Drabanten/Del 2/Kapitel 27
| ← San Dominico Maggiore. |
|
Den 24 September 1794. → |
TJUGOSJUNDE KAPITLET.
Gamla bekanta.
Tiden flyr bort, men dör icke. Historien drager försorg om dess odödlighet. Filosoferna hafva i alla tider grubblat öfver tidens gåta, under det tiden flyktat ifrån dem.
September månad 1794 är inne. Mellan nio och tio månader hafva försvunnit sedan vi sägo, huru Armfelts vänner i Stockholm arresterades, hvarunder vidlyftiga juridiska undersökningar egt rum i kongl. majestäts och rikets Svea hofrätt, och digra protokoll deröfver blifvit sammanskrifna. Undersökningarna fördes af hofrättsråden Norell, Rosbeck, Ziervogel, Sebenius, Lönnrot, Liljensparre och Mannerhjerta, under riksdrotset grefve Carl Axel Wachtmeisters ordförandeskap.
Det är icke vår mening att här ingå i en politisk och juridisk redogörelse för och pröfning af förhandlingarna. Af hvad vi i sådant afseende redan yttrat i detta arbete, bör läsaren kunna sluta till så mycket, som för omdömet om det hela kan erfordras. Hvad vi nu hafva att säga, vilja vi berätta på samma gång, som vi låta handlingen fortgå.
Hofrättens dom föll den 30 Juli. Denna dom undergick likväl ganska väsentliga förändringar under öfverläggningarna inför hertigen-regenten på Drottningholm den 22 September. Riksdrotset grefve Wachtmeister, rikskansleren grefve Sparre, presidenten friherre Reuterholm, general-majoren friherre Cederström, justitie-kansleren Lode, hofrättsrådet Evelius och professor Calonius deltogo i denna konklav.
Vid hofvet egde en häftig partistrid rum vid denna tid, i hvilken hertiginnan och hoffruntimren deltogo, med afsigt att rädda fröken Rudensköld, i hvars öde de ömt togo del. Men icke allenast hofvet intresserade sig för henne, den stora allmänheten gjorde det i lika mått.
Mamsell Slottsberg hade från Drottningholm åter flyttat in till
Stockholm, men bodde ej mera qvar i hörnet af Svartmans- och
Kimstugatorna, utan i grannskapet af Kungsträdgården.
De dubletter, som hon förhyrt, egde all den komfort och lyx, som öfverensstämde med hennes önskningar och behof. Om också icke en slösande rikedom utbredde sig omkring henne, hade hon det dock angenämt. Ganska allmänt kallade man henne vid denna tid för »den lilla hertiginnan».
Vi hafva icke sammanträffat med henne allt ifrån den tilldragelse, då hon ville kokettera i en liten kinesiskas roll ute vid Drottningholm, och efter att derigenom först ha ådragit sig hertigens — i ett sinnessjukt och upprördt tillstånd — missnöje, sedermera i ännu högre grad än förut vann hans välvilja och förtroende. Läsaren erinrar sig säkert äfvenledes, huru hon i sitt samtal med Netherwood, hvari denne missaktande utfor emot hertigen, hjertevarmt uppträdde till hans försvar, och hänförd af den förtrytelse, som då fattade henne, för alltid afvisade Netherwood ifrån sig. Länge kunde det dock ej förblifva så emellan dem. Netherwood var visserligen icke bedårad af någon slags svärmisk och lidelsefull kärlek, utan derutinnan äfven en ganska praktisk man; men hans soldatnatur hade i mamsell Slottsberg, hennes väsende, lifsuppfattning samt sätt att vara, funnit någonting, som skänkte hans lif och lefverne en viss hemtrefnad; och lika skrattande och lugn, som han vid tilldragelsen i den kinesiska paviljongen aflägsnade sig ifrån henne, lika skrattande och lugn återvände han till henne några dagar derefter. Charlottes natur var också allt för omvexlande och i allmänhet flyktig, för att långmodigt spinna ut och sno sig in i en ögonblickligt uppkommen vrede eller påkommen förtrytelse. En dotter af dagen — af sommardagen — älskade hon för mycket solsken och vackert väder för att låta nägra dystra strömoln fördunkla sin himmel längre än lynnet för ögonblicket bjöd. Efter att åter ha utjemnat hertigens misstämning, kände hon sig också så obeskrifligt lycklig, att hon omöjligt kunde vara missnöjd på någon, utan ville göra alla lika lyckliga, som hon sjelf tyckte sig vara. Verldens och glädjens barn äro gemenligen sådana. Då hon också på aftonen öfverlade hvad som passerat emellan henne och Netherwood, kände hon sig djupt ledsen, för att ej säga olycklig. Allt var ju så solljust kring henne, skulle det icke vara det äfven kring hennes gamle vän, Netherwood? Hon var i denna stund till och med benägen att återförsona sig med sin gamla grälaktiga tant. Det var ju synd om gumman.
— Ack, tänkte hon — funderande hit och dit — om blott lille Zamor nu lefde, huru outsägligt lycklig skulle jag ej ha varit! Men Zamor var och förblef död, och hennes bröst höjdes af en djup suck.
En dag slamrade sporrar utanför hennes bostad, och hennes hjerta spratt till, ty hon igenkände genast Netherwoods snabba steg. Och hon misstog sig icke. Då dörren öppnades, var det han, som inträdde. Man skulle kanske kunna tro att en förklaring behöfdes dem emellan; men det kom ej i fråga. Han skrattade och utsträckte mot henne sina armar och hon hotade honom skalkaktigt med sin hand och sprang i hans famn. Så försona sig verkliga vänner. Icke ett enda ord vexlades om hvad som vid senaste sammanträffandet passerade dem emellan. Allt var således åter godt och väl. Netherwood kom och gick, och Charlotte pratade och skämtade nu som förr.
Då Netherwood begaf sig till Italien med de Reuterholmska depescherna, sände Charlotte med honom en vördnadsfull helsning till baron Armfelt, och då Netherwood återkom derifrån, medförde han till henne äfven en vänlig helsning från Armfelt.
Så förgick tiden, till dess vi nu återfinna dem.
Steg hördes jemväl nu i rummet utanför, och kort derpå öppnades dörren och Netherwood inträdde.
— Välkommen, oregerliga menniska, ropade Charlotte honom till mötes, välkommen, du drabanternas korpral, men min drabant; du modiga hjerta i hertigens bröst, men mitt hjertas modige hertig.
Netherwood slängde sin hatt på närmaste stol och kastade Sig sjelf vårdslöst i en soffa.
— Du är uppbragt, ledsen, ond — din panna är mulen — din blick dyster — hvad har händt?
— Du har ej orätt. Jag är upprörd, ond — om du vill — ond på hela verlden. Jag är en fattig fan, som du vet, men har fått en själ af eld, och ett hjerta fullt af äregirighet. Jag vill upp, jag vill fram, jag vill bli en utmärkt man och har inga medel att röra mig från stället med. Det är ej rätt af himmelen att lägga ned i en fattig stackares innersta tankar sådana böjelser, och sedan till på köpet ställa ett samvete vid sidan af ens handlingar.
— Nu pratar du dårskaper.
— För en qvinna, sammansatt af bara dårskaper, afbröt henne Netherwood, som du, går det an att säga det; men i mina kläder skulle du tänka precis som jag.
— Men hvad har då inträffat?
— Erinrar du dig den tillfälliga slump, som tillskyndade dig hertigens bekantskap.
— Nåväl, hvad har det att göra med ditt enfaldiga resonnemang nu?
— Kommer du ihåg den plan, vi då hade, att bortföra fröken Rudensköld?
— Än sedan då? Hvarför nu åter tala om den snön, som föll i fjol?
— Om någonsin, just nu. Saken var att jag ville tilldraga mig hertigens uppmärksamhet genom att gagna honom, med ett ord, ville göra lycka.
— Allt det der känner jag ju ganska väl förut.
— Du vet att jag förde hit en man, som hette Alm?
— Visserligen; men hvad var det för ondt deri?
— Summa summarum, jag blef derigenom och genom mycket annat småningom invecklad i planer och intriger, som jag dels ej förstod, dels icke kunde förekomma; men hade jag sjelf ej tagit första steget åt det hållet, så hade jag nu ej haft något att förebrå mig. Fan ta' alla dumma beräkningar och intriger.
— Liksom du, käre Netherwood, någonsin skulle haft för dig något annat.
— Alm är en stor skurk, som rättvisligen bröt benen af sig förlidet år, men som derför ej upphört att vara en skurk.
— Det hade jag kunnat sagt dig förut. Är det derför du är ond, så måste jag verkligen beklaga dig.
— I tjenst hos Reuterholm, är det han, som med sin skicklighet att härma andras stilar förfalskat flere af de handlingar, som man nu lägger fröken Rudensköld och hennes vänner till last.
— Det är omöjligt.
— Omöjligt?
— Du kan ej bevisa det.
— Det är en annan sak; men jag tror hvad jag vill, och med en tro …
— Så stark som ett senapskorn — ah, jag känner den der historien — tyst med den.
— Reuterholm är ej heller bättre.
— För guds skull — väggarna ha öron — intet ord mera derom.
— Och hertigen sedan.
— Nu är du alldeles rasande. Intet ondt ord om honom, du vet att jag ej vill det.
Hertigen är svag som en bandstump; man kan ej endast linda honom om fingrarne, utan slita af honom på hvilket ställe man vill, och skarfva vid honom hvar och hur man behagar.
— I dag har du rigtigt vaknat i stormväder, och jag söker fåfängt något förnuftigt skäl till denna kaotiska massa af anfall och utfall.
— Du förstår mig icke? — Verkligen? Du är i sanning lycklig, emedan i ditt oförstånd kan du ännu anse dig oskyldig som en skogsdufva; då deremot jag är förbittrad öfver att hafva haft den minsta del — om det ock endast varit med ett lillfinger — i alla de kabaler, som man i statens namn hopspunnit kring den stackars fröken Rudensköld.
— Jag måste skratta.
— Åt fröken Rudensköld?
— Åt dig, Netherwood. Du tog dig ej så djupt öfver hennes öde, då jag räddade henne ur dina händer. Du påminner mig just om lilla Zamor. Säkert visste han ej alltid, hvarför han skälde, men skälde gjorde han.
— Prata inga dumheter nu. Gå ut, hvart du vill, på hvilken gata du behagar, i hvilket hus som står dig öppet, och du skall få höra en allmän förbannelse öfver hennes förföljare. Begriper du ej, att det skall gå mig genom merg och ben att ändå i tysthet nödgas anse mig såsom en, hvilken varit, om också i aldrig så obetydlig mån, en handtlangare åt hela detta följe af intrigmakare. Min heder är allt, hvad jag eger, och om jag en gång också handlat lättsinnigt, så menade jag i sjelfva verket just intet ondt dermed.
— Men jag kommer ganska väl ihåg, att du då talade på ett helt annat sätt.
— Hvem förnekar det? Åtminstone icke jag. Jag ville göra lycka, ser du, det var allt. Jag tänkte icke, utan handlade blindt. Lättsinnigheten talar sitt språk och söker upp alla skäl, som den kan, för att försvara sig. Men samvetet, ser du, det oförsynta samvetet, som en hederlig karl ändock icke kan jaga på porten, kommer med helt andra åsigter, och i dess hand ligga till på köpet alltid nycklarne till själens och hjertats alla hemliga lönkamrar. När det börjar sin bouppteckning, står det ej till att förekomma det.
— Och det har nu börjat grassera med dig?
— Om det är samvetets röst, som gör att jag är förargad öfver att jag haft en liten slarfva med i byken mot fröken Rudensköld, så svarar jag dig helt enkelt ja. Du sjelf lärer väl ej heller kunna gilla deras handlingssätt emot henne.
— Långt derifrån; men …
— Kan också en qvinna ha ett men i detta fall?
— Du är så häftig, att jag ej får tala till punkt. Jag vill visst icke försvara någon; men då jag ej känner, huru hennes sorgliga belägenhet nu är, så kan jag ej annat än …
— Du har dig då icke bekant hofrättens dom?
— Visserligen har jag hört åtskilligt prat om den, men du kan ej begära, att ett fruntimmer skall ha reda på allt heller. En flicka som jag tänker mera på sin toilette än på statsangelägenheter.
— Hör då hvad eljest hvarje gatpojke i Stockholm har reda på. Hofrätten dömde baron Armfelt, fröken Rudensköld och sekreteraren Ehrenström att mista lif, ära och gods.
— Hvad säger du? Och det för …
— För en hop fantasier, det är alltsammans; fantasier, hvilka man på det hela kan gilla, n. b. med reflexionsspegeln fäst på Reuterholm; men som naturligtvis måste uppskrämma honom, allra helst som han, rädd för sin egen spegelbild, är feg till på köpet[1].
— Det är förskräckligt.
— Aminoff ställdes af hofrätten under framtiden. Franc och Forster frikändes. Advokatfiskalen yrkade emellertid i visst afseende en ännu strängare dom.
— Strängare? Hvad säger du? Strängare?
— Lika mycket, hvad han fordrade. I går var det sammanträde hos hertigen på Drottningholm, och den slutliga domen har nu fallit.
— Nåväl!
— Armfelts dom blef stadfäst; men all den stund han i Neapel undgick att blifva gripen och alltså ej finnes i regeringens våld, beslöts vidare, att hans namn — Gustaf Mauritz — skall å skampålen offentligen anslås uti Stockholm och rikets alla residensstäder, äfvensom i Stralsund och Wismar. Ehrenströms dödsstraff faststäldes också, med tillägg af en timmes schavottstraff å Packartorget.
— Du rigtigt förskräcker mig.
— Fröken Rudensköld benådas till lifvet; men skall under en timme ställas framför en skampåle å planen på Riddarholmen, och derefter för sin återstående lifstid inspärras på spinnhuset här i Stockholm.
— Gud i himmelen!
— Aminoff är dömd till lifstidsfängelse på Carlstens fästning. Franc frikändes väl, men fråndömdes sitt embete.
— Hvilken dom! Jag kan ej återkomma från min fasa.
— Du förundrar dig således ej öfver, om jag är ledsen och uppbragt? Vid tanken på så mycken olycka kan man rigtigt gräma sig till döds. Jag har väl varit med om åtskilligt, men i denna intrig — ty en stor, vidt omfattande, mägtigt ingripande politisk intrig är det ändå — vill jag ej vara inblandad. Gud bevare mig derifrån; jag har mod och djerfhet så mycket som ett dussin af dessa fina, spindelväfvande diplomater, men jag känner, att mina ben vackla vid blotta tanken på att ha något att göra med dem. Hvilken oerhörd skilnad likväl emellan en god soldat och en god diplomat. Den förre måste tro på gud, eljes duger han till intet; den senare återigen duger till intet, om han tror på honom. Jag känner att jag är soldat, men för allting i verlden vill jag ej vara diplomat. De dömdes öde slår mig med verklig skräck. Hade hertigen förtrott sig åt mig, skulle jag ledt honom på annat sätt.
— Men du är nästan för samvetsgrann, Netherwood, du har ju egentligen gjort ingenting vid saken; den har gått utan dig.
— Kan väl vara, och ändå tycker jag, att jag ej är rigtigt ren. För tusan, jag har ej gjort stort, men jag har varit med. Jag har gått ärenden och lånat mig åt dem, och det är nog för mitt begrepp. Jag kan ej förlåta hertigen, att han gled mig ur händerna.
Charlotte betraktade honom, och hon såg att ett allvarligt svårmod uttryckte sig i det manliga och martialiska ansigtet.
Det är troligt att detta uttryck gick henne mera till simnes än alla hans ord.
— Du är således bekymrad, upprörd, ledsen och känner liksom smått samvetsagg?
— Du har hört, hvad jag sagt.
— Kanske du icke tror, att jag också kan känna deltagande för dem, som äro olyckliga?
— Ack jo, jag vet det, eljest hade jag ej kommit hit.
— Väl tycker jag, att du går alldeles för långt i förebråelser; men i alla fall.
— Det är bra, det; jag är soldat, jag.
— Men hvarför skall då en soldat resonera på annat sätt än andra menniskor?
— Jag känner ej, huru annat folk resonerar; men en soldat resonerar som — som — hvad tusan skall jag säga — som …
— Som en soldat naturligtvis.
Charlottes ansigte uttryckte hjertligt deltagande, men på ett sätt, som var näpet och gladt. Hon smög sig till honom och strök håret, som nedfallit i pannan, åt sidorna samt betraktade honom med en leende och skalkaktig min.
— Du är en hederlig karl, Netherwood, en hurtig och djerf, ärlig och rättfram man, som jag rätt mycket tycker om. Hvad säger du, om jag skulle kunna hjelpa dig ur ditt bekymmer?
— Du?
— Just jag, du!
— Bah!
— Det är ju den der förskräckliga domen, som upprör dig och gör dig melankolisk?
— Naturligtvis, hvad annat?
— Om man alltså kan tillintetgöra den, så blir du också åter glad och nöjd med dig sjelf och hela verlden.
Netherwood såg frågande på henne.
— Och du tror kanhända dig om att kunna omintetgöra den?
— Ja, min gosse, det tror jag mig om, ehuru jag ej ser så grym ut som du. Om du lofvar mig att blifva rigtigt snäll och beskedlig, så skall jag i största förtroende visa dig något, som skall förvåna dig.
— Som skall förvåna mig?
— Lofva mig först, att du blir lydig och beskedlig.
— Jag lofvar.
Och han slog sin arm omkring hennes lif och tryckte sina svarta och yfviga mustascher mot hennes leende och purpurröda läppar.
— Kom nu, så skall du få se någonting. Ser du den der byrån?
— Visst tusan ser jag den.
— Gif nu akt på att jag öppnar klaffen.
— Jag ser — jag ser.
— Ser du derinne, längst in en liten låda. Du ser ju den?
— Nå-å?
— Otåliga menniska, har du betraktat den rigtigt?
— Vidare, beder jag dig.
— Drag nu ut den.
— Du skämtar — den är ju tom.
— För dina starrblinda ögon är allting tomt. Se på hvad jag gör, så skall du få se — ser du?
— Jag ser rakt ingenting.
— Ser du ej, att jag trycker på en liten fjäder här — nå-å — ser du ej, att en liten låda kommer fram?
— En lönlåda, ah — och i lönlådan?
— Ligger ett papper, som är min filosofiska sten.
Charlotte upptog också nu ur lönlådan ett väl hopviket papper och lemnade det åt Netherwood.
Då han läste det, ljusnade hans panna.
— Min gud, hvad ser jag?
Papperet var en af hertigen till Charlotte egenhändigt utfärdad skrifvelse, hvari han vid sitt furstliga ord förband sig att, såvida det stod i hans magt, uppfylla en af henne framstäld önskan, hvilken den än var.
— Och denna för dig så vigtiga skrifvelse skulle du vilja uppoffra vid detta tillfälle?
— Anser du det så fasligt? Skulle det kanske kunna användas till något bättre, än till att rädda ditt samvete? För öfrigt skall jag säga dig, att också jag gerna gör något, ej blott för den ena, utan äfven för den andre af de dömde. Baron Armfelt är den ende, som har varit rigtigt artig och vänlig emot mig, då hertigen tog mig i sitt beskydd. Jag glömmer ej en artighet så lätt, jag; och emot fröken Rudensköld höll äfven jag en gång på att bete mig litet illa, och ehuru jag ej tager det så häftigt som du, så vill jag godtgöra det så mycket jag kan.
Netherwood var utom sig af tillfredsställelse.
— Du är en engel, Charlotte, en erke-engel; du förtjenar att bli en ärlig soldats hustru, du har hjerta i bröstet och förstånd i ditt lilla hufvud. Om jag ej beslutat att dö ogift — endast oviss ännu, på hvilket bataljfält jag skall söka döden — så skulle jag gifta mig med dig på ögonblicket.
— Stilla, stilla, min herre, ni är så bångstyrig, att om Zamor lefde, så skulle han bli rigtigt ond.
På en gång blef likväl Netherwood åter allvarsam.
— Då jag emellertid närmare tänker på saken, yttrade han, hvartill skall väl denna skrifvelse kunna gagna mig? Den är ju stäld till dig och icke till någon annan.
— Med allt ditt skägg är du ändock enfaldig, Netherwood; hvem har väl sagt, att du skulle kunna göra någonting med min skrifvelse?
— Hvem skulle annars begagna den, det vore intressant att höra?
— Jag.
— Du?
— Naturligtvis! jag begifver mig till hertigen.
— Ah, jag begriper.
— När kommer du på vakt?
— Om en stund.
— Vid hertigens dörr?
— Hvar eljest? Der är min plats.
— Förträffligt, ypperligt, charmant! Låt oss då gripa verket an genast.
— Nu genast? Du är dristig!
— Utan dristighet kommer man ej från stället, och hvarför ej nu så gerna som en annan gång? En annan gång är alltid en skälm. Du är ju på vakt. Då du aflöser posten, går jag in till hertigen och hvem som helst, som då vill in, får du i hertigens namn förbjuda tillträde. Det der faller ju alltsammans af sig sjelft, icke så?
— Det har sina sidor. Ett kungligt slott är ej lika tillgängligt som din kammare.
— Du kommer ej ihåg att du talar vid mig och glömmer också alldeles bort den fara, som hotar den stackars fröken Rudensköld.
— Du har ett fint hufvud, Charlotte.
— Och så glömmer du också dina samvetsskrupler sedan.
— Du är en rigtig diamant, en juvel, en perla, ett smycke.
— Låt oss blott icke dröja längre. Saken är vigtig, och du kan vara säker på att jag …
— Att du …
— Att jag räddar ditt samvete, Netherwood. Betrakta denna lilla spetskrage, hvad tycker du om den, pryder den mig kanske icke?
— Det är du, som pryder den, du är gudomlig.
— Det är också hertigens tanke. Och dessa lockar sedan! Han är alldeles betagen i dem och påstår, att de kläda mig som en engel.
— Hertigen vet visst, huru englarne se ut.
— Jo du, det vet han, och det har han vetat allt sedan han fick se mig i egen hög person, åtminstone har han sagt mig det, och jag tror honom, jag. Säkert är också, att jag med den här spetskragen kan få honom till allt, hvad jag vill.
— Det säkraste likväl är att du är en toka, men med godt hjerta.
— Topp, Netherwood, jag är en liten toka, och du är en stor tok, icke sant? Men låt oss nu gå.
— Det är redan qväll, kanske för sent.
— Du talar som den blinde om färgen. Ju senare det är, desto lättare hafva vi att i halfskymningen smyga oss fram. Vid hvad timme börjar din vaktgöring?
— Om en qvart.
— Vi ha då ej många minuter att förlora. Vänta litet, jag skall blott se mig i spegeln, hvad tycker du? Säg, de små lockarne äro ju rigtigt näpna, och spetskragen sedan! Ser du så hvit och fint virkad den är, rigtigt söt.
Ehuru Netherwood ej var fullkomligt öfverens med sig sjelf om Charlottes förslag, ansåg han likväl att det lönade mödan att försöka.
Efter en stund voro de äfven på väg till slottet. I slottsporten stannade han likväl.
— Men om du stöter på Reuterholm, anmärkte han.
— Han och jag hafva sett hvarandra förr, och han vet att, ifall han nekar mig inträde hos hertigen, så …
— Så …
— Så skrattar jag åt honom.
— Men om han är inne hos hertigen.
— Ingen fara, han går nog sin väg, då han får se mig.
Hofvet var försänkt i bekymmer. Der en sorg går fram, lemnar
den, liksom döden, beklämda hjertan efter sig såsom fotspår.
Förstämdheten var ingen enskilds, den var allas. Domen fick karaktär af
en hofsorg. Framför allt ogillade man och modfäldes öfver det slag, som drabbat fröken Rudensköld. Allas hjertan voro på hennes sida:
vittnesbörd om oskuld och älskvärdhet, som ingen tid skall förmå jäfva.
Man teg, emedan man ej vågade tala, men man teg så ihärdigt, att
tystnaden på det mest förebrående sätt drabbade hennes förföljare.
Tystnaden är en förfärlig magt; då den är rigtigt djup, hör man sitt samvetes röst desto bättre.
Hertigen vacklade också mer än en gång, men Reuterholm höll honom stadigt vid handen på den väg, han beträdt.
»I Armfeltska sammansvärjningen,» yttrar Arndt, »i dessa planer utåt blåa rymden, bakom hvilken ingen horizont låg, inblandade man fröken Rudensköld, som stod i flitig brefvexling med Armfelt. Detta förhållande belurade man och bemägtigade sig hennes papper och bref, i hvilka hvarken den sarkastiske Armfelt eller den qvicka och sköna fröken sparat sina skämtande och bitande anmärkningar öfver Reuterholm, i följd hvaraf äfven denne fann rigtigt hvad han sökte, en den förskräckligaste sammansvärjning emot sig. Äfvenledes hade de i sina bref ej skonat en annan ömklig, till kroppen vanstäld och ej heller till själen för sin kroppsliga vanskaplighet ersatt man, rikskansleren Sparre. Enär Armfelt var öfver 300 mil aflägsen, kastade sig dessa förbittrade och trångbröstade menniskors hela ilska på den olyckliga fröken, som de kunde gripa. Och huru grep man henne? Liksom vore hon ertappad midt i brinnande uppror, liksom hade det gält regentens magt, ära och lif, då hon likväl var en svag qvinna, utan medel och förbindelser, och som endast gjort några flyktiga utläggningar till Armfelts text! Och samme regent, som låtit föra Gustafs mördare till rikets gräns under betäckning, för att skydda dem mot folkets vrede, straffade en qvinna, som i politiska planer eller handlingar knappast kunnat spela en biroll, blott för några bitande uttryck om honom och hans vänner, så grymt, att verlden endast behöfver tänka på hans grymhet, för att glömma hennes fel.»
Arndt lemnar obeaktadt, att den af hertigen erbjudna och af henne försmådda kärleken väpnade hans hat emot henne med det värsta vapnet, hvilken omständighet likväl hvarken bör eller får lemnas å sido.
Utan att hvarken hofvet eller folket i allmänhet ännu då kanske fullständigt urskilde och bedömde det rigtiga eller origtiga i domen, sade dem deras känsla det senare.
Hertiginnan var icke den minst misslynta.
Vid frågan om lifsstraffets förvandling till schavottering och spinnhus fordrade ett parti inom regeringen, att hon äfven skulle dömas till ris.
Rikskansleren Sparre yrkade så envist, att hon skulle dömas, om också ej mer än till ett par ris, att han sedermera alltjemt kallades för riskansleren, hvilket ansågs föranleda titelns förändring till »statsminister för utrikes ärendena.»
Orolig och nedslagen hade hertiginnan ej mottagit någon uppvaktning, allt sedan hon fick kännedom om domen. På aftonen öppnade hon dock sin dörr, besluten att våga ett besök hos hertigen och tala vid honom.
Hon ville hvarken anmäla sig eller träffa någon hos hertigen, emedan hon i det ena fallet kunde bli vägrad tillträde, och i det andra bli hindrad i sin afsigt.
Med endast en schal kastad öfver sina axlar, begagnade hon aftonskymningen, för att smyga sig genom korridoren till hertigens rum.
Trapporna och korridoren voro upplysta af här och der matt flämtande lampor, i hvilkas sken föremålen antogo ett besynnerligt, nästan vålnadslikt utseende. Och, ehuru platsen var henne väl bekant, erfor hon en viss fruktan, under det hon skyndade fram.
Ljudet af klingande sporrar nådde hennes öron; steg hördes närma sig, och hennes rädsla ökades, under det hon äfven sjelf ökade sina steg.
Vid skenet från en lampa såg hon, då hon blickade tillbaka, en karl, klädd i drabantuniform.
Det var ingen annan än Netherwood.
Oviss likväl, huruvida hon sett rigtigt, vände hon sig efter en kort stund ännu en gång tillbaka.
Då hörde hon väl ljudet af samma hastiga, slamrande steg, men märkte vid ljusskenet i stället blott en qvinna.
Skuggan i korridoren bortgömde Netherwood, och det fruntimmer, hon såg, var mamsell Slottsberg.
För hertiginnan var emellertid det besynnerliga i förvandlingen ej lika lätt förklaradt. Med oroligt klappande hjerta ilade hon fram.
Öfver alla borgar, som stått i århundraden, och inom hvilka stora händelser timat, hvilar något underbart. Äfven den fördomsfriaste känner sig fattad af en underbar känsla, då han träder inom hvalfportarne till ett minnesrikt och åldrigt palats. Kungaborgarne äro sjelfva en hel historia, murad af granit och marmorblock. Det mest naturliga får stundom här en underbar anstrykning. Tidens ordensvurmeri var för öfrigt, som läsaren redan känner, fullt af vantro och öfvertro.
Under det hertiginnan skyndar rädd framåt, vilja vi hasta förbi henne in till hertigen.
Det rum, hvari vi inträda, har utom hufvudingången tvenne dörrar,
hvaraf den ena på samma sida som hufvuddörren.
Närmare väggen, midt emot den andra sidodörren, står ett bord med papper och handlingar, hvarpå ett par ljus brinna. Nära bordet står en skärm uppslagen.
I ljuskronan brinna äfven några ljus; men det stora rummet är icke dess mindre ganska svagt upplyst.
Dubbeldörrarna midt emot bordet äro öppna.
I det ögonblick hertiginnan inkommer genom hufvuddörren, höres ljudet af samtalande personer från det öppna rummet.
Förskräckt deröfver, drager hon sig tillbaka, som det tyckes, i afsigt att åter aflägsna sig, men i detsamma ändrar hon beslut och beger sig tyst och stilla till den stängda dörren vid sidan om hufvudingången och inträder der, till hälften stängande dörren efter sig.
Hertigen och Reuterholm inträda i detsamma från det öppna rummet.
— Låtom oss hemta papperen, ers höghet. Ni har genomgått dem alla och funnit af hvilken vigt de äro, såsom utgörande årens 1780 och 89 hemliga historia, och hvari ni, ers höghet, spelade en ganska ingripande roll. Hvilken lycka att konung Gustaf, er högstsalige herr bror, ej fick tag uti dem!
— Jag erkänner det.
— Utan rastlösa efterforskningar skulle de ej nu ligga i er hand, måhända i någons, som i sinom tid öfverlemnat dem åt efterverlden.
— Låtom oss genast öfverlemna dem åt lågorna, Reuterholm, blotta tanken, att de ännu finnas, oroar mig. I elden med dem!
— Det är äfven min åsigt. Hvad elden förtärt, sqvallrar icke. De äro ett slags frimurarehandlingar dessa bref, som ej tillhöra verlden, och som ej heller böra finnas efter er.
— Elden brinner der inne, låtom oss bära dem dit in. Hvilken präktig brasa, Reuterholm, skall det icke blifva af alla mina forna luftslott!
— Ni gläder er åt denna brasa, min furste.
— I sanning, jag kan ej neka dertill.
— Jag återigen, ers höghet, gläder mig åt, att jag ändtligen lyckats stadga er regering och krossa edra fiender.
— Du är en stor man, Reuterholm. Från hvilken fasansvärd sammansvärjning har du ej räddat vårt arma fädernesland! Efterverlden skall beundra dig, och icke dess mindre, Reuterholm, känner jag mig likväl nästan förskräckt, då jag tänker på den der domen.
— Lagen har dömt, ers höghet.
— Men äro icke vi i sjelfva verket lagen?
— Försynen har stält mig vid er sida, nådige herre. Lugna er! Lagen är gifven af nationen, vi tolka och verkställa den blott. Vägen är rigtig. Styrelsen måste ega enhet, för att vara stark. Der mer än en vilja råder, råder ingen. En furste måste handla klokt, för att handla rätt, och han må tänka på alla, men ej glömma sig sjelf. Ni fruktar, säger ni. Hvarför? För en skugga, som ni kallar samvetet, men som ej är samvetet, utan endast en godhet i hjertat, som jag vill kalla svaghet. Se er tillbaka i historien, ers höghet, och ni skall finna få eller ingen tron, som ej är minerad af en revolution. Minan är ej behaglig, men vi få underkasta oss verldshändelsernas gång. Hvarför tala vi likväl härom? Låtom oss taga papperen.
Reuterholm samlade också nu tillsammans papperen på bordet och begaf sig tillbaka i det inre rummet.
Hertigen hade under hans yttrande försjunkit i allvarsamma betraktelser och qvardröjde efter honom.
Kanhända skulle Reuterholm ej lemnat honom sådan, hade han ej redan nått sitt så länge eftersträfvade mål och nu tilltrodde sig att kunna handla mera fritt och oberoende af hvarje på hertigens panna uppstigande moln.
Under hertigens och Reuterholms samtal hade hertiginnan allt emellanåt blickat in genom dörren, och då hon märkte, att Reuterholm aflägsnade sig, tycktes hon ämna sig fram till hertigen, för att till honom framföra sitt ärende.
Hertiginnan kände sig stark och modig, emedan hon trodde sig hafva rätt. Reuterholms löst framkastade fraser, som hon åhört från sin plats, hade äfven hos henne väckt en brinnande lust att uppträda och bekämpa honom. Hennes naturliga och sunda vett kände sig vuxet en sådan strid, och hennes varma och sanningsälskande hjerta bjöd henne att ej sky någon fara.
Men just som hon tänkte inträda, hörde hon huru hufvuddörren på sidan öppnades, och hon drog sig genast hastigt tillbaka.
Vid det buller, som den öppnade dörren åstadkom, vände hertigen sig om och såg till sin öfverraskning mamsell Slottsberg på tröskeln.
— Ack, ers höghet, utropade Charlotte utan att besvära sig för
någonting, huru lycklig jag är, som fann er alldeles ensam. Jag har
så mycket att tala vid er om, att jag knappast vet, huru jag skall
komma i håg allting. Men för all del, se då ej så missnöjd ut. Ni
väntade mig icke, derom är jag säker. Ack, så roligt att jag kunde
öfverraska er.
— Gå din väg, Charlotte! Jag har ej tid med dig nu, gå din väg.
Hertigen syntes ganska missnöjd med besöket.
Charlotte såg också i sin ordning helt förvånad på honom.
— Är det ert allvar, hertig, att jag skall lemna er?
— Mitt fullkomliga allvar, mitt …
— Ah, verkligen! Då har jag lust att en gång på allvar stanna qvar här — hör ni, hertig — jag lyder er icke — jag är upprorisk — jag konspirerar — jag detroniserar er — jag opponerar mig emot er regering — jag ogillar systemet — jag vågar klandra edra grundsatser.
— Förtörna mig icke, Charlotte, lemna mig, har jag sagt dig.
— Ni befaller, ers höghet, men jag har nu ej lust att lyda, äfven om ni dömde mig lika hårdt och orimligt, som ni dömt fröken Rudensköld.
Hertigen drog sig härunder till den dörr, hvarigenom Reuterholm nyss försvunnit, och tillsköt den helt sakta.
— Vet ni, ers höghet, hvad folket gör, beträffande er dom öfver henne?
— Om du ej aflägsnar dig genast, låter jag vakten föra bort dig.
— Man gråter öfver er dom, hertig, och vet ni, hvad man skulle göra, i fall ni dömde mig till ett liknande straff?
Hertigen stampade otåligt i golfvet.
— Man skulle skratta åt er.
Charlotte hade också sin politik, ehuru den var ganska olika Reuterholms. Då den senare trodde sig allra bäst kunna beherska hertigen, genom att försätta honom i en öfverspänd sinnesstämning, hade erfarenheten lärt den förra, att hon borde förarga honom, och lyckades hon blott att få honom att förgå sig aldrig så litet, så brukade hon sedan kunna förmå honom till allt, hvad hon ville. I sjelfva verket och när frågan blott gälde att nå ett gifvet mål, var den ena politiken lika god som den andra.
Hertigen fattade henne också nu i armen, i afsigt att leda ut henne.
— Ers höghet, släpp mig! Ni hotar mig, ni vill slå mig. Allsmägtiga försyn! Det återstod mig blott. Jag kom hit af tillgifvenhet för er, och ni befaller mig att gå min väg; jag pratar tok och är glad och yr, och ni stampar i golfvet åt mig som en tyrann; jag berättar er hvad menniskor säga, och ni blir vred och hotar mig. Hvilket förfärligt ögonblick! Välan, jag skall lemna er, men jag skall anklaga er inför gud och menniskor. Förebrående skall min skugga förfölja er till lifvets gräns och förebrående skall den möta er på andra sidan om grafven. Ni har mottagit en god flickas hela rena och varma kärlek, och hvad blir hennes lön? Förakt och samvetsqval. O, min gud, hertig, hvad ni är grym, hvad ni är hård! Farväl, ers höghet, farväl!
Mamsell Slottsberg, som i sin ungdom varit vid teatern, spelade sin roll icke illa, åtminstone gjorde hon all den effekt på hertigen, som hon kunde önska. Hertigen blef nämligen mera förargad på sig sjelf än på henne, medgaf, att han varit häftig, och bad henne för all del lugna sig. Hertigen befann sig i samma belägenhet, som hvar och en annan, hvilken icke vet, huru han skall komma ifrån en tillfällighet, som besvärar honom, hvadan han ingår på hvad vilkor som helst, blott han åter får frid och ro omkring sig.
— Gud skall döma mellan mig och er.
— Du tager lifvet af mig Charlotte; för all del tyst.
— Ni är den störste barbar, hertig, som trampat svensk jord. Ni behandlar edra vänner på ett förfärligt sätt, somliga dömer ni till döden, andra kör ni på porten.
Hertigen vred sina händer. Inför den, som man älskar, är äfven en furste icke annat än en vanlig svag menniska.
— Begär hvad du vill af mig, Charlotte, men upphör en gång med dina anklagelser.
— Hvad skall jag begära? Först förolämpar ers höghet mig på ett sätt, som är djupt kränkande, och sedan vill ni trösta mig med en bagatell. Huru förfärligt sårar ni mig icke? Tror ers höghet, att jag är utan hjerta? Ack, huru olycklig är ej hvarje qvinna, som af kärlek faller i händerna på en otacksam man!
— Du är orättvis, Charlotte; begär hvad du vill, och jag skall visa, att jag ej är otacksam, men du bör icke heller förarga mig.
— Ers höghet lofvar mig att samtycka till …
— Allt hvad du vill, ja, ja! säg mig det blott helt kort och godt.
Hertigen var ej ovan att höra Charlotte begära än den ena småsaken, än den andra.
— Jag skall sätta er tillgifvenhet på prof, hertig.
— Du är allt för omständlig.
— Men ni samtycker aldrig till hvad jag begär?
— Du känner mig ej, begär blott!
— Men jag begär orimligheter.
— Jag bifaller dem i förväg.
— Nåväl då, jag begär …
— Säg ut.
— Jag begär nåd för fröken Rudensköld, fullkomlig nåd, oinskränkt nåd.
Och med ett verkligt rörande uttryck af godhet och enkelhet sjönk Charlotte till furstens fötter.
Hertigen trädde förskräckt tillbaka.
— Jag har ert löfte, hertig; nåd för fröken Rudensköld!
— Omöjligt.
— Hvad har hon brutit emot er? Intet.
— Lagen har dömt.
— Jag släpper er icke, förrän ni bifallit min begäran.
— Jag kan ej, jag vågar ej.
— Ni talar om kärlek, ah, hvad betyder det? — ord utan mening, fraser utan innehåll, nåd, ers höghet, nåd!
— Nej!
— Ni vill icke?
— Lemna mig.
Charlotte reste sig upp och intog en ställning, lika stolt som intagande. Hon spelade icke längre en öfverlagd roll, hon kände sig verkligt sårad och upprörd, och denna känsla gaf hennes ansigte en älskvärd prägel af sanning och qvinligt mod. Hon förädlades under det hjertat svälde i hennes barm, under det hon förtörnades. En orättvis vrede vanställer, en ädel förskönar.
— Öm jag vore regent, ers höghet, skulle jag anse för min första pligt att vaka öfver mitt lands bästa och taga upplysning, redlighet och rättvisa till råds. Mägtig eller svag, fattig eller rik, skulle alla vara lika mägtiga eller lika svaga inför mig. Jag skulle icke kasta mig i händerna på något parti, men jag skulle genom mitt handlingssätt vara öfver dem alla. Vi med guds nåde, säger ni: o, furste, det är ej nog att säga det, man bör äfven söka göra det till en sanning!
Hertigen blickade förvånad på henne. Sådana ord hade han ej väntat sig från detta håll.
— Ni ser förundrad på mig. Jag förstår er. Ni ser i mig en svag flicka, kanske till och med en dålig och fallen qvinna, men jag kastar ej purpurn öfver mina fel, och för mina fel är jag ansvarig endast inför mitt samvete.
Hertigen tycktes vilja tala, men förblef likväl tyst.
— Ni deremot, ers höghet, står till ansvar för edra handlingar inför samtid och efterverld, inför gud och menniskor. Mina fel stanna inom min kammare, edra åter drabba samhället och stundom enskildas lif.
— Du är djerf, Charlotte.
— Jag är djerf, emedan jag är en fattig flicka, som ingenting har att förlora; djerf, emedan den brottslighet, som ni kan förebrå mig, delar ni med mig; djerf, emedan jag vet, att ingen annan än jag vågar tilltala er så, som jag nu gör, och upplysa er om det rätta; djerf, emedan hvad jag, den dåliga, den fallna flickan, nu talar, tänkes af alla. Ni vet icke, ni, ers höghet, huru stark äfven en svag qvinna kan bli, då hon besjälas af en lefvande allmän rättskänsla. Hör mig, ers höghet, och gif de dömde nåd.
— Intet ord mera, bort ifrån mig, bort! Att min dom är rigtig, visar sig allra bäst deraf, att din fordran ej kunnat erhålla någon annan sakförare än dig.
— Tror ni då, att en sak blir mindre god, derför att den försvaras af mindre rena läppar; ni bedrager er, ers höghet, en god sak renar äfven de orenaste läppar. Ah, hertig, jag har aldrig känt mig modigare och bättre än nu, och jag tackar gud, att min eljest icke prisvärda ställning till er gifvit mig tillfälle att en gång bedja er handla mildt. Om jag under mitt lif också endast flätat en krona af tistel kring min panna, så skall likväl detta ögonblick glimma i densamma som en äkta juvel. Ännu en gång, ers höghet, nåd för de dömde!
— Nej!
Charlotte log.
— Ers höghet, fortsatte hon likväl, ni återtager således ert löfte, att uppfylla min bön?
— Jag återtager det.
Reuterholm öppnade i denna stund dörren till sidorummet, men då han fick se mamsell Slottsberg hos hertigen, stannade han på tröskeln.
Hertigen var vred och förtörnad, men kände sig likväl besvärad. Hvarken han eller Charlotte märkte Reuterholms närvaro.
— Om ni tecknat ert namn under en skuldförbindelse, så återtager ni väl då äfven det?
— Det är ju en helt annan sak. Derom hafva vi ej talat.
— Tillåt mig då, ers höghet, att presentera er en.
Charlotte upptog och öfverlemnade dervid till hertigen den af honom egenhändigt utfärdade skrifvelse, som gifvit första och närmaste anledningen till hennes besök.
— Hvad vill detta säga? Denna skrifvelse …
— Torde ni redan ha glömt, ers höghet; men i stöd af dess innehåll anhåller jag nu om nåd för fröken Rudensköld, och jag tviflar ej på att ni infriar er förbindelse.
— Dåraktiga qvinna, fortsatte hertigen, men han hann ej att fortsätta.
Reuterholm blef mindre orolig än otålig öfver hvad han hörde och tillslöt dörren sakta, under det han åter drog sig tillbaka, för att ej låta märka att han hört deras samtal.
Dörrens igenläsande undgick emellertid ej hertigen, och då han strax derefter hörde Reuterholm hostande tillkännagifva att han ånyo nalkades den, kände han sig i högsta grad brydd. För allt i verlden ville han ej att Reuterholm skulle få veta, att han i ett obevakadt ögonblick utfärdadt en sådan skrifvelse, som Charlotte uppvisat. Han kastade också genast skrifvelsen tillbaka till Charlotte, som tog den i luften.
— Göm dig, Charlotte, der bakom skärmen — skynda dig — jag vill det — Reuterholm är här — göm dig — jag ber dig.
Reuterholms välde var oinskränkt. Det är notoriskt, att han en gång, då han i vredesmod, för det han blifvit motsagd, slog dörren igen efter sig, af hertigen i ett ödmjukt bref blef ombedd att återkomma.
Som saken stod emellan hertigen och Charlotte i detta ögonblick, trodde hon också att det var bäst att efterkomma hans önskan, och skyndsamt gömde hon sig bakom skärmen.
Reuterholm nalkades hertigen kall och lugn.
— Ers höghet, yttrade han, jag vill tala ett ord med er.
Han fattade dervid hertigens hand och ledde honom så långt som möjligt ifrån skärmen. Hertigens bryderi hade ännu ej upphört.
— Gud vakar öfver er, nådige herre, återtog Reuterholm. Jag har sett allt. Ni måste hafva tillbaka det der papperet. Aflägsna er, ers höghet, och ni skall strax hafva det.
Hertigen lydde mekaniskt.
Charlotte vågade knappast andas bakom skärmen. Hon hade ej
väntat så mycket motstånd från hertigens sida, som hon funnit, och
insåg, att alla hennes bemödanden voro fullkomligt fruktlösa, om hon
äfven fick Reuterholm emot sig. Hon underkastade sig derföre också
gerna den största försigtighet, för att ej blifva röjd af honom, och i
afvaktan att han snart skulle aflägsna sig. Lyssnande hörde hon
sidodörren stängas, och hon trodde att det var Reuterholm, som åter
lemnade rummet, men hon ville likväl icke begifva sig fram, förrän hon
erhållit något tecken af hertigen. Till sin tillfredsställelse märkte hon likväl snart, att ljusen på bordet måtte blifvit släckta, emedan det
skymde till i rummet. Hon hörde äfven, huru stolen vid bordet
flyttades, och att någon tog plats i den. Ännu vågade hon sig likväl ej
fram. Men nu hostade det. Hon tyckte till och med, att hon ropades
vid namn.
Det kunde ej vara någon annan än hertigen, och försigtigt lemnade hon sitt gömställe.
Vi hafva nämt, att rummet redan från början var svagt upplyst, och ännu skummare blef det der inne, sedan bordsljusen släcktes.
I halfskymningen såg hon likväl konturerna af en person, sittande i stolen, och hon hastade fram. Ögonblicket var dyrbart, och hon ville begagna det.
— Han är borta, ers höghet, talade hon, nu måste ni bifalla min önskan — detta papper …
Men då hon räckte papperet emot hertigen, rycktes det ur hennes hand, och Reuterholm reste sig upp ur stolen emot henne.
Ett utrop af öfverraskning höjde hennes barm.
— Mamsell, yttrade Reuterholm och sönderref papperet i små bitar, hvilka han kastade på golfvet; i allt hvad som angår kärlek, må ni gerna stå emellan hertigen och mig, men glöm deremot icke, att jag står emellan er och hertigen i allt, som angår politiken. I afton har ni ej något mer att göra här, och om ni ej vill att en drabant skall föra er härifrån, så gå genast sjelfmant.
Charlotte stod slagen. Alla hennes förhoppningar hade på en gång blåst bort.
Men i detta ögonblick trädde en ny person upp emellan dem. Det var hertiginnan. Från sitt bakhåll hade hon åhört allt, som passerat. En stund beundrade hon Charlotte, ehuru det skulle ha grämt henne, om denna och icke hon sjelf kunnat tillräkna sig framgången af fröken Rudenskölds benådning. Då hon såg Reuterholms sista handling, kunde hon ej längre qvarblifva på sin plats, utan skyndade fram emellan honom och Charlotte.
— Intag hvilken plats ni vill, baron, yttrade hon till Reuterholm, men ställ er icke emellan mig och hertigen, ty då …
Och med en kunglig förtrytelse målad på sin stolta panna gjorde hon en rörelse med handen, som betydde — ty då krossar jag er.
— Nu går min väg till hertigen.
En qvart gick. Reuterholm lutade sig bakåt i stolen, oroligt
betraktande den dörr, hvarigenom hertiginnan försvunnit. Charlotte förblef
stödd emot skärmen, med handen hvilande på sitt häftigt klappande
hjerta. Då hertiginnan återkom, strålade hennes ansigte af glädje.
Hertigen har benådat fröken Rudensköld, yttrade hon; men
hon får ej veta det, förrän i det ögonblick hon skall föras till
schavotten.
Reuterholm sprang med en häftig rörelse upp ifrån stolen, men sjönk åter tillbaka ögonblicket derefter, liksom träffad af ett tillintetgörande slag.
Charlotte föll på knä för hertiginnan.
— Hvarje brottslig qvinnas plats, yttrade hon, är på knä inför den goda och dygdiga qvinnan. Vredgas ej på mig, för det att jag beundrar er.
Den blick, som hertiginnan fäste på den vackra synderskan, var icke allenast god, den var äfven blandad med stränghet.
— Det var ert förhållande till hertigen, mamsell, talade hertiginnan, som, begagnadt af mig, blef det vapen, hvarmed jag besegrade hertigen.
— Hertiginna, ni är förtörnad på mig.
— Jag är ej förtörnad, jag beklagar er. Ni är för god att vara hvad ni är, och ni är hvad ni är, derför att ni är för god. I kronan af tistlar har ni emellertid fäst ett smycke, som gör er ära. Farväl, mamsell!
Ännu långt efter det att hertiginnan lemnat rummet och Charlotte begifvit sig hem, satt Reuterholm qvar i stolen, undet det att hertigen med tobakspipan i mun framför eldbrasan i inre rummet betraktade huru luftslotten från 88 och 89 nedbrunno till falaska.
Utom de gnistrande och röda eldkolen var det mörkt omkring honom.
— Nådig herre, tilltalade honom Reuterholm, som nu stannade bakom hans stol; ni söker att i de glödande eldkolens besynnerliga och föränderliga formationer läsa er framtid.
Reuterholm talade med en röst, som trängde till hertigens af allt underbart lätt anslagna sinne.
— Det är få gifvet att kunna tyda de flammande hieroglyfer, fortfor Reuterholm, hvarmed eld-andarne leka i den slocknande brasan. Naturen är mig ej helt och hållet obekant. Falaskan der är ruinerna efter edra gamla drömmar — ser ni — de blåsa bort, dessa förbrända, luftiga papperslameller. Men blickar ni längre upp, så ser ni der till venster en bild, omkring hvars hufvud några gnistrande punkter stråla, räkna dem, nådig herre, ser ni, de ordna sig i trenne små halfcirklar, den ene öfver den andre. I cirkeln närmast hufvudet räknar ni tre punkter, i den dernäst fem, och i den yttersta sju. Mannen är ni, hertig. Till höger återigen ser ni en annan bild, ett ungt ansigte, himmelen vet, hvem han är. Bakom honom höjer sig en annan bild, och om ni gifver rigtigt akt derpå, skall ni se att den har liksom vingar, det är en cherub, nådig herre; i handen håller den ett svärd och öfver svärdet glänser ett kol, alldeles liknande en krona. Engeln rör sig, ser ni, den sänker svärdet, liksom för att sätta kronan på den under honom stående gestaltens hufvud.
— Det är Gustaf, som krönes, inföll hertigen.
— Gaf ni akt, hertig! Såg ni? Just som kronan sänktes på hufvudet, flammade det till, och de glödande kolen ramlade tillhopa. Min gud, ur elden, ni ser ju det sjelf; rör sig engeln, ännu glänser kronan på dess flammande svärd, den nalkas er. Ah, hertig, ser ni huru ert kol, glimmande som purpur, faller — faller — och ändock består ni — se — se. Ni föll endast på knä för engeln och nu strålar kronan på ert hufvud.
Reuterholms mystiska rhetorik beherskade som vanligt hertigen.
— Ert lif är en strid, hertig. Engeln är på er sida. Ve er, om ni sviker ert öde. Det är ej för kronan ni måste strida, utan för 3, 5 och 7. Gud har utkorat er till sitt redskap. Ni måste vara stark.
— Reuterholm, du har rätt, jag måste vara stark.
— Ingen nåd, hertig.
— Ingen nåd.
Under sådana samtal gick en del af natten. Uttröttad insomnade hertigen slutligen; och först då Reuterholm såg honom försänkt i en djup sömn, lemnade han honom.
Utkommen i yttre rummet, fattade han pennan och skref en ordres till polismästaren att dagen derpå, före klockan elfva på förmiddagen, verkställa domen öfver fröken Rudensköld.
Derpå fördubblade han vakten utanför hertigens rum, med sträng befallning att ej insläppa någon, icke en gång hertiginnan. Sjelf förblef han qvar i yttre rummet, der han snart insomnade, hvilande sig i den beqväma länstolen.
Långholmen, som lärer fått sitt namn af sin längd, hvilken är
fyra à femdubbel emot dess bredd, är belägen i Mälaren, vester från
Stockholm, ofvanför Riddarfjärden. Holmen skiljes endast ifrån
Södermalm genom det så kallade Pålsundet, nu mera Spinnhussundet. Horns
tull och Liljeholmen ligga i dess grannskap.
Vid den tid, då händelserna i detta arbete inträffa, låg Stockholms stads spinnhus på holmen.
Samma afton, som de tilldragelser, hvilka vi nyss beskrifvit, egde rum på slottet, såg man en ensam karl vandra fram öfver bron, som sammanbinder holmen med Södermalm; men i stället för att kröka af in på Spinnhusgatan, tog han af på en gångstig öfver berget emellan sundet och Horns tull.
Mannen var reslig och starkt bygd. Klädd i en blå sammanknäppt rock af groft kläde, visade sig hans fasta kroppsbygnad och breda, kraftiga skuldror på ett ganska märkbart sätt. Något kutryggig, som ovanligt starka karlar gemenligen äro, var hans gång tung och stadig; ehuru man allt för väl märkte, att han hade brådtom och skyndade sig, så mycket han förmådde.
Vid tullhuset tog vår grobian vägen öfver bron åt Liljeholmen, der han stannade, lutad emot den ena grindstolpen, med korslagda armar och hela sin uppmärksamhet fäst utåt landsvägen.
En stund senare syntes en liten medewivagn med ilande fart närma sig. Kolossen vid grindstolpen betraktade vagnen ett ögonblick, men gaf derefter med ett utrop af glädje tillkänna, att det var en gammal, kär bekant. Skyndsamt öppnade han också grinden, och vagnen krökte af in på gården vid värdshuset.
Då vagnsdörren öppnades och den resande nedkommit på marken, visade vår groflemmade kamrat en liflighet och glädje, som voro särdeles i ögonen fallande och vittnade om det varma intresse, som han hyste för den nykomne.
— Jag visste väl, jag, att ni lefde ännu, och att jag en gång skulle få återse er. Åh, min gud, hvad jag har väntat — men ni är här — här — här.
— Tack, From, tack, redlige vän! Du säger att du väntat mig.
— Ja, herre, jag har väntat och sökt, jag har sökt och väntat. Man sade väl, att ni var död, men det påstod jag var lögn, och hvem hade rätt? Jag, herre, jag! Ni kan aldrig tro hvad det gjorde mig ondt, att ni lemnade mig så der, utan att säga mig ett ord. Hvad mera dock, ni är åter här, och jag är lycklig som ett barn igen.
Och under det han talade betraktade han noga den resande.
— Ni har växt, herre, åtminstone har ni blifvit starkare och prydligare, ni ser ut som en rigtig karl.
— Och du sjelf, From, du var grof förr, men hvad var det emot hvad du nu är?
— Långa år hafva förgått sedan vi skildes åt, och man har haft sina öden, ser herrn.
Den resande var ingen annan än Döring. Hans och Froms sammanträffande nu var rörande och fullt af vänskap.
Båda två anmärkte de förändringar de undergått, och båda två gladde de sig deröfver, emedan förändringarna voro till hvars och ens fördel.
Då Döring lemnade dominikanerkyrkan i Neapel, medförde han Louise derifrån och infann sig med henne hos öfverhofmästarinnan, hos hvilken han ännu fann friherrinnan Armfelt, i hvars sällskap Louise äfven lemnade staden, för att inställa sig hos prinsessan Sofia Albertina, som fortfarande uppehöll sig i Qvedlinburg.
Louise och Döring älskade hvarandra upprigtigt och innerligt. Allt sedan de återfunnit hvarandra i Neapel, hade de ej heller lagt några band på den varma känsla, som så oemotståndligt drog dem till hvarandra.
Då friherrinnan Armfelt afreste från Neapel, bad Louise att Döring ännu en gång skulle vända sig till hennes far. De skildes också åt, lifvade af hoppet om ett lyckligare återseende.
Döring sökte Armfelt i Neapel, för att till honom öfverlemna de handlingar, som han bekommit af Vincent; Armfelt hade, som vi redan veta, i mylady Munks ekipage lemnat staden.
Döring beslöt då att uppsöka honom vid den villa, der han uppehöll sig, men erhöll i detsamma ordres att återvända i sin tjenstgöring på engelska flottan. Utan att träffa Armfelt, måste han alltså lemna Italien.
Den rigtning, som Dörings tankar efter sammanträffandet i dominikanerkyrkan tagit, tillät honom ej att länge förblifva qvar i engelsk tjenst; icke desto mindre åtgingo flere månader, innan han kunde erhålla tillstånd att i enskilda affärer begifva sig till Sverige.
Återkommen till fäderneslandet, begaf han sig först till sin fosterfar, amiral Döring, på landet. Med öm föräldrakärlek slöto de båda gamla honom. till sitt bröst, och denna kärlek gjorde honom lycklig, emedan han ännu älskade dem såsom en son.
Med stolthet och glädje åhörde de hans berättelser om de strider, hvari han deltagit, och de förhoppningar, han gjorde sig för sin framtid, icke allenast genom att återfinna sin far, utan äfven att vinna Louise.
Han begaf sig ifrån dem till Louises far och framstälde för honom öppet allt, hvad han hade att säga. Den gamle grefven bemötte honom ridderligt och vänligt. »Kom tillbaka hit med ett namn och en börd, må vara utan anor, men dock utan alla fläckar, och jag skall lägga Louises hand i er och välsigna er som min son.» Detta var grefvens ord.
Under tiden stälde Döring sig i skriftlig beröring med Armfelt och underrättade honom om hvad som passerat. Armfelt svarade honom genast, ehuru i dunkla och tvetydiga ord, som Döring icke rigtigt förmådde förklara. Brefvet slutade likväl med ett tillkännagifvande, att han i slutet af September eller början af Oktober skulle passera Wismar, under en resa till Petersburg.
Så stodo Dörings affärer, då han blef underrättad om den dom, som fälts öfver fröken Rudensköld och de öfrige af Armfelts vänner. Djupt uppskakad af det smärtsamma deri, beslöt han att skynda till hufvudstaden, för att, så vidt han förmådde, söka bidraga framför allt till den förstnämdas räddande. Döring kände allt för väl sin egen obetydlighet för att hoppas att på vanliga vägar kunna åstadkomma någon förändring i hennes öde; men han var ung och beslutsam, och ungdomen drömmer ofta om räddningsmedel, der de erfarne och äldre icke se annat än orimligheter.
Af sina fosterföräldrar hade han fått veta, att From ännu uppehöll sig i hufvudstaden, men att han, ifrån den stund Forster blivit arresterad, börjat grubbla och fått ett helt annat humör. From var ibland de menniskor, som behöfde en husbonde, hvilken han kunde värdera och älska. Han hade länge hoppats att få återse Döring och derunder lefvat ett friskt och hurtigt lif; men hoppet tycktes ej vilja gå i fullbordan. Forsters arresterande upprörde honom ännu ytterligare. Med en kropp, nästan som en jätte, hade han en svag själ, men ett varmt hjerta. I samma mån som han upphörde att vara vid ett så friskt och gladt lynne som förr, tilltog också hans önskan att draga sig ifrån verlden, hvarmed han egentligen ej menade någonting annat än ifrån bryggare-embetet, hvilket han, såsom en välbestäld bryggaredräng, ansåg sig tillhöra. På grund af flere manhaftiga handlingar på hufvudstadens gator, i hvilka han ganska handgripligt öfvertygat polisen om sin tillvaro, hade han ingifvit densamma en respekt, hvaraf icke alla bryggaredrängar kunna skryta. När polisen fick veta hans afsigt, att draga sig tillbaka inom en mindre verkningskrets, sökte äfven ett par af dess enskilda ledamöter att så mycket som möjligt uppmuntra och understödja hans afsigt. Gynnad af lyckan, erbjöds honom snart nog också en plats såsom tjenare vid spinnhuset, der han redan ett par månader varit anstäld såsom vaktmästare, då han nu sammanträffade med Döring.
Hans glädje att återse sin förste husbonde, hvilken i sin person förenade alla hans dyrbaraste ungdomsminnen, var lika hjertlig som djupt rörande.
För detta soldaten vid Svea garde, Ärlig, hade troget åtföljt Döring under de senare åren och önskade ingenting högre, än att få förblifva hos honom till döddagar.
Alla raska karlar sätta värde på hvarandra.
Då Döring beslöt att resa till Stockholm, afsände han Ärlig som förbud, och då Ärlig for in genom Horns tull, fogade händelsen det så lyckligt, att From just då var på ett besök hos vaktbetjeningen der.
From fick genom Ärlig underrättelse om dag och timme, då Döring skulle anlända, och vi hafva sett att han icke förlorade stunden att träffa honom.
Döring begärde och erhöll vid Liljeholmen de rum, som han en gång förut haft; och det var med en egen besynnerlig känsla, som han nu åter beträdde dem. Huru många för honom vigtiga händelser hade ej, sedan han först uppehöll sig här, passerat? För honom hade allting förändrat sig; men i dessa rum ingenting. Samma bord, hvarpå hans schatull varit uppflyttadt, stod ännu qvar på samma ställe. Det gröna förhänget fans ännu för den lilla rutan på fönstret. Till och med mattan låg ännu qvar på sitt ställe. Han erinrade sig så väl den afton, då han, ännu obekant med hufvudstaden och verlden, första gången tagit in här. Hvarje minsta omständighet föll honom i minnet. Sakta närmade han sig dörrfönstret, nu som då, och lika sakta, liksom hade han fruktat att blifva upptäckt, drog han förhänget åt sidan; men rummet derinnanför var tomt — han såg ingen — hörde ingen.
Hvad var nu Armfelt, den ridderlige apollogestalten? Dömd till döden och irrande i främmande länder. Hvad var den ärlige och utmärkte hofmannen Aminoff? Äfven dömd.
Hvad var slutligen den tjusande och intagande fröken Rudensköld? Också hon var dömd.
Han erinrade sig Reuterholms uppträdande då och insåg att den katastrof, som nu inträffat, endast var ett resultat af en genom flera år fortsatt följd af beräkningar och syftemål.
Hvad var han också sjelf? Hårda slag hade träffat honom. Mycket af hvad han älskat hade störtat in till ruiner bakom honom, men midt ibland ruinerna glänste ännu en strålande diamant: hoppets. Var denna diamant verklig, eller kanske blott en is-kristall, som skulle smälta måhända till tårar för strålen af en ny ödets blixt. Döring var icke melankolisk, men han blef det under det hans tankar flögo tillbaka öfver svallet af händelsernas gång. Han trodde sig väl inse, hvarifrån det slag kommit, som träffat så många af dem, hvilka han ifrån sitt första inträde i det verkliga handlande lifvet lärt att värdera och akta; men i ett fall var han olyckligare än dessa, han visste nämligen icke, hvarifrån det slag kommit, som så hårdt drabbat honom; än mera, deras öden voro redan afgjorda — hans var ännu oafgjordt.
En djup suck höjde hans bröst.
— Stackars herre, tilltalade honom i detsamma From, jag förstår, hvaröfver ni suckar. Ni tänker säkert på, hvad som hände oss, då vi sist voro här.
— Jag tror att du har lärt dig läsa i menniskors hjertan, under det vi varit skilda åt.
— Icke så, husbonde; i ert har jag alltid kunnat läsa. Det är icke så svårt för öfrigt att läsa i dens inre, som man håller af.
Döring öfverraskades af Froms anmärkning. From var alltid densamme; men åren och erfarenheten hade lärt honom att göra bättre reda för sina tankar, än han förr förmådde.
— Huru underligt går det likväl ej till här i verlden, återtog From; hvem kunde tro för ett par år sedan, att jag på sätt och vis skulle bli hennes husbonde.
— Hvad menar du? Hvilkens?
— Det är sant det, ni vet ej af ni, herre, att fröken Rudensköld nu skall flytta in på spinnhuset, och som jag är vaktmästare der, så …
— Fröken Rudensköld? På spinnhuset? Hon är ju dömd till döden?
— Alldeles det; hertigen har likväl mildrat domen, mildrat den från dödsstraff till schavott och …
— Är det möjligt? Och det kallar han att mildra domen. Ah, nej, vid himmelen, du misstager dig! Det kan ej vara sant …
— Jag har aldrig ljugit, herre; hvad jag säger är så sant, som att jag står här.
Den allvarliga tillförsigt, hvarmed From yttrade sig, öfvertygade Döring att något misstag ej egde rum. Förtrytelse och afsky öfver en så kränkande dom var den första känsla, som intog honom. Han påminte sig den förklaring, som baron Armfelt gifvit general Acton, och var öfvertygad att ingen var saker till förbrytelser af egenskap att påkalla en sådan dom. Men för honom var det juridiska eller politiska likväl af mindre vigt. Han erinrade sig i stället att denna så hårdt dömda qvinna var dotter till en af Sveriges utmärktaste och mest aktningsvärde män, grefve Carl Rudensköld, icke allenast ryktbar såsom en skarpsinnig och snillrik skriftställare, utan äfven såsom embets- och statsman, hvilken vid flera vigtiga tillfällen gagnat fäderneslandet och under sin händelserika och. mångåriga bana förvärfvat sig den lika segerrike som ryktbare, den lika djupt tänkande som skarpsynt handlande Fredrik II:s vänskap. Hvilken skymf åt en stor mans minne! Men ännu mera. Straffet drabbade icke en person, som kunde möta det med en vid farorna van mans starka panna, med ett oförskriäckt mod, med ett beslutsamt hjerta och med en trotsande blick; utan skymfen träffade en svag qvinna, och på ett sätt, som för alltid skulle vanära henne.
I den mildrade domen såg Döring en förföljelse, långt finare anlagd, ett anfall, mera sataniskt beräknadt, ett straff, vida grymmare än dödsstraffet.
Då han återkom från intrycket af sin första afsky, samlade sig alla hans tankar i en enda.
— Hon måste räddas.
Denna tanke var icke ny hos honom; men den stod nu nödvändigare, tydligare, bestämdare för honom. I denna stund såg han ej mera några hinder för sitt beslut. Om det ock hade gält att kämpa med en hel garnison, skulle han hafva vågat försöket. I sin känsla är hvarje yngling ett lejon, i sina illusioner är han oöfvervinnelig. Till lycka för Döring stod From nu bredvid hans sida, lugn och orubblig som sjelfva verkligheten.
— Vi bryta oss in i hennes fängelse och föra henne med våld derutur.
— Omöjligt, herre. Vi bryta halsen af oss.
— Låtom oss då anfalla vakten, när den förer henne till schavotten. Folket skall hjelpa oss.
— Lika omöjligt, herre; utan att gagna henne, skola vi störta oss.
— Jag skall begära tillträde hos konungen och tala vid honom.
— Konungen förmår ingenting, han är omyndig.
— Hertigen skall höra mig.
— Han skall ej höra er mer än tusen andra. Han hör blott på ett öra, och det tillhör baron Reuterholm.
— Välan, så vill jag söka Reuterholm.
— Han har ett fel mer än hertigen, han är döf på båda öronen.
Döring slog sina armar i kors öfver bröstet och stannade midt framför From.
— Du är ej mera densamme som förr, From; förr skulle du ha följt mig, hvart jag velat, om det ock varit i elden.
— Att jag är olik mig, det är sant, herre; men ni skall ej heller tro att jag suttit stilla på ett ställe sedan sist. Men det är ändock icke det, som förändrat mig, ty så länge jag var lös och ledig och hade framgång, när jag lefde om med en och annan på gatan, så var jag ej sen att dråsa till, om det så gälde, men si, så gick jag åstad och …
— Och …
— Gifte mig, herre.
— Du är gift? Ah, jag förstår, ej underligt att du är annorlunda. Jag lyckönskar dig, du är lycklig!
Men Döring stampade i golfvet, förtretad deröfver, emedan han lofvat sig ett godt handtag af From i sina djerfva planer att rädda fröken Rudensköld. From tycktes likväl ej märka hans otålighet.
— Lycklig? upprepade han, nästan spörjande sig sjelf derom. Gumman min är snäll och god, det förstås det, men si, så snart man får någon mera att tänka för än blott på sig sjelf, så tänker man också reelare. När jag någon gång nu vill busa åstad, så håller alltid hustru min mig i rockskörtet, och när jag knyter näfven på gatan, så stöter hon mig helt finurligt åt sidan. Fruntimren ä' som handklofvar, ser herrn, friheten är sin kos, man rår sig ej sjelf mera som förr, man funderar och funderar ständigt, och sådana der funderingar sätta myror i skallen på en stackare.
Döring var allt för upptagen af sina egna tankar för att kunna lemna From den uppmärksamhet, som han säkert eljest gjort.
— Låtom oss då ej vidare tala om mina planer att rädda fröken Rudensköld, återknöt Döring det först började samtalet. Du är gift karl, och det är rätt att du för din hustrus skull handlar klokt och försigtigt. Det är annat med mig.
Döring gick häftigt upp och ned. From såg fundersamt på honom, liksom lyssnade han ännu förundrad på hans sista yttrande.
— Icke värdt att tala om hennes räddning, säger ni, herre. Hvarför icke? Fast jag är gift, så är jag ingen mes heller. Och hustru min är med mig om allt, som är reelt, förstår herrn, detär blott orimligheter, som man bör akta sig för.
Det var Döring, som nu lyssnade till hvad From yttrade.
— Att öppet röfva bort fröken, fortfor From, ur rättvisans händer, är alldeles omöjligt, för si så mycket har jag haft att göra med den, att jag begriper det, men det finnes andra metoder, herre; och om ej herrn vet något bättre, skall jag säga mina tankar.
— Tala, From, tala!
— Kan ni skaffa mig hästar och vagn, herre?
— Ganska lätt.
— Då är saken snart uppgjord, jag skaffar er fröken, jag.
— Du? På hvad sätt?
— Så snart hon kommer till spinnhuset, står hon ju under min vård, och jag släpper ut henne, jag. Det är helt enkelt det.
Dörings deltagande för den olyckliga hade i första ögonblicket fört hans lifliga själ för långt i sina räddningsplaner. Besinningsfull och öfverläggande i sina handlingar, som han eljest var, samt lugn och allvarlig i sina företag, gafs dock tillfällen, då han, upprörd af någon begången, stor orättvisa, ej förmådde att helt och hållet beherska sina känslor.
Dessa tillfällen voro kanske hans själs skönaste ögonblick, utan att för den skull vara dess förständigaste.
Men sällan hängaf han sig så åt sina illusioner, att icke ett förnuftigt ord trängde till hans hjerta och fick gehör der.
— Men du är gift, du blottställer dig och din hustru … du …
— Jag har lärt hustru min att vörda och älska er, så som jag gör det sjelf, herre. Ni kan också lita på att hvad ni vill, det vill hon lika så väl som jag. Gillar ni mitt förslag, så är allt bra, och hvad oss beträffar, så följa vi er, hvart ni vill.
Döring hade ej förr än nu uppfattat hela vidden af Froms redliga och uppnrgtiga tillgifvenhet. Djupt rörd, slöt han honom i sina armar och tryckte den redlige mannen till sitt bröst.
— Herre, herre! stammade From, och en tår rann utför hans grofva kinder, gör med mig hvad ni vill, endast er vill jag följa.
— Jag är ett få som gråter, tillade han och torkade bort tåren med rockärmen, men jag har ej varit så lycklig på länge.
Planen till fröken Rudenskölds bortförande uppgjordes nu, hvarefter Döring och From åtskildes, ännu i sista stunden hjertligt skakande hvarandras händer.
Men hos Döring hade ej hoppet att äfven rädda fröken Rudensköld från schavottstraffet helt och hållet försvunnit. Då han anlände till hufvudstaden, tog han in i franska värdshuset och fick äfven der samma rum, som han fordom bebott. Ett rykte gick redan allmänt, att fröken Rudensköld den följande dagen skulle undergå sin offentliga bestraffning. Under natten fick Döring ingen blund i sina ögon.
Redan tidigt på morgonen den 24 Sept. inträdde han i audiensrummet på det kungliga slottet.
Han bad, att man skulle anmäla honom hos konungen.
Man svarade, att konungen sof. Han bad att blifva anmäld hos hertigen. Äfven hertigen sof. Han sökte derefter Reuterholm. Reuterholm sof likaledes.
Alla hans bemödanden gingo i qvaf just i den uppnådda hamnen.
Med en qvalfull känsla lemnade han slottet, och då han åter nedkom på borggården, stannade vid porten en löddrig häst, ännu darrande efter en vild ridt. Ryttaren gaf sig knappast tid att se sig om, utan hastade framåt upp till slottet.
Det var en kurir från Sofia Albertina i Qvedlinburg, som från henne öfverförde en skrifvelse, hvari äfven prinsessan lade sig ut för fröken Rudensköld.
Kuriren var hennes kammarpage, Westfelt.
Hvad mera dock — alla magtegande sofvo.
- ↑ Reuterholms dödssätt visar, att han ej egde personligt mod.