Drottning Margot/Kapitel 20
| ← XIX. Hos mäster René |
|
XXI. Madame de Sauves våning → |
XX.
DE SVARTA HÖNSEN.
Det var hög tid att de båda paren försvunno. Katarina satte nyckeln i låset i den andra dörren i samma ögonblick som Coconnas och hertiginnan de Nevers trädde ut, och då Katarina kom in hörde hon ljudet av de flyendes steg i trappan.
— Vem var det som var här? frågade hon.
— Det var älskande som nöjde sig med mitt ord, då jag försäkrade dem att de älskade varandra.
— Ingenting annat, sade Kalarina och ryckte på axlarna. Är det ingen annan här?
— Ingen utom ers majestät och jag.
— Har ni gjort som jag sagt åt er?
— Med de svarta hönorna?
— Ja.
— De äro i ordning, ers majestät.
— Ack, om ni ändå vore jude! mumlade Katarina.
— Varför skulle jag vara jude, ers majestät?
— Därför att ni då skulle kunna läsa de värdefulla böcker, som judarna ha skrivit om sina offer. Jag har låtit översätta en sådan och fick veta att de inte sökte sina järtecken i hjärtat eller levern såsom romarna utan i hjärnans byggnad och i formen på de bokstäver, som där tecknats av ödets allsmäktiga hand.
— Så är det, ers majestät, jag har också hört talas därom av en gammal rabbin bland mina vänner.
— Det finns där tecknade figurer, fortfor Katarina, som förutsäga ett helt liv. Emellertid föreskriva de visa kaldeerna…
— Vad?… frågade René då han såg drottningen tveka med fortsättningen.
— Att experimentet bör göras med människohjärnor, som äro mera utvecklade och bättre kunna stå i överensstämmelse med den rådfrågandes vilja.
— Ack, ers majestät, sade René, det är ju omöjligt.
— Svårt åtminstone, rättade Katarina. För om vi hade vetat om detta på Bartholomeinatten… tänk, René, vilken riklig skörd! Den förste livdömde… jag skall tänka på saken. Till dess få vi nöja oss med vad som står inom det möjligas gräns. Är offerrummet i ordning?
— Ja, ers majestät.
— Låt oss gå dit.
René tände ett ljus, vars än fina och genomträngande, än stickande och rökiga doft lät förstå att det var sammansatt av flera olika ämnen, och lyste Katarina medan han ledsagade henne in i offerrummet.
— Hur skall vi nu gå till väga?
— Vi skall rådfråga levern på den ena och hjärnan på den andra. Om båda experimenten ge samma resultat måste man ju sätta tilltro till dem, i synnerhet om de stå i överensstämmelse med dem som förut erhållits.
— Vilket skall vi börja med?
— Med levern.
— Skall ske, sade René och band det ena hönset vid altaret med vingarna fästa vid två ringar, så att djuret inte kunde röra sig.
Katarina tog en stålkniv och skar upp dess bröst med ett enda snitt. Djuret upphävde tre skri och dog efter att ha flaxat med vingarna en lång stund.
— Alltjämt tre skri, mumlade Katarina, tre dödstecken.
Därpå öppnade hon kroppen.
— Levern ligger åt vänster, fortfor hon, alltjämt åt vänster. Tredubbel död efterföljd av dynastiombyte. Vet du, René, det är förfärligt!
— Det återstår att se, ers majestät, om tecknen på det första offret stämma överens med det andra.
Därmed lösgjorde han den döda hönan och kastade den i ett hörn. Sedan gick han bort mot den andra hönan, som flydde undan, och då den slutligen jagades in i ett hörn flög den upp över huvudet på René och släckte i flykten det magiska ljuset, som Katarina höll i handen.
— Ser ni där, René, sade änkedrottningen. På det sättet skall vår släkt utslockna. Dödens fläkt kommer att släcka den och utplåna den från jordens yta. Men ändå… tre söner, tre söner!… mumlade hon sorgset.
René tog det släckta ljuset och gick att tända det i rummet bredvid. Då han kom tillbaka, såg han att hönan hade stoppat ned huvudet i avloppstratten.
— Den här gången, sade Katarina, skall jag åtminstone förebygga skrien. Jag skall skära av huvudet i ett snitt.
Då hönan blivit fastgjord skar hon också av huvudet med ett enda snitt. Men under dödsryckningarna öppnades näbben tre gånger för att sedan inte öppnas mera.
— Ser du! utbrast Katarina förskräckt. Tre, ständigt tre. De skola dö alla tre. Alla dessa själar ropa och räkna till tre, innan de gå bort. Låt oss nu se på hjärnans tecken.
Därpå öppnade hon försiktigt kraniet och sökte bilden av någon bokstav bland de blodiga vindlingarna.
— Återigen! utropade hon och slog ihop händerna, återigen! Och den här gången är järtecknet tydligare än någonsin. Kom hit och se.
René gick fram.
— Vad är det här för en bokstav? frågade honom Katarina och pekade på ett tecken.
— Ett H, svarade René.
— Hur många gånger förekommer det?
René räknade.
— Fyra, svarade han.
— Nå… vad betyder det? Det är naturligtvis Henrik IV. Åh, stönade hon och kastade ifrån sig kniven, jag är förbannad i mina efterkommande!
Det var en hemsk syn att se denna kvinna stå där blek som ett lik i det dystra ljusskenet och vrida sina blodiga händer.
— Han kommer att bli Frankrikes konung, suckade hon förtvivlad, han kommer att regera.
— Han kommer att regera, upprepade René drömmande.
Men strax därpå förjagades det dystra uttrycket i Katarinas ansikte av en tanke, som tycktes bryta fram från djupet av hennes själ.
— René, sade hon och sträckte ut handen mot florentinaren, finns det inte en förfärlig historia om en läkare från Pérouse som med hjälp av ett slags smink på en och samma gång förgiftade sin dotter och hennes älskare?
— Ja, ers majestät.
— Och denne älskare var?… fortfor Katarina, alltjämt i tankfull ton.
— Det var konung Ladislaus, ers majestät.
— Ja, så var det, mumlade hon. Känner ni till några närmare detaljer om den där historien?
— Jag har en gammal bok, som handlar om den, svarade René.
— Nå, låt oss då gå ut i det andra rummet, så kan ni låna mig den.
De lämnade båda rummet och René stängde dörren efter dem.
— Har ers majestät några andra befallningar att ge mig om offren? frågade florentinaren.
— Nej, René, för ögonblicket är jag tillräckligt övertygad. Vi få vänta tills vi kan skaffa oss huvudet av någon livdömd. På avrättningsdagen kan du göra upp saken med bödeln.
René bugade sig, varefter han med ljuset i hand gick fram till bokhyllorna, steg upp på en stol och tog en bok, som han lämnade till drottningen.
Katarina slog upp den.
— Vad är det här? frågade hon. »Om sättet att dressera och uppföda duvhökar och jaktfalkar, så att de bli modiga, kraftiga och ständigt villiga till jakt.»
— Åh, förlåt, ers majestät, jag tog fel. Det där är en handbok om jakt, som en lärd vid namn Lucquois skrivit för den ryktbare Castruccio Castracani. Den stod vid sidan av den andra och är bunden på samma sätt. Jag tog fel. Emellertid är det en mycket värdefull bok. Det finns bara tre exemplar i hela världen.
— Det kan hända, sade Katarina, men jag behöver den inte. Här har du den igen.
Hon lämnade tillbaka boken, och René lämnade henne den andra.
Denna gång hade han ej tagit miste — det var just den bok hon önskade. Han hade slagit upp den innan han gav henne den.
Katarina satte sig vid ett bord och René ställde det magiska ljuset bredvid henne. I det blåaktiga skenet från ljuset läste hon några rader med halvhög röst.
— Det är bra, sade hon och slog igen boken. Detta var allt vad jag ville veta.
Hon lät boken ligga på bordet och steg upp alltjämt grubblande på den tanke, som höll på att mogna inom henne.
René väntade vördnadsfullt med ljuset i handen på att änkedrottningen, som tycktes stå i begrepp att gå, åter skulle tala till honom.
Katarina gick några steg med sänkt huvud och lade tankfullt fingret på munnen. Därpå stannade hon plötsligt framför René, och såg på honom med sin rovdjursblick.
— Erkänn, sade hon, att du gjorde i ordning någon kärleksdryck åt henne.
— Åt vem? frågade René och spratt till.
— Åt madame de Sauve.
— Jag, ers majestät? Aldrig.
— Aldrig?
— Det svär jag vid min själ.
— Det måste i alla fall vara trolldom med i spelet, för han älskar henne ända till vansinne, han som annars inte brukar vara så värst stadig av sig.
— Vilken han, ers majestät?
— Henrik, den förbannade. Han som kommer att efterträda mina tre söner, han som man en dag kommer att kalla Henrik IV, och som ändå är son till Jeanne d'Albret.
Dessa ord åtföljdes av en suck, som kom René att rysa. Dessa ord erinrade honom om de ryktbara handskar, som han på Katarinas befallning hade gjort i ordning för drottningen av Navarras räkning.
— Han går således fortfarande till henne? frågade René.
— Jämt och ständigt, svarade Katarina.
— Jag trodde, att konungen av Navarra numera helt och hållet återvänt till sin gemål.
— Komedi, René, komedi. Jag vet inte hur det kommer sig, men allt och alla sammangaddar sig för att bedraga mig. Till och med min dotter, till och med Margareta tar parti emot mig. Kanske sätter hon också sitt hopp till sina bröders död, kanske hoppas hon på att bli drottning av Frankrike.
— Ja, kanske det, sade René i drömmande ton som ett eko av Katarinas förfärliga misstankar.
— Nåväl, sade Katarina, vi få se…
Därmed närmade hon sig bakgrunden av rummet. Hon ansåg det tydligen onödigt att använda sig av lönntrappan, eftersom hon var säker på att hon var ensam.
René gick före henne och några ögonblick därefter befunno sig båda i parfymörens butik.
— Du hade lovat mig nya salvor för händerna och läpparna, René, sade hon. Det är vinter nu, och du vet att jag är ytterst ömtålig för kylan.
— Jag håller redan på med dem, ers majestät, och jag skall komma med dem i morgon.
— I morgon kväll träffar du mig inte före klockan nio eller tio. Under dagen har jag mina andaktsövningar.
— Gott, ers majestät, jag skall vara i Louvren klockan nio.
— Madame de Sauve har vackra händer och vackra läppar, sade Katarina i en likgiltig ton. Vad använder hon för smink?
— För läpparna använder hon sig av ett nytt preparat som jag har uppfunnit och som jag tänkte ha med mig en ask av till ers majestät i morgon.
Katarina stod en stund försjunken i tankar.
— För resten är hon vacker, sade hon tankfullt, och det är inte att förvåna sig över att béarnaren är så betagen i henne.
— Och hon är ers majestät djupt tillgiven, sade René, efter vad jag tror åtminstone.
Katarina log och ryckte på axlarna.
— När en kvinna älskar, sade hon, kan hon inte vara tillgiven någon annan än sin älskare, eller hur? Du har lagat till någon kärleksdryck åt henne, René!
— Jag svär, att det inte förhåller sig så, ers majestät.
— Det är bra, låt oss inte mera tala om saken. Visa mig det där nya preparatet, som du talade om och som gör läpparna friskare och rödare.
René gick fram till en hylla och visade Katarina sex små silveraskar av samma form, det vill säga alla runda, ställda i en rad bredvid varandra.
— Det här är den enda kärleksdryck, som hon har bett mig om, sade René. Det är sant, som ers majestät säger, att jag uppfunnit det här enkom för henne, ty hon har så fina och ömtåliga läppar att de ta skada av både solsken och kyla.
Katarina öppnade en av askarna. Den innehöll ett smink av den vackraste karminröda färg.
— René, sade hon, ge mig lite salva för mina händer. Min har tagit slut… jag skall ta den med mig själv.
René avlägsnade sig med ljuset och gick bort till en annan avdelning av butiken för att taga fram vad hon begärde. Han vände sig emellertid om fort nog för att tycka sig märka hur Katarina med en hastig rörelse grep en ask och dolde den under kappan. Han var alltför van vid dylika tillgrepp av änkedrottningen för att ha den oskickligheten att synas märka något. När han därför lagt in den begärda salvan i en blommig papperspåse, sade han endast.
— Var så god, ers majestät.
— Tack, René, svarade Katarina. Lämna inte det där preparatet till madame de Sauve förrän om åtta eller tio dagar. Jag vill vara den första som försöker det.
Därmed gjorde hon sig i ordning att gå.
— Önskar ers majestät att jag följer med som ledsagare?
— Bara över bron, mina hovmän vänta mig där med min bärstol.
Båda gingo ut och bort till hörnet av Rue de la Barillerie, där fyra ädlingar till häst och en bärstol utan vapensköld väntade Katarina.
Då René kom tillbaka till sin butik var det första han gjorde att räkna sminkburkarna.
Det fattades en.