Drottning Margot/Kapitel 19
| ← XVIII. De återuppståndna |
|
XX. De svarta hönsen → |
XIX.
HOS MÄSTER RENE.
Vid den tid, då dessa händelser tilldrogo sig, funnos i Paris endast fem broar, vilka förbundo den ena delen av staden med den andra. Ett par voro av trä, ett par av sten, och alla fem förde till La Cité. Dessa fem broar voro: Pont-au-Meunier, Pont-au-Change, Pont-Notre-Dame, Petit-Pont och Pont-Saint-Michel. På andra ställen, där en förbindelse var nödvändig, funnos färjor, som mer eller mindre väl ersatte broarna.
Dessa fem broar voro kantade av, hus liksom förhållandet ännu i dag är med Ponte Vecchio i Florens.
Bland dessa fem broar, som var och en har sin historia, skola vi för tillfället särskilt sysselsätta oss med Saint-Michelbron.
Denna bro byggdes av sten år 1373, men trots sin ögonskenliga styrka blev den delvis förstörd vid en översvämning av Seinen den 31 januari 1408, år 1416 rekonstruerades den av trä, men under natten till den 18 december 1547 blev den bortspolad på nytt; inemot år 1550, det vill säga tjugotvå år före den tid, varom vi berätta, återbyggdes den ännu en gång av trä, och fastän, den redan skulle ha behövt repareras, ansågs den vara tillräckligt stark.
Mitt ibland husen, som kantade bron, lade man märke till ett trähus, på vilket ett stort tak sänkte sig nedåt som ett ögonlock över ett ofantligt öga. I bottenvåningen fanns ett fönster och en dörr, som voro hermetiskt tillstängda, men ovanför dessa, i första våningen fanns ett enda fönster, från vilket ett rödaktigt sken trängde ut och drog de passerandes blickar till den låga och breda fasadeden som var blåmålad med rika förgyllningar. Ett slags fris som skillde bottenvåningen och första våningen, föreställde en skara demoner i de mest groteska ställningar. En bred skylt, blåmålad liksom fasaden, sträckte sig mellan frisen och det nedre fönstret, och bar inskriptionen:
René, Florentinare.
Änkedrottningens parfymör.
Dörren till butiken var, som sagt, väl reglad, men bättre än av reglarna skyddades än för nattliga besök genom sin ägares skräckinjagande rykte vilket gjorde, att de, som passerade bron på denna sida, nästan alltid gjorde en stor krök bort emot den andra husraden, som om de fruktat, att parfymdoften skulle tränga ut till dem genom väggarna.
Än mera, grannarna till höger och vänster, som utan tvivel varit rädda att få obehag av grannskapet, hade, sedan mäster René slagit sig ned på Saint-Michelbron, givit sig i väg den ene efter den andre, så att de två hus, som gränsade intill mäster Renés bostad, nu stodo tomma, övergivna och tillbommade. Det oaktat hade emellertid försenade vandrare ibland sett ljus tränga ut genom de stängda fönsterluckorna till dessa öde hus, och försäkrade att de hört ljud, som liknade klagolåt, vilket bevisade, att de bägge husen besöktes av några varelser. Man visste dock inte, om dessa varelser tillhörde denna värld eller en annan.
Detta hade till följd, att invånarna i de hus, som gränsade intill de bägge tomma, tid efter annan frågade sig om det inte vore klokast att de i sin tur gjorde likadant, som deras grannar.
Det var utan tvivel det skräckinjagande rykte, som mäster René hade förvärvat sig, som han hade att tacka för, att han ensam kunde ha ljus tänt efter den bestämda timmen. Varken någon vaktpost eller någon patrull skulle för övrigt ha vågat oroa en man, som var hennes majestät änkedrottningen dubbelt kär i hans egenskap av landsman och parfymleverantör.
Som vi förmoda, att läsaren, stålsatt av det adertonde århundradets filosofi, inte tror vare sig på trolldom eller häxmakare, inbjuda vi honom att med oss besöka bostaden, som under denna tid av övertro spred en sådan förfäran omkring sig.
Butiken i bottenvåningen var mörk och övergiven från klockan åtta på kvällen, då den stängdes för att inte öppnas förrän någon gång fram på nästa dag. Där försiggick fordom utförsäljningen av alla de parfymer, salvor och kosmetiska medel, som den skicklige kemisten saluförde. Två lärlingar voro honom behjälpliga i affären. Dessa bodde dock inte i huset utan vid Rue Calandre. På kvällen avlägsnade de sig ett ögonblick innan affären stängdes, och på morgonen promenerade de fram och tillbaka framför dörren, tills den öppnades.
I denna ganska rymliga butik fanns två dörrar, vardera ledande till en trappa. En av dessa var en sidotrappa, som gick inne i själva väggen, den andra var en yttertrappa, som var synlig från den kaj, som man nu kallar Augustinerkajen, och från flodstranden, numera Orfévreskajen.
Bägge trapporna ledde till rummet i andra våningen.
Detta rum var lika stort som rummet i bottenvåningen och delades av en gobelin i två avdelningar. Längst bort i den första avdelningen fanns en dörr, som ledde till yttertrappan. På sidoväggen till den andra förde en dörr till den hemliga trappan. Denna dörr var emellertid ej synlig, ty den doldes av ett högt, skulpterat skåp, som var fastnitat vid dörren med järnkrampor och som sköts åt sidan, då dörren öppnades. Förutom René var Katarina den enda, som kände hemligheten med denna dörr. Det var av denna hon begagnade sig, då hon kom och gick, och med ögat eller örat mot små hål i detta skåp såg eller hörde hon vad som tilldrog sig i rummet.
I den andra avdelningen fanms dessutom två andra dörrar, fullt synliga. Den ena förde till ett litet rum, med takfönster, möblerat endast med en stor smältugn, retorter, destilleringskolvar och smältdeglar, det var alkemistens laboratorium. Den andra dörren ledde till ett litet kyffe, som var det egendomligaste i hela lägenheten. Det var fullständigt mörkt och hade varken tapeter eller möbler, endast ett slags stenaltare. Golvet bestod av en stenhäll, som sluttade från mitten nedåt sidorna, där det inne vid väggen slutade i en ränna, som ledde till en tratt genom vars mynning man såg Seinens mörka vatten. På spikar som voro inslagna i muren hängde instrument av egendomligt utseende, spetsiga som nålar och skarpa som en rakkniv, en del spegelblanka, en del åter mattgrå eller dunkelt blå. I ett hörn slogos två svarta höns, som voro sammanbundna vid fötterna. Detta rum var siarens helgedom.
Men låt oss återvända till rummet i mitten, det var delat i två avdelningar.
Här släpptes vanliga rådfrågande in, här fanns egyptiska ibis, mumier med förgyllda bindlar, gapande krokodiler i taket, dödskallar med tomma ögonhålor och dallrande tänder, dammiga råttätna luntor, vilket allt erbjöd den besökande ett brokigt virrvarr, som verkade distraherande och förvirrande. Bakom förhänget fanns små glasflaskor, underliga skrin och krus. Det hela upplystes av två små silverlampor, vilka sågo ut som om de hade tagits från något altare i Santa Maria Novella eller Dei Servi-kyrkan i Florens. De voro fyllda med parfymerad olja och kastade ett gulaktigt sken upp mot det mörka valvet, från vilket de hängde ned i tre svartnade kedjor.
René promenerade ensam med korslagda armar i den andra avdelningen. Sedan han funderat länge, stannade han med bekymrad min framför ett timglas.
― Hm, jag har glömt att vända det, sade han. Och nu har sanden runnit igenom, kanske för länge sedan.
Sedan såg han på månen, vilken tycktes ha svårt att frigöra sig från ett stort svart moln, som hängde på spetsen av Notre Dame.
— Klockan är nio, sade han. Om hon kommer, så kommer hon som vanligt inom en eller en och en halv timme. Då hinna vi i alla fall med alltsammans.
I detta ögonblick hördes steg ute på bron. René lade örat intill mynningen av ett långt rör, vars andra ända utmynnade nere vid gatan i form av ett griphuvud.
— Nej, mumlar han, det är varken hon eller de andra. De stanna framför min port. De komma hit.
I samma ögonblick hördes tre korta bultningar.
René skyndade ned. Emellertid nöjde han sig med att lägga örat mot dörren utan att öppna.
De tre bultningarna upprepades.
— Vem är det? frågade mäster René.
— Är det nödvändigt att vi säger våra namn? frågade en röst.
— Det är alldeles nödvändigt, svarade René.
— Nåväl, jag är greve Annibal de Coconnas, återtog tog den röst som förut hade talat.
— Och jag är greve Lérac de La Mole, fortfor en annan röst, som inte hade hörts förut
— Vänta, mina herrar, jag står till er tjänst.
Samtidigt drog René ifrån reglarna och lyfte av bommarna samt öppnade för de båda unga männen. Sedan nöjde han sig med att stänga den med nyckel. Efter att ha ledsagat dem uppför trappan förde han dem in i den andra avdelningen.
La Mole gjorde korstecknet under kappan, då han trädde in. Han var alldeles blek och hans hand darrade mot hans vilja.
Coconnas såg sig omkring, och då han fick syn på dörren tll det lilla rummet, ville han öppna den.
— Förlåt, min herre, sade René med allvarlig röst och lade sin hand på Coconnas, de besökande som göra mig den äran att komma hit ha endast tillträde till det här rummet.
— Jaså, det är en annan sak sak, svarade Coconnas. För övrigt vill jag gärna sätta mig.
Därmed satte han sig på en stol.
Det uppstod ett ögonblicks djup tystnad. Mäster René väntade att någon av de båda unga männen skulle säga deras ärende. Under tiden hördes Coconnas' rosslande andedräkt. Han var ännu ej fullständigt frisk.
— Mäster René, sade han slutligen, ni som är en så kunnig och skicklig man, kan ni säga mig om jag alltid kommer att ha så här svårt att andas, en åkomma som hindrar mig att stiga till häst, fäkta och äta fläskpannkaka?
René lade örat mot Coconnas bröst och lyssnade uppmärksamt till hans andetag.
— Nej, herr greve, sade han, ni kommer att bli frisk.
— Verkligen?
— Jag försäkrar er.
— Ni gör mig glad.
Det uppstod åter ett ögonblicks tystnad.
— Önskar ni inte veta någonting mera, herr greve?
— Jovisst, sade Coconnas, jag skulle vilja veta, om jag är kär på allvar.
— Det är ni, svarade René.
— Hur kan ni veta det?
— Därför att ni frågar om det.
— Guds död! Jag tror sannerligen ni har rätt. Men i vem?
— I den som numera vid alla möjliga tillfällen begagnar den svordom ni nyss använde.
— Sannerligen, mäster René, utbrast Coconnas häpen, ni är verkligen en skicklig karl. Nu är det din tur, La Mole.
La Mole rodnade och var alltjämt förlägen.
— Men så tala då, för tusan, sade Coconnas.
— Ja, tala, sade florentinaren.
— Vad mig beträffar, mäster René, började La Mole med en röst som så småningom blev allt säkrare, så vill jag inte fråga er om jag är kär, för det vet jag att jag är och försöker inte dölja det för mig. Men säg mig om jag kommer att bli älskad tillbaka. Det förhåller sig nämligen så att föremålet för min kärlek, som förut gav mig all anledning att hoppas, mu vänder sig emot mig.
— Ni har kanske inte gjort vad som fordras för den saken.
— Vad är det som fordras annat än att visa sin vördnad och sin tillgivenhet för sina tankars dam och visa henne att hon är djupt och uppriktig älskad?
— Ni vet nog, sade René, att dylika bevis ofta inte bevisa mycket.
— Således måste man förtvivla?
— Nej, då måste man ta sin tillflykt till vetenskapen. Det finns i den mänskliga naturen antipatier, som man kan besegra, och sympatier, som man kan besegra. Järnet är inte magnetiskt, men om man magnetiserar det blir det magnetiskt och drar i sin tur till sig järn.
— Det är nog sant, sade La Mole, men jag hyser motvilja mot sådana där besvärjelser.
— Jaså, men om ni har motvilja för dem borde ni inte ha kommit hit, sade René.
— Seså, inföll Coconnas, inte skall du väl vara barnslig nu? Mäster René, kan ni låta mig få se djävulen?
— Nej, herr greve.
— Det var ledsamt, det. Jag hade ett par ord att säga honom, och dessutom skulle detta kanske ha kunnat ge La Mole mera mod.
— Nåväl då, det må vara hänt, sade La Mole, må saken ha sin gång. Jag har hört talas om modeller av vax som likna det älskade föremålet. Är det ett medel?
— Ja, ett osvikligt medel.
— Och ingenting i allt detta kan skada den persons liv eller hälsa, som man älskar?
— Nej, ingenting.
— Låt oss då göra ett försök.
— Vill du att jag skall börja? frågade Coconnas.
— Nej, svarade La Mole, eftersom jag nu har sagt mitt ord, så vill jag gå till botten med saken.
— Önskar ni innerligt och varmt att få veta vad ni har att göra, herr de La Mole? frågade florentinaren.
— Åh, utropade La Mole, jag dör av längtan att få veta det, mäster René!
I samma ögonblick knackade det sakta på porten mot gatan. Det var så svagt, att endast han hörde det, antagligen endast därför att han väntat därpå.
Under förevändning att ställa några likgiltiga frågor till La Mole närmade han örat till röret och uppfattade ljudet av röster, som tycktes komma honom att fatta sitt beslut.
— Sammanfatta då er önskan, sade ham och kalla på det älskade föremålet.
La Mole föll på knä, som om han talat till en gudom, medan René ljudlöst gick in i den första avdelningen av rummet och smög sig nedför trappan. Ögonblicket därpå svävade lätta steg över golvet i butiken.
Då La Mole åter reste sig upp, såg han framför sig mäster René. Florentinaren höll i handen en liten dåligt modellerad vaxfigur, som bar en krona och en mantel.
— Vill ni alltid bli älskad av er älskade drottning? frågade parfymören.
— Ja, svarade La Mole, om det också skulle kosta mig mitt liv, om jag också skulle förlora min själ.
— Det är bra, sade florentinaren och doppade fingerspetsarna i en skål med vatten och stänkte några droppar över figurens huvud, medan han mumlade några latinska ord.
La Mole ryste. Han förstod att en besvärjelse ägde rum.
— Vad gör ni? frågade han.
— Jag döper denna lilla figur till den persons namn som ni älskar.
— Men vad skall det tjäna till?
— För att åstadkomma sympati.
La Mole öppnade munnen för att hindra honom från att fortsätta. Men en gäckande blick från Coconnas hejdade honom.
René som hade sett hans rörelse, gjorde ett uppehåll.
— Man måste helt och hållet vara med om saken, förklarade han.
— Låt gå, svarade La Mole.
René skrev några kabbalistiska tecken på en röd pappersremsa, förde den genom ögat på en nål, varefter han stack nålen in i hjärtat på bilden.
Och se — vilket under! I såret visade sig en liten droppe blod. Därpå tände han eld på papperet.
Värmen från nålen kom vaxet runt omkring den att smälta och bloddroppen att stelna.
— På detta sätt, förklarade René, skall er kärlek med sympatiens makt genomtränga och värma den kvinnas hjärta, som ni älskar.
Coconnas log i mjugg och gjorde i tankarna narr av hela tillställningen, men La Mole, som var kär och vidskeplig, kände kallsvetten pärla på sin panna.
— Och nu, återtog René, vidrör med läpparna figurens läppar och säg:
»Margareta, jag älskar dig, kom, Margareta!»
La Mole lydde.
I detta ögonblick hördes dörren till det andra rummet, och lätta steg närma sig. Coconnas, som var nyfiken och misstrogen drog sin dolk. Som han fruktade att René kunde hejda honom med samma ord som då han försökte öppna dörren, gjorde han med dolken ett hål i draperiets tjocka tyg. I samma ögonblick som han förde ögat till hålet, uppgav han ett utrop av överraskning och samtidigt hördes två kvinnoröster ropa till.
— Vad är det? frågade La Mole och var nära att tappa vaxfiguren, som René hade lagt i hans hand.
— Det är bara hertiginnan de Nevers och hennes majestät Margareta som äro där, svarade Coconnas.
— Ser ni där, vantrogne! inföll René med sträng röst. Tvivlar ni ännu på sympatiens makt?
La Mole stod som förstenad då han fick syn på sin drottning, Coconnas blev endast häpen då han såg hertiginnan de Nevers. Den ene trodde att René trollat fram Margaretas ande, den andre lade märke till den halvöppna dörren, genom vilken de förtjusande andarna hade kommit in, och fann snart förklaringen till detta helt materiella och föga märkvärdiga underverk.
Medan La Mole korsade sig och suckade så att han kunnat försätta berg, fick Coconnas tid att hämta sig, och då han såg hertiginnan. de Nevers' häpnad och Margaretas satiriska leende fann han ögonblicket inne att ingripa. Han gick fram till Margareta, böjde ett knä och sade med sin rosslande röst.
— Ers majestät, just i detta ögonblick har mäster René på min vän La Moles begäran manat fram er ande. Emellertid har till min stora häpnad er ande åtföljts av en gestalt, som är mig mycket kär och som jag anbefaller åt min vän. Hennes majetät drottningen av Navarras ande, jag ber eder säga åt eder följeslagerskas gestalt att gå på andra sidan om draperiet.
Margareta brast i skratt och gjorde ett tecken åt Henriette, som gick över till andra sidan.
— La Mole, min vän, fortfor Coconnas, var vältalig som Demostenes, som Cicero, och betänk, att det gäller mitt liv, om du inte lyckas övertyga hertiginnan de Nevers' ande om att jag är hennes tillgivnaste, lydigaste och trognaste tjänare.
— Men… framstammade La Mole.
— Gör som jag säger dig. Och ni, mäster René, skall se till att ingen stör oss.
René lydde.
— Guds död, min bäste herre, sade Margareta, ni är en man med esprit. Jag är villig att höra på er. Nå, vad är det ni har att säga mig?
— Jag skulle säga ers majestät, att min väns skugga… ty en skugga är det, vilket bevisas därav att han inte kan säga ett enda ord… att min väns skugga bönfaller mig om att använda den förmåga som med kropp begåvade andar ha, nämligen talförmågan, till att säga er: »Vackra skugga, denne okroppslige ädling har förlorat sin kropp genom era ögons stränghet. Om det vore till er själv och ej till er ande, som jag talade, så skulle jag hellre be mäster René låta mig sjunka ned i en svavelhåla än jag vågade tala på detta sätt till konung Henriks II:s dotter, konung Karl IX:s syster och konungens av Navarra gemål. Men andarna äro höjda över all jordisk höghet, de vredgas ej när man älskar dem. Alltså, ers majestät, bed er kropp att älska den stackars La Moles ande en smula. Det är en själ i vånda om någon, en själ, som förföljts av en vänskap, vilken flera gånger givit honom åtskilliga tum stål genom kroppen, en själ som förtäres av elden från era ögon, en eld mera förtärande än alla avgrundens lågor. Hav därför medlidande med denna stackars själ, älska en smula vad som en gång i tiden var den vackre La Mole, och om ni ej längre äger förmåga att tala, så använd er av åtbördernas och leendets språk. Min väns ande är mycket intelligent och den kommer att förstå allt. Gör det, för annars… Guds död, jag sticker värjan genom René för att han med sin makt över andarna tvingar er, som han lyckats mana fram så bra, att göra saker som äro föga passande för en så hygglig ande, som ni tycks vara.
Detta högtravande tal av Coconnas kom Margareta att skratta, men hon bibehöll den tystnad, som anstår en kunglig ande och nöjde sig med att räcka Coconnas sin hand. Denne kvarhöll den milt i sin och ropade till La Mole.
— Min väns ande, kom genast hit.
La Mole lydde, alldeles häpen och med klappande hjärta.
— Det är bra, sade Coconnas och grep honom om nacken, närma nu ditt vackra och mörka andeansikte till denna vita andehand.
Därmed lät han handling följa på orden och förde den fina handen till La Moles mun samt höll den vördnadsfullt kvar där ett ögonblick utan att den drogs tillbaka.
Margareta log alltjämt. Hertiginnan de Nevers däremot log inte, där hon stod och ännu darrade av överraskning över de båda adelsmännens närvaro. Hon kände sig allt mera illa till mods, ty hon tyckte att Coconnas inte borde ha glömt henne så där för de andra.
La Mole såg hur hennes ögonbryn rynkades och lade märke till den hotande blixten i hennes ögon. Trots den berusning som fyllde honom uppfattade han den fara som hans vän löpte och förstod att han måste göra något för att förebygga den.
Därför reste han sig, lämnade Margaretas hand i Coconnas och fattade i stället hertiginnan av Nevers hand, böjde knä och sade.
— O, du den tillbedjansvärdaste bland kvinnor… jag talar om levande kvinnor och ej om deras andar, tillade han med en blick och ett leende mot Margareta — tillåt en själ som blivit befriad från sitt kroppsliga hölje, att gottgöra en försummelse som en kroppslig gestalt av sin stora vänskap låtit förleda sig till. Herr de Coconnas, som ni ser där, är blott en människa, är blott kött och förgänglig såsom allt kött. Fastän han från morgon till kväll undfägnar mig med de mest bevekande litanior beträffande er, fast ni själv har sett honom utdela de mest fruktansvärda hugg i Frankrike, vågar han trots all sin vältalighet inför en ande, inte tala till en kvinna. Det var därför han vände sig till drottningens ande och gav mig i uppdrag att tala till er vackra gestalt, att säga er, att han lägger sitt hjärta och hela sin själ för era fötter, att han bönfaller er om att låta era gudomliga ögon se på honom med medlidande, att låta era rosenfingrar ge honom ett tecken, att låta er underbara röst säga honom ord som man aldrig glömmer. Och om ni inte gör detta har han bett mig att ännu en gång ränna min värja, som är en verklig och inte en förandligad värja, genom hans kropp. Ty han skulle inte kunna leva, om ni ej tilläte honom leva endast och allenast för er.
Lika mycken högtravande kraft som Coconnas inlagt i sitt tal, lika mycken känsla och ödmjuk innerlighet utvecklade La Mole i sitt.
Henriette, som uppmärksamt lyssnat till honom, såg nu mot Coconnas för att se om hans ansiktsuttryck stod i överensstämmelse med vännens innerliga bön. Hon tycktes ha blivit tillfredsställd med sin granskning, ty hon rodnade och log, då hon sade:
— Är det sant?
— Guds död! utropade Coconnas alldeles berusad av hennes blick, om det är sant!… Det vill jag lova, madame, det svär jag vid ert liv, vid min död!
Coconnas kastade sin sammetsmössa i luften och var med ett språng framme hos den unga kvinnan, medan La Mole på en vink av Margareta bytte plats med sin vän.
I detta ögonblick visade sig René i dörren.
— Tyst! utropade han i en ton som bjöd lydnad.
Samtidigt hördes inne i väggen en nyckel vridas om i ett lås och en dörr gnissla på sina gångjärn.
— Det förefaller mig, sade Margareta stolt, som om ingen ägde rätt att komma in hit medan vi äro här.
— Inte ens änkedrottningen? viskade René i hennes öra.
Margareta skyndade genast ut och nedför den yttre trappan och drog La Mole med sig. Henriette och Coconnas följde dem tätt i hälarna.