta dig som hemma här! För öfrigt hoppas jag du tillåter, att jag, medan du flyttar dina saker, får öfvervara den nye öfverhofjägmästarens installation under jakten i Vincennesskogen?
— Bara ni inte går och gör nya dårskaper! sade Rémy.
— Visst inte! Jag lofvar att uppföra mig ytterst förståndigt.
— Men ni får ju lof att vara till häst?
— Ja, det är alldeles nödvändigt,
— Har ni en god springare, som bär synnerligen lätt?
— Jag har fyra att välja emellan.
— Nå, tag då i dag den, som ni helst skulle vilja erbjuda åt den vackra damen, ni vet!
— Tack, Rémy! Jag var riktigt rädd att du skulle vilja hindra mig från att vara med om jakten i dag — det vill säga den fingerade jakten, ty hofvets damer och en stor mängd af deras nyfikna medsystrar från staden ha äfven tillträde till den. Och du kan ju förstå, min käre Rémy att den vackra damen på porträttet nödvändigt måste vara bland dem, ty hon kan omöjligt tillhöra borgarståndet. Den lyx, som omgaf henne, utvisade, att hon måste vara en dam af hög börd eller åtminstone mycket rik. Tänk, om jag får återse henne!
— Det kan ju vara möjligt, sade doktor Rémy. Om vi nu också kunde få reda på huset och finna någon förevändning att komma in där.
— Därmed blefve alltid någon råd, om vi bara hade reda på rätta stället, sade Bussy. Om inte annat, så skaffar jag mig väl ett nytt värjstyng!
— I så fall har jag åtminstone hopp om att få stanna här, sade Rémy.
— Var lugn! sade Bussy. Jag tycker redan att jag har känt dig i tjugu år och att jag inte skulle kunna vara dig förutan.
Den unge kirurgens vackra ansikte strålade af glädje.
— Nåväl, sade han, ni går således på jakt för att söka efter ert hjärtas dam, och jag skall gå på upptäckt efter huset.
— Få se, hvad resultatet blir af våra spaningar! sade Bussy.
De båda männen skildes med ett vänskapligt handslag.
Den stora jakten i Vincennesskogen var anordnad till firande af herr Bryan de Monsoreaus installation i sitt ämbete som öfverhofjägmästare, hvartill han för några veckor sedan hade blifvit utnämnd. Gårdagens procession och den stränga botgöring, hvarmed kungen hade börjat fettisdagen, hade väckt tvifvel om att han skulle personligen deltaga i jakten, ty när Henri fick sina raptus af fromhet, hände det emellanåt, att han under flera veckor icke visade sig utom Louvrens murar, såvida han icke rent af dref sitt nit så långt, att han stängde in sig i ett kloster. Men till hofvets stora förvåning fick man nu vid niotiden på morgonen höra, att kungen hade rest till Vincennes för att deltaga i jakten tillsammans med sin bror, hertigen af Anjou.
Mötesplatsen var den fria plan, där det påstods, att Ludvig den heliges ek ännu stod kvar. Alla de inbjudna voro samlade där klockan nio, då den nyutnämnde höge ämbetsmannen, som var föremål för allas nyfikenhet, emedan han var obekant för nästan hela hofvet, infann sig på en präktig svart gångare.
Allas blickar riktades på honom.
Det var en högväxt man vid ungefär trettiofem år; hans ansikte var öfversålladt af koppärr och fick flyktiga röda fläckar vid minsta sinnesrörelse. Hans första åsyn gjorde ett obehagligt och frånstötande intryck. Klädd i grön jacka med silfversnören och barett med lång plym samt med ett spjut i vänstra handen och kungens käpp i den högra — den käpp, som öfverhofjägmästaren skulle öfverlämna till kungen och som majestätet använde för att undanböja trädgrenar under jaktridt i galopp — kunde herr de Monsoreau visserligen gälla för att vara en myndig herre, men han var ingalunda en vacker karl.
— Det var då en riktig fuling, som ers höghet har skaffat hit, sade Bussy till hertigen af Anjou. Se adelsmännen i er provins ut på det sättet? Sannerligen jag tror att man skulle kunna leta upp hans make här i hela Paris, och det fastän staden är ganska stor och full med fula karlar. Det påstås, fastän jag inte tror ett enda ord däraf, att ers höghet har absolut hållit på att kungen skulle ta emot sin öfverhofjägmästare ur edra händer.
— Herr de Monsoreau har tjänat mig troget och därför vill jag belöna honom, svarade hertigen kort.
— Bra sagdt, ers höghet! Det är sällsynt att furstar visa sig tacksamma. Men jag har också tjänat ers höghet troget, och jag tror bestämdt, att jag skulle uppbära öfverhofjägmästareuniformen bättre än den där fågelskrämman. Rödskäggig är han också — det såg jag inte först, men det förhöjer inte hans skönhet.
— Jag har aldrig hört, att man behöfver vara en Antinous för att få ett af hofvets ämbeten, svarade hertigen.
— Har ni inte det, ers höghet? sade Bussy med största kallblodighet. Det var märkvärdigt!
— Jag fäster afseende på inre egenskaper och inte på de yttre, förklarade hertigen, på redan bevisade tjänster och inte på utlofvade.
— Ers höghet kommer säkert att anse mig för grundligt nyfiken, fortsatte Bussy, men jag funderar förgäfves öfver, hvilka tjänster herr de Monsoreau har kunnat gjort er.
— Du har rätt, Bussy, du är verkligen nyfiken — alldeles för mycket, svarade hertigen häftigt.
— Ja, sådana äro furstarne! utropade Bussy med sin vanliga frispråkighet. De själfva göra ständiga frågor, som man alltid måste besvara — men om man frågar dem en enda gång igen, så får man intet svar.
— Du har fullkomligt rätt, sade hertigen af Anjou. Men vet du hvad du skall göra för att få ordentligt besked om saken?
— Nej!
— Du skall fråga herr de Monsoreau själf.
— Det skall jag göra, ers höghet — det var ett godt råd. Och om han, som bara är simpel adelsman, inte svarar mig, så har jag åtminstone den tillfredsställelsen att få säga honom, att han bär sig oförskämdt åt. Med detta dristiga svar vände han utan vidare ryggen åt hertigen och närmade sig med hatten i hand herr de Monsoreau, som midt i kretsen och med allas blickar fästade på sig, med märkvärdig kallblodighet afvaktade, att kungen skulle komma och befria honom från den allmänna uppmärksamheten.
Då han såg Bussy närma sig glad och småleende och med hatten i hand, klarnade hans ansikte något.
— Ursäkta, herr öfverhofjägmästare, sade Bussy, men ni sitter här så ensam? Kan det vara möjligt att den gunst ni åtnjuter redan har förskaffat er lika många fiender som ni hade vänner innan ni blef utnämnd till öfverhofjägmästare?
— Det känner jag inte, herr grefve, svarade herr de Monsoreau, men i så fall skall jag nog bemöta fiendskapen. Kan jag få veta, hvad jag har att tacka för äran att ni lägger märke till min ensamhet!
— Uteslutande den stora beundran, som hertigen af Anjou nyss har ingifvit mig gent emot er, svarade Bussy djärft.
— Huru så?
— Han berättade för mig den bedrift, för hvilken ni har blifvit utnämnd till öfverhofjägmästare.
Herr Monsoreau bleknade så ohyggligt, att koppärren i hans ansikte föreföllo som svarta punkter på den gulaktiga huden. Och under tiden betraktade han Bussy på ett sätt, som förebådade ett häftigt utbrott af vrede.
Bussy insåg, att han hade råkat in på orätt väg, men han var icke den, som ryggade tillbaka för något, tvärtom.
— Ni sade, att hans höghet har berättat min sista bedrift för er? frågade öfverhofjägmästaren.
— Ja, från början till slut, förklarade Bussy. Och jag måste erkänna, att jag därigenom fick en brinnande önskan att få höra samma historia från er egen mun.
Herr de Monsoreau kramade så våldsamt spjutet i sin vänstra hand, som om han å sin sida hade fått en brinnande önskan att begagna det som vapen mot Bussy.
— Jag känner mig mycket böjd för att villfara er artiga anhållan, herr de Bussy! Men där kommer olyckligtvis hans majestät, och jag har således inte tid; om ni behagar, så kan det likväl ske efteråt.
Och nu nalkades verkligen Henri III, ridande på sin favorithäst, en vacker, isabellfärgad spansk hingst.
Bussy förde vördnadsfullt sin häst undan i halfcirkel, och därvid mötte han hertigens blick. François af Anjou log sitt elakaste leende.
Henri III tyckte om vackra och vänliga ansikten och hyste därför föga sympati för herr de Monsoreau, som han redan hade sett en gång förut, och som icke föreföll honom mera tilldragande nu än då. Han mottog emellertid mycket nådigt käppen, som öfverhofjägmästaren, enligt rådande sed knäböjande öfverlämnade till kungen. Strax därefter tog jakten sin början.
Bussy hade intagit en plats, där han såg hela sällskapet defilera förbi, och han spanade med den största ifver efter originalet till det vackra porträttet, men det var förgäfves. En massa vackra och förtrollande damer voro närvarande denna jakt, men den sköna uppenbarelsen, som Bussy sökte, fanns där ej.
Han måste åtnöja sig med sina vanliga följeslagares sällskap. Antraguet var alltid språksam och glad, och detta kom nu väl till pass för att skingra Bussys förstämdhet.
— Det var en fasansfull öfverhofjägmästare vi ha fått, sade han till Bussy, eller hvad tycker du?
— Afskyvärd! Hvilken ohygglig familj — om dess öfriga medlemmar likna honom! Visa mig hans hustru!
— Han är ungkarl, käre vän, svarade Antraguet.
— Hur vet du det?
— Genom madame de Veudron, som finner honom riktigt vacker och gärna vill ha honom till sin fjärde man. Ser du hur hon håller sig i hans närhet!
— Hvad heter hans gods?
— Han har hela massor af gods.
— Hvar då?
— I närheten af hertigens.
— Han är således mycket rik?
— Det påstås så. Men det är också allt; han hör inte till högadeln. Seså, nu vinkar hertigen åt dig — skynda dig till honom!
— Sannerligen får inte hertigen vänta! Den där mannen har väckt min nyfikenhet. Jag kan inte precis säga hvarför, men du vet, att man får sina infall ibland. Är det ingen af er, som vet någonting närmare om honom?
— Jo — det är sant — Livarot måste bestämdt känna till Monsoreau, deras gods stöta intill hvarandra.
— Det måste vi genast höra efter — hallå, Livarot!
— Hvad är det? frågade denne.
— Säg oss hvad du vet om herr de Monsoreau!
— Gärna! Jag skall säga er både hvad jag tänker om honom och hvad jag vet om honom. Det första är lätt sagdt — jag är rädd för honom.
— Godt! Säg oss nu hvad du vet om honom.
— Hör då på! Jag var en afton på hemväg från …
— Det var en vådligt hemsk början! utbrast Antraguet.
— Tyst, Antraguet! Jag var en afton för ungefär sex månader sedan på hemväg från min onkel d'Entragues och red tvärs igenom Méridors skogar, då jag plötsligt hörde ett högljudt skrik och såg en hvit gångare med tom sadel rusa i väg inåt snåren. Jag sporrade min häst, och efter en ilande färd genom en lång sträcka af den mörknande skogen såg jag framför mig en ryttare på en svart häst, som flög framåt snarare än han sprang. Samma skrik som förut, men mera dämpadt, hördes nu på nytt, och jag upptäckte, att ryttaren hade en kvinna framför sig i sadeln och höll handen öfver hennes mun. Jag hade min jaktbössa med mig och du vet att jag är van att handtera den. Jag lade an och skulle mycket säkert ha dödat kvinnoröfvaren, om inte geväret hade klickat.
— Än sedan? frågade Bussy ifrigt.
— Sedan frågade jag en kolare, som jag träffade i skogen, hvem ryttaren på den svarta hästen kunde vara, och han svarade, att det var herr de Monsoreau.
— Och hvem var kvinnan? frågade Antraguet.
— Det har man aldrig fått veta.
— Herr de Monsoreau tycks vara en remarkabel person, och han intresserar mig på det högsta, sade Bussy.
— Hans rykte är inte det allra bästa, sade Livarot.
— Har man mera att förtälja om honom?
— Nej, ingenting faktiskt. Han har aldrig gjort några offentliga skurkstreck och skall till och med vara ganska god mot sina underhafvande, hvilket likväl inte hindrar, att de sky honom som pesten. Men han är en väldig jägare — om inte just inför Herren, så inför den lede — och kungen kunde aldrig ha fått en bättre öfverhofjägmästare. Nog passar han åtminstone bra mycket bättre för denna befattning än Saint-Luc, som först var designerad för platsen, men fick stryka på foten på grund af hertigens inflytande.
— Kommer du ihåg, att hertigen väntar på dig, Bussy? frågade Antraguet.
— Han får vänta. Vet du, hvad som berättas om Saint-Luc?
— Nej! Är han fortfarande fånge i Louvren? frågade Livarot skrattande.
— Antagligen, eftersom han inte är här, sade Antraguet.
— Visst inte, käre vän! Han reste klockan ett i natt för att inspektera sin hustrus egendomar.
— Hvad säger du? Jagad i landsflykt!
— Det ser så ut.
— Saint-Luc i landsflykt! Men det är ju alldeles omöjligt?
— Det är så sant som evangelium, min vän.
— Har du hört det af Saint-Luc själf?
— Nej, men af marskalk de Brissac. Han har berättat det för mig i dag på morgonen.
— Det var då verkligen en förunderlig nyhet! Den minskar till och med intresset för Monsoreau.
— Aha! Nu har jag det! utbrast Bussy.
— Hvad då?
— Hvilken tjänst har han gjort hertigen af Anjou.
— Saint-Luc?
— Nej, Monsoreau.
— Ja, för böfveln! Ni ska få höra! Kom med!
Bussy satte sin häst i galopp, och åtföljd af Livarot och Antraguet upphann han snart hertigen af Anjou, som tröttnat på att vinka åt Bussy och red några bösshåll framför dem.
— Å, ers höghet! utropade Bussy, då han kom fram till hertigen. Herr de Monsoreau är ju en ovärderlig människa!
— Säger du det?
— Fullkomligt ovärderlig!
— Har du talat med honom? frågade hertigen med gäckande ton.
— Ja visst! Och jag kan inte nog prisa hans intelligens.
— Frågade du honom, hvad han har gjort mig för tjänster?
— Ja visst! Det var ju därför jag inledde samtal med honom.
— Nå, svarade han? frågade hertigen med tilltagande munterhet.
— Genast — och med en artighet, för hvilken jag är honom oändligt förbunden.
— Nå, men hvad svarade han då, du energiske gåpåare? frågade hertigen.
— Han tillstod i mycket artiga ordalag att han är ers höghets leverantör.
— Villebrådsleverantör?
— Nej, kvinnoleverantör.
— Hvad behagas? utbrast hertigen häftigt och med mörknande uppsyn. Hvad skall detta oförsynta skämt betyda, Bussy?
— Det betyder, att han brukar röfva bort kvinnor för er räkning på sin svarta häst, och att han måste hålla handen för munnen på dem för att de inte skola skrika — eftersom de äro okunniga om den ära han har i beredskap åt dem.
Hertigen rynkade ögonbrynen, bleknade, knöt ursinnigt sina händer och satte sin häst i så vildt galopp, att Bussy och hans följeslagare kommo efter.
— Hahaha — det var ett godt skämt! sade Antraguet.
— Så mycket bättre, som det tycktes göra intryck af allvar på somliga, sade Livarot.
— Den stackars hertigen tycktes verkligen ta saken djupt! sade Bussy.
Strax därefter hördes hertigen ropa på Bussy.
— Hallå, Bussy — hvar är du? Kom hit!
— Jag kommer, ers höghet! svarade Bussy och sporrade sin häst. Han fann hertigen skakande af skratt.
— Tyckte ers höghet, att det jag sade var så löjligt?
— Nej, Bussy, det är inte åt det jag skrattar.
— Så mycket sämre — det skulle ha roat mig. Jag skulle därigenom ha förvärfvat den meriten att ha förmått en furste att skratta, som sällan drar på munnen.
— Jag skrattade åt dig, min stackars Bussy — därför att du kommer med en osanning för att få veta sanningen.
— Nej, ers höghet! Jag svär vid Lucifer, att jag nyss har sagt er rena sanningen.
— Godt! Eftersom vi nu äro ensamma, så kan du ju berätta hela den här historien för mig. Hvar har du kommit öfver den?
— I Méridors skogar, ers höghet.
Hertigen bleknade åter, men han svarade icke ett ord.
— Han måste bestämdt på något sätt vara inblandad i historien om kvinnorofvet, tänkte Bussy. Ers höghet, sade han högt och med ett muntert skratt, om det fins något sätt att tjäna er, som ni värderar högre än andra, så borde ni säga oss andra det, så att vi kunde konkurrera med herr de Monsoreau.
— Det finns det verkligen, sade hertigen, och jag skall förklara det närmare för dig.
Hertigen tog Bussy med sig afsides.
— För en tid sedan såg jag händelsevis i en kyrka en förtjusande ung dam, sade hertigen, och som hennes beslöjade ansikte i högsta grad påminde om en kvinna, som jag har älskat mycket högt, följde jag efter henne och förvissade mig om hvar hon bor. Hennes kammarjungfru är mutad och jag har nyckel till hennes port.
— Allt detta tycks ju vara fullt i sin ordning, ers höghet!
— Vänta litet! Det påstås, att hon är mycket klok, ung- och vacker.
— Aha! Nu kommer det fantastiska i saken.
— Hör på, Bussy — du är en tapper man, och du påstår ju att du är mig tillgifven?
— Jag har mina raptus.
— Af tapperhet?
— Nej — af tillgifvenhet.
— Godt! Befinner du dig nu i ett sådant raptus?
— För att göra ers höghet en tjänst, så kan jag ju framkalla det. Nå?
— Men det gäller att du skulle göra något för mig, som man eljest endast gör för egen räkning.
— Aha! utbrast Bussy. Vill ers höghet kanhända, att jag skall göra min kur för den vackra damen, för att ers höghet skall kunna öfvertyga sig om, att hon verkligen är lika förnuftig som vacker? Det går för sig!
— Nej. Men jag vill veta, om någon annan gör henne sin kur.
— Det där förstår jag inte riktigt, ers höghet.
— Du skulle hjälpa mig att upptäcka hvem den mannen är, som besöker henne.
— Är det verkligen någon?
— Jag fruktar det.
— En älskare — eller kanske en äkta man?
— Åtminstone en svartsjuk bevakare, och jag skulle gärna vilja veta hvem han är.
— Och det är detta ni vill att jag skall utforska?
— Ja, och om du gör mig den tjänsten …
— Så blir jag öfverhofjägmästare, när platsen blir vakant?
— Jag skulle så mycket mera känna mig förbunden att göra någonting för dig, som jag hittills aldrig har gjort det.
— Nej — har ers höghet verkligen kommit underfund med det?
— För länge sedan. Nåväl — samtycker du?
— Att spionera på damen?
— Ja.
— Jag tillstår, ers höghet, att jag anser detta uppdrag måttligt smickrande. Jag skulle tycka bra mycket bättre om att få ett annat.
— Du erbjöd dig att göra mig en tjänst, Bussy, och ändå undandrar du dig det.
— Men, för böfveln, ers höghet vill ju att jag skall tjänstgöra som spion.
— Nej, som vän! För öfrigt kan det nog vara möjligt att du måste gripa till vapen,
Bussy skakade på hufvudet.
— Ers höghet, det finns verkligen saker, som man endast kan utföra själf — om man också är prins.
— Du vägrar således.
— Ja, ers höghet.
Hertigen rynkade ögonbrynen.
— Skall jag följa ditt råd, sade han, jag skall sköta saken själf. Och om jag blir dödad eller sårad på kuppen, så skall jag säga, att jag hade bedt min vän Bussy utsätta sig för faran i mitt ställe, men att han för första gången i sitt lif visat sig försiktig.
— Härom kvällen sade ers höghet till mig: Jag hatar alla de där smekungarne, som omgifva kungen och håna och förolämpa oss vid alla tillfällen! Gå då till Saint-Lucs bröllopsfest, anstifta gräl med dem och laga, att vi bli af med ett par af dem. Och jag gick. De voro fem och jag var ensam. Jag uppträdde öfvermodigt mot dem. De lade sig i bakhåll och anföllo mig, de dödade min häst, men ändå sårade jag två af dem och var nära att döda den tredje. Nu däremot begär ni, att jag skall spionera på en kvinna. En sådan tjänst bör en furste inte begära af en ridderlig man, och därför vägrar jag att uppfylla er begäran.
— Må vara, sade hertigen, jag skall sköta saken ensam, eller tillsammans med Aurilly.
— Förlåt, ers höghet … Bussy tyckte att en dimma började skingra sig inom hans själ.
— Hvad?
— Var ers höghet möjligen upptagen af denna affär härom kvällen, då ni sammanträffade med kungens gunstlingar, som hade lagt sig i bakhåll för mig?
— Alldeles.
— Den vackra okända bor således i närheten af Bastiljen? frågade Bussy.
— Hon bor midt emot kyrkan Sainte-Cathérine.
— Verkligen?
— Ett riktigt mördarekvarter, det bör du bäst veta.
— Har ers höghet varit där sedan?
— Ja, i går.
— Såg ers höghet någonting?
— Ja, en man, som snokade omkring öfverallt, antagligen för att se efter om man spionerade på honom. Han upptäckte mig troligen, ty sedan höll han sig envist framför hennes port.
— Var han ensam, ers höghet? frågade Bussy.
— Ja, under en halftimme ungefär. Sedan kom en annan till honom med lykta i hand.
— Aha! sade Bussy.
— Mannen i kappan …
— Jaså, den förste var insvept i kappa? afbröt Bussy.
— Ja. Han och mannen med lyktan började prata, och eftersom de inte tycktes vara hågade att lämna sin post på hela natten, så gick jag min väg.
— Misslynt öfver denna nya motgång?
— Ja, det tillstår jag verkligen! Till den grad, att jag hellre än att tränga mig in i detta hus, som mycket väl kan vara en mördarehåla …
— Hellre ville ni skicka dit en af edra vänner?
— Jag menar egentligen att denna vän, som inte är prins, inte har så många fiender som jag och för öfrigt är van vid sådana äfventyr, skulle undersöka hvilken fara, som kunde hota mig där och ge mig underrättelser därom.
— I ers höghets ställe skulle jag slå hela denna sak ur hågen.
— Omöjligt.
— Hvarför inte?
— Hon är alldeles för vacker!
— Men ni sade ju, att ni hade sett henne så hastigt?
— Jag såg henne tillräckligt för att upptäcka, att hon hade ett förtjusande blondt hår.
— Aha!
— Och praktfulla ögon.
— Jaså!
— En makalös hy och den utsöktaste växt.
— Nej, men hör bara!
— Du kan väl förstå, att man inte afstår så lätt från en sådan kvinna.
— Det förstår jag mycket väl, ers höghet. Jag känner mig verkligen djupt rörd af situationen.
Hertigen gaf Bussy en sidoblick.
— På min ära! försäkrade Bussy.
— Du skämtar?
— Nej! Och till bevis därpå skall jag vaka där borta i kväll, om ers höghet ger mig sina instruktioner och säger mig hvar hon bor.
— Du har således ändrat tanke?
— Nåja — ers höghet! Det är väl ingen mer än den helige fadern i Rom, som är orygglig i sina beslut. Säg mig bara hvad jag skall göra!
— Du skall glömma dig på något afstånd från hennes port, som jag skall visa dig, och om en man kommer och går in, skall du följa efter honom och ta reda på hvem han är.
— Ja, men om han stänger porten efter sig?
— Jag sade ju, att jag har nyckel till den.
— Å, det var så sant! Om jag nu bara inte följer efter galen person — och tänk, om nyckeln äfven passar till någon annan port!
— Du kan inte misstaga dig. Det är en gång innanför porten, vid slutet af den finnes en trappa med tolf trappsteg, sedan är du uppe i en korridor.
— Hur kan ers höghet veta det, när ers höghet aldrig har varit därinne?
— Jag har ju sagt dig, att kammarjungfrun är mutad. Det är hon, som har sagt mig alltsammans.
— Det är ändå bra bekvämt att vara prins! Om jag hade velat ta reda på det där huset, så hade jag fått söka i oändlighet, och hvem vet om jag ändå hade lyckats?
— Du lofvar således att hjälpa mig?
— Brukar jag någonsin neka att uppfylla ers höghets önskningar? Men ni måste komma med och visa mig den rätta porten.
— Det behöfs inte. Vi göra en omväg under återfärden från jakten och passera porte Saint-Antoine. Då skall jag visa dig hvar det är.
— Ypperligt! Och hvad skall jag göra åt den där mannen, om han kommer?
— Ingenting annat än följa efter honom och ta reda på hvem han är.
— Det kan vara ganska vanskligt. Om han stannar på halfva vägen och gör ett tvärt slut på förföljelsen?
— Du får sköta saken efter godtycke.
— Jag får således fullkomligt fria händer?
— Fullkomligt.
— Då skall jag också sköta denna affär som om den vore min egen.
— Men inte ett ord till våra unga herrar!
— Inte ett enda!
— Och du får inte ta någon med dig!
— Jag skall gå ensam, det svär jag vid min adelsmannaära!
— Nåväl, då är allt klart! Vi passera Bastiljen på hemvägen — jag visar dig porten — du kommer till mig efter nyckeln — och i kväll …
— Går jag dit i ers höghets stad och ställe. Öfverenskommet!
Bussy och hertigen ägnade sig nu åt jakten, som herr de Monsoreau anförde med den största skicklighet. Kungen var alldeles förtjust öfver hans utmärkta anordningar. — Efter att ha blifvit jagad i två hela timmar, efter att ha rusat rundt i en omkrets af fyra eller fem mil och visat sig minst tjugu gånger, kom hjorten slutligen tillbaka och lät fånga sig på precis samma ställe där den hade jagats upp.
Herr de Monsoreau fick mottaga komplimanger först af kungen och sedan af hertigen.
— Det gör mig lycklig att ha vunnit ers höghets bifall, svarade den nye öfverhofjägmästaren, i synnerhet som det är ers höghet jag har att tacka för platsen.
— Men ni vet också, att vi måste resa till Fontainebleau i kväll, herr de Monsoreau, sade hertigen. Kungen vill jaga där i öfvermorgon och följande dagar, och ni behöfver nödvändigt en dag för att ta reda på terrängen.
— Jag vet det, ers höghet, och jag är färdig att resa i natt, svarade Monsoreau.
— Ingen rast, ingen ro, herr de Monsoreau! sade Bussy. Men ni har velat bli öfverhofjägmästare — och ni har blifvit det. Med detta ämbete får ni minst femtio lugna nätter mindre om året än andra människor. Hvad det är för en lycka att ni inte är gift!
Bussy skrattade. Hertigen gaf herr de Monsoreau en genomträngande blick och vände sig därefter till kungen, uttalande sina lyckönskningar till den förbättring i hans hälsa, som tydligen hade ägt rum sedan gårdagen.
Vid Bussys skämtsamma anmärkning hade den nye öfverhofjägmästarens ansikte återigen fått den ohyggliga blekhet, som gjorde det så vederstyggligt.