Don Quijote förra delens förra hälft/22
← Tjuguförsta Kapitlet |
|
Tjugutredje Kapitlet → |
TJUGUANDRA KAPITLET.
Huruledes D. Quijote gaf friheten åt många olyckliga, som man mot deras vilja förde dit de hellre velat slippa gå.
Sidi Hamét Benengeli, den arabiske författaren från La Mancha, berättar i denna högst viktiga, högstämda, anspråkslösa, ljufliga och fantastiska historia, att, sedan mellan den ärorike Don Quijote af La Mancha och hans vapendragare Sancho Panza förefallit det samtal, som förmäles i slutet af tjuguförsta kapitlet, upplyfte D. Quijote sina ögon och fick se, att på den väg de följde kommo bortåt tolf män till fots, hvilka voro förenade liksom kulorna i ett radband vid en stor järnkedja, som gick omkring halsen på dem, och som alla hade handklofvar. Med dem kommo också två män till häst och två till fots; de förra hade hjullåsgevär[1], de senare spjut och svärd.
Som Sancho vardt dem varse, sade han: »Detta är en kedja med galerslafvar, som blifvit dömda till tvångsarbete åt kungen och komma på galererna.» — »Hvad för slag? dömda till tvångsarbete? frågade D. Quijote; är det möjligt att konungen låter tvinga människor?» — »Det säger jag icke, svarade Sancho, utan att det är folk, som för sina förbrytelser blifvit dömda till galererna, där de äro tvungna att tjäna kungen.» — »Kort sagdt, genmälde D. Quijote, huru det än är, så gå dessa människor endast af tvång dit man för dem, och icke af fri vilja.» — »Så är det», sade Sancho. — »Men på det viset, fortsatte hans herre, är nu just rätta tillfället att utöfva mitt kall, nämligen att afstyra våldshandlingar samt hjälpa och bispringa de betryckta.» — »Må Ers nåd besinna, sade Sancho, att rättvisan, det vill säga kungen själf, icke tillfogar dylikt folk någon oförrätt eller tvång, utan blott straffar dem för deras brott.»
Härunder nalkades kedjan med galerslafvarna, och D. Quijote bad i mycket höfliga ordalag de medföljande vakterna, att de täcktes upplysa honom och säga honom den eller de orsaker, hvarför de bortförde människorna på sådant sätt. En af de ridande vakterna svarade, att det var galerslafvar, bestämda till hans majestäts tjänst, som vandrade till galererna, och att han icke had mera att säga, liksom D. Quijote ej heller behöfde veta mera. »I alla fall, svarade D. Quijote, skulle jag vilja af hvar och en särskildt erfara orsaken till hans olycka», och han fogade till dessa ord andra så höfliga för att gifva honom de äskade upplysningarna, att den andre ridande vaktkarlen sade till honom: »Ehuru vi här medföra fångrullan och protokoll innehållande domen för hvar och en af dessa olyckliga, så är det nu icke tid att stanna för att framtaga eller läsa dem: Ers Nåd kan komma fram och fråga dem själfva, så få de tala om det, om de vilja; och de vilja nog, ty det är folk som finna nöje i att både begå och omtala skurkstreck.»
Med denna tillåtelse, som D. Quijote skulle hafva tagit sig, äfven om man ej gett honom den, närmade han sig fångkedjan och frågade den förste, för hvilka synders skull han gjorde en så ömklig färd. Han svarade, att han färdades på det viset emedan han varit förälskad. »För ingenting annat? genmälde D. Quijote; kastar man nu folk på galererna för förälskelses skull? då kunde jag ha suttit vid åran där i mången god dag.» — »Det är icke sådan kärlek som Ers Nåd tror, sade galerslafven, utan min var att jag fick sådant tycke för en tvältkorg, fullproppad med linnepersedlar, att jag tog den i famn af alla krafter, och, hade ej rättvisan med våld tagit den ifrån mig, skulle jag ända till denna stund icke frivilligt hafva släppt den; jag greps på bar gärning, så att bekännelsetortyr kom icke i fråga, det vardt kort process, man trakterade min rygg med hundra rapp och till på köpet tre års sjörån, och så var den affären slut.» — »Hvad är sjörån?» sporde D. Quijote. — »Sjörån är detsamma som galerstraff», svarade fången, hvilken var en ung man om tjugufyra år och sade sig vara från Piedrahita.
Samma fråga ställde D. Quijote till den andre, som icke svarade ett ord, så dyster och nedslagen var han; men den förste svarade i hans ställe och sade: »Min herre, denne kommer med, därför att han är en kanariefågel, jag menar sångare och musikant.» — »Hvad nu? upprepade D. Quijote, kommer folk också på galererna för musik och sång?» — »Ja, herre, svarade fången, ty det finns ingenting värre än att sjunga i nöd.» — »Jag har tvärtom hört sägas, invände D. Quijote, att sång förjagar sorgen[2].» — »Här är det alldeles omvändt, sade fången, att den som sjunger en enda gång, får sörja i hela sitt lif.» — »Jag begriper ej det», sade D. Quijote; men en af vaktkarlarna sade till honom: »Herr riddare, att sjunga i nöd kallas af detta mindre fromma folk att bekänna på sträckbänken. Den här syndaren lät man undergå tortyr, och han bekände sitt brott: han var en gortjuf, det vill säga en boskapstjuf, och, eftersom han bekände, dömdes han till sex års galerstraff, förutom två hundra rapp, som han redan fått på ryggen. Han går alltid sluten och dyster, emedan de andre brottslingarna, både de som stannat kvar och de som äro med här, misshandla och förödmjuka, håna och ringakta honom för att han bekände och ej hade mod att neka; ty de mena att ett nej icke har flera stafvelser än ett ja, och att en förbrytare har tur nog, om hans lif eller död ligger på hans egen tunga och ej på vittnenas; och jag tycker för min del att däri ha de ej så orätt.»
— »Det tycker jag också», svarade D. Quijote, som nu vände sig till den tredje med samma fråga som till de andra. Denne svarade genast helt obesväradt och sade: »Jag skall hälsa på sjöråfröknarna i fem år, därför att jag inte hade tio dukater», — »Jag skall mycket gärna ge till tjugo, sade D. Quijote, för att befria er från den förtreten.» — »Det där förefaller mig, svarade fången, som om någon har pengar ute till hafs och dör af hunger, emedan han ej har någon möjlighet att köpa hvad han behöfver: jag säger det därför att, om jag i rätt tid hade haft de tjugu dukater, som Ers Nåd nu erbjuder mig, skulle jag med dem hafva smort notariens penna och klarat åklagarens förstånd, så att jag nu såge mig midt på Zocodoverplatsen[3] i Toledo, och icke ginge här på landsvägen kopplad som en hund. Men Gud är stor: tålamod, och därmed basta!»
D. Quijote gick vidare till den fjärde, som var en man med vördnadsvärdt utseende och ett hvitt skägg, som räckte ned öfver bröstet; när denne hörde sig tillfrågas om orsaken hvarför han kommit dit, började han gråta och svarade icke ett ord, men den förste fången tjänade honom till tolk och sade: »Denne hedersman har fått sig fyra års galerstraff, efter att hafva i galadräkt blifvit förd ridande genom de öfliga gatorna[4].» — »Det betyder, efter hvad jag kan tro, sade Sancho, att han blifvit förd att hudstrykas vid kåken.» — »Så är det, svarade fången, och orsaken, hvarför han fick detta straff, bestod däruti att han mäklat icke blott med varor, utan äfven med folk[5], det vill säga, jag menar att denne herre måste på galererna såsom kopplare och likaledes såsom den där befattat sig med häxeri.» — »Hade ni ej lagt till något om den befattningen, sade D. Quijote, så hade han blott och bart som kopplare icke förtjänt att träla på galererna, utan att ha befälet och vara general öfver dem. Ty kopplareyrket är ej så där hur som helst, utan ett yrke som fordrar personer med urskillning; det är högst nödvändigt i ett väl ordnadt samhälle och borde ej utöfvas annat än af folk af riktigt fin börd, ja det borde ha sina uppsyningsmän och examinatorer, liksom andra sysslor, och deras antal skulle bestämmas och kungöras, som det sker med börsmäklare. Sålunda skulle mycket ondt undvikas, som vållas däraf att detta kall och ämbete råkat i händerna på enfaldiga och okunniga personer, såsom tossor med tarfligt anseende, gröngölingar och narrar af ringa ålder och ringa erfarenhet, som, just när det gäller och när det behöfs att utföra ett viktigt anslag, låta matbitarna kallna mellan hand och mun och icke veta skillnad på höger och vänster. Jag kunde vilja fortsätta och anföra skäl, hvarför det vore lämpligt att taga utvaldt folk till att innehafva en i samhället så nödig syssla, men här är icke rätta stället därtill: jag tör väl någon gång komma att säga det åt den, som kan skaffa hjälp och råd därför[6]. För ögonblicket vill jag blott säga, att den smärta jag erfarit af alt se dessa gråa hår och detta vördnadsbjudande anlete i sådant betryck för koppleri, den har gått alldeles bort genom tillägget, att han var häxmästare, ehuru jag väl vet att det ej finnes något häxeri i världen, som kan bestämma och tvinga vår vilja, såsom några enfaldiga människor tro; ty vi hafva fri vilja, och det finnes inga örter eller besvärjelser som kunna göra våld på henne. Hvad somliga enfaldiga tossor och listiga skälmar pläga göra, är att de tillreda vissa drycker och giftblandningar, hvarmed de göra människor galna, föregifvande att de äga kraft att väcka kärlek, ehuru, som jag säger, det är omöjligt att göra våld på viljan[7],» — »Så är det, sade den beskedlige gubben, och det är säkert att i fråga om häxeriet var jag oskyldig; beträffande koppleriet kunde jag ej bestrida det, men jag trodde visst icke att jag gjorde något ondt därmed, ty hela min sträfvan var att alla människor skulle ha trefligt och lefva i fred och ro utan buller och bråk. Men denna min goda mening båtade mig intet till att frälsa mig från att vandra dit, hvarifrån jag ej kan hoppas att återvända, så hårdt som jag tynges af åren och ett njurlidande, som ej ger mig ett ögonblicks ro.» Här började han åter att gråta som förut, och Sancho fick sådant medlidande med honom, att han tog upp ett mynt på fyra realer och gaf honom som almosa.
D. Quijote gick vidare och frågade en annan om hans förbrytelse, och denne svarade med icke mindre, utan mycket större fräckhet än den förre: »Jag har kommit hit därför att jag tagit mig för stora friheter med två flickor, som äro kusiner till mig, och med två andra, som voro systrar, fast icke till mig: kort sagdt, jag tog mig sådana friheter med dem alla, att följden däraf vardt att släkten förökades på ett så inkrångladt vis, att icke hin själf kan reda ut det[8]. Jag öfverbevisades om alltsammans, gynnare felades mig, penningar hade jag ej, jag var på vippen att komma om min hals, man dömde mig till sex års galerer, jag förklarade mig nöjd med domen; det är mina synders straff; men jag är ung, må blott lifbanken hålla ut, ty med den blir det råd för allt. Om Ers Nåd, herr riddare, har en smula att hjälpa oss stackare med, så skall Gud vedergälla er därför i himlen, och vi skola här på jorden icke glömma att i våra böner anropa Gud för Ers Nåds hälsa och välgång, att den förra må bli så god och den senare så stor som ert ädla utseende förtjänar.» Denne var klädd som student, och en af bevakningen sade att han hade mycket lätt för att tala och var en ganska snäll latinare.
Efter alla dessa kom en man om trettio års ålder och med särdeles godt utseende, utom att, när han såg upp, det ena ögat tittade något på det andra. Han var fjättrad på annat sätt än de andra, ty han bar om foten en kedja så stor, att den gick rundt om hela kroppen, och kring halsen två ringar, den ena fastsmidd vid kedjan, den andra en så kallad håll-vän eller hakstöd, från hvilken nedgingo till midjan två järnstänger, som sammanhängde med två handklofvar, i hvilka han hade händerna fastlästa med ett stort hänglås, så att han hvarken kunde föra händerna till munnen eller böja hufvudet ned mot händerna. D. Quijote frågade huru det kom sig, att den karlen gick med så många flera fjättrar än de andre. Vakten svarade, att det var emedan han ensam begått flera förbrytelser än alla de andra tillsammans, och att han var så oförvägen och en så inpiskad skälm att, ehuru han fördes så starkt fängslad, de icke voro säkra på honom, utan fruktade att han skulle rymma för dem.
— »Hvilka brott kan han hafva begått, sade D. Quijote, om han ej har förtjänat värre straff än att komma på galererna?» — Han kommer dit på tio år, svarade vaktkarlen, hvilket är så godt som borgerlig död. Begär ej att få veta mera än att denne hedersman är den beryktade Ginés de Pasamonte, äfven kallad Gincesillo de Parapilla[9].»
— »Herr kommissarie, sade då galerslafven, far vackert, och låt oss nu ej vränga namn och tillnamn: Ginés heter jag, och inte Ginesillo, och Pasamonte är mitt släktnamn, och inte Parapilla, som herrn säger, och låt en hvar sopa rent för sin egen dörr, så har han nog att göra.»
— »Tala ur mindre hög ton, min extrafine herr stråtröfvare, genmälde kommissarien, om ni inte vill att jag skall täppa munnen till på er, så att det känns.»
— »Det syns nog, sade fången, att det går en människa som Gud behagar, men det tör komma den dag, då en viss person skall få veta om jag heter Ginesillo de Parapilla eller inte.»
— »Nå, kallar folk dig icke så, din skojare?» sade anföraren.
— »Jo, göra de så, svarade Ginés; men jag skall få dem att icke kalla mig på det viset, eller skall jag klämma till dem jag vet väl hvar, fast jag icke säger det. Herr riddare, om ni har något att ge oss, så gör det nu med samma och gå i Guds namn, ty ni blir tråkig med ert evinnerliga frågande efter andras lefnadsöden; och vill ni veta mitt, så är jag Ginés de Pasamonte, hvars lefverneshistoria är skrifven af dessa hans egna fingrar.»
— »Karlen talar sanning, sade kommissarien; han har själf författat sin histora så, att den ej lämnar något öfrigt att önska, och han har lämnat kvar boken i fängelset som pant för två hundra realer.» — »Och jag tänker lösa ut den med, sade Ginés, om den så stode för två hundra dukater.» »Är den så förträfflig?» sade D. Quijote. — »Den är så förträfflig, svarade Ginés, att Lazarillo de Tormes skulle stå sig slätt vid en jämförelse, och alla andra böcker af samma slag, som skrifvits eller komma att skrifvas. Hvad jag kan säga herrn, är att den framställer verkliga förhållanden, och det så roande och löjliga, att det icke kan finnas några lögnhistorien som komma upp mot dem.» — »Och hur heter boken?» frågade D. Quijote. — »Ginés de Pasamontes lefvernesbeskriftning[10]», svarade han själf. — »Och är den afslutad?» frågade D. Quijote. — »Hur kan den vara afslutad, sade han, när mitt lif ännu icke är slut? Hvad som är skrifvet går ifrån min födelse till det ögonblick, då man nu senast skickade mig till galererna.»
— »Ni har således redan en gång vart där?» sade D. Quijote. — »Till Guds och kungens tjänst var jag där förra gången i fyra år, så att jag vet hur både knallar och dagg smaka, svarade Ginés, och jag sörjer icke vidare öfver att komma dit igen, ty där får jag tillfälle att sluta min bok; jag har mycket kvar att omtala, och på spanska galererna har man det lugnare än som behöfves[11], ehuru det behöfs då icke mycket lugn för hvad jag har att skrifva, ty jag kan det utantill.»
— »Du tyckes mig vara en begåfvad karl», sade D. Quijote. — »Och olycklig, inföll Ginés, ty olyckor förfölja alltid ett godt hufvud!» — »Skurkar förfölja de», sade kommissarien. — »Jag har redan sagt er, herr kommissarie, svarade Pasamonte, att ni skall fara vackert; ty edra förmän hafva icke gifvit er ämbetsstafven för att misshandla oss stackare, som vandra här i kedjan, utan för att leda och föra oss dit hans majestät befaller: hvarom icke, så sant …! Nu kan det vara nog! ty det kunde hända att en vacker dag de fläckar man fått sig på krogen komme fram i byken[12]; därför är det bäst att en hvar håller munnen och ser sig för, hur han handlar och än mer hur han talar, och låt oss nu komma i väg, ty vi ha fått för mycket af det här roliga!»
Kommissarien lyfte sin staf för att slå till Pasamonte som svar på hans hotelser; men D. Quijote lade sig emellan och bad honom ej misshandla denne, ty det vore ju ej för mycket, att den som hade sina händer så hårdt bundna åtminstone finge ha tungan något fri. Därpå vändande sig till samtliga fångarna i kedjan, talade han: »Af allt hvad I sagt mig, käraste vänner, har jag fått klart för mig, att, fastän det är på grund af edert eget förvållande som man dömt eder, I dock ej finnen mycket behag i det straff I skolen lida, att I fastmer gån det till mötes högst ogärna och motvilligt, och att det väl är möjligt att den enes bristande mod på sträckbänken, den andres saknad af penningar och den tredjes af en beskyddare, samt slutligen domarens vrånga omdöme varit orsaken till edert fördärf och att I ej fått rättvisa, fastän I haft rätten på eder sida. Allt detta framställer sig nu för mitt sinne, så att det säger, öfvertalar, ja tvingar mig att på eder visa, för hvilket ändamål Himlen satt mig hit i världen och bjudit mig att här nere egna mig åt den riddareorden jag tillhör samt göra det löfte jag i densamma aflagt att bistå dem, som äro nödställda och förtryckas af de högre. Men, emedan jag vet att en af klokhetens sidor är, att det som kan ske med godo icke göres med ondo, vill jag bedja dessa herrar vaktare och kommissarien, att de täckas släppa eder och låta eder draga edra färde i frid, ty det lär nog ej vara brist på andra, som kunna tjäna konungen vid viktigare tillfällen, och tyckes mig hårdt att göra dem till slafvar, som Gud och naturen skapade fria. Och detta så mycket mera, herrar vaktare, tillade D. Quijote, som dessa stackare ingenting hafva förbrutit emot eder. Må en hvar af dem gå till rätta med sig själf för sina synder; det finnes en Gud i himlen som ej glömmer att straffa det onda och belöna det goda, och det är ej bra, att ärliga män äro andra människors bödlar, när saken ej angår dem. Jag beder härom så här lugnt och saktmodigt på det att, om I beviljen min begäran, jag må hafva en anledning till tacksamhet mot eder; men, gören I det ej godvilligt, skall denna lans och detta svärd i förening med min starka arm tvinga eder därtill.»
— »Jo, den är fin! utbrast kommissarien; det var ett riktigt kvickt skämt han klämde ur sig på sistone; kungens fångar vill han att vi skola utlämna åt honom, liksom om vi hade befogenhet att släppa dem, eller han att ålägga oss det! Rid ni er väg, käre herre, så långt den räcker, och sätt till rätta det där kärlet[13] ni har på hufvudet, och gå inte och krångla med dumheter …» — »Dum kan ni vara själf, och lymmel på köpet», svarade D. Quijote, och, sagdt och gjordt, rände han mot honom så snabbt att han kastade honom till marken illa sårad af en lansstöt, innan han fått tillfälle att sätta sig till motvärn; och det var lycka för D. Quijote, att det var mannen med geväret. De öfriga vaktkarlarna blefvo stående häpna och förundrade öfver den oväntade tilldragelsen; men, sansande sig, grepo ryttarna sina svärd, och de som voro till fots sina spjut, och trängde inpå D. Quijote, som med största lugn inväntade dem. Utan tvifvel hade det dock gått honom illa, om icke galerslafvarna insett och begagnat det tillfälle, som yppade sig för dem att ernå sin frihet, och lyckats sönderbryta kedjan, vid hvilken de voro fastsmidda. Där vardt en sådan villervalla, att vaktkarlarna, hvilka måste vända sig än mot fångarna, som gjorde sig lösa, än mot D. Quijote, som angrep dem, ej kunde uträtta någonting till gagns.
Sancho på sitt håll hjälpte till att befria Ginés de Pasamonte, hvilken var den förste som fri och obehindrad kastade sig in i striden, angrep den fallne kommissarien och tog ifrån honom svärdet och geväret; med detta siktade han än på ene, än på den andre, men utan att någonsin skjuta, och så blef snart ingen af bevakningen kvar på platsen, ty de gåfvo sig på flykten dels för Pasamontes gevär, dels för det regn af stenar, som de befriade galerslafvarna kastade på dem.
Nu vardt dock Sancho ganska ledsen öfver hvad som förefallit, ty han föreställde sig att de flyende skulle anmäla saken för det heliga Brödraskapet, hvilket under klämtning i kyrkklockorna skulle tåga ut för att söka reda på brottslingarna; han sade det också till sin herre och bad honom, att de måtte ge sig af därifrån och gömma gig bland de närbelägna bergen.
— »Det är nog bra, sade D. Quijote; men jag vet hvad som nu bör göras.» Sedan han därpå sammankallat galerslafvarna, som sprungo om hvarandra och hade plundrat kommissarien inpå bara kroppen, ställde sig alla i ring omkring honom för att höra hvad han hade att säga dem, och han tilltalade dem sålunda: »Rättsinnade människor höfves det att erkänna undfångna välgärningar, och en af de synder, som mest förtörna Gud, är otacksamheten. Jag säger det därför, att I, mine herrar, af tydlig erfarenhet veten hvilken tjänst jag gjort eder, och till lön därför önskar jag och är det min vilja, att I, bärande denna kedja, från hvilken jag befriat edra halsar, genast begifven eder på väg till den stora staden Toboso[14] och där inställen eder för fröken Dulcinea af Toboso och sägen henne, att hennes riddare, han af den Sorgliga Skepnaden, sänder henne en hälsning, och så skolen I punkt för punkt berätta henne hvarje särskild punkt i detta dråpliga äfventyr ända till edert försättande i den efterlängtade friheten; och, när I detta hafven gjort, kunnen I gå hvart helst eder lyster.»
Ginés de Pasamonte svarade för alla och sade: »Hvad Ers Nåd befaller oss, ädle herre och befriare, det är den omöjligaste af alla omöjligheter att uppfylla, ty vi kunna icke vandra tillsammans på vägarna, utan måste gå ensamma och åtskilda hvar och en åt sitt håll och söka dölja oss i jordens inälfvor för att icke upptäckas af det heliga Brödraskapet, som utan minsta tvifvel skall draga ut för att uppspana oss. Ivad Ers Nåd kan och rätteligen bör göra, är att utbyta denna gärd och bevillning, som vi skola utgöra åt fröken Dulcinea af Toboso, mot ett visst antal Ave Maria och Credo, som vi vilja bedja för Ers Nåds räkning; och detta är något, som låter verkställa sig både om dagen och natten, på flykt eller i hvila, i fred och i krig. Men att tro att vi nu skulle vända tillbaka till Egyptens köttgrytor, jag menar återtaga vår kedja och traska i väg till Toboso, det är detsamma som att det nu är natt, fast klockan icke är tio på dagen, och att begära sådant af oss är som att begära päron af ett almträd!»
— »Nå så, anfäkta det! sade D. Quijote, (som blifvit ond,) min välborne skökoson, herr Ginesillo de Parapilla eller hvad ni heter, så skall ni ensam gå dit med svansen mellan benen som en hund och hela kedjan på ryggen!»
Pasamonte var icke man att tåla sådant, och det var honom äfven redan klart att D. Quijote ej var riktig i hufvudet, då han begått något så vanvettigt som att sätta dem i frihet; när han nu hörde sig tituleras på detta vis, blinkade han åt sina kamrater, som trädde något tillbaka och läto så många stenar hagla öfver D. Quijote, att han ej hade händer nog att skydda sig med skölden, och den stackars Rocinante frågade ej mera efter sporren, än om han varit af brons.
Sancho kröp bakom sin åsna och sökte där skygd emot det oväder af nedhaglande stenar, som gick ut öfver dem båda. D. Quijote kunde ej så fullt betäcka sig med sin sköld, att icke en hel hop kiselstenar träffade honom på kroppen så våldsamt, att de fällde honom till marken; och knappt låg han där, förr än studenten kastade sig öfver honom, tog rakskålen från hans hufvud och dängde den tre eller fyra tag mot hans rygg och lika många gånger mot marken, så att den gick i stycken. Därpå aftogo de honom jackan, som han bar öfver rustningen, och ville äfven taga af honom strumporna, men benskenorna förhindrade det. Från Sancho togo de hans kapprock och lämnade honom halfnaken, och, sedan de sins emellan utskiftat det öfriga stridsbytet, aflägsnade de sig åt olika håll, mera betänkta på att undkomma det fruktade Brödraskapet än att belastade med kedjan gå och inställa sig för fröken Dulcinea af Toboso.
Åsnan och Rocinante, Sancho och D. Quijote voro de enda som stannade kvar: åsnan slokörad och fundersam, emellanåt klippande med öronen, emedan hon trodde att stenregnet, som hvinit omkring dem, ännu icke hade upphört; Rocinante liggande bredvid sin herre, ty ett stenkast hade sträckt äfven hästen till marken; Sancho, halfnaken och ängslig för det Heliga Brödraskapet; D. Quijote ytterst förbittrad öfver att se sig så illa tilltygad af just dem, hvilka han bevisat så mycket godt.
- ↑ Eldgevären hade först luntlås, därpå hjullås och sedan lås med flinta och hane, hvilka voro i bruk till 1840-talet.
- ↑ Ordspråkets vanliga lydelse är: quien canta, sus males encanta = den som sjunger, tjusar bort sitt onda.
- ↑ Zocodovér var och är ännu en tämligen liten promenadplats i Toledo, men som ofta omnämnes hos spanska författare, isynnerhet de äldre, såsom en allmänt besökt mötesplats för den eleganta världen, hvilken samlades där för att beundra den verkligen härliga utsikten öfver slätten (la vega) och den där bortom sig höjande bergskedjan (la sierra de Toledo), hvars toppar ofta äro snötäckta längt in på högsommaren.
- ↑ Så lydde den juridiska formeln, när någon dömdes till spöslitning.
- ↑ Originalets något vågade ordlek är svår att återgifva. Cervantes säger: Corredor de oreja, y aun de todo el cuerpo = mäklare för örat, och äfven för hela kroppen. Mäklaren »för örat» är växelmäklaren, som på börsen hviskar sina kunder i örat priserna m. m.
- ↑ Utan tvifvel har hela detta D. Quijotes tal om kopplareväsendet en ironisk hänsyftning på samtida förhållanden och personer, och ingalunda blott på riddareromanerna, ehuru visserligen i dem anledningar icke saknas till en dylik utgjutelse; särskildt har en i Amadis af Gallien redan i bokens början uppträdande tärna Darioleta en tid bortåt fatt lämna sitt namn till betecknande i allmänhet af medgörliga kammarjungfrur, som lånade sig till dylika saker. För öfrigt funnos på Cervantes’ egen tid personer nog kortsynta att tro, att han på fullt allvar menat hvad han här låter D. Quijote säga.
- ↑ Det fordrades icke ringa mod att uttala sig så som Cervantes här gör emot häxväsendet, som hvars ifrigaste förfäktare den spanske jesuiten Martin del Rio nyss hade uppträdt. Sexton år efter Cervantes’ död var det den tyske jesuiten Spee, hvilken uppträdde mot det allt mer tilltagande raseriet med häxprocesser.
- ↑ Vi hafva bibehållit första upplagans läsart diablo, som i de senare ändrats till sumista, lärare i kyrkorätt och sedelära, emedan ändringen, som för öfrigt är väl funnen, enligt Hartzenbuschs mening vidtagits af censuren.
- ↑ Ginesillo de Parapilla. Det var ej underligt att denna förvrängning af Pasamontes namn retade honom: det första är en här naturligtvis i föraktlig mening använd deminutivform af förnamnet; det senare paminner om pillar plundra, äfvensom om pillo, skurk, och skulle ungefär betyda: liksom skapad till skurk.
- ↑ Spanske författare mena, att Cervantes med sin Pasamonte förstår Guzman de Alfarache (1599), hjälten i en utmärkt och äfven i utlandet genom talrika öfversättningar bekant novell af Mateo Aleman. Som Cervantes lärer varit god vän med Aleman, kan det lätt förklaras att han ställer Guzman öfver Lazarillo de Tormes. Denna åter är den äldsta och berömdaste af de s. k. novelas picarescas eller skälmromanerna, och ansågs länge, ehuru med orätt, som ett ungdomsverk af den utmärkte statsmannen och historieskrifvaren Hurtado de Mendoza.
- ↑ Satir öfver de spanska örlogsfartygens overksamhet emot de hafvet ständigt oroande sjöröfvarna från nordafrikanska kusten, en overksamhet hvaröfver äfven andra spanska skriftställare från den tiden beklaga sig.
- ↑ Ginés antyder, att kommissarien under vägen på något sätt förgått sig på en krog (venta,) och låter förstå att han kunde uppenbara detta; däraf den senares förargelse öfver hans »hotelser». Afven här ligga sannolikt anspelningar på samtida tilldragelser dolda.
- ↑ Sätt till rätta det där kärlet. Spanska ordet bacin, som förut helt oskyldigt betydde ett tvättfat och dylikt, hade redan på Cervantes’ tid fått den mindre trefliga betydelse det ännu har kvar.
- ↑ Den stora staden Toboso. I originalet står la ciudad de Toboso, och detta uttryck, användt på en så liten håla som Toboso, måste förefalla en spanjor högst löjligt.
← Tjuguförsta Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjugutredje Kapitlet → |