Don Quijote senare delens förra hälft/08

←  Sjunde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Senare delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Nionde Kapitlet  →

ÅTTONDE KAPITLET.

Hvari berättas det som hände Don Quijote, då han for för att hälsa på sin härskarinna Dulcinea del Toboso.

»Prisad vare Alláh den allsmäktige!» så säger Hamét Benengelí i början af detta åttonde kapitel; »prisad vare Alláh!» upprepar han trenne gånger och tillägger, att han höjer dessa lofsånger därför att han nu ändtligen har D. Quijote och Sancho ute i det fria, och därför att läsarna af denna uppbyggliga historia kunna räkna på att från detta ögonblick D. Quijotes och hans vapendragares hjältedåd och lustiga infall åter börja; han uppmanar dem att glömma den sinnrike junkerus föregående bragder och att rikta blickarne på dem, som skola komma och som redan nu på vägen till Toboso taga sin början, liksom de andra begynte på Montiels fält; och hvad han begär är icke mycket i förhållande till det myckna som han lofvar. Men han fortfar på följande sätt.

D. Quijote och Sancho stannade ensamma kvar på landsvägen; och knappt hade Simson aflägsnat sig, då Rocinante började gnägga och grållen uppgifva suckar, hvilket af både riddaren och väpnaren ansågs såsom ett godt tecken och ett högst lyckligt förebud. Men, för att säga sanningen, var grållens stönande och skriande mycket uthålligare än hästens gnäggande, hvaraf Sancho drog den slutsatsen att hans lycka skulle öfverträffa hans herres och stiga vida högre än den. Jag vet icke om han därvidlag stödde sig på någon stjärntydareberäkning, som han måhända förstått sig på, ehuru historien icke förmäler något därom; man har blott hört honom säga, när han snafvade eller föll, att han hellre önskat att han stannat hemma, ty af snafvande och fallande finge man ingenting annat än sönderslitna skodon och bräckta refben. Och häri misstog han sig ej mycket, så enfaldig han än eljest var.

D. Quijote sade till honom: »Vän Sancho, natten kommer öfver oss allt hvad den hinner och med tjockare mörker än vi egentligen behöfde för att komma så långt att vi vid dagens inbrott hade Toboso i sikte, dit jag beslutit begifva mig innan jag inlåter mig på något nytt äfventyr; där vill jag undfå den oförlikneliga Dulcineas välsignelse och orlof och härmed försedd anser och tror jag för visso, att jag skall kunna bestå hvarje farligt äfventyr och bringa det till ett lyckligt slut, ty ingenting här i lifvet gör de vandrande riddarna tapprare än att kunna glädja sig åt sina damers ynnest.»

— »Det kan jag nog tro, svarade Sancho; men jag anser det svårt för Ers Nåd att få tala med henne eller göra henne ett besök, åtminstone på ett ställe där ni kan undfå hennes välsignelse, om hon icke tilläfventyrs meddelar er den öfver gårdsmuren, där jag träffade henne förra gången, när jag lämnade henne brefvet, som innehöll underrättelsen om alla de galenskaper och förrycktheter, dem Ers Nåd just höll på med därborta i hjärtat af Sierra Morena.»

— »En gårdsmur föreföll dig det att vara, Sancho, sade D. Quijote, där eller i hvars närhet du såg denna ännu aldrig nog prisade älskvärdhet och skönhet? Nej, det kunde icke vara annat än gallerier eller försalar eller pelargångar, eller hvad man eljest kallar dem, till ett präktigt kungligt slott.»

— »Det kan nog vara möjligt, svarade Sancho; men för mig såg det ut som en gårdsmur, eller också måste mitt minne vara mycket klent.»

— »I alla händelser begifva vi oss dit, återtog D. Quijote; blott jag får se henne, gör det mig alldeles detsamma om det sker öfver en gårdsmur eller i ett fönster eller mellan spjälorna i ett trädgårdsstaket. Hvarje stråle, som från hennes skönhets sol tränger till mina ögon, skall upplysa mitt förstånd och stärka mitt mod, så att jag varder ensam och utan like i skarpsinne och tapperhet.»

— »I sanning, señor, genmälde Sancho, när jag såg fröken Dulcineas af Toboso sol, då var den inte så klar att den kunde kasta några strålar ifrån sig; och det måtte väl ha berott därpå att hennes Nåd just höll på att vanna det där hvetet som jag talade om, och att det myckna damm hon rörde upp lade sig som ett moln framför hennes ansikte och förmörkade det.»

— »Hvad för något, Sancho? sade D. Quijote, håller du ännu på med att säga, tycka, tro och påstå att min härskarinna Dulcinéa vannade hvete, då likväl detta är en syssla och ett arbete som ligger långt ifrån allt hvad förnämliga personer pläga företaga sig, ty de äro bestämda och uppfostrade för helt andra sysselsättningar, hvilka redan på ett bösshålls afstånd visa deras förnämlighet. Föga tyckes du, o Sancho; påminna dig vår store skalds verser^[1], i för oss de arbeten som de fyra nymferna förrättade i sina kristallboningar, då de upplyfte sina hufvuden ur den älskade Tajo och slogo sig ned på den gröna gräsmattan för att förfärdiga de dyrbara tygstycken, som den sinnrike skalden där beskrifver för oss och hvilka samt- och synnerligen voro virkade och väfda af guld, silke och pärlor. Och just af detta slag måste min härskarinnas sysselsättning hafva varit; då du fick syn på henne, så framt icke den afundsjuka, som någon elak trollkarl säkerligen hyser mot allt hvad mig angår, bortbyter och omskapar allt som kan bereda mig glädje till helt olika skepnader mot hvad det verkligen har. Därför fruktar jag också att, i fall måhända författaren till den där historien om mina stordåd, som blifvit tryckt och som säges vara i omlopp, varit en mot mig fientligt sinnad trollkarl, han då torde hafva infört en sak i stället för en annan, hopblandat med en sanning tusen lögner och funnit ett nöje i att omförmäla helt andra tilldragelser, af olika beskaffenhet med dem som en sannfärdig berättelses sammanhang fordrar. Ack afund, du rot till oräkneligt mycket ondt, du dygdens kräftskada! Alla laster, Sancho, hafva ändå något slags behag med sig, men afundens last medför ingenting annat än förtret, agg och raseri.»

— »Ja, det är just det jag också säger, svarade Sancho; äfven jag tror att i den där boken eller krönikan om oss båda, hvilken kandidat Carrasco säger sig hafva sett, lär väl mitt goda namn och rykte lunka fram som en svinhjord bakom pådrifvaren, hvilken alltid måste skrika: kom med, din skäckiga so!^[2] eller också går det med det som det heter i visan:

än bar det hit, än bar det dit,
och så bar det ner i diket.^[3]

Och likväl, så sant jag är en ärlig karl, har jag aldrig talat illa om någon trollkarl, inte heller har jag så många ägodelar att man kan afundas mig. Visst är det sant att jag är litet illparig af mig och att skalken någon gång sticker fram hos mig, men allt detta betäckes och öfverskyles af min godmodighets vida mantel, ty den är alltid naturlig och aldrig tillgjord. Och hade jag också ingenting annat än att jag fast och uppriktigt tror på Gud, som jag alltid gör, och på allt som den heliga romersk-katolska Kyrkan håller och tror på samt att jag är en dödsfiende till alla judar ^[4], som jag verkligen är, så borde historieskrifvarna hysa förbarmande med mig och behandla mig vänligt i sina skrifter. Men de må säga hvad de vilja; naken har jag kommit till världen, naken är jag ännu i dag, har ingenting förlorat och ingenting vunnit; och fastän jag står i böcker och går ur hand i hand ute i världen, så frågar jag ej det bittersta efter hvad de än vilja säga om mig.»

— »Det där, Sancho, sade D. Quijote, påminner minsann om det som hände en berömd poet i vår tid, hvilken hade författat en elak satir mot alla damer vid hofvet, men i den icke upptagit eller nämnt en viss af dem, så att man kunde vara i tvekan om hon hörde dit eller ej; och, då hon såg att hon icke stod med på listan öfver de andra, beklagade hon sig hos poeten och frågade honom hvad han hade emot henne, efter som han ej upptagit henne bland de öfriga; han kunde väl utvidga smädedikten och sätta in henne i tillägget; hvarom icke, borde han väl betänka att alla människor äro dödliga. Poeten uppfyllde hennes önskan och skildrade henne med uttryck som inte ens en den största skvallerkäring skulle ha velat taga i munnen,^[5] och nu var hon belåten, sedan hon blifvit ryktbar, ehuru vanryktad. Hit hör äfven det som man berättar om den där herden, hvilken, blott för att hans namn skulle fortlefva i kommande århundraden, satte eld på och uppbrände Dianas berömda tempel, som räknades för ett af världens sju underverk; och fastän det utgick förbud på att någonsin tala om honom och vare sig skriftligen eller muntligen nämna hans namn, på det att han ej måtte uppnå sin önskans mål, erfor man dock att han hette Heróstratus. Likaså kan hit hänföras det som hände den store kejsar Karl den Femte med en adelsman i Rom. Kejsaren önskade nämligen taga i beskådande den berömda rotundan, som i forntiden kallades alla Gudars tempel och nu med ett bättre namn Allhelgonakyrkan^[6]; och är detta den byggnad som fullständigast kvarstår af dem som hedendomen uppförde i Rom, och som bäst bevarar ryktet om sina grundläggares storstagenhet och praktlystnad. Den är byggd i kupolform, är oerhördt stor och mycket ljus, medan dagern likväl intränger endast genom ett enda fönster eller, rättare sagdt, genom en rund öppning, som upptill bildar kupolens afslutning. Då kejsaren härifrån tog byggnaden i betraktande, var i hans sällskap och stod vid hans sida en romersk riddare, som förklarade för honom detta jättearbetes skönheter och konstgreppen vid dess märkvärdiga byggnadssätt. Sedan de därefter lämnat stället, sade han till kejsaren: ’Tusen gånger, Heliga Majestät, påkom mig lusten att taga Eders Majestät i famn och störta mig ned från denna kupolöppning, för att förvärfva mig ett odödligt namn i världen’. — ’Jag tackar er, svarade kejsaren, att ni icke verkställt ett så styggt uppsåt, och för framtiden vill jag ej sätta er i tillfälle att ännu en gång gifva mig något bevis på er undersåtliga trohet; och därför förbjuder jag er att någonsin mera ställa ett ord till mig eller att vistas där jag kan komma att vistas’. Men, sedan han sagt detta, förlänade han honom en stor nådebevisning. — Härmed vill jag säga, Sancho, att begäret att vinna ära verkar särdeles mäktigt. Hvad tror du det var som kastade Horatius Cocles i full rustning från bryggan ned i Tibern? Hvad var det som höll Mutius Scævolas arm och hand i elden? Hvad dref Curtius att störta sig i det djupa eldgap, som öppnade sig midt i staden Rom? Hvad förmådde Julius Cæsar att tvärtemot alla de olycksbådande tecken, som förkunnats honom, öfvergå Rubicon?^[7] Och af nyare exempel: hvem borrade de tappra spaniorernas skepp i sank och lämnade dem själfva, hvilka i nya världen anfördes af den ridderligaste bland alla riddare, Cortés, på land och afsöndrade från hela världen? Alla dessa stordåd, och ännu många andra af hvarjehanda slag, äro, hava varit och skola blifva verk af det rykte hvilket de dödliga efterfika såsom belöning och såsom andel i den odödlighet, hvilken deras berömliga handlingar förtjäna, ehuru vi katolska kristna och vandrande riddare böra snarare eftersträfva en sådan kommande århundradens ära, som är oförgänglig i himlens eteriska ängder, än den ryktets fåfänglighet som man förvärfvar i den än jordiska och förgängliga timlighet; ty denna ära, huru länge den än må äga bestånd, måste likväl slutligen förgås tillika med världen själf, som har sitt på förhand bestämda slut. Därför, o Sancho, böra våra gärningar aldrig öfverskrida de gränser, som fastställas af den kristna religion till hvilken vi bekänna oss. Vi skola i jättarnas personer nedslå högmodet, afunden genom vår högsinthet och vårt ädelmod, vreden genom vår fasta hållning och vårt själslugn; frosseri och sömnaktighet genom att äta tarflig spis och underkasta oss mycket vakande; vällusten och brånaden genom den redliga trohet som vi iakttaga mot de damer, hvilka vi gjort till våra tankars härskarinnor; trögheten därigenom att vi genomresa alla världsdelar för att uppsöka tillfällen, som kunna göra och verkligen göra oss utom till goda kristna äfven till berömda riddare. Här, Sancho, ser du medlen att ernå det högsta beröm som ett godt rykte medför.»

— »Allt hvad Ers Nåd hittill sagt mig, sade Sancho, har jag förstatt mycket bra. Men i alle fall skulle jag dock önska att ni ville belysa mig angående ett tvifvel som just nu fallit mig i sinnet.»

— »Upplysa, menar du väl, Sancho?» inföll D. Quijote. »Tala du gärna ut, jag skall dig så godt jag förmår.»

— »Såg mig, señor, fortfor Sancho, den där Juli och Augusti och alla de anddra dråliga riddarna, som ni nyss räknade upp och som nu redan äro döda, hvar kunna de vara nu?»

— »Hedningarna bland dem, svarade D. Quijote, äro utan tvifvel i helvetet; de kristna, så vidt de varit goda kristna, äro antingen i skärselden eller i himlen.»

— »Mycket riktigt, sade Sancho; men nu skulle jag vilja veta någonting annat. Hafva de grafvar, där de där storkaxarnas lik ligga, silfverlampor hängande framför sig, eller äro väggarna i deras kapeller prydda med kryckor, bårtäcken, afklippt hufvudhår, vaxben och vaxögon? Och om inte med sådant, hvarmed äro de då prydda?»

Härpå svarade D. Quijote: »Hedningarnas begrafningsplatser voro mestadels praktfulla tempel; Julius Cesars aska lades i en urna, som ställdes högst uppe på en spetsig stenpelare af oerhörd storlek, som man nu för tiden i Rom kallar den helige Petri nål.^[8] Kejsar Hadrianus hade till graf en borg, stor som en ansenlig by, som man kallar Moles Hadriani och som nu i Rom heter Sankt Angelo. Drottning Artemisia begrof sin gemål Mausólus i en graf, som ansågs för ett af världens sju underverk. Men ingen af dessa grafvar, likaså litet som de många andra hvilka tillhört hedningarna, pryddes med bårtäcken eller andra offergåfvor och tecken, för att utvisa att de som lågo begrafna där voro helgon.»

— »Det var just dit jag ville komma, genmälde Sancho; säg mig nu: hvilket är förmer, att återuppväcka en död eller att slå ihjäl en jätte?»

— »Det svaret ligger nära till hands, svarade D. Quijote; det är förmer att återuppväcka en död.»

— »Nu fick jag er fast, sade Sancho; alltså är deras rykte som uppväcka döda, återgifva blinda deras syn, göra krymplingar friska och färdiga samt gifva sjuka deras hälsa igen och framför hvilkas grafvar det brinner silfverlampor och hvilkas kapell äro fulla af andäktigt folk som ligger på knä och tillber deras heliga kvarlefvor; alltså är, säger jag, ett sådant rykte bättre för denna världen och för den andra, än det hvilket alla hedniska kejsare och vandrande riddare, som funnits till, någonsin hafva efterlämnat eller komma att efterlämna.»

— »Jag måste medgifva att äfven detta är sant», svarade D. Quijote.

— »Denna ära, denna nåd, dessa företräden framför alla andra, återtog Sancho, tillkomma alltså helgonens kroppar och kvarlefvor, hvilka med vår heliga moder Kyrkans gillande och tillstånd äga lampor, vaxljus, bårtäcken, kryckor, målningar, hårlockar, ögon och ben, med hvilka de föröka andakten och förstora sitt rykte såsom kristna. Helgonens kroppar eller deras kvarlefvor, dem bära konungarna på sina axlar, och de kyssa bitar af deras benknotor, pryda och utsmycka med dem sina bönkapell och sina dyrbaraste altaren.»^[9]

— »Hvad skall jag efter din mening, Sancho, draga för slutsatser af allt hvad du sagt?» sporde D. Quijote.

— »Jag menar, svarade Sancho, att vi böra ge oss till att bli helgon, och då skola vi på kortare tid vinna det rykte vi eftersträfva. Och betänk, señor, att i går eller i förrgår (ty så kan man ju i alla fall säga, då det är så kort tid sedan,) blefvo två obetydliga barfotamunkar förklarade för helgon eller åtminstone för saliga; de hade järnkedjor, med hvilka de omlindade och plågade sin kropp, och det anses nu såsom en synnerlig lycka att få vidröra och kyssa kedjorna, och de hållas i högre vördnad än Rolands svärd, som vår herre konungen, den Gud bevare!^[10] har i sin rustkammare. Således, nådig herre, skattas det högre att vara en liten ödmjuk klosterbroder af hvilken orden som helst, än en tapper vandrande riddare; två dussin gisselslag på ens egen rygg uträtta mera hos Gud än två tusen lansstötar, man må nu med dem träffa jättar eller vidunder eller drakar.»

— »Allt detta förhåller sig verkligen så, genmälde D. Quijote; men vi kunna icke alla gå i kloster, och det gifves många vägar på hvilka Gud leder de sina till himlen; också ridderskapet är en andlig orden; det finnes riddarehelgon i den himmelska härligheten.»

— »Ja, svarade Sancho; men jag har hört sägas att det finns flere munkar i himlen än vandrande riddare.»

— »Det kommer sig däraf, gaf D. Quijote till svar, att munkarnas antal är större än riddarnas.»

— »Men det finns i alla fall bra många vandrande riddare», sade Sancho.

— »Många finnas, svarade D. Quijote, men få af dem förtjäna namnet riddare.»

Under detta och andra liknande samtal förflöt natten och den påföljande dagen, utan att det vederfors dem något som är värdt att omtalas, hvaröfver D. Quijote icke litet förargade sig. Ändtligen dagen därpå fingo de framemot aftonen den stora staden Toboso i sikte, och vid åsynen af densamma blef D. Quijotes hjärta gladt, men Sanchos själ bedröfvad; ty vapendragaren kände ej till Dulcineas hus och hade i hela sitt lif lika litet sett henne som hans herre, så att båda voro oroliga, den ene af längtan att få träffa henne, den andre därför att han icke sett henne, och Sancho funderade förgäfves på hvad han skulle taga sig till, om hans herre skickade honom till Toboso. Slutligen beslöt D. Quijote att vid nattens inbrott begifva sig in i staden. I afvaktan härpå höllo de stilla i skuggan af några ekar, som stodo ej långt från Toboso, och, då det bestämda ögonblicket kom, redo de in i staden, hvarest de råkade ut för händelser som verkligen kunna kallas händelser.

---

1. Den i not. 4 till förra kapitlet omtalade Garcilaso de la Vega, i hans tredje eklog.
2. Sp. debe de andar mi honra á coche acá cinehado. Detta ställe har sannolikt ända sedan bokens författande varit obegripligt äfven för de flesta spaniorer, och först år 1854 lämnade D. Juan Calderón den upplysningen, att i Sanchos hemtrakt La Mancha är coche liktydigt med cochino, svin, och begagnas af pådrifvarna, när dessa med tillrop söka hålla svinhjorden tillsammans; cinchado åter betyder egentligen omgjordad med ett bälte och användes särskildt om djur, som öfver rygg och kropp hafva en hvit rand. Coche acá, cinehado i originalet borde kanske helst sättas inom citationstecken, för att utmärka att hela frasen styres af prepos. á.
3. Sp. al estricote aquí, y allí barriendo las calles. Ordet estricote är från början en bollspelsterm och betyder bland annat bollens återstudsande; traher á uno al estricote, eg. att behandla nagon som en studsande boll, blir sedermera alldeles detsamma som på atskilliga ställen här i landet kallas »att skicka någon i småbarnsskola», då pojkar skuffa en nykommen eller enfaldig kamrat från den ene till den andre; däraf att icke lämna en människa någon ro. Sancho vill således säga att hans goda namn och rykte skulle än på ett omildt sätt gå ur hand i hand, in sopa gatorna, d. v. s. dragas omkring i gatsmutsen; det för öfversättningen valda ordstäfvet är hämtadt ur en i södra Sverige vanlig julvisa.
4. Efter Granadas eröfring (2 januari 1492) var en af det katolska konungaparets första åtgärder att förvisa judarne ur Spanien (31 mars s. å.). Då alltså några sådana icke funnits där i landet på mer än 100 år och Sancho följaktligen kände dem endast efter gammal sägen, förefaller hans judehat tämligen oförklarligt, så framt det ej möjligen får anses vittna om dåtida munkars och prästers nit att hos menige man allt fortfarande inskärpa detsamma.
5. Sp. cual no digan dueñas = som icke I not 3 på sid. 59 af delen I:2 har något nämnts om dess damer. Här må nu endast tilläggas att hos de flesta spanska författare de stå illa anskrifna för hvarjehanda mindre vackra egenskaper, såsom pratsamhet, skvaller- och tadelsjuka, dåligt lynne och elakhet, hvartill, såsom af förevarande uttryck synes, kom att de voro fula i munnen». Att Cervantes för sin del haft en synnerlig motvilja för dueñor, visar sig under berättelsens fortgång.
6. Panteon (alla gudars tempel) i Rom, som uppfördes af kejsar Augusti vän Markus Agrippa år 25 f. Kr. och var helgadt åt Juppiter Ultor, är kanske det mest storartade och bäst bibehållna minnesmärke från den klassiska forntiden. Det har emellertid aldrig kallats Allhelgonakyrkan, såsom Cervantes tyckes tro, utan, när det år 603 förvandlades till kristen kyrka, vigdes det åt S. Maria ad martyres och är nu bland folket kändt som S. Maria della Rotonda.
7. Här misstager sig (Cervantes eller) D. Quijote, ty Cesar hade tvärtom gynnsamma förebud, när han ville gå öfver Rubicon.
8. I originalet står, felaktigt, pyramid i stället för obelisk eller spetsig stenpelare, och det förhåller sig icke heller så att den urna, som inneslöt Cesars aska, fick sin plats ofvanpå den ifrågavarande pelaren; men sannolikt var detta folktro i Rom på Cervantes’ tid.
9. Allt detta förekom, och förekommer väl ännu mångenstädes, i katolska länder; särskildt vet man alldeles bestämdt att så väl den bigotte Filip den Andre som hans ättlingar och efterträdare på spanska tronen, dels af egen drift, dels måhända äfven under Inkvisitionens tryck, deltagit på det sätt här framställes, i dylika religiösa högtidligheter.
10. Detta que Dios guarde är det af ålder brukliga tillägget vid nämnandet af den regerande konungens eller drottningens namn. För aflidna personer bifogas ofta ett q e. g. e. = que en gloria esté (som må finnas i den eviga saligheten)! Officiella skrifvelser afslutas vanligen med ett Dios guarde á Vd muchos años (Gud bevare eder i många år)!

←  Sjätte Kapitlet

Upp till början av sidan.

Nionde Kapitlet  →