Don Quijote förra delens senare hälft/32
| ← Trettioförsta Kapitlet |
|
Trettiotredje Kapitlet → |
TRETTIOANDRA KAPITLET.
Hvilket handlar om det som i värdshuset hände D. Quijotes hela sällskap.
Man slutade den smakliga måltiden[1], de sadlade genast öken, och, utan att något anmärkningsvärdt hände dem, anlände de följande dag till värdshuset, som var Sanchos fasa och förskräckelse, och, ehuru han helst icke hade tagit in där, kunde han ej undvika det. Värdinnan, värden, deras dötter och Maritornes, som sågo D. Quijote och Sancho komma, gingo ut och välkomnade dem med stor munterhet; han bemötte dem med värdig tillfredsställelse och tillsade dem att göra i ordning åt honom en bättre säng än förra gången, hvartill värdinnan svarade att, om han betalade bättre än förra gången, skulle hon gifva honom en bädd för furstar. D. Quijote sade att det skulle han göra, och de redde honom därför en tämligen hygglig bädd på samma vindsskulle som sist, och han lade sig genast, ty han var mycket eländig och ej rätt sina sinnen mäktig.
Knappt hade han gått upp till sig, då värdinnan rusade på harberaren, fick tag i hans skägg och ropade: »Vid min salighet om ni längre skall begagna min oxsvans till skägg; ni måste ge mig igen min svans, ty min mans saker slänga omkring på golfvet, så det är en skam åt; jag menar hans kam som jag hade för sed att sticka in i min sköna svans.» Barberaren ville icke gifva den ifrån sig, så mycket hon än drog, tills licentiaten sade åt honom att gifva henne den, ty nu behöfdes icke längre att använda detta konstgrepp, utan han kunde upptäcka sig och visa sig i sin egen skepnad och säga för D. Quijote, att, när de bofaktiga galerslafvarna utplundrade honom, hade han på sin flykt kommit till detta värdshus; och, om han frågade efter prinsessans kammarjunkare, kunde man säga honom, att prinsessan hade skickat denne i förväg för att underrätta folket i hennes konungarike, hurusom hon vore i antågaude och hade med sig allas befriare. Därmed gaf barberaren godvilligt oxsvansen åt värdinnan, och likaså återställde de henne allt tillbehör, som hon hade lånat dem till D. Quijotes befriande.
Alla i värdshuset förundrade sig högeligen öfver Doroteas skönhet och äfven öfver den som herdegosse klädde Cardenios ståtliga utseende. Kyrkoherden styrde om att man skulle laga i ordning ett mål åt dem af hvad som kunde finnas i värdhuset, och i förhoppning om bättre betalning tillredde värden skyndsamt åt dem en anständig middag. Under tiden sof D. Quijote, och de beslöto att icke väcka honom, emedan han för tillfället hade mera gagn af att sofva än af att äta. Under måltiden språkade de, i närvaro af värden, hans hustru, hans dotter, Maritornes och alla de resande, om D. Quijotes besynnerliga galenskap och huru de hade anträffat honom. Värdinnan omtalade hvad som tilldragit sig med honom och mulåsnedrifvaren; därpå såg hon sig om, i fall Sancho vore tillstädes, och, när hon ej märkte honom, berättade hon hela historien om huru han blifvit hissad, hvaråt de hade ganska roligt.
Men när kyrkoherden sade att riddareböckerna, som D. Quijote läst, hade bragt honom från vettet, yttrade värden: »Jag förstår inte hur det kan vara möjligt; ty sanningen att säga och efter mitt begrepp, finns det då ingen bättre läsning i världen, för jag har här ett par tre stycken jämte några andra papper, och de ha då sannfärdeligen skänkt mig friskt lif, och inte bara åt mig, utan åt många andra med. Ty under skördetiden samlas här på helgdagarna mycket skördefolk, och alltid är det någon som kan läsa, och han får då fatt på en af de här böckerna, och vi slå oss ner omkring honom väl en trettio stycken och lyss på honom med sådant behag, att en rent kan känna sig ung igen.[2] Till minstingen kan jag då säga för egen del att, när jag hör läsas om de väldiga och förskräckliga hugg, som riddarna klämma till med, får jag lust att göra likadant och jag kunde vilja höra på tocket både nätter och dar.»
— »Och jag likadant, sade värdinnan, för jag har aldrig en lugn stund i mitt hus annat än när I lyss på hur någon läser; då är I så införlifvad i det, så att I för tillfället inte kommer ihåg att träta.»
— »Det är allt så det, sade Maritornes; och minsann tycker inte jag också mycket om att höra på de där sakerna, för de äro då bra vackra, och isynnerhet när det berättas, hur den eller den damen sitter under några apelsinträd, och hon och hennes riddare hålla hvarandra i famn, och en sällskapsdam[3] står på vakt åt dem, halfdöd för afund och i stor ängslan. Ja, jag säger då, att allt sådant är så sött som honung.»
— »Nå, hvad tycker ni, min unga fröken?» sade kyrkoherden och vände sig med sitt tal till värdfolkets dotter.
— »Vid mitt samvete, om jag det kan säga, svarade hon; nog lyss jag också på det, och sant är det att, fast jag icke förstår det, tycker jag ändå om att höra på. Men inte tycker jag det är trefligt med de där huggen, som min far har sådant behag i, utan förr då med de klagovisor riddarna uppstämma, när de äro fjärran från sina älskade, ty ibland få de mig sannerligen att gråta, sådant medlidande känner jag för dem.»
— »Således skulle ni väl gärna trösta dem, min unga flicka, om de gräte för er skull?» sade Dorotca.
— »Jag vet inte hvad jag då skulle göra, svarade flickan; jag vet bara att bland de där damerna finns det somliga, som äro så grymma att deras riddare kalla dem för tigrinnor och lejoninnor och tusen andra otäckheter. Ack jesses! jag förstår inte hvad det kan vara för obarmhärtiga och samvetslösa kvinnfolk som, förr än de skänka en blick åt en ärlig karl, låta honom dö eller bli galen. Jag vet inte hvad så mycken tillgjordhet skall tjäna till! Göra de så för att hålla på sin ära, så behöfva de ju bara gifta sig med sina riddare, ty dessa begära intet bättre.»
— »Tyst, barn, sade värdinnan; du tyckes ha bra reda på sådana här saker, och det passar sig inte för flickor att veta och prata så mycket.»
— »När herrn här sporde mig, så kunde jag väl ej annat än svara honom», invände hon.
— »Det är godt, sade kyrkoherden; tag nu hit de där böckerna, herr värd, så får jag se på dem.»
— »Gärna det!» svarade denne, gick in i sitt rum och hämtade därifrån en gammal kappsäck, som hölls igen af en liten kedja; han öppnade den och framtog tre stora böcker samt några papper, som voro skrifna med mycket vacker handstil. Den första bok kyrkoherden slog upp var Don Cirongilio af Thracien, den andra Felixmarte af Hyrcanien[4], och den tredje Den store Fälthöfviltsmannen Gonzalo Hernandez af Cördoba Historia jämte Diego Garcla's af Paredes Lefverne.[5] När prästen läste de två första boktitlarna, vände han sig till barberaren och sade: »Här fattas oss nu min väns hushållerska och hans systerdotter.» — »Ånej göra de ej, svarade barberaren; ty jag också kan kasta dem ned på gården eller in i spisen, och sannerligen är det icke en mycket duktig brasa?»
— »Så att Ers Nåd vill bränna mina böcker?, sade värden. — »Icke flera, svarade kyrkoherden, än de här två den om D. Cirongilio och den om Felixmarte.» — »Äro då kanske, sade värden, mina böcker kätterska eller flegmatiska, efter ni vill bränna dem?» — »Skismatiska menar ni, min vän, sade barberaren, och ej flegmatiska.» — »Ja väl, genmälde värden; men, vill ni bränna någon, så låt det bli den om den store Fälthöfvitsmannen och om den där Diego García, för hellre låter jag bränna min egen son än någon af de här andra.»
— »Käre vän, sade kyrkoherden, dessa båda böcker innehålla uppdiktade saker och äro fulla af dumheter och galenskaper; men den här om den store Fälthöfvitsmannen är en riktig verklig historia och förtäljer Gonzalo Hernandez’ af Córdoba lefnadsöden, hvilken genom sina många och stora bedrifter gjorde sig värdig att af hela världen kallas den store Fälthöfvitsmannen, ett ryktbart och lysande vedernamn och af honom ensam förtjänadt. Och denne Diego Garcia af Paredes var en förnämlig riddare, bördig från staden Trujillo i Estremadura, en utmärkt tapper krigare och så stark att han med sitt ena finger kunde hejda ett kvarnbjul midt i dess häftigaste fart; han ställde sig en gång vid ena änden af en brygga med sitt tvåhändta slagsvärd och hindrade en hel oräknelig krigshär att komma öfver; han uträttade andra sådana saker, att, om en annan beskrifvit dem lika oförbehållsamt och lidelsefritt som han själf berättar och beskrifver dem anspråkslöst, såsom det höfves en riddare, hvilken författar sin egen krönika, skulle de hafva bragt en Hektors, Achilles’ och Rolands bragder i glömska.»
— »Det var också någonting att komma med!» sade värdshusvärden. »Att ni kan ta så vid er för att karlen stämde ett kvarnhjul! Nej, vid Gud! då skulle Ers Nåd läsa hvad jag hörde om Felixmarte af Hyrkanien: han högg med ett enda tag af fem jättar tvärs öfver veka lifvet, som om de hade varit små leksaksgubbar[6] som barn göra! Och en annan gång rände han emot en öfvermåttan stor och väldig krigshär, i hvilken fanns mer än en million sex hundra tusen man, alla väpnade från topp till tå, och dref dem alla på flykten, som om de hade varit en fårskock! Och hvad skall ni sedan siga om den förträfflige Don Cirongilio af Thracien, som var så tapper och dråplig som man kan se i boken, där det berättes att han for på en flod, och då kom där emot honom ur vattnet en eldsprutande drake, och, som han vardt honom varse, kastade han sig öfver honom och satte sig gränsle på hans fjälliga rygg och klämde honom med båda händerna om halsen så våldsamt att, när draken märkte att han var i begrepp att kväfva honom, han ej hade annat råd än att sänka sig till flodens botten och dra den andre med sig, då denne omöjligt ville släppa honom; och, när de kommo dit ner, befann riddaren sig i ett slott och i trädgårdar så vackra att det var ett riktigt underverk, och därpå förvandlades draken till en gammal gubbe, som sade honom så många märkliga ting att en inte kan få höra maken. Säg aldrig ett ord, herre, ty finge ni höra detta, kunde ni bli galen af förtjusning! Jag vill inte ge två styfver för den där store Fälthöfvitsmannen och för den där Diego García, som ni talar om!»
När Dorotea hörde detta, sade hon sakta till Cardenio: »Föga fattas vår värd för att lämna andra delen till D. Quijote.» — »Det tycker också jag, svarade Cardenio; ty, efter hvad han låter förstå, anser han för säkert att allt hvad dessa böckerna berätta tilldragit sig alldeles så som där står skrifvet, och icke ens barfotamunkar[7] skulle få honom att tro något annat.»
— »Betänk, käre vän, begynte kyrkoherden ånyo, att det aldrig har funnits till i världen någon Felixmarte af Hyrkanien eller Don Cirongilio af Thracien eller andra sådana riddare som riddareböckerna förtälja; ty allt sådant är dikt och uppfinning af sysslolösa hufvuden, som sammanskrefro dylika böcker för det ändamål ni själf säger, nämligen att fördrifva tiden, så som ju också ert skördefolk fördrifver den med att höra dem läsas. Jag bedyrar för eder på fullt allvar att aldrig sådana riddare ha funnits till i världen och att sådana dåd och orimligheter aldrig där ha tilldragit sig.»
— »Det kan ni försöka inbilla andra!» svarade värden. »Liksom om jag inte kunde räkna till fem och inte visste hvar skon klämmer mig! Ers Nåd skall inte tro att jag är något barn, för jag är, min själ! inte så dum heller. Det är då lyckadt att Ers Nåd vill få mig att tro, att allt hvad som säges i dessa hederliga böckerna skulle vara galenskaper och osanningar, då de likväl äro tryckta med tillstånd af herrarna i kungliga Rådet[8], liksom de vore folk som skulle tillåta tryckning af en sådan samling lögner och så många slaktningar och så många förtrollningar, att de kunna göra en människa alldeles vimmelkantig.»
— »Jag har redan sagt er, käre vän, genmälde kyrkoherden, att det sker för att förströ våra tankar på lediga stunder, och på samma sätt som man i väl ordnade samhällen tillåter att det får finnas schackspel, kägel- och biljardspel för att roa somliga, som icke behöfva eller böra eller kunna arbeta, så tillåter man ock att det får tryckas och finnas dylika böcker, emedan man tror, som sanningen är, att ingen kan vara så okunnig att han håller någon af dessa böcker för verklig historia. Och om det vore mig förunnadt och åhörarne det önskade, skulle jag, i fråga om hvad riddareböcker böra innehålla för att vara goda, säga saker som tilläfventyrs vore nyttiga och äfven nöjsamma för somliga; men jag hoppas att den tid skall komma, då jag kan meddela det åt någon, som kan afhjälpa det onda. Tro emellertid, herr värdshusvärd, hvad jag har sagt er, och tag edra böcker, och se till huru ni kan komma till rätta med deras sanningar eller lögner; väl bekomme de eder, och gifve Gud att ni icke kommer att halta på samma fot som D. Quijote!»
— »Å nej, svarade värden; en sådan tok blir jag inte att jag ger mig till vandrande riddare, ty nog ser jag att det nu inte är bruk som det var på den tiden, då, efter hvad det påstås, dessa berömda riddare drogo omkring i världen.»
Vid midten af detta samtal kom Sancho tillstädes och vardt mycket bestört och fundersam öfver hvad han hörde sägas om att nu för tiden vandrande riddare icke längre vore brukliga, och att alla riddarböcker vore dumheter och lögner, och han föresatte sig i sitt hjärta att afbida, huru denna hans herres färd månde aflöpa, och beslöt att, om den ej lyktades så väl som han trodde, öfvergifva honom samt återvända till hustru och barn och sitt vanliga arbete.
Värdshusvärden ämnade just bortbära kappsäcken och böckerna; men kyrkoherden sade till honom: »Vänta, jag vill se hvad det där är för papper, som äro skrifna med så vacker stil» Värden tog fram dem och lämnade dem åt honom att läsa; kyrkoherden såg då att det var inemot åtta handskrifna blad, som öfverst hade en med stora bokstäfver skrifven titel, så lydande: Novell om den dåraktiga Förvetenheten. Han läste tre eller fyra rader tyst för sig själf och sade: »Titeln på denna novell behagar mig verkligen icke illa, och jag har lust att läsa den hel och hållen.» Hvartill värden svarade: »Ers Vördighet kan gärna läsa den, ty jag kan säga att flera gäster, som läst den här, hafva funnit sig mycket belåtna med den, och de hafva enträget begärt den af mig; men jag har inte velat ge dem den, emedan jag tänkte återställa den åt den resande, som glömt kvar kappsäcken här jämte dessa böcker och de där papperen, ty det är ju möjligt att ägaren kommer tillbaka hit någon gång, och, ehuru jag vet att jag kommer att sakna böckerna, skall jag på min ära lämna tillbaka dem, ty, fastän värdshusvärd, är jag ändå kristen.»
— »Ni har alldeles rätt, käre vän, sade kyrkoherden; men i alla fall får ni lof att låta mig afskrifva berättelsen, om den behagar mig.» — »Hjärtans gärna», svarade värden.
Under det de två så talade med hvarandra, hade Cardenio tagit novellen och börjat läsa däri, och, som han tyckte detsamma som prästen, bad han denne att läsa den högt, så att alla finge höra den. »Det skulle jag göra, sade kyrkoherden, om det ej vore bättre att nu använda tiden på att sofva än på att läsa.» — »För mig, sade Dorotea, blir det tillräcklig vederkvickelse att förkorta tiden med att åhöra en berättelse; ty ännu är jag ej nog lugn till sinnes för att kunna sofva, när det vore förståndigt att göra det.» — »Nå, efter så är, sade kyrkoherden, vill jag föreläsa den, om ock blott för att få höra något nytt; törhända innehåller den också något nöjsamt.»
Mäster Niklas instämde i denna begäran, och Sancho äfvenså. När kyrkoherden såg detta och förstod att han skulle göra dem alla ett nöje och sig själf med, sade han: »Efter så är, så varen nu alla uppmärksamma, ty så här börjar novellen».
- ↑ Många hafva ansett originalets la buena comida innehålla en felaktighet, så att t. ex. ordet buena borde ändras till breve, och den senaste tyske öfversättaren bibehåller visserligen den ursprungliga läsarten, men menar att den »naturligtvis» blott bör tagas ironiskt. Men de resande voro hungriga, så pass till och med att, som det hette i förra kapitlet, de icke tillräckligt stillade den starka hunger de alla kände, och under sådana förhållanden är äfven en knapp måltid ändå en god (smaklig) måltid.
- ↑ Egentligen: att det tar tusen grå hår ifrån oss.
- ↑ Med dueña förstods en äldre dam, oftast en änka, som man höll i förnäma spanska hus »for grandeur», som Baretti säger, och hvars viktigaste värf bestod i att på samma gång vara sällskapsdam och hälla uppsikt öfver att den stränga etiketten för de kvinnliga familjemedlemmarnas skick och uppförande ej öfverträddes.
- ↑ Don Cirongilio af Thracien, författad af Bernardo de Vargas, vara af de galnaste riddareromaner. Felixmarte af Hyrkanien förekom äfven i D. Quijotes bibliotek (se sjätte kapitlet), ehuru då med titeln Florismarte, hvilket var det namn hjälten förde i begynnelsen.
- ↑ Gonzalo Hernandez af Córdoba (1443—1515) gjorde verkligen skäl för sitt ärorika tillnamn El gran Capitan genom mångfaldiga bedrifter i kriget mot Granada och i de af honom ledda spanska fälttågen i Södra Italien. Sedan han flera gånger besegrat Fransmännen och två gånger eröfrat konungariket Neapel, gjorde Ferdinand den Katolske honom till vice-konung i detta land, men blef snart afundsjuk öfver hans stora ära och sökte därför på flerfaldigt sätt att trakassera honom. Så begärde han en gång räkenskap för de stora penningsummor, som Gonzalo emottagit, och denne afgaf då följande räkning:
»1000,000 dukater till kulor och krut.
200,726 duros och 9 realer till munkar, nunnor och tiggare, för att bedja Gud om framgång åt de spanska vapnen.
50,000 dukater till förfriskning åt hären på en bataljdag.
Halfannan million dukater till fångars och sårades underhåll.
10,000 dukater till parfymerade handskar för att bevara trupperna mot stanken af de på valplatsen utsträckta döda fienderna.
160,000 dukater för att låta uppsätta nya och laga gamla kyrkklockor, som tagit skada af att ringas alla dagar för nya segrar.
En million till tacksägelsemässor och Te-Deum.
Tre millioner till själamässor för de döda, och
Ett hundra millioner för mitt tålamod att höra på, huru man fordrar räkenskap åt den, som åt sin konung eröfrat ett rike.»
Berättelsen härom, prydligt präntad och infattad i glas och ram, finnes uppsatt i artillerimuséet i Madrid. — Diego Garcia de Parades (1469—1533) var äfven en tapper och äfventyrlig krigsman; han har, som prästen ganska riktigt säger längre fram, själf författat sin lefnadsbeskrifning.
- ↑ Ordagrant: som om det hade varit små munkar af bönor. Ett nöje för barn, hvilket man numera känner blott af detta ställe hos Cervantes, bestod, enligt dennes kommentator Clemencin, däruti, att man skar ut bönorna, så att hylsans spets hängde ned åt ena sidan och föreställde kapuschongen; det öfre stycket af bönan föreställde sedan hufvudet, resten af hylsan kroppen eller rocken.
- ↑ Barfotamunkar utgjorde ej någon orden för sig, utan funnos inom mångfaldiga af de olika munkordnarne, isynnerhet sådana som ombildat sig efter strängare regel. Ursprungligen berodde väl bruket att gå barfota dels på klimatiska förhållanden, dels och kanske hufvudsakligen på de första munkarnas armod, och, när denna senare orsak icke längre förefanns som tvingande, men bruket ändock följdes, kom detta lätteligen att anses som ett tecken till helighet; så var fallet, särdeles i Spanien, under 16:e och 17:e seklerna. Redan i hednavärlden hade dock bruket att gå barfota funnits såsom tecken till sorg eller till vördnad, som man villa visa gudamakterna, och än i dag iakttages det i österlandet vid besök hos förnäma personer.
- ↑ För ett en bok skulle få tryckas i Spanien, erfordrades en dubbel licencia (tillstånd), nämligen en af de andliga myndigheterna, att boken icke innehöll något som stred mot den katolska religionen eller mot goda seder, och en annan från statens sida, hvilken vänligtvis utfärdades i konungens namn af el Consejo Real och äfven kallades privilegio, emedan den gaf författaren eller boktryckaren förlagsrätt för någon viss tid.
| ← Trettioförsta Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettiotredje Kapitlet → |