Don Quijote förra delens senare hälft/44
| ← Fyrtiotredje Kapitlet |
|
Fyrtiofemte Kapitlet → |
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
Där de oerhörda tilldragelserna i värdshuset fortsättas.
D. Quijote vrålade emellertid så fasligt, att värdshusvärden skyndsamt öppnade porten och kom ut, alldeles förskräckt, för att se efter hvem som skrek på sådant vis, och de som voro utanför gjorde likaså. Maritornes, som redan hade vaknat af oväsendet och anade hvad som stod på, sprang upp på höskullen och lösgjorde, utan att någon såg det, grimman som fasthöll D. Quijote, och denne föll genast till marken i värdens och alla de resandes åsyn, hvilka gingo fram till honom och frågade hvad det var åt honom, efter han skrek så besatt. Han, utan att svara ett ord, ryckte repet från handlofven, reste sig, satte sig upp på Rocinante, trädde skölden på armen, lade lansen i läge, tog så en sväng ut åt fältet och återvände i kort galopp, sägande: »Eho som påstår att jag hafver blifvit rättsligen förtrollad, honom, så vidt min nådiga prinsessa Micomicóna gifver mig tillstånd därtill, honom förklarar jag för ljugare, fordrar honom tillrätta och utmanar honom till envig.»
De nykomna resandena vordo mycket förundrade öfver D. Quijotes ord; men värden tog dem snart ur deras förundran, i det han sade dem hvem D. Quijote var och att man ej behöfde bry sig om honom, enär han vore från förståndet. De sporde värden om möjligen till det värdshuset hade kommit en gosse af ungefär femton års ålder, klädd som mulåsnedräng och med de och de kännetecknen; och därvid uppgåfvo de just dem, som passade in på doña Klaras älskare. Värden svarade att i värdshuset var så mycket folk, att han ej kommit att få syn på den de frågade efter; men i detsamma fick en af dem se den vagn, i hvilken lagmannen anländt, och sade: »Här måste han säkert vara, ty detta är den vagn som han påstås följa; låt en af oss stanna vid porten och de andra gå in och söka honom, ja det vore till och med bra om en af oss ginge rundt omkring hela värdshuset, så att han ej komme undan öfver gårdsmuren.» — »Så skall det ske», svarade en af dem. Två gingo så in, en stannade vid porten, och den fjärde gick rundt omkring huset. Värden såg på allt detta och kunde ej begripa hvarför dessa åtgärder vidtogos, ehuru han nog trodde att de sökte den ynglingen, hvilkens signalement de hade uppgifvit.
Nu hade det blifvit full dager, och så väl därför som för det oväsen D. Quijote tillställt voro alla vakna och i färd med att stiga upp, i främsta rummet doña Klara och Dorotea, ty de båda hade sofvit illa under natten, den ena af oro att veta sin älskare så nära, och den andra af nyfikenhet att få se honom. D. Quijote, som märkte att ingen af de fyra resandena brydde sig om honom eller svarade på hans utmaning, var utom sig och rasade af harm och förargelse; och, hade han i sina ridderskapsstadgar funnit att en vandrande riddare lofligen kunde företaga och inlåta sig på ett annat nytt äfventyr, sedan han gifvit sitt ord och löfte att icke göra det förr, än han bragt till slut det som han redan åtagit sig, så skulle han hafva gifvit sig i kast med dem alla och tvingat dem att mot deras vilja svara. Men, enär han tyckte att det ej vore lämpligt eller rätt anstode honom att begynna ett nytt företag, tills han insatt Micomicóna i sitt rike, måste han tiga och hålla sig stilla, i afbidan att få se hvad de resande åtgärder ginge ut på.
En af de senare påträffade ändntligen den sökta ynglingen, sofvande bredvid en mulåsnedräng och alldeles utan tanke på att någon kunde söka, än mindre finna honom. Mannen grep honom i armen och sade: »I sanning, herr D. Luis, er dräkt passar bra till ert stånd, och den bädd hvari jag träffar er stämmer utmärkt tillsammans med den sorgfällighet hvarmed er mor har fostrat eder.»
Gossen gnuggade sig i de sömniga ögonen, betraktade långsamt den som fattat tag i honom, och igenkände honom strax såsom en sin faders tjänare; däröfver vardt han så förskräckt att han på en god stund icke fann kraft eller var i stånd att säga honom ett enda ord, och tjänaren fortsatte: »Här är ingenting annat att göra, herr D. Luis, än att ge sig till tåls och vända om hem, så framt ej Ers Nåd vill att er far, min husbonde, skall taga vägen till andra världen, ty annat kan ej väntas af den sorg i hvilken ert aflägsnande försänkt honom.»
— »Nå, sade D. Luis, men huru fick min far veta att jag tagit denna väg och reser i denna dräkt?»
— »En student, för hvilken ni omtalat ert förehafvande, svarade tjänaren, var den som röjde det, själf rörd till medlidande af er faders jämmer, när denne saknade er; därför affärdade han fyra af sina tjänare för att uppsöka er, och alla stå vi nu till eder tjänst, gladare än det kan tänkas öfver att återvända med så väl förrättadt ärende, då vi kunna ställa er inför de ögon, som så innerligt älska er.»
— »Med den saken får det bli som jag vill eller som Himlen bjuder», svarade D. Luis.
— »Hvad kan ni vilja eller Himlen bjuda annat än att ni samtycker att återvända? Ty något annat lär ej bli möjligt.»
Hela detta samtal mellan de båda hörde den mulåsnedrängen, bredvid hvilken D. Luis låg; han steg upp, gick ut och omtalade för D. Fernando, Cardenio och de andra, som redan voro klädda, hvad som var på färde och huru den främmande mannen tilltalat ynglingen med Don och allt hvad de sagt och huru han ville föra honom tillbaka hem till hans fader och pojken ville inte. Med anledning häraf och af det de visste om den vackra röst Himlen skänkt honom, fingo de alla stor lust att noggrannare erfara hvem han var, ja, till och med hjälpa honom, om man ville bruka våld mot honom, och de begåfvo sig alltså dit, där han ännu stod och talade och käbblade med sin tjänare.
Härunder kom Dorotea ut ur sitt rum, och efter henne doña Klara alldeles bestört. Dorotea tog Cardenio afsides och berättade för honom i korthet historien om sångaren och doña Klara; han omtalade också för henne hvad som händt D. Luís, nämligen att hans faders tjänare kommit för att söka honom, men detta sade han ej så lågmäldt att icke doña Klara hörde det, och hon vardt så utom sig däröfver att, om ej Dorotea skyndat fram och hållit henne, hade hon fallit till marken. Cardenio uppmanade Dorotea att de skulle gå tillbaka i sitt rum, så skulle han bjuda till att ställa allt till rätta, och de gjorde så.
Alla de fyra, som kommit för att uppsöka D. Luís, voro redan inne i värdshuset och stodo omkring honom, sökande öfvertala honom att genast utan ett ögonblicks dröjsmål vända om hem och trösta sin fader. Han åter svarade att det kunde han omöjligt göra, förr än han afslutat en sak som gällde hans lif, ära och själ. Tjänarne ansatte honom då ifrigare och förklarade, att de på inga villkor skulle återvända utan honom och att, antingen han ville eller icke, skulle de taga honom med. »Det skolen I ej göra, genmälde D. Luís, så framt I ej tagen mig död, ehuru visserligen, på hvad sätt I än fån mig med, det alltid blir utan lif.»
Under tvisten hade vid detta laget alla de andra i värdshuset närvarande samlats dit, nämligen Cardenio, D. Fernando och hans följeslagar, lagmannen, kyrkoherden, barberaren och D. Quijote, hvilken sistnämnde nu trodde att det icke förefanns någon nödvändighet att längre bevaka borgen. Cardenio, redan bekant med ynglingens historia, frågade dem som ville bortföra honom, hvad som förmådde dem att göra det mot den unge mannens egen vilja.
— »Hvad som förmår oss därtill, svarade den ene af de fyra, är att vi önska bibehålla lifvet åt hans fader, som genom den unge herrns aflägsnande hemifrån är i fara att förlora det.»
Därtill svarade D. Luís: »Det finnes ingen anledning att här ingå i någon redogörelse för mina omständigheter. Jag är fri och skall återvända, om jag får lust, och hvarom icke skall ingen af eder tvinga mig därtill.»
— »Det skall förståndet göra, svarade mannen; och, om det ej förmår tillräckligt öfver Ers Nåd, skall det dock förmå oss att uträtta det hvarför vi äro komna och hvartill vi äro förpliktade.»
— »Låtom oss taga reda på hvad dethärvill säga och det från begynnelsen», sade nu lagmanne; men tjänaren, den där kände honom såsom granne till sin husbonde svarade: »Känner nådige lagmannen icke denne ungersven? Det är er grannes son, hvilken gifvit sig hemifrån i en för hans rang så opassande dräkt, som Ers Nad själf kan se.»
Lagmannen betraktade honom då uppmärksammare, kände igen honom, tog honom i famn och sade: »Hvad är det här för barnsligheter, herr D. Luís, eller hvilka viktiga orsaker hafva förmått eder att komma på sådant sätt och i denna dräkt, som så illa svarar till ert stånd?» Gossen fick tårar i ögonen och han kunde icke svara lagmannen ett ord, men denne tillsade de fyra att de kunde lugna sig, ty allt skulle aflöpa väl; och, fattande D. Luís vid handen, gick han afsides med honom och frågade honom, hvad hans ankomst dit skulle betyda.
Medan han gjorde honom denna och andra frågor, fick man höra höga rop vid värdshusporten. Orsaken var den att två gäster, som legat där öfver natten och sågo alla människor upptagna med att taga reda på hvad de fyra tjänarne egentligen ville, hade ämnat att ge sig af utan att betala hvad de voro skyldiga; men värden, som skötte mera om sina egna än andras affärer, fick fatt i dem just som de skulle ut genom porten, fordrade sin betalning och skällde ut dem för deras onda afsikt i så starka ordalag, att de funno sig föranlåtna att svara honom med knytnäfvarna, och nu började de ett sådant handarbete med honom, att den stackars värden måste med höga rop kalla på hjälp. Värdinnan och hennes dotter sågo ingen, som var ledigare att kunna bispringa honom, än D. Quijote, och till honom vände sig dottern: »Nådige herr riddare, för den manhaftighets skull som vår herre gett eder, så hjälp min stackars far, som två bofvar hålla på att slå alldeles fördärfvad.»
Härtill svarade D. Quijote helt lugnt och säfligt: »Sköna fröken, eder ansökan föranleder ej för närvarande till någon åtgärd, ity att jag är förhindrad att inlåta mig i något annat äfventyr, så länge jag icke bragt till slut ett, vid hvilket mitt gifna ord hafver fäst mig. Men hvad jag ändock kan göra för att vara eder till tjänst, vill jag genast säga eder: skynda och säg nu till eder fader att han står på sig i denna strid det bästa han kan och för ingen del låter sig besegras, medan jag beder prinsessan Micomicóna om lof att få bispringa honom i hans trångmål, och varen förvissad att, därest hon gifver mig det, skall jag nog frälsa honom.»
— »Gud förlåte mig mina synder! sade Maritornes, som stod där bredvid; innan Ers Nåd hinner få det där lofvet ni talar om, lär min husbonde redan vara i andra världen.»
— »Gifven I, min fröken, mig lof att inhämta det nämnda tillståndet, svarade D. Quijote; och, har jag väl fått det, så gör det föga till saken om han befinner sig i andra världen, ty äfven därifrån skall jag taga honom tillbaka, trots det att samma värld sätter sig däremot, eller skall jag åtminstone skaffa eder sådan hämnd på dem som sändt honom dit, att I skolen få en mera än medelmåttig upprättelse.»
Och utan att säga ett ord vidare gick han fram och knäföll för Dorotea samt bad med ord, som höfdes en vandrande riddare, att hennes höghet täcktes gifva honom lof att skynda åstad och bispringa borgherren, hvilken befann sig i ett svårt trångmål. Prinsessan tillstadde det gärna, och han, tagande skölden på armen och läggande handen på svärdet, skred bort till värdshusporten, där de båda gästerna ännu gingo på med att gå illa åt värden; men, när han väl kom dit, hejdade han sig och stannade, fastän Maritornes och värdinnan frågade honom hvad han dröjde för och manade på honom att hjälpa deras herre och man.
— »Jag dröjer, sade D. Quijote, därför att det icke är lofligt för mig att lägga hand vid svärdet emot vapendragarefölje; men kallen hit åt mig min vapendragare Sancho, ty honom tillhör och angår detta slags försvar och hämnd.»
Detta tilldrog sig i själfva värdshusporten, och där gingo örfilar och knytnäfslag sin gilla gång, alltsammans till värdens skada och till ursinnig förargelse för Maritornes, värdinnan och hennes dotter, som voro alldeles öfver sig gifna af att se D. Quijotes feghet och huru otrefligt deras man, husbonde och fader hade det.
Men låtom oss lämna honom här, — en hjälpare skall nog icke fattas honom, och hvarom icke så får man tåla och tiga, i fall man vågar sig på mera än hvad ens krafter gifva hopp om, — och låtom oss gå femtio steg tillbaka för att höra efter hvad D. Luís svarade lagmannen, hvilken vi lämnade då han tog den unge mannen afsides och frågade honom om orsaken till att han kommit till fots och i en så simpel dräkt. Ynglingen grep hans händer med all makt, liksom för att därmed antyda att någon stor sorg beklämde hans hjärta, och, utgjutande ymniga tårar, sade han: »Ärade herre, jag kan icke säga eder annat än att, från den stund Himlen tillät och vårt grannskap gjorde det möjligt att jag fick skåda fröken doña Klara, er dotter och min härskarinna, från den stunden tog jag henne till mitt hjärtas utvalda, och, om eder vilja, ni min sanne herre och fader! ej förhindrar det, skall hon redan i dag blifva min maka. För hennes skull lämnade jag min faders hus, och för hennes skull iklädde jag mig denna dräkt, i afsikt att följa henne hvart det så måtte bära, liksom pilen tar sin riktning efter målet, och sjömannen efter nordstjärnan. Hon vet ej mera om mina önskningar än hvad hon kunnat förstå af de tårar hon några gånger på afstånd sett mina ögon gjuta. Ni känner ju, señor, mina föräldrars rikedom och adel och att jag är deras ende arfvinge; om ni tycker att detta är grunder nog för att kunna våga att göra mig i allo lycklig, så tag mig genast till eder son; och, om min fader, ledd af andra afsikter, ej finner behag i denna skatt som jag vetat uppsöka åt mig, så har tiden större makt att omgöra och ändra tingen än hvad människors vilja har.»
När han sagt detta, tystnade den förälskade ynglingen, och lagmannen stod villrådig, förlägen och förundrad dels öfver att hafva hört på hvilket förståndigt sätt D. Luís för honom yppat sin afsikt, dels öfver att se sig själf i ett sådant läge att han ej visste, hvilket beslut han kunde fatta i en så plötsligt påkommen och oväntad angelägenhet. Så gaf han honom då intet annat svar än att han skulle lugna sig så länge och uppehålla sina tjänare, så att de ej toge honom tillbaka samma dag, utan man kunde få tid att öfverväga hvad som vore bäst för alla. D. Luis kysste häftigt lagmannens händer, ja badade dem med sina tårar, så att han kunnat röra ett hjärta af sten, och än mera lagmannens, hvilken såsom en förståndig man redan hade insett huru bra det ifrågavarande giftermålet passade för hans dotter; han ville dock, om det vore möjligt, verkställa det med samtycke af D. Luis’ fader, som, efter hvad han visste, ämnade skaffa sin son inträde bland högadeln.[1]
Under mellantiden hade gästerna blifvit sams med värden, ty genom öfvertalning och goda ord å D. Quijotes sida, mera än genom hotelser, hade de betalat honom hvad han fordrade, och D. Luis’ tjänare stodo och afvaktade utgången af samtalet med lagmannen och sin herres beslut, när hin onde, som aldrig sofver, ställde så till att just i samma ögonblick den barberaren anlände till värdshuset, från hvilken D. Quijote hade tagit Mambrinos hjälm, och Sancho Panza åsnesadeln med tillbehör, som han tillbytte sig mot sin egen åsnas don. När bemälde barberare förde sitt djur till stallet, fick han syn på Sancho Panza, som höll på att göra i ordning någonting på sadeln, och, som han såg honom, kände han igen honom och vågade sig ihop med Sancho, under det han ropade: »Åhå, herr spetsbof! har jag er nu här? hit med min rakskål och min sadel och allt tillbehöret, som ni stal ifrån mig!»
Sancho, som såg sig så plötsligt anfallas och hörde det ovett som sades honom, grep tag i sadeln med ena handen och gaf med den andra barberaren ett knytnäfslag för munnen, så att den sprang i blod; men barberaren släppte ändå icke det byte han gjort af sadeln, utan höjde rösten till ett sådant skri, att alla som voro i värdshuset skyndade dit vid trätan och larmet. Och han ropade: »Hitåt, i konungens och rättvisans namn! ty inte nog med att jag skall ha igen min egendom, vill också den här tjufven och stråtröfvaren slå ihjäl mig.»[2]
— »Ni ljuger, svarade Sancho; jag är ingen stråtröfvare, ty i ärlig strid vann min herre D. Quijote dessa segerbyten.»
D. Quijote hade redan infunnit sig, mycket belåten med att se huru väl hans vapendragare skötte både försvar och anfall, och han ansåg honom från den stunden för en hel karl och föresatte sig i sitt sinne att slå honom till riddare vid första tillfälle som erbjöde sig, emedan det tycktes honom att riddareordnen vore väl använd på hans person.
Bland annat, som barberaren yttrade under krakelet, kom han att säga: »Mina herrar, så sant är denna sadel min som det är sant att jag en gång skall dö, och jag känner igen honom så väl som om jag själf födt honom till världen, och här står min åsna i stallet som ett lefvande vittne därpå; tron I mig inte, så försöken bara sadeln på åsnan, och, om den ej passar som om den vore enkom beställd, vill jag vara ärelös. Ja, än mera; samma dag den vardt mig fråntagen, tog man också från mig en ny mässingsrakskål, som ännu aldrig varit i bruk och som kostat mig en hel specie.»
Här kunde D. Quijote ej låta bli att svara; han ställde sig mellan dem båda, skilde dem åt, lade sadeln på marken, så att han kunde hafva den för ögonen tills sanningen blefve uppenbar, och sade: »I kunnen, mina herrar, klart och tydligt inse i hvilken villfarelse denne gode vapendragare befinner sig, då han kallar det för en rakskål, som var, är och skall vara Mambrinos hjälm, och den har jag frånvunnit honom i ärlig strid och blifvit herre öfver till loflig och rättmätig besittning. Beträffande åsnesadeln, lägger jag mig ej i den saken; hvad jag vet att förtälja därom är, att min vapendragare Sancho bad mig om lof att få taga sadeln från denne besegrade uslingens häst och därmed pryda sin egen, jag gaf honom det, och han tog den; och hvad det angår att den förändrats från en ridsadel till en packsadel, kan jag ej gifva någon annan grund än den vanliga, nämligen att slika förvandlingar förekomma bland de ting som vederfaras riddareskapet. Och till yttermera visso, så spring du, Sancho, min gosse, och hämta hit hjälmen, som den här beskedlige karlen påstår vara en rakskål.»
— »Min själ, sade Sancho; ha vi inte ett annat bevis för vår mening än det som Ers Nåd nu säger, så är Mambrinos hjälm likså väl en rakskål som den här beskedlige karlens ridsadel är en packsadel.»
— »Gör hvad jag befaller dig, genmälde D. Quijote, ty allting här i borgen skall väl icke gå till med trolleri.»
Sancho gick åstad och hämtade skålen, och, när D. Quijote fick se henne, tog han henne i händerna och sade: »Nu måga Eders Nåder själfra se huru denne vapendragare kan ha panna att påstå, att detta är en rakskål och ej den hjälm jag sagt! Och jag svär vid den riddareorden jag bekänner mig till, att detta är samma hjälm jag tog ifrån honom, utan att jag på densamma lagt till eller tagit ifrån det minsta.»
— »Därom är intet tvifvel, inföll nu Sancho; ty, allt sedan min husbonde eröfrade honom och ända till nu har han icke med honom hållit mera än en enda strid, när han befriade de olycksaliga kedjefångarne, och, hade inte då den skål-hjälmen varit, så hade det inte gått honom för väl, ty det vankades bra med stenkastning vid det tillfället.»
- ↑ I originalet står: pretendia hacer de título á su hijo = ämnade göra sin son till título, nämligen de Castilla, hvarom se not 2 till 16:de kapitlet.
- ↑ Texten har: sobre cobrar mi hacienda me quiere matar este ladrón salteador de caminos. Då ordet cobrar endast betyder att taga igen, återtaga, få tillbaka, men ej att fråntaga eller beröfva, kan öfversättningen ej blifva någon annan än den här gifna, ehuru visserligen konstruktionen är något friare än vanligt; detta inträffar dock ej så sällan, när Cervantes låter sina personer tala i uppbrusning, och man frestas nästan till den tron, att han då med flit ligger deras ord så, att en löjlig eller dubbeltydig mening kan uppkomma.
| ← Fyrtiotredje Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtiofemte Kapitlet → |