Don Quijote förra delens senare hälft/43
| ← Fyrtioandra Kapitlet |
|
Fyrtiofjärde Kapitlet → |
FYRTIOTREDJE KAPITLET.
Där den unge mulåsnedrifvarens angenäma historia berättas, jämte andra märkvärdiga tilldragelser, som förekommo.
irrande på hafvet far,
utan hopp att nå den hamnen,
som för färden målet var.
fjärran, på den blåa våg;
ej så skön, så glansrik stjärna
fordom Palinurus[1] såg.
helt förvirrad seglar jag;
ögat vid den stjärnan hvilar
utan hvila natt och dag.
stränghet, mot allt bruk och skick,
äro moln, som henne dölja
för min skarpa forskningsblick.
Allt mitt ljus jag får af dig;
vet, den stund då du dig döljer
varder dödens stund för mig.
När sångaren hunnit dit, tyckte Dorotea det icke vara
rätt om Klara ej finge höra en så vacker röst; hon ruskade
henne därför vaken och sade till henne: »Förlåt mig, min
unge, att jag väcker dig, ty jag gör det, på det du må
få det nöjet att höra den bästa röst du kanske hört i hela
ditt lif.»
Klara vaknade och, ännu alldeles sömndrucken, förstod hon icke strax hvad Dorotea sade henne; hon frågade därför om, Dorotea upprepade sina ord, och nu vardt Klara uppmärksam. Men knappt hade hon hört två verser, med hvilka sångaren fortsatte, så öfverföll henne en så häftig darrning, som om hon legat sjuk i ett våldsamt anfall af fjärdagsfrossa, och, innerligt omfamnande Dorotea, sade hon: »Ack, min hjärtans kära fröken! hvarför väckte du mig? Den största välgärning ödet just nu kunde visa mig var att hålla mina ögon och öron tillslutna, för att slippa se eller höra denne olycklige sångare.»
— »Hvad är det du säger, barn? Betänk att sångaren påstås vara en mulåsnedrifvare.»
— »Det är han inte, sade Klara, utan han är herre till flera gods och till en plats i mitt hjärta, så säker att, om han ej själf vill uppgifva den, skall den aldrig i evighet fråntagas honom.»
Dorotea häpnade öfver Klaras ord, hvilka voro så fulla af djup känsla, att de tycktes henne vida öfverträffa hvad man kunde vänta sig af en flickas utveckling vid så unga år, och sade därför till henne: »Ni talar så eget, fröken Klara, att jag ej kan förstå er; förklara er tydligare och sig mig hvad ni menar med gods och plats i edert hjärta, och med den här sångaren hvars röst gör er så upprörd. Men säg mig ingenting just nu, ty jag vill ej, för att lugna er oro, gå miste om nöjet att höra sångaren, hvilken tyckes mig åter ta upp sin sång med andra ord och en annan melodi.» — »Gärna för mig», svarade Klara och höll för båda öronen med händerna för att icke höra honom. Däröfver förundrade sig Dorotea ånyo, men hon lyssnade nu till det som sjöngs, och märkte att man fortfor sålunda:
som väg dig bryter genom tusen faror!
ditt mål, det en gång svurna,
du söker käckt bland törnestigens snaror.
Låt aldrig modet falla,
om än vid hvarje steg dig dödens budskap kalla.
skall aldrig segerns ärekransar vinna,
och den, som flyr för striden
mot ödets udd, ej lyckans gunst kan finna,
ej den, som svärdet fäller,
för hvilkens sinne hvilan högre gäller.
att kärleks lön en dyrköpt skatt är vorden;
i pris man kan ej sätta
mer högt än den hvad helst oss skänks på jorden,
och rätt har han som lärde:
hvad föga kostat står i ringa värde.
till möjlighet omöjligheter bytas;
där jag min trohet gifver,
uppi min bana alla hinder brytas.
Så skall mitt mål jag hinna
och själfva himlen re’n på jorden finna.
Här tystnade rösten, och Klara började åter snyfta. Allt
detta upptände ännu mer Doroteas begär att få veta orsaken
till den ljufva sången och den bittra gråten, och hon frågade
därför om igen hvad det var som Klara förut velat säga henne.
Nu tryckte Klara henne fastare till sitt hjärta och, fruktande
att höras af Lucinda, höll hon sin mun så tätt till Doroteas
öra, att hon kunde tala tryggt utan att någon annan hörde
henne, och sade: »Denne sångare, min fröken, är son till en
adelsman från konungariket Aragonien, hvilken äger två gods
och i residensstaden bodde gent emot min faders hus; och ehuru
min fader hade gardiner för fönsterna om vintern och
spjälgaller[2] om sommaren, så vet jag ej hur det gick till eller
inte gick till, men den här herren, som gick på universitetet,
fick syn på mig, jag vet inte om i kyrkan eller annorstädes;
kort sagdt, han vardt kär i mig och lät mig förstå det från
fönstren i sitt hus med så många tecken och så många tårar,
att jag måste tro honom, ja till och med älska honom, utan
att rätt veta hvad han ville mig. Bland de tecken han gjorde
mig var det ett, att han lade sin ena hand i den andra, hvarmed han ville låta mig veta att han gärna skulle gifta sig
med mig; och, ehuru jag mycket gladdes däråt, om det kunde
gå så, visste jag, ensam och moderlös som jag var, ej åt hvem
jag kunde meddela det, och lät därför saken ha sin gång,
utan att gifva honom någon annan ynnest än att, när min
far var ute och hans med, höja gardinen eller spjälgallret en
smula och visa mig i hel figur, hvaröfver han kände sig så
lycklig och såg så hänryckt ut, att man kunde tro att han
skulle mista förståndet. Emellertid nalkades tiden för min
faders afresa, och han sporde den, dock icke genom mig, efter
jag aldrig kunde få tala vid honom. Han vardt sjuk, som
jag förmodar af sorg, och sålunda kunde jag ej träffa honom
den dagen, då vi skulle resa, och säga honom farväl, om än
blott med ögonen. Men, då vi varit två dagar på vägen och just skulle taga in på ett hvilställe en dagsresa härifrån, såg
jag honom plötsligt vid porten till gästgifveriet klädd som
mulåsnedräng, och det så naturligt att, om jag icke haft hans
bild så troget inpräglad i mitt hjärta, hade jag omöjligt
kunnat igenkänna honom. Nu åter kände jag igen honom,
förvånades och gladdes; han betraktade mig i smyg och obemärkt
af min fader, för hvilken han alltid sticker sig undan, när
han söker komma i min närhet på vägarna och vid
gästgifvaregårdarna; och, då jag vet hvem han är och tillika
besinnar, att han för min skull gör en så mödosam resa till fots,
är jag färdig att dö af bekymmer, och dit hans fötter vända
sig, dit vända sig äfven mina ögon. Jag vet ej i hvilken
afsikt han kommer, ej heller hur han har kunnat komma bort
ifrån sin fader, som håller obeskrifligt af honom, emedan
sonen förtjänar det, såsom Ers Nåd skall få se, när ni råkar
honom. För öfrigt kan jag säga er, att allt hvad han sjunger
tar han ur sitt eget hufvud, ty jag har hört sägas att han
har goda kunskaper och är en förträfflig skald. Härtill
kommer ännu att, så ofta jag ser honom eller hör honom sjunga,
darrar jag i hela kroppen och blir hjärtängslig af fruktan att
min far skall känna igen honom och upptäcka vår ömsesidiga
böjelse. I hela mitt lif har jag aldrig talat ett ord med
honom, men ändå älskar jag honom så, att jag ej kan lefva
honom förutan. Detta, min fröken, är allt hvad jag kan säga
eder om denne sångare, hvars röst behagar er så mycket, och
endast på den kan ni nog märka att han inte är någon
mulåsnedräng, som ni säger, utan en herre öfver hjärtan och
jordagods.»
— »Säg ej mera, señora doña Klara, inföll nu Dorotea och gaf henne tusen kyssar; säg icke mera, upprepar jag, och vänta tills dagen kommer, ty jag hoppas till Gud att han må leda edra angelägenheter in på en sådan bana, att de skola få det lyckliga slut, som en så sedesam början förtjänar.»
— »Ack, min fröken! genmälde Klara, hvilket slut kan man väl hoppas, när hans fader är så förnäm och rik? han lär väl tycka att jag ej är god nog att vara piga, långt mindre maka åt hans son; och att gifta mig utan min fars vetskap, det vill jag ej göra för allt i världen. Jag kunde bara önska att denne ungersvennen vände tillbaka och läte mig vara; kanske, om jag jag ej finge se honom och vi skildes genom den långa vägsträcka vi hafva att resa, skulle den smärta lindras som jag nu känner, ehuru jag må då säga att detta medel, som nu föll mig in, lär nog båta mig bra litet; jag vet ej hvad katten det har varit eller hvar den här kärleken, som jag hyser till honom, har smugit sin in, då han är en sådan pojke och jag en sådan flickunge, ty jag tror sannerligen att vi äro lika gamla, och Jag har ännu ej fyllt sexton år, för pappa säger att jag fyller dem till nästa Mikaeli.»
Dorotea kunde ej hålla sig för skratt, när hon hörde hur barnsligt fröken Klara talade, och hon sade till henne: »Låt oss nu hvila den korta stund som, efter hvad jag tror, återstår af natten; i morgon är också en dag, och då skola vi styra saken till rätta, eller skulle jag sköta den bra klent.»
Härmed insomnade de, och i hela värdshuset rådde djup tystnad. Endast värdfolkets dotter och Maritornes sofvo icke; dessa båda, som redan kände till att D. Quijote hade en skruf lös och att han nu i fall rustning satt till häst och höll vakt utanför värdshuset, beslöto att spela honom ett spratt eller att åtminstone förkorta tiden genom att åhöra hans tokerier.
Det var nu så att i hela värdshuset fanns icke något fönster, som vetto utåt fältet, utan blott en vindsglugg, genom hvilken man plägede kasta ut foder. Vid denna glugg ställde sig de båda flickorna, som endast till hälften kunde kallas borgfröknar, och sågo huru D. Quijote satt till häst, stödd mot sin lansstång, och hur han tid efter annan drog så smärtsamt djupa suckar, att man kunde tro att för en hvar af dem hjärtat sletes ur kroppen på honom. Äfvenså hörde de honom med vek, öm och kärlig stämma säga: »O min härskarinna Dulcinea af Toboso, du all skönhets ytterlighet, du förståndets afslutning och topp, du skrin för det huldaste behag, all sedesamhets nederlag och enkannerligen begreppet af allt godt, sedligt och glädjande, som finnes i världen! ack säg, hvad gör väl nu Din Höga Nåd? Har du tilläfventyrs tankarna på den i dina bojor fångne riddaren, som endast för att tjäna dig åstundat af fri vilja att kasta sig i så många faror? Gif du mig underrättelse om henne, du himlaljus med de tre anletena![3] afundsam öfver henne skådar du henne kanske nu, där hon, vandrande i något galleri af sitt praktfulla palats eller med bröstet lutadt öfver en balkong, eftersinnar huruledes hon, sin dygd och höga ställning oförkränkt, skall kunna lugna den storm, som för hennes skull detta olyckliga hjärta utstår; hvilken sällhet hon skall gifva åt mina kval, hvilken hugsvalelse åt mina bekymmer, och, kort sagdt, hvilket lif åt min död och hvilken lön för mina tjänster! Och du, o Sol, som nu måste ha brådt med att sadla dina fålar för att komma tidigt ut och framträda att skåda min härskarinna! så fort du får se henne, beder jag dig att hälsa henne från mig; men akta dig att du icke, när du ser och hälsar henne, kysser henne i ansiktet, ty jag skall blifva mera svartsjuk på dig än du var på den lättfotade otacksamma, som kom dig att svettas och springa så mycket på de Tessaliska slätterna eller på Penei stränder, ty jag minnes ej riktigt hvar du då i din svartsjuka och kärlekslust lopp omkring.»[4]
Så långt hade D. Quijote hunnit i sina klagande utgjutelser, när värdshusvärdens dotter började tillropa honom ett pst! pst! och sade: »Ärade herre, täckes Ers Nåd komma litet närmare, om ni vill vara så god.»
Vid dessa tecken och ord vände D. Quijote på hufvudet och märkte vid månens sken, hvilken då var i sin fulla klarhet, huru man kallade på honom från gluggen, som för honom tycktes vara ett fönster, och det ändå med förgylld galler, såsom det höfves så präktiga borgar, som han inbillade sig att värdshuset var. Och strax på ögonblicket kom det för honom i hans galna fantasi, att om igen liksom förra gånger den däjeliga fröknen, borgfruns dotter, betagen af kärlek til honom, åter ville yppa för honom sin ömma låga, och i denna tanke samt för att icke visa sig ohöfvisk och otacksam, lät han Rocinante göra helt om, red fram till gluggen, och, när han fick se de båda flickorna, talade han sålunda: »Det ömmar mig om eder, däjeliga fröken, att I hafven vändt edra kärliga tankar åt ett håll, där det icke är tillstadt att besvara dem i enlighet med hvad eder höga förträfflighet och behaglighet förtjäna, för hvilket I dock icke bören gifva denne jämmerfulla vandrande riddare skulden, ity att kärleken hafver gjort det för honom omöjligt att antvarda sin vilja åt någon annan än åt henne, hvilken, i samma stund hans ögon henne skådade, han gjorde till sitt hjärtas allbjudande härskarinna. Hållen mig ursakad, ädla fröken, vänden åter till edert gemak och tvingen mig icke, genom ett tydligare uppenbarande af eder hug, att visa mig ännu otacknämligare. Men om I hos mig finnen något annat, hvarmed jag kan ställa till freds den älskog I till mig hysen, därest det icke är verklig kärlek, så bedjen mig fritt därom, ty jag svärjer eder vid denna nu från varande ljufveliga fienden min att på ögonblicket förskaffa eder det, om I så båden mig om en löck af Medusas hår, de där alla voro huggormar, eller ock om själfva solstrålarna innelykta i en flaska.»[5] — »Min fröken behöfver ingenting af det där, herr riddare», inföll härvid Maritornes.
— »Nå, kloka tärna, hvad behöfver då eder härskarinna?» sporde D. Quijote.
— »Blott en af edra vackra händer, sade Maritornes, för att på den tillfredsställa den brinnande trängtan, som fört henne till denna glugg, med sådan fara för hennes rykte att, om hennes fader hade märkt det, vore örat det minsta han skulle huggit af henne.»
— »Det skulle jag minsann vilja se! svarade D. Quijote; men han lär nog akta sig för det, så framt han ej, till lön för att hafva burit händer på sin förälskade dotters späda lemmar, åstundar att taga ett slut med förskräckelse, sådant som ännu ingen fader i världen tagit.»
Maritornes tog för gifvet att D. Quijote säkert skulle räcka henne handen, såsom hon begärt, och, beslutande i tankarna hvad hon ämnade göra, steg hon ned från gluggen och begaf sig till stallet, där hon tog grimman till Sancho Panzas åsna samt återvände skyndsamt till sin glugg, just som D. Quijote hade ställt sig upp på Rocinantes sadel för att kunna nå upp till gallerfönstret, där han inbillade sig att den kärlekskranka borgfröknen stod. Och, i det han räckte henne handen, sade han: »Tagen, min fröken, denna hand eller, rättare sagdt, detta tuktoris för alla missdådare i världen; tagen denna hand, säger jag, den ingen annan kvinnas hand har berört, icke ens hennes, som äger fullständigt välde öfver hela min person. Jag räcker eder den icke till att kyssas, utan på det I mågen betrakta väfnaden af dess nerver, fogningen af dess muskler, dess stora och väldiga ådror, hvaraf I kunnen sluta hurudan styrkan måste vara i den arm, som har en sådan hand.»
— »Det skola vi genast se», sade Maritornes, slog en löpknut på grimman, kastade den om handlofven på honom, steg därpå ned från gluggen och fastgjorde den återstående delen af grimman mycket starkt vid regeln till vindsdörren. D. Quijote, som kände det hårda repets skafning mot sin handlof, sade: »Snarare tyckes Eders Nåd skrapa än stryka min hand; behandlen henne icke så illa, eftersom hon icke bär skulden för det onda, som min hug vållar eder, ej heller är det rätt att I på en så ringa lem tagen hämnd för hela eder vrede; betänken att den där rätt älskar, han hämnas icke så orättvisligen.»
Men alla dessa D. Quijotes ord, dem lyssnade nu ingen till; ty, så snart Maritornes hade bundit fast honom, sprungo hon och den andra flickan sin väg, halfdöda af skratt lämnade honom så väl fängslad att han omöjligt kunde göra sig lös. Där stod han nu, som sagdt, med fötterna på Rocinante, hela armen inträdd genom gluggen samt fasthållen a handlofven och dörr-regeln, i största fruktan och ångest för att, om Rocinante toge ett steg åt ena eller andra hållet, han skulle bli hängande i armen. Han vågade därför icke göra den minsta rörelse, ehuruväl man af Rocinantes tålamod och stillsamhet kunde förmoda, att denne skulle bli stående ett helt sekel utan att röra på sig.
Till slut, när D. Quijote såg sig bunden och att damerna redan hade gått sin väg, föll han på den tanken att allt dett, skedde genom trolleri liksom förra gången, när den förtrollade moren till mulåsnedrifvare mörbultade honom i samma borg och han förbannade för sig själf sin brist på urskillning och förstånd, då han första gången kommit så illa ifrån denna borg och nu ändock vågat sig in i den för andra gången, ehuru det är en klok regel för vandrande riddare att, när de frestat på ett äfventyr och ej gått i land därmed, sådant är ett tecken att det icke är bestämdt för dem, utan för andra, och sålunda hafva de ej någon förpliktelse att fresta på det ännu en gång.
Det oaktadt drog han på armen, för att se om han kunde göra sig lös; men han var så väl fastbunden, att alla hans försök voro förgäfves. Visserligen är det sant att han drog försiktigt, på det Rocinante ej skulle röra på sig: och fastän han skulle velat sätta sig ned och taga plats i sadeln, kunde han ej annat än blifva stående på fötterna, om han ej ville slita handen af sig. Nu vardt det en längtan efter Amadis’ svärd, som ingen förtrollning kunde uträtta något emot; nu vardt det ett förbannande af hans öde; nu vardt det ett utmålande i bjärta färger af huru väl han skulle behöfvas i världen under den tid han vore förtrollad, ty det trodde han sig fullt och fast vara; nu vardt det att ånyo påminna sig sin älskade Dulcinea af Toboso; nu vardt det att ropa på hans gode vapendragare Sancho Panza, som, försjunken i djupaste sömn och utsträckt på sin åsnas sadel, i det ögonblicket ej ens mindes den moder, som födt honom; nu anropade han trollkarlarna Lirgandeo och Alquife om hjälp; nu åkallade han deras goda väninna Urganda att hon måtte bistå honom; och här ändtligen fann honom morgonen så förtviflad och förvirrad, att han bölade som en tjur, emedan han icke hoppades att dagen skulle komma med någon hjälp åt hans plåga, ty den trodde han skola vara i evighet, eftersom han ansåg sig förtrollad. Och hvad som kom honom att tro detta, var att Rocinante rörde sig hvarken litet eller mycket, och han tänkte sig att på det viset skulle de bli stående, han och hans häst, utan att äta eller dricka eller sofva, ända tills denna stjärnornas onda inflytelse ginge öfver eller tills en annan och ännu mäktigare häxmästare toge honom ur förtrollningen.
I denna sin tro bedrog han sig dock mycket. Knappt började det dagas, då till värdshuset kommo fyra män til häst, mycket väl klädda och utrustade samt med sina musköter öfver sadelbommen. De bultade häftigt på värdshusporten, som ännu var stängd; D. Quijote märkte detta från den plats, där han ännu allt jämt stod på vakt, och ropade med stolt och hög röst: »Riddare eller svenner eller hvilka I så månden vara, I hafven ingen anledning att bulta på borgporten, ty det är tämligen tydligt att antingen sofva borgens invånare på sådana tider eller pläga fästningar då icke öppnas, tills solens ljus är utspridt öfver hela jorden; hållen eder undan utanför och vänten tills det blir ljus dager, och då skola vi se till om det är rätt eller ej att man öppnar för eder.»
— »Hvad fan är det här för fästning eller för borg, sade den ene, att man vill tvinga oss att iakttaga sådana formligheter? Är ni värdshusvärden, så säg till att man öppnar åt oss, ty vi äro vägfarande, som inte önska mer än att ge foder åt våra hästar och rida vidare, emedan vi hafva brådt om.»
— »Menen I, riddare, att jag ser ut som en värdshusvärd?» utbrast D. Quijote.
— »Jag vet inte hvad ni ser ut för, svarade den andre; men nog vet jag att ni pratar dumheter, om ni kallar detta värdshus för en borg.»
— »En borg är det, genmälde D. Quijote, och till och med en af de bästa i hela denna provins och den hyser inom sig personer, som haft spira i handen och krona på hufvudet.»
— »Bättre vore det tvärtom, sade den resande; spiran på hufvudet och kronan i handen.[6] Och, när allt kommer omkring, är det väl så att en skådespelartrupp håller till där inne, och deras sak är det ofta att ha sådana där kronor och spiror som ni säger, ty i ett så litet värdshus och där det råder en så djup tystnad som här, tror jag inte att personer taga in, som äro värdiga krona och spira.»
— »I kännen föga till världen, genmälde D. Quijote, eftersom I ären okunnig om de fall, som pläga inträffa med det vandrande riddarskapet.»
- ↑ Pilinurus var Æneas’ styrman på färden till Italien.
- ↑ Det var ingalunda något tecken till små omständigheter, att lagmannens hus ej hade glasfönster. Än i dag finner man, isynnerhet i de sydspanska städerna, i stället för fönster la reja = järngallret, och la celosia = det fran morernas tid vanliga, ofta med konstnärligt genombrutet arbete försedda, rutformiga spjälgallret. Dock kan man nu för tiden äfven få se fönster, som likt våra äro försedda med både glasrutor och spånjalusier eller persienner; bakom dessa, liksom bakom las celosías går det lika bra för två älskande nu som på den föregifne mulåsnedrifvarens och lilla Klaras tid att genom teckenspråk meddela sig med hvarandra, och »fingerfärdigheten» är i detta hänseende högt uppdrifven.
- ↑ Afser månens olika utseende i första kvarteret, vid fullmåne och i sista kvarteret. Möjligen kan dock i detta uttryck också ligga ett minne af den klassiska mytologien, enligt hvilken gudinnan Hecate, som ursprungligen var mångudinna, Luna, antogs verka äfven i den öfre världen, såsom Diana, och i underjorden, såsom Proserpina, hvarför hon jämväl af skalder och konstnärer framställes med tre anleten (triceps tergemina, triformis).
- ↑ Solguden Apollo förföljde Daphne, och detta skedde visserligen på den tessaliska slätten, men därjämte på Penei stränder, ty denna flod ligger i Tessalien. D. Quijote hade således icke behöft vara tveksam.
- ↑ Den något älderdomliga prägel i ord och vändningar, som man i öfversättningen sökt gifva detta D. Quijotes anförande, står i full öfverensstämmelse med hvad Cervantes själf gjort för den spanska texten.
- ↑ Det förefaller obegripligt, hvarför det skulle hafva varit bättre på det vis den resande säger. Möjligen föreligger dock här ett fel i första upplagan, hvilket opåaktadt fått följa med i alla senare; man kan nämligen tänka sig, att författarens mening varit, att D. Quijote först skulle hafva förtalat sig och den resande sedan rättat honom, men att de båda snarlika raderna förväxlats af sättaren. Om denna förklaring finge gälla, skulle alltså stället komma att lyda: »den (borgen) hyser inom sig personer, som haft spira på hufvudet och krona i handen. — Bättre vore det tvärtom, sade den resande, krona på hufvudet och spira i handen.
| ← Fyrtioandra Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtiofjärde Kapitlet → |