Don Quijote förra delens senare hälft/31

←  Trettionde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Förra delens senare hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Trettioandra Kapitlet  →

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.

Om det lustiga samtal, som föreföll mellan D. Quijote och hans vapendragare Sancho Panza, jämte andra tilldragelser.

— »Allt detta är jag ej missbelåten med, sade D. Quijote; gå på vidare. Du kom alltså dit, och hvad hade då denna Skönhetens Drottning för sig? Säkert fann du henne sysselsatt med att uppträda pärlor eller att med guldtråd brodera ett valspråk åt mig, den i hennes bojor fångne riddaren.»

— »Så fann jag henne inte, svarade Sancho, utan hon stod på gården och vannade två halftunnor säd.»

— »Då kan du vara viss, sade D. Quijote, att de sädeskornen voro pärlor, när de vidrörts af hennes händer. Och kom du att se efter, min vän, om det var fint eller vanligt hvete?»

— »Det var nog inte annat än bohvete»^[1], svarade Sancho.

— »Nå, då kan jag försäkra dig, sade D. Quijote, att, vannadt af hennes händer, gaf det utan tvifvel vid bakning finaste hvetebröd. Men gå vidare: när du lämnade henne mitt bref, kysste hon det? höll hon det upp öfver sitt hufvud?^[2] mottog hon det med någon högtidlighet värdig ett sådant bref? eller hvad gjorde hon?»

— »När jag skulle till att ge henne det, svarade Sancho, var hon just i värsta tagen med att rysta en hel hop säd, som hon hade i sållet, och hon sade till mig: Lägg brefvet där på säcken, min vän, för jag kan ändå inte läsa det, tills jag sållat slut på alltihop’».

— »En sådan förståndig dam! sade D. Quijote; det var nog för att få läsa det i ro och fröjda sig åt det. Vidare, Sancho: medan hon höll på med sin syssla, hvad för slags samtal förde hon med dig? hvad frågade hon dig om mig? och hvad svarade du henne? Kom till slut, berätta mig allt åt icke en bokstaf bli kvar.»

— »Hon frågade mig ingenting, svarade Sancho; men jag talte om för henne hur det gick Ers Nåd af kärlek till henne, att ni hade för er en botöfning, naken till midjan, förstucken bland dessa berg som en vildman, sofvande på marken, utan att spisa vid dukadt bord^[3] och utan att reda edert skägg, begråtande och förbannande ert öde.»

— »Det var orätt sagdt af dig, att jag förbannade mitt öde^[4], sade D. Quijote; snarare välsignar jag och skall jag välsigna det i alla mina lifsdagar, att det gjort mig värdig att älska en så hög dam som Dulcinea af Toboso.»

— »Ja, hög är hon, inföll Sancho, för sannerligen är hon inte halfva hufvudet längre än jag.

— »Hvad för slag, Sancho, har du mätt dig med henne?»

— »Ja, på det viset, svarade Sancho, att, när jag gick fram för att hjälpa henne lyfta en spannmålssäck upp på en åsna, kommo vi hvarandra så nära, att jag märkte, att hon hade godt och väl ett halft hufvud före mig.»

— »Men är det ej sant, genmälde D. Quijote, att denna hennes kroppsstorlek åtföljes och prydes af tusen sinom tusen själens behag?^[5] Och en sak kan du väl ej förneka, Sancho: när du kom henne nära, kände du icke en sabeisk vällukt^[6], en aromatisk doft, någonting ljuft, hvarför jag ej kan finna ett namn, en utdunstning, en parfym, liksom om du varit i en riktigt fin galanteributik?»

— »Allt hvad jag kan säga, menade Sancho, är att jag kände en svag lukt liksom af armsvett, och det var väl därför att hon var varm och svettig af det starka arbetet.»

— »Så var det nog icke, invände D. Quijote; utan du måtte väl ha haft snufva eller också kom lukten från dig själf, ty jag vet fullväl huru hon luktar, denna ros ibland törnen, denna lilja på marken^[7], denna flytande ambra.»

— »Det är allt möjligt det, svarade Sancho, för ofta kommer det från mig själf samma lukt, som då tycktes mig komma från Hennes Nåd fröken Dulcinea, och det är ingenting att förundra sig öfver, för den ena fulingen är den andra lik.»^[8]

— »Nåväl, fortsatte D. Quijote; nu har hon slutat att vanna sin säd och skickat den till kvarnen; hvad gjorde hon sedan, när hon läste brefvet?»

— »Brefvet, sade Sancho, det läste hon inte, ty hon sade att hon kunde hvarken läsa eller skrifva, utan hon slet och ref sönder det i små bitar och sade att hon ej ville låta någon läsa det, på det hennes hemligheter ej måtte blifva bekanta i byn, och att det var tillräckligt med det jag sagt henne muntligen anbelangande Ers Nåds kärlek till henne och den särskilda botöfning ni höll på med för hennes skull; och till sist sade hon mig, att jag skulle hälsa Ers Nåd att hon kysser edra händer^[9] och längtar mera att träffa er än att skrifva till er, och att hon därför bad och ålade er att vid uppvisandet behagade ni^[10] ge er ut ur de här vildmarkerna och låta bli att göra galenskaper och tvärt på fläcken bege er på väg till Toboso, om ej något annat viktigare tillstötte, ty hon längtar mycket att få träffa Ers Nåd. Hon storskrattade, när jag talte om för henne, att Ers Nåd kallar sig Riddaren af den Sorgliga Skepnaden. Jag sporde henne, om den där biskayern hade kommit; det jakade hon till och sade, att det var en riktigt hygglig karl. Jag sporde henne också efter galerslafvarne men hon sade att än så länge hade hon inte sett till någon af dem.»

— »Så till vida är allt bra, sade D. Quijote; men säg mig hvad för slags klenod hon gaf dig, när hon afskedade dig, för de underrättelser du medförde från mig? Förty bland vandrande riddare och damer är det ett vanligt och och uråldrigt bruk att åt vapendragare, kammarjungfrur eller dvärgar, som komma med bud till riddarna från deras damer och till dessa från deras vandrande hjältar, gifva något präktigt smycke som fägnad, till tack för deras budskap.»

— »Det kan väl så vara, och jag håller det för ett godt bruk; men det måtte ha varit förr i världen, ty nu för tiden brukas det visst bara att ge en bit bröd och ost, ty det var hvad fröken Dulcinca räckte mig öfver gårdsmuren, när jag tog afsked af henne, och till yttermera visso var det fårost.»

— »Hon är ytterligt frikostig, sade D. Quijote, och om hon ej gaf dig någon klenod af guld, var det väl för att hon icke hade den där till hands att gifva dig; men den väntar icke för länge, som väntar på något godt^[11], och, när jag råkar henne, skall allt ställas till rätta. Vet du hvad jag förundrar mig öfver, Sancho? Jo, det är att det förefaller mig som om du kommit fram och tillbaka genom luften; ty föga mera än tre dagar har du varit på vägen härifrån till Toboso och hit igen, fastän det är mera än trettio mils afstånd dit. Därför menar jag att den lärde svartkonstnär, som sköter om mina angelägenheter och är min vän, — ty nödvändigt finnes och måste finnas en sådan, vid äfventyr att jag annars ej vore en rätt vandrande riddare, — jag säger alltså, att just denne måtte ha hulpit dig att komma fort, utan att du märkte det; ty det finnes så beskaffade trollkarlar, som taga en vandrande riddare medan han sofver i sin säng, och, utan att han vet huru eller på hvad sätt, vaknar han morgonen därpå mera än tusen mil från det ställe, där han var på kvällen. Och vore det icke för detta, så skulle de vandrande riddarne ej kunna hjälpa hvarandra i sina farligheter, såsom de göra vid hvarje tillfälle. Så t. ex. kan en riddare i Armeniens berg vara inbegripen i strid med en drake eller med något annat hiskeligt odjur eller med en annan riddare och kan komma till korta i kampen och redan vara i dödens käftar, då, innan man vet ordet af, där visar sig högt uppe på en sky eller på en brinnande vagn en annan riddare, som är hans vän och som kort förut befann sig i England; denne hjälper honom och frälsar honom från döden, och samma afton sitter riddaren hemma hos sig och äter sin kvällsvard med god smak, och vanligtvis är det ändå ett par tre tusen mil från det ena stället till det andra. Och allt detta sker genom dessa visa häxmästares skicklighet och lärdom, hvilka hafva de manhaftiga riddarne under sitt skydd. Så att, min käre Sancho, jag har visst icke svårt för att tro, att du på så kort tid hunnit fram och tillbaka häremellan och Toboso, enär, som sagdt, någon vänligt sinnad trollkarl säkert förde dig flygande genom luften, utan att du märkte det.»

— »Så var det väl, sade Sancho; ty minsann lade inte Rocinante i väg, som om han varit en zigenaråsna med kvicksilfver i öronen.»^[12]

— »Ja, visst hade han kvicksilfver, sade D. Quijote, och en skock afgrundsandar till på köpet, ty de äro väsen som resa och låta allt hvad de vilja resa med, utan att känna någon trötthet! Men låtom oss nu lämna detta åsido, och säg mig: Hvad tycker du att jag bör göra med hänsyn till det min härskarinna ålägger mig, att jag skall besöka henne? Ty, ehuruväl jag inser att jag är förpliktad att uppfylla hennes bud, så ser jag mig också urståndsatt därtill på grund af det löfte jag gifvit denna prinsessan, som reser med oss, och ridderskapets lagar tvinga mig att sätta mitt gifna ord framför mitt nöje. Å ena sidan längtar och trängtar jag att råka min härskarinna; å andra sidan äggar och manar mig tro och lofven samt den ära jag skall vinna på detta företag. Min mening är emellertid att färdas skyndsamt, så att jag fort kan komma fram dit där jätten finnes, och, när jag väl anländt skall jag hugga hufvudet af honom och insätta prinsessan i fredlig besittning af sitt rike, och sedan vill jag ögonblickligen vända om för att skåda det ljus, som upplyser alla mina sinnen, och då skall jag framlägga för henne sådana ursäktande skäl att hon godkänner mitt dröjsmål; hon skall nämligen inse att allt länder henne till större pris och lof, alldenstund, hur stor vapenära jag än har vunnit, vinner och skall vinna här i lifvet, varder den mig hel och hållen till del genom den ynnest hon mig förlänar och därigenom att jag är hennes.»

— »Aj aj, sade Sancho, hur illa skadad Ers Nåd är; sin hjärna! Säg mig nu, señor, tänker Ers Nåd göra denna härfärd för ingenting, och låta gå sig ur händerna och ge på båten ett så rikt och förnämt gifte som detta, där man ger er ett konungarike i hemgift, hvilket, som jag sannfärdeligen har hört sägas, håller mer än tjugu tusen mil i omkrets och har största ymnighet af allt som är nödvändigt till lifvets uppehälle och är större än Portugal och Kastilien ihop? Tig för Guds skull, och skäms för hvad ni har sagt, och lyd mitt råd, och tag inte illa upp, och gift er i första by, där det finns en präst, och hvaromicke så ha vi ju här vår licentiat, som skall göra det förträffligt. Och det är till märkandes att jag är gammal nog för att ge råd, och att detta, som jag nu ger er, passar er ypperligt, och att en fågel i hand är bättre än tio i skogen, för

den illa gör, han illa far,
den illa far, han gör ej rätt.»^[13]

— »Ser du, Sancho, svarade D. Quijote; om du råder mig att gifta mig endast för att jag efter jättens dödande genast skall blifva konung och hafra lägenhet att bete dig nåd och gifva dig det utlofvade, så vill jag låta dig veta att jag, äfven utan att förmåla mig, mycket lätt kan uppfylla din önskan; ty, innan jag går i striden, skall jag betinga mig utöfver den egentliga belöningen, att, när jag kommit som segrare därifrån, man, äfven om jag ej gifter mig, gifver mig en del af riket, som jag kan skänka åt hvem jag vill; och när jag då fått den där delen, åt hvem tror du väl att jag skall skänka den om icke åt dig?»

— »Det är klart, svarade Sancho; men vill Ers Nåd då se till att välja den åt hafskanten till, på det att, om vistelsen ej behagar mig, jag må kunna inskeppa mina svarta undersåtar och göra med dem hvad jag redan sagt.^[14] Och Ers Nåd skall ej bry sig om att just nu fara och hälsa på vår fröken Dulcinea, utan drag åstad och slå ihjäl jätten, och låt oss få ett godt slut på den här saken; ty, vid Gud, jag tror fullt och fast att den kommer att ha mycken både heder och fördel med sig.»

— »Jag säger dig, Sancho, sade D. Quijote, du har alldeles rätt, och jag skall följa ditt råd, för så vidt det gäller att draga åstad med prinsessan förr än att besöka Dulcinea. Men kom ihåg att du ej säger ett ord åt någon, och ej heller åt dem som äro i vårt sällskap, om det som vi här hafva talat och afhandlat; ty, eftersom Dulcinea är så förbehållsam, att hon icke vill att man skall veta hennes tankar, är det ej riktigt att jag eller någon annan genom mig röjer dem.»

— »Men, om så är, sade Sancho, hvarför ställer Ers Nåd så till att alla de, som ni besegrar med er arm, skola gå och infinna sig hos vår fröken Dulcinea? Det är ju så godt som att skrifva under med ert eget namn att ni håller af henne och är förälskad i henne! Och då det är tvång för dem, som inställa sig, att falla på knä inför henne, och säga att de komma från Ers Nåd för att betyga henne sin undergifvenhet, huru kunna då bådas edra känslor blifva förborgade?»

— »Ack, så dum och enfaldig du är!» sade D. Quijote. »Förstår du icke att det länder henne till så mycket större upphöjelse? Du skall veta att enligt denna vår riddaresed är det en stor ära för en dam att hafva många vandrande riddare som tjäna henne, utan att deras förhoppningar sträcka sig längre än till att tjäna henne för hennes egen skull och utan att vänta annan lön för sina många trogna sträfvanden, än att hon låter sig täckas att antaga dem till sina riddare.»

— »Med sådan kärlek, sade Sancho, har jag hört predikas att Vår Herre bör älskas, för sin egen skull och utan att vi bevekas därtill af hopp om himmelsk härlighet eller af fruktan för straff, fast nog skulle jag vilja älska och tjäna honom för hvad han förmår.»

— »Tusan i dig! sade D. Quijote; hvad du emellanåt säger förståndiga saker, så bonde du är! Man kunde nästan otro att du har studerat.»

— »Nej, på mitt ord, jag inte ens läsa!» svarade Sancho.

I detsamma ropade mäster Niklas till dem att vänta litet, ty de ämnade rasta och dricka i en källa, som fanns där. D. Quijote stannade till Sanchos ej ringa belåtenhet, hvilken redan var trött på att ljuga så mycket och fruktade att hans herre skulle beslå honom med hans egna ord, ty, ehuru han visste att Dulcinea var en bondjänta i Toboso, hade han aldrig i hela sitt lif sett henne. Under tiden hade Cardenio påtagit sig de kläder, som Dorotea bar när de anträffade henne och som visserligen ej voro särdeles goda, men ändock mycket bättre än de han förut burit. De slogo sig nu samfäldt ner vid källan, och med det som kyrkoherden försett sig med på värdshuset stillade de, om än ej tillräckligt, den starka hunger de alla kände.

Medan de höllo på härmed, råkade en vandrande pojke att gå förbi; han ställde sig och betraktade mycket uppmärksamt dem, som sutto vid källan, störtade efter några ögonblick fram till D. Quijote, slog armarne om hans ben och brast ut i häftig gråt, sägande: »Ack, käre herre! Känner inte Ers Nåd igen mig? Så se noga på mig, jag är den vaktpojken Anders, som Ers Nåd tog lös från eken, där jag stod bunden.» D. Quijote kände igen honom, fattade honom vid handen, vände sig till de kringstående och sade: »På det herrskapet må se, huru viktigt det är att det finnes vandrande riddare i världen, de där afhjälpa de orättvisor och våldsamheter, som begås af de fräcka och dåliga människor hvilka i densamma lefva, skolen I veta, att här förliden, när jag färdades genom en skogsdunge, hörde jag skrik och höga jämmerrop liksom från en olycklig och nödställd människa. Drifven af min plikt, skyndade jag genast åt det håll, hvarifrån jämmerropen tycktes mig komma, och fann bunden vid en ek denne yngling, som nu står här inför eder, hvilket glädjer mig af hjärtat, förty han skall vara ett vittne att jag icke i en enda punkt far med osanning. Han stod, som sagdt, bunden vid eken, afklädd ända till midjan, och en lurk, hvilken, som jag sedan erfor, var hans husbonde, höll på att piska honom rent fördärfvad med hästtömmarna. Så snart jag fick syn på honom, frågade jag honom om orsaken till detta gräsliga piskande, och den grobianen svarade att han sloge pojken därför att denne var i hans tjänst och vissa försumligheter, till hvilka han gjorde sig skyldig, komme snarare af elakhet än af enfald. Härtill genmälde denne gossen: Nådig herre, han slår mig endast därför att jag begär min lön af honom. Husbonden kom då fram med jag vet ej hvad för fagert snack och undflykter, som jag visserligen åhörde, men ej antog för goda; kort sagdt, på min befallning vardt han lösbunden, och jag tog ed af bonden att han skulle taga gossen med sig och betala honom real för real, och det med ränta. Är icke allt detta sant, Anders min gosse? Märkte du ej med hvilken myndighet jag befallde honom det och hur ödmjukt han lofvade att göra allt hvad jag honom tillsade, anbefallde och ålade. Svara, var icke blyg, tala utan fruktan; säg för herrskapet här allt hvad som tilldrog sig, på det man må inse och beakta, hurusom det verkligen är så nyttigt som jag påstår, att det finnes vandrande riddare på vägarne.»

— »Allt som Ers Nåd har sagt är ganska sant, svarade pojken; men slutet af saken utföll alldeles i motsats till hvad Ers Nåd föreställer sig.»

— »Hvad vill det säga? alldeles i motsats? genmälde D. Quijote; således har bonden icke betalat dig?»

— »Det var icke nog med att han inte betalte mig, svarade pojken; utan, när Ers Nåd kommit ut ur skogsdungen, och vi voro ensamma, band han mig om igen vid samma ek och piskade mig ånyo så pass, att jag vardt så hudflängd som en ann’ Sankte Bartolomeus^[15]; och för hvart rapp han gaf mig, sade han mig något glåpord och någon kvickhet för att håna Ers Nåd, så att, hade det inte gjort så ondt som det gjorde, skulle jag hafva skrattat åt hvad han sade. Kort sagdt, han tilltygade mig så att jag ända tills nu har varit på ett sjukhus för att få bot för det onda, som den elake bonden då tillfogade mig. Allt detta är Ers Nåd skuld till, ty, om ni hade farit er väg fram och inte gett er åstad dit ingen kallade er och inte lagt er i andras angelägenheter, skulle min husbonde hafva nöjt sig med att ge mig ett eller par dussin rapp och sedan släppt mig och betalt hvad han var mig skyldig. Men då Ers Nåd så utan anledning skymfade honom och sade honom så många fula ord, upptändes hans vrede, och, som han inte kunde låta den gå ut öfver Ers Nåd, lät han, när han väl såg sig ensam, ovädret brista lös öfver mig så våldsamt, att jag tror jag blir aldrig människa mer i mitt lif.

— »Olyckan var, sade D. Quijote, att jag begaf mig därifrån; ty jag skulle ej hafva aflägsnat mig, förrän jag skaffat dig din betalning. Visst borde jag af lång erfarenhet veta, att ingen bondlymmel håller sitt gifna ord, om han ser att det ej är fördelaktigt för honom att hålla det; men du minnes nog, Anders, att jag svor en ed, att, om han icke betalade dig, jag skulle draga ut att uppsöka honom och att jag skulle taga rätt på honom, om han än förstucke sig i hvalfiskens buk.»

— »Det är sant, sade Anders; men det gagnade ingenting till.»

— »Nu skall du få se om det gagnar», sade D. Quijote: och med dessa ord reste han sig skyndsamt och befallde Sancho att sadla Rocinante, som stod och betade, medan de åto. Dorotea frågade honom hvad han ämnade göra. Han svarade henne att han ville uppsöka bonden och tukta honom för hans nedriga beteende samt skaffa Anders hans betalning till sista öret, alla bönder i hela världen till trots och förargelse. Därtill anmärkte hon, att han måtte betänka hurusom enligt sitt löfte till henne han icke finge inlåta sig i något företag, tills hans bragt hennes till slut, och att, då han visste detta bättre än någon annan, han måtte stilla sitt sinne till efter återkomsten från hennes rike.

— »Det är sant, svarade D. Quijote, och Anders måste gifva sig till tåls till återkomsten, såsom ni, señora, säger; men jag svär än en gång och lofvar honom ånyo att icke gifva mig någon ro, tills jag skaffat honom hämnd och betalning.»

— »De där ederna tror jag inte mycket på, sade Anders; hellre ville jag nu hafva något att ta mig fram med till Sevilla än alla världens hämnder. Om ni har något åt mig att äta och ta med mig på vägen, så gif mig det, och Gud vare med Ers Nåd och alla vandrande riddare, och må de sig till straff fara lika väl som de farit med mig!»

Sancho framtog ur sin matsäck en bit bröd och ett stycke ost, gaf det åt pojken och sade: »Håll till godo, käre Anders; oss alla träffar någon del af ert missöde.»

— »Så? hvilken del träffar eder?» frågade Anders.

— »Jo, denna del bröd och ost, som jag ger er, svarade Sancho; ty Gud vet om jag kommer att sakna den eller inte. Ni skall nämligen veta, käre vän, att vi vapendragare åt de vandrande riddarne äro utsatta för rätt mycken hunger och motgång och äfven för andra saker, som bättre låta sig kännas än omtalas.»

Anders tog sitt bröd och sin ost och, när han såg att ingen gaf honom någonting mera, såg han hängfärdig ut och tog vägen mellan benen, som man säger. Just som han gick, sade han ändock till D. Quijote: »För Guds skull, herr vandrande riddare, i fall ni träffar mig en annan gång, om ni så ser att man hugger mig i stycken, så hjälp och bistå mig inte, utan lämna mig åt min olycka, ty så stor kan den ej vara, att inte den blir ändå större, som skulle vederfaras mig genom Ers Nåds bistånd, hvilken Gud fördöme jämte alla vandrande riddare, som nånsin ha kommit till världen!»

D. Quijote ämnade stiga upp för att straffa honom; men han gaf sig till att springa, och det så fort att ingen tilltrodde sig att upphinna honom. D. Quijote satt där helt skamflat för Anders’ berättelse, och de andra måste anstränga sig mycket för att icke utbrista i skratt och därmed alldeles förkrossa honom.

---

1. Spanska kännare lära göra en stor skillnad mellan de olika hveteslagen, af hvilka som bäst anses candeal, den hvita, och trechel, den rödaktiga sorten, den senare benämnd efter staden Trujillo, där den förmodligen frun början odlats. Rubion betyder ett simplare slags, i gult dragande hvete, men i La Mancha, åtminstone nu för tiden, äfven bohvete, så att det är möjligt att Sancho menat sådant.
2. Om betydelsen af detta ursprungligen arabiska talesätt, se sid. 50, not. 5.
3. Uttrycket påminner om markisen af Mantua, rörande hvilken jämf. sidd. 39 och 43 här ofvan.
4. I spanskan står: En decir que maldecia mi fortuna dijiste mal, hvilket näppeligen kan eller får öfversättas så strängt som Braunfels gjort: »om du sade att jag förbannar mitt öde, så måste jag förbanna dina ord.»
5. Originalets text lyder: Pues es verdad que no acompaña esa grandeza y la adorna con mil millones de gracias del alma! Negationen vållar svårighet. Skall den stå kvar på sin plats, kan meningen ej uppfattas annorlunda än så, att D. Quijote säger dessa ord med alldeles särskild betoning, ironiskt och låtande dem betyda rena motsatsen af hvad de verkligen innebära, ungefär som Sancho på sid. 34 här ofvan; detta synes dock ej passa rätt väl ihop med D. Quijotes vanliga värdiga sätt, helst när han talar om Dulcinea, och själfva det spanska uttrycket, på detta vis fattadt, förefaller ändock något tvunget. Saken hjälpes lättast genom att flytta ordet no efter pues, då man får den öfversättning, som här gifvits.
6. Denna sabeiska vällukt skall antagligen påminna om drottningen af Saba, med hvilken D. Quijote i sina högtrafvande älskogstankar sammanställde sitt hjärtas dam. Eljest kunde ordet visserligen också vara lånadt från Vergilius, Ovidius eller Plinius, som använda det för arabisk.
7. I sitt svärmeri begagnar D. Quijote här nästan samma ordalag, som förekomma i Salomos Höga visa: »Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalen. Såsom en ros ibland törne, så är min kära bland döttrarna.» Kap. 2, v. 1, 2 (enligt kyrkobibeln).
8. Sancho uttrycker sig ännu mera drastiskt: un diablo parece al otro.
9. Denna kompliment kan tyckas ofverdrifven; men i Spanien hör det än i dag till den simplaste belefvenhets fordringar, att en herre afskedar sig från en dam med de orden: Beso á V. los piés (jag kysser edra fötter), hvartill damen regelrätt har att svara: Beso á V. las manos, caballero (jag kysser edra händer, min herre).
10. Sancho använder en formel för växlar, hvilken gör en så mycket mera komisk verkan, som han ju alls icke har nägot skriftligt med från Dulcinea.
11. Buenas son mangas despues de pascua = vida ärmar komma till måtta äfven efter påsk. Ordspråket förklaras däraf, att munkarna hade dylika vidärmar, i hvilka de kunde insticka hvarjehanda gåfvor som lära hafva influtit rikligt isynnerhet under tiden näst före påsk. En liknande tankegång ligger till grund för uttrycket tener la manga ancha = hafva en (mycket) vid ärm, hvilket begagnas om biktfäder, som (förmodligen för gåfvors skull) äro för efterlåtna mot sina biktbarn.
12. Zigenare drefvo då för tiden stor hästhandel och voro, liksom sina yrkeskamrater i alla tider, illa beryktade för de knep, hvarmed de förstodo att för en stund gifva dåliga krakar utseende af att vara mycket bättre än de verkligen voro. Så lade de kvicksilfver i öronen på dem, för att egga dem att springa raskt, och detta knep lär än i dag användas af hästskojare vid marknader, som hållas på mycket närmare håll än i Spanien.
13. Det spanska ordspråket lyder egentligen:
    Quien bien tiene y mal escoje,
    Del mal que le venga no se enoje;
    
    

    d. v. s. den som redan har något godt och ändock väljer något dåligt, han får ej harmas för det onda, som kan träffa honom. Men Sancho är så ifrig, att han alldeles förtalar sig och vränger till senare raden till att lyda: por bien que se enoja, no se venga, hvilket i själfva verket är så godt som meningslöst, men, om det kan anses hafva någon mening, skulle kunna betyda: han hämnas icke hur mycket han än harmas.

14. Hvad Sancho tänkte göra med sina negrer, det hade han sagt för sig själf, men ej till D. Quijote, så att denne var nog okunnig om hans fiffiga beräkningar. Se sid. 24 här ofvan.
15. Bartolomeus, en af Frälsarens tolf apostlar, skall enligt legenden hafva predikat kristendomen i Ostindien och där blifvit aflifvad medelst hudflängning, eller, som andra påstå, genom korsfästelse med hufvudet nedåt. I Spanien är den förra versionen allmänt gängse, och apostelns namn förekommer tidt och ofta på samma sätt som Anders här använder det.

←  Trettionde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Trettioandra Kapitlet  →