Diana (1904)/Del 1/Kapitel 10
X.
BUSSY BÖRJAR SPANA EFTER SIN DRÖMBILD OCH BLIR MER OCH MER ÖFVERTYGAD OM ATT DEN VAR VERKLIGHET.
Bussy hade under tiden följt hertigen af Anjou till hans hotell. Båda voro i en tankfull sinnesstämning — hertigen därför att han var radd för följderna af det häftiga uppträdet i Louvren, hvilket Bussy på sätt och vis hade tvingat honom att framkalla, och Bussy därför att han ej kunde få den föregående nattens hemlighetsfulla tilldragelser ur sitt hufvud.
— Så mycket är då säkert, sade han till sig själf, sedan han hade återvändt hem efter att ha öfverhopat hertigen af Anjou med komplimanger för den energi han hade visat, att jag har blifvit öfverfallen, slagen och sårad, ty blessyren i min sida gör ganska ondt. Och medan jag var i strid såg jag hôtel des Tournelles' mur och Bastiljens krenelerade torn. Det var på Bastiljplatsen mellan rue Saint-Cathérine och rue Saint-Paul jag blef anfallen, medan jag var på väg till Faubourg Saint-Antoine för att hämta brefvet från drottningen af Navarra. Jag höll mig i närheten af en port med gallerglugg, genom hvilken jag, sedan porten hade slagits i lås bakom mig, såg Quélus med likbleka kinder och flammande blickar. Jag upptäckte sedan att jag befann mig i en gång, och vid gångens slut fanns en trappa, som jag stötte emot, då jag svimmade. Sedan kom drömmen, och efter den vaknade jag ute i den kalla blåsten vid randen af Temples vallgraf, omgifven af en munk, en slaktare och en gammal kvinna. — Men hur kan det komma sig, att alla andra drömmar genast falla ur mitt minne, medan denna tycks inprägla sig i min själ allt tydligare ju längre tiden förgår? Det är verkligen bra besynnerligt, mumlade Bussy.
Han hade stannat framför porten till sitt hotell — och han stödde sig mot muren och tillslöt ögonen.
— Det är alldeles omöjligt att en dröm kan efterlämna ett så lifligt intryck, sade han för sig själf. Jag kan när som helst se rummet med de brokiga bilderna på väggarna och det dekorerade taket — jag kan se den skulpterade eksängen med sina hvita guldbroderade sidenomhängen — jag ser porträttet och den blonda damen och jag ser den unge läkarens godmodiga ansikte. Jag har ju inte så få kännetecken att hålla mig vid — ett rum med målade väggar och tak, en skulpterad säng med guldbroderade sidenomhängen, ett porträtt, en vacker kvinna och en läkare! Jag måste gå på upptäckt efter allt detta, och om jag inte är alltför dum och otymplig, så måste jag också lyckas. Först och främst vill jag nu anlägga lämplig nattvandrarekostym och sedan till Bastiljen!
På grund af detta beslut, hvilket föreföll föga förnuftigt hos den, som varit så nära att bli mördad föregående natt i Bastiljens närhet och nu ämnade begifva sig till samma plats vid ungefär samma nattliga timme, gick Bussy hastigt upp till sig, lät en i kirurgien föga bevandrad betjänt lägga om bandaget på såret, drog på sig ett par långa stöflar, tog sin bastantaste värja, svepte in sig i en kappa, steg upp i sin bärstol och lät föra sig till rue du Roide Sicile, där han befallde sin betjäning att vänta, medan han till fots fortsatte vägen bortåt Bastiljen.
Klockan var ungefär nio och gatorna började bli ödsliga och tomma. Snön och den starka frosten hade under dagens solsken tinat upp och åstadkommit både väta och halka. Bussy försökte att orientera sig och trodde sig snart ha funnit den plats, där hans häst hade störtat. Han upprepade därefter alla sina utfall och de språng han hade gjort för att uppnå muren, och sedan undersökte han omsorgsfullt hvarje port i närheten, för att finna den fördjupning, där han hade kämpat, och gallerfönstret, hvarigenom han sedan hade betraktat Quélus. Men vid hvarenda port fanns en sådan fördjupning och nästan alla voro försedda med gallergluggar och hade en gång innanför.
— Guds död! utbrast Bussy harmset, det ser ut som om jag inte skulle kunna utforska hvad jag vill veta utan att bulta på alla dessa portar, fråga alla hyresgästerna och ge ut tusen écus för att muta manlig och kvinnlig betjäning! Här finns ungefär femtio hus — om jag tar tio hus hvarje kväll, så gör det fem kvällar inalles. Men jag måste vänta tills det blir mera torrt på gatorna.
I samma ögonblick upptäckte Bussy en svag och darrande ljusstråle, som långsamt nalkades, speglade sig i vattenpussarna, som skenet från ett fyrtorn speglar sig i hafvets böljor. Det gjorde oregelbundna, kretsande rörelser åt höger och vänster, höll sig än högre upp och än nere vid jorden, dansande som en lyktgubbe öfver ett träsk, nalkades så åter igen långsamt och stadigt, men började sedan irra omkring på nytt.
— Den här platsen vid Bastiljen är i alla händelser litet märkvärdig, sade Bussy för sig själf. Men låt nu se hvad det kan vara!
Bussy svepte kappan tätare om sig och drog sig in i en portfördjupning. Det var mycket mörkt och man kunde icke se fyra fot framför sig.
Ljusskenet nalkades fortfarande under samma besynnerliga slingringar. Men Bussy var icke vidskeplig och därför ansåg han, att det helt enkelt förskref sig från en lykta, som bars af människohand.
Efter en stunds väntan visade det sig också, att hans förmodan var riktig. På ungefär trettio stegs afstånd såg han nämligen en mörk figur nalkas, lång och smal som en påle, och denna figur visade sig småningom vara en mänsklig varelse med lyktan i vänstra handen, hvilken han emellanåt förde hit och dit. Den annalkande tycktes åtminstonde för tillfället tillhöra fyllhundarnas hedervärda brödraskap, ty endast en drucken kunde göra sådana slingerbultar och så filosofiskt gå mitt igenom vattenpussar och smutshål. En gång vacklade han plötsligt på ett särskildt halkigt ställe, och lyktans häftiga sänkande i förening med ljudet af ett fall upplyste Bussy, att den druckne hade helt och hållet förlorat jämvikten.
Bussy kände sig intagen af den känsla medlidande, som alla nobla själar erfara gent emot druckna nattvandrare, och han ämnade just skynda honom till hjälp, då han såg lyktan åter höja sig med en säkerhet, som ingaf honom andra tankar.
— Om jag inte misstar mig alltför mycket, så råkar jag här på ett nytt äfventyr, mumlade han för sig själf och drog sig ånyo in i fördjupningen.
Sedan lyktan hade närmat sig tio steg till, upptäckte Bussy till sin stora förvåning, att mannen, som bar den, hade en bindel för ögonen.
— Kan jag ha börjat drömma nu igen? undrade Bussy. Det är då en bra besynnerlig idé att leka blindbock med lykta i sådant väglag och på en sådan tid.
Bussy fortfor att vänta och mannen med bindeln tog fem eller sex steg till.
— Gud förlåte mig, tror jag inte att han talar högt för sig själf, mumlade Bussy. Men han är hvarken drucken eller galen — det måste vara en matematiker, som söker lösningen på ett problem.
Denna tanke hade Bussy fått därigenom, att han hört några ord, som uttalades af mannen med lyktan.
— Fyrahundraåttiåtta, fyrahundraåttinio, fyrahundranittio, fortsatte nu den besynnerlige mannen, — det måste vara här i närheten.
Han sköt upp bindeln med högra handen, och då han såg, att han befann sig midt framför ett hus, styrde han sina steg mot dess port, som han noggrant undersökte.
— Nej, det var inte här, sade han.
Nu drog han ned bindeln igen och fortsatte sin vandring, oupphörligt räknande.
— Fyrahundranittiett, fyrahundranittitvå, fyrahundranittitre, fyrahundranittifyra — nu borde jag vara framme, sade han.
Han sköt återigen upp bindeln och närmade sig porten intill den, där Bussy var gömd, hvarefter han undersökte den lika omsorgsfullt som den förra.
— Hm! Hm! sade han, den här skulle det kunna vara! Nej — ja — nej — de här fördömda portarna äro då också alla hvarandra lika.
— Detta är en upptäckt, som jag redan har gjort förut, mumlade Bussy, och den inger mig en viss aktning för matematikern.
Vandraren drog ned sin bindel igen och fortsatte sin väg.
— Fyrahundranittifem, fyrahundranittisex, fyrahundranittisju, fyrahundranittiåtta, fyrahundranittinio … Om det finnes en port midt framför mig, så måste det vara den.
Och där fanns verkligen en port, just densamma, där Bussy var gömd. Resultatet blef nu det, att när matematikern sköt upp sin bindel, befann han sig ansikte mot ansikte med Bussy.
— Hvad nu? sade Bussy.
— Å! utbrast vandraren och tog ett steg tillbaka.
— Det var då märkvärdigt! utropade Bussy.
— Det kan inte vara möjligt! stammade den okände.
— Jo, möjligt är det, men besynnerligt är det i alla fall. Ni är doktorn?
— Och ni är adelsmannen?
— Alldeles riktigt!
— Hvilken utomordentlig tur!
— Samme doktor, som i går kväll förband en blessyr i min högra sida?
— Ja, det var jag.
— Jag kände genast igen er. Det är således ni, som hade så lätt hand och på samma gång var så skicklig.
— Aldrig kunde jag tro, att jag skulle träffa er här.
— Hvad söker ni egentligen?
— Huset dit jag blef förd.
— Aha! sade Bussy, ni söker det huset?
— Ja.
— Ni vet således inte hvar det är beläget?
— Hur vill ni att jag skall kunna veta det, svarade doktorn, då jag fördes dit med förbundna ögon.
— Men ni tror, att det kan vara det här huset?
— Det här eller något i närheten, men jag kan inte säga hvilket …
— Godt! sade Bussy. Jag har således inte drömt.
— Hvad menar ni?
— Jag måste tillstå, min vän, att hela äfventyret efteråt har förefallit mig som en dröm, utom värjstynget, förstås.
— Det förvånar mig inte! förklarade den unge läkaren.
— Hvarför inte?
— Jag misstänkte, att det var en hemlighet med i spelet.
— Ja, min vän — en hemlighet, som jag ämnar utforska. Vill ni hjälpa mig?
— Mycket gärna.
— Vill ni först och främst säga mig hvad ni heter?
— Det vill jag. Visserligen borde jag, efter rådande skick och sed, sätta handen i sidan och bemöta er fråga med att fordra att först få veta ert eget namn. Men ni bär värja och jag har endast min lancett — ni ser ut som en ädling och jag måste förefalla som en gatstrykare i mina våta och nedsmutsade kläder — och därför presenterar jag mig nu helt enkelt som doktor Rémy.
— Jag tackar. Mitt namn är grefve Louis de Clermont, herr de Bussy.
— Hvad för slag? Bussy d'Amboise, hjälten Bussy! utbrast den unge doktorn med synbar glädje. Är ni verkligen den ryktbare härföraren Bussy, som …
— Det är jag, svarade Bussy anspråkslöst. Vill ni nu vara så god och stilla min nyfikenhet i andra afseenden! Säg mig huru ni kom till det mystiska huset förliden natt!
— Det skall jag genast säga er, herr grefve. Men först måste jag omtala, att jag bor femhundratvå steg härifrån vid rue Beautreillis. Jag är en nybakad kirurg, som likväl inte är utan all skicklighet.
— Det kan jag intyga, förklarade Bussy.
— Jag har gjort grundliga studier, men har få patienter, fortsatte den unge läkaren. Emellertid hade jag för ungefär en vecka sedan gjort en lycklig operation, som förskaffat mig ett visst anseende i grannskapet, och det var förmodligen ryktet därom, som förskaffade mig lyckan att i går natt bli väckt af en flöjtlik stämma.
— En kvinnoröst! utropade Bussy.
— Ja! Men jag är alldeles säker om att rösten tillhörde en kammarjungfru — jag färstår mig mycket väl på att skilja sådana stämmor från de fina damernas, ty jag har hört dem bra mycket oftare.
— Och hvad gjorde ni?
— Jag steg upp, klädde mig och öppnade. Men jag hade knappt stigit öfver tröskeln, förrän ett par små händer — inte alltför mjuka, men inte heller bland de hårdaste — knöto en bindel för mina ögon.
— Utan att säga någonting? frågade Bussy-.
— Jo, hon sade: Kom med! Men försök inte att se efter hvart vi gå! Var förtegen — se här er lön!
— Och lönen?
— Utgjordes af en börs med guldmynt, som hon tryckte i min hand.
— Och ni svarade?
— Att jag var färdig att följa min förtjusande ledsagerska. Jag vet nu inte riktigt, om detta epitet var öfverdrifvet eller ej, men jag tyckte, att det aldrig kunde skada att använda det.
— Och ni följde henne utan invändningar och utan något slags garanti?
— Jag har läst om många sådana äfventyr och lagt märke till att de alltid ha medfört ett eller annat angenämt resultat för läkaren. Och därför följde jag henne villigt med bindel för ögonen en sträcka af precis femhundratvå steg.
— Godt! sade Bussy. Ni gjorde klokt i att räkna stegen. Det borde således vara den här porten.
— Åtminstone kan det inte vara långt härifrån. Jag började se mig om vid fyrahundranittinio. Det kan ju emellertid hända, att kammarsnärtan var nog listig att föra mig på omvägar.
— Men gaf hon er ingen annan ledtråd? Uttalade hon intet namn? frågade Bussy.
— Nej.
— Och gjorde ni för öfrigt inga iakttagelser alls?
— Jag iakttog allt hvad man kunde märka med förbundna ögon, — det vill säga, jag kände att porten var beslagen med stora spikar, att det fanns en gång innanför den och i slutet af gången en trappa.
— Till vänster?
— Just så. Jag räknade till och med trappstegen.
— Och hur många voro de?
— Tolf.
— Och sedan?
— Sedan kom en korridor, tror jag. Ty man öppnade tre dörrar för mig.
— Och så?
— Så hörde jag en röst — och det var matmoderns röst, det kan jag svära på. Så ljuf och mild!
— Ja, ja — det var hennes, det är jag fullkomligt säker på.
— Det är ju redan något att ni känner er öfvertygad därom. Nå, så blef jag förd in i rummet, där ni låg, herr grefve, och jag fick ta bort bindeln.
— Ja, jag vet.
— Jag fick genast se er.
— Hvar då!
— Ni låg på en säng.
— Med hvita, guldbroderade sidenomhängen?
— Ja.
— I ett rum med figurer på väggarna och i taket?
— Alldeles. Och mellan fönstren …
— Ett porträtt?
— Ett förtjusande porträtt.
— Som föreställde en ung dam om aderton eller nitton år — blond och vacker som en af himmelens änglar?
— Mycket vackrare!
— Bravo! Och hvad gjorde ni sedan?
— Jag skötte om ert sår.
— Och det gjorde ni, min själ, ordentligt.
— Jag gjorde det så godt jag kunde.
— Ni gjorde det alldeles förträftligt, min käre doktor, ty såret var fullkomligt friskt i morse.
— Tack vare en salfva, som jag har uppfunnit och som jag anser oöfverträfflig. Jag har många gånger pröfvat den på mig själf, sedan jag skurit mig på olika delar af kroppen. Och såren ha alltid läkts på två eller tre dagar.
— Ni är en förträfflig människa, min käre doktor, sade Bussy, och jag känner allt större sympati för er. Men hur gick det sedan?
— Ni svimmade, herr grefve. Och rösten bad att få veta, hur det var med er.
— Hvarifrån kom rösten?
— Från ett sidorum.
— Och ni såg inte damen, som talade?
— Nej.
— Och hvad svarade ni!
— Att blessyren inte var lifsfarlig och att den skulle vara läkt om tjugofyra timmar.
— Blef hon nöjd med svaret?
— Hon blef alldeles förtjust, och hon utropade: O Gud, hvilken lycka!
— Sade hon så? Min bäste doktor Rémy, jag skall sörja för er framgång i lifvet! Och vidare?
— Ja, sedan var allt slut. Då jag hade skött om ert sår, hade jag ingenting vidare där att göra. Rösten sade: “Doktor Rémy” …
— Hon visste således ert namn?
— Det kom sig förmodligen af att jag gjort den lyckade operation, som jag nämnde för en stund sedan.
— Nå, hvad sade hon sedan? Doktor Rémy …
— Jo: Doktor Rémy! Ni måste visa er som en ärans man ända in i det sista. Kompromettera inte en stackars kvinna, som låtit hänföra sig af ett öfvermått af mänskligt deltagande! Låt bindeln läggas framför edra ögon och låt sedan ledsaga er hem igen.
— Ni lofvade det?
— På mitt hedersord.
— Och ni har hållit ert löfte?
— Det kan ni väl förstå, svarade den unge läkaren naivt, eftersom jag inte vet hvar porten finns.
— Ni är en hedersman, doktor Rémy!
Bussy räckte doktorn sin hand.
— Det är en stor ära för mig att få ett handslag af den tappre Bussy d'Amboise, sade doktorn. Men jag känner mig ändå inte fullkomligt nöjd.
— Huru så?
— Det fanns tio guldmynt i börsen, och det var mycket för mycket för den, som är van att ta betaldt i kopparmynt för sina besök, då han inte gör dem gratis. Det är just därför jag vill ha reda på huset …
— Vill ni lämna tillbaka pengarna?
— Alldeles.
— Det är för stor samvetsgrannhet, min bäste doktor Rémy! Ni har ärligt förtjänt. dessa pengar och de tillhöra er med full rätt.
— Tycker ni verkligen det? sade Rémy med synbar tillfredsställelse.
— Det gör jag visst. Men däremot var det inte damen, som skulle betala er, ty jag känner henne inte och hon känner inte heller mig.
— Nå, ser ni det!
— Och därför anser jag, att jag i alla händelser står i skuld hos er.
— Ni, herr grefve!
— Ja, och jag skall afbörda mig min skuld. Har ni mycket att göra här i Paris? Var uppriktig mot mig, doktor Rémy!
— Nej, tyvärr, herr grefve — jag har ondt om patienter.
— Det passar ju förträffligt! Ni skall genast få en patient i mig! Vill ni det? Jag är en ypperlig kund — det förgår knappt en enda dag, då jag inte fördärfvar mig själf eller andra, så att ni får tillfälle att lappa ihop skaparens skönaste verk. Går ni in på att sköta både mig och dem, som jag blesserar!
— Men, herr grelve, jag är kanske inte tillräckligt skicklig för att …
— Jo, för böfveln, ni är just en doktor efter mitt sinne! Ni har en hand så lätt som en kvinnas, och med er ypperliga salfva därtill …
— Herr grefve!
— Ni kan komma och bo hos mig — ni skall få egen våning och egen tjänstepersonal. Tag nu emot mitt anbud, så gör ni mig glad! Ni har för öfrigt inte behandlat min blessyr tillräckligt, jag behöfver nytt förband.
— Jag vet inte, hur jag skall kunna uttrycka min tacksamhet, herr grefve! utbrast den unge läkaren. Jag skall således få arbeta — jag skall få patienter!
— Det får ni inte! Jag har ju sagt, att jag vill ha er för mig ensam — det vill säga för mig och mina vänner, förstås. Och ni påminner er ingenting vidare från i natt, doktor Rémy?
— Ingenting alls.
— Men hjälp mig ändå att försöka lösa ett problem, doktor! Ni som är så stark observator, som räknar steg, som fingrar på murar och kan skilja rösters rang — hur kunde det vara möjligt, att jag, efter att ha blifvit omskött af er, vid uppvaknandet befann mig vid randen af Temples vallgraf!
— Ni, herr grefve?
— Ja, just jag! Hjälpte ni till att transportera mig dit?
— Visst inte! Jag skulle tvärtom allvarligt protesterat mot ett sådant förslag, om man hade frågat mig till råds — kölden kunde ha gjort er mycken skada.
— Nå, då förstår jag inte ett jota af alltsammans, förklarade Bussy. Vill ni hjälpa mig att försöka få klarhet i saken?
— Jag vill göra hvad ni önskar, herr grefve. Men jag fruktar att detta blir fruktlös möda! Alla dessa hus äro ju hvarandra lika.
— Vi skola se närmare på dem vid dager, sade Bussy.
— Men då riskera vi också att bli sedda.
— Och vi skola skaffa oss upplysningar.
— Det skola vi.
— På detta sätt måste vi slutligen nå vårt mål. Vi äro nu två om saken och vi ha fakta att hålla oss till — det är redan mycket.