Drabanten/Del 2/Kapitel 10
| ← Drottning Maria Carolinas Cameriera Maggiore. |
|
Första natten i Neapel. → |
TIONDE KAPITLET.
Ett kloster och ett värdshus.
Neapel har icke brist på kloster, kyrkor och kapell. Vid Largo di St. Dominico ligger dominikanerordens förnämsta kloster eller hus: St. Dominico Maggiore. Detta kloster var fordom ett hospital, kalladt St. Michel de Marfisa, med en benediktinerkyrka, men invigdes år 1254 till dominikanerkloster af påfven Alexander IV. Det är framför allt märkvärdigt för sina gamla grafvårdar.
På Largo di St. Dominico finnes en obelisk, eller, som den benämnes i Neapel, en aguglia.
Vid foten af denna obelisk stod en äldre man, klädd nästan som en munk, lutad mot en käpp, nog stadig att uppbära den kropp, som tungt böjde sig ned öfver den.
Hans uppmärksamhet var oafvändt fäst på den framför honom liggande klosterporten. Hela hans väsen tycktes sammansmälta i hans blick såsom i en brännpunkt.
Nu hördes det dofva ljudet af en klocka från klostertornet. Hastigt upplyfte främlingen sitt hufvud och intog en rask och stolt ställning. Klockan fortfor att slå timmen. Vid sista slaget öppnades klosterporten, och han hastade fram till den.
— Anmäl mig hos furstinnan Raszanowsky, yttrade han på ett så häftigt och befallande sätt, att portvakterskan höll på att slå till luckan midt för hans näsa; men då hon betraktade honom och såg den oroliga förvirring, som hans ansigte utvisade, tycktes hon vilja låta nåd gå för rätt, medan hon stillatigande och i synbar afsigt att uppfylla hans önskan aflägsnade sig.
Då hon efter en kort stund återkom, tillkännagaf hon, att någon furstinna Raszanowsky icke fans i klostret.
— Ni bedrager mig. Hon skall finnas här, jag har sjelf hitfört henne.
— Aflägsna er, min herre, Jag har sagt, att hon ej finnes här.
— När lemnade hon då klostret?
— Hon har icke lemnat det.
— Hon är då död?
— Nej!
— Vid den barmhertige guden, för mig genast till henne eller …
Den talande blef allt mera häftig och orolig.
— Hör ni tempelsången?
— Hvad vill det säga?
— Då ni frågar efter furstinnan Raszanowsky, så talar ni om …
— Så talar jag endast om henne, min vän, och icke om någon annan.
— Sansa er, min herre, ni talar om systern Wanja.
Vincent, den talande var ingen annan, blef dödsblek. Hans ansigte nästan förvreds.
— Systern? upprepade han.
— Innan solen har gått ned, är hon Kristi brud.
Våldsamma muskelryckningar visade det förfärliga intryck, som denna underrättelse gjorde på honom. Ett ögonblick förmådde han ej yttra något enda ord. Den bleka ansigtsfärgen blef mörk, nära nog mörkblå. Vacklande stödde han sig emot den kalla muren för att ej falla omkull.
Men denna svaghet varade endast en kort stund. Själskraften återtog snart sitt mägtiga inflytande. Hos Vincent var kroppen endast ett verktyg, lydande hans viljas beslutsamma och bestämda bud.
— Och denna tempelsång? sporde han.
— Tillkännagifver att hennes sista bön, såsom tillhörande en yttre verld, nu är slutad. Hör ni, tonerna dö bort.
— Hon är då ledig i detta ögonblick?
— När icke läpparne bedja, beder hjertat. En Kristi brud är aldrig ledig.
— Anmäl mig hos abedissan; men var god och gör det nu genast. Jag har vigtiga saker att säga.
Vincent talade med lugn, och portvakterskan gick. Vi förbigå de svårigheter, som mötte Vincent, innan han slutligen fick tillstånd att tala med Wanja; men, van att besegra de största hinder, gjorde han det äfven nu.
— Wanja, Wanja! klagade han, då han återsåg henne.
— Prisa gud, Vincent, och klaga ej.
Vid dessa Wanjas ord var det, som om en ljungeld af vrede och förbittring lyst till i hans svarta öga.
— Förbannelse, ropade han, hänförd af passioner och qval, förbannelse öfver en verld, som plundrat mig på sällhet och lycka, som bedragit mig i mitt hjertas tro, i min själs kärlek, och som nu — i denna stund — sönderbryter den sista länken, hoppets länk, emellan mig och himmelen, emellan mig och gud. Allsmägtiga försyn, hvilken förfärlig dårskap är icke hela mitt lif! Lik en underjordisk gång, utan solens glädjande ljus, har mitt lif fortgått; fortgått i det arma hoppet att det skulle leda till ett mål af sällhet. Jag har arbetat förgäfves, mma plågor hafva varit Ixionshjul och mina händers verk Sisyfiklippor. Förgäfves! Det är förfärligt att nära vid grafvens rand nödgas säga till mig sjelf, att man arbetat förgäfves. Förbannelse!
Lik ett retadt vilddjur, fattade han i det jerngaller, som åtskilde honom och Wanja, och skakade det, som för att sönderbryta det.
Wanja hade nedfallit på sina knän och sammanknäppt sina händer. Hon bad för honom en tyst bön.
— Hvartill tjenar det att sända böner till himmelen? Hvem har bedt, om icke jag! Hvartill gagnar det att näpsa sina passioner? Hvem har gjort det mera än jag? Hvad lönar det mödan att vara trofast? Hvem har varit det i högre mått än jag? Du förrådde mig, och jag förlät dig; du förråddes, och jag svor att hämnas dig. Din skönhet bleknade bort i en annans famn; men jag tillbad ännu skelettet. Du var ett lik för andra, endast för mig en engel. Himmelen skall kalla min kärlek hedendom, menniskorna skola kalla den vanvett. Krossa mig, du himmelens blixt, att jag må förgås i min vrede och icke vakna till fasan af ett lugnt samtal med mig sjelf. Måtte jag få dö, under det att en åsknatt ännu rasar i mina ådror!
Wanja reste sig upp. Äfven hon hade under loppet af det senare året förändrat sig mycket. Elden i ögat närdes icke mera af några stormande inre lidelser; också brann den mattare, utan att vara mindre klar. Den var ej så stark som förr, men renare.
— Vincent, sade hon, du beklagar dig öfver verlden. Verlden har ej förbrutit sig emot dig. Du är orättvis i din vrede, men all vrede är orättvis, och gud skall förlåta dig. Den enda, som förbrutit sig emot dig, är jag. Du säger, att du icke dess mindre älskade mig, men om du gjort det, så hade du förlåtit mig, och om du förlåtit mig, så förbannade du icke verlden. Din kärlek har offrat mycket, det är sant, mycket på jordens, men intet på himmelens altare. Den egde samma stoftets anletsdrag som min egen. Inga förebråelser komma derför öfver min mun; ack, nej, men blicka in i dig sjelf, Vincent, vänd dig till gud med dina tankar, sök frid i djupet af ditt sargade bröst. Bed, Vincent, bed!
Vincent hade stillatigande lyssnat till hennes röst; denna röst var för honom ännu en vällust; var musik från hans ungdom, ett eko från lyckliga dagar.
Hans lefnads nedgående sol talade ännu i djupet af hans själ om minnet af en långt för detta försvunnen morgonsol.
Han kände, huru kall lifvets slutliga natt närmade sig och huru mörk den utbredde sitt bårtäcke öfver honom. I sitt hjerta skakades han af en förfärlig frossa. Striden der var en strid för hans timliga och eviga väl. Ett ögonblick visade fantasien honom Wanja, visserligen icke mera ung och skön, som i forna dagar, men förklarad af ett heligt skimmer, liksom af en gloria, och — ännu mera — han tänkte sig ett ögonblick till och med knäböjande vid samma altare som hon. Fantasibilden var för honom hänförande, men den försvann snart såsom en irrbild. Den var den sjunkande solens sista strålbrytning på det luftiga molnets flygtiga dimma, men då i nästa ögonblick strålen slocknade der, var det natt icke endast på jorden, utan för honom äfven i himmelen. Portarne hade för alltid störtat in i hans själ emellan det närvarande och det tillkommande. Alltsammans var blott en grushög inom honom.
Den röst, som bjöd honom att hämnas de oförrätter han lidit, var mägtigare än den, som bjöd honom försoning.
— Förbannelse öfver dig! ropade han, vänd emot Wanja. Förderfvet, brottet, svagheten med sina mörka skuggor af qval och bekymmer hafva kommit öfver mig i din skepnad. Må den rättvise guden straffa dig!
Vincent brann af lidelser.
— Bedårad af mina lidelser, har jag böjt knä till och med för dina laster. Förblindad ända till svaghet, blef jag icke dina dygders, utan dina synders riddare. Jag hoppades att årtiondens trohet skulle återgifva mig en förlorad lycka. I detta hopp styrktes jag, då Armfelt försmådde dig, och du, sårad i din qvinliga fåfänga, utlemnade honom åt min hämd. Blott detta enda ord: hämd! hvilken mängd af uppoffringar och förödmjukelser inbegriper ej det! Af kärlek hade jag icke mod att hämnas, förrän du sjelf bad mig derom. Huru gnagdes likväl icke min själ af den tärande förebråelsen för en ohämnad, kränkande skymf! Blodsarbetet i Aachen krönte ej ödet med framgång. Sårad, nära döende, bars jag från duellplatsen. Min arm, som aldrig förr darrat, darrade, då jag stod emot min lefnads fiende. Stunden var för mig af samma vigt, som hade jag stått inför den högstes domstol. Armfelt kom, lättsinnigheten sjelf. O, min gud! gifves då ingen rättvisa? Wanja, ditt öga mulnade endast, då du underrättades om att min hand felat; du borde ha fält tårar för hvarje droppe blod, som flöt ur mina ådror. Du vill afbryta mig. Hör mig till slut. Ditt syndaregister skall blifva fullkomnadt. Den oädla frukten af din förbjudna kärlek öfvergaf Sverige, bortjagad från sin lyckas och äras gryende morgon af ditt brott, af din vanfräjdade börd. Hvad har jag gjort? Glömmande mig sjelf, har jag sökt honom från land till land, från stad till stad. Med ett blödande, ännu icke läkt sår, har jag genomkorsat Europa, sändt emissarier till andra verldsdelar, men allt förgäfves. Han tyckes hafva försvunnit från jorden. Endast för en villig blick från ditt öga skulle jag ha skjutit mig för pannan och sökt honom i himmelen. Men hvad rör dig hvad jag gjort eller hvad jag lider? Du har ej tanke för något annat än för ditt eget hjerta, och deröfver herskar såsom en förtrollning endast den, som sköflat din frid, plundrat din ära, röfvat din dygd och sedan förkastat dig. Hvilken hånande ironi! Afbryt mig icke. Måttet är ännu icke fullt. Vet du, hvarför jag i denna stund infunnit mig här?
Wanja blickade rädd och fruktande på honom.
— Jag kom, fortsatte Vincent, för att ändtligen föra dig ur denna lefvande graf och återgifva dig. …
Wanja höjde sin panna upp emot honom. I det bleka ansigtet vidgade ögonen sig. Forskande betraktade hon Vincent, liksom för att i hans kalla drag utleta hvad han ville säga.
— Återgifva mig, upprepade hon långsamt.
— Efter åratal kom jag med ett budskap, som ånyo skulle fylla ditt bröst med glädje och lycka, med sällhet och frid.
— Du skulle ha funnit …
— Hvad jag fåfängt sökt i Europa, förgäfves efterspanat i Amerika, ja, jag har funnit honom här … här …
— I Neapel?
— Ja.
— Honom?
— Ja.
— Min gud!
— Och då jag hastar hit, lifvad af en glädje, som jag icke förmår uttala, finner jag dig färdig att för evigt begrafva dig inom dessa murar, för evigt slita alla band med verlden.
Wanja gömde sitt ansigte i sina händer. En smärtsam strid rasade inom den svagas bröst.
— När lyckan kommer, finnes du icke mera för den, fortsatte han. Så länge vi sökte sällheten, fans icke den för oss; när den söker oss, finnas icke vi för den. I brottets spår, i ditt spår, Wanja, vandrar förbannelsen. Ve oss!
— Sjelfva din invigningsstund, fortfor Vincent, som Kristi brud, blir ett brott emot den verld, som ännu en gång icke allenast vänligt ler mot ditt varma modershjerta, utan manar dig att tusendubblad ägna hela ditt återstående lif åt en son, som du i födseln vanärat. Icke nog dermed; minnes du väl de eder du svurit mig? Icke ens ditt klosterlöfte skall förmå läka de sår, som dessa tidigare eder redan förut ingräft i ditt samvete.
— Han finnes — han lefver då och han är här — här — du har sett honom!
Allt det lugn, som klosterlifvet ingjutit i Wanjas hjerta, öfvergaf henne, liksom bortblåst af en stormvind, så snart Vincent meddelat sin underrättelse. I denna stund egde hon ej tankar och ord för någonting annat än för sin son.
— Vid himmelen, jag har sett honom! Nedtyngd under bördan af min sorg, vandrade jag ensam på Largo del Castello. Vid slutet af allén passerar en man, väl insvept i sin kappa, förbi mig. Hans raska gång och lifliga rörelser tilldrogo honom min uppmärksamhet. Min blick följer honom. Vid hörnet af gatan ser han sig tillbaka. Det är han. Jag hastar efter honom, men han har redan försvunnit bland folkmängden, och jag söker honom förgäfves. Han är emellertid här — här — och, vid alla helgon, jag skall, hör du, jag skall finna honom.
Med moderskärleken återvände också kärleken till verlden hos Wanja. Hon hade rest sig upp från sin bedjande ställning. Hennes till bön knäppta händer hade fallit ifrån hvarandra. Ansigtet lifvades åter; men det var ett lif fullt af qval. Vacklande, lutade hon sin brinnande panna emot muren. Böjelser och pligter stredo om hennes hjerta; böjelserna segrade.
— Förbanna mig icke, Vincent, bad slutligen den olyckliga, beklaga mig hellre. Öfvertygelsen att han var död beröfvade i mina ögon verlden allt behag. Lifvet var mig endast en plåga; döden blott egde en fröjd: hoppet att återfinna honom. Och jag ville redan här inviga mig till återseendets sällhet på andra sidan grafven. Jag är en svag qvinna, Vincent, men hårdt bestraffar också försynen min svaghet. Jag var din maka, verlden lockade mig ifrån dig. I denna stund är jag Kristi brud, — och verlden kommer åter, lockande och förförande. Hvad skall jag göra? Det var ej sann och varm kärlek, som förenade mig med dig, det var ungdomlig obekantskap med mitt hjertas fordringar: kärleken hämnade det. Ej heller nu är det ett sant och varmt kristligt sinne — jag känner det i detta ögonblick — som för mig till altaret; äfven nu har jag följt ett flyktigt intryck: gud hämnar det. Mitt lif är ett svagt hjertas fortsatta nederlag i striden mot sin svaghet, är en kedja af felsteg, men felsteg, begångna icke af uppsåt, utan af böjelser, som förblindat mitt förstånd, men smekt mitt hjerta med sina tjusande förvillelser. Min eftertanke har ej förmått att dyka ned i djupet af det förvillande haf, hvarpå jag gungat fram, och i förväg uppmäta de blindskär, hvarpå min farkost nu ligger splittrad. Ännu i detta ögonblick — hvad fordrar du? — hvad skall jag göra? — Min gud, äfven jag beder med dig, att guds åska må förkrossa mig.
Med spänd och lyssnande uppmärksamhet följde Vincent Wanjas yttrande. Hans blick klarnade derunder allt mer och mer. Mot slutet tycktes en viss oro visa sig hos honom. Nästan nyfiket blickande omkring sig, syntes han spanande undersöka hvarje föremål.
— Wanja, började han, så snart hon slutade.
Hans röst var icke häftig som förut, snarare hviskande.
— Äro vi ensamma, tillade han, alldeles ensamma?
— Jag eger rättighet att vara ensam denna sista stund.
— Du frågar mig, hvad du bör göra?
— Ack ja, säg mig.
— Luta hit ditt öra — så der — nåväl.
— Nåväl …
— Fly, Wanja, fly!
— Allsmägtige gud!
— Du har ej ett enda ögonblick att förlora, kom, kom!
— Omöjligt, nej! Det var ej om ett sådant råd jag bad dig.
Förskräckelse och häpnad målade sig i Wanjas anletsdrag.
— Du kan lätt komma ned i trädgården.
— Lemna mig, för guds skull, lemna mig!
— Vid östra hörnet af trädgården har muren rasat. Utan svåright skall du kunna öfverstiga den. Kom!
— Fresta mig ej! Bort, bort ifrån mig!
— Inom klostret väntar dig grafven, en graf, der sjelfva uppståndelsen endast är döden. Lyd mig!
— Du är förfärlig!
— Verlden vinkar dig med lif och glädje.
— Förskoning!
— På andra sidan om muren skall du mottagas af din sons armar.
— Af hans famn!
— Du skall känna hans hjerta klappa mot ditt.
— O, min gud!
— Du skall få blicka in i hans öga.
— Tyst, för all del, tyst! Jag tror man redan kommer hit! Hör du!
— Skynda dig. Din son väntar.
— Du vet ej, hvar han finnes.
— Vi skola gemensamt finna honom.
— Klockan slår.
— Dröj ej. Kom! Nästa ögonblick är det för sent. Hvad du vill göra, gör genast.
— Och du har sett honom?
— Jag svär det vid den eviga försynens straffande allmagt.
— Steg nalkas.
— Tveka icke; nu eller …
— Styrk mig, allsmägtige gud! Hör …
— Man sjunger.
— Processionen kommer för att hemta mig. Hvad skall jag besluta mig till?
— Välj emellan lif och död.
— Arma hjerta, huru våldsamt slår du ej!
— Välj emellan den trånga cellen och din sons öppnade famn.
— Och du såg honom sjelf?
— Välj emellan krucifixet och hans varmt lefvande tillgifvenhet.
Wanja teg stilla ett ögonblick. Lyssnade hon till den chorsång, som ljöd allt närmare och närmare genom klosterhvalfven, eller till sitt hjertas ännu högre ljudande stämma?
När Wanja erhöll underrättelse om utgången af duellen emellan Armfelt och Vincent, föll hon in i ett religiöst grubbel, och hon beslöt att inträda i ett kloster. Såsom född polska, var hon uppfödd i den katolska trosbekännelsen. Neapels natur och himmel förtjusade henne, och hon beslöt att der, långt ifrån sitt fädernesland, tillbringa sina återstående dagar.
Ett år och deröfver hade hon uppehållit sig i klostret. Lifvet der var så lugnt, så tyst, så stilla. Genomstråladt af andakt och bön, gladde det hennes efter hvila längtande sinne. Verlden egde också inga lockande frestelser mera, sedan hon öfvergifvit hoppet att här återse sin son. Nu längtade hon till en bättre verld, emedan hon längtade att återse honom. Hennes religiositet var genomdränkt af ett jordiskt ämne, af moderskärleken. För sig sjelf hade hon ej utredt sin själs belägenhet; passivt hade hon öfverlemnat sig åt sina andäktiga föreställningar. Men en enda vind, en enda solstråle, ett enda ord blott — och hon återföll till jorden.
— Välj emellan ett evigt knäfall på den kalla stenhällen och din sons brinnande kärlek. Lyd mig: fly!
— Och du för mig i hans armar?
— Jag svär det.
Ännu tvekade hon. Striden varade likväl ej länge. Vincent segrade.
— Välan, jag följer dig. Eviga himmel, förlåt mig mitt brott! Tyst — man är redan här — hör — sången nalkas.
Sången ljöd också allt närmare och närmare.
— Skynda dig.
— Jag skyndar.
— Vi mötas vid östra hörnet.
— Ja, ja!
— Mod, Wanja! Om en minut tillhör du åter dig sjelf och verlden.
— Jag kommer.
Båda två voro djupt uppskakade. Vincent höll sig fast vid tanken på hennes flykt, såsom en döende simmare håller sig fast vid ett halmstrå; Wanja vacklade ännu, men snärt upplyfte hon beslutsamt sitt hufvud, öfverens med sig sjelf att sätta sin föresats i verket.
Också hastade hon nu emot dörren, men i samma stund hon öppnade den, inträdde processionen.
Afdånad sjönk hon i abedissans armar.
En timme senare stödde sig Vincent mot en pelare i klosterkyrkan. Kall och stel som en marmorbyst betraktade han huru Wanja leddes upp till altaret för att invigas till Kristi brud. Han såg, huru slöjan borttogs från hennes ansigte, och hörde, huru saxen afklippte hennes långa, svarta hår. När dödsklockorna började ringa till hennes begrafning, och hon — enligt ceremonielet — lade sig på likbädden och man utbredde bårtäcket öfver henne, förmådde han ej längre återhålla sitt qval. Med blind ursinnighet slog han armarne omkring pelaren, våldsamt skakande den, liksom för att undanrycka det höga hvalfvet sitt stöd, att det måtte störta tillhopa öfver dem. Från denna stund var ceremonien endast ett sceneri af vimlande och orediga bilder, som han icke förmådde urskilja från hvarandra. Han hörde blott ett enda ljud, det var då, när gallret föll emellan verlden och Wanja.
Med hämdrop på sina läppar störtade han ut ur templet.
Vi begifva oss nu till Moriconis värdshus, der Williams tagit in.
— Jag förstår, min vän, amiralen är er gamle kund.
— Icke egentligen kund, excellenza, snarare beskyddare. Han har hjelpt mig fram i verlden, och så snart han ropar »open the door», så stå alla dörrar öppna för hans räkning. Befaller excellenzan något?
— Låt höra hvad ni har.
— Behagas en fricassé på höns, delikat, excellenza, alldeles färsk. Man blir hungrig bara man får se den.
— Det låter höra sig. Vidare!
— Befall, excellenza, befall, och ni skall ej sakna något. Jag har, åh, det skall ingen säga, att man ej befinner sig väl hos Leonardo Moriconi. Min vinlista är den bästa i Neapel. Befaller excellenzan vino chiarello, ljusrödt och välsmakande, ett prägtigt vin, eller rödt cataner-vin eller vino di Montefiascone, det yppersta vin Italiens jord alstrar, med en färg, excellenza, strålande som upplöst guld. Befall blott, excellenza, befall blott! Moriconi är en trollkarl, han. Lita på mig, ni skall må som i ett paradis.
— Jag är nöjd med edra försäkringar och öfverlemnar mig på nåd och onåd i edra händer. Behandla mig mildt, jag ber derom; men glöm ej min första önskan.
— Var lugn, excellenza, ni skall bo som i ett kloster. Man skall ej en gång ana, att ni finnes här. En värdshusvärds öra är en lönnlåda. Gud tröste honom, om tungan skulle sqvallra om allt, hvad örat hör. Jag pratar gerna, mycket gerna, men ej om andra. Tusen hemligheter gå dagligen in genom mina dörrar, men gå aldrig ut igen.
— Bra, min vän, ganska bra. Bed nu min uppassare komma upp.
Detta samtal egde rum på värdshuset hos Moriconi.
Värden var en något äldre man af ett vänligt och fryntligt utseende. Han karaktäriserade sig ej illa, då han sade, att han gerna pratade, men ej om andra. Det var verkligen hans svaga sida att låta munnen gå, men äfven hans starka att, oaktadt väl tusende hemligheter dagligen kunde inkomma genom hans dörrar, han likväl icke utsläppte någon enda af dem, utan begrof dem visligen inom sig. Hans prat — och tungan gick jemt — inskränkte sig till att rekommendera honom sjelf och hans hus. Hans tunga kunde sägas vara en lefvande matsedel eller vinlista, allt efter som omständigheterna bjödo. Hans tystnad rörande sina kunders görande och låtande var också allmänt känd, hvadan han äfven i denna på korsande intriger så rika stad förvärfvat sig ett anseende och förtroende, som gjorde, att alla partier funno sig väl der, utan att ens veta af hvarandra.
Då Moriconi lemnade Williams, inträdde dennes uppassare.
— Stäng dörren väl, tillsade honom Williams.
Så snart det var verkstäldt, gjorde uppassaren front och ställningssteg.
— Verkstäldt, herr löjtnant! rapporterade han.
— Har du talat vid någon der nere?
— Endast vid en enda.
— Och denne ende?
— En den lilla täckaste och gladaste flicka i verlden; Stephania, en rigtig sirén, herre, värdens dotter.
— Du känner min vilja att icke bli föremål för något prat och sqvaller.
— Stephania har ögon, herr löjtnant, som komma en att glömma allt annat, utom henne sjelf. Jag har en hel qvart blott tänkt och talat om hennes utseende. Gud signe så'na ögon, herr löjtnant; de glänsa rigtigt som en norrskensnatt.
— Godt. Du såg svenska flaggan, som svajade öfver den der speljakten, hvilken vi passerade?
— Skulle jag ej se den! Ni helsade, ni, herre; jag tordes ej röra mig ur stället, utan satt som en mumie. Man måste vara på sin post, tänkte jag.
— Prinsessan Sofia Albertina från Sverige uppehåller sig för närvarande här; jag erinrar mig också, att innan vi lemnade Stockholm, talade man redan om att hon ämnade företaga en längre utrikes resa. Utan att blifva blottstäld, önskar jag veta, hvar hon bor, och hvilka af hennes hof, som åtfölja henne. Skulle du, ah, den der Stephania, vänd dig till henne. Kanske hon kan upplysa om hvad jag önskar. Du förstår.
— Bevars, jag förstår. Skall ske på stunden.
— Icke så brådtom. Tag upp civila kläder. Så der ja! Sök upp utposten vid stranden och säg till, att han infinner sig en stund före klockan elfva i afton vid arsenalsdammen. Bed honom vara beredd på hvad helst, som hända kan, men ej röra sig af stället förrän efter vidare ordres. Också du gör dig färdig att följa mig vid första vink. Då du lemnar hamnen, så skaffa dig reda på någon handelsbod, der man får köpa kläder. Jag vill hafva två bruna kappor och spetshattar, sådana som man begagnar dem här. Allt tyst och stilla, som om vi gjorde ingenting. Du begriper.
— Fullkomligt, herr löjtnant. Befaller ni något mera?
— Half elfva är du åter här. Lemna mig.
Uppassaren gjorde hel höger-omvändning och aflägsnade sig. Man kunde af hans rörelser, hans ställning, till och med af hans svar lätt gissa sig till, att han var mera soldat än egentligen uppassare.
Så snart Williams blef ensam, började han syna de upptagna kläderna, af hvilka han tog hvad han ansåg mest lämpligt. Sin omklädnad verkstälde han raskt och fort, såsom en man, hvilken är van att betjena sig sjelf.
Moriconi serverade honom supén. Den var lätt och angenäm. Efter resan smakade den honom särdeles väl. Resor gifva aptit.
Williams bebodde tvänne rum en trappa upp. På sidan åt gården fans en liten altan, öfver hvilken tvänne palmer beskuggande utbredde sina breda blad.
Solen stod redan i nedgången. Lätta skuggor utbredde sig också öfver de inre delarne af staden. Williams tog plats på altanen för att njuta af aftonens svalka.
Vid foten af de kolonner, som uppburo altanen, fans en annan altan, omsluten af spaliéer, klädda med vinrankor. Dörrarna till denna nedre utbyggnad voro försedda med fönster och ledde in till osterian eller sjelfva källarsalen.
Glada sånger och bullrande samtal hördes der nedifrån; men Williams lät ej störa sig. Han hade icke på länge njutit behaget af en ensam stund och öfverlät sig deråt desto hellre nu, som han helt nyligen ute på Neapels golf sett en syn, icke allenast skön och intagande, utan ännu mera oväntad. Först nu gaf han sig också tid att njuta af sin öfverraskning.
Under det han ännu svärmade, upptagen af sin själs fantasier, återkom uppassaren. Häftig i sina rörelser, uttryckte dennes ansigte behofvet att tala.
— Har du uträttat hvad jag befalt?
— Här äro kapporna och hattarne.
— Träffade du hamnposten?
— Han har erhållit er befallning.
— Behåll en kappa och en hatt för din räkning. Vi måste genast ut.
— Herr löjtnant …
— Gif hit min värja. Nå-å?
— Kanske bör jag omnämna, att jag har mött en person, som ni säkert ej väntade att träffa här.
Williams såg på honom.
— Ni skall bli ändå mera förundrad, herr löjtnant, då ni får veta, hvilken det är.
— Säg ut hvem du menar.
— Grefve Adlerstjerna.
Williams spratt till vid detta namn; och hans kind, förut färgad af en frisk och ungdomlig purpur, bleknade hastigt.
— Desto försigtigare måste vi vara, yttrade han efter en stund. Min tjenst går framför allt. Hvar träffade du honom?
— Vid yttersta bastionen af Castello Nuovo, just der man tager af åt hamnen från Largo del Castello.
— Han kände ej igen dig?
— Ingen fara, herr löjtnant, han skulle ej känna igen mig, äfven om han stupat på mig. Han gick före mig hela vägen ända hit.
— Hit, säger du?
— Då han kom till porten, blickade han försigtigt omkring sig, innan han gick in. I detsamma framkom från andra sidan af gatan en gammal man, jag tror ett stycke munk, med kapuschongen nästan neddragen öfver sitt ansigte. Det lilla, jag såg af honom, antydde ett slags vandrande skelett.
— Hvad var det med honom?
— Grefve Adlerstjerna och munken kände hvarandra.
— Huru?
— Jag såg tydligt, att de vexlade något slags hemligt tecken med hvarandra.
— Du såg det?
— Säkert, herr löjtnant. Jag följde dem hack i häl, tills de försvunno i värdshussalen der nere i osterian, som det heter här.
— Alltid besynnerliga vägar. Vi måste ha ögonen öppna. Stäng altandörren och låt oss gå.
Sysselsatt med altandörrarnas stängande, hejdade han sig likväl snart.
— Tyst! hviskade han med sakta röst.
— Hvad är det?
— Kom hit, herr löjtnant, men sakta, sakta.
Williams följde hans uppmaning.
— Hör ni?
— Man talar.
— Ren svenska, herre, rigtigt ren svenska. Min gud, så bra det låter. Det är ändå ett språk det, som heter duga.
De samtalande befunno sig på den af spalierväxter omgifna altanen under dem, och man behöfde endast luta sig något fram öfver skranket för att vid skenet af den vid pelaren tända lampan kunna betrakta dem uppifrån.
— Den ene är grefven, hviskade uppassaren, och den andre samme munk, som jag såg på gatan.
I denna stund nådde dem följande afbrutna meningar, halfhögt vexlade mellan Adlerstjerna och munken.
— Ni har bekommit depescher.
— Som jag sagt, ja!
— Låt oss nu skiljas åt. Gå denna vägen.
— Under hvad namn känner er värden?
— Jag kallar mig Zamparelli, Anton Zamparelli.
— Och om det lyckas er att gripa honom i natt; hvad sedan.
— Abrusserna hafva många gömställen. Farväl! Vi träffas i morgon. Glöm ej depescherna.
Adlerstjerna tog vägen ut genom en af spalieröppningarna inåt gården, följd af den främmande, munklike mannen i kapuschongen.
Kapuschongen var något tillbakaskjuten och ansigtet blottadt; det var allvarligt och nästan blekgult, och de eljest kalla ögonen flammade. På sidan om pannan nedföll ett svart och rakt hår.
Så snart Williams fick se honom, var ett utrop nära att komma öfver hans läppar. Men han drog sig tillbaka inät rummet och betvingade sin öfverraskning.
— Vincent, mumlade han dock emellan tänderna.
Det var likväl mindre Vincents närvaro än hans som det tycktes vänskapsförhållande till Adlerstjerna, som förundrade Williams.
Williams hade anmärkt någonting dystert, nästan hemskt i Vincents utseende; ett drag af vild och sluten bitterhet och hat, som han ej förut sett. Denna omständighet, jemte hans närmare bekantskap med Adlerstjerna, förskräckte Williams.
Han beslöt att på allt sätt söka bevara sitt incognito och i tysthet utforska, hvad som tilldrog sig omkring honom.