Don Quijote förra delens förra hälft/23

←  Tjuguandra Kapitlet
Don Quijote af la Mancha
(Förra delens förra hälft)
av Miguel de Cervantes Saavedra
Översättare: Edvard Lidforss
Tjugufjärde Kapitlet  →


[ 191 ]

TJUGUTREDJE KAPITLET.

Om det som hände den ryktbare riddaren D. Quijote i Sierra Morena, hvilket var ett af de märkvärdigaste äfventyr, som förtäljas i denna sannfärdiga historia.

När D. Quijote såg sig så illa tilltygad, sade han till sin vapendragare: »Alltid, Sancho, har jag hört sägas att den, som gör godt åt pack, får skam till tack. Hade jag satt tro till hvad du sade mig, så hade jag besparat mig denna förargelsen; men gjordt som gjordt är: vi få ha tålamod, och af skadan blir man vis.» — »Vis blir Ers Nåd, svarade Sancho, så visst som jag är en turk; men, efter ni säger att, om ni hade satt tro till mig, ni hade besparat er denna olycka, så tro mig nu och ni skall bespara er en annan och större olycka; jag vill nämligen säga er, att med det heliga Brödraskapet är det ej värdt att åberopa riddarebedrifter, ty det frågar ej för två styfver efter så många vandrande riddare här finnas, och ni må veta att jag redan tycker mig höra dess pilar hvina mig om öronen[1]

— »Du är en kruka allt från din födelse, Sancho, sade D. Quijote; men, på det du icke må säga att jag är halsstarrig och aldrig gör hvad du tillråder mig, vill jag för denna [ 192 ]gång följa ditt råd och vika undan för den orkan, som du så högeligen fruktar; men det skall ske med ett villkor, nämligen att du aldrig i lifvet eller i döden får säga för någon att jag dragit mig eller vikit undan för denna fara af rädsla, utan af eftergifvenhet för dina böner. Säger du annat, så ljuger du därutinnan, och ifrån nu och till då och från då och till nu protesterar jag emot dig och säger, att du ljuger och skall ljuga så ofta du tänker eller säger det. Och kom nu ej med något gensvar; ty vid blotta tanken på att jag viker undan och aflägsnar mig från en fara, särskildt denna som tyckes hafva som en misstanke för räddhåga i sitt följe, är jag färdig att stanna och här ensam invänta icke blott det heliga Brödraskapet, som du nämner med sådan fruktan, utan alla bröder i de tolf Israels stammar, och de sju Makkabeerna, och Castor och Pollux, och därtill alla bröder och brödraskap som finnas i hela världen.»

— »Nådig herre, svarade Sancho, att gå undan är ej att fly, ej heller är det välbetänkt att bida, när faran öfvergår nyttan af att bida, och visa män höfves det att spara sig i dag till i morgon och icke vedervåga allt på en dag; och vet att, ehuruväl jag blott är en simpel karl och en bonde, så har jag ändock något begrepp om hvad folk kallar att sköta sig. Ni behöfver således ej ångra att hafva följt mitt råd, utan sitt upp på Rocinante, om ni kan, annars skall jag hjälpa er, och följ mig så, ty det anar mig att vi nu snarare skola behöfva fötterna än näfvarna.»

D. Quijote satte sig upp utan att svara honom ett ord vidare; Sancho på sin åsna red främst, och så kommo de in i en trakt af det nära liggande Sierra Morena. Sancho hade för afsikt att tåga tvärt igenom detsamma och komma fram vid Viso eller Almodóvar del Campo, samt hålla sig dold några dagar i därvarande vildmarker, på det de ej måtte anträffas, i fall Brödraskapet sökte efter dem. Hvad som styrkte honom härtill, var att han fann matförrådet, som forslades på hans åsna, hafva undkommit välbehållet ur handgemänget med galerslafvarna, något som han ansåg för ett underverk, så som de hade borttagit och snokat efter allt.

Den kvällen hunno de midt in i det inre af Sierra Morena, där Sancho fann för godt att tillbringa natten och äfven några dagar till, åtminstone så länge det medförda matförrådet räckte, och följaktligen togo de nattläger mellan två klippor bland talrika bokträd. Men ödet, som, enligt deras mening hvilka ej få upplysning af den sanna religionen, leder, [ 193 ]styr och skipar allt på sitt vis, fogade så att Ginés de Pasamonte, den beryktade skälmen och stortjufven som genom D. Quijotes manhaftighet och oförnuft hade kommit lös ur fångkedjan, drifven af sin fruktan för det Heliga Brödraskapet, som han hade allt skäl att vara rädd för, likaledes kom på den tanken att gömma sig bland dessa berg och af ödet och sin fruktan fördes till samma ställe, dit de redan hade fört D. Quijote och Sancho Panza, och just lagom för att låta dem insomna. Och som dåliga människor alltid äro otacksamma, och nöden städse är en anledning att gripa till hvad man ej bör, och hjälpen för ögonblicket öfverväger tanken på hvad som komma skall, så beslöt Ginés, som hvarken var tacksam eller välsinnad, att stjäla från Sancho Panza hans åsna, utan att bry sig om Rocinante, emedan denne var lika värdelös antingen man velat pantsätta eller sälja honom. Sancho Panza sof, han stal alltså hans åsna, och, innan det vardt morgon, var han redan för långt borta för att kunna upphinnas.

Morgonrodnaden uppgick med fröjd åt jorden, men med sorg för Sancho Panza, som saknade sin grålle, och, när han märkte förlusten, utbröt i den sorgligaste och smärtsammaste klagolåt i världen, så pass att D. Quijote vaknade vid ropen och hörde honom jämra sig och säga: »O du mitt skötebarn, född i mitt eget hus, du mina barns klenod, min hustrus förtjusning, mina grannars afund, du som lättade mina bördor, ja som var uppehället för halfva min person, ty med 26 maravedís[2], som du dagligen förtjänade, kunde jag bestrida hälften af mina lefnadskostnader!» När D. Quijote såg hans gråt och fick veta orsaken, tröstade han Sancho med de bästa skäl han förmådde och bad honom att ha tålamod samt lofvade honom en anvisning, att man skulle gifva honom tre af de fem åsneföl[3] han kvarlämnat hemma. Därmed tröstade sig Sancho och aftorkade sina tårar, dämpade sina snyftningar och tackade D. Quijote för den ynnest han visade honom[4].

När riddaren kom in bland bergen, fröjdades han i sitt hjärta, emedan dessa ängder tycktes honom lämpliga för de äfventyr han sökte. Han påminde sig åter de underbara händelser, som i liknande ödemarker och vilda trakter hade tilldragit sig med vandrande riddare, och han var så försjunken i och hänförd af dessa saker, att han icke tänkte på något annat. Ej heller hade Sancho, nu då han tyckte sig vara stadd på en säker väg, något annat bekymmer än att tillfredsställa sin mage med kvarlefvorna af det prästerliga bytet, och så vandrade han efter sin herre, bärande på allt det som hans [ 194 ]grålle borde ha burit, framtog ur matsäcken och stoppade i sig hvad han kom åt, och, medan han färdades på sådant vis, skulle han ej ha velat gifva en vitten för att träffa på något annat äfventyr.

Härunder slog han upp ögonen och såg, att hans herre höll stilla och försökte att med lansspetsen taga upp något slags packa, som låg på marken; han skyndade sig därför fram för att hjälpa honom, i fall det behöfdes, och kom just som han med lansspetsen upplyfte en sadeldyna och en därvid fastsittande kappsäck, båda halft om icke helt multnade och fördärfvade, men dock så tunga att Sancho måste hjälpa honom att lyfta upp dem. Hans herre befallde honom att se efter hvad som fanns i kappsäcken; Sancho gjorde det med stor skyndsamhet och, ehuru kappsäcken var läst med kedja och hänglås, var den så söndrig och förmultnad att han såg hvad som fanns däri, nämligen fyra skjortor af fint holländskt lärft jämte andra lika vackra som rena linnesaker, och i ett litet knyte fann han en rätt stor hop guldmynt. När han fick syn på dem, utbrast han: »Välsignad vare Himlen och alla helgon, hvilka ändtligen tillskyndat oss ett äfventyr som inbringar något!» Vid det han sökte vidare fann han en präktigt utstyrd anteckningsbok; denna begärde D. Quijote af honom, men tillsade honom att taga vara på penningarna och behålla dem för egen räkning. Sancho kysste honom på händerna för denna nåd; allt linnet tog han ut ur kappsäcken och lade det i den påsen, där han hade matvarorna.

D. Quijote åsåg allt detta och sade: »Mig tyckes, Sancho, — och det kan omöjligt förhålla sig annorlunda — att någon vilsekommen resande måtte ha farit fram här öfver berget, blifvit öfverfallen och dödad af röfvare, och sedan ha dessa släpat honom till detta undangömda ställe för att begrafva honom.» — »Så kan det icke vara, invände Sancho; ty, hade det varit röfvare, hade de nog icke lämnat kvar pengarna.» — »Det är sant, sade D. Quijote, och därför kan jag ej gissa eller utfundera hvad detta kan vara; men vänta, så skola vi se om i den här lilla anteckningsboken det finnes något skrifvet, hvaraf vi kunna utrannsaka och få kunskap om det vi önska.»

Han öppnade boken, och det första han där fann skrifvet, liksom i koncept men med mycket god handstil, var en sonett, som han läste högt, på det att äfven Sancho måtte få höra den, och som lydde sålunda:

[ 195 ]
Månn’ ej du vet hvad själen mäktar bära,
o kärlek, eller gläids åt grymhet du,
då utan skonsamhet du låter nu
så svåra kval mitt hjärta få förtära?

Dock kärlek är en gud, så vi fått lära,
och gudar känna mänskosjälen ju:
ej fröjdas de att sarga den itu, —
en annan måste detta kval beskära.

Är det till Fyllis då som jag bör klaga?
Så ljuft kan ej med grymt sig sammanlänka;
förr själfva himlen kan tyrannisk blifva.

Dock snart från jorden skall mig döden taga,
ty från ett ondt, hvars grund man ej kan tänka,
ett under kan allena frälsning gifva.


— »Af dessa verser, sade Sancho, kan man ingenting få veta. Där står visserligen: tillfyllest jag bör klaga, men hvem kan bli klok på det?» — »Hvad vill det säga?» sade D. Quijote. — »Jag tyckte, sade Sancho, att Ers Nåd läste: tillfyllest jag bör klaga.» — »Nej, så sade jag icke, svarade D. Quijote, utan: till Fyllis, och det är utan tvifvel namnet på den dam, öfver hvilken sonettens författare beklagar sig; och på min ära måtte han icke vara en ganska aktningsvärd skald, eller också förstår jag mig ej på konsten.»

— »Således, sade Sancho, förstår Ers Nåd sig också på rim?» — »Mer än du tror, svarade D. Quijote, och det skall du få se, när du kommer att bära till min härskarinna Dulcinea af Toboso ett bref skrifvet uppifrån och ända ner på vers; ty du skall veta, Sancho, att alla eller de flesta vandrande riddare i äldre tider voro stora skalder och stora musici, ty dessa båda talanger, eller rättare sagdt himlagåfvor, äro egenskaper som äro förknippade med vandrande riddare, när de äro förälskade, ehuru visserligen de framfarna riddarnas dikter hafva mera inspiration än formfulländning.»

— »Läs vidare, Ers Nåd, sade Sancho, så skall ni nog finna något, som kan go oss full upplysning.» D. Quijote vände om bladet och sade: »Det här är prosa och tyckes vara ett bref.» — »Ett sändebref?» sporde Sancho. — »I början ser det alldeles ut som ett kärleksbref», svarade D. Quijote. — »Nå, läs då högt, Ers Nåd, sade Sancho, ty jag tycker bra om sådana här kärlekssaker.» — »Gärna det!» [ 196 ]sade D. Quijote, och, läsande högt, såsom Sancho hade begärt, såg han att det lydde på följande vis:

»Ditt falska löfte och min otvifvelaktiga olycka drifva mig till ett ställe, hvarifrån nyheten om min död skall nå dina öron förr än orsakerna till min klagan. Otacksamma! du har förskjutit mig för en som äger mera, men icke är bättre än jag; men, vore dygden en rikedom som man förstode att uppskatta, skulle jag ej behöfva afundas andras lycka eller gråta öfver min egen olycka. Hvad din skönhet uppbyggde, hafva dina handlingar nedrifvit: den förra kom mig att tro dig vara en ängel, af de senare märker jag att du är kvinna. Lef i ro, du som förstört min sinnesro, och gifve Himlen att din makes förräderi alltid må blifva dig förborgadt, på det du ej må ångra dig för hvad du har gjort och jag icke se mig hämnad genom hvad jag ej önskar.»

När D. Quijote läst brefvet till slut, sade han: »Af detta bref kan man ännu mindre än af verserna få ut något annat än att brefskrifvaren är en försmådd älskare.» I det han genombläddrade nästan hela anteckningsboken, påträffade han ännu flera verser och bref, af hvilka han kunde läsa somliga, andra däremot icke; men innehållet i dem alla var blott klagan, jämmer, svartsjuka förebråelser, lust och olust, nåd och onåd, somt prisadt med glädje, det andra smärtsamt begråtet. Medan D. Quijote genomgick boken, genomgick Sancho kappsäcken, utan att i den eller i sadeldynan lämna en enda vrå, som han icke undersökte, rannsakade och genomsnokade, eller en söm som han ej sprättade upp, eller en ulltapp som han ej sönderplockade, på det att ingenting skulle stanna kvar genom slarf eller försumlighet; en sådan snikenhet hade hos honom väckts af de funna guldmynten, som gingo till mer än hundra. Och fast han ej fann mera än det redan funna, ansåg han sig fullt godtgjord för hissningen, uppkräkandet af balsamen, påktrakteringen, mulåsnedrifvarens knytnäfslag, mistningen af tvärpåsarna, förlusten af kapprocken samt för all den hunger, törst och möda han hade utstått i sin gode husbondes tjänst, emedan han tyckte sig riktigt storståtligt betalad med den lön han fått genom öfverlämnandet af fyndet.

Riddaren af den Sorgliga Skepnaden var emellertid ytterst angelägen att få veta hvem som var ägare till kappsäcken, emedan han af sonetten och brefvet, af guldmynten och de fina skjortorna drog den slutsatsen, att det måste vara en älskare af stånd, hvilken förakt och hårdt bemötande af hans dam drifvit till något förtvifladt steg. Men, då i denna obe[ 197 ]bodda och ogästvänliga trakt ingen människa syntes till, af hvilken man kunnat få upplysningar, tänkte han blott på att komma vidare och tog den väg Rocinante ville, det vill säga där denne bäst kunde gå fram, hvarvid han ständigt inbillade sig, att i dessa snåruppfyllda vildmarker något sällsamt äfventyr ej kunde uteblifva.

Vid det han sålunda färdades i dessa tankar, fick han uppe på en kulle, som visade sig för hans ögon, se en människa, som med märkvärdig vighet hoppade från klippa till klippa och från buske till buske. Han tyckte sig märka att mannen var halfnaken, med tätt svart skägg, tjockt och tofvigt hår, samt barfotad och barbent; han bar kortbyxor, som sågo ut att vara af gulbrunt sammet, men som voro så i trasor att man på många ställen såg bara skinnet; hufvudet hade han obetäckt. Ehuru han sprang förbi med den vighet, som nyss nämndes, såg och märkte Riddaren af den Sorgliga Skepnaden alla dessa enskildheter; men, fastän han försökte, kunde han ej skynda efter honom, ty Rocinantes svaga kraft var det ej gifvet att komma fort på så besvärlig mark, isynnerhet som han af naturen var trögfotad och bekväm af sig.

D. Quijote förmodade genast, att detta vore ägaren till sadeldynan och kappsäcken, och föresatte sig att uppsöka honom, om han så skulle vandra i dessa berg ett helt år, innan han hunne honom. Han befallde därför Sancho, att gå gent öfver berget på ena hållet, så skulle han själf rida på den andra, och så skulle de kanske medelst denna åtgärd stöta på mannen, som med sådan brådska hade gifvit sig undan för dem.

— »Det kan jag ej göra, svarade Sancho, ty, så fort jag blir skild från Ers Nåd, kommer genast rädslan och anfaller mig med tusen slags skräckbilder och syner, och må hvad jag nu säger lända er till efterrättelse, på det ni hädanefter ej med en fingersbredd må aflägsna mig ur er närvaro.» — »Det får bli så då, sade han af den Sorgliga Skepnaden, och jag är rätt nöjd, att du förlitar dig på mitt mod, hvilket icke skall lämna dig i sticket, äfven om din själ lämnar kroppen i sticket. Följ nu efter mig steg för steg eller huru du kan, och gör dina ögon till lyktor; vi skola gå omkring det här berget, och kanske påträffa vi då den där mannen vi sågo och som otvifvelaktigt är ägaren till vårt fynd.» Härtill svarade Sancho: »Mycket bättre vore det att ej söka efter honom, ty, om vi finna honom och han måhända är ägaren till pengarna, så är det klart att jag får lof att lämna igen dem, och därför vore [ 198 ]det bättre att icke vidtaga denna onödiga åtgärd, utan att jag med godt samvete må behålla dem, tills den rätte ägaren på annat vis, utan afsiktligt uppsökande och bemödande å vår sida, infinner sig, och kanske inträffade det när jag redan gjort öfver med dem, och då — där ingenting finns att ta, har kejsaren förlorat sin rätt.» — »Däri bedrager du dig, Sancho, svarade D. Quijote; ty när vi nu hafva en förmodan om hvem ägaren är och vi hafva honom nästan inpå oss, äro vi förbundna att uppsöka honom och lämna dem tillbaka åt honom, och om vi ej uppsöka honom, så har vår bestämda misstanke, att han är ägaren, gjort oss lika straffbara, som om han verkligen vore det. Låt det alltså icke förtryta dig, käre Sancho, att söka honom, ty jag skall lättas från ett verkligt bekymmer, om jag finner honom.»

Och så sporrade han Rocinante, och Sancho följde honom till fots med sin börda, tack vare Ginés de Pasamonte. Sedan de kommit omkring en del af berget, anträffade de nedfallen i en bäck en död mulåsna med sadel och remtyg, halft uppäten af hundar och sönderhackad af korpar, hvilket allt mera stärkte dem i deras förmodan, att flyktingen var mulåsnans och sadeldynans ägare. Under det de stodo och betraktade henne, hörde de en hvissling liksom af en herde, som vaktar sin boskap, och plötsligt visade sig på vänster hand en hel hop getter, och bakom dem, uppe på höjden, syntes herden, som vallade dem, hvilken var en äldre man. D. Quijote ropade an honom och bad honom komma ned till dem. Han skrek till svar och frågade hvad som fört dem till detta ställe, som sällan, om ens någonsin, beträddes annat än af getter eller vargar och andra vilda djur, som ströko omkring där. Sancho svarade honom att han skulle komma ned, så skulle de göra honom noga reda för allt.

Herden gick ned och, när han kom i D. Quijotes närhet, sade han: Jag vill hålla vad om, att I stån och betrakten legoåsnan, som ligger död där i fördjupningen; hon har minsann redan legat där ett halft år. Men sägen mig, han I träffat hennes ägare här i nejden?» — »Vi ha icke träffat någon, svarade D. Quijote; blott en sadeldyna och en liten kappsäck hafva vi hittat ej långt härifrån.» — »Den har jag också funnit, svarade getherden; men jag ville icke lyfta upp den eller ens komma den nära af fruktan för något obehagligt och att man kunde kräfva den af mig såsom stulen; ty hin onde är listig, och under fötterna på en människa lägger han något som hon kan snafva och falla på, utan att veta [ 199 ]när eller hur.» — »Alldeles detsamma säger jag med, svarade Sancho, ty jag fann den också, men ville ej nalkas den på ett stenkast: där lät jag den vara, och där ligger den som den låg, för

är det bjällra på hund,
så hörs han på stund[5]


— »Hör ni, min gode man, sade D. Quijote, vet ni hvem som rår om de här sakerna?» — »Hvad jag kan säga, svarade getherden, är att sånär för ett halft år sedan, något mer eller mindre, kom det till herdekojan, som ligger ungefär tre mil[6] härifrån, en ung herre med ädel gestalt och hållning, ridande på denna samma mulåsna, som nu ligger död här, och hade med sig samma sadeldyna och kappsäck, som, efter hvad I sägen, I också funnit, men ej rört. Han sporde oss, hvilken trakt i dessa berg vore otillgängligast och undangömdast; vi sade honom att det var denna där vi nu äro, och det är sant, ty, om ni tränger in en half mil till, skall ni kanske icke lyckas att komma ut igen, och det förundrar mig huru I hafven kunnat komma ända hit, eftersom det hvarken finnes väg eller stig, som leder till detta ställe. Jag säger då att, när den unge herrn hörde vårt svar, han vände om och tog vägen till det ställe vi anvisat honom, lämnande oss alla intagna af hans ståtliga väsen samt förundrade öfver hans fråga och den brådska, hvarmed vi sågo honom rida därifrån och begifva sig åt berget till. Sedan dess sågo vi icke vidare till honom förr än några dagar efteråt, då han kom emot en af våra herdar och, utan att säga ett ord, rusade på honom och öfverföll honom med en mängd knytnäfslag och sparkar, och sedan gick han fram till vår packåsna och tog allt hvad hon bar af bröd och ost, och, när detta var väl beställdt, vände han med obegriplig snabbbet tillbaka till berget för att gömma sig där. Vi voro några getherdar, som, när vi fingo veta detta, gingo åstad och letade nära två dagar efter honom där berget är som otillgängligast, och till slut funno vi honom sittande i håligheten af ett stort och väldigt korkträd. Han kom emot oss mycket beskedligt, men med trasiga kläder och ansiktet så vanställdt och solbrändt, att vi knappt hade känt igen honom, om icke hans dräkt, som vi påminde oss, fast den var i trasor, hade öfvertygat oss att han var den vi sökte. Han hälsade oss höfligt och sade oss i få och rätt förståndiga ord, att vi icke skulle förundra oss öfver att se honom vandra omkring [ 200 ]på sådant vis, ty detta måste han för att fullgöra en viss bot, som för många synders skull blifvit honom ålagd. Vi bådo honom att säga oss hvem han var, men därtill kunde vi omöjligt förmå honom; äfvenså anhöllo vi att, när han behöfde något till sitt lifsuppehälle, hvarförutan han ju icke kunde taga sig fram, han ville säga oss hvar vi kunde träffa honom, så skulle vi mycket gärna och omsorgsfullt bära till honom sådant, och att, om icke heller detta vore honom till lags, han åtminstone måtte komma och bedja därom, och ej taga det med våld. Han tackade för vårt anbud, bad om förlåtelse för sina föregående våldsamheter och lofvade att framgent bedja därom såsom en allmosa, utan att göra någon något för när. Beträffande sin boningsplats sade han sig icke hafva någon annan än den tillfället erbjöd, där natten öfverraskade honom. Han slutade sitt tal med så rörande tårar, att vi, som hade hört på honom, riktigt skulle ha varit af sten, om vi ej deltagit i hans gråt vid tanken på, huru vi hade sett honom för första gången och hurudan vi nu sågo honom; ty, såsom jag sagt, var han en mycket snäll och hygglig ung herre, som med sitt höfliga och förståndiga tal visade sig vara en person af god börd och förnäm uppfostran, och, om än vi som åhörde honom voro bondfolk, var hans belefvenhet så fin, att den fullväl kunde inses till och med af enfaldiga bönder. Men bäst han höll på med sitt tal, stannade han och tvärtystnade och fäste ögonen i marken en lång stund, hvarunder vi alla stodo stilla och häpna, afbidande huru denna bedöfning skulle slutas och icke litet bedröfvade öfver att åse densamma; ty af hans sätt att öppna ögonen, sedan stirra på marken en lång stund utan att ens röra ögonlocken, och däremellan sluta ögonen, prässa ihop läpparna och draga ögonbrynen uppåt kunde vi lätt förstå, att någon tillstöt af galenskap plötsligt hade kommit öfver honom. Han visade oss snart nog att vår förmodan var riktig, ty med största häftighet sprang han upp från marken, där han nedkastat sig, och rusade på den förste han fann i sin närhet så våldsamt och ursinnigt att, om vi ej ryckt honom undan, skulle han ha slagit och bitit ihjäl honom. Och medan han gjorde allt detta, ropade han: ’Ah, trolöse Fernando! här, här skall du betala mig för det onda du tillfogat mig! dessa händer skola rifva ut ditt hjärta, där alla dåligheter hafva sitt tillhåll och bostad, främst svek och bedrägeri!’ Till dessa yttranden fogade han andra, som alla gingo ut på att säga allt ondt om den där Fernando och att beskylla honom för trolöshet och förräderi. Med icke litet besvär ryckte [ 201 ]vi, som sagdt, herden ifrån honom, och han aflägsnade sig från oss utan att säga ett enda ord mera, och sprang in i dessa snår och buskar med sådan fart, att han gjorde det omöjligt för oss att följa honom. Däraf kunde vi förstå, att galenskapen tog på honom tidtals och att någon med namnet Fernando måtte hafva tillfogat honom något styggt, som varit så svårt som det synes af det tillstånd, hvartill han bragt honom. Allt detta har sedan bekräftats däraf, att han ofta kommit ut ur skogen, ibland för att bedja herdarna att gifva honom något af sin matsäck, och ibland för att taga det af dem med våld; ty, när han har sitt anfall af vansinne, så, äfven om herdarna erbjuda honom det godvilligt, låter han sig ej nöja därmed, utan tar det med knytnäfslag, men, när han har sitt fulla förstånd, beder han vackert och beskedligt därom som allmosa, och emottager det med många tacksägelser samt icke utan tårar. Och jag säger eder försant, mina herrar, fortfor getherden, att i går beslöto jag och fyra andra unga karlar, af hvilka de två äro mina drängar och de två andra vänner till mig, att leta efter honom tills vi finna honom, och, när vi funnit honom, ämna vi med godo eller ondo föra honom till staden Almodóvar, som ligger åtta mil härifrån, och där få honom botad, om det finnes någon bot för hans onda, eller skola vi åtminstone, när han är vid sina sinnen, få veta hvem han är och om han har släktingar, hvilka man kan underrätta om hans olycka. Detta, mina herrar, är hvad jag kan säga er rörande det I sport mig om; och varen öfvertygade, att ägaren till de saker som I påträffat är densamme, hvilken I sågen halfnaken springa förbi er med sådan hastighet.» — D. Quijote hade nämligen redan omtalat, huru han sett mannen komma hoppande fram öfver höjderna.

Riddaren var full af förvåning öfver det han hört af getherden, och blef så mycket ifrigare att få veta hvem den stackars vansinnige var: hvad han redan förut hade tänkt göra, vardt nu till en fast föresats, nämligen att spana efter honom i hela bergskedjan, utan att lämna en enda vinkel eller vrå ogenomsökt tills han funne honom. Men ödet fogade det bättre än hvad han tänkte eller hoppades, ty i samma ögonblick visade sig i en klyfta, som öppnade sig åt den sidan där de stodo, den unge mannen som han sökte. Han gick och talade för sig själf saker, som icke kunde riktigt uppfattas på nära håll, och ännu mindre på afstånd. Hans dräkt var som den redan skildrats, utom att D. Quijote märkte, när han kom närmare, att det trasiga kyller han bar på sig var af parfy[ 202 ]meradt läder[7], hvaraf han till fullo insåg, att en person som begagnade sådana plagg, icke kunde vara af ringa stånd.

Ynglingen kom fram till dem och hälsade dem med klanglös och hes stämma, men mycket höfligt. D. Quijote besvarade hans hälsning lika artigt, steg ned från Rocinante, gick för att omfamna honom med ädelt och värdigt skick och höll honom en god stund tätt sluten i sin famn, som om han hade känt honom sedan långa tider tillbaka. Den andre, hvilken vi kunna kalla Den Förfallne af den Ömkliga Skepnaden, såsom D. Quijote af Den Sorgliga, sköt denne något ifrån sig, etter att hafva låtit omfamna sig, och med händerna på D. Quijotes axlar stod han och betraktade honom, liksom besinnande sig om han kände honom, samt var måhända icke mindre förvånad öfver att se D. Quijotes ansikte, gestalt och rustning, än D. Quijote var öfver att se honom själf. Den förste, som efter famntaget ändtligen bröt tystnaden, var den Förfallne och han yttrade hvad som framdeles skall förtäljas.




  1. Det Heliga Brödraskapet plägade enligt de för detsamma gällande föreskrifter aflifva förbrytarna medelst pilskott. Isabel (= Elisabet) den katolska fann dock detta slags dödsstraff för grymt, men ville det oaktadt icke alldeles afskaffa det gamla bruket, utan stadgade blott att missdådarna först skulle strypas.
  2. Tjugusex maravedís. I äldre tider var maravedíen den officiella myntenheten, efter hvilken böter, det uppskattade försäljningsvärdet af böcker, m. m. bestämdes; men detta mynt afskaflades genom myntlagen af 1848. Ehuru det således icke på länge präglats, har dock befolkningen fortsatt att räkna därmed, hvarvid 34 maravedíer ansetts gå på en real, och, då denne gäller ungefär 18 öre, vore således maravedíen numera ej värd stort mera än ett halft öre. Men i början af 1600-talet var myntvärdet i Spanien, liksom öfverallt annorstädes, vida högre, och enligt Pascual Madoz skulle de 26 maravedís, som Sanchos grålle dagligen förtjänade, efter nuvarande förhållanden motsvara omkring 55 öre.
  3. Herr Ormsby anser, att i den spanska texten ordet pollinos afglömts, och denna mening synes antaglig; jämf. sid. 225 här nedan.
  4. I första upplagan af D. Quijote saknas allt det som börjar med orden: Den kvällen etc. och slutar med: den ynnest han visade honom, d. v. s. hela berättelsen om, huru Ginés stal Sanchos åsna. I den andra upplagan, som utkom redan samma år och hos samme boktryckare, finnes det däremot, och det är så mycket säkrare att det är författadt af Cervantes själf, som denne uttryckligen erkänner det i 27:de kapitlet af andra delen. Herr R. L. Máinez har i sin upplaga gifvit en förklaring, som förefaller mycket sannolik, och enligt denna förhöll det sig med saken på följande vis. I den ursprungliga handskriften, som Cervantes sålde till Francisco de Robles, fanns icke historien om åsnestölden; när det sedan föll författaren in att tillägga denna episod, var manuskriptet redan skickadt till förläggaren och af denne lämnadt till boktryckaren Cuesta. Som dessa bodde i Madrid, men Cervantes på den tiden i Valladolid, sände han det gjorda tillägget till endera af dem med anvisning på hvar det skulle inflikas, äfvensom på hvilka smärre ändringar i sammanhang därmed borde vidtagas. Vare sig af slarf eller emedan det ifrågavarande arket redan var tryckt, föranledde emellertid denna författarens anordning icke för tillfället någon åtgärd, utan de gjorda tilläggen och ändringarna infördes först i andra upplagan, ehuru icke ens där fullständigt eller på alla ställen. Följden blef, att på åtskilliga ställen i texten motsägelser uppstodo, i det att Sancho omtalades såsom ännu hafvande sin åsna i behåll, och Cervantes hade alltså full rätt att i ofvannämnda kapitel beklaga sig öfver boktryckaren. Man behöfver därför icke betänka sig på att i moderna textupplagor och öfversättningar med full konsekvens genomföra ändringar, om hvilka man bestämdt vet, att de varit af författaren själf angifna.
  5. Meningen tyckes klar, nämligen att en hund, som skall bevaka huset, ej bör ha något, som förråder hans närvaro för tjufvar, eller, såsom här, att man ej bör befatta sig med saker, som sedan kunna röja en. I Barettis ordbok finnes det förklaradt så, att »I will not engage myself in any noisy or troublesome affair» = jag vill ej inlåta mig på någon bråkig eller besvärlig sak.
  6. Öfverallt, där här talas om en mil, menas spanska mil, leguas, af hvilka 17+12, gå på en breddgrad och som således motsvara 6,368 kilometer eller i det allra närmaste 35 svensk gammal mil.
  7. I originalet står era de ámbar, hvilket naturligtvis ej får tolkas annorlunda än så, att kyllret var af skinn eller läder, vid hvars beredning man användt ambra, ett ämne som i forntiden ansågs så dyrbart att det uppvägdes med guld; den äkta ambran har en angenäm lukt, som till och med i fria luften sitter kvar i åratal, och den användes därför ofta vid parfymering af handskar och andra toalett-persedlar, ehuru dess dyrhet gjorde att endast förmögna personer kunde tillåta sig en sädan lyx; D. Quijotes slutsats var således alldeles riktig, att den som begagnade sådana plagg icke kunde vara af ringa stånd.


←   Tjuguandra Kapitlet Upp till början av sidan. Tjugufjärde Kapitlet  →