Don Quijote förra delens senare hälft/42
| ← Fyrtioförsta Kapitlet |
|
Fyrtiotredje Kapitlet → |
FYRTIOANDRA KAPITLET.
Hvilket handlar om det, som ytterligare tilldrog sig på värdshuset samt om många andra läsvärda saker.
Efter dessa ord tystnade slafven, och D. Fernando sade till honom: »Det sätt, hvarpå ni, herr kapten, har berättat denna märkvärdiga historia, har i sanning varit sådant, att det motsvarar det ovanliga och besynnerliga i själfva tilldragelsen: allt är främmande och märkvärdigt och fullt af tillstötar, som sätta åhöraren i förundran och spänning, och det nöje vi erfarit af att lyssna till eder är så stort att, äfven om morgondagen anträffade oss upptagna af samma berättelse, skulle det ändock fägna oss att få höra den på nytt.»
När han sagt detta, erbjödo sig kyrkoherden[1] och alla de öfriga att i allt hvad som vore dem möjligt stå honom till tjänst, och de gjorde det i så vänliga och uppriktiga ordalag, att kaptenen fann sig högst förnöjd öfver deras välvilliga stämning. Särskildt erbjöd honom D. Fernando att, om kaptenen ville resa hem med honom, skulle han styra om att hans bror markisen stode fadder vid Zoraidas dop, och han själf för sin del skulle sörja för honom så, att han kunde komma hem i sitt land på ett så värdigt och anständigt sätt, som höfdes hans person. För allt detta tackade slafven på det förbindligaste, men ville icke mottaga något af hans ädelmodiga anbud.
Härunder inbröt redan natten, och, just som det mörknade, anlände till värdshuset en vagn, åtföljd af några män till häst. De begärde härbärge, hvarpå värdinnan svarade att i hela värdshuset funnes ej så mycket som en handsbredd ledig. »Om så också är, sade en af ryttarna, som kommit in på gården, får det icke fattas rum för herr lagmannen[2], som kommer här.»
Vid denna titel tog värdinnan vid sig och sade: »Det är som så, ser herrn, att jag inte har några sängar; om hans nåd herr lagmannen har en sådan med sig, som han ju väl har så må han då ändtligen taga in här, så skola min man och jag lämna vårt rum för att göra det bekvämt för hans nåd.» — »Må ske då», sade tjänaren.
Emellertid hade redan en man stigit ur vagnen, hvars dräkt genast röjde hans ämbete och syssla, ty hans långa rock med högt uppslagna vida ärmar[3] visade att han var en lagman, såsom hans tjänare hade sagt. Han ledde vid handen en flicka, som tycktes vara omkring sexton år; hon var resklädd och så prydlig, så vacker och så behaglig, att hennes anblick tvingade alla till beundran; ja, hade de icke sett Dorotea, Lucinda och Zoraida, som befunno sig i värdshuset, skulle de hafva trott att maken till en sådan skönhet som denna unga frökens svårligen stått att finna.
Vid lagmannens och flickans ankomst var D. Quijote tillstädes, och, när han fick se den främmande, sade han: »Med all trygghet kan Eders Nåd inträda och fritt röra sig i denna borg; ty, fastän den är trång och klent försedd med bekvämligheter, finnes det inget trångmål eller obekvämlighet i världen, som ej lämnar utrymme för vett och vapen, isynnerhet om vett och vapen medföra skönheten till ledarinna och vägviserska, såsom Eders Nådes vett har i denna sköna fröken, för hvilken icke blott borgar böra öppna sig och visa sitt innandöme, utan äfven klippor remna och berg skilja sig åt och sänka sig för att välkomna henne. Må alltså, upprepar jag, Eders Nåd stiga in i detta paradis, ty här skall ni finna stjärnor och solar till sällskap åt den himmel, som Eders Nåd för med sig; här skall ni finna vapen i deras förträfflighet, och skönhet i dess yppersta fullkomlighet.»
Lagmannen vardt förundrad öfver D. Quijotes tal och började att betrakta honom mycket uppmärksamt; hans ulseende förvånade honom icke mindre än hans yttranden, och, utan att kunna finna några ord för att svara honom, råkade han i ny förvåning, då han såg Lucinda, Dorotea och Zoraida uppträda, hvilka, vid underrättelsen om de nya gästerna och den skildring värdinnan gifvit dem af den unga damens skönhet, kommit för att få se och emottaga henne. Men D. Fernando, Cardenio och kyrkoherden hälsade honom på ett begripligare och höfligare sätt än D. Quijote gjort. Herr lagmannen steg verkligen in alldeles förbryllad så väl af hvad han såg som af hvad han hörde, och de sköna på värdshuset välkomnade den sköna flickan. Kort sagdt, lagmannen märkte nog att alla de närvarande voro förnämt folk, men D. Quijotes gestalt, ansikte och hållning gjorde att han icke visste hvad han skulle tro. Sedan man växlat ömsesidiga artigheter och undersökt värdshusets lägenheter, stannade man vid det förra beslutet, att alla damerna skulle intaga den redan omtalade kammaren och att herrarne skulle hållas utanför, likmed att den unga flickan, som var hans dotter, fick vara tillgjorde; och med en del af värdshusvärdens smala säng och med hälften af den, som lagmannen medförde, inrättade de sig den natten bekvämare än de hade trott.
Den befriade slafvens hjärta hade, från första ögonblicket då han såg lagmannen, klappat häftigt och det hade anat honom att denne vore hans broder; han sporde nu en af tjänarne, som åtföljde den senare, hvad hans herre hette och om han visste hvarifrån han var. Tjänaren svarade henom, att lagmannen var licentiaten Juan Perez de Viedma och att han hade hört sägas, att han vore från ett ställe i bergstrakten vid Leon. Detta meddelande och hvad han själf sett öfvertygade honom fullständigt att den andre var hans broder, hvilken enligt faderns råd had ägnat sig åt studierna; upprörd och glad kallade han D. Fernando, Cardenio och kyrkoherden afsides, berättade för dem hvad som var på färde och förvissade dem om att lagmannen var hans broder. Tjänaren hade äfvenlades sagt honom att hans herre vore stadd på resa till Indien, där han blifvit anställd vid hofrätten i Méjico; han fick också veta att den unga flickan var lagmannens dotter, att hennes födelse hade kostat modern lifvet och att fadern hade blifvit mäkta rik genom hemgiften, som jämte dottern stannade i huset. Han begärde deras råd huru han skulle gå tillväga för att upptäcka sig eller för att först erfara huruvida efter det han upptäckt sig för brodern, denne skulle skämmas öfver att se honom fattig eller mottaga honom hjärtligt och kärleksfullt. — »Må det öfverlåtas åt mig att utröna detta, sade kyrkoherden, så mycket hellre som det omöjligt kan tänkas annat än att ni, herr kapten, skall bli mycket väl mottagen, ty det ädla och kloka väsende, som er broder röjer i sitt uppträdande, tyder icke på att han är en öfvermodig människa, som ej vill kännas vid sina släktingar, ej heller därpå, att han icke skulle förstå att betrakta lyckans skiftningar från deras rätta synpunkt.»
— »I alla fall, sade kaptenen, skulle jag vilja gifva mig tillkänna ej alldeles oförberedt, utan på omvägar.»
— »Jag säger eder ju, genmälde kyrkoherden, att jag skall ordna saken, så, att vi alla varda nöjda.»
Under tiden hade kvällsvarden blifvit framsatt och alla satte sig till bords, utom den befriade slafven och damerna, hvilka spisade för sig själfva i dessas rum. Under måltiden sade prästen: »Med samma namn som Ers Nåd, herr lagman, hade jag en kamrat i Konstantinopel, där jag några år varit i slafveri, och den kamraten var en af de duktigaste krigare och kaptener, som funnos i hela spanska infanteriet; men, lika modig och tapper han var, lika olycklig var han.» — »Och huru hette den kaptenen, min värde herre?» frågade lagmannen. — »Han hette, svarade kyrkoherden, Rui Pérez de Viedma och var bördig från ett ställe i bergstrakten vid León. Han berättade mig något som händt hans fader med hans bröder, och, hade icke en så sannfärdig man som han berättat mir det, skulle jag hafva ansett det för en saga, sådan som gamla gummor pläga berätta om vintern vid brasan; ty han sade mig att hans fader hade fördelat sin förmögenhet mellan tre söner, som han hade, och därtill gifvit dem några råd bättre än dem man finner hos Dionysius Cato.[4] Och det kan jag säga, att det rådet han följde att gå ut i krig hade slagit så väl ut för honom, att han inom få år genom sitt mod och sin tapperhet och utan annat förord än af sin stora förtjänst steg till kapten vid fotfolket och var på god väg att rätt snart blifva öfverste; men lyckan var honom oblid, ty, just när han hade kunnat vänta att vinna hennes gunst, miste han den, i det han mista sin frihet på den sälla dag, då så många återfingo den, nämligen i slaget vid Lepanto. Jag för min del miste henne i Goleta, och senare träffades vi genom hvarjehanda händelser som kamrater i Konstantinopel. Därifrån kom han till Algier, där jag vet att han råkade ut för ett det sällsammaste äfventyr i världen.»
Nu fortfor prästen och berättade i korthet hvad som hade händt brodern med Zoraida, och lagmannen lyssnade så uppmärksamt till alltsammans, att han aldrig som lagman i sittande rätt varit så uppmärksam som då. Kyrkoherden gick blott till det ögonblicket, då fransmännen plundrade de kristna, som voro i båten, och det arma och nödställda läge hvari hans kamrat och den sköna morinnan hade råkat; om dessa sade han sig icke veta hvad som blifvit af dem, om de kommit fram till Spanien eller om fransmännen tagit dem med sig till Frankrike.
Allt hvad kyrkoherden förtäljde åhörde kaptenen, som stod något afsides och gaf akt på alla sin broders rörelser. När denne såg att kyrkoherden redan hade hunnit till slutet af sin berättelse, drog han en djup suck, hans ögon fylldes med tårar, och han sade: »Ack, herre! om ni visste huru nära de saker ni nu berättat röra mig! så nära att jag nödgas visa det med dessa tårar, som i strid mot det passande och mot all min själfbehärskning frambryta ur mina ögon! Denne tappre kapten, som ni omtalat, är min äldste broder, hvilken, såsom kraftfullare och mera högtsträfvande än jag och min andre broder[5] valde krigarens ärofulla och ansedda yrke, den ena af de tre banor, som vår fader föreslog oss, såsom ni hörde af eder vän i den berättelsen, hvilken föreföll eder som en sannsaga. Jag inträdde på den lärda banan, på hvilken Gud och min flit förhjälpt mig till den ställning, hvari ni ser mig. Min närmast äldre broder bor i Perú och är så rik, att med det han sändt min fader och mig har han rikligen gäldat den arfslott han tog med sig, ja till och med gifvit min fader medel i hand att fullt kunna följa sin medfödda frikostighet; äfven jag har därigenom kunnat under bättre villkor och mera efter mitt stånd taga mig fram under min studietid och ernå det ämbete jag nu innehar. Min fader lefver ännu, ehuru han nästan dör af längtan att få höra något om sin äldste son, och han anropar Gud i ständiga böner att ej tillycka hans ögon i döden förr än han fått skåda sin son vid lif. Öfver denne, som är så förståndig, undrar jag likväl att han under alla dessa vedermödor och bedröfliga förhållanden, eller åtminstone när det gick honom väl, försummat att därom underrätta sin fader; ty, om han eller någon af oss hade vetat om det, skulle han icke behöft invänta underverket med rörkäppen för att erhålla sin lösepenning. Hvad som emellertid nu bekymrar mig är ovissheten om de där fransmännen gifvit honom friheten eller bragt honom om lifvet för att dölja sitt röfveri. Detta allt skall nu hafva till följd att jag icke kan fortsätta min resa med samma tillfredsställelse som jag började den, utan med allsköns sorg och bedröfvelse. Ack, du min gode broder! den som nu visste hvar du är, så skulle jag uppsöka dig och befria dig ur dina svårigheter, äfven om det skedde med svårigheter för mig själf! Ack, den som till vår gamle fader kunde bringa nyheten om att du vore vid lif! och låge du äfven i Berberiets djupaste fängelsehålor, skulle hans och min broders och mina egna rikedomar taga ut dig därifrån. Och du, sköna och ädelmodiga Zoraida! den som finge vedergälla dig för det goda du gjort min broder! Den som finge vara närvarande vid din själs pånyttfödelse[6] och vid den förmälning, som skulle bereda oss alla en stor glädje!»
Dessa och andra ord af liknande innehåll yttrade lagmannen och var så djupt gripen af de underrättelser man gifvit honom om hans broder, att alla de, som hörde honom, med lifliga tecken af rörelse visade sitt deltagande i hans känslor.
När nu kyrkoherden såg att han så väl lyckats i sin afsikt och med det som kaptenen önskade, ville han icke längre lämna dem alla så sorgsna; han reste sig därför från bordet, gick in i det rum där Zoraida var och fattade henne vid handen, och efter henne kommo Lucinda, Dorotea och lagmannens dotter. Kaptenen stod och väntade på hvad kyrkoherden ämnade göra, och detta var helt enkelt att denne med andra handen likaledes fattade honom själf och så gick med paret fram till lagmannen och de öfriga herrarna och sade: »Herr lagman, upphör med edra tårar, och må eder längtan nu rikligen tillfredsställas med all upptänklig lycka, ty ni har här närvarande eder käre broder och eder kära svägerska: den man som ni här ser är kapten Viedma, och detta är den morinnan, som beredde honom så mycket godt. Fransmännen, som jag nämnt för eder, hafva försatt dem i det trångmål ni ser, på det ni må visa edert ädla hjärtas storsinthet.»
Kaptenen skyndade fram för att omfamna sin broder, och denne lade båda händerna på hans axlar för att betrakta honom på något afstånd; men, då han riktigt känt igen honom, slöt han honom så innerligt i sin famn och utgöt så ömma glädjetårar, att de fleste närvarande ej kunde afhålla sig från att gråta med honom. De ord som de båda bröderna sade till hvarandra, de känslor de lade i dagen, knappt tror jag att de kunna tänkas, och än mindre att de kunna beskrifvas. Där omtalade de i korta ord för hvarandra sina lefnadsöden; där visade de den trogna vänskapen mellan två bröder sådan den bör vara; där omfamnade lagmannen Zoraida; där ställde han sin förmögenhet till hennes förfogande; där förde han sin dotter i hennes armar; där lockade den vackra kristna och den undersköna moriska flickan på nytt tårar ur allas ögon. Där står D. Quijote uppmärksam, utan att säga ett ord, grubblande på dessa sällsamma händelser, dem han alla tillskref det vandrande ridderskapets gyckelbilder. Där öfverenskommo de att kaptenen och Zoraida skulle vända om med hans broder till Sevilla och underrätta deras fader om att han vore återfunnen och fri, på det den gamle, så vidt han det förmådde, måtte infinna sig vid Zoraidas förmälning och dop; ty för lagmannen var det icke möjligt att uppgifva den resa han förehade, emedan han fått underrättelse att en månad därefter en flotta skulle afsegla från Sevilla till Nya Spanien, och det skulle hafva medfört stort obehag för honom att icke begagna denna lägenhet.
Alla voro nu förnöjda och glada öfver den lyckliga vändningen i den befriade slafvens öde, och, då natten redan tillryggalagt nära två tredjedelar af sin bana, beslöto de att för återstoden däraf gå hvar till sitt och söka hvila. D. Quijote erbjöd sig att öfvertaga borgens bevakning, på det de ej måtte öfverfallas af någon jätte eller annan äfventyrlig slyngel, de där vore snikna efter den stora skatt af skönhet som förvarades i borgen. De, som kände honom, tackade honom därför, och underrättade lagmannen om D. Quijotes besynnerliga sinnelag, hvilket icke litet roade honom.
Sancho Panza ensam förargades, och det i hög grad, öfver att det dröjde så länge med att gå till hvila, men han var också den ende, som inrättade det åt sig bättre än de andra, i det han kastade sig ned på sin åsnas täcken och sadeltyg, hvilka sedermera kommo att stå honom så dyrt, såsom längre fram skall förtäljas.
Sedan alltså damerna begifvit sig till sitt rum och de öfriga inrättat sig på det minst dåliga vis de kunde, trädde D. Quijote ut ur värdshuset för att, som han lofvat, hålla vakt vid borgen.
Det hände sig så att, när föga fattades till daggryningen, trängde till damernas öron en så välljudande och god röst att den tvang dem alla att låna ett uppmärksamt öra däråt, isynnerhet Dorotea, som låg vaken och vid hvars sida doña Klara de Viedma sof; så hette nämligen lagmannens dotter. Ingen kunde tänka sig hvem den var, som sjöng så väl, och det var blott sång utan ackompanjemang af något instrument. Emellanåt tyckte de att sången kom från gården, än åter från stallet; och, under det de i denna ovisshet lyssnade mycket uppmärksnamt, kom Cardenio till kammardörren och sade: »Den som ej sofver, bör lyssna, så skolen I få höra en ung mulásnedrifvares röst, som sjunger alldeles förtjusande.» — »Vi hafva redan hört den», svarade Dorotea. Därmed aflägsnade sig Cardenio, och Dorotea som uppbjöd all sin uppmärksamhet, hörde att orden till sången lydde sålunda:
- ↑ I alla tre originalupplagorna står det D. Antonio; men någon person med detta namn fanns ej då i detta sällskap, som lyssnat till slafvens berättelse. Här föreligger således säkerligen ett skrif- eller tryckfel. I 1607 års Bruxelles-upplaga rättades det till Cardenio, hvilket sedermera blifvit den vanliga läsarten; men Ramón Máinez har föredragit el cura, af det goda skäl, att i 38:e kapitlet (sid. 133 här ofvan) kyrkoherden uttryckligen nämnes såsom den, hvilken beder slafven om fortsättningen af hans historia; »kyrkoherden och alla de andra» heter det där och då är det riktigast att det heter så äfven här, och ej Antonio eller Cardenio.
- ↑ Originalet har oidor, hvarmed förstås bisittare i en öfverdomstol, således ungefär vårt assessor eller hofrättsråd eller något dylikt; men, då vi fordom äfven hade lagmän såsom öfverdomare, har det synts lämpligt att bibehålla detta uttryck, som vunnit häfd i närmast föregående svenska öfversättning.
- ↑ Denna dräkt hade af Filip II blifvit strängt föreskrifven för statsråd och öfverdomare.
- ↑ En i fyra böcker indelad samling tänkespråk, hvart och ett bestående af två hexametrar, spelade under hela medeltiden en stor roll både i original (latin) och öfversättningar; man tillskref densamma en viss Cato (eller ännu bestämdare, såsom här, Dionysius Cato), men det är sannolikt att detta namn blott i allmänhet skall beteckna tänkespråken som visa.
- ↑ Enligt originalet borde det visserligen heta »en annan min yngre broder», men i början af D. Rui Pérez’ berättelse (39:e kap., sid. 135 här ofvan) säges uttryckligen, att det var den yngste af bröderna, som ville begifva sig till Salamanca att där fortsätta sina studier, och följaktligen var den som farit till Perú den mellersta af dem och äldre än lagmannen.
- ↑ Härmed menas naturligtvis Zoraidas dop såsom tecken till hennes upptagande i den kristna (katolska) församlingen.
| ← Fyrtioförsta Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtiotredje Kapitlet → |