Don Quijote förra delens senare hälft/41

←  Fyrtionde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Förra delens senare hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Fyrtioandra Kapitlet  →

FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.

Däri slafven ytterligare fortsätter sin historia.

Fjorton dagar hade icke förflutit, då vår renegat redan köpt ett ganska godt fartyg, som kunde inrymma mer än trettio personer. Och för att trygga sitt förehafvande och gifva det ett ett godt sken, beslöt han att göra, såsom han ock gjorde, en färd till ett ställe vid namn Sargél, som ligger tjugu mil från Algier åt Orán till och hvarest drifves stor handel med torkade fikon. Två eller tre gånger gjorde han denna färd i sällskap med den nämnde tagarinen. Tagarinos kallar man i Berberiet morerna från Aragonien, och dem från Granada mudéjares, och i konungariket Fez heta de sistnämnda elches^[1], dem är det som konungen mest använder i krig. Men vidare! Hvar gång renegaten gick ut eller in med sitt fartyg, kastade han ankar i en liten bukt, som låg två bågskott från trädgården där Zoraida väntade, och där plägade han då med full afsikt tillsammans med de moriska roddarna antingen förrätta salá, bönen efter muhamedanskt bruk, eller ock försöka sig liksom för ro skull med det han tänkte göra på allvar, och därför gick han till Zoraidas trädgård och bad henne om frukt, och hennes fader gaf honom sådan utan att känna honom. Såsom han sedermera omtalade för mig, hade det varit hans afsikt att få språka med Zoraida ock säga henne, att det var han som på min befallning skulle föra henne till de kristnas land, så att hon kunde vara glad och trygg; men det vardt honom aldrig möjligt, ty de moriska kvinnorna låta aldrig se sig af någon mor eller turk, så framt icke deras man eller fader ålägger dem det; med kristna fångar däremot låta de sig umgänge och gemenskap behaga, till och med utöfver hvad som vore klokt. Och för min del skulle det hafva förtrutit mig om han talat med henne, ty kanske hade han skrämt upp henne, när hon märkt att hennes sak gick i renegaters mun; men Gud, som skipade det annorlunda, tillstadde icke vår renegats goda afsikt något tillfälle.

När nu denne såg huru säkert han for fram och tillbaka till Sargél, och att han kunde ankra när och hvar och huru han behagade, att hans kompanion tagarinen ej hade någon annan vilja än hans egen, att jag redan var friköpt, och att det enda som återstod var att få reda på några kristna att sköta årorna, tillsade han mig att eftertänka hvilka jag ville taga med mig utom de friköpta och att vidtala dem till nästa fredag, till hvilken dag han utsatt vår afresa. Med anledning häraf vidtalade jag tolf spaniorer, alla duktiga roddare och hörande till dem, som hade största frihet att få aflägsna sig ur staden. Det var icke lätt att då för tillfallet få fatt i så många, ty tjugu fartyg voro ute på kaperi och hade medtagit alla roddare, så att dessa tolf icke hade stått att få, om ej det varit så att deras herre den sommaren hade stannat hemma utan att gå på kaperi, för att bygga färdig en tvåmastare som han hade på stapeln. Till mitt folk sade jag endagt att de nästa fredags eftermiddag skulle smyga sig ut en i sänder taga kosan till Hadjí Muráds trädgård och vänta mig där, tills jag komme. Denna underrättelse gaf jag hvar och en särskildt, med befallning att, äfven om de där träffade andra kristna, de icke skulle säga dem annat än att jag hade tillsagt dem att vänta där.

Sedan jag ombestyrt detta, återstod mig en annan åtgärd och det den viktigaste, nämligen att underrätta Zoraida på hvilken punkt sakerna stodo, på det hon måtte vara förberedd och varskodd, så att hon icke blefve förskräckt, om vi oförmodadt komme öfver henne före den tid hon trodde att det kristna fartyget kunde vara tillbaka; jag beslöt därför att gå till trädgården och försöka om jag kunde få tala med henne. Under förevändning att få plocka hvarjehanda örter, gick jag dit en dag före affärden, och den förste jag träffade var hennes fader, hvilken frågade mig på ett språk, som i hela Berberiet, ja till och med i Konstanstinopel talas mellan slafvar och morer och som hvarken är moriska eller kastilianska eller något annat folks språk, utan en blandning af alla språk och hvarmed vi alla göra oss förstådda^[2]; på detta slags språk, alltså, frågade han mig hvad jag sökte i hans trädgård och hvems slaf jag var. Jag svarade honom, att jag var slaf åt arnauten Mamí^[3] — och det sade jag emedan jag säkert visste att denne var en hans synnerligen gode vän, — och att jag sökte alla slags örter till sallat. Han sporde mig vidare om Jag vore utlösningsslaf eller ej, och huru mycket min herre fordrade för mig. Medan vi höllo på med alla dess frågor och svar, framträdde ur trädgårdshuset den sköna Zoraida, som redan för länge sedan hade märkt mig, och enär, såsom jag redan sagt, morinnorna för ingen del krusa med att låta sig ses af kristna eller äro blyga för dem, så betänkte hon sig icke på att gå dit där hennes fader stod med mig; ja, så snart fadern såg henne komma och det helt långsamt, ropade han på henne och bad henne träda närmare.

Det blefve för vidlyftigt om jag nu skulle skildra den stora skönhet, det behag, den härliga och rika prydnad hvarmed min älskade Zoraida visade sig för mina ögon; jag vill endast säga att från hennes undersköna hals, hennes öron och hår hängde flera pärlor än hon hade hårstrån på hufvudet. Kring fotknölarna, dem hon enligt morisk sed bar obetäckta, hade hon två carcajes — så kallas på moriska smycken eller söljor kring benen af finaste guld, med så många infattade diamanter att, som hon efteråt se mig, hennes fader skattade dem till tio tusen dubloner, och de som hon bar kring handlederna voro värda lika mycket. Pärlorna voro högst talrika och fina, ty de moriska damernas största ståt och prakt är att smycka sig med dyrbara pärlor och pärlfrön^[4], så att det finnes mera pärlor och pärlfrön hos morerna än hos alla öfriga folk; Zoraidas fader hade också namn om sig att äga många och af de bästa som funnos i Algier, och att likaledes äga mera än två hundra tusen spanska dukater, öfver hvilket allt hon då var härskarinna, som nu är min härskarinna. Om hon med all denna prydnad då kunde synas skön eller icke det kan man väl sluta sig till af hvad hon ännu har i behåll efter så många vedermödor, och äfvenså hurudan hon skulle vara under lyckligare förhållanden! Ty man vet ju att somliga damers skönhet har sina dagar och tider och behöfver tillfälliga omständigheter för att minskas eller ökas, och det är naturligt att sinnesrörelser förhöja eller nedsätta henne. Kort sagdt, hon nalkades då öfvermåttan smyckad och öfvermåttan skön, eller tycktes åtminstone mig vara den präktigaste och skönaste som jag dittills sett; och, när jag därtill betänkte de förbindelser jag hade till henne, så tyckte jag mig hafva framför mig ett gudaväsen från Himlen, som nedstigit på jorden till min fröjd och frälsning.

När hon kom närmare, sade fadern henne på deras språk huruledes jag vore en hans vän arnauten Mamís slaf och att jag kommit för att söka sallat. Hon inlät sig nu också i samtalet och frågade mig på det ofvan nämnda blandspråket, om jag var adelsman och hvarför jag ej friköpte mig. Jag svarade henne att jag redan var friköpt, och af lösesumman kunde hon finna huru högt min herre skattade mig, emedan jag måste betala för mig femton hundra zoltanís^[5]. Härtill genmälde hon: »Sannerligen, hade du varit min faders slaf, skulle jag hafva lagat att han icke släppt dig för dubbelt så många, ty I kristna ljugen alltid, i det I sägen och ställen eder fattiga för att narra morerna.» — »Det kan nog vara möjligt, fröken, svarade jag henne; men jag har verkligen hållit mig till sanningen med min herre, och gör så och skall så göra med alla människor i världen.» — »Och när reser du?» sade Zoraida. — »I morgon, tror jag, svarade jag; ty här ligger ett franskt skepp som går till segels i morgon, och jag tänker resa med det.» — »Är det icke bittre, invände Zoraida, att vänta tills det kommer fartyg från Spanien, och gå med ett sådant och inte med de franska, som ej äro edra vänner?» — »Nej, svarade jag; ehuru, om det är sant, som det berättas, att ett spanskt fartyg snart kommer, jag skall invänta det. Emellertid är det säkrare att jag reser i morgon; ty min längtan efter hemmet och de personer som äro mig kära, är så stor att den ej tillåter mig att invänta en annan lägenhet, i fall den dröjer, om den än vore bättre.» — »Du är säkert gift i ditt hemland, sade Zoraida, och det är därför du längtar tillbaka till din hustru.» — »Jag är ej gift svarade ja; men jag har gifvit mitt ord att gifta mig, så snart jag kommer dit.» — »Och är hon vacker, denna damen som du gifvit ditt ord?» sade Zoraida. — »Hon är så vacker, svarade jag, att, om jag skall prisa henne och säga dig sanningen, liknar hon mycket dig.»

Häråt skrattade hennas fader rätt hjärtligt och sade: »Vid Alláh, du kristne! då bör hon vara mycket vacker, om hon är lik min dotter, hvilken är den skönaste i hela landet; och tror du det icke, så se noga på henne, och du skall finna att det är som jag säger dig.»

Under största delen af detta samtal tjänade oss Zoraidas fader till tolk såsom mera språkkunnig; ty, ehuru hon talade det blandepråk hvilket, såsom ofvan är nämndt, brukas därstädes, uttryckte hon dock sin mening mera genom tecken än med ord.

Medan vi språkade om detta och mycket annat, kom en mor springande och sade och ropade med hög röst, att fyra turkar hade hoppat öfver trädgårdens inhägnad eller mur och gingo och plockade af frukten, fastän den ej var mogen. Gubben vardt förskräckt, och Zoraida äfven, ty morerna hafva allmänneligen en nästan medfödd fruktan för turkarna, isynnerhet för soldaterna, hvilka äro så öfvermodiga och hafva så stor makt öfver morerna, som äro dem underdåniga, att de behandla dem värre än om de vore deras slafvar. Zoraidas fader sade alltså till henne: »Min flicka, gå in i huset och stäng väl till om dig, medan jag går och talar med de här hundarna; och du kristen, sök dina örter och gå i frid, och må Alláh lyckligt föra dig hem till ditt land!»

Jag bugade mig, och han gick att taga reda på turkarna och lämnade mig ensam med Zoraida, som i början låtsade vilja gå dit hennes fader hade befallt henne; men knappt var han bortskymd af trädgårdens trän, då hon vände sig till mig och, med ögonen fulla af tårar, sade: »Atamejí, kristen, atamejí?» hvilket betyder detsamma som: Reser du, kristen, reser du? — »Ja, fröken, men på inga villkor utan dig; nästa djumá väntar du mig, och blif ej rädd när du får se oss, ty du kan lita på att vi fara till ett kristet land.» Jag sade henne detta på ett sådant sätt, att hon mycket väl förstod mig med hänsyn till alla de meddelanden som växlats oss emellan; hon lade armen om min hals och började med vacklande steg gå fram mot huset. Men händelsen, som hade kunnat blifva ganska stygg, om icke Himlen beslutit annorlunda, fogade det så att, medan vi båda gingo på det sätt och i den ställning jag nyss berättat, hon med armen om halsen på mig, återkom hennes fader efter att hafva kört bort turkarna och fick se oss gående på sådant vis. Men äfven vi märkte att han hade sett oss, och Zoraida, klok och fintlig, tog icke bort sin arm från min hals, utan tryckte sig i stället närmare intill mig och lade hufvudet mot mitt bröst, hvarvid hon segnade ned en smula och tydligt visade att hon var nära att falla i vanmakt, och jag å min sida lät märka att jag stödde henne mot min vilja. Hennes fader kom springande dit där vi stodo, och, när han såg sin dotter i detta tillstånd, frågade han hvad som fattades henne; men, när hon ej svarade, sade han: »Utan tvifvel har hon blifvit vanmäktig af skrämsel öfver dessa hundars inbrott.» Han tog henne från mitt bröst och tryckte henne till sitt eget, och hon, utstötande en suck och med ögonen ännu icke fria från tårar, talade åter och sade: »Amejí, kristen, amejí: gå din väg, kristen, gå din väg.» Därtill svarade hennes fader: »Det gör ingenting, min flicka, om denne kristne går, ty han har icke gjort dig något ondt och turkarna äro redan borta; var ej förskräckt, det finnes ingenting att vara ledsen för, ty, såsom jag redan sagt dig, gingo turkarna på min begäran samma väg de kommit.»

— »Turkarna, señor, yttrade jag till hennes fader, skrämde henne, såsom du säger; men, eftersom hon önskar att jag skall gå min väg, vill jag icke falla henne besvärlig. Lef i frid, och med ditt tillstånd kommer jag tillbaka hit till trädgården efter örter, om det behöfs; ty, efter hvad min husbonde påstår, finns det i ingen annan bättre till sallat än i denna.»

— »Så ofta du vill, kan du komma tillbaka, svarade Hadjí Murád; min dotter talar icke så därför att du eller någon af de kristna gjort henne förtret, utan, i stället för att säga att turkarna skulle gå sin väg, råkade hon missäga sig att du skulle gå, eller också för att det nu var tid att du sökte dina örter.»

Härmed afskedade jag mig genast från båda, och hon, med ett utseende som om hjärtat ville brista, aflägsnade sig med sin fader. Jag åter genomströfvade, under förevändning att söka örter, hela trädgården vidt och bredt och alldeles efter mitt behag; jag lade noga märke till husets in- och utgångar samt dess försvarsskick och den läglighet som kunde erbjuda sig för att underlätta hela vårt förehafvande. Sedan detta blifvit väl förrättadt, gick jag därifrån, inberättade för renegaten och mina kamrater allt hvad som tilldragit sig, och kunde knappt gifva mig till tåls till det ögonblick, då jag fri från fruktan skulle se mig i besittning af den skatt, som ödet gaf mig i den sköna, tjusande Zoraida.

Ändtligen vardt tiden fullbordad, dagen och den af oss så efterlängtade stunden inföll, och, då vi alla iakttogo den ordning och det beslut, som vi med klokt öfvervägande och långa rådplägningar hade bestämt, fingo vi den framgång vi önskade. Ty på fredagen efter den dag, då jag talat med Zoraida i trädgården, ankrade renegaten i skymningen med fartyget nästan midt emot där den sköna Zoraida vistades. De kristna, som skulle sköta årorna, voro redan underrättade och gömda på åtskilliga ställen i nejden. Alla voro i spänning och glad förhoppning och väntade på mig, ifriga att få angripa fartyget som de hade för ögonen; ty de visste icke aftalet med renegaten, utan trodde att de skulle vinna friheten med våld och för den skull taga lifvet af de morer som funnos ombord. Det gick sedan så att, så snart jag och mina kamrater visade oss, samlades till oss alla de andra, som legat gömda och sett oss. Detta var när stadsportarna redan voro stängda, och på hela fältet syntes ingen människa. När vi nu kommit tillhopa, tvekade vi om det vore bättre att först hämta Zoraida eller att öfvermanna de moriska bagarinerna^[6], hvilka tjänstgjorde som roddare på fartyget, och medan vi ännu befunno oss i denna ovisshet, anlände vår renegat och frågade hvarför vi dröjde; nu vore tiden inne, alla hans morer sutte sorglösa, och de flesta af dem sofve. Vi sade honom hvad vi betänkte oss på, och han genmälde att det viktigaste vore att först bemäktiga oss fartyget, hvilket läte sig göra med största lätthet och utan någon fara, så kunde vi sedan hämta Zoraida. Alla funno vi hans förslag godt, och, utan att dröja längre, begåfvo vi oss under hans ledning till fartyget; han sprang först ombord, drog sin kroksabel och sade på moriska: »Ingen af eder röre sig från stället, om han ej vill att det skall kosta honom lifvet.»

Vid detta laget hade nästan alla de kristna hunnit ombord. Morerna, som voro klenmodiga och hörde skepparen tala sålunda, blefvo bestörta och, utan att någon enda af dem grep till vapen, — af hvilka de dessutom hade få eller inga, — läto de utan invändning sig bindas af de kristna; dessa gjorde det mycket skyndsamt och hotade morerna att, öm de gjorde minsta larm, skulle man genast låta dem alls springa öfver klingan.

Sedan detta var uträttadt, kvarstannade hälften af de våra till deras bevakning, och vi öfriga begåfvo oss ånyo, under renegatens ledning, till Hadjí Muráds trädgård, och lyckan ville att, när vi skulle öppna porten, gick den upp så lätt som om den alls icke varit stängd, och sålunda kommo vi i stort lugn och stillhet fram till huset, utan att märkas af någon. Den sköna Zoraida stod och väntade oss vid ett fönster och, när hon hörde folk, frågade hon med låg röst om vi voro nizaraní,^[7] d. v. s. om vi voro kristna. Jag svarade ja och bad henne komma ned. När hon kände igen mig, dröjde hon icke ett ögonblick, ty, utan att svara ett ord, skyndade hon genast ned, öppnade dörren och tedde sig för oss så skön och präktigt klädd, att jag ej nog kan prisa det. Som jag fick se henne, fattade jag hennes hand och kysste den, och renegaten och mina kamrater gjorde så med, och de andra, som ej kände till saken, gjorde hvad de sågo oss göra, så att det såg ut alldeles som om vi tackade henne för vår frihet och erkände henne som härskarinna däröfver.

Renegaten frågade henne på moriska, om hennes far vore i trädgården. Hon svarade att han var där och att han sof. »Då blir det nödvändigt att väcka honom, sade renegaten, och taga honom med oss jämte allt dyrbart han har i denna sköna trädgård.» — »Nej, sade hon: min far fån I för ingen del röra, och här i huset finns ingenting annat än hvad jag tar med mig, men det är så mycket att I alla kunnen blifva rika och belåtna. Vänten blott en smula, så skolen I få se.» Med dessa ord gick hon åter in, sägande att hon strax skulle komma tillbaka och att vi skulle hålla oss stilla och icke göra något buller. Jag sporde renegaten hvad han afhandlat med henne; hon sade mig det, och jag förklarade för honom att icke i någonting finge göras annat än hvad Zoraida ville. Redan återkom denna bärande ett skrin med guldmynt, så tungt att hon knappt orkade med det.

Olyckan fogade så att hennes fader vaknade under tiden och hörde att något buller pågick i trädgården; han framträdde till fönstret, urskilde genast att alla som befunno sig där voro kristna, och började att väldigt och öfverljudt skrika på arabiska: »Kristna, kristna! röfvare, röfvare!» Dessa rop försatte oss alla i den största fruktan och bestörtning; men, när renegaten såg i hvilken fara vi voro och huru angeläget det var för honom att lyckligt utföra företaget, innan man upptäckt honom, skyndade han hastigt upp till Hadjí Murád, och tillsammans med honom några af oss andra. Själf vågade jag ej lämna Zoraida, som vanmäktig hade sjunkit i mina armar.

Kort och godt, de som hade gått upp till honom uträttade sin sak så bra, att de i en handvändning kommo ned med Hadjí Muród; de hade bundit hans händer och stoppat i munnen på honom en näsduk, som icke tillät honom att gifva ett ljud ifrån sig, och de hotade honom att, om han försökte att tala, skulle det kosta hans lif. När hans dotter varseblef honom, skylde hon sina ögon för att icke se honom, och fadern vardt förfärad, emedan han ej visste huru godvilligt hon lämnat sig i våra händer. Men, som fötterna just då voro nödvändigare än allt annat, stego vi skyndsamt ombord på fartyget, där de kvarblifna väntade oss, rädda för att någon olycka tillstött.

Två timmar af natten torde knappt hafva förflutit, när vi redan alla voro ombord, och då befriade man Zoraidas fader från banden om händerna och duken i munnen; men renegaten tillsade honom ännu en gång att ej tala ett enda ord, ty då skulle man taga lifvet af honom. Då han fick se sin dotter där tillstädes, började han sucka jämmerligen, isynnerhet när han såg mig hålla henne så innerligt i famn och att hon, utan att värja sig, klaga eller sträfva emot, förhöll sig helt lugn; men han teg dock, på det renegatens många hotelser ej skulle sättas i verket. När nu Zoraida såg sig väl ombord och att vi ämnade lägga ut årorna, och när hon jämväl såg sin fader där, jämte de andra fängslade morerna, sade hon åt renegaten att bedja mig visa henne den ynnesten att lösa morernas band och försätta hennes far i frihet, ty hon skulle förr kasta sig i hafvet än inför sina ögon och för sin skull se en fader, som älskat henne så högt, bortföras fången. Renegaten sade mig det, och jag svarade att jag icke hade något däremot; men han invände att det icke ginge an, därför att, om man lämnade dem kvar där, skulle de genast skrika ihop hela nejden och göra alarm i staden och föranleda att man skulle förfölja oss med några lätta fregatter och afskära oss flykten både till lands och sjös, så att vi ej kunde undkomma; hvad man kunde göra, vore att sätta dem i frihet, så snart man kommit till ett kristet land.

Denna mening biträdde vi alla, och Zoraida, åt hvilken den meddelades jämte de skäl, som förmådde oss att icke strax göra hvad hon önskade, gaf sig äfven tillfreds; under glad tystnad och med frisk mod grep en hvar af våra duktiga roddare sin åra, och, af hela vårt hjärta anbefallande oss åt Gud, började vi ställa kursen till de Beleariska öarna, som äro det närmast belägna kristna land. Men, då en nordanvind begynte friska upp och hafvet var något upprördt, vardt det omöjligt att fortsätta kosan till Mallorca, och vi blefvo tvungna att falla undan längs stranden åt Orán till, icke utan stort bekymmer å vår sida att upptäckas från Sargél, ett ställe som ligger där på kusten sextio mil från Algier. Afvenså fruktade vi att i detta farvatten stöta på någon af de tvåmastare, som vanligtvis komma med handelsvaror från Tetuan, ehuru vi alla i gemen och hvar och en isynnerhet hade den förtröstan att, om vi mötte ett handelsfartyg, så framt det icke vore af dem som göra kaperifärder, vi icke allenast ej skulle gå förlorade, utan fastmer taga ett fartyg, på hvilket vi med större säkerhet kunde sluta vår resa.

Medan vi så rodde framåt, höll Zoraida hufvudet mellan mina händer för att icke se sin fader, och jag hörde huru hon anropade Lela Marien att hjälpa oss. Vi kunde väl ha farit trettio mil, när morgonen inbröt och vi sågo oss ungefär på tre bösshålls afstånd från stranden, hvilken vi funno alldeles öde, utan någon som kunde upptäcka oss. Men det oaktadt sträfvade vi med all makt att komma längre ut åt hafvet, som nu var lugnare, och, sedan vi rott ditåt, omkring två mil, gafs befallning att aflösa hvarandra vid rodden, medan vi åte något, ty fartyget var väl försedt med lifsmedel; men roddarna menade att nu vore det ej tid att taga någon rast, utan de som icke rodde kunde få sig något till lifs, men själfva ville de på inga villkor släppa årorna. Så skedde; men i detsamma uppstod en stark vind, som nödgade oss att genast sitta till segel och lämna årorna och styra mot Orán, ty det var ej möjligt att hålla annan kurs. Allt utfördes med stor skyndsamhet, och så länsade vi undan med en fart af mer än åtta mil i timmen, utan annan fruktan än den att råka ut för någon kapare. Vi gåfvo de moriska bagarinerna att äta, och renegaten uppmuntrade dem med den upplysningen, att de icke vore med som fångar, utan vid första tillfälle skulle sättas i frihet.

Detsamma sade han åt Zoraidas fader, men denne svarade: »Hvad annat som helst hade jag kunnat tro och vänta af edert ädelmod och vänliga uppförande, o kristne; men att ge mig friheten, nej, ansen mig ej för så enfaldig att jag inbillar mig det, ty omöjligt hafven I gifvit eder i den fara som var förenad med att beröfva mig den, för att så frikostigt återskänka mig den, isynnerhet då I veten hvad jag är för en man och hvilken fördel I kunnen hämta af att låta mig återfå den. Och viljen I närmare beteckna denna fördel, bjuder jag eder på stället allt hvad I begären för mig och för denna min olyckliga dotter eller, om I ej gån in därpå, för henne ensam, som är den förnämsta och bästa delen af mitt lif.»

Vid dessa ord började han gråta så bittert, att han rörde oss alla till medlidande och nödgade Zoraida att vända sin blick till honom; och, när hon såg honom gråta, vardt hon så rörd, att bon steg upp från där hon satt vid mina fötter och gick bort att omfamna sin fader; hon tryckte sitt anlete mot hans, och båda utbrusto i en så smärtsam gråt, att många af oss, som voro närvarande, deltogo däri.

Men, när hennes fader såg henne smyckad som till fest och med så många dyrbarheter på sig, sade han på sitt språk till henne: »Hvad vill detta säga, min dotter? I går afton, innan denna förfärliga olycka drabbade oss, hvari vi nu befinna oss, såg jag dig i dina vanliga hvardagskläder, och nu, utan att du har haft tid att kläda om dig och utan att jag meddelat dig någon glad underrättelse värd att firas med att smycka och fiffa dig, finner jag dig utstyrd i de bästa kläder jag var i stånd att gifva dig, när lyckan var oss gynnsammast. Svara mig härpå, ty det sätter mig i större undran och förvåning än själfva det missöde, hvari jag befinner mig.»

Allt hvad moren sade till sin dotter öfversatte renegaten för oss, och hon svarade honom icke ett ord. Men, när han på ett håll i fartyget fick se skrinet, där hon plägade ha sina juveler, och hvilket han väl visste sig hafva kvarlämnat i Algier och ej hafva medtagit till trädgården, vardt han ännu mera brydd och frågade henne, huru det skrinet hade kommit i våra händer och hvad som fanns däri. Utan att vänta tills Zoraida svarade, inföll då renegaten: »Besvära dig icke, herre, med att göra din dotter Zoraida så många frågor, ty genom att besvara en enda skall jag upplysa dig om alla. Jag kan nämligen låta dig veta att hon är kristen, och att det är hon som varit våra kedjors fil och befrielsen ur vårt slafveri; hon är här frivilligt och är, efter hvad jag tror, så nöjd att se sig i detta tillstånd som den, hvilken kommer från mörker till ljus, från död till lif, och från afgrundskval till himlens härlighet.»

— »Min dotter, är det sant hvad han säger?» sade moren.

— »Så är det», svarade Zoraida.

— »Således, återtog gubben, är du dåverkligen kristen och den, som bragt din fader i hans fiender våld?»

Därtill svarade Zoraida: »Kristen, det är jag; men icke är det jag som bragt dig i detta läge, ty aldrig gick min traktan ut på att låta dig tillfogas eller själf tillfoga dig något ondt^[8], utan blott på att skaffa mig godt.»

— »Och hvad är det för godt du har skaffat dig, min dotter?»

»Därom, svarade hon, må du spörja Lela Marién, ty hon kan säga dig det bättre än jag.»

Knappt hade moren hört detta, då han med otrolig vighet kastade sig hufvudstupa i hafvet, där han utan tvifvel skulle hafva drunknat, om ej hans stora, vida kläder en stund hållit honom uppe öfver vattnet. Zoraida skrek att man skulle draga upp honom; vi skyndade därför alla till hjälp, fingo tag i kaftanen och drogo upp honom halfkväfd och medvetslös, hvarvid Zoraida greps af sådan smärta, att hon grät öfver honom så ömt och sorgset, som om han redan varit död. Vi vände honom med ansiktet nedåt, han gaf mycket vatten ifrån sig, och efter två timmar kom han åter till sans.

Under tiden hade vinden slagit om; vi måste åter hålla mot kusten och ro af alla krafter för att icke ränna upp på land. Men vår lycka fogade det så att vi uppnådde en bukt, som bildas längs en udde eller näs, hvilket af morerna kallas Cava rumia, d. v. s. på vårt språk den leda kristinnans udde, ty det går: en sägen hos morerna att på den platsen ligger la Cava begrafven, för hvars skull Spanien gick förloradt, och Cava betyder på deras språk en led kvinna, och rumia en kristinna.^[9] Ja, man anser det för ett dåligt förebud att behöfva ankra där, när nöden tvingar dem därtill, ty annars göra de det aldrig. För oss var det emellertid icke någon led kvinnas nödhamn, utan en säker hamn till vår räddning, så våldsamt som hafvet då var. Vi utsatte våra skildtvakter på land, men släppte aldrig årorna ur händerna; vi åto af det, som renegaten hade anskaffat, och anropade af hela vårt hjärta Gud och den Heliga Jungfrun att de måtto hjälpa och beskydda oss, på det att vi måtte få ett lyckligt slut till en så gynnsam början.

På Zoraidas begäran träffades anstalt att landsätta hennes far och de andra morerna, som lågo bundna i fartyget, ty hon hade icke mod nog och hennes veka hjärtelag kunde ej heller uthärda att inför sina ögon se sin fader bunden och sina landsmän fångna. Vi lofvade henne att göra det vid vår afresa, då det ej var någon fara att kvarlämna dem på detta ställe, som var alldeles obefolkadt.

Våra böner hade ej varit så fåfänga, att de icke hördes af Himlen, som till vår förmån snart vände vinden och gjorde hafvet lugnt, sålunda manande oss att med glädje åter fortsätta vår påbörjade färd. När vi märkte detta, lösbundo vi morerna och landsatte dem en i sänder, hvaröfver de storligen förundrade sig; men, då vi voro i begrepp att från fartyget föra Zoraidas far, hvilken redan var vid full sans, sade han: »Hvarför, I kristne, tron I väl att denna usla kvinna gläder sig åt att I gifven mig friheten? Tron I att det är därför att hon hyser medlidande med mig? Nej förvisso, utan hon gör det därför att min närvaro skulle störa henne, när hon vill tillfredsställa sina onda lustar; tron icke heller, att hvad som förmått henne att ändra religion är någon insikt om at eder har företräde framför vår, utan det är emedan hon vet att man i edert land kan mera fritt än i vårt föra ett sedeslöst lefverne.» Härpå vände han sig till Zoraida, hvarvid jag och en annan kristen höllo honom i båda armarna, så att han ej måtte göra någon galenskap, och sade till henne: »O, du nedriga slyna, du oförståndiga flicka! Hvart ämnar du dig, förblindad och tanklös, i dessa hundars, våra naturliga fienders våld? Förbannad vare den stund, då jag aflade dig, och förbannad vare den ömhet och det öfverflöd hvarmed jag fostrat dig!»

Då jag emellertid märkte att han såg ut att icke vilja sluta så snart, skyndade jag mig att sätta honom i land, och därifrån fortsatte han skriande sina förbannelser och jämmerrop, åkallande Muhamed att denne måtte anropa Alláh att förstöra, fördärfva och tillintetgöra oss. Och när vi gått till segels och ej längre kunde höra hans ord, sågo vi ännu hans åtbörder, huru han slet sitt skägg, ryckte af sig håret och kastade sig ned på marken; en gång ansträngde han till och med sin röst så starkt att vi kunde höra att han sade: »Kom tillbaka, älskade dotter! kom tillbaka i land, jag förlåter dig allt; öfverlämna åt de där människorna dessa penningar, som redan äro deras, och kom tillbaka och trösta din bedröfvade fader, som på denna öde strand skall lämna lifvet, om du lämnar honom.»

Allt detta hörde Zoraida, och allt kände hon djupt och gret däröfver och kunde ej säga eller svara honom ett ord annat än detta: »Alláh gifve, min fader, att Lela Marien, som har varit orsaken till att jag är kristen, må trösta dig i din bedröfvelse! Alláh vet väl att jag ej kunnat handla annorlunda än jag gjort, och att dessa kristna ej hafva min egen vilja att tacka för något^[10]; ty, äfven om jag hade velat icke fara med dem, utan stanna hemma, hade det varit mig omöjligt, så trängtade min själ att verkställa denna gärning, hvilken tyckes mig lika god som den förefaller dig, älskade fader, ond.»

När Zoraida sade detta, kunde hennes fader icke längre höra henne, ej heller vi se honom. Jag intalade henne därför tröst, och vi ägnade allesamman vår uppmärksamhet åt resan, som lättades för oss af en tjänlig vind, så att vi höllo för alldeles säkert att vi följande dags morgon skulle finna oss på Spaniens kust.

Men, som lyckan sällan eller aldrig kommer ren och oblandad, utan att åtföljas eller efterföljas af något ondt, som stör eller oroar den, så fogade vårt öde eller törhända de förbannelser moren utslungat öfver sin dotter, — och som alltid böra fruktas, från hvilken fader de än må komma; — det fogade, säger jag, så att, när vi redan voro ute i öppen sjö och ungefär tre timmar af natten förflutit och vi ilade framåt med svällande segel och upplagda åror, ty den gynnsamma vinden besparade oss mödan att bruka dem, fingo vi i det klara månskenet sikte på en koff^[11] nära inpå oss, hvilken med alla segel tillsatta och rodret lagdt något i lovart kom strykande tvärsför oss, och det så nära att vi måste taga in seglen för att icke stöta ihop, och de å sin sida föllo undan af alla krafter för att lämna oss utrymme att komma förbi. De hade ställt upp sig vid fartygets bordläggning för att fråga oss, hvilka vi voro, hvart vi ämnade oss och hvarifrån vi kommo; men, enär de frågade oss detta på franska, sade vår renegat: »Ingon får svara, ty dessa äro utan tvifvel franska sjöröfvare, som hålla till godo med hvad som helst till byte.»

På grund af denna varning svarade ingen ett ord; men knappt hade vi kommit ett litet stycke framåt och koffen redan fått förlig vind, när man plötsligt därifrån aflossade två kanoner, hvilka, som det visade sig, båda voro laddade med kedjekulor, ty det ena skottet afslog vår mast och vräkte den jämte seglet i sjön, och, då de i samma ögonblick lossade det andra skottet, gick kulan tvärs igenom vårt fartyg, så att hon gjorde ett stort hål, utan att dock anställa någon annan skada. Men, när vi sågo oss gå till botten, började vi alla högljudt ropa på hjälp och bedja dem på koffen att taga upp oss, emedan vi voro på väg att gå i kvaf. De togo då in sina segel, satte ut en båt eller slup, och i den nedstego bortåt tolf fransmän, väl beväpnade med sina musköter och brinnande luntor, samt lade sig intill oss; men, när de sågo hur få vi voro^[12] och hur fartyget sjönk, togo de oss ombord, sägande oss att för vår ohöflighet att ej svara dem hade detta vederfarits oss. Vår renegat tog skrinet med Zoraidas rikedomar och kastade det i hafvet, utan att någon märkte hvad han gjorde.

Vi begåfvo oss nu alla öfver till fransmännen, hvilka efter att hafva gjort sig underrättade om så mycket de önskade veta af oss, plundrade oss på allt hvad vi ägde, liksom hade de varit våra dödsfiender, och Zoraida fråntogo de till och med de smycken hon bar på fotlederna. Den förtrytelse de härmed vållade Zoraida väckte emellertid icke så stort bekymmer hos mig som den fruktan jag hyste, att de från att beröfva henne de präktigaste och dyrbaraste klenoder skulle gå än längre och beröfva henne den klenod, som hade det största värdet och som hon själf skattade högst; men slikt folks lystnad sträcker sig ej längre än till pengar, hvaraf deras snikenhet aldrig kan få nog, och den gick denna gång så långt att de till och med skulle ha fråntagit oss slafkläderna, om dessa hade varit dem till någon nytta. Det var äfven tal ibland dem om att svepa oss i ett segel och kasta oss alla i hafvet, ty de hade för afsikt att inlöpa i några spanska hamnar och därvid utgifva sig att vara från Bretagne, och, om de då förde oss lefvande med sig, skulle deras rofferi upptäckas och de själfva straffas. Men kaptenen, hvilken var den, som hade utplundrat min älskade Zoraida, sade att han nöjde sig med det byte han hade och att han ej ville anlöpa någon spansk hamn, utan nattetid eller hur helst det vore honom möjligt komma igenom Gibraltárs sund och gå till La Rochelle, därifrån han kommit. De öfverenskommo alltså att gifva oss sin skeppsbåt och alla förnödenheter till den korta färd vi ännu hade kvar, hvilket de äfven gjorde dagen därpå, då vi redan voro i sikto af spanska kusten. Vid denna anblick glömde vi helt och hållet alla våra sorger och vårt utarmade tillstånd, som om vi icke hade varit utsatta därför: så stor är glädjen att återvinna den förlorade friheten.

Det kunde väl vara vid middagstid, då de satte oss i båten, hvarvid de gåfvo oss två fat och något skeppsbröd, och kaptenen, rörd af något slags medlidande som kom på honom, gaf den älskliga Zoraida vid inskeppningen fyratio dukater och tillät ej sina soldater att beröfva henne kläderna desamma som hon ännu bär. Vi stego i båten och tackade dem för det goda de gjorde oss, hellre visande dem vår erkänsla än vår förargelse, och de styrde ut till hafs med kurs åt sundet.

Vi åter, utan att skåda efter någon annan ledstjärna än landet, som visade sig framför oss, rodde så ifrigt att vi vid solnedgången voro nog nära för att enligt vår mening kunna nå kusten före nattens fulla inbrott. Men, emedan det icke var något månsken den natten och himlen var mörk och vi ej kände till farvattnet, trodde vi det ej vara säkert att söka land; många af de våra tyckte dock just detta och sade att vi borde landstiga, om det så vore på en klippa och långt ifrån människobygd, ty så skulle vi lugna den farhåga; som med skäl kunde hysas, att sjöröfvarefartyg från Tetuan ströke fram där, hvilka om kvällen äro i Berberiet, och tidigt på morgonen vid spanska kusten, där de vanligtvis göra byte, hvarpå de återvända och kunna vara hemma igen till sofdags. Slutet på dessa stridiga meningar blef, att vi så småningom skulle närma oss stranden och, om hafvet vore så stilla att det ginge för sig, landstiga hvar vi kunde.

Så skedde, och det kunde väl vara kort före midnatt då vi kommo fram till foten af ett högt och oskapligt berg, som dock ej låg så tätt intill hafvet att det icke lämnade litet rum för att bekvämt kunna landa. Vi lade till vid den sandiga stranden, sprungo i land, kysste marken och med tårar af den innerligaste glädje tackade vi alla vår Herre Gud för den makalösa välgärning han bevisat oss. Vi hämtade från båten de där befintliga förråden, drogo upp den på land och gingo uppför berget ett godt stycke; ty, fastän vi voro där, kunde vi ändå icke lugna våra hjärtan eller känna oss riktigt vissa på, att det var kristen mark som nu bar oss. Morgonen tycktes mig inbryta senare än vi önskade; vi gingo ända upp till bergets topp för att se, om därifrån någon bygd kunde upptäckas eller några herdekojor; men, hur mycket vi än ansträngde vår syn, sågo vi hvarken bygd eller folk eller väg eller stig. Det oaktadt beslöto vi att gå längre in i landet, eftersom det ej gärna kunde vara annorlunda än att vi snart skullo finna någon, som kunde ge oss upplysning om detsamma.

Det som emellertid mest plågade mig var att se Zoraida gå till fots i denna obanade nejd; ty, ehuru jag vid ett tillfälle tog henne på mina axlar, vardt hon mera trött genom min trötthet än uthvilad af sin egen hvila, och därför tillät hon mig icke mera att åtaga mig denna möda. Jag ledde henne således vid handen, hvarvid hon visade stort tålamod och höll sig munter, och så kunde vi väl hafva gått något mindre än en fjärdedels mil, då ljudet af en liten skälla trängde till våra öron, ett tydligt tecken att där i närheten fanns en hjord. När vi då alla uppmärksamt spanade efter om någon sådan syntes, märkte vi vid foten af en korkek en herdegosse, som helt lugn och sorglös med en knif täljde på en käpp. Vi ropade till honom, han lyfte på hufvudet och for upp, och de som han först fick syn på voro, efter hvad vi sedan fingo veta, renegaten och Zoraida; när han såg dessa i morisk dräkt trodde han att alla morer från Berberiet voro öfver honom, gaf sig med förvånande snabbhet in i skogen och började skrika af full hals: »Morer, morer äro i landet! Moror, morer! Till vapen, till vapen!»

Vi blefvo alla bestörta öfver dessa rop och visste ej hvad vi skulle taga oss till. Men, i betraktande af att herdepojkens anskri måste göra stor uppståndelse i trakten och att kustbevakingen^[13] snart skulle komma för att se hvad som stod på, beslöto vi att renegaten skulle tega af sig sin turkdräkt och påkläda sig en slafrock, som en af oss genast gaf honom, ehuru denne själf på det viset blott fick skjortan kvar; och så anbefallde vi oss åt Gud och togo samma väg som vi sett herden taga, alltjämt väntande att få se strandridarne falla öfver oss. Och vår förmodan slog icke fel, ty ännu torde två timmar icke hafva förflutit, då vi, som redan kommit ur skogsmarken ut på en slätt, varsnade inemot femtio ryttare, hvilka med stark fart kommo emot oss i kort galopp; och, som vi fingo syn på dem, stannade vi och inväntade dem.

När de nu kommo närmare och, i stället för morerna som de sökte, sågo så många elända kristna, blefvo de förbryllade, och en af dem sporde oss om det måhända voro vi, som gifvit anledning till att en herde gjort alarm. »Ja», sade jag; och, när jag då ville börja att omtala för honom hvad som händt mig och hvarifrån vi kommo och hvilka vi voro, kände en af de kristna i vårt sällskap igen ryttaren som hade ställt frågan till oss, och sade, utan att låta mig yttra ett ord mer: »Gud ske tack, mina herrar, att han fört oss på så godt håll, ty, om jag ej bedrar mig, hör den mark vi trampa på till Veléz Málaga, så framt ej de långa åren af mitt slaflif gjort att mitt sviker mig, då jag tror mig i eder, herre, som spörjer hvilka vi äro, igenkänna min morbroder Pedro de Bustamante.»

Knappt hade den kristne slafven sagt detta, då ryttaren kastade sig af hästen, störtade mot ynglingen och slöt honom i sina armar med de orden: »Du min hjärtans käre systerson! nu känner jag igen dig, och redan hafva vi begråtit dig som död, jag och min syster, din moder, och alla de dina som ännu äro vid lif, och Gud har varit så nådig att låta dem få lefva för att fröjdas af nöjet att återse dig! Vi visste att du var i Algier och, efter hvad dina och alla dina följeslagars kläder gifva vid handen, kan jag förstå att I på något underbart sätt kommit till er frihet.»

— »Så är det, svarade ynglingen, och tiden skall väl räcka till åt oss att berätta er allt.»

Så snart ryttarna hörde att vi voro kristna och f. d. slafvar, stego de af sina hästar, och en hvar af dem erbjöd oss sin för att föra oss till staden Veléz Málaga, som låg halfannan mil därifrån. Några gingo tillbaka för att skaffa båten till staden, efter det vi sagt dem hvar vi lämnat honom; andra togo oss upp bakom sig på hästryggen, och Zoraida red på detta sätt hos honom, som var den förut nämnde slafvens morbror. Hela staden kom ut för att möta oss, ty af en och annan, som gifvit sig i förväg, visste man redan nyheten om vår ankomst. De förundrade sig icke öfver att se befriade kristna slafvar eller morer, som råkat i fångenskap, ty alla människor där på kusten äro vana att se folk af båda slagen; men hvad de beundrade var Zoraidas skönhet, som vid detta tillfälle och i detta ögonblick var i sin högsta glans, så väl på grund af resans ansträngningar som af glädje att nu se sig i ett kristet land utan fruktan att råka i nöd och fara, och detta hade gifvit hennes ansikte en så liflig färg att, om ej kärleken den gången förvillade mig, jag skulle våga påstå att det icke fanns i hela världen en skönare varelse, åtminstone att jag icke sett någon.

Vi begåfvo oss genast till kyrkan för att tacka Gud för den nåd vi erfarit, och, som Zoraida inträdde, sade hon att där funnos ansikten, som liknade Lela Mariens. Vi sade att det var afbildningar af denna, och renegaten gjorde, så godt han kunde, begripligt för henne hvad meningen var därmed, på det hon måtte ära dem, liksom om hvar och en af dem i verklighet vore samma Lela Marien, som hade talat med henne. Hon, som har godt förstånd samt en lätt och klar fattningsförmåga, begrep genast allt hvad han sade henne om bildarna.

Från kyrkan förde man oss till skilda hus i staden, på hvilka man fördelat oss; men renegaten, Zoraida och mig förde den kristne, som kommit öfver tillsammans med oss, hem till sina föräldrar, som voro tämligen försedda med lyckans håfvor och undfägnade oss lika kärleksfullt som sin egen son.

Sex dagar stannade vi i Veléz, hvarpå renegaten, som skaffat sig underrättelse om allt hvad han hade att göra, begaf sig till staden Granada för att genom den heliga Inkvisitionens bemedling åter upptagas i Kyrkans allraheligaste sköte. De öfriga befriade kristna begåfvo sig hvar och en dit honom syntes bäst. Zoraida och jag voro de enda som stannade kvar, med blott de dukater som fransmannen af artighet gifvit Zoraida, och för dem köpte jag detta djur, på hvilket hon rider. Hittills har jag ägnat henne min tjänst endast som fader och ledsagare, ej som make, och vi resa nu i afsikt att erfara om min far ännu lefver eller om någon af mina bröder har haft bättre tur än jag, ehuru visserligen, sedan Himlen bestämt mig till Zoraidas följeslage genom lifvet, jag tycker att jag ej kunnat få någon annan lott, hur lycklig den än måtte vara, som jag skulle skatta högre. Det tålamod, hvarmed Zoraida bär de olägenheter fattigdomen medför, och den längtan hon visar att snart blifva kristen, äro så stora och så beskaffade, att hon sätter mig i förundran och förpliktar mig att i hela mitt lif ägna mig till hennes tjänst. Glädjen attse mig som hennes och henne som min, grumlas och störes dock för mig därigenom, att jag ej vet om jag i min fädernetrakt skall finna någon vrå, där jag kan bjuda henne ett hem, och om tiden och döden åstadkommit en sådan förändring i min fars och mina bröders förmögenhetsvillkor och lif, att jag kanske ej träffar någon som kännes vid mig, i fall de äro borta.

Mer har jag icke, mitt herrskap, att förtälja eder om mina lefnadsöden. Huruvida de varit underhållande och märkvärdiga, det må edert goda förstånd afgöra; hvad mig angår kan jag säga, att jag skulle vilja hafva berättat dem för eder i större korthet, ehuru farhågan att uttråka eder ändå har kommit mig att låta min tunga hålla inne med mer än en omständighet.

---

1. Mudéjares lär egentligen hafva betecknat morer från det inre af landet, men användes oftast om dem från Granada och Andulusíen, (förmodligen emedan morer voro sällsynta i Kastilien), medan andra från Aragonien, Katalonien och Valencia kallades tagarinos. — Enligt Braunfels skall namnet elche här ej vara rätt förklaradt, enär det gäller för renegater i allmänhet och deras efterkommande.
2. Det är samma slags språk, hvilket än i dag förekommer som affärsspråk på kusterna af Medelhafvets östliga hälft och vänligen är kandt såsom lingua franca.
3. Det var denne Mamí, som hade tillfångatagit Cervantes på galeren Sol vid hans återfärd till Spanien. Cervantes nämner honom äfven i sin Galatea samt i andra arbeten.
4. Som pärlor begagnas jämförelsevis litet hos oss, saknar svenskan ett eget ord för det spanska aljófar, hvarmed menas pärlor, hvilka äro så små, — som ett knappnålshufvud eller ett mindre växtfrö, — att de icke hafva någon användning hvar för sig, utan endast förenade i ett större antal, till bildande af monogrammer och dylikt. Då franskan har semence de perles, engelskan seed pearls och tyskan Perlensame eller Samenperlen, har öfversättaren trott sig kunna våga uttrycket pärlfrö.
5. Zoltaní, d. v. s. sultansmynt, präglades af guld till olika värde under olika tider.
6. Bagarinos eller bagarines betyder ursprungligen sjöfolk, och därmed menas fria morer, som försörjde sig med trädgårds- eller annat arbete; här nämnas de i motsats till de kristna slafvarna.
7. Nizaraní = nazareer, d. v. s. kristne.
8. Vanligen öfversättes detta ställe: »jag har aldrig önskat öfvergifva dig eller tillfoga dig något ondt». Detta kan dock icke hafva varit Zoraidas mening, ty hon hade ju hela tiden varit i hemligt förstånd med de kristna om att åtfölja dem till deras land; det har därför synts rimligare att tolka texten enligt Hartzenbusch’s förslag, så att dejarte = dejar hacerte, och det är till och med mycket möjligt att det senare ordet blott af förseelse blifvit utelämnadt, då det återkommer strax efter. Den ursprungliga lydelsen skulle då hafva varit: Nunca mi deséo se extendió á dejar hacerte, ni hacerte mal.
9. I fråga om uddens namn och dess betydelse har Cervantes oriktiga uppgifter, sannolikt förledd genom ett hos spanska sjömän ganska allmänt gängse missförstånd. Redan när han skref denna förra del af sin D. Quijote, hade han emellertid kunnat få upplysning om verkliga förhållandet af D. Luis del Mármol Carvajal, som i sin Descripción general de Africa (tre delar, 1573—99) omtalar, att uddens rätta namn är Kobor rumia eller Keber rumia, d. ä. den romerska grafvården efter ruinerna af en dylik, som finnas därstädes. — Om la Cava har blifvit taladt i 27:e kapitlets not 3. Om själfva det afgörande slaget vid Jerez de la Frontera (711), där Spanien föll i morernas våld, berättar ärkebiskopen i Toledo, Rodrigo Jiménez de Rada i följande ordalag: »Enligt Goternas plägsed förde man konung Rodrigo på en elfenbensvagn förspänd med fyra mulor, och var konungen klädd i sina praktkläder och hade sin guldkrona på hufvudet. Striden börjades och dagligen i åtta dagar från söndag till söndag, så att af araberna väl 15 tusen stupade; men för våra synders skull genombröto morerna konung Rodrigos slagordning genom Julians bemödande och de kristnas, som voro med honom. De kristna började att fly söndagen den femte före idus i månaden Xavel af arabernas 83:dje år, och efter spanska tidräkningen år 752. De, som hade eröfrat Asien och Europa, vordo på en dag besegrade af morerna! Men konung Rodrigo kämpade ändock mycket bra och försvarade sig det bästa han kunde; till slut vardt han öfvervunnen, han själf och de som voro med honom, och somliga gjordes till fångar, andra stupade, andra undkommo. Emellertid visste man ej hvad som blifvit af konung Rodrigo, mera än att man funnit hans konungadräkt och hans sandaler och hans krona och hans häst Ovella i ett kärr nära en flod; men i sinom tid påträffade man i Viséo, en stad i Portugal, en graf, hvars inskrift lydde: »Här hvilar konung Rodrigo, goternas siste konung.» Och sådant vardt slutet på konung Rodrigos lystenhet och lefnadsöden och på grefve Julians vrede och grymma hämnd, han som var en mandråpare mot Gud och människor och som förrådde och förstörde landet och den kristna tron. Förbannadt och afskydt vare hans namn för alltid!»
10. I spanska texten står: que estos cristianos nada deben á mi voluntad, hvilket i 1857 års svenska öfversättning (af A. L.) återgifves med: »att dessa kristna ej öfvertalat mig därtill», samt af Braunfels med: »dass diese Christen meinem guten Willen nichts zu danken haben.» Stället är kinkigt nog och svårt att förlika med hvad man förut erfarit om, huru de kristna verkligen hade Zoraida att tacka för välvilligt och rikligt understöd af penningar; en utväg är den, som nu försökts genom att låta Zoraida säga att hon gjort hvad hon gjort icke af egen fri vilja, utan ensamt af själens trängtan att blifva kristen, som behärskat hela hennes väsen och kommit henne att handla utan all annan beräkning.
11. En koff förklaras i Dalins Svenska Handordbok såsom ’ett rundgattadt, galeastackladt fartyg’ och tyckes således motsvara originalets bajel redondo; men det bör dock anmärkas, att Spanska Akademien i en not till detta ställe i sin fjärde upplaga af D. Quijote säger det vara ett fartyg med fyrkantigt segel, till skillnad från dem med trekantiga eller latinsegel.
12. De voro i själfva verket ej så få; ty hjälten, Zoraidas utvalde, hade sina tre kamrater med sig och dessutom renegaten och de tolf spanjorer, som vidtalats att sköta rodden, så att med Zoraida voro de inalles aderton. Då nu fransmännen, som kommo till det sjunkande fartyget, endast voro tolf, misstänker Hartzenbusch att det ej hänger rätt ihop med den spanska textens pocos, utan att detta bör ändras till pobres (stackars, elända), hvilket ju kan förefalla ganska antagligt; men vid närmare eftersinnande kan den ursprungliga läsarten mycket väl bibehållas, ty meningen är nog den, att de voro så få, att (d. v. s. ej flera än att), när deras eget fartyg sjönk, de kunde tagas ombord på fransmännens fartyg utan olägenhet eller åtminstone utan fara för dem, som förut funnos där.
13. De ständiga plundringståg, som fartyg från Berberiet företogo till de spanska kusterna, föranledde anläggandet af vakttorn (atalayas) och inrättandet af en milis, som skulle sörja för de vid hafvet belägna byarnas och städernas säkerhet. Detta var de här i texten nämnda strandriderna, som existerade ända till dess under konung Karl III (1759—1788) fördrag med de nordafrikanska sjöröfvarstalerna gjorde slut på det gamla oroliga tillståndet och den därmed förenade fruktan för öfverfall. Sverige betalade i länga tider en årlig afgäld, för att dess köpmansfartyg skulle få segla i fred på Medelhafvet, och denna skatt upphörde först under konung Karl XIV Johans regering.

←  Fyrtionde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Fyrtioandra Kapitlet  →