Don Quijote förra delens senare hälft/30

←  Tjugunionde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Förra delens senare hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Trettioförsta Kapitlet  →

TRETTIONDE KAPITLET.

Som handlar om den sköna Doroteas klokhet jämte andra mycket roliga och underhållande saker.

Kyrkoherden hade knappt slutat, då Sancho inföll: »Jo, på min ära, herr licentiat, den som utförde den där bedriften, det var allt min herre det; och inte för att inte jag sade åt honom förut och varnade honom, att han skulle väl se sig för hvad han gjorde och att det var syndigt att befria dem, emedan de alla gingo till galererna därför att de voro några riktiga spetsbofvar.

— »Dumhufvud! sade nu D. Quijote, det angår ej en vandrande riddare och är icke hans sak att undersöka, om de bedröfvade, fjättrade och förtryckta, som han träffar på vägarna, färdas på sådant vis eller befinna sig i sådant trångmål förtjänt eller oförtjänt^[1]; honom tillhör endast att bistå dem i deras egenskap af hjälpbehöfvande, han har att se på deras lidande och ej på deras skurkstreck. Jag stötte på ett riktigt hopkoppladt radband af buttra eländiga människor och gjorde med dem hvad min ordensplikt^[2] kräfver, och för resten må det gå som det vill. Och den som tyckt det illa vara, honom säger jag med all aktning för herr licentiatens heliga ämbete och hans ärade person, att han begriper allt för litet af ridderskapssaker och att han ljuger som en skökoson och vanbörding, och det skall jag låta honom veta med mitt goda svärd, såsom det annorstädes står utförligare beskrifvet.»^[3] Och vid det han sade detta, tryckte han sig fastare i stigbyglarna och drog ned stormhatten, ty barberarskålen, som efter hans uträkning var Mambrinos hjälm, bar han hängande vid främre sadelbommen, tills han kunde få den botad för den misshandel galerslafvarne tillfogade henne.

Dorotea, som var klok och full af lustiga infall och därjämte redan kände till D. Quijotes snedvridna idéer och att alla utom Sancho Panza gycklade med honom, ville ej vara sämre än de andra och sade, när hon såg honom så uppbragt: »Herr Riddare, kom ihåg den ynnest Ers Nåd har lofvat mig och att i enlighet därmed ni ej får befatta eder med något annat äfventyr, huru angeläget det än må vara. Må Ers Nåd stilla sitt sinne; ty hade herr licentiaten vetat att genom eder obesegrade arm galerslafvarna blifvit befriade, skulle han hafva satt hänglås för munnen^[4], ja bitit sig tre gånger i tungan hellre än han sagt ett ord som kunnat lända till Ers Nåds försmädelse.»

— »Det vill jag gärna svärja på, sade kyrkoherden, ja hellre skulle jag till och med hafva rakat af mig den ena knäfvelbåren.»^[5]

— »Då skall jag tiga, min härskarinna, sade D. Quijote, och undertrycka den rättmätiga vrede, som redan uppsligit i min barm, samt förhålla mig lugn och fredlig tills jag kan uppfylla hvad jag hafver lofvat eder; men till lön för detta mitt goda förehafvande bönfaller jag, att I mågen säga mig, så framt det icke är eder obehagligt: huru är edert trångmål beskaffadt? och huru många, hvilka och hurudana äro de personer, på hvilka jag skall skaffa eder vederbörlig, tillfredsställande och fullständig hämnd?»

— »Sådant vill jag gärna göra, svarade Dorotea, om det ej faller eder besvärligt att låna edert öra åt sorgliga händelser och olyckor.»

— »Ingalunda skall det falla mig besvärligt», genmälte D. Quijote, hvarpå Dorotea svarade: »Alldenstund så är, utbedjer jag mig Edra Nåders uppmärksamhet.»

Knappt hade hon yttrat detta, så ställde Cardenio och barberaren sig bredvid henne, längtande att förnimma huru den kloka Dorotea lagade ihop sin historia, och detsamma gjorde Sancho, hvilken var lika narrad på hennes person som hans herre. Sedan hon därpå satt sig väl tillrätta i sadeln och förberedt sig med hostande och hvarjehanda rörelser, började hon på följande vis:

Först och främst vill jag låta Eder veta, nådiga herrar, att jag heter…»

Här höll hon inne en liten stund, ty hon hade glömt det namn kyrkoherden hade satt på henne. Men denne kom henne genast till hjälp, emedan han begrep hvar det häftade för henne, och han sade: »Det är ej att undra på, nådiga fröken, att Eders Höghet råkar i förvirring och blir förlägen vid berättelsen om sina olycksöden, ty sådana hafva ofta det med sig att de taga minnet ifrån den de förfölja, så att han icke en gång kommer ihåg sitt eget namn, och så hafva de nu gjort med Eders Härlighet, som har glömt att hon heter prinsessan Micomicona, laglig arfvinge till det stora riket Micomicón. Med denna fingervisning kan Eders Höghet nu lätteligen återkalla i sitt sorgsna minne allt hvad ni vill berätta.»

— »Så förhåller det sig verkligen, sade damen, och hädanefter, tror jag, skall det ej behöfvas någon ytterligare fingervisning, jag skall ändå lyckligt gå i land med min historia. Denna lyder som följer. Konungen, min fader, hvilken hette Tinacrio den Mångvetande, var mycket förfaren i den så kallade svartkonsten och erfor genom sin vetenskap att min moder, hvilken hette drottning Jaramilla, skulle dö före honom och att kort därefter äfven han måste skiljas hädan och jag lefva kvar fader- och moderlös. Men, sade han, detta bekymrade honom dock ej så mycket som det ängslade honom att veta med full säkerhet, att en ohygglig jätte, härskare öfver en stor ö, som nästan gränsar intill vårt rike, och benämnd Pandafilando den Hemsktblickande, (så kallad, emedan det är alldeles visst, att, fastän hans ögon sitta på rätt ställe och äro riktiga, han ändå alltid tittar på sned som om han vore skelögd, och det gör han af elakhet och för att skrämma och förskräcka dem han ser på) — min fader förutsåg således att, när denne jätte erfore min föräldralösa ställning, han skulle öfverfalla mitt rike med stor härsmakt och alldeles taga det ifrån mig och icke lämna mig en enda liten by som tillflyktsort, men att jag kunde undvika all denna olycka och fördärf, om jag ville gifta mig med honom; dock trodde han sig kunna förstå att det aldrig skulle falla mig in att ingå i ett så opassande äktenskap. Däruti sade han också rena sanningen, ty aldrig har jag haft den aflägsnaste tanke på att gifta mig med den ifrågavarande jätten, men ej heller med någon annan, om han än vore aldrig så stor och åbäklig. Min fader sade vidare, att, när han vore död och jag såge Pandafilando infalla i mitt rike, jag ej skulle sköta om att sätta mig till motvärn, ty det vore att alldeles fördärfva mig, utan att jag skulle upplåta riket åt honom fritt och obehindradt, om jag ville förekomma mina goda och trogna undersåtars död och fullständiga undergång, emedan det skulle vara omöjligt att värja mig mot jättens djäfvulska makt. I stället borde jag genast med några af mitt folk begifva mig på väg mot de spanska länderna, där jag skulle finna hjälp för mina olyckor genom att träffa en vandrande riddare, hvilkens rykte på samma tid skulle sträcka sig öfver hela riket och som, om jag ej minns orätt, skulle heta något på tosse eller totte eller hvad det nu var.»^[6]

— »D. Quijote sade han nog, afbröt här Sancho Panza, eller med ett annat hamn Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.»

— »Ja, så var det, sade Dorotea; han sade vidare, att riddaren var lång till växten, med ett magert ansikte, samt att han på högra sidan, nedanför vänstra skuldran eller där tätt predvid, skulle hafva ett brunt födelsemärke med några borstlika hår.»^[7]

När D. Quijote hörde detta, sade han till sin vapendragare: »Hör hit, Sancho min gosse, hjälp mig att kläda af mig, ty jag vill se efter om jag är den riddare, som den lärde konungen förutsagt.»

— »Hvarför vill Ers Nåd afkläda sig?» sade Dorotea.

— »För att se om jag har det där födelsemärket, som eder fader talade om», svarade D. Quijote.

— »Därför behöfves icke att kläda af sig, sade Sancho, ty jag vet att Ers Nåd har ett så beskaffadt födelsemärke midt på ryggraden, och det är tecken på en stark man.»

— »Då är det nog, sade Dorotea, ty vänner emellan bör man ej se på småsaker, och om det sitter på skuldran eller på ryggraden betyder föga, nog af att märket finnes, så kan det sedan få vara hvar det vill, efter alltsammans är samma kropp. Och utan tvifvel har min fader träffat rätt i allting, och äfven jag har träffat rätt i att anbefalla min sak åt herr D. Quijote; han är den om hvilken min fader talat, då anletsdragens tecken stämma med dem om det goda rykte, som denne riddare åtnjuter icke endast i Spanien, utan i hela La Mancha; ty knappt hade jag landat i Osuna, hörde jag omtalas så många hans bragder, att mitt hjärta genast sade mig att han var just den, som jag kommit att uppsöka.»

— »Men huru kunde Ers Nåd landstiga i Osuna? frågade D. Quijote: det är ju ingen sjöstad.»^[8]

Men innan Dorotea hann svara, tog kyrkoherden ordet och sade: »Den nådiga prinsessan har väl velat säga, att efter landstigningen i Málaga var Osuna det första ställe där hon sporde något om Ers Nåd.»

— »Just så menade jag», sade Dorotea.

— »Nå, då har det sin riktighet, svarade kyrkoherden; behagar Eders Majestät nu fortsätta?»

— »Det är ingenting att fortsätta, genmälte Dorotea, än att ändtligen mitt öde gestaltat sig så gynnsamt genom mitt sammanträffande med herr D. Quijote, att jag redan anser och betraktar mig som drottning och härskarinna öfver hela mitt rike, då han i sin höfviskhet och ädelmod har lofvat mig den ynnesten att draga med mig hvarthelst jag för honom; och det skall ej bli annanstädes än där jag ställer honom öga mot öga med Pandafilando den Hemsktblickande, på det han må döda honom och återgifva mig hvad denne så orättmätigt inkräktat från mig. Och allt detta skall gå som om det vore smordt, ty så har min gode fader Tinacrio den Mångvetande profeterat, hvilken äfven efterlämnade muntligt och skriftligt med kaldeiska eller grekiska bokstäfver, — ty läsa dem kan jag ej, — att, om denne i spådomen omtalade riddaren, sedan han aflifvat jätten, vill gifta sig med mig, jag då genast och utan motsägelse öfverlämnar mig åt honom till äkta maka och upplåter åt honom mitt rike tillika med besittningen af min person.»

— »Hvad säger du om detta, käre Sancho? inföll här D. Quijote. Hör du icke hvad det är frågan om? Var det icke det jag sade dig? Nu kan du se om vi hafva rike att råda öfver och drottning att gifta oss med.»

— »Jo, det vill jag lofva, sade Sancho, och skam få den, som inte öppnar strupen på herr Pandahilado och sedan gifter sig. Och inte är den drottningen bra inte! Nej bevars; jag bara önskar att hvarenda loppa i min säng vore en sådan!» Och vid det han sade detta, gjorde han ett par luftsprång med åtföljande smällar med skosulorna och andra yttringar af den största glädje, lopp därpå och fattade tyglarna på Doroteas mulåsna och, sedan han fått henne att stanna, föll han på knä för prinsessan och bad henne räcka honom sina händer att kyssa, till ett tecken att han hyllade henne som sin drottning och härskarinna.^[9]

Hvem af de krigstående kunde väl hålla sig för skratt, vid åsynen af husbondens förryckthet och tjänarens enfald? Dorotea räckte honom verkligen händerna och lofvade göra honom till en hög herre i sitt rike, när Himlen förlänade henne en så stor lycka som att låta henne åter komma i besittning och åtnjutande däraf. Sancho tackade henne därför i sådana ordalag, att han framkallade nytt skratt hos alla.

— »Detta, mina herrar, fortfor nu Dorotea, är alltså min historia; det återstår mig blott att säga att af alla de personer jag i mitt följe medtog från mitt rike har jag endast kvar denne hederlige skäggige kammarjunkaren; alla de andra drunknade under en häftig storm, som vi råkade ut för just i åsyn af hamnen. Han och jag kommo liksom genom ett underverk i land på hvar sin planka, och på sådant vis är mitt lefnadslopp allt igenom underbart och hemlighetsfullt, såsom I nog hafven märkt. Och om jag i något stycke sagt er för mycket eller icke sagt det så riktigt som jag borde, så kasten skulden härför på det som herr licentiaten nämnde i början af min berättelse, eller att ihållande och ovanliga minnet ifrån den, som lider dem.»

— »Mitt skola de ej taga från mig, o högborna och dråpliga prinsessa! sade D. Quijote, hur många, hur stora och hur oerhörda än de månde varda, som jag kan komma att utstå i eder tjänst; och därför bekräftar jag på nytt den ynnest ja tillsagt eder och svär att draga med eder till världens ände, tills jag träffar eder öfvermodige fiende, hvilkens stolta hufvud jag med Guds och min starka arms hjälp skall afhugga förmedelst eggen på detta, jag vill ej säga goda svärd, tack vare Ginés de Pasamonte, som tog ifrån mig mitt eget.»^[10] De sista orden mumlade han mellan tänderna och fortfor sedan: »Och har jag väl huggit hufvudet af honom och insatt eder i fredlig besittning af edert land, då må det bero på eder egen vilja att göra med eder person hvad eder helst lyster; ty så länge mitt minne är taget i beslag, min vilja fången eller min tankeförmåga förlorad under henne, som …, ja, jag säger icke mer, — så länge kan jag omöjligt, ens i tanken, inlåta mig på en förmälning, om det så vore med fågeln Fenix.»

Sancho tyckte så illa vara för det som hans herre på slutet hade sagt om att han ej ville gifta sig, att han i stor förtrytelse höjde rösten och sade: »Nå så anfäkta och regera! Ers Nåd, herr D. Quijote, är ju inte vid sitt fulla förstånd! Hvad för slag? Ar det möjligt att Ers Nåd betänker sig på att förmäla sig med en så högboren prinsessa som denna? Tror ni kanske, att lyckan skall låta er bakom hvar buske finna ett så godt tillfälle som det, hvilket nu erbjuder sig? Är kanhända vår fröken Dulcinea vackrare? Nej, visst inte, inte en gång hälften så vacker, ja jag vore färdig att säga att hon inte når henne till hälarna, som nu står framför oss. På sådant vis lär jag väl så fan heller och inte få det grefskap jag väntar på, om Ers Nåd skall söka gäddor i trätopparna. Gift er, gift er på fläcken, om så hin själf skall hjälpa er, och tag emot det här riket som rent kommer flygande i händerna på er, och, när ni blir kung, så gör mig till markis eller landshöfding, och sen må hin onde gärna för mig ta hela tutten.»

När D. Quijote hörde sådana hädelser mot sin härskarinna Dulcinea, kunde han ej tåla det; han höjde lansen och, utan att säga något till Sancho eller öppna sin mun till ordspråk, gaf han honom två så väldiga stötar att han kastade honom till marken och skulle säkert hafva tagit lifvet af honom, om ej Dorotea ropat till honom att hålla upp. »Tror ni, eländige lurk, sade han efter en stund, att det alltid skall gå så till att jag sticker händerna i byxfickorna, och att här aldrig skall vara annat än att ny syndar och jag förlåter? Men det skall ni ej inbilla er, fordömde kanalje, ty fördömd är du säkert, efter du talat illa om den oförlikneliga Dulcinea! Och vet icke ni, ni sjåare, ni tiggare, ni lymmel, att om det icke vore därför att hon gjuter kraft i min arm, skulle jag ej ha styrka att döda en loppa? Säg, ni slyngel med huggormstunga, hvem tror ni har eröfrat konungariket och afhuggit jättens hufvud och gjort eder till markis, — ty allt detta antager jag som redan gjordt och laga kraftvunnet ^[11] hvem annat än Dulcineas tapperhet, som tagit min arm till redskap för sina hjältedåd? Hon kämpar i mig, och segrar i mig, och i henne lefver jag, andas och har lif och varelse. Och ni skurkaktige skökoson, så otacksam ni är! När ni väl ser eder upplyft från jordens stoft till att varda adelsman med riddargods, vedergäller ni en sådan välgärning med att tala illa om henne som betedde eder den!

Sancho var ej så illa tilltygad, att han icke hörde allt hvad hans herre sade; han reste sig tämligen hurtigt upp, gick och ställde sig i säkerhet bakom Doroteas gångare och därifrån talade han till sin herre: »Säg mig señor! om Ers Nåd har beslutit att icke gifta sig med denna höga prinsessa, så är det ju klart att riket ej blir ert, och, när det icke det blir, hvilka nådevedermälen kan ni då gifva mig? Det är detta jag beklagar mig öfver. Gift er, nådige herre, gift er under alla omständigheter med den här drottningen, nu då vi ha henne här liksom fallen från skyarna, och efteråt kan ni ju återvända till vår fröken Dulcinea, ty nog har det funnits kungar här i världen som hållit sig med frillor. Hvad skönheten anbelangar, så inlåter jag mig inte på den saken; ty sanningen att säga, om den nödvändigt skall sägas, bägge två lika de mig väl, fast jag aldrig har sett fröken Dulcinea.»

— Hvad vill det säga att du icke har sett henne, din trolöse smädare? utbröt D. Quijote; har du icke nyss sagt att du har en en hälsning till mig från henne?»

— »Jag menar, svarade Sancho, att jag icke haft nog tid på mig för att hafva kunnat särskildt och punkt för punkt iakttaga hennes skönhet och vackra sidor, men så där i klump likar hon mig väl»

— »Då ursäktar jag dig, sade D. Quijote, och förlåt mig den förtret jag tillfogat dig, ty människan råder icke för sina första drifter.»

— »Jag ser nog det, svarade Sancho; och på samma sätt är hos mig lusten att prata den första driften, och då kan jag inte låta bli att åtminstone en gång säga ut hvad som kommer mig på tungan.» — »Men tänk i alla fall, Sancho, på hvad du talar, sade D. Quijote, ty krukan går så länge efter vatten … ja, jag säger icke mer.» — » Välan, genmälde Sancho; det finns en Gud i Himlen, som ser människors frestelser, och han skall döma hvilken af oss som bär sig värst åt, jag genom att ej tala riktigt eller Ers Nåd genom att handla så.»

— »Låt det nu vara nog, sade Dorotea; skynda er, Sancho, och kyss er herre på hand, och bed honom om förlåtelse, och var hädanefter försiktigare med ert beröm och ert tadel, och säg aldrig något ondt om den där damen Tobosa, om hvilken jag ej vet annat än att jag är hennes ödmjuka tjänarinna; och förtrösta på Gud, så skall ni nog ej gå miste om ett frälsegods, där ni kan lefva som en prins.» Sancho hängde hufvudet, men gick bort och bad sin herre om hans hand; denne räckte honom den med allvarlig värdighet att kyssa och gaf honom därpå sin välsignelse samt sade till Sancho, att de skulle begifva sig något i förväg; han hade viktiga saker att afhandla och fråga honom om.

Sancho gjorde så; de båda gingo nu ett stycke förut, och D. Quijote sade: »Sedan du kom tillbaka, har jag ej haft tid eller ro att fråga dig om hvarjehanda omständigheter beträffande så väl det bud du hade med dig från mig som det svar du fått; men nu, då lyckan unnar oss tid och tillfälle, så neka mig ej den sällhet du kan bereda mig med så goda nyheter.»

— »Fråga hvad Ers Nåd behagar, svarade Sancho, så skall jag reda mig med allt på slutet lika väl som jag gjorde med begynnelsen; men, käre min herre, jag vill bedja Ers Nåd att ni hädanefter inte är så långsint.» — »Hvarför säger du det, Sancho?» sporde D. Quijote. — »Därför, svarade Sancho, att stryket ijåns var nog mera för den osämjans skull, som hin onde ställde till mellan oss här om natten, än för hvad jag sade om vår fröken Dulcinea, hvilken jag älskar och vördar såsom en martyrs sår^[12], (ehuruväl något sådant inte finns på hennes kropp,) bara för att hon hör Ers Nåd till.» — »Kom ej igen med de där sakerna, Sancho, så framt ditt lif är dig kärt, sade D. Quijote, ty det förargar mig. Den gången förlät jag dig, men du vet väl att, som det plägar heta, till ny synd hör ny bot.»

Medan detta föregick, sågo de, på samma väg de färdades en man komma emot dem ridande på en åsna, och, när han kom nära, föreföll han dem att vara en zigenare. Men Sancho Panza, hvars ögon och hjärta alltjämt drogos dit där han såg åsnor, hade knappt fått syn på karlen, då han igenkände Ginés de Pasamonte, och med denna uppslagsände redde han snart ut för sig hur det hängde ihop med åsnan, nämligen att det var hans egen grålle som Pasamonte red på. Denne hade, för att icke igenkännas och för att sälja åsnan, klädt sig till zigenare, hvilkas språk, jämte många andra, han kunde tala lika väl som sitt modersmål. Sancho såg honom och kände igen honom, och knappt hade han sett och igenkänt honom, då han skrek till honom: »Ha din spetsbof Ginesillo! släpp min skatt, låt bli min älskling, befatta dig icke med mitt lifs trefnad, släpp min åsna, släpp min klenod, fly din usling, packa dig i väg din tjyfstryk, och gif ifrån dig hvad som inte är ditt!»

Allt detta skrik och alla dessa skällsord voro emellertid obehöfliga, ty redan vid första ordet hoppade Ginés af och med en fart, som hade tycke af sträckt galopp, var han i ett ögonblick borta och försvunnen ur sikte. Sancho skyndade fram till sin grålle, omfamnade honom och sade till honom: »Hur har du haft det, min skatt, min hjärtans grålle, min trogne stallbroder?» och därmed kysste och smekte han honom, som om det hade varit en människa. Åsnan teg stilla och lät kyssa och smeka sig af Sancho utan att svara honom ett ord. Alla kommo nu fram och lyckönskade honom till att hafva återfunnit grållen, isynnerhet D. Quijote, som därjämte förklarade, att han icke för den sakens skull toge tillbaka anvisningen på de tre åsnefölen. Sancho tackade honom därför^[13].

Medan de båda samtalade på detta vis, sade kyrkoherden till Dorotea, att hon hade betett sig mycket klokt så väl med själfva berättelsen som med dess korthet och likhet med dem, som förekomma i riddareböckerna. Hon svarade att hon ofta roat sig med läsning af dylika, men att hon ej visste landskapens och sjöstädernas läge, och sålunda hade hon sagt på höft att hon landstigit i Osuna.

— »Jag kunde just tro det, sade kyrkoherden, och därför skyndade jag genast att säga hvad jag sade, hvarigenom allt styrdes till rätta. Men är det icke märkvärdigt att se, med hvilken lättrogenhet den stackars junkern mottar alla dessa påhitt och lögner, endast därför att de hafva samma stil och sätt som dumheterna i hans böcker?» — »Jo visserligen, sade Cardenio; och så till den grad besynnerlig och oerhörd är denna lättrogenhet att jag för min del nästan tror, att, om man ville på narri uppfinna och hopsätta något dylikt, det knappt finnes ett geni nog skarpsinnigt för att hitta på det.»

— »Men det är också något annat därmed, sade kyrkoherden, nämligen att, bortsedt från de dumheter som den hederlige junkern säger, när han kommer in på sin fixa idé, så yttrar han sig ganska förnuftigt, när man språkar med honom om andra ting, och han visar sig då hafva ett klart och redigt förstånd i allt, så att, om man bara icke rör vid hans riddarehistorier, skall ingen kunna anse honom för annat än en mycket klok man.»

Under det dessa voro upptagna af sådant samspråk, fortsatte D. Quijote sitt och sade till Sancho: »Käre Panza, låtom oss sänka allt vårt gnabb i glömskans haf^[14], och säg mig nu, utan att bry dig om något slags agg eller groll: hvar, när och hur träffade du Dulcinea? hvad gjorde hon? hvad sade du till henne? hvad svarade hon dig? hvad för min gjorde hon under läsningen af mitt bref? hvem skref rent det åt dig? kort sagdt, tala om allt som du i detta ärende aktar värdt att veta, fråga och besvara, utan att lägga till eller ljuga ihop något för att fägna mig, och ännu mindre förkorta något för att icke låta mig höra något obehagligt.»

— »Herre, svarade Sancho, skall sanningen fram, så skref ingen rent brefvet åt mig, för jag hade inget bref med mig.

— »Det är som du säger, sade D. Quijote, ty anteckningsboken, där jag skref det, fann jag två dagar efter din afresa i min ägo, hvilket vållade mig det största bekymmer, emedan jag ej visste hvad du skulle taga dig till, när du märkte att du icke hade brefvet, och jag trodde hela tiden att du skulle vända om från det ställe där du saknade det.»

— »Så hade nog också skett, svarade Sancho, om jag icke hade lärt mig det utantill, när Ers Nåd läste upp det för mig, så att jag upprepade det ur minnet för en klockare, som renskref det, och det så punkt för punkt att han påstod, att, fastän han läst många bannlysningsbref^[15], hade han ändå i alla sina lifsdagar aldrig sett eller läst ett så vackert bref som det.»

— »Kommer du ännu ihåg det, Sancho, sade D. Quijote.

— »Nej herre, svarade Sancho; så snart jag hade dikterat upp det och såg att det icke längre skulle vara till något gagn, beflitade jag mig om att glömma det, och, kommer jag ihåg något däraf, så är det där Fullmäktiga, nej Stormäktiga Härskarinna menar jag, och så slutet: Eder intill döden Riddaren af den Sorgliga Skepnaden. Och mellan de två ställena satte jag in mer än trehundra min älskling och mit lif och mina ögons ljus.»

---

1. Förtjänt eller oförtjänt. I de tre original-upplagor, som utkommo hos Cuesta under Cervantes’ lifstid heter det por sus culpas ó por sus gracias = för sina fel eller sina förtjänster (eg. sina behagliga sidor), och denna läsart har bibehållits af Spanska Akademien; i Bruxelles-upplagan af 1607 har däremot sista ordet ändrats till desgracias = olyckor, missöden, en läsart som ligger till grund för de flesta moderna öfversättningar (äfven Braunfels’), men en ändring af den ursprungliga texten kan i detta fall knappast anses nödvändig, eftersom den ger god mening ända.
2. I originalet står mi religión, hvilket sist nämnda ord bland annat betyder en andlig orden. Men som det användes äfven om de andliga riddarordnarna (Calatrava, Alcántara och Santiago), så kunde D. Quijote på sitt vis utsträcka dess bruk till riddarväsendet i allmänhet.
3. I originalet står donde mas largamente se contiene = där det utförligare står beskrifvet, ett af de många juridiska uttryck, med hvilka D. Quijote svänger sig och som, isynnerhet på skämt, begagnas i sådana fäll, då man blott anför ett viktigt stycke af en skriftlig handling och i fråga om det ej uttryckligt anförda hänvisar till den åberopade handlingen.
4. Egentligen sytt ihop munnen med tre styng.
5. Det är bekant, att i äldre tider och ända till långt in på 1600-talet prästerna buro både läpp-, hak- och kindskägg, såsom man ännu kan se på gamla porträtter från den tiden.
6. Spanska texten har Don Azote ó Don Gigote. Af dessa betyder det förra gissel, piska, det senare hackkött, men båda äro naturligtvis tagna alldeles på måfa, utan afseende på betydelsen och endast för att få något med samma ändelse som Quijote. Svenskan har just icke många ord att välja på för samma ändamål.
7. I riddareromanerna förekommer det ofta, att hjältarne igenkännas genom särskilda märken och tecken på kroppen. Så har Esplandan på bröstet hvita och röda födelsemärken, af hvilka de förra bilda latinska, de senare grekiska bokstäfver; hos andra är det ett brinnande svärd, en stjärna, en ros o. s. v. Cervantes tänkte väl närmast på det födelsemärke, som enligt en spådom Spaniens eröfrare skulle hafva på högra axeln och hvilket sedan fanns hos den arabiske fältherren Tarik, såsom det förtäljes i en af Miguel de Luna (tolk hos Filip II) utgifven, ytterst tarflig och lögnaktig »Sannfärdig Historia om konung Rodrigo»; denna utkom i två delar åren 1592 och 1600 samt kan således antagas hafva varit känd af Cervantes.
8. Ormsby ser i denna fråga en fin pik åt den berömde historieskrifvaren Juan Mariana, »som låter de mot Viriatus afsända trupperna landa vid Orsuna, nu Osuna». Men Mariana står sig nog. I det latinska originalet (citeradt efter Toledo-upplagan af 1592) heter det i III 3 om de romerska soldaterna, att »In provinciam vecti Orsonam, uti Appianus dicit, pervenerunt, eam quæ in Bætica hodie Ossuna vulgari lingua dicitur», o. s. v. att de seglade till [den ifrägavarande] provinsen och kommo [där] till Osuna. I Marianas egen öfversättning, som till en viss grad också är en popularisering, lyder samma ställe något kortare: »Estos se embarcaron para España y llegaron á una ciudad lamada Orsuna, la cual se entiende sea la que hoy se llama Osuna en el Andalucia»; äfven här är det således ej tal om att Romarne lands ego i Osuna då otvifvelaktigt samma ord desembarcaron hade användts som Cervantes har, utan det säges blott att de (efter landningen) kommo till Osuna. Saken har ju sin enkla förklaring däraf, att Doroteas berättelse är från början till slut ett det uppsluppnaste gyckelspel, och, liksom hon nyss sagt att D. Quijotes rykte sträckte sig icke endast till Spanien, utan till hela La Mancha, så kommer hon här med den lika galna uppgiften om landstigningen i Osuna, — om med eller utan afsikt är härvidlag alldeles likgiltigt.
9. Dylik handkyssning var öfverallt, där feodalväsendet fanns, ett tecken till hyllning och underdånighet.
10. Hartzenbusch anmärker vid detta ställe, som det synes med rätta, att Pasamonte tog svärdet icke från D. Quijote, utan från kommissarien (se sid. 187 här ofvan), och han tror därför att negationen i den spanska texten kommit in på orätt plats, hvarifrån den bör flyttas till näst före orden me llevo la mia. Öfversättningen komme då att lyda: »förmedelst eggen på detta jag kan gärna säga goda svärd, tack vare Ginés de Pasamonte, som icke tog ifrån mig mitt.»
11. I originalet står cosa pasada en cosa juzgada = sak som gått därhän att vara en afdömd sak. Uttrycket liknar fullkomligt det franska jugement passé en force de chose jugée och torde således helst böra öfversättas med en motsvarande lagterm, hvilken då blir »laga kraftvunnen». — Om det sätt, hvarpå D. Quijotes vrede mot Sancho yttrar sig, gäller för öfrigt detsamma, som blifvit anmärkt i slutet af not. 10 på sid. 166.
12. En martyrs sår. Det spanska ordet reliquia har icke blott den vanliga betydelsen relik, hvilken på detta ställe förbjudes af sammanhanget, utan äfven den af sådana kroppsliga skador och sår, som martyrerna fingo vid tortyr eller efter andra plågor och pinor, som de underkastades.
13. I första upplagan saknas detta och det näst föregående stycket, som innehålla berättelsen om, huru Sancho fick igen sin åsna. Se härom sid, 202 not. 3.
14. Det spanska ordstäfvet lyder echar pelillos á la mar = kasta små hårstrån i hafvet, och är taget från en barnlek. En gosse rycker ut ett hårstrå, håller det mellan fingrarna och blåser bort det med orden: »till hafs!» eller »upp i luften!» och därmed skall då uttryckas ett bekräftande eller bedyrande. I bildlig mening betyder sedan uttrycket dersamma som att en viss anledning till förargelse eller groll skall på samma sätt vara liksom bortbläst.
15. Bannlysningsbref voro på den tiden icke så sällsynta, och Cervantes själf hade en gång drabbats af ett sådant, då han »på dragande kall och ämbetes vägnar» lät mot nägra andliga herrars vilja bortföra spannmål från staden Ecija.

←  Tjugunionde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Trettioförsta Kapitlet  →