Drottning Margot/Kapitel 18
| ← XVII. En yrkesbroder till mäster Ambrosie Paré |
|
XIX. Hos mäster René → |
XVIII.
DE ÅTERUPPSTÅNDNA.
De bägge unga männen behöllo till en tid var för sig den hemlighet, som upptog alla deras tankar. Men en dag under förtroligt samspråk kunde de inte längre hindra den att gå över deras läppar, och de bekräftade sin vänskap genom detta sista bevis, varförutan det inte finns någon verklig vänskap, nämligen ett fullständigt förtroende.
De voro bägge hopplöst förälskade, den ene i en prinsessa, den andre i en drottning.
Det låg för de stackars förälskade något förfärligt i det nästan oöverstigliga avstånd, som skilde dem från föremålet för deras kärlek. Och dock är hoppet en känsla, som är så djupt rotad hos människan, att de hoppades trots det vanvettiga i deras förhoppningar.
I den mån de tillfrisknade, vårdade de sig bägge två synnerligen noga om sitt yttre. Varje människa, till och med den för yttre företräden mest likgiltige, har, under vissa omständigheter, stumma samtal med sin spegel, efter vilka hon nästan alltid avlägsnar sig från denne förtrogne vän mycket belåten med samtalet. Och våra unge män hörde ingalunda till dem, som deras spegel behövde ge alltför sorgliga underrättelser. La Mole, smärt, blek och elegant, hade ett distingerat utseende, och Coconnas, kraftig, muskulös och rödblommig, hade styrkans skönhet. För den senare hade också sjukdomen medfört en fördel, han hade blivit magrare och blekare, och det olycksaliga ärret, som förut gjort honom så mycket bekymmer genom sin regnbågsliknande färgprakt, hade försvunnit.
De bägge sårade voro för övrigt alltjämt föremål för de ömmaste omsorger. Den dag var och en av dem kunde stiga upp, fann han på en stol invid sin säng en morgonrock, och den dag han kunde kläda sig, fann han en hel dräkt. Än mer, i fickan på varje livrock låg en fylld börs, vilken han naturligtvis behöll endast för att vid tillfälle återlämna den till den okände beskyddaren.
Denne okände beskyddare kunde inte vara hertigen, hos vilken de unge männen bodde, ty denne hade inte en enda gång kommit för att se efter huru de befunno sig, eller ens gjort sig underrättad därom.
I djupet av sina hjärtan hyste de ett svagt hopp, att den okände beskyddaren skulle vara den kvinna de älskade.
De väntade också med otålighet på det ögonblick de skulle kunna gå ut. För La Mole, vars sår blivit läkta förr än Coconnas, skulle detta ha kunnat komma för länge sedan, men ett slags tyst överenskommelse band honom vid hans väns öde. Det var bestämt, alt deras första promenad skulle ägnas åt tre besök, det första till den okände läkare, vars välgörande medicin hade haft en så underbar inverkan på Coconnas' sårade bröst, det andra till den avlidne värdshusvärdens hotell, varest bägge två hade lämnat sina kappsäckar och hästar. Det tredje besöket skulle gälla florentinaren René, vilken vid sidan av sitt yrke som parfymhandlare även var magiker, och inte endast sålde kosmetiska salvor och gifter utan även tillredde kärleksdrycker och lämnade orakelsvar.
Då de varit instängda i två månader, kom äntligen den efterlängtade dagen.
Vi säga instängda, och detta är också det rätta ordet, ty i sin otålighet hade de flera gånger velat påskynda den dagens ankomst, men en vaktpost, som var placerad utanför dörren, hade varje gång stängt deras väg och underrättat dem om, att de inte fingo gå ut förrän mäster Ambroisie Paré lämnat sitt tillstånd därtill.
Men då den skicklige kirurgen en dag konstaterade, att de bägge sjuka, om de också inte voro fullt friska, dock sågo friska ut, sade han sitt exeat, och framemot klockan två på middagen en av dessa vackra höstdagar, som Paris ibland erbjuder sina invånare, då dessa redan resignerat inför vinterns ankomst, lämnade de bägge vännerna arm i arm Louvren.
La Mole hade åtagit sig att vara vägvisare, och Coconnas lät sig ledas utan motstånd eller ens utan att reflektera. Han visste, att hans vän förde honom till den okände läkare, vars dryck hade botat honom på en enda natt, under det att mäster Ambroise Parés alla droger långsamt togo livet av honom. Han hade delat innehållet i sin börs, vilket var tvåhundra rosenobler, i två delar, varav han hade bestämt den ena såsom ersättning till den anonyme eskulapen, som han hade att tacka för livet, ty fastän Coconnas inte fruktade döden, var han icke dess mindre mycket glad åt att få leva, och han ämnade också, som vi ser, lämna en frikostig ersättning till sin räddare.
La Mole tog vägen över Rue de l'Austruce, Rue Saint-Honoré och Rue des Trouvelles och befann sig snart vid torget. Vid den gamla fontänen, på den plats, som man nu kallar Carreau des Halles, reste sig en åttkantig stenbyggnad överbyggd med ett stort trätorn, vilket i sin tur var täckt med ett spetsigt tak, på vars topp gnisslade en väderhane. Detta trätorn hade åtta öppningar över vilka sträckte sig ett slags trähjul, liksom den heraldiska tvärbjälken sträcker sig över vapensköldens fält, och dessa hjul voro delade på mitten och hade hål för huvudet och händerna på den eller de dömda, som man exponerade i en eller flera av de åtta öppningarna. Denna besynmerliga byggnad, som inte hade sin like i något av de omgivande husen, kallades skampålen.
Ett oformligt, puckelryggigt, snedvridet, enögt och halt hus, med ett tak, som fläckvis var betäckt med mossa och liknade huden på en spetälsk, hade som en svamp skjutit upp via foten av detta slags torn. Det var bödelns bostad.
En karl visades och räckte ut tungan åt de passerande. Det var en av de tjuvar, som hade opererat vid galgen på Montfaucon, och som händelsevis hade överraskats under utövandet av sitt yrke.
Coconnas trodde, att hans vän hade fört honom dit för att han skulle få se detta egendomliga skådepsel, och han blandade sig i folkhopen, som med skrik och skrän besvarade delikventens grimaser. Coconnas var till naturen grym, och detta skådespel roade honom mycket. Han skulle bara ha önskat att man i stället för att skrika och skräna skulle ha kastat sten på den fördömde, som var nog oförskämd att räcka ut tungan åt förnäma herrar, som gjorde honom den äran att besöka honom.
När därför det vridbara tornet vände sig på sin bas för att låta folket på andra sidan få njuta av fångens åsyn, och folkskaran följde efter, ville Coconnas också följa med, men La Mole hejdade honom och sade med låg röst:
— Det är inte för det där, som vi har kommit hit.
— Vad ha vi då kommit för, frågade Coconnas.
— Det skall du få se, svarade La Mole.
De bägge vännerna sade du till varandra sedan dagen efter den natt, då Coconnas hade velat genomborra La Mole med sin dolk.
La Mole förde Coconnas rakt fram till ett litet fönster på huset, som lutade sig mot tornet och där man såg en man lutande sig med armbågarna mot fönsterbrädet.
— Åh, är det ni, mina herrar, sade mannen i det han lyfte på sin lädermössa och blottade sitt huvud, som var bevuxet med tjockt svart hår, som gick ända ned till ögonbrynen. Välkomna!
— Vem är den där mannen? frågade Coconnas, som tyckte sig ha sett det där huvudet någon gång under sin sjukdom och nu sökte i sitt minne för att påminna sig vem det kunde vara.
— Din räddare, min vän, sade La Mole, densamme som skickade dig den läkande drycken, som gjorde dig så gott.
— Åh, i så fall, min vän… sade Coconnas och räckte honom handen.
Men i stället för att besvara denna vänlighet genom att gripa den framsträckta handen, reste sig mannen och avlägsnade sig från de två vännerna så långt som hans lilla bur tillät.
— Min herre, sade han till Coconnas, tack för den ära ni vill visa mig, men det är troligt, att om ni kände mig, skulle ni inte göra det.
— För tusan, sade Coconnas, om ni så vore fan själv, skulle jag anse mig stå i skuld till er, ty utan er skulle jag vara död vid det här laget.
— Jag är inte precis fan själv, men många skulle hellre se fan komma än mig.
— Vem är ni då? frågade Coconnas.
— Jag är mäster Caboche, monsieur, svarade mannen i den röda mössan, bödeln i Paris…
— Åh! utropade Coconnas och drog tilbaka sin hand.
— Ja, där ser ni, själv, sade mäster Caboche,
— Nej, jag skall, ta mig fan, trycka er hand. Räck hit den!
Och Coconnas stack handen i fickan och tog upp den penningsumma, som han hade avsett till den okände läkaren, och lade den i bödelns hand.
— Jag skulle tyckt bättre om er hand tom, sade mäster Caboche i det han skakade på huvudet, ty jag har inte ont om pengar, men det är ont om händer, som vill trycka mina! Men Gud välsigne er i alla fall, nådig herre.
— Jaså, min vän, sade Coconnas och betraktade bödeln med intresse, det är således ni som torterar, steglar, stympar och hugger huvudet av folk och krossar deras ben. Åh, jag är verkligen förtjust att ha gjort er bekantskap.
— Jag gör inte alltsammans själv, sade mäster Caboche, utan liksom andra förnäma herrar har sina lakejer för att göra det de inte vill göra själva, så har jag också mina drängar, som gör grovsysslorna och expedierar bassarna. Men när jag har göra med förnämt folk som ni och er vän till exempel, då är det en annan sak. Då sätter jag min heder i att själv utföra exekutionens alla detaljer från den första tll den sista, det vill säga från tortyren tll halshuggningen.
Coconnas kände ofrivilligt en rysning, som om kilen pressats mot hans ben eller ståleggen snuddat vid hans hals.
Utan att göra sig reda för orsaken erfor La Mole samma känsla.
Men Coconnas lyckades behärska denna känsla för vilken han blygdes, och då han ville ta avsked av mäster Caboche med ännu några skämtsamma ord, sade han:
— Jaha, mäster, jag skall påminna er om ert ord, när det blir min tur att bestiga galgen eller schavotten. Då kommer väl ingen annan än ni att röra mig?
— Nej, det lovar jag er.
— Här har ni min hand till bevis på att jag accepterar ert löfte, sade Coconnas.
Och han räckte sin hand åt bödeln, vilken skyggt tog den i sin, fastän det tydligt syntes att han haft lust att trycka den helt frimodigt.
Coconnas bleknade lätt vid beröringen, men lyckades behålla sitt leende, under det att La Mole, som kände sig obehagligt berörd och såg folkhopen följa med tornets vridning och närma sig dem, ryckte honom i kappan.
Coconnas, som i grund och botten hade lika stor lust som La Mole att göra slut på denna scen, i vilken han på grund av sina naturliga böjelser hade fördjupat sig mera än han egentligen hade önskat, nickade och gick sin väg.
— Medge att man andas lättare här än vid torget, sade La Mole, när de kommo till korsningen vid Trahoir.
— Det medger jag, men jag är i alla händelser glad att ha gjort bekantskap med mäster Caboche. Det är bra att ha vänner litet var stans.
— I »Vackra Stjärnan» också? frågade La Mole skrattande.
— Åh, du menar den stackars värdshusvärden. Men han är död och det ordentligt. Jag hörde skottet och kulan, som när den träffade, gav en resonans som om den träffat kyrkklockan i Notre-Dame, och jag såg den ström av blod, som rann ur hans näsa och mun. Förutsatt att han skulle vara en vän, så är det en vän, som vi ha i en annan värld.
Under detta samtal hade de båda vännerna kommit in på Rue l'Arbre Sec och nalkades värdshuset, vars skylt gnisslade på samma plats och lockade de resande med sin aptitretande tavla.
Coconnas och La Mole väntade att finna huset i förtvivlan, änkan sorgklädd och kökspojkarna med sorgflor om armen, men till sin stora förvåning funno de, att allt var liv och rörelse, värdinnan var mera strålande och uppassarna gladare än någonsin.
— Åh, vilken trolöshet, utropade La Mole. Hon måste ha gift om sig.
Därpå vände han sig till denna nya Artemisia.
— Madame, sade han, vi äro två adelsmän, som kände den stackars monsieur La Hurière. Vi ha lämnat två hästar och två kappsäckar här och dem ha vi nu kommit för att återfordra.
— Mina herrar, sade värdinnan i huset, som förgäves försökte påminna sig dem, då jag inte har den äran att känna er, skall jag, om ni så önskar, kalla hit min man. Grégoire, gå efter din husbonde!
Grégoire gick igenom det första köket och in i ett annat, vilket var det laboratorium där mäster La Hurière under sin livstid plägat tillreda de rätter, som han ansågo värda att lagas av hans konstförna händer.
— Fan ta mig, mumlade Coconnas, gör det mig inte ont att se hela huset så muntert efter vad som passerat. Stackars La Hurière!
— Han ville visserligen ta livet av mig, sade La Mole, men jag förlåter honom.
Knappast hade han uttalat dessa ord, förrän en man visade sig, som bar en kastrull i vilken han stekte lök, som han vände med en träsked.
La Mole och Coconnnas utstötte ett rop av förvåning.
Vid detta rop vände mannen på huvudet, gav också han till ett utrop och släppte kastrullen. Träskeden höll han fortfarande kvar i handen.
— In nomine patris, sade han och viftade med skeden, som om han hade stänkt vigvatten på dem, et Filii, et Spiritus Sancti.
— Mäster Hurière! utropade Coconnas och La Mole.
— Herrar Coconnas och La Mole, sade värdshusvärden.
— Ni är alltså inte död, sade Coconnas.
— Lever ni ännu? sade värdshusvärden.
— Men jag såg er ju falla, sade Coconnas, jag hörde ju hur kulan krossade någonting, jag vet inte vad, och jag lämnade er liggande i en pöl av blod, som forsade ur näsan, munnen och till och med ur ögonen på er.
— Allt det där är sant som evangelium, monsieur de Coconnas, men ljudet ni hörde berodde på att kulan slog emot min hjälm, mot vilken den lyckligtvis plattades till. Men skottet var i alla fall ganska farligt, som ni kan se, tillade han och lyfte på mössan och visade dem sitt huvud, som var alldeles avskalat. Som ni ser, har jag inte ett hårstrå kvar.
De unga männen brusto i gapskratt, då de finge se hur löjlig han såg ut.
— Åh, ni skrattar, sade värdshusvärden litet lugnare, då ha ni inte kommit i några dåliga avsikter.
— Nåå, mäster Hurière, har ni blivit botad för er stridslystnad?
— Ja, min själ, nu…
— Vad har nu hänt?
— Jo, nu har jag svurit att inte bry mig om någon annan eld än den, som finns i mitt kök.
— Bravo, sade Coconnas, det var förståndigt gjort. Men vi ha lämnat två hästar och två kappsäckar hos er.
— Aj, fan, sade värdshusvärden och rev sig bakom örat.
— Vad nu?
— Två hästar, säger ni?
— Ja, i stallet.
— Och två kappsäckar?
— Ja, i vårt rum.
— Det är så, ser ni… Ni trodde ju att jag var död, eller hur?
— Jo visst.
— Ni har misstagit er. Då måste ni medge, att jag också kan misstaga mig?
— Och också tro att ni är död? Ja, för all del, det står er fritt.
— Jag tänkte, att eftersom ni hade dött utan testamente… fortsatte värdshusvärden.
— Nå, gå på!
— Jag tänkte… men jag har misstagit mig, det förstår jag nu…
— Vad var det ni tänkte, sjung ut!
— Jo, jag tänkte, att jag kunde ärva er.
— Åhå, utbrusto de bägge männen.
— Ingen kan emellertid vara gladare över att ni finns i livet, mina herrar.
— Ni har således sålt våra hästar?
— Ja, tyvärr, sade värdshusvärden.
— Och våra kappsäckar? fortsatte La Mole.
— Kappsäckarna! Nej, visst inte, utropade värdshusvärden. Bara det som var i dem.
— Hör du, La Mole, sade Coconnas den där tycks vara en fräck kanalje. Om vi skulle ta och göra kol på honom.
Denna hotelse tycktes sätta skräck i värdshusvärden och han försökte sig på att lugna dem.
— Men, mina herrar, jag tycker, att man skulle kunna göra upp saken.
— Det är jag, som har den största orsaken att beklaga mig, sade La Mole.
— Det är sant, herr greve, ty jag påminner mig, att jag i ett ögonblick av galenskap hade djärvheten att hota er.
— Ja, med en kula, som gick två tum över hur huvudet på mig.
— Är det möjligt?
— Det är säkert.
— Om ni säger, att det är säkert, monsieur La Mole, sade värdshusvärden och böjde sig med det oskyldigaste utseende ned efter sin kastrull, så tillkommer det inte mig att motsäga er.
— Nåja, sade La Mole, jag för min del gör inte anspråk på någonting…
— Är det möjligt, nådig herre…
— Om inte på middag för mig och mina vänner varje gång jag kommer till ditt kvarter.
— Jag står till er tjänst, herr greve; utropade värdshusvärden förtjust.
— Ni går således med på det?
— Av hela mitt hjärta. Och ni, monsieur de Coconnas, fortsatte han, skriver ni under på den affären?
— Ja, men jag gör liksom min vän ett litet förbehåll.
— Vilket då?
— Att ni lämnar monsieur La Mole de femtio écus, som jag är skyldig honom, och vilka jag anförtrodde er.
— Mig, monsieur? När då?
— En kvart innan ni sålde min häst och min kappsäck.
Värden gjorde ett tecken att han förstod.
— Åh, jag förstår, sade han.
Därpå gick han fram till ett skåp, ur vilket han plockade upp, en och en i taget, femtio écus, som han lämnade till La Mole.
— Det är bra, sade denne. Servera oss nu pannkaka. De femtio écus är för Grégoires räkning.
— Åh, utropade värdshusvärden, ni har ett verkligen furstligt sinnelag, och ni kan räkna på mig i liv och död.
— Skynda på i så fall och gör i ordning den där pannkakan, som vi beställde, sade Coconnas, och spara inte på smör och skinka.
Sedan såg han på klockan och sade:
— Du har, min själ, rätt, La Mole. Vi ha ännu tre timmar att vänta och dem kan vi lika gärna tillbringa här som någon annanstans. För resten, om jag inte misstar mig, så äro vi här nästan halvvägs till Saint-Michelbron.
De bägge unga männen satte sig därpå till bords på samma plats, där de suttit den minnesvärda aftonen den 24 augusti 1572, då Coconnas hade föreslagit La Mole, att de skulle dra lott om den första flicka de kunde få tag i.
Vi måste till deras heder erkänna, att denna kväll hade ingendera en tanke på att göra sin kamrat ett dylikt förslag.