Don Quijote förra delens senare hälft/29
← Tjuguåttonde Kapitlet |
|
Trettionde Kapitlet → |
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Hvilket handlar om det sinnrika päfund och listiga medel, som användes för att taga vår förälskade riddare ur den stränga botöfning han själf sig pålagt.
— »Detta är, mina herrar, det sannfärdiga förloppet af mitt olycksöde. Betänken och afgören nu, om de suckar I hört, de ord I förnummit, och de tårar, som framvällde ur mina ögon, icke haft anledning nog att visa sig ännu ymnigare; och med hänsyn till beskaffenheten af min olycka lären I inse, att tröst är fåfäng, när ingen hjälp finnes emot densamma. Endast det vill jag bedja eder, — hvilket i lätteligen kunnen och bören göra, — att I råden mig, hvar jag må kunna framlefva mitt lif utan att förgås af den bäfvan och ångest jag hyser att återfinnas af dem, som söka mig. Ty, ehuru jag vet, att mina föräldrars stora kärlek till mig är en borgen för att jag af dem skall varda väl emottagen, är likväl den blygsel jag erfar vid blotta tanken på att nödgas framträda inför dem annorlunda än de hoppades, så stor, att jag föredrager att för alltid förvisa mig från deras åsyn framför att se dem i ansiktet med den farhågan, att de betrakta mig såsom främmande för den ärbarhet, som de väl hafva trott sig kunna vänta af mig.»
Därmed tystnade hon, och hennes anlete betäcktes af en rodnad, som klart visade hennes själs smärta och blyggel. Hennes åhörare å sin sida kände lika mycket medlidande som undran öfver hennes hårda öde, och, ehuruväl kyrkoherden genast skulle ha velat råda och trösta henne, grep Cardenio först till ordet och sade: »Du, señora, är således den sköna Dorotea, den rike Clenardos enda dotter?»
Dorotea vardt förundrad, när hon hörde sin fars namn och såg huru ringa han var som nämnde det; ty det har redan blifvit omtaladt, hur dåligt Cardenio var klädd. Därför sade hon till honom: »Och hvem är ni, käre vän! efter ni så där känner till min faders namn? Ty, om jag ej missminner mig, har jag hittills under hela loppet af berättelsen om min olycka icke nämnt det.»
— »Jag är, svarade Cardenio, den af lyckan öfvergifne, hvilken, efter hvad ni, señora, har berättat, Lucinda förklarade vara sin make; jag är den olycksalige Cardenio, hvilken genom densammes nedrighet, som försatt eder i edert nuvarande elände, också blifvit bragt därhän, att ni ser mig som ni gör, trasig, naken, i saknad af all mänsklig tröst, och, hvad som är värst af allt, beröfvad mitt förstånd, eftersom jag icka har det i behåll oftare än när det täckes Himlen att för någon stund förunna mig det. Det är jag, Dorotea, som var närvarande vid D. Fernandos orättrådigheter och som stod där väntande för att få höra det ja, som Lucinda uttalade att blifva hans maka; det är jag som icke hade mod att afbida utgången af hennes vanmakt eller hvad som vardt följden af det bref man fann i hennes barm, emedan min själ ej hade uthållighet nog att skåda så många olyckor på en gång. Därför öfvergaf jag huset och tålamodet och kvarlämnade åt en min gästvän ett bref, som jag bad honom lämna i Lucindas egna händer, och begaf mig till dessa ödemarker i afsikt att här sluta mitt lif, hvilket jag från nämnda ögonblick hatade som min dödsfiende. Men ödet har ej velat taga det, utan nöjt sig med att beröfva mig förståndet, kanske för att spara mig till den lycka jag nu haft att träffa eder. Ty om det ni berättat är sant, såsom jag tror att det är, så vore det också möjligt att åt oss båda Himlen sparat en bättre utgång på våra missöden än vi trott; då nämligen Lucinda ej kan förmäla sig med D. Fernando, enär hon är min, och D. Fernando icke med henne, enär han är eder[1] och hon har uttalat sig så uppenbart därom, så kunna vi väl hoppas, att Himlen ger oss tillbaka hvad som är vårt, efter det ännu är i görningen och vi ej hafva gjort oss af därmed eller fördärfvat det. Och, då vi äga denna tröst, som hvarken uppstått af en fjärran aflägsen förhoppning eller grundar sig på dåraktiga inbillningar, beder jag eder, señora, att i ert ärbara sinne fatta ett annat beslut, såsom också jag ämnar göra, och att ni bereder er på att hoppas bättre lycka; ty jag svär eder vid mitt ord som riddare och kristen att ej öfvergifva eder tills jag ser eder i besittning af D. Fernando och att, om jag ej med förnuftiga ord kan förmå honom att inse hvad han är eder skyldig, då bruka den frihet, som förunnas mig därigenom, att jag är riddersman och alltså med full rätt kan utmana honom på grund af hans oförsvarliga beteende mot eder; mina egna lidna oförrätter vill jag därvid ej påminna mig, utan lämna hämnden därför åt Himlen, för att här på jorden afhjälpa edra.»
Vid Cardenios ord steg Doroteas förvåning till den högsta grad, och, ej vetande huru hon skulle tacka honom för så stora tjänstetillbud, ville hon fatta hans fötter för att kyssa dem; men Cardenio tillät det icke. Licentiaten svarade för båda, uttalade sitt gillande af Cardenios ädla ord, och framför allt yrkade han med böner, råd och öfvertalning, att de skulle åtfölja honom till hans by, där de kunde förse sig med hvad som fattades dem, och där skulle då träffas anstalt, huru man kunde uppsöka D. Fernando eller föra Dorotea hem till sina föräldrar eller göra hvad som tycktes dem lämpligast. Cardenio och Dorotea tackade honom och antogo det vänliga erbjudandet.
Barberaren, som under allt detta stått uppmärksam och tyst, kom nu med sina välmenta ord och erbjöd sig med ej mindre beredvillighet än kyrkoherden att vara dem till tjänst i allt som vore dem nyttigt; likaledes berättade han dem i korthet den orsak som fört dem dit, jämte D. Quijotes besynnerliga galenskap, och huruledes de nu inväntade hans vapendragare, som hade gått för att söka reda på honom. Liksom i en dröm erinrade sig Cardenio den strid han haft med D. Quijote och berättade den för de andra, men han kunde icke säga dem hvad som hade varit anledningen därtill.
I detsamma hörde de högljudda rop och igenkände Sancho Panzas röst, hvilken, emedan han icke fann dem på det ställe där han lämnat dem, ropade på dem med full hals. De gingo honom till mötes, och på deras fråga efter D. Quijote berättade han, hurusom han påträffat honom i bara skjortan, utmagrad, gulblek i ansiktet, döende af hunger och suckande efter sin härskarinna Dulcinea; och ehuru han hade sagt honom att denna ålade honom att begifva sig från detta ställe och draga till Toboso, hvarest hon väntade honom, hade han genmält, att han vore fullt besluten att icke framträda inför hennes dägelighet, tills han utfört bedrifter som kunde göra honom värdig hennes ynnest. Fortginge det på sådant vis, lupe ju D. Quijote fara att icke lyckas bli kejsare, såsom han var förbunden att bli, eller ens ärkebiskop, hvilket dock vore det ringaste som vore möjligt; och därför måtte de öfverväga hvad som vore att göra för att få honom bort därifrån.
Licentiaten svarade att Sancho skulle vara obekymrad, ty de skulle nog få honom därifrån, om det så vore mot hans vilja. Han omtalade därpå för Cardenio och Dorotea hvad de hade uttänkt för att bota D. Quijote eller för att åtminstone föra honom tillbaka till hans hem. Därtill svarade Dorotea, att hon skulle föreställa en hjelpbehöfvande fröken bättre än barberaren, så mycket mer som hon hade kläder tillhands, hvarmed hon kunde spela rollen naturligt, och att man kunde öfverlåta åt henne omsorgen att föreställa allt, som erfordrades till utförandet af deras plan; ty hon hade läst många riddareböcker och kände väl till det språk beträngda fröknar använde, när de både vandrande riddare om deras ynnest.
— »Nå, då behöfves ej annat, sade kyrkoherden, än att det genast sättes i verket; förvisso visar sig lyckan mig bevågen, då så oförtänkt en dörr öppnats till eder hjälp, mitt herrskap, och på samma gång vi fått tillgång till hvad vi behöfde.»
Dorotea framtog genast ur sitt kuddvar en klädning af ett slags präktigt ylletyg jämte en mantilj af ett annat slags vackert grönt tyg, och ur ett skrin ett halsband och andra smycken, hvarmed hon på ett ögonblick utstyrde sig så, att hon såg ut som en rik och förnäm dam. Allt detta och mer till sade hon sig hafva medtagit hemifrån för hvad som kunde förefalla, och att dittills hon ej haft något tillfälle att bruka det. Alla blefvo betagna i hennes behag, älskvärdhet och fägring och gåfvo D. Fernando vitsord för klen urskillning, efter han försköt en så ovanlig skönhet. Men den som mest förvånades var Sancho Panza, ty han tyckte — som sant var, — att han aldrig i sina lifs dagar hade skådat en så skön varelse; därför bad han ock kyrkoherden mycket enträget, att denne måtte säga honom hvem den vackra damen vore och hvad hon hade att beställa i dessa otillgängliga trakter.
— »Käre Sancho, svarade kyrkoherden, denna sköna dam är helt enkelt arftagerska i rätt nedstigande led på svärdslinien till det stora riket Micomicón, och hon är stadd i det ärendet att uppsöka er herre för att bedja honom om en ynnest, nämligen att han må afhjälpa en oförrätt eller förolämpning, som en ond jätte tillfogat henne, och på grund af det rykte att vara en äkta riddare som er herre åtnjuter i alla hittills upptäckta länder i Guinea, har denna prinsessa kommit hit för att uppsöka honom.»
— »Lyckligt sökt och lyckligt funnet! inföll här Sancho Panza, isynnerhet om min herre är så lyckosam att han afhjälper oförrätten och styr till rätta det vrånga genom att slå ihjäl den där skökosonen till jätte, som Ers Nåd talar om; och slå ihjäl honom skall han nog, om han träffar på honom, så framt han icke är något spökelse, ty mot spökelser har min herre ingen makt. Men en sak vill jag bedja er om, bland andra, herr licentiat, och det är, på det min herre ej måtte få just att bli ärkebiskop, hvilket jag just befarar, att Ers Nåd råder honom att genast gifta sig med den här prinsessan, ty så blir han omöjlig till ärkebiskop och kommer lätteligen till sitt kejsardöme, och jag till mina önskningars mål. Jag har nämligen väl tänkt mig för i den här saken och finner att, hvad mig angår, är det ej bra för mig att min herre blir ärkebiskop, ty jag är oduglig för kyrkan eftersom jag är gift[2]; och att nu ge mig åstad och skaffa mig dispens för att få draga inkomst på det kyrkliga hållet, ehuru jag har hustru och barn, det toge aldrig något slut. Det är således just knuten, att min herre genast gifter sig med den här damen, hvars namn jag ännu ej känner och därför kallar jag henne ej heller vid namn.»
— »Hon heter prinsessan Micomicona, svarade kyrkoherden; ty då hennes rike heter Micomicón, är det klart att hon måste heta så.»
— »Därom är intet tvifvel, återtog Sancho; jag har sett många taga tillnamn och ättenamn efter sin födelseort och kalla sig Pedro af Alcalá, Juan af Ubeda eller Diego af Valladolid, och detsamma måste väl också vara brukligt i Guinea, att drottningarna taga namn efter sina riken.»
— »Så måtte det vara, sade kyrkoherden, och i fråga om er herres giftermål, skall jag därtill göra allt hvad i min förmåga står.
Härmed vardt Sancho lika belåten som kyrkoherden vardt förvånad öfver hans enfald och öfver att se huru fullt och fast han fått i sitt hufvud samma dårskaper som hans herre då han höll det för otvifvelaktigt, att denne skulle komma de blifva kejsare.
Under tiden hade Dorotea redan satt sig upp på kyrkoherdens mulåsna, och barberaren hade fästat oxsvansen som skägg för ansiktet; de uppfordrade nu Sancho att föra dem till D. Quijote och tillsade honom att ej låta märka, att han kände licentiaten eller barberaren, ty just på det att han ej kände igen dem berodde det, om hans herre skulle lyckas att bli kejsare eller icke; därför ville ej heller hvarken kyrkoherden själf eller Cardenio gå med de andra, Cardenio på det ej D. Quijote måtte påminna sig den strid han haft med honom, och kyrkoherden emedan hans närvaro för ögonblicket ej var af nöden. De läto alltså de andra färdas förut, och följde själfva långsamt efter till fots. Kyrkoherden hade icke försummat att underrätta Dorotea om hvad hon hade att göra, hvartill hon svarade att de kunde vara lugna, ty allt skulle göras till punkt och pricka så, som riddarböckerna fordrade och skildrade det.
De kunde väl hafva färdats tre fjärdedels mil när de upptäckte D. Quijote bland några svårtillgängliga klippor, nu med kläder på sig men utan rustning; och, så snart Dorotea vardt honom varse och fick veta att det var D. Quijote, gaf hon sin gångare ett slag med spöet, i hack och häl åtföljd af den välbeskäggade barberaren. När de kommo fram till honom, sprang barberaren ned från mulan och skyndade att mottaga Dorotea i sina armar; hon steg af med stor ledighet och kastade sig på knä för D. Quijote[3] och, ehuru denne ifrigt ansträngde sig att uppresa henne, så stod hon dock icke upp från marken och tilltalade honom på följande vis:
— »Härifrån skall jag icke uppstiga, o riddare utan fruktan och tadel, tills eder förträfflighet och höfviskhet beviljar mig en ynnest, hvilken skall lända till ära och pris för eder person och till fromma för den mest tröstlösa och förorättade mö som solen skådat; och om eder starka arms manhaftighet motsvarar ropet om edert odödliga rykte, ären I pliktig att bistå den af lyckan förlåtna, som från så fjärran länder kommer, lockad af edert ryktbara namn, och uppsöker eder till afhjälpande af sina olyckor.
— »Jag svarar eder icke ett ord, sköna dam, genmälde D. Quijote, och vill ej höra något mera af edert ärende, förrän I stigen upp från marken.»
— »Jag stiger icke upp, svarade den sorgbundna damen så framt ej först lofvas mig af eder höfviskhet den ynnest jag begär.»
— »Jag lofvar och beviljar eder den, svarade D. Quijote för så vidt dess uppfyllande icke länder till men och förfång för min konung och mitt fädernesland eller henne, som har nyckeln till mitt hjärta och min frihet.»
— »Den skall icke lända till men eller förfång för dem som I sägen, min ädle herre», försäkrade den bedröfvade damen.
Härunder närmade sig Sancho Panza till sin herres öra och hviskade sakta till honom: »Señor, Ers Nåd kan gärna bevilja henne den ynnest hon begär, ty det är en ren bagatell: det gäller bara att döda en bålstor jätte, och hon som ber därom är den högborna prinsessan Micomicona af Etiopien.»
— »Hon må vara hvem hon vill, svarade D. Quijote, så skall jag göra hvad jag är pliktig och mitt samvete bjuder mig att göra, enligt det kall hvartill jag bekänner mig.» Och vändande sig till damen sade han: »Må då Ers Dägelighet stiga upp, ty jag beviljar den ynnest ni behagar begära.»
— »Nåväl, sade damen, den jag begär är, att eder storsinnade person genast kommer med mig dit jag för eder, och lofvar mig att ej befatta sig med något annat äfventyr eller någon annan begäran[4], tills ni skaffat mig hämnd på en förrädare, som mot all gudomlig och mänsklig rätt hafver inkräktat mitt rike.»
— Jag förklarar, att därpå går jag in, svarade D. Quijote, och sålunda kunnen I, señora, hädanefter afkasta det svårmod som trycker eder och låta edert aftynade hopp fatta nytt mod och nya krafter; ty med Guds hjälp och min starka arms skolen I snart se eder åter insatt i edert rike och sittande på edert urgamla och mäktiga lands tron, till trots och förargelse för alla skurkar, som kunna vilja invända något däremot. Och låtom oss nu genast gripa verket an, ty i dröjsmål påstås det ligga fara.»
Den hjälpbehöfvande damen sträfvade med all makt att få kyssa hans händer; men D. Quijote, som i allt var en artig och belefvad riddare, ville omöjligt tillåta det, upplyfte henne fastmer från marken och omfamnade henne mycket höfviskt och artigt samt befallde Sancho att se efter Rocinantes sadelgjordar och sedan genast på ögonblicket hjälpa honom på med rustningen. Sancho tog ned denna, hvilken som en trofé hängde i ett träd, såg efter gjordarna och beväpnade sin herre i en handvändning; och när denne såg sig rustad sade han: »Låtom, oss nu i Guds namn draga härifrån för att bistå denna höga dam.»
Barberaren låg ännu på sina bara knän och gjorde sig stort besvär med att hålla sig från skratt och att hålla fast sitt skägg, ty, om han tappat det, hade de kanske alla stått där utan att vinna sitt goda syfte; men, när han såg att den sökta gunsten redan var beviljad och huru skyndsamt D. Quijote gjorde sig i ordning för att hålla sitt löfte, stod han upp och fattade sin härskarinna i handen, och båda två hjälpte upp henne på mulan. Därpå steg D. Quijote upp på Rocinante, barberaren satte sig till rätta på sitt ök, men Sancho gick fortfarande till fots, hvarvid han ånyo påmindes om förlusten af grållen genom saknaden efter honom. Men allt detta bar han med glädje, emedan han tyckte att hans herre nu var på god väg, ja helt nära att blifva kejsare, ty han trodde fullt och fast att D. Quijote skulle gifta sig med prinsessan och allraminst varda konung af Micomicón; det enda som gjorde honom något bekymmer var den tanken, att nämnda rike låge i negrernas land och att följaktligen hans tillkommande undersåtar allesammans skulle vara negrer. I sin inbillning fann han dock snart ett godt medel däremot, och han sade till sig själf: »Hvad gör det mig om mina underhafvande äro negrer? Jag behöfver ju bara taga dem ombord och föra dem till Spanien, där jag kan sälja dem och få kontant betalning för dem, och för de pengarna kan jag köpa ett gods, som ger adelskap, eller någon syssla, på hvilken jag kan lefva lugn i alla mina lifsdagar. Och så skulle man kanske slumra till och inte ha hvarken förstånd eller skicklighet att styra med sakerna och sälja en tretti eller tio tusen underhafvarde i en handvändning! Nej, vid Gud, jag skall jaga upp dem, stora och små eller hur det kan bära till, och huru svarta de än äro, skall jag förvandla dem till hvita eller guldgula gossar[5]. Kom ni bara, för jag är inte farlig[6]!» Med dessa tankar var han så upptagen och belåten, att han glömde förtreten att behöfva gå till fots.
Allt detta iakttogo Cardenio och prästen bakom några törnbuskar och visste ej hvad de skulle taga sig till för att komma i följe med de andra; men kyrkoherden, som var en förslagen man, hittade snart på hvad de skulle göra för att ernå sin önskan. Han tog nämligen en sax, som han bar på sig i ett fodral, afklippte mycket behändigt Cardenios skägg, klädde på honom sin egen gråa rock och gaf honom en svart kappa därofvanpå; för egen del behöll han blott byxor och tröja, och Cardenio såg så annorlunda ut mot förr, att han icke skulle hafva känt igen sig själf, äfven om han sett sig i en spegel. När detta var färdigt, hade visserligen, medan de klädde om sig, de öfriga hunnit förut, men de kommo dock lätteligen ut på stora vägen före dem, emedan de myckna snåren och de dåliga vägarna på den trakten gjorde att ridande ej kunde komma så fort som gående. De togo alltså plats nere på slätten, just där vägen lämnade bergen, och, när D. Quijote och hans sällskap kommo fram därifrån, ställde kyrkoherden sig och betraktade honom mycket noga, lät genom åtbörder förstå att han kände igen honom, och, efter att en god stund hafva sett honom i ansiktet, gick han emot honom med öppna armar och ropade högt: »Välsignad vare den stund, då jag återser honom, ridderskapets spegel, min gode landsman D. Quijote af La Mancha, blomstret och pärlan för allt hvad adeligt väsen heter, de nödställdas beskydd och hjälp, kvintessensen af alla vandrande riddare!» Och medan han sade detta, höll han fast om knäet af D. Quijotes vänstra ben. Denne åter, högst förvånad öfver hvad han såg och hörde den andre säga och göra, betraktade honom uppmärksamt och igenkände honom slutligen. Han vardt som slagen af häpnad öfver att se honom och gjorde sig all möda att komma ned af hästen; men kyrkoherden tillät det icke, hvarför D. Quijote sade: »Jo, tillåt mig, herr licentiat, ty det är ej rätt att jag sitter till häst, när en så högvördig person som Ers Nåd är till fots.»
— »Därtill kan jag omöjligt samtycka, sade kyrkoherden; må er höga person sitta kvar på sin häst, ty till häst utför ni de största bragder och äfventyr, som skådats i vår tid; hvad mig, prästman fastän ovärdig, beträffar, är det nog att få sätta mig upp bak på någon af detta herrskapets mulåsnor, som äro i sällskap med Ers Nåd, i fall de ej hafva något däremot, och då skall jag till och med tro mig rida på hästen Pegasus eller på den zebra eller stridshingst, som bar den ryktbare moren Muzaraque[7] och som än i dag ligger förtrollad i den stora kullen Zulema, icke långt från den berömda staden Complutum.»
— »Därpå hade jag verkligen icke tänkt, min bäste herr licentiat, svarade D. Quijote, men jag är viss att min rådiga prinsessa för min skull skall täckas befalla sin kammarjunkare[8] att lämna sin plats på mulåsnan åt Ers Nåd, och han kan sitta bakpå, så vida hon tål det.»
— »Det gör hon visst, som jag tror, svarade prinsessan; och jag vet äfven att det ej behöfs att befalla min herr kammarjunkare det, ty han är så belefvad och har sådana hofmannaseder, alt han icke skall tillåta att en andlig man går, när möjlighet finnes att han kan få rida.»
— »Så är det», svarade barberaren, steg af på ögonblicket och bjöd prästen att sitta i sadeln, och denne tog plats där utan att låta länge bedja sig. Men det ledsamma var att, när barberaren skulle sätta sig upp bakpå, mulåsnan, som var ett legoök, — hvarmed är tillräckligt sagdt att hon var elak af sig, — kastade upp bakbenen en smula och slog bakut ett par tag så väldigt att, om hon träffat mäster Niklas på bröstet eller i hufvudet, han skulle hafva önskat upptäcktsresan efter D. Quijote för pocker i våld. Så som det var, vardt han så förskräckt att han störtade till marken och därvid så föga aktade på sitt lösskägg, att han tappade det, och, när han såg sig hafva mistat det, fann han ej annat råd än att skyla ansiktet med båda händerna och jämra sig att hans kindtänder blifvit utslagna. När D. Quijote såg hela denna skäggtofva utan käkar och utan blod ligga ett godt stycke från den fallne kammarjunkaren, utbrast han: »Vid Gud är icke detta ett stort under! Skägget har blifvit afsparkadt och skildt från ansiktet så nätt som om man gjort det med flit!»
Kyrkoherden, som såg huru hans påhitt lopp fara att upptäckas, skyndade strax efter skägget och gick dit där mäster Niklas ännu låg och skrek, tryckte hans hufvud mot sitt bröst och påsatte honom med detsamma skägget, under det han mumlade några ord öfver honom, hvilka han sade vara en besvärjelse, som ägde kraft att fästa skägg, såsom de genast skulle få se. När han nu åter hade satt på honom det, trädde han undan och där stod barberaren lika välbeskäggad och frisk som förut. Däröfver förundrade sig D. Quijote högligen och bad prästen att vid tillfälle lära honom denna besvärjelse; ty han menade att dess kraft nog sträckte sig till mer än att fästa skägg, eftersom det vore klart att, då skägget sletes bort, måste äfven hud och kött fara illa och skadas, och, kunde den göra allt det bra igen, så hjälpte den nog också för mera än skägg. »Så förhåller det sig äfven», sade kyrkoherden och lofvade att lära honom den vid första tillfälle. De kommo därpå öfverens att nu skulle kyrkoherden sitta upp, och sedan skulle de tre skiftas vid styckevis, tills de komme till värdshuset, som kunde vara bortåt tre mil därifrån.
Under det sålunda tre redo, nämligen D. Quijote, prinsessan och kyrkoherden, och tre gingo till fots, Cardenio, barberaren och Sancho Panza, sade D. Quijote till damen: »Ers Höghet, min härskarinna, må nu öfvertaga ledningen hvart oder helst behagar.»
Innan hon kunde svara, sade licentiaten: »Till hvilket rike vill Ers Herrlighet föra oss? Är det händelsevis till konungariket Micomicón? Ja, så måste det vara, eller känner jag klent till konungariken.» Hon, som väl förstod sig på allt, märkte att hon borde svara ja och sade därför: »Ja, herr licentiat, till detta konungarike ligger min väg.»
— »Om så är, sade kyrkoherden, komma vi att färdas midt igenom min by, och därifrån skall Ers Nåd taga vägen till Cartagena, där Ni, om lyckan är god, kan inskeppa Eder, och, är vinden gynnsam, hafvet lugnt och utan stormar, så är ni väl på något mindre än nio år i sikte af den stora sjön Meona, nej Meotis[9] menar jag, som ligger föga mer än hundra dagsresor hitom Ers Höghets konungarike.»
— »Vördige herre, Ers Nåd misstar sig, sade hon; ty det är icke två år sedan jag reste därifrån, och jag har sannerligen på hela tiden icke haft godt väder. Men ändå har jag kommit så långt att jag fått skåda hvad jag så mycket åtrådde, nämligen herr D. Quijote af La Mancha, om hvilken jag hörde talas, så fort jag satte foten på Spaniens jord, och det var hvad jag sålunda hörde, som dref mig att oppsöka honom för att anförtro mig åt hans ädelmod och öfverlämna min rättvisa sak åt hans oöfvervinneliga arms hjältemod.»
— »Inga vidare loford, jag ber, inföll här D. Quijote, ty jag är en fiende till allt slags smicker; och äfven om detta icke är något sådant, sårar dock dylikt tal mina kyska öron. Hvad jag kan säga, min nådiga härskarinna, det är att, antingen jag har hjältemod eller ej, skall det jag har eller icke har användas till eder tjänst, ända därhän att sätta lifvet till. Vi kunna emellertid låta detta vara till sin tid, och jag beder herr licentiaten säga mig, hvilken orsak fört honom till dessa nejder så helt allena, utan tjänare och så lätt utrustad, att jag riktigt är förskräckt däröfver,»
— »Därtill kan jag i korthet svara, genmälde kyrkoherden, att Ers Nåd, herr D. Qunijote, skall veta, hurusom jag och mäster Niklas, vår vän och barberare, ämnade oss till Sevilla för att uppbära några penningar, som en min släkting, hvilken för många år sedan for till Indien, hade skickat mig, och det gick minsann till mera än sextio tusen fullviktiga specier[10], som ju ej är någon småsak. Men när vi i går kommo genom denna trakt, öfverföllo oss fyra röfvare och fråntogo oss allt till och med skägget, och detta fråntogo de oss så grundligt att barberaren måste sätta på sig ett lösskägg; och äfven den här unge mannen — här pekade han på Cardenio — foro de illa fram med. Och det bästa är, att här i hela trakten går ett allmänt rykte, att de som öfverföllo oss tillhöra en kedja galerslafvar, hvilka nästan alldeles här på platsen lära hafva blifvit befriade af en man med sådan hjältekraft, att han förlossade dem från deras bojor i trots af kommissarien och vaktkarlarna. Utan tvifvel måste den mannen hafva varit från förståndet eller också en lika arg skälm som de, eller en människa utan hjärta och samvete, då han så kunde släppa vargen bland fåren, räfven bland hönsen, flugan i honungen; då han så kunde gäcka rättvisan och handla emot sin konung och borne herre, efter det stred mot dennes lagliga påbud; då, säger jag, han kunde beröfva galererna deras armar[11] och ställa till så mycken oro bland det Heliga Brödraskapet, som i många år lefvat i fred och ro; då, kort sagdt, han kunde begå en gärning, genom hvilken hans själ tager skada och hans kropp ingenting vinner.»
Sancho hade för kyrkoherden och barberaren berättat äfventyret med galerslafvarna, hvilket hans herre så ärofullt bestått, och därför använde prästen vid sin berättelse så starka ordalag, för att se hvad D. Quijote skulle säga eller göra. Men denne skiftade färg vid hvarje ord och vågade ej omtala, att det var han som varit dessa hedersmäns befriare.
— »Dessa människor, fortsatte kyrkoherden, voro alltså de som plundrade oss, och må Gud i sin barmhärtighet förlåta honom, som ej tillät att de ofverlämnades åt sitt välförtjänta straff!»
- ↑ Detta är icke ett tomt talesätt, utan menadt på fullt allvar. Enligt den i Spanien (och äfven på andra håll) gällande äktenskapsrätten är blotta äktenskapslöftet, när det göres inför vittnen och i synnerhet i sådana fall som detta mellan Fernando och Dorotea, till giltighet och verkan lika kraftigt som ett i eljest vanlig form ingånget äktenskap. Till och med enligt svensk lag är trolofning en så sträng förbindelse, att den ej på ryggas ensidigt, utan att den vållande parten mister rättigheten att »bygga äktenskap med någon annan, så länge den öfvergifne ej förlikt är», och under ett visst gifvet förhållande säges trolofningen uttryckligen vara »ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel» (giftermålsbalkens 3 och 4 kapitel).
- ↑ Man får härvid erinra sig, att i katolska länder det var och fortfarande är präster af alla grader förbjudet att gifta sig (celibat).
- ↑ Hela detta uppträde är i de minsta detaljer skildradt troget efter riddareromanerna. Clemencin, och efter honom Braunfels, anmärker, att det väsentliga vid alla dessa böner om en ynnest bestod däri, att riddaren måste lofva dess uppfyllande, innan han ännu visste hvad det var frågan om och hvad han förband sig till. Det var naturligtvis med denna beräkning som äfven den förklädda Dorotea framställde sin begäran.
- ↑ Också detta förekommer mången gång, och de riddare, som lofvat sådant, kunna därigenom komma i stor strid med sina egna önskningar. D. Quijote själf blir längre fram ett exempel därpå.
- ↑ hvita eller guldgula gossar, naturligtvis = silfver- och guldmynt.
- ↑ jag är icke farlig. Originalet har que me mamo Ios dedos, ursprungligen = jag suger på fingrarna; men uttrycket användes därjämte om en person, den där med afsikt ställer sig tölpig och gör sig dummare än han är, såsom nu Sancho för att (i inbillningen) lura de stackars negrerna.
- ↑ Det är icke bekant, om moren Muzaraque red på en zebra eller på något annat djur; ja, denne »ryktbare mor» är nu för tiden alldeles glömd och förgäten. Man kan antaga, att i Cervantes’ barndom en folkvisa om Muzaraque ännu sjungits i Alcalá de Henares, som var hans födelseort och i hvars närhet kullen Zulema ligger. Complutum är ett stadsnamn, som förekommer redan hos romerska författare och som af spaniorerna anses hafva betecknat det nuvarande Alcalá.
- ↑ kammarjunkare, se not. 6 på sid. 64 här ofvan.
- ↑ Meotis = Romarnes Mæotis = Azovska sjön.
- ↑ Originalets ord är pesos, en benämning, som mest förekommer i spanska Amerika och Mexiko, för det silfvermynt, som i Spanien vanligen kallas duro och i värde är lika med en dollar eller fem francs. En spansk duro innehåller tjugu realer, och detta gör att ordet någon gång bland allmogen användes som liktydigt med ett tjog, så att t. ex. man kan få höra en 80-åring på frågan, huru gammal han är, svara att han är fyra duros.
- ↑ deras armar för originalets deras fötter, d. v. s. årorna, med hvilka galererna sättas i rörelse.
← Tjuguåttonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettionde Kapitlet → |