Diana (1904)/Del 2/Kapitel 29
XXIX.
HERTIGEN AF ANJOU BEGER SIG PÅ KONDOLEANSBESÖK TILL MÉRIDOR, MEN FINNER DEN FÖRMODADE DÖDE VID LIF.
Så snart samtalet mellan hertigen af Anjou och hans mor var afslutadt, skyndade den förstnämnde att uppsöka Bussy, för att få veta orsaken till den otroliga förändring, som dennes sinnelag hade undergått.
Bussy hade gått in till sig och genomläste nu för femte gången Saint-Lucs bref, hvilket med hvarje ny rad ökade den känsla af välbefinnande, som han erfor.
Madame Cathérine hade också dragit sig tillbaka till sina rum. Hon skickade efter sin betjäning och befallde, att man skulle hålla sig färdig till afresan, som troligen skulle företagas följande dag, eller allra senast den därpå följande.
Bussy tog emot hertigen med ett älskvärdt leende.
— Hvad? utbrast han. Värdigas ers höghet göra sig den mödan att själf uppsöka mig?
— Guds död! svarade hertigen, jag måste ju ha en förklaring af dig!
— Af mig?
— Ja, just af dig!
— Tala, ers höghet!
— Hvad menar du med ditt besynnerliga uppförande? frågade hertigen häftigt. Först anbefaller du mig att väpna mig ända intill tänderna mot min mors förslag och visa den orubbligaste fasthet. Nå, jag gör det — och midt under kampen, när slagen falla som tätast öfver mig, säger du plötsligt: bort med allt harnesk, ers höghet!
— Jag hade gifvit ers höghet dessa råd, därför att jag inte visste i hvilken afsikt madame Cathérine kom hit. Men sedan jag nu har insett, att hon endast och allenast har till mål att befordra ers gemåls lycka och ära, så …
— Lycka och ära, sade du! utbrast hertigen. Nå, men hur vill du nu förklara detta?
— Det är lätt gjordt, svarade Bussy. Låt se! Hvad är det ers höghet önskar? Triumfera öfver edra fiender, eller hur? Ty jag sätter naturligtvis ingen tro till de smygande rykten, som påstå, att ers höghet vill upphäfva sig till kung af Frankrike.
Hertigen gaf Bussy ett lurande ögonkast.
— Det är möjligt att det finns människor, som tillråda er att försöka det, fortsatte Bussy, men tro mig, ers höghet, de äro edra värsta fiender. Och om de envisas, och om ni har svårt att bli af med dem, så skicka dem bara till mig! Jag skall snart öfvertyga dem om, att de ha misstagit sig.
Hertigen gjorde en grimas.
— Besinna för öfrigt, ers höghet, huru er sak står! fortfor Bussy. Har ni hundratusen väpnade män? Har ni tio millioner i guld? Har ni förbindelser i utlandet? Och först och sist — vill ni möta er kung med svärdet i hand?
— Han har inte generat sig för att dra svärd mot mig, svarade hertigen.
— Nåja — om ni tar saken från den sidan, så har ni naturligtvis rätt. Låt då förklara er för kung, låt kröna er och antag titeln konung af Frankrike. Jag begär inte bättre än att ni skall stiga högre, ty jag stiger naturligtvis i samma mån.
— Hvem talar om att bli kung af Frankrike? svarade hertigen häftigt. Detta är en fråga, som jag aldrig har framlagt till diskussion, inte ens inför mig själf.
— Nå, då är ju allt klart, ers höghet! Det behöfs ingen vidare diskussion mellan oss, sedan vi äro öfverens i fråga om det hufvudsakligaste.
— Äro vi öfverens?
— Ja, nog förefaller det mig så åtminstone! Låt dem ge er en lifvakt och femhundratusen livres dessutom. Innan ni undertecknar fredsfördraget, bör ni laga att krigsgärd upptages i Anjou. Och sedan ni väl har fått den i edra händer, behåller ni den naturligtvis. Det förbinder till ingenting. På det sättet få vi både folk, pengar och makt och vi gå — ja, Gud vet hvarthän!
— Men kommer jag väl tillbaka till Paris, och de ha mig i sina händer igen, så göra de bara narr af mig, sade hertigen.
— Å, det menar inte ers höghet! Göra narr af er! Hörde ni inte hvad hennes majestät änkedrottningen erbjöd er?
— Jo, hon erbjöd mig många saker!
— Och detta har oroat ers höghet — jag förstår!
— Ja.
— Men bland annat erbjöd hon er också en lifvakt, och denna lifvakt skulle till och med få stå under herr de Bussys befäl.
— Ja, hon sade så.
— Nå, men så tag då emot detta anbud! Utnämn Bussy till kapten för vakten, Antraguet och Livarot till löjtnanter och Ribeirac till fänrik. Låt sedan oss fyra organisera truppen efter behag, och ni skall få se, om någon vågar göra narr at er, när ni är åtföljd af denna eskort. Jag tänker, att tvärtom alla skola hälsa er med aktning, till och med kungen.
— Jag börjar sannerligen tro, att du har rätt, Bussy! Jag skall tänka på saken.
— Gör det, ers höghet!
— Ja! Hvad var det du läste så ifrigt, när jag kom?
— Å, förlåt — det glömde jag. Det var ett bref.
— Ett bref?
— Ja! Och dess innehåll intresserar ers höghet ännu mer än mig. Hvad tusan tänkte jag på, som inte genast visade det för er!
— Således en viktig nyhet!
— Ja, minsann! Och en mycket sorglig nyhet! Herr de Monsoreau är död.
— Hvad behagas? utbrast hertigen med en så liflig åtbörd af öfverraskning, att Bussy till och med tyckte sig spåra en häftig glädje där bakom.
— Han är död, ers höghet.
— Herr de Monsoreau — död!
— Ja! Herre Gud — vi äro ju alla dödliga.
— Ja visst! Men man brukar inte dö så där knall och fall.
— Det kommer an på. Man kan bli dödad!
— Har han blifvit det?
— Det ser så ut.
— Af hvem?
— Af Saint-Luc. Han hade råkat i gräl med honom.
— Å, af den käre Saint-Luc! utbrast hertigen.
— Jag visste aldrig, att den käre Saint-Luc stod så högt i er gunst, sade Bussy.
— Saint-Luc är min brors vän, förklarade hertigen, och i samma ögonblick som min bror och jag förena oss med hvarandra, bli hans vänner också mina vänner.
— Å, ers höghet, jag är alldeles förtjust öfver att höra er vara vid ett sådant sinnelag!
— Och du är alldeles säker på, att det är sant?
— För tusan! Jag är så säker på det som man gärna kan vara. Här har jag brefvet från Saint-Luc, hvari han meddelar mig dödsfallet. Men som jag kände mig lika misstrogen och tvifvelaktig som ers höghet, så har jag skickat min kirurg, doktor Rémy, till Méridor, för att konstatera saken och framföra mina sorgebetygelser till den gamle baronen.
— Död! Herr de Monsoreau död! upprepade hertigen. Död utan åtgörande.
De sista orden undsluppo honom lika obetänkt som förut uttrycket: “den käre Saint-Luc!„ En hemsk naivitet!
— Han har inte dött utan åtgörande, sade Bussy, eftersom Saint-Luc ju har dödat honom.
— Ja, ja — jag förstår, sade hertigen.
— Har ers höghet möjligen gifvit någon annan i uppdrag att döda honom? frågade Bussy.
— Visst inte! Och du?
— Å, jag — ers höghet! Jag är inte furste och kan således inte ge sådana uppdrag åt andra! Jag måste sköta dem själf.
— Å Monsoreau! Monsoreau! utbrast hertigen med sitt afskyvärda leende.
— Bevare oss, ers höghet — man skulle rent af kunna tro, att ni hyste agg mot den stackars döde!
— Nej, det gjorde väl snarare du!
— Jag? sade Bussy, i det han rodnade mot sin vilja. Nå, det var inte så underligt, om jag inte såg honom med blida ögon! Han var ju skulden till att jag en gång fick lida en oerhörd förödmjukelse af ers höghet.
— Kommer du ännu ihåg det?
— Ånej, ers höghet, det har ni nog sett! Men han var likväl er trotjänare och vän, ert allt i allo …
— Hör på, Bussy, sade hertigen, som till hvarje pris ville afbryta detta samtal, hvilket nu började genera honom, låt sadla våra hästar!
— Till hvilket ändmål?
— Vi bege oss till Méridor. Jag vill göra ett kondoleansbesök hos grefvinnan Diana. För öfrigt har jag länge funderat på att resa dit — jag begriper inte hvarför det inte har blifvit af förut. Men nu skall jag sannerligen inte uppskjuta det längre! Jag vet inte huru det kommer sig, men jag känner mig särskildt upplagd för att visa mig artig och älskvärd i dag.
— Sedan Monsoreau nu är död och jag inte längre behöfver frukta att han skall sälja sin hustru till hertigen, gör det mig verkligen ingenting att hans höghet får återse henne, tänkte Bussy. Om han gör någon attack mot henne, skall jag nog veta att försvara henne. Eftersom det erbjuder sig ett tillfälle att återse henne, vill jag också begagna mig af det.
Bussy gick ut för att ge befallning att hästarna sadlades.
En kvart senare, medan madame Cathérine sof eller låtsade sofva, för att hämta sig efter resans besvärligheter, steg hertigen jämte Bussy och tio andra adelsmän till häst, hvarefter den lysande skaran styrde kurs mot Meéridor med en glädtighet, som ungdom, vackert väder och blomstrande ängar alltid bruka framkalla hos både ryttare och hästar.
Vid den ståtliga kavalkadens ankomst till Méridor gick portvakten fram till slottsgrafven och begärde att få veta de besökandes namn.
— Hertigen af Anjou med svit! ropade hertig François till svar.
I nästa ögonblick satte vakten sitt stora horn för munnen och blåste en fanfar, som kallade hela tjänstepersonalen ned till vindbryggan.
Det blef stor uppståndelse på slottet och ett lifligt spring i trappor, korridorer och rum. Tornfönstren öppnades, man hörde tunga steg på golfstenarna och slutligen syntes den gamle baronen på tröskeln med nycklarna till slottsporten i sin hand.
— Det är verkligen otroligt hvad Monsoreau måste vara föga saknad, sade hertigen. Se, Bussy! Alla dessa människor se ju ut som om ingenting hade händt.
Nu syntes en kvinnlig gestalt ute på trappan.
— Se där ha vi den sköna Diana! utbrast hertigen. Ser du, Bussy — ser du?
— Ja, visst ser jag henne, ers höghet! svarade den unge ädlingen. Men han tillade med sänkt röst: Däremot ser jag inte till Rémy!
Det var verkligen Diana, som kom ut på trappan. Men tätt efter henne bars en bår, och på den låg herr de Monsoreau med ögonen lysande af feber eller af svartsjuka. Han liknade snarare en indisk sultan i sin palankin än en död på sitt sista läger.
— Å! Å! Hvad vill nu det säga? utbrast hertigen och vände sig till Bussy, som var hvitare i ansiktet än näsduken, med hvilken han försökte dölja sin sinnesrörelse.
— Lefve hans höghet hertigen af Anjou! ropade Monsoreau och lyfte med en våldsam ansträngning sin ena hand i luften.
— Akta er! sade en röst bakom honom. Såret kan gå upp igen!
Det var Rémy, som, trogen sin läkareplikt, gaf den sårade denna kloka förmaning.
De ankommandes öfverraskning måste emellertid bemästras, åtminstone till det yttre. Hertigen af Anjou förändrade sin häpna min till ett leende.
— Å, hvilken glad öfverraskning, min käre grefve! utropade han. Kan ni tänka er, att man har sagt oss att ni var död!
— Kom, ers höghet, så att jag må få kyssa ers höghets hand! bad den sårade. Nej, Gud vare tack! Jag är inte död och jag hoppas, att jag skall få lefva, för att tjäna ers höghet med mera trohet och hängifvenhet än någonsin.
Bussy, som hvarken var furste eller äkta man — ställningar inom det sociala lifvet, som fordra själfbehärskning och förställning som ingen annan — kände kallsvetten fukta sina tinningar. Han vågade icke se på Diana.
Det gjorde alltför ondt i hans hjärta att se denna skatt, som han nu hade förlorat för andra gången, i hennes rättmätige ägares närhet.
— Och ni, herr de Bussy, sade herr de Monsoreau, det gläder mig att ni kommer med hans höghet! Jag tackar er af allt hjärta — jag har er så godt som att tacka för mitt lif.
— Hvad säger ni, herr grefve — mig? stammade den unge ädlingen, som ej kunde tro annat än att Monsoreau ville drifva gäck med honom.
— Nåja, visserligen på ett indirekt sätt, det förstås, men min tacksamhet är inte mindre för det, förklarade öfverhofjägmästaren. Här ser ni nämligen min räddare, tillade han och visade på Rémy, som förtviflad lyfte sina armar mot höjden och helst skulle ha velat dölja sig i jordens innandöme.
— Det är doktor Rémy, som mina vänner ha att tacka för att jag ännu är vid lif.
Oaktadt den unge läkarens upprepade vinkar, hvarigenom han ville förmå herr de Monsoreau att vara tyst, hvilket af denne uppfattades som hygieniska föreskrifter, berättade den sårade vidt och bredt om alla de skickliga och nitiska omsorger, som den unge kirurgen hade ägnat honom.
Hertigen rynkade ögonbrynen och Bussy fixerade Rémy med ett skräckinjagande uttryck i sina ögon.
Den stackars doktorn stod alldeles tillintetgjord bakom Monsoreau och gjorde oupphörligt en gest, som skulle betyda:
— Ack, ack! Det är inte mitt fel!
— Och för öfrigt har jag hört sägas, fortsatte Monsoreau, att vår unge doktor också träffade er döende en gång, herr de Bussy! Detta blir nu ett föreningsband mellan oss — ni kan räkna på min vänskap; herr grefve! När jag skänker bort min tillgifvenhet, gör jag det af hjärtat, och när jag hatar, gör jag det lika grundligt.
Bussy tyckte sig märka, att den blixt, som ljungade i Monsoreaus ögon vid de sista orden, var riktad mot hertigen af Anjou.
Men hertigen såg ingenting.
— Nåväl, sade han, i det han steg ur sadeln och räckte grefvinnan Diana sin hand, jag hoppas, att ni, sköna grefvinna, nu vill göra les honneurs för oss här i detta slott, som vi trodde försänkt i sorg, men som i stället är ett hemvist för glädje och tacksamhet. Ni, herr de Monsoreau, måste framför allt hvila! Det är de sårades privilegium.
— Ers höghet! svarade Monsoreau, det skall inte kunna sägas, att ni kom hit under Bryan de Monsoreaus lefnad och en annan än jag uppfyllde värdskapets plikter! Mina tjänare få bära mig omkring — och jag följer er öfverallt!
Man skulle kunna tro, att hertigen i detta ögonblick läste grefve de Monsoreaus innersta tankar, ty han släppte hastigt Dianas hand.
Grefve de Monsoreau andades lättare.
— Gå närmare intill henne! hviskade Rémy hastigt till Bussy.
Den unge ädlingen närmade sig Diana och Monsoreau smålog vänligt mot honom. Han fattade Dianas hand — och Monsoreau smålog fortfarande.
— Här har mycket förändrats, herr grefve, sade Diana halfhögt.
— Ack, hvarför är inte förändringen ännu större! suckade Bussy.
Den gamle baronen utvecklade naturligtvis hela sin storslagna, patriarkaliska gästvänlighet gent emot hertigen och hans följe.