←  Bandarlogs vandringslåt
Djungelboken
av Rudyard Kipling
Översättare: Tom Wilson

Tiger-Tiger
Mowglis sång  →
Illustrationer av David Ljungdahl (1870–1940). På Wikipedia finns en artikel om Djungelboken.


[ 50–51 ]

TIGER-TIGER.

Huru gick jakten, du jägare god?
Väntan var lång och kylde mitt blod.
Vad för slags villebråd nedlade du?
Broder, det betar i djungeln ännu.
Var är din kraft och ditt frejdiga mod?
Broder, det rinner bort med mitt blod.
Var är din dygd, som i farten består?
Broder, att dö till min håla jag går.

När Mowgli lämnade varghålan efter striden med flocken vid Rådsklippan, gick han ned till de plöjda fälten, där byfolket bodde; men han ville icke stanna där, ty det var så nära djungeln, och han visste, att han hade skaffat sig åtminstone en dödsfiende vid Rådet. Därför skyndade han vidare på den knaggliga väg, som ledde ned genom dalen, och följde den i jämn lunk nära tjugu engelska mil, till dess han kom till en trakt, som han aldrig förr hade sett. Dalen bredde ut sig i en stor slätt, som var beströdd med klippor och genomskuren av hålvägar. I ena ändan låg en liten by, i den andra sänkte sig djungeln ned i en krök till betesmarkerna och tog där tvärt slut, som hade den huggits av med en hacka. Över hela slätten betade boskap och bufflar, och när de små vallgossarna, som vaktade hjordarna, fingo se Mowgli, skreko de högt och sprungo sin väg, och de gula, herrelösa hundarna, som stryka omkring alla indiska byar, skällde ursinnigt. Mowgli fortsatte, ty han kände sig hungrig, och när han så kom fram till byns port, såg han, att den täta törnbuske, som brukade spärra ingången under natten, var fråndragen.

»Hm!» sade han, ty han hade mer än en gång stött på en sådan där barrikad under sina nattliga strövtåg efter [ 52–53 ]någonting att äta. »Människorna tyckas alltså här också vara rädda för djungelfolket.»

Han satte sig ned vid porten, och när en man kom ut och fram till honom, gapade han och pekade in i munnen för att visa, att han behövde mat. Mannen stirrade på honom och sprang så tillbaka uppför den enda gatan i byn och ropade på prästen, som befanns vara en stor, tjock vitklädd man med ett rött och gult märke i pannan. Prästen kom fram till porten och med honom minst hundra människor, som tittade och pratade och skreko och pekade på Mowgli,

»Det har då inte något vett, det där människofolket», sade Mowgli för sig själv. »Endast gråaporna skulle kunna bete sig på sådant sätt.»

Och han kastade tillbaka sitt långa hår och såg med bister min på folkhopen.

»Det här är väl ingenting att vara rädd för?» sade prästen. »Titta på märkena på hans armar och ben. Det är bett av vargar. Han är bara ett vargbarn, som sprungit bort från djungeln.»

Naturligtvis hade det hänt någon gång under gemensam lek, att vargungarna nafsat till Mowgli hårdare än de ämnat, och där funnos vita ärr överallt på hans armar och ben. Men han skulle ha varit den siste att kalla det för bett, ty han visste vad verkliga bett ville säga.

»Oj, oj!» ropade två, tre kvinnor på en gång. »Att bli biten av vargar, stackars barn! Det är en söt pojke. Hans ögon brinna som röd eld. Sannerligen, Messua, är han inte lik din pojke, som tigern tog!»

»Låt mig se», sade en kvinna med tunga kopparringar kring hand- och fotleder, och skuggande för ögonen med handen betraktade hon noga Mowgli. »Ja, verkligen, är han inte lik honom. Han är magrare, men påminner mycket om min gosse.»

Prästen var en klok man, och han visste, att Messua var hustru till den rikaste bonden i byn. Han blickade nu upp en minut mot himmeln och sade därpå högtidligt:

»Vad djungeln tagit, återger djungeln. Tag gossen in i ditt hus, min syster, och glöm ej att ära prästen, som blickar så långt in i människors liv.»

»Vid tjuren, som köpte mitt liv», sade Mowgli för sig själv, »det här går till på samma sätt, som när jag togs upp i flocken! Nåja, om jag är en människa, så måste jag vara en människa.»

Folkhopen skingrade sig, när kvinnan vinkade åt Mowgli att följa med till hennes hus, där det fanns en rödlackerad säng, en stor spannmålskista av lera med lustiga upphöjda mönster, ett halvt dussin kokkärl av koppar, en bild av en hinduisk gud i en liten nisch och på väggen en riktig spegel av det slag, som man säljer på marknaden för en ringa slant.

Hon gav honom en stor mugg mjölk och litet bröd, och så lade hon sin hand på hans huvud och såg honom in i ögonen, ty hon undrade, om det inte kunde vara hennes son, som hade kommit tillbaka från djungeln, dit tigern hade fört honom.

»Nathoo! O, Nathoo!» sade hon därför; men Mowgli visade intet tecken till att han hade hört namnet förr. »Kommer du ihåg den dagen, då jag gav dig de nya skorna?» — Hon vidrörde hans fot, men den var nästan hård som horn. — »Nej sade hon bedrövad, »dina fötter ha aldrig burit skor, men du är mycket lik min Nathoo, och du skall bli min son.»

Mowgli kände sig illa till mods, ty han hade aldrig varit under tak förr; men då han blickade upp på takhalmen, såg han, att han skulle kunna rycka lös den, när helst han önskade ge sig i väg, och att fönstret inte hade något lås. »Vad har man för nytta av att vara människa», sade han till sig själv, »om man inte förstår människors språk? Nu är jag lika enfaldig och stum som en människa skulle vara hos oss i djungeln. Jag måste lära mig deras språk.»

Han hade ej för intet lärt sig, medan han var hos vargarna, att härma bockarnas rop i djungeln och det lilla vildsvinets grymtande. Så snart nu Messua uttalade något ord, kunde Mowgli säga efter det nästan fullkomligt rätt, och innan dagen var slut, hade han lärt sig namnet på många saker i stugan.

Det uppstod en svårighet vid sängdags, ty Mowgli kunde omöjligt sova i någonting som var så likt en panterfälla som stugan, och när de stängde dörren, kröp han ut genom fönstret. »Låt honom göra som han vill», sade Messuas man. [ 54–55 ]»Kom ihåg, att han aldrig förrän nu sovit i en säng. Om han verkligen är sänd att intaga vår sons plats, så rymmer han inte sin väg.»

Mowgli sträckte ut sig i det höga, friska gräset vid kanten av fältet, men innan han hade slutit ögonen, stötte honom en mjuk grå nos under hakan.

»Puh!» sade Gråbror (han var den äldste av Vargmors ungar). »Det är vacker tack för att jag följt dig tjugu mil. Du stinker redan av brandrök och fähus — alldeles som en människa. Vakna, Lille Bror, jag har nyheter att meddela.»

»Må alla bra i djungeln?» frågade Mowgli, i det han omfamnade honom.

»Alla utom vargarna, som blevo brända av Röda Blomman. Men hör på! Shere Khan har dragit till fjärran jaktmarker, tills hans päls vuxit ut igen, ty han blev grundligt svedd. Han har svurit, att när han kommer tillbaka, skall han lägga dina ben i Waigungas flod.»

»Det ska vi bli två om! Även jag har avlagt ett litet löfte. Men nyheter äro alltid bra att få höra. Jag är trött i kväll — mycket trött av allt det nya, Gråbror — men kom ofta med nyheter.»

»Du glömmer väl aldrig, att du är en varg? Människorna få aldrig komma dig att glömma», sade Gråbror ängsligt.

»Aldrig!» Jag skall alltid minnas, att du är mig kär, du och alla de andra i vår håla; men jag skall heller aldrig glömma att jag blev utstött ur flocken.»

»Och att du kan bli utstött även ur en annan flock. Människor äro bara människor, Lille Bror, och deras tal är likt grodornas kväkande i en damm. När jag kommer hit nästa gång, skall jag vänta på dig bland bambusnåren, där betesmarkerna ta slut.»

Under de tre månader, som följde närmast på den natten, lämnade Mowgli knappast byns port, ty han var så upptagen av att lära sig människors seder och bruk. Först och främst måste han bära ett skynke omkring sig, vilket vållade honom rysligt obehag, och så måste han lära att förstå sig på pengar, varom han hittills inte haft den ringaste kunskap, och så att plöja, som han inte kunde förstå vad det tjänade till. Och så retade honom de må barnen i byn. Till all lycka hade Djungellagen lärt honom att tygla sitt lynne, ty i djungeln bero liv och uppehälle på att man kan behärska sig; men när de gjorde narr av honom för att han inte ville leka med dem eller släppa upp pappersdrakar eller när han uttalade något ord oriktigt, så var det endast medvetandet om att det var ovärdigt att döda små nakna ungar, som avhöll honom från att ta fatt dem och slå dem sönder och samman. Han visste inte det minsta om sin egen styrka. I djungeln hade han sett, att han var svag i jämförelse med de stora djuren, men i byn påstod folk, att han var stark som en oxe. Alldeles säkert hade han inte något begrepp om vad fruktan var, ty när byns präst sade honom, att guden i templet skulle bli ond på honom, om han åt upp prästens mangofrukt, tog han gudabilden, bar den till prästens hus och bad prästen göra guden ond, ty det skulle vara så roligt att få slåss med honom. Det blev en förskräcklig skandal, men prästen tystade ned saken, och Messuas man betalade en hel del fullödigt silver för att blidka guden.

Mowgli hade ej heller minsta begrepp om den skillnad, som kastväsendet skapade mellan människa och människa. Då krukmakarens åsna halkade ned i lergropen, drog Mowgli upp henne vid svansen och hjälpte till att stapla upp krukorna för deras marknadsresa till Khanhiwara. Det var i högsta grad stötande, det ockå, ty krukmakaren tillhörde en mycket låg kast och hans åsna en ännu lägre. När prästen bannade honom, hotade Mowgli att lyfta upp honom också på åsnan, och då gick prästen till Messuas man och förklarade, att det nog var bäst att sätta Mowgli till arbete så fort som möjligt; och byfogden tillsade Mowgli att dagen därpå driva ut bufflarna och valla dem, medan de betade. Ingen var mera förtjust över det än Mowgli, och samma kväll som han blivit så att säga tagen i byns tjänst, gick han till den sammankomst, som hölls varje afton på en murad estrad under ett stort fikonträd. Det var byns klubb, och fogden och nattväktaren och barberaren, som kände allt skvaller i byn, och gamle Buldeo, byns skogvaktare, som hade ett krongevär, träffades där för att prata och röka. Aporna sutto och sladdrade på de högsta grenarna, och under estraden fanns ett hål, där en glasögonorm bodde, och varje afton fick denna ett litet fat med mjölk, ty han var helig; och där sutto [ 56–57 ]gubbarna runt trädet och pratade och bolmade på sina väldiga huquas (vattenpipor) till långt inpå natten. De berättade underbara historier om gudar och människor och spöken; och Buldeo berättade ännu underbarare saker om vilddjurens seder i djungeln, till dess ögonen på barnen, som sutto utanför kretsen, trängde ut ur sina hålor. De flesta historierna rörde sig om djur, ty djungeln låg ju alldeles vid deras dörr. Hjorten och vildsvinet bökade upp deras gröda, och då och då i skymningen släpade en tiger bort en människa inom synhåll för byns grindar.

Mowgli, som naturligtvis kände till ett och annat, varom de talade, måste dölja sitt ansikte för att inte visa, att han skrattade, medan Buldeo, med krongeväret över knäna, dukade upp den ena underbara historien efter den andra, så att Mowgli slutligen skakade av skratt.

Buldeo var just som bäst i farten med att utlägga, hurusom tigern, som hade burit bort Messuas son, var en spöktiger och att i hans kropp bodde en gammal elak girigbuks själ, som hade dött för några år sedan. »Jag vet, att det är sant», sade han, »ty Purun Dass haltade alltid efter det slag han fick en gång under ett upplopp, då man brände upp hans räkenskapsböcker, och tigern, jag talar om, haltar han också, ty spåren efter hans tassar äro ojämna.»

»Sant, sant, så måste det förhålla sig», sade gråskäggen och nickade åt varandra.

»Äro alla historier här sådan där spindelväv och månskenspjoller?» sade Mowgli. »Den där tigern haltar, därför att han är född halt, som litet var vet. Att tala om en girig människas själ hos ett djur, som aldrig haft ens schakalens mod, det är ju barnprat.»

Buldeo var ett ögonblick mållös av förvåning, och fogden bara stirrade.

»Åhå! Det är djungelpojken, ser jag», sade Buldeo.

»Är du så vis, så vore det bättre att du bar hans hud till Khanhiwara, ty regeringen har bestämt hundra rupier i skottpengar för honom. Ännu bättre är det att hålla mun, när gammalt folk talar.»

Mowgli steg upp för att gå.

»Här har jag legat hela kvällen och lyssnat», ropade han tillbaka över axeln, »och på en eller två saker när har Buldeo inte sagt ett enda sant ord om djungeln, fast den ligger utanför hans dörr. Hur skulle jag då kunna tro de historier han dukar upp om spöken och gudar och troll, som han påstår sig ha sett?»

»Det är hög tid på att pojken kommer ut på vall», sade fogden, under det att Buldeo fnyste och fräste över Mowglis oförskämdhet.

Enligt gammal sed i de flesta indiska byar få några pojkar tidigt på morgonen driva ut boskap och bufflar på bete och föra hem dem mot aftonen; och samma boskapshjord, som skulle trampa ihjäl en vit man, låter sig smällas och slås och okvädas av barn, som knappast räcka upp till nosen på dem. Så länge pojkarna hålla sig hos hjorden, äro de trygga, ty inte ens tigern vågar sig på en hel boskapshjord; men om de ströva omkring för att plocka blommor eller jaga ödlor, händer det, att de snappas bort.

Mowgli drog ut genom bygatan i daggryningen, sittande på ryggen av Rama, hjordens stora tjur; de gråvioletta bufflarna, med sina långa, bakåtliggande horn och vilda ögon, reste sig villigt och kommo en efter en ut ur sina inhägnader och följde honom. De andra barnen fingo snart klart för sig, att det var Mowgli, som var herrn. Han föste på bufflarna med ett långt, blankt bamburör och befallde Kamya, en av pojkarna, att låta korna beta för sig själva, medan han fortsatte med bufflarna, och att vara mycket påpasslig och inte ströva bort från hjorden.

En indisk betesplats består alltigenom av klippor och buskar och tuvor och små hålvägar, bland vilka hjordarna skingras och försvinna. Bufflarna hålla helst till vid träsk och sumpiga ställen, där de kunna ligga timtal och vältra sig i den varma gyttjan eller sola sig. Mowgli drev dem bort till ändan av slätten, där Waingunga rinner ut ur djungeln; där hoppade han ned från Ramas rygg, satte i väg bort till en bambudunge och fann där Gråbror.

»Åh», sade Gråbror, »jag har väntat här i många dagar. Vad skall det där boskapsvallandet betyda?»

»Det är på befallning», sade Mowgli »jag är byherde för tillfället. »Har du något nytt att berätta om Shere Khan?»

»Han har kommit tillbaka till den här trakten och har [ 58–59 ]länge lurat på dig. Nu har han givit sig i väg igen, ty villebrådet tryter. Men han ämnar döda dig.»

»Mycket bra», sade Mowgli. »Så länge han är borta, är kanske du eller någon av de fyra bröderna snäll och sitter på klippan där, så att jag kan se dig, när jag kommer ut ur byn. Då han sedan kommer tillbaka, så vänta på mig i hålvägen vid dhakträdet mitt på slätten. Det kan ju vara onödigt att springa rakt i gapet på Shere Khan.»

Därpå sökte Mowgli upp en skuggig plats och lade sig ned och sov, medan bufflarna betade omkring honom. Att valla boskap i Indien är det största latmansgöra i världen. Boskapen går omkring och mumsar och lägger sig ned och rör åter på sig och orkar inte ens böla. Den bara stönar av välbefinnande, och bufflarna låta mycket sällan höra något ljud alls, utan plumsa ned i de dyiga träsken den ena efter den andra och arbeta sig ned i gyttjan, till dess endast nosen och de stirrande porslinsblå ögonen synas över ytan, och sedan ligga de orörliga som stockar. Solen kommer klipporna att dallra i hettan, och vallgossarna höra en glada (aldrig fler än en) vissla högt uppe i luften, så högt att hon nästan inte syns, och de veta, att om de doge eller en ko doge, skulle gladan skjuta ned, och närmaste glada flera kilometer därifrån skulle se henne sänka sig och följa exemplet, och så en till och en till, och nästan innan de vore riktigt döda, skulle ett tjogtal hungriga glador ha samlats där, gud vet varifrån.

Pojkarna slumra till och vakna och slumra till igen och fläta ihop små korgar av torrt gräs och stoppa gräshoppor i dem, eller också fånga de ett par bönsyrsor och låta dem slåss; eller binda de sig halsband av röda och svarta djungelnötter eller speja på en ödla, som ligger och gassar sig i solskenet på en klipphäll, eller på en orm, som jagar en groda bredvid träsket. Så sjunga de långa, långa visor med en besynnerlig för infödingarna kännetecknande drill i slutet av varje vers, och dagen förefaller längre än hela livet gör för flertalet människor. Ibland roa de sig också med att göra ett gyttjeslott med gyttjefigurer av människor, hästar och bufflar och sätta vassrör i händerna på männen och låtsa, att de själva äro kungar och figurerna deras arméer, eller att de äro gudar, som dyrkas. Så kommer aftonen, och barnen locka på kreaturen, och bufflarna plumsa upp ur den sega gyttjan med ett buller som av kanonskott, och så tåga de alla i rad hem igen över den grå slätten mot de blinkande ljusen i byn.

Dag efter dag förde Mowgli bufflarna ut till deras dypölar, dag efter dag såg han Gråbrors rygg halvannan mil bort på andra sidan slätten (så att han visste, att Shere Khan inte hade kommit tillbaka), och dag efter dag låg han i gräset och lyssnade till ljuden runt omkring och drömde om forna dagar i djungeln. Om Shere Khan hade tagit ett felsteg med sin halta tass i djungeln borta vid Waigunga, skulle Mowgli ha hört honom under dessa långa, tysta morgnar.

Men så kom slutligen en dag, då han inte såg till Gråbror på den överenskomna platsen, och då skrattade Mowgli och gick i spetsen för bufflarna till hålvägen vid dhakträdet, som var alldeles översållat med gulröda blommor. Där satt Gråbror, och vartenda borst på ryggen stod på ända.

»Han har hållit sig undan en hel månad för att narra dig att vara mindre vaksam. I natt passerade han gränsen till de här ägorna, med Tabaqui följande ditt spår, som hade han eld i tassarna», sade vargen flämtande.

Mowgli rynkade pannan.

»Jag är inte rädd för Shere Khan, men Tabaqui är mycket listig», sade han.

»Frukta ingenting», svarade Gråbror och slickade sig litet om nosen. »Jag mötte Tabaqui i daggryningen. Nu håller han som bäst på att berätta all sin klokskap för gladorna, men han talade om någonting för mig också, innan jag knäckte ryggraden på honom. Shere Khans plan är att lura på dig utanför byporten i kväll — på dig och ingen annan. Han ligger och vilar nu i den stora, uttorkade hålvägen vid Waigunga.»

»Har han ätit någonting i dag eller tänker han jaga på fastande mage?» frågade Mowgli, och på svaret hängde liv eller död för honom.

»Han tog ett rov i daggryningen — ett svin — och druckit har han också. Du bör veta, att Shere Khan aldrig kan fasta, inte ens när det gäller hämnd.»

»Åh, den dåren, den dåren! Vilken barnunge han i alla [ 60–61 ]fall är! Ätit och druckit med, och han inbillar sig, att jag skulle vänta, tills dess han sovit! Nå, var är det han lagt sig? Om vi vore en tio stycken av de våra, skulle vi kanske kunna slå ned honom, där han ligger. De här bufflarna gå inte till anfall, såvida de inte vädra honom, och jag kan inte tala deras språk. Kunna vi komma bakom hans spår, så att de få väderkorn på det?»

»Han simmade ett gott stycke nedför Waigunga-floden för att avskära spåret», sade Gråbror.

»Det var förstås Tabaqui, som rådde honom till det; själv skulle han aldrig kommit på den tanken.» — Mowgli stod med fingret i munnen och funderade. — »Den stora hålvägen vid Waigunga! Den mynnar ut på slätten inte en halv mil härifrån. Jag skulle kunna föra hjorden runt genom djungeln till mynningen av ravinen och så komma rusande genom den, men då skulle han smyga ut andra vägen. Vi måste stänga för den utgången, Gråbror. Kan du skilja hjorden i två hälfter åt mig?»

»Inte ensam kanske — men jag har fört med mig en klok medhjälpare.»

Gråbror travade bort och kröp in i ett hål. Och så stack där fram ett stort grått huvud, som Mowgli kände väl igen, och genom den heta luften skar det ödsligaste av alla rop i djungeln — en vargs jakttjut vid middagstid.

»Akela, Akela!» ropade Mowgli och klappade i händerna. »Jag borde ha förstått, att du inte skulle glömma mig. Vi ha ett styvt göra, som väntar oss. Skilj hjorden i två delar, Akela. Jaga kor och kalvar för sig och tjurarna och buffeloxarna för sig.»

De båda vargarna sprungo — alldeles som i »väva vadmal» — in och ut i hjorden, som frustade och kastade upp huvudena och skilde sig i två hopar. I den ena stodo korna med sina kalvar i mitten och blängde och stampade i marken, beredda att, om bara någon av vargarna stannade ett ögonblick, gå till anfall och trampa livet ur honom. I den andra frustade och stampade tjurarna och ungtjurarna, men ehuru de sågo mera imponerande ut, voro de långt mindre farliga, ty de hade inga kalvar att skydda. Inte ens sex karlar skulle ha kunnat dela upp hjorden så raskt och så väl.

»Vilken befallning ger du mig?» sade Akela flämtande. »De försöka att förena sig igen.»

Mowgli hoppade upp på Ramas rygg.

»Driv undan tjurarna till vänster, Akela. Och när vi dragit bort, Gråbror, så håll ihop korna och driv in dem i nedre ändan av hålvägen.»

»Hur långt?» sade Gråbror flåsande och flämtande.

»Tills sidorna äro så höga, att Shere Khan inte kan hoppa uppför dem», ropade Mowgli. »Håll dem kvar där, tills vi komma ned.»

Tjurarna satte iväg, när Akela gläfste, och Gråbror höll stånd framför korna. De gjorde ett anlopp mot honom, och han drog sig undan, och så fortsattes till ravinens fot, medan Akela drev tjurarna långt åt vänster.

»Bra gjort!» ropade Mowgli. »Ett anfall till, och så äro de riktigt i farten. Försiktigt nu, Akela, — försiktigt! Nafsa inte för häftigt, för då anfalla tjurarna. Hurra! Det här går livligare till än att driva svartbockar. Hade du en aning om att de här kreaturen kunde röra sig så snabbt?»

»Jag har... har jagat sådana här också i min dar», sade Akela kippande efter andan i dammet. »Skall jag vända dem in mot djungeln?»

»Ja, ja, vänd dem, men fort, fort! Rama är vild av raseri. Åh, om jag bara kunde tala om för honom, vad hjälp jag i dag behöver av honom!»

Tjurarna drevos till höger denna gång och rände brakande in i den täta småskogen. De andra vallgossarna, som vaktade sina hjordar en halv mil längre bort, skyndade till byn, så fort deras ben kunde bära dem, under rop att bufflarna hade blivit tokiga och skenat sin väg. Men Mowglis plan var enkel nog. Allt vad han önskade göra var att beskriva en stor cirkel uppför sluttningen och komma fram till ravinens övre mynning, låta tjurarna gå ned där och så fånga Shere Khan mellan tjurarna och korna; ty han visste, att Shere Khan omedelbart efter en måltid med full dryck till icke skulle vara i stånd att klättra uppför hålvägens sidor. Han sökte nu med vänligt tilltal stilla bufflarna; och Akela hade dragit sig tillbaka till eftertruppen och gläfste endast ett par gånger för att sätta fart på de eftersta. De hade gjort en lång, lång båge, ty de ville inte komma för [ 62–63 ]nära ravinen och varna Shere Khan. Slutligen hade Mowgli fått ihop sin skrämda hjord vid mynningen av ravinen på en gräsbeväxt liten slätt, som brant sluttade ned mot själva ravinen. Från denna höjd kunde man över trädtopparna se slätten nedanför; men vad Mowgli betraktade var hålvägens sidor, och han såg med icke ringa belåtenhet, att de voro nästan lodräta, medan vildvinet och klängväxterna, som hängde ned över dem, icke skulle ge fotfäste åt en tiger, som försökte klättra upp.

»Låt dem nu andas ut, Akela», sade han och höll upp handen. »De ha inte vädrat honom ännu. Låt dem andas ut. Jag måste ge Shere Khan bud om vem som kommer. Vi ha honom i fällan.»

Han satte händerna för munnen och skrek nedåt hålvägen — det var nästan som att ropa i en tunnel — och ekona hoppade från klippa till klippa.

Först efter en god stund hörde man det släpande, sömniga morrandet från en fullmätt tiger, som just vaknat.

»Vem ropar?» sade Shere Khan, och en praktfull påfågel flaxade upp ur hålvägen under gällt skrikande.

»Jag, Mowgli. Nu är det tid, du boskapstjuv, att komma till Rådsklippan. Ned, jaga ned dem, Akela! Gå på, Rama, gå på!»

Hjorden hejdade sig ett ögonblick vid kanten av sluttningen, men Akela gav hals med fullt jaktskall, och de störtade utför en efter en, liksom strömdraget efter en ångare, och sand och stenar virvlade kring dem. När de väl kommit i farten, kunde intet hejda dem, och innan de ens kommit ned på bottnen av hålvägen, fick Rama väder av Shere Khan och bölade.

»Ha, ha!» sade Mowgli. »Nu vet du, vad det gäller!»

Och en störtflod av svarta horn, frustande mular och stirrande ögon virvlade nedför hålvägen liksom klippblock vid översvämning; de svagare bufflarna trängdes ut åt sidorna, där de revo sönder sig på klängväxterna. De visste, vilket arbete de hade för sig — det fruktansvärda anfallet av en buffelhjord, som ingen tiger kan hoppas motstå. Shere Khan hörde dundret av hovarna, reste sig och lunkade nedåt hålvägen, spejande åt sidorna efter en utväg att undkomma; men väggarna reste sig branta, och han måste fortsätta, tung efter sin middag och det rikliga vattendrickandet, beredd till allting annat hellre än att slåss. Buffelhjorden plumsade nu genom den pöl, tigern nyss hade lämnat, bölande så att det trånga passet ekade. Mowgli hörde ett annat bölande, som svarade från den motsatta mynningen av hålvägen, såg Shere Khan göra helt om (tigern visste, att om det måste bli strid, var det bättre att möta tjurar än kor med deras kalvar); och så snavade Rama, snubblade och fortsatte över någonting mjukt och rusade, med de andra tjurarna tätt i hasarna in i den andra hjorden, medan de svagare bufflarna lyftes upp av stöten, när hjordarna törnade ihop. Sammanstötningen var så häftig, att båda flockarna i en klump drevos ut på slätten, stångande och stampande och frustande. Mowgli passade på och gled ned från Ramas rygg, slående med käppen omkring sig till höger och vänster.

»Fort, Akela! Hugg in på dem! Skingra dem, eller stånga de ihjäl varandra! Driv undan dem, Akela! Såja, Rama! Såja, såja, såja, mina barn! Sakta nu, sakta! Allt är nu över.»

Akela och Gråbror sprungo fram och tillbaka, nafsande bufflarna i benen, och fastän hjorden svängde om en gång för att rusa uppför hålvägen igen, lyckades Mowgli få Rama att vända, och de andra följde efter till dypölarna.

Shere Khan hade blivit trampad tillräckligt. Han var död, och gladorna hade redan börjat samlas kring honom.

»Bröder, det var en hunds usla död han fick», sade Mowgli och kände efter kniven, som han alltid bar i en skida kring halsen, nu sedan han levde tillsammans med människor. »Men han skulle aldrig ha börjat strid. Oj, oj, vad hans hud skall komma att ta sig bra ut på Rådsklippan! Nu gäller det att gå raskt till verket.»

En pojke, som blivit uppfostrad bland människor, skulle aldrig ha drömt om att på egen hand flå en tiofots tiger; men Mowgli förstod sig bättre än någon annan på huru ett djurs hud är anpassad och huru den tages av. Men ett styvt arbete var det, och Mowgli sprätte och slet och pustade en hel timme, medan vargarna lättjefullt sträckte ut tungorna eller kommo fram och höggo i ett tag, när han befallde. Plötsligt kände han en hand på sin axel, och då han tittade [ 64 ]upp, såg han Buldeo med sitt gamla muskedunder. Barnen hade i byn berättat om buffelhjordens vilda flykt, och Buldeo hade givit sig i väg förargad och endast alltför ivrig att få ge Mowgli en uppsträckning för att han inte vaktat hjorden bättre. Vargarna smögo sig undan, så snart de sågo mannen komma.

»Vad är det här för dumheter?» sade Buldeo argt. »Inbilla dig att du kan flå en tiger! Var dödade bufflarna honom? Nej, se, tror jag inte det är halta tigern till på köpet, och på hans huvud är satt hundra rupier. Gott, gott, vi skola ha överseende med ditt slarv att låta hjorden springa bort, och kanske ger jag dig en rupie av skottpengarna, när jag fört huden till Khanhiwara.»

Han letade i fickan efter flinta och stål och lutade sig ned för att sveda Shere Khans morrhår. De inhemska jägarna bruka merendels sveda en tigers morrhår för att hindra hans ande att spöka för dem.

»Hm!» sade Mowgli halvt för sig själv, i det han drog huden av en framtass. »Du ämnar således bära huden till Khanhiwara för att få skottpengarna och kanske ge mig en rupie med? Men nu har jag fått i mitt huvud, ser du, att jag behöver huden för min egen räkning. Seså, gubbe, bort med elden!»

»Vad är det för språk till byns främste jägare? Slumpen och dina bufflars dumhet ha hjälpt dig att nedlägga den här. Tigern hade nyss ätit, eljest hade den vid det här laget varit tjugu mil härifrån. Du kan ju inte ens flå honom ordentligt, din tiggarunge, och så har du fräckheten förbjuda mig, Buldeo, att sveda morrhåren på honom. Mowgli, inte minsta slant ska du få av skottpengarna, men i stället ett grundligt kok stryk. Gå ifrån kadavret!»

»Vid den tjur, som köpte mig fri!» sade Mowgli, som nu arbetade med bogen; »skall jag nödgas stå och babbla med en gammal apa halva dagen? Hitåt, Akela, den här människan plågar mig.»

Buldeo, som alltjämt stod lutad över Shere Khans huvud, fann sig i nästa ögonblick ligga sprattlande i gräset, med en grå varg stående över sig, under det att Mowgli fortsatte med hudavdragningen, som om han varit ensam i hela Indien.

»Hurrah för Tigern».

[ 65 ]»Jo jo», sade han mellan tänderna. »Du har fullkomligt rätt, Buldeo, du kommer inte att ge mig minsta slant med av skottpengarna. Det har rått gammalt krig mellan den här halta tigern och mig, ett mycket gammalt krig, och — det var jag som vann.»

För att göra Buldeo rättvisa skulle han nog ha rett sig mot Akela, om han hade varit tio år yngre och mött honom i skogen; men en varg, som lydde order av en pojke, som hade sina små privatkrig med månniskoätande tigrar, var inte något vanligt djur. Det var trolldom, häxeri av värsta slag, tänkte Buldeo, och han undrade, om amuletten kring hans hals skulle skydda honom. Han låg stilla, så stilla och väntade varje minut att få se Mowgli också förvandlas till en tiger.

»Maharaj, store konung!» sade han slutligen i en hes viskning.

»Ja», svarade Mowgli, utan att vända på huvudet, och småskrattade.

»Jag är en gammal man. Jag visste inte, att du var någonting annat än en vallgosse. Får jag stiga upp och gå min väg, eller skall din tjänstande slita mig i stycken?»

»Gå, och frid vare med dig! Men låt bli en annan gång att röra vid mitt byte. Släpp honom, Akela!»

Buldeo linkade hem till byn det fortaste han kunde, sneglande tillbaka över axeln, i den händelse Mowgli skulle förvandlas till någonting förskräckligt. När han kom till byn, hasplade han ur sig en lång historia om trolldom, besvärjelse och häxeri, så att prästen såg riktigt betänksam ut.

Mowgli fortsatte emellertid med sitt arbete, men det hade nästan börjat skymma på, innan han och vargarna hade fått den stora, granna huden av kroppen.

»Nu måste vi gömma huden här och fösa hem bufflarna. Hjälp mig att samla ihop dem, Akela.»

Hjorden drevs ihop i den töckniga skymningen, och när de kommo i närheten av byn, såg Mowgli ljus glimma och hörde snäcktrumpeterna och klockorna i templet smattra och ringa. Halva byn tycktes vänta på honom vid porten. »Det är därför att jag dödat Shere Khan», sade han för sig själv; men en skur av stenar ven i nästa ögonblick kring öronen på honom och byfolket skrek: »Trollkarl! [ 66–67 ]Vargyngel! Djungeldemon! Vik hädan! Packa dig genast i väg, eller förvandlar dig prästen åter till en varg! Skjut, Buldeo, skjut!

Det gamla krongeväret brann av med en knall, och en ung buffel råmade av smärta.

»Ännu mera trolleri!» skrek byfolket. »Han kan ändra kulors gång. Buldeo, det var din buffel?»

»Men vad betyder det här?» sade Mowgli förvirrad, då stenregnet blev allt tätare.

»Det är inte utan att de likna Flocken, dessa dina bröder», sade Akela och satte sig lugnt ned. »Om jag fattar kulornas mening rätt, så vill man köra bort dig.»

»Varg! Vargunge! Vik hädan!» skrek prästen, i det han svängde en kvist av den heliga tulsiplantan.

»Nu igen? Förra gången var det för att jag var en människa. Nu är det för att jag är en varg. Låtom oss gå, Akela!»

En kvinna — det var Messua — sprang fram till hjorden och ropade, »O, min son, min son! Man säger, att du är en trollkarl, som kan förvandla dig till ett djur, när helst du vill. Jag tror det inte, men gå din väg, eljest dödar man dig. Buldeo säger, att du är en häxmästare, men jag vet, att du hämnats Nathoos död.»

»Kom tillbaka, Messua!» skrek hopen. »Kom tillbaka, eller stena vi dig också!»

Mowgli skrattade ett kort, bittert skratt, ty en sten hade träffat honom mitt på munnen. »Spring tillbaka, Messua, sade han. »Det är en av de där vansinniga historierna man berättar under det stora trädet i skymningen. Jag har åtminstone utkrävt betalning för din sons liv. Farväl, och spring fort, ty nu ämnar jag skicka hem hjorden snabbare än deras stenar flyga. Men någon trollkarl är jag inte, Messua. Farväl!»

»Nu, Akela, ännu en gång! ropade han. »Driv in hjorden!»

Bufflarna voro ivriga nog att äntligen komma in i byn. De behövde knappast höra Akelas gläfsande, utan stormade genom grinden som en virvelvind, skingrande hopen åt höger och vänster.

»Räkna dem!» skrek Mowgli hånfullt. »Det kan hända, att jag stulit någon av dem. Räkna noga, ty jag kommer aldrig mer att gå i vall åt er. Farväl, I människobarn, och tacken Messua för att jag inte kommer in med mina vargar och jagar er upp och ned genom er gata.»

Han gjorde helt om och vandrade bort med Ensamvargen; och då han blickade upp mot stjärnorna, kände han sig lycklig.

»Nu kommer jag inte mera att sova i fällor, Akela. Låtom oss nu hämta Shere Khans hud och ge oss i väg. Nej, vi skola inte göra byn något ont, ty Messua har varit snäll mot mig.»

När månen gick upp över slätten och kom den att se mjölkvit ut, såg det förskräckta byfolket Mowgli med vargarna i hälarna och med ett bylte på huvudet draga bort i den jämna varglunk, som lämnar milen snabbt bakom sig. Då ringde de i tempelklockorna och blåste i snäcktrumpeterna högljuddare än någonsin; och Messua grät och Buldeo broderade ut historien om sitt äventyr i djungeln, till dess han slutligen påstod, att Akela hade rest sig upp på bakbenen och talat som en människa.

Månen höll just på att gå ned, då Mowgli och de två vargarna komma till berget med Rådsklippan. Vid vargmors håla stannade de.

»De ha drivit ut mig ur människoflocken, moder», ropade Mowgli, »men jag kommer med Shere Khans hud för att hålla mitt löfte.»

Vargmor kom stelbent ut ur hålan med ungarna bakom sig, och hennes ögon glödde, då hon såg huden.

»Jag förutsade honom det den dag, då han pressade in sitt huvud och sina skuldror i hålan här, traktande efter ditt liv, lilla groda — jag förutsade, att jägaren skulle bli den jagade. Det var bra gjort!»

»Lille Bror, det var bra gjort», sade en djup röst i snåret. »Det har känts så ensligt för oss här i djungeln utan dig.»

Och Bagheera skyndade fram till Mowgli's nakna fötter. De klättrade sedan tillsammans uppför Rådsklippan, och Mowgli bredde ut huden på den flata sten, där Akela brukade sitta, och höll den fast där med fyra bamburörsstickor; [ 68–69 ]och Akela lade sig ned på den och lät höra det gamla ropet till Rådet »Pröven, pröven väl, o Vargar» — alldeles på samma sätt som han hade kallat till rådplägning den dag, då Mowgli upptogs i flocken.

Alltsedan Akela avsattes, hade flocken varit utan ledare och jagat och kämpat som det behagade den. Men nu svarade de på ropet efter gammal vana, och somliga av dem voro halta efter de fällor de hade råkat i, somliga linkade efter skottsår, somliga voro skabbiga av otjänlig föda, och många saknades; men de, som funnos kvar, kommo till Rådsklippan och sågo Shere Khans strimmiga hud på klippan och de väldiga klorna i ändan på de tomma dinglande tassarna.

»Pröven noga, o vargar! Har jag hållit mitt löfte?» sade Mowgli; och vargarna skällde: »Ja», och en illa åtgången, trasig varg tjöt: »Led oss åter, o Akela! Led oss åter, o människounge, ty vi vämjas vid denna laglöshet och vi vilja ännu en gång bli det Fria Folket.»

»Nej», morrade Bagheera, »det sker ej. När ni bli mätta kommer åter galenskapen över er. Ej för intet kallas ni 'Fria Folket'. Ni kämpade för frihet, och nu är den er. Smaklig måltid, o, vargar!»

»Människoflock och vargflock ha utstött mig», sade Mowgli. »Nu vill jag jaga ensam i djungeln.»

»Och vi vilja jaga tillsammans med dig», sade de fyra ungarna. Så drog Mowgli bort och jagade med de fyra ungarna i djungeln från den dagen. Men han förblev ej alltid ensam, ty om några år blev han en vuxen man och gifte sig. Men det är en historia för stora.