Drabanten/Del 2/Kapitel 12
| ← Första natten i Neapel. |
|
Vincents planer. → |
TOLFTE KAPITLET.
Erinringar.
Efter långa tider återsågo Louise och Döring hvarandra; återsågo hvarandra, sedan de öfvergifvit hoppet att någonsin göra det. Kärleken, i vanlig betydelse, hade för dem liksom upphört, och ändock upphörde icke deras hjertan att lefva för hvarandra. Det är det eviga i en ädel och sann kärlek, att motgången icke dödar den, utan i stället förädlar dess vilkor och ändamål. På djupet af deras väsenden glödde samma känsla som förut, men den egde en annan karaktär och bar ett annat namn. Hvad de förut varit för hvarandra, det blef nu målarekonsten för Louise och det offentliga lifvets värf för Döring, men i båda fallen eldades de af samma känsla nu som förr. Hvar och en af dem fortgick sin bana med en fridfull, stilla och lugn hänförelse. Hvarje rik ande suger alltid sin lifskraft ur någon djupare böjelse; der en sådan ej finnes, vissnar kronan bort och faller blomman af. Hos Louise var det hennes kärlek, som målade, tecknade, skapade; hos Döring var det kärleken, som bröt honom en väg som krigare. Under det de öfverlemnade sig åt sina värf, egde verlden ännu ungdom, skönhet och helsa för dem. Emedan deras kärlek var sann, egde den också nog styrka att för dem öppna nya utsigter öfver verlden, utan att derför förråda sig sjelf. För hvarandra voro de allenast en någon gång ljudande hemlandsröst i deras hjertan, en stundom uppflammande, men hastigt försvinnande stråle på minnets himmel, eller en morgondröm, som i obevakade ögonblick ännu sänkte sig ned i deras tankar. Och för framtiden? Man kunde säga att de för hvarandra ej hade en framtid, emedan de till och med saknade allt hopp att åter träffas, men icke dess mindre egde de — i sina hjertans och sina tankars skönaste och ljufvaste stunder — äfven en sådan.
Prinsessan Sofia Albertina började sin länge påtänkta och i all tysthet länge förberedda utrikes resa redan under sommaren 1792. Louise Posse var en af hennes älsklingar och således också en gifven följeslagarinna. I öfrigt utgjordes Sofia Albertinas hofstat af ett urval af hennes mest tillgifna vänner, såsom hofmästarinnan Silfversparre, född Sinclair, hoffröken Dona, kammarfruarna, mamsellerna Forsberg och Christiernin, grefvarne Gyldenstolpe och Stenbock, baron Stael v. Holstein och pagen Westfelt. Fröken Rudensköld hade som en särskild grace erhållit tillstånd att få förblifva hemma. Ett löfte till Armfelt att i hufvudstaden vaka öfver hans intressen band henne der.
Adlerstjerna hade med bref från hertig Carl på senare tiden anslutit sig till hennes lilla resande hof.
Under sommaren 1792 besökte prinsessan flere tyska hof och anlände till Wien omkring hösten. Vid fastlagstiden 1793 uppehöll hon sig i Rom, der hon med förekommande artighet bemöttes af påfven. Från Rom begaf hon sig till Neapel, der hon vistades vid den tid, då dessa händelser passera.
Louises intagande och mildt svärmiska väsende gjorde henne snart och lätt älskad af alla, med hvilka hon kom i någon beröring. Äfven drottning Maria Carolina fäste sig vid den täcka och genialiskt drömmande flickan. Så snart derför drottningen erfor, att hon med framgång idkade målare-konsten, öppnade hon med den största beredvillighet sitt tafvelgalleri för hennes dagliga besök. Ännu mera, man erbjöd henne till och med att bebo ett par rum på slottet, på det att hon under sitt arbete icke skulle sakna något af den beqvämlighet, hvarvid hon var van. Dessa rum stodo i förbindelse med den våning, som innehades af öfverhofmästarinnan, hvilken också med nöje åtog sig att för fröken Louise vara på en och samma gång både en beskyddarinna och vän.
Louise kunde säges lefva i en annan verld än alla de andra, som omgåfvo henne; hon lefde nämligen ganska uteslutande i naturens och konstens rike. Italien hade också öppnat för hennes själ omätliga utsigter i dessa fall. Naturen syntes henne liksom en skön och idealiserad konst och konsten tycktes henne här vara en fulländad natur.
Neapels många kyrkor och kloster äro också lika många målarekonstens helgedomar.
I slottet Capo di Monte beundrade hon den formella skönheten i Titians teckning samt prakten i hans färger, och i Correggios målningar hänfördes hon af den själfulla och ljufva ömhet, som han så rörande förstått att uttrycka.
»Att måla», yttrar sig en konstdomare, »var för Correggio att älska». I vilket djupt intryck skulle icke också hans taflor göra på Louise, för hvilken att älska var detsamma som att måla.
Omgifven af flere redan färdiga kopior, dels af Correggios, dels ock af Guidos och Albanis mästerverk, var hon, då Döring inträdde, sysselsatt med ett originalstycke, föreställande ett utbrott af Vesuvius. Visserligen målade hon icke denna stund, men, begrundande framför taflan, beräknade hon, vid skenet af de tända vaxljusen, partiernas ljuseffekter.
Åsynen af Döring var likväl en ljuseffekt i hennes hjerta, för hvars intryck hon glömde allt och störtade i hans armar.
Träffad af ett hårdt och förkrossande ödes slag, hade Döring öfvergifvit Sverige och dess hufvudstad. Från föreställningen att tillhöra en aktad familj, från tron att ega ett värderadt namn, från hoppet att snart få sluta ett älskadt väsende till sitt bröst, från öfvertygelsen att vara inne på en bana, som skulle föra honom till ära och utmärkelse, fann han sig på en gång öfvergifven och ensam, man kunde säga bedragen af hela sitt föregående lif.
En enda tanke lifvade honom. Tanken att öfvergifva allt, liksom allt hade öfvergifvit honom, och blifva blott sig sjelf. Denna tanke var icke förtviflans, det var den på en gång mognade mannens. Också satte han den genast i verket.
Sedan han vidtagit några små nödvändiga förberedelser, skref han ett par bref, hvaribland ett till amiral Döring, numera endast hans fosterfar, hvarefter han ögonblickligt lemnade sitt hem.
Under förhållanden, sådana som tycktes vänta honom, var From icke någon lämplig följeslagare. Men han erinrade sig gardisten Ärlig, n:o 1, vid andra majorens kompani, och beslöt att taga honom med sig, så vida han kunde få utlösa honom från regementet, hvilket äfven gick lättare för sig, än han förmodade.
Ärlig kunde icke nog uttrycka sin glädje öfver att ha blifvit hågkommen och var genast beredd att följa.
En månad senare befunno sig båda två i London, der en tillfällighet förskaffade honom amiral Hoods bekantskap och vänskap.
De asiatiska bröderna hade en särskild loge i London. Snart underrättad härom, besökte Döring den. Här kom honom den reception, som han till följd af Vincents välvilja fått undergå i Stockholm, ganska väl till pass. Innan kort förvärfvade han sig äfven brödernas aktning och förtroende, och från denna stund saknade han icke rekommendationer, hvarvid framför allt amiral Hood visade sig som hans verklige både far och vän.
Anstäld vid flottan dröjde det ej heller länge, innan han fick tillfälle att visa, det man icke slösat välvilja på någon ovärdig.
Beslutsam och pålitlig i sina handlingar, modig och oförskräckt i striden, klok och skarpsinnig i sina omdömen, förvärfvade han sig sina förmäns bifall, sina kamraters aktning och sina underlydandes tillgifvenhet.
Vid ett tillfälle, då han en stormig natt lyckades att genom sin rådighet rädda ett mindre fartyg, som man redan ansåg förloradt, en bedrift, som förvärfvade honom till och med ett namn inom hela den afdelning af britiska flottan, som stod under Hoods kommando, utnämdes han till officer, en befordran, som för utländingar icke är lätt att vinna, allra minst så snabbt, som förhållandet nu blef.
Från denna stund slöt Hood honom också allt närmare och närmare intill sig samt gjorde honom slutligen till sin adjutant, utan att ens afunden hade något att deremot erinra.
Lifvad af ett ständigt behof af verksamhet, kännande sig icke hafva något att förlora, men allt att vinna, öfverlemnade han sig med hela sin själ åt uppfyllandet af sina skyldigheter. I sitt enskilda lif skilde han sig mycket från sina kamrater, emedan han egentligen icke kunde sägas ega något enskildt lif. Hans lif var hans tjenst. Allt det enskilda, — en väfnad af förhållanden, eljest så dyrbara för menniskan — fans för honom endast i hans minnen, och minnets rike var en oändlig kyrkogård, der alla, som han från tidigare år lärt sig älska, redan egde sitt grafkors. Visserligen sväfvade stundom der för hans blick en ljus skepnad, liksom en lätt skugga, eller hörde han någon gång liksom en klagande suck emellan minnesstenarne; men dessa erinringar, hvilka för andra kanske skulle ha blifvit signaler till mjeltsjuka och melankoli, blefvo för honom i stället signaler till ny och kraftig handling. Såsom en uppmuntrande och god ande kom Louise på sådant sätt honom till mötes i hans själ uti farans eller bekymrets stund och liksom mångdubblade hans krafter. Hvad han gjorde, gjorde han liksom under hennes alltid lifvande och besjälande inflytande.
Så snart Döring — vi återtaga härmed hans gamla namn — och Louise återkommo från sin första öfverraskning, hvarunder de omedelbart lyssnat endast till sitt hjertas manande röst, följde ömsesidiga förklaringar dem emellan. Ur djupet af sina hjertan, der de så länge gömt för alla andra sina inre hemliga rörelser, upptogo de nu minnets ariadnetråd och vägledde hvarandra till det närvarande ögonblicket.
— Du målar, yttrade han.
— Det är mitt hjerta, som målar.
— En Vesuv.
Hon svarade icke, hon endast lade handen på sitt bröst.
— Och du återvänder aldrig mera till Sverige? frågade hon.
— Aldrig.
— Jag kan ej ogilla ditt beslut. Jag känner, att jag i ditt ställe skulle handla på samma sätt. Din ära är mig lika dyrbar som min lycka. Men äfven vår olycka har sin lycka. Du vet ej du, huru kär verlden blifvit mig, sedan du lemnade mig. Jag har förestält mig dig öfverallt, utom der jag sjelf var. Om jag målade ett bataljstycke, tyckte jag att du anförde de segrande; målade jag ett med storm och våg kämpande fartyg, tänkte jag dig såsom dess befälhafvare; målade jag ett landskap, så såg jag dig hvila under de skuggiga träden.
— I krig och faror har jag hört din röst ljuda, yttrade Döring, såsom en ljuf melodi genom stormarne. Jag erinrar mig en liten tilldragelse. Du skall få höra den. En våldsam och ihärdig storm upprörde hafvet. Endast med möda förmådde eskadern hålla sig tillsamman. Det var natt. Lamporna på fartygets masttoppar glänste såsom rörliga lysmaskar öfver de svarta vågorna. Omgifven af officerare, stod amiralen på akterdäck, men mera allvarlig än vanligt. Slutligen yttrade han, att han egde vigtiga depescher, som en af de öfriga skeppscheferna qvarglömt ombord, och hvilka borde tillställas honom samma natt, emedan han skulle bryta ut från afdelningen och styra en annan kurs. Alla närvarande yttrade enhälligt, att det vore omöjligt att nu uppnå det ifrågavarande skeppet. Äfven jag ansåg det omöjligt. «Hafvet var i fullt uppror. Sjön vräkte med en jättekraft, som tycktes vilja sönderbryta sjelfva vår tredäckare. Lutad mot en karonad, njöt jag af detta vilda raseri omkring mig och önskade — måtte det förlåtas mig — önskade att äfven himmelen skulle bryta lös med sin åska. En åsknatt på det stormande hafvet, o Louise! det är en hjeltedikt i naturen, härligare än allt, hvad fantasien kan skapa. Orkanen ljöd emellertid som en domsbasun i tåg och vant, dessa orkanens bästa harposträngar. Vågen dånade under mig. Jag tyckte att jag befann mig i ett på samma gång både gungande och ljungande åskmoln; och likväl midt i orkanen, midt i den brusande kolsvarta natten, hvad tror du jag hörde?
— Du hörde.
— Din röst, Louise, mild — lik en engels.
— Och jag talade till dig?
— Du talade icke, du sjöng.
— Och hvad sjöng jag?
— Du manade mig att frivilligt anmäla mig hos amiralen och bedja honom att få öfverbringa den vigtiga depeschen.
— Och gjorde du det?
— Jag anmälde mig, men han nekade. Han hade kommit till samma öfvertygelse som det öfriga befälet, att företaget var omöjligt. När jag likväl ihärdigt fullföljde min begäran, började han dock lyssna dertill, och — af vänskap, af faderlig välvilja för mig, jag är öfvertygad derom — samtyckte han slutligen. Sedan man tagit dubbla afskrifter af depeschen och kamraterna ingått med hvarandra och med mig ganska betydliga vad, tryckte amiralen mig i sin famn, och jag lemnade skeppet under besättningens hurrarop, endast åtföljd af min tjenare, Ärlig, som på intet vilkor ville tillåta mig att begifva mig ensam af.
— Du förskräcker mig.
— Utkommen på vågen, hissade jag min egen flagga.
— Hvilken? Din egen?
— Ihågkommer du den stund, då vi först träffades?
— Ganska väl; du trodde då att jag var en liten gosse.
— En page, jal Men mins du ej, att du, på det jag ej skulle se hvart du begaf dig, då du lemnade mig, knöt en liten hvit batistduk för mina ögon?
— Ack ja, jag mins, jag mins!
— Vid mitt första besök hos prinsessan ville jag sedan återlemna den, men du tillät mig att behålla den.
— Äfven det kommer jag ganska väl ihåg.
— Sedan dess, Louise, har den aldrig lemnat mitt hjerta, utom det ögonblick, då jag hissade den såsom flagg på masttoppen af min slup.
— Ah!
— Lik en hvit dufvovinge sväfvade den öfver mig 1 natten, lik en hvit dufva flög den öfver syndafloden under mig, lik ett snöhvitt och rent liljeblad, hvarpå jag tyckte att vår kärlekshistoria en gång stått skrifven, lotsade den mig genom stormen.
— Och … och …
— Och jag kom ganska lyckligt fram till mitt mål, genomdränkt af saltvatten, det är sant, men frisk till själen och glad till hjertat. Fyra timmar senare var jag åter om bord hos min chef och emottogs med ett jubel, hvaraf minnet ännu gör mig lycklig. Då amiralen slöt mig i sina armar, darrade en tår i hans öga. Tåren föll ned på mitt bröst — Louise — det var en tapperhetsmedalj, den skönaste jag kunnat erhålla.
Äfven i Louise's öga darrade en tår. Döring märkte den, och han lättade hennes hand.
— Louise, yttrade han, tåren i amiralens öga var en tapperhetsmedalj; tåren i ditt — är en riddarstjerna. Tack, Louise!
— Och du har ännu den lilla batistduken qvar?
— Här — se här — och han framtog den från sin plats — men nu var den icke mera hvit, utan …
— Blodig! utropade Louise förskräckt vid dess åsyn.
— Det är rätt — förskräcks likväl ej — faran är ingen — du ser, att jag till och med sjelf bortglömt den lilla skråma, som jag erhöll under striden derute.
Döring berättade henne nu, hvad som passerat på gatan, och utan att egentligen förbinda såret, ombonade han det, biträdd af Louise, så godt omständigheterna medgåfvo, hvarefter han åter intog sin plats vid hennes sida.
— Nu kunde jag ha lust att återbegära den lilla batistduken.
— Men har ej mod dertill; icke sant, Louise. Det vore att beröfva mig det käraste, jag eger.
— Behåll den, behåll den.
— Skola vi väl ännu en gång återse hvarandra?
— Fråga hellre, om vi böra återse hvarandra.
Döring hade, då han såg Louise ingå i palatset, och med anledning af de tvänne okända fruntimrens yttranden, fattat ett visst misstroende till henne. Det lilla misstroendet hade likväl långt för detta försvunnit. Hennes öga var så rent, hennes ord voro så upprigtiga. Hannes jungfruliga väsende kunda nästan sägas vara transparent af kärleksfull oskuld.
— Nästa söndag väntar jag mig en skön dag; jag ämnar besöka Virgilii graf.
— I sällskap med prinsessan?
— Sedan du lemnade Sverige, har jag lärt mig att älska ensamheten.
Dörings ögon strålade af förtjusning; men i samma stund inträdde åter hofmästarinnan och tillkännagaf att de nu måste skiljas åt.
— Vi återse hvarandra, hviskade Döring, då han lemnade henne.
— När och hvar?
— Vid Virgilii graf.
Louise var åter ensam. Den passerade stunden var för henne en episod, rik på skönhet för hjertat. Hon lutade ned sitt hufvud i handen, och tankarne rullade öfver ett helt blomsterrike af ljufva drömmar. Hon hoppades icke mera af lifvet nu än förut, men det log vänligare emot henne.
Liksom berörd af ögonblickets trollstaf, fattade hon penseln för att på duken återgifva de ljufva syner, som sväfvade förbi hennes inre öga, då hon i detsamma hörde något, berördt af hennes fot, klinga till på golfvet, och då hon blickade ned, såg hon något glimma emot sig. Hon upptog det, det var ett litet fruntimmersporträtt, infattadt i guld och ädla stenar. Hennes kind skiftade färg och hennes läppar darrade vid anblicken af det ovanligt sköna ansigte, som fäste sina mörka, blixtrande, i varma färger lefvande ögon på henne.
Hvad hon dervid tänkte och kände, veta vi icke; men penseln föll ur hennes hand, och betraktande det lilla porträttet sjönk hon åter tillbaka på sin stol.
Då Döring uppdrog den lilla batist-duken, hade medaljongen, som funnits deri, fallit derur ned på stolen och derifrån på golfvet.
Döring följde öfverhofmästarinnan. Något skämt vexlades ej nu
dem emellan. Tysta gingo de framåt. Återkomna i samma rum, der
Armfelt lemnat honom, gaf hon honom en vink att dröja, hvarefter
hon sjelf begaf sig in i ett inre rum, lemnande honom ensam.
Med läsarens tillstånd vilja vi följa henne.
Efter att ha passerat några mindre halfupplysta rum, inträda vi slutligen i en starkt upplyst salong.
Uteslutande tilldraga sig de der församlade personerna hela vår uppmärksamhet.
I midten af rummet finna vi ett stort, rundt bord, omgifvet af taburetter. Vid bordets öfre ända presiderar drottning Maria Carolina. Hon är icke mera ung, men ändock en verklig skönhet, om icke inför en sträng estetisk blick, dock inför hjertats, inför mankönets. Majestät och behag hade hos henne införlifvat sig till en Afrodite, som visserligen icke nyss uppstigit ur vågen, men som i stället visste att befalla öfver den. Framför allt var hennes hy bländande, hvarigenom hon omskimrades liksom af en morgonsol. Hennes blickar och leenden, medvetna af sitt värde, visste så väl att gifva hvad hon sade och tänkte sin rigtiga betydelse. Till höger och venster om henne sutto män, hvilka läsaren redan känner, nämligen Armfelt och Acton. Vid bordet fann man för öfrigt några personer, hvilka vi, då de ej vidare förekomma i detta arbete, lemna derhän. På bordet låg en karta öfver Europa utbredd.
Vid åsynen af allt detta förstod man så väl att en vigtig öfverläggning här egt och egde rum.
— Depescherna äro således färdiga, yttrade drottningen till general Acton, i detsamma vi inträda.
— De ligga här, ers majestät, redan förseglade att afgå. Befaller ers majestät något mera?
— Befaller? Min gud, med en kär syster i conciergeriet och inför revolutionsdomstolen i Paris har man icke mycket att befalla. Säg mig, tror ni att vi i våra depescher ej hafva glömt något, som kan stå i vår magt att göra för hennes räddning. Hvad tror ni, Armfelt?
— Depescherna äro skrifna, ers majestät, på ett så behjertansvärdt sätt, att en och hvar måste känna sig tilltalad af dem. Vidare komma de att genom österrikiska kabinettet afgå till alla hof, som ådagalagt intresse för saken. Jag vet icke något, som blifvit uraktlåtet.
— Ske då som himmelen vill. Låtom oss skiljas. Dock nej, ännu några ord. Jag är upprörd och orolig. Låtom oss ännu en gång taga krigsteatern i skärskådande och se till, om Frankrike kan hafva några förhoppningar. Huru lyda de sista rapporterna?
— Alla europeiska magter, med undantag af Ryssland, Sverige och Danmark[1], hafva i närvarande stund, förklarade Acton, angripit Frankrike. Den britiska flottan hotar dess kuster. Huru det förhåller sig i kanalen i närvarande stund, vet jag icke rigtigt. Franska flottan lär der ha lupit ut ganska stark; emellertid väntas att amiral Wode med ökade krafter snart skall rensa hafvet. Toulon är i Englands och Spaniens hand. Österrikare och engelsmän hafva för öfrigt inryckt i Flandern, dessutom hafva tyska, preussiska och österrikiska trupper marscherat öfver Rhen, vid Pyrenéerna stå spanska och portugisiska arméer, från Italien hotar Sardinien, och vi, ers majestät, vi äro ju beredda att, sedan styrelsen i Frankrike i dagarne återkallat sitt diplomatiska ombud här[2], när som helst angripa.
Med tankspridd oro lyssnade drottningen till Actons rapporter.
— Godt och väl, general, afbröt hon honom slutligen; men hvad ni meddelar gäller väl mycket i allmänhet; har ni ej erhållit underrättelser om några detaljer?
— Jag har här en hel lista, svarade Acton, behagar ers majesätt höra?
— Låt höra, general.
— Den 10 September kapitulerade franska fästningen Quesnoy, upplyste Acton nu, hvarvid garnisonen gaf sig; den derpå följande 12 vann prinsen af Coburg en lysande batalj vid Avesnes le Sec, hvarvid 1,500 fransmän stupade och 200 tillfångatogos.
— Från Brüssel rapporterades den 26 September, att franska trupparna åter helt och hållet ha evacuerat det kejserliga gebietet. Den 20 afmarscherade de från Furnes. — Werwick, Commines och Messines innehafvas nu åter af de allierade. En del af hertigens af York armé skall öfver Ypern hafva avancerat emot fästningen Lille för att angripa det franska så kallade Magdalenalägret. Prinsen af Coburg skall, sedan fienden sjelfvilligt lemnat Vestra Flandern, marschera på fästningen Maubeuge. Vid Maubeuge hafva fransmännen ett ganska starkt, af floden Sambre betäckt läger, hvilket de allierade nu ämna angripa.
— Från London skrifves den 27 September att kabinettskonseljen den 24 beslutit att, i anseende till den sena årstiden, belägringen af Dünkirken kommer att uppskjutas, hvaremot amiral Jarvis med en flotta och general Gray med åtskilliga regementen komma att afgå för att angripa den franska besittningen Martinique i Vestindien.
— Under samma dato skrifves från Zweibrücken, att de allierade slagit fransmännen såväl vid Bliescastel som vid Schweigen. Vidare rapporteras, att de allierade passerat Sambrefloden, hvarvid fransmännen förlorade några strandbatterier.
— Äfven vid öfre Rhen hafva de allierade haft framgång. Den 14 dennes slogo preussarne Moreau vid Pirmasens, och österrikarne äro under anryckning mot Vaubanslinierna mellan Weissenburg och Lauterburg.
— Spaniorerne och portugisarne hafva öfverstigit Pyrenéerna och tillkämpat sig flere segrar, hvaribland de vid Villelonge och Ville-Franche.
Drottningen både hörde och icke hörde Actons redogörelse.
— Jag är allt för orolig, yttrade hon, att kunna rigtigt lägga märke till edra ord. Tusende gånger frågar jag mig hvarje ögonblick, om Frankrike skall kunna bestå?
— Omöjligt, ers majestät, fullkomligt omöjligt, inföll Armfelt. Det är omringadt på alla sidor af de koaliserade arméerna och sönderslitet inom sig sjelft. I vestra Frankrike har Vendée rest sig. I det norra och södra har kontrarevolutionen likaledes lyft sitt hufvud. I departementet Calvados har folket gripit till vapen med den tappre Felix Wimpfen i spetsen. Resningen i Bordeaux, Marseille, Toulon, Lyon o. s. v. är våldsam. Man kan beräkna att omkring en tredjedel af Frankrike rest sig emot revolutionen. Visserligen gaf sig Marseille den 25 Augusti, men lågorna torde väl snart nog åter flamma upp.
— Toulon är för öfrigt ju redan i engelsmännens och spaniorernas händer. Hela Medelhafvet beherskas i närvarande stund af deras flottor. Man kan lita på amiral Hood.
— Sedan generalerna La Fayette och Dumouriez öfvergifvit Frankrike och Beauharnais med flere begärt afsked samt generalerna La Roane, Desbouy, Dagobert, Ferrand, Kilmain, Custine, Ligonier, Westerman, Menoca med flere blifvit anklagade för förräderi och fängslade samt till en del redan guillotinerade, sakna de franska arméerna till och med dugliga anförare.
— Menskligt att döma, är Frankrikes undergång gifven. Jag kan ej förstå annat. Några underverk ske ej i våra dagar.
— Välan då, återtog drottningen, så låta vi då depescherna afgå. Och ni tror, Armfelt, att det är säkrare att afsända dem med edra enskilda kurirer än med våra egna.
— Ju mindre uppseende man kan göra, desto bättre. Jag har personer, på hvilka jag fullkomligt kan lita. Öfver Düsseldorf skola dessa begifva sig med depescher till S:t Petersburg. De kunna mycket väl medtaga ers maj:ts handlingar till österrikiska hofvet. Strax på andra sidan Alperna kunna de aflemna dem till dervarande attachéer, och sålunda tryggt nå sitt mål, under det att mina resenärer anspråkslöst fortsätta sin väg. Jag tror detta är det försigtigaste och lämpligaste.
— Vare det då så, som ni säger. God natt, mina herrar!
Efter sitt sammanträffande med Louise kände sig Döring hänförd
af allt för många ljufva tankar och drömmar, att tiden, äfven i den
fullkomligaste ensamhet, skulle blifva honom för lång. Emellertid
instälde sig Armfelt snart.
— Döring, sade han, jag hade mycket att säga er, och mycket torde ni äfven hafva att förtro mig; men dermed få vi uppskjuta tills bättre tider. I stället måste jag besvära er med ett vigtigt uppdrag. Tidigt i morgon skola två personer, abbé d'Heral och emigranten Vignes, härifrån afresa med vigtiga handlingar, och jag får bedja er att blifva deras sauve garde till Rom. I Neapel har jag ingen att lita på. Ju hemligare och tystare expeditionen verkställes, desto bättre. I morgon bittida mellan 3 och 4 skola mina resenärer och allt, hvad som tarfvas för resan, vänta er med hästarne utanför er bostad. Låtom oss nu begifva oss härifrån. Följer ni mig?
Efter ett ögonblick slöto sig slottsportarne bakom dem.
Gatorna voro nu tomma, och utan alla äfventyr uppnådde hvar och en sitt hem.
Döring hade lofvat Louise att möta henne vid Virgilii graf. Vid tanken på att nu ej kunna infria detta löfte, höjde sig hans bröst af en djup suck; men hvad var att göra?
- ↑ Ryssland hade, såsom vi redan angifvit, utfärdat en deklaration, hvari det ogillade revolutionen, ehuruväl det icke inträdde i koalitionen; till Sverige och Danmark afsände »verkställande rådet» i Paris i Mars månad 1793 en abbé Soulavie, utgifvare af marschalken Richelieus memoirer, för att begära ett kategoriskt svar angående det förhållande, berörde riken ämnade iakttaga till Frankrike. Danska kontingenten för Holstein skulle under kriget emellan det Tyska riket och Frankrike utgå, ej in natura, utan i penningar.
- ↑ Frankrike återkallade i September sitt ministeriella ombud i Neapel.