Drabanten/Del 2/Kapitel 28

←  Gamla bekanta.

Drabanten av Carl Fredrik Ridderstad Den 24 September 1794.

Dufvoposten.  →

TJUGOÅTTONDE KAPITLET.
Den 24 September 1794^[1].

Vi lemnade fröken Rudensköld arresterad. Kallad inför hofrätten, uppträdde hon med det älskvärda mod, den intagande blygsamhet och det eldiga förstånd, som utgjorde hufvuddragen i hennes väsende. Sjelfva protokollen, dessa eljest så ofta blott döda register, intyga det.

Ända till Mars månads slut fortfor man nästan dagligen att förfölja henne med nya förhör, hvarvid hon rådspordes med flertalet af sina bekanta, och dervid ej sällan förolämpades af personer, långt mera invecklade i den så kallade sammansvärjningen än hon, utan att hon, det oaktadt, blottstälde eller anklagade någon. Hon anklagade ingen annan än sig sjelf. De första dagarne i April förklarade aktor, advokatfiskalen Örbom, att hennes sak var utredd, och att han begärt hennes frigifvande, med åliggande likväl att hon skulle infinna sig, då hon blefve kallad, men att hertigen deremot beslutat, att hon skulle förvaras i arresten, intill dess baron Armfelts stämningstid vore ute, den 30 Maj, då han antingen skulle inställa sig eller dömas ohörd. Glad återvände hon till arresten, lifvad af hoppet att snart blifva frikänd. Huru missräknade hon sig likväl ej här!

I slutet af April uppkallades hon åter till hofrätten.

— Det är ej värdt att ni längre söker hålla rätten bakom ljuset, yttrade riksdrotset Wachtmeister med bister min och rytande stämma till henne, här äro nu alla edra bref, som blifvit tagna af förrädaren Armfelt. Bekänn!

Riksdrotset^[2] framlade derefter en stor packe med bref, som fröken Rudensköld, allt för stolt att neka till hvad hon skrifvit, erkände för sina, ehuru hon bestred domstolens rätt att såsom fällande bevis betrakta en enskild korrespondens, som hufvudsakligast bestod i chiffer och för öfrigt saknade hennes underskrift.

Hennes anmärkning förbittrade ännu mera riksdrotset.

— Ert hufvud skall falla, ropade han; men hertigen, alltid mild, vill åtminstone frälsa er förderfvade själ, den ni störtar i afgrunden, och har derför förordnat att samme prestman, som beredde Ankarström till döden^[3], äfven skall besöka er och väcka ert förhärdade och sofvande hjerta.

Djupt sårad öfver anfallet, var fröken Rudensköld nära att förifra sig, men hon hejdade sig och förblef lugn.

Riksdrotset fortfor dock med allt bittrare förebråelser och anmärkningar, och det blef slutligen en pligt för henne att svara.

— Sluta, ers excellens, yttrade hon då, Jag har redan allt för länge åhört ett tal, som förnedrar ert embete. Det är för mitt politiska handlingssätt, som jag är kallad inför denna domstol, och ni eger endast rätt att höra och döma mig i sådant afseende; beträffande mitt enskilda lif, står jag endast ansvarig inför gud, som läser i allas hjertan och en dag skall döma regenten, er och mig med samma rättvisa.

Rättegången fortsattes från denna stund med förnyad ifver och hämdlystnad. Då aktor omsider skulle göra sina slutpåståenden, fick han befallning att yrka, det hon skulle dömas förlustig lif, ära och gods, att mista högra handen och halshuggas. Aktor vägrade att uppfylla denna befallning, emedan den efter hans åsigt var stridande emot gällande lag. Man sände honom då en assessors-fullmagt med förnyad befallning, men han återsände fullmagten och förklarade, att han blott på en skriftlig befallning af hertigen, och som borde förvaras i arkivet såsom ett rättfärdigande af honom, kunde förmås att efterkomma tillsägelsen. Den fordrade skrifvelsen ankom, och yrkandet gjordes.

Vid omröstningen, som föregick domens fällande inom hofrätten, blef fröken Rudensköld frikänd med en rösts pluralitet; då riksdrotset med sina tvenne röster afgjorde frågan.

Hertigen var likväl ej nöjd dermed, utan önskade, att ledamöternas röster åtminstone måtte balansera hvarandra.

För att åstadkomma denna jemvigt, uppdrogs åt en af Reuterholms handsekreterare, vid namn Edman, att ställa sig i förbindelse med en af hofrättens ledamöter, hvars namn fröken Rudenskölds memoirer ej nämna, men som sedermera blef vansinnig och under paroxysm kastade sig ut genom ett fönster, och denne lät öfvertala sig att förändra sitt votum.

På det att ingenting skulle kunna förmå denne öfverlöpare att bryta sitt löfte, behöll Edman honom på landet intill sessionstimmen slog, då han fördes direkte upp i hofrätten, der han nu också återtog sin första mening — voterade döden — och afsigten var vunnen.

Riksdrotsets båda röster utgjorde för öfrigt pluralitet nog.

Dagen före den, då domen skulle afkunnas, hörde fröken Rudensköld en röst utanför i korridoren till arresten ganska tydligt utdela en befallning, som rörde henne.

— Bär in denna klädning till fröken Rudensköld, yttrade rösten till vakten, och säg henne, att hon bör bära den i morgon, då hon skall inställa sig inför hofrätten och mottaga sin dom.

Fröken Rudensköld igenkände Ullholms röst.

Då vakten inkom med klädningen, fann hon att den var en af hennes vackraste hvita klädningar.

Med anledning af det intresse, han så ofta visat henne, anade hon att denna uppmärksamhet hade någon särskild betydelse.

På aftonen, samma dag, kom nämligen Edman till henne, med tillsägelse från hertigen och Reuterholm att hon, för att undgå att allt för mycket uppröras och blottställas för en uppbragt allmänhets raseri, ej behöfde infinna sig i hofrätten, utan att domen efteråt skulle af aktor meddelas henne i arresten.

Fröken Rudensköld besvarade förslaget dermed, att hon för ingen del ville undandraga sig att uppfylla hofrättens befallning att infinna sig, samt att hon kände sig ega tillräcklig styrka dertill.

Det var vid samma tid, som man på öppen gata utropade och försålde de så oförsynt kränkande brefven, under rubrik: »Den på gamla kungshuset fängslade frökens, nu Magdalena Charlotta Carlsdotters bref till riksförrädaren, som fordom kallades baron Armfelt, nu fogelfri under namn af Gustaf Mauritz, angående deras kärleksäfventyr. Öfversatte från fransyskan.»

Man ville hindra henne ifrån att uppträda inför en större allmänhet, för att derigenom underblåsa det utspridda ryktet, att hon var i en belägenhet, som ej tillät henne att offentligt visa sig.

Qvinnan anar ofta kabalerna omkring sig, utan att närmare känna dem. Om morgonen, då hon skulle uppträda inför hofrätten, klädde hon sig med den största omsorg. Hennes afklippta, korta hår föll i naturliga lockar kring hennes ansigte, och hon var ännu blott tjugofem år.

Hon hade skäl att hoppas på allmänhetens medlidande.

Omringad af sextio mans vakt och fyra officerare, gick hon uppföre de trettio trappstegen till rättens öfre förstuga, som hon redan nedifrån såg uppfyld med en oräknelig menniskomassa, hufvud vid hufvud, ända upp under taket.

I den stund hon satte foten på öfversta trappsteget, togo alla hattarne utaf sig. Denna om deltagande vittnande, enkla helsning ingaf henne en ljuf känsla, då i detsamma en ung, obekant man genomträngde vakten samt räckte henne en törnros och en eternell, hvarefter han åter drog sig tillbaka i hopen.

Rörd af detta bevis på välvilja, förmådde hon ej återhålla sina tårar. Glödande föllo de utför hennes kinder, ofrivilliga bevis på hennes erkänsla.

Med samma aktning mottogs hon i alla de rum, hvarigenom hon måste passera.

Inkommen i sessionssalen, fann hon Aminoff, Ehrenström och flere af de anklagade redan der före sig, och man förde henne längst upp till öfra ändan af bordet, der hon framstod för allas åsyn.

Sedan de öfrigas domar blifvit upplästa, kom man slutligen äfven till hennes.

Ända till detta ögonblick var tystnaden fullkomligt djup ibland åhörarne, men nu utbröt ett doft knot.

Riksdrotset fattade genast klubban och slog med häftighet tre slag i bordet samt anbefalde tystnad, men knotet tilltog.

Fröken Rudensköld lyfte då upp sin hand med en bönfallande blick till allmänheten, och alla tystnade genast.

Domen upplästes nu. Den kostade henne ingen enda tår. Hon var ledsen vid lifvet och tyckte att det skulle blifva rätt godt att få dö.

Sedan domen var slutad, vände riksdrotset sig till de sakfälde med anmodan att i nådeväg hos regenten söka mildring.

Fröken Rudensköld tillkännagaf genast, att hon var nöjd med sin dom.

Knappast hade man återfört henne till arresten, förrän Reuterholms allt i allo, handsekreteraren Edman, åter inträdde till henne.

Denna gång kom han med ett, som han sade, uppsnappadt bref från baron Armfelt, hvilket redan var uppbrutet.

På brefvets omslag hade hertigen med egen hand skrifvit följande: >Måtte fröken Rudensköld en gång lära att känna den nedriga menniska, åt hvilken hon uppoffrat sin välfärd.»

Fröken Rudensköld läste brefvet och fann deri meningar, som voro på det högsta förolämpande, till och med skämtande öfver hennes tillgifvenhet för Armfelt.

Hon genomläste det flera gånger, hon led grymma qval, kallsvetten rann i stora droppar utför hennes panna och krampaktigt sammanpressade hon skrifvelsen i sin hand, men härunder föll hennes blick på Edman, och hon märkte, huru han med hemlig skadeglädje betraktade henne.

Då fäste hon ånyo sin uppmärksamhet på brefvet och granskade det med mer lugn än förut.

— Nå-å, min fröken, tilltalade henne slutligen Edman, hvad svar skall jag lemna hertigen?

— Svara hertigen, min herre, att baron Armfelts stil ej blifvit nog väl härmad, för att bedraga mina ögon.

Först sedan hofrättens dom fallit, fingo hennes slägtingar tillstånd att besöka henne.

Domen gick från hofrätten till högsta domstolen och föredrogs derefter hos regenten. Allt detta drog ut till slutet af September. I konseljen voterade rikskansleren grefve Fredrik Sparre^[4] för att hon skulle fästas vid skampålen och slita trettio par ris, hvari Reuterholm äfven instämde. Hertig Fredrik deremot, som alltid bibehöll vänskap och aktning för henne, uppsteg dervid förtörnad och häftig och förklarade sin bror, hertig Carl, att han ämnade aflägsna sig ur konseljen, så vida icke hertigen rensade den från dåliga personer, fullkomligt ovärdiga att sitta der. Regenten förklarade sin bror, att han egde frihet att begifva sig hvart han ville, och prins Fredrik aflägsnade sig.

En häftig scen egde emellertid härunder rum och slutades dermed, att prinsen kastade sin stol i väggen.

Under det undersökningarna fortgingo i hofrätten, hade riksdrotset visat sig ytterst sträng emot de anklagade, hvaremot han i konseljen talade ett helt annat språk, enär han der uppträdde emot Reuterholm och Sparre och sökte mildra domen. Han förenade sig också med prins Fredrik och aflägsnade sig på samma gång som han.

Fröken Rudenskölds förföljare erhöllo härigenom fritt fält inom konseljen. Den så kallade mildrande domen utföll också så, som den här förut finnes nämd.

Prins Fredrik begaf sig ifrån konseljen direkte till en af fröken Rudenskölds anhöriga, hennes syster, och uppmanade denna att kasta sig för hertigen-regentens fötter och ej släppa honom, förrän han beviljat en fullkomlig nåd, men hon trodde sig redan veta att hertigen försäkrat, det ingenting ondt skulle hända den dömda, och hon litade derpå, derjemte öfvertygad, att hertiginnan icke skulle förblifva likgiltig.

Med den allmänna tron på hertigens hedersord såsom skyddsvakt för fröken Rudenskölds frikännelse, ingick den 24 September, men huru förfärligt skulle man ej svikas i sina förhoppningar!

Klockan 8 på morgonen inträdde majoren vid gardet, baron Silfverhjelm, i hennes arrest med uttryck af den största sorg och förtviflan.

Fröken Rudensköld var ännu obekant med den förändring, som domen undergått.

— Olyckliga, talade han, om ni någonsin behöft själsstyrka, så är det i dag. Ni vet ej hvad som förestår er.

— Döden.

— Tusen gånger värre än döden.

Hans smärta darrade i en klar tår i hans deltagande blick, men han fick ej tid att fortsätta sitt yttrande, emedan slottsfogden, omgifven af flere personer, i detsamma inträdde och förkunnade, att hertigen af stor nåd skänkt henne lifvet, men att hon — och han förkunnade henne den sista domen, hvarefter han tillade, att hon skulle bereda sig att inom tre timmar utstå sitt straff.

Fröken Rudenskölds öfverraskning och förskräckelse låter ej beskrifva sig. Modigt och beslutsamt protesterade hon likväl emot förändringen af domen, som hon icke öfverklagat, och utbad sig som en nåd, att hofrättens utslag skulle få gå i verkställighet. Men på allt, hvad hon i sin förtviflan anförde, svarades, att hon blott hade att lyda.

Uppskakad af qvalfulla föreställningar, sammanknäppte hon sina händer.

— Rättvise gud, du skall en gång, suckade hon, döma mellan mig och mina domare.

Så snart slottsfogden afträdt, inkommo vakthafvande officerarne och tillkännagåfvo, att det var under deras värdighet att nu bevaka henne. En polisbetjent och en korporal af vakten inkommo i deras ställe.

Fröken Rudensköld bad då baron Silfverhjelm, att han skulle tillåta henne att få vara allena de tre timmar, som man lemnat henne.

— Var öfvertygad att jag med nöje skall samtycka dertill, endast ni lofvar mig att ej afhända er lifvet.

— Jag är upprörd, nästan vansinnig af förtviflan — undra ej derpå — men, vid himmelen! en så brottslig tanke är dock långt ifrån mig.

Silfverhjelm gaf derefter befallning, att polisbetjenten och korporalen skulle aflägsna sig.

Hon var nu ensam med sin smärta.

Dessa tre timmar använde hon att göra bön, under ett beständigt gående af och an i arresten. Hennes våldsamt klappande hjerta var upprördt af känslor, som icke lemnade hennes själ ett ögonblicks ro.

Klockan elfva återkom Silfverhjelm för att hemta henne.

Fattad liksom af en svindel, störtade hon utför trapporna, och befann sig på gatan innan vagnen hann fram. Ej mera sjelf vetande hvad hon gjorde, genombröt hon den spetsgård, som var bildad af Svea garde, och stannade först, slagen af en fasaväckande häpnad, vid åsynen af skampålen.

Förvirrad blickade hon nu omkring sig.

Hela torget var fullt med folk, ur alla fönster blickade hufvud vid hufvud. Taken, till och med skorstenarne, voro uppfylda af menniskor. men, detta oaktadt, var tystnaden så djup, att hon hörde, huru en och annan mot sitt gevär hvilande soldat högt snyftade.

Krafterna öfvergäfvo henne i denna stund, och det var med möda som hon förmådde gå uppför trappstegen till pålen, der hennes dom ånyo upplästes inför allmänheten.

Allmänheten mottog den med ett missnöje, som gaf sig luft i förfärliga och vilda rop, blandade med hotelser mot regeringen. Tusentals stämmor förenade sig i en enda, och denna enda slungade en enhällig förbannelse emot styrelsen^[5].

I detta ögonblick kände fröken Rudensköld en grof hand röra vid hennes axel, i afsigt att rycka halsduken af henne. Hastigt vände hon sig om och säg framför sig rackardrängen med jernhalsbandet i sin hand, färdig att sätta det kring hennes hals.

Med ett ångestrop af fasa kastade hon sig besinningslöst utför trapporna och föll afdånad ned på marken.

Ännu efter många år stod detta ögonblick så lifligt för hennes känsla, att hon erfor en spasmodisk darrning hvarje gång, som hon erinrade sig det.

Och hertigen och den nåd han lofvat? För att omintetgöra den, hade Reuterholm skjutit fram timmen för straffets verkställande, så att det egde rum ännu innan hertigen vaknade^[6].

Såsom ett ytterligare förfärligt bevis på den gränslösa hämdlystnad, hvilken ledde hennes förföljares handlingssätt, må här äfven nämnas, att man kommenderat hennes bror, Bengt, till befälhafvare vid spetsgården.

Omgifven af vakt, fördes hon afdånad till spinnhuset. Först på eftermiddagen återkom hon till sans, och då hon uppslog sina ögon, fann hon sig helt allena, liggande på golfvet i arresten, med en vattenskål och ett glas vin bredvid sig.

Fröken Rudensköld hade under hela dagen ej förtärt någonting, och hon tog vinglaset för att läska sin torkade och brännheta tunga, men da hon lyfte det från golfvet, hörde hon på en gång ett förfärligt skrik.

— Hon lefver! hon lefver!

Förskräckt blickade hon upp, ej begripande, hvarifrån skriket kom, då hon till sin häpnad såg i fönstren midt emot hennes, alla spinnhushjonen uppstaplade, det ena ansigtet bredvid det andra, nyfiket begapande henne.

Betagen af en obehaglig känsla, ville hon lyfta sig upp och förflytta sig till en annan sida af rummet, men hennes krafter sveko henne, och hon dignade åter ned.

Klockan 7 på aftonen anlände Ullholm och med honom hennes syster och Bengt, äfvensom hennes kammarjungfru, hvilka anskaffade henne säng och sängkläder.

Man upplyfte henne ifrån golfvet: och fick henne snart i bädden. Då man drog af henne strumporna, följde skinnet med, och fältskären, som förband hennes fötter, förklarade att det härflöt från hennes häftiga gång fram och åter på morgonen, men att det troligtvis befriat henne ifrån slag, emedan det neddragit blodet ifrån hennes hufvud.

Om natten insjuknade hon i bröstinflammation, men egde likväl den styrka, att hon kunde skrifva till sin mor.

Hennes syskon önskade att modren skulle förblifva i okunnighet om hennes öde, och hon berättade derför i sitt bref, att hertigen gifvit henne fullkomlig nåd, ehuru hon ännu förvarades på en landtegendom, der hon sade sig må rätt väl.

Under natten förblef Bengt qvar hos henne. Han var tyst och sluten. Mörka tankar hade intagit hans själ, och bittra känslor upprörde hans sinne. Uttröttad af starka sinnesrörelser, tog naturen slutligen ut sin rätt, och han sjönk i en djup sömn.

Blott i fröken Rudenskölds ögon kom ingen blund. I denna stund var allt tyst omkring henne. Endast hennes egna suckar ljödo i rummet. Då hörde hon huru dörren sakta öppnades och försigtigt uttagna steg nalkades henne.

— Är ni vaken, fröken? hviskade en sakta stämma.

— Hvem är det? Hvad vill ni?

— Jag vill rädda er, fröken. Stig upp och kläd er samt följ mig.

I skymningen igenkände hon vaktmästaren. Det var From.

Döring och han hade ordnat allt till hennes flykt.

— En vagn med sex hästar, fortsatte han, väntar er och er jungfru utanför Horns tull, följ mig — ögonblicken äro dyra — en hederlig och redlig karl, som ni känner, väntar er der, i afsigt att föra er hvart ni behagar. Penningar saknas icke och mera erhålles hos Alfverhoff i Hamburg. Skynda blott, timmarne äro räknade.

Fröken Rudensköld vände sig om och betraktade honom lugnt.

— Ni har således gått in, ni, på att understödja min flykt härifrån?

— Ja.

— Har ni besinnat följderna för er af ett så dristigt företag?

— Dem bryr jag mig icke om.

— Har ni hustru, har ni barn?

— Visserligen.

— Då följer jag er icke, ty om jag också icke skulle göra afseende på faran af ett sådant företag för er, gör jag det dock för dem. Jag är qvinna och har lidit mycket. Jag vet hvad en qvinna kan lida. Lemna mig! För öfrigt har jag ej mera lust att kasta mig in i några nya äfventyr.

— Ni vill icke?

— Nej!

— Ni skjuter ifrån er den räddande hand, som edra trognaste vänner räcka er?

— Lemna mig, har jag sagt. Jag vill vara ensam.

— Ah, min gud!

— Lemna mig!

From aflägsnade sig, bekymrad öfver den misslyckade utgången af sitt företag, och hastade att underrätta Döring derom.

Följande dagen utspriddes det rykte, att fröken Rudensköld var död. Med anledning af detta rykte infann sig en deputation från borgerskapet i Stockholm hos Ullholm och utbad sig att få bestyra om hennes begrafning, hvilken de ville göra så lysande som möjligt. Men tyvärr lefde ännu det olyckliga offret för en svekfull styrelses ohejdade hat.

När fröken Rudensköld åter tillfrisknat, infunno sig ledamöter af kommers-kollegium hos henne, tillkännagifvande att de ännu erinrade sig, huru förtjent af deras tillgifvenhet och kärlek hennes far gjort sig, såsom deras president, och att de önskade visa hans olyckliga dotter ett vedermäle deraf, samt för den skull beslutat, att — enär spinnhusbygnaden var kollegii tillhörighet — åt henne öfverlåta enkom derför inredda och möblerade rum och kök, med egen utgång och utsigt åt en trädgård, mot vilkor, att hon lofvade, det hon icke skulle missbruka denna frihet och blottställa dem för hertigens vrede, utan hvars vetskap anbudet gjordes.

Med glädje och tacksamhet gaf hon sitt löfte och inflyttade genast i de erbjudna rummen.

Trädgården var från denna stund för henne en kär plats, dit hon nästan dagligen begaf sig, så snart den med jernbom försedda jerndörren, hvilken stängdes hvarje morgon och afton, lemnade henne vägen fri.

Fröken Rudensköld hade en skuld på omkring 1000 r:dr. Hon rådgjorde med sina anhöriga härom och blef tillstyrkt att göra cession. Men, i stället att vidtaga en så förödmjukande åtgärd, lät hon utlysa och verkställa auktion på sina enskilda saker, hvilka ännu funnos qvar i hennes rum uti prinsessan Sofia Albertinas palats.

Allmänhetens välvilja räddade henne äfven. Allt blef såldt långt öfver sitt värde, till och med omaka handskar, endast de tillhört henne.

Hertiginnan lät begära af hennes syster något, som tillhört fröken Rudensköld, och hon sände henne en ring med ett minerva-hufvud. Då hertigen underrättades härom, frågade han hertiginnan i hofvets närvaro, om ryktet egde grund, hvilket hon erkände, med tillägg, att hon ej ansåg det brottsligt att bära ett minne af en person, som hon höll af, och hvilken hon alltid skulle hålla af, ehuru hon var olycklig.

Fröken Rudenskölds arrest varade i tjugotre månader, hvarunder hon icke skulle få se någon annan än sin slägt.

Detta senare vilkor iakttogs likväl ej strängt. Adlersparre, Löfvenhjelm, Stenbock och Rothlieb besökte henne emellanåt, sedan det lyckats dem att vinna vaktmästarens tillstånd dertill, och det oaktadt Adlersparre då var tjenstgörande adjutant hos hertigen, Löfvenhjelm tjenstgörande kammarherre och Rothlieb stallmästare.

Hon mottog flere bevis på vänskap och deltagande från allmänhetens sida, hvaribland må nämnas, att egaren till den hyrvagn, hvari Adlersparre en gång begifvit sig till Långholmen, vägrade att taga betaldt derför, utan i stället bad honom att kostnadsfritt begagna sig af vagnen, så ofta han ville besöka den olyckliga.

Då julaftonen kom, erhöll hon talrika och smickrande presenter. Bagerisocieteten skickade henne stora korgar med fint bröd, hvilket hon lät utdela åt alla arrestanterna. Äfven slagtarne skickade henne kött och kryddkrämarne specerier. Med ett ord, hon erhöll allt, hvad hon behöfde för sitt hushåll, utom en mängd andra julklappar med artiga allegorier och om deltagande vittnande deviser.

Mot slutet af de tre och tjugo månaderna började hertigen att genom ofta förnyade budsändningar erbjuda henne friheten, med vilkor blott att hon ej skulle återfordra sitt namn.

I sjelfva verket var det henne visserligen likgiltigt, om hon kallades fröken Rudensköld eller blott Magdalena Charlotta Carlsdotter, men som just det innebar en skamfläck för henne, vägrade hon att mottaga sin frihet, så vida hon ej erhöll fullkomlig rehabilitation.

Omsider den 24 Juni öfverlemnades åt fröken Rudensköld af densamme Edman, som förr besökt henne i Reuterholms ärenden, hertigens patent på en fullkomlig upprättelse, hvarjemte hon erbjöds, såsom ersättning för hvad hon lidit i förluster af löner och pensioner, ett hemman på Gotland.

Det egentliga skälet till donationen var likväl, att man ämnade förflytta henne dit och ställa henne under polisuppsigt.

Fröken Rudensköld var tacksam för den henne sålunda återskänkta friheten, men vägrade att mottaga hemmanet och begifva sig till Gotland, så vida hon ej fick oinskränkt frihet, hvilket slutligen äfven beviljades henne, likväl emot hennes skriftliga förbindelse, att ej lemna ön utan kungligt tillstånd.

Hertigens speljakt utrustades nu, och hon fördes till Gotland, åtföljd endast af sin bror Bengt och af doktor Tidström, hvilken genast återvände.

Sex månader senare hade Gustaf Adolf emottagit styrelsen, och den första akt, han undertecknade, var hennes fullkomliga rehabilitation.

---

1. Detta kapitel är med några ganska få förändringar, egentligen inga andra än i afseende på stilen, ett troget utdrag ur fröken Rudenskölds egenhändiga memoirer. Endast en enda historisk uppgift är hemtad från annat ställe, hvilket finnes anmärkt på det ställe, der den förekommer.
2. I sjelfva verket var han jäfvig, såsom slägting till fröken R.
3. Ett groft skämt.
4. Den sedan så ryktbare Hans Järta var en af Sparres sekreterare. En dag, då Sparre dikterade och Järta skref, kunde den senare ej hålla sig ifrån att småle åt en enfaldig sammanställning af meningar. Sparre märkte löjet och inföll: I min ungdom fick man lof att utan alla anmärkningar skrifva allt, som dikterades, huru dumt det än var. — Ack, ers excellens, svarade Järta, detsamma nödgas vi göra ännu i dag.
5. Uppgifvet af vid tillfället närvarande personer.
6. »Verkställandet» (af domen öfver fröken Rudensköld), yttrar Biografiskt lexikon, »skedde innan någon om morgonen fick ingå till hertigen.» Beträffande förfalskningen af flere emot Armfelt och fröken Rudensköld förevisade handlingar, torde det vara nog att anföra följande äfven ur Biografiskt lexikon: »För att ytterligare brännmärka de i den så kallade sammansvärjningen invecklade personerna» yttras der, »utgafs en ryktbar skrift: »Gustaf Mauritz, fäderneslandets förrädare;» men man tror sig känna både personen, som författat vissa derstädes upptagna bref och sjelfva rummet, der de blefvo hopdiktade.»