Drottning Margot/Kapitel 17

←  XVI. En fiendes lik luktar alltid gott

Drottning Margot av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Gunnar Örnulf XVII. En yrkesbroder till mäster Ambrosie Paré

XVIII. De återuppståndna  →

XVII.
EN YRKESBRODER TILL MÄSTER AMBROSIE PARE.

Den kärra, i vilken man hade lagt Coconnas och La Mole, satte sig i rörelse mot Paris, följande efter den lilla truppen av ridande, som tjänade den som vägvisare. Den stannade vid Louvren och körkarlen fick en rundlig vedergällning. Man förde upp de sårade till hertigen av Alencon, och skickade genast efter mäster Ambroise Paré.

När han anlände, hade ingendera ännu återfått medvetandet.

La Mole var den, som var minst illa tilltygad; värjstöten hade träffat under högra axelhålan, men hade inte skadat något ädlare organ. Coconnas däremot hade fått ena lungan genomborrad, och den luftström, som pressades ut ur såret, var så kraftig, att den kom en ljuslåga att fladdra.

Mäster Ambroise Paré gav föga hopp om Coconnas räddning.

Hertiginnan av Nevers var förtvivlad; det var hon som i förlitande på piemontesarens mod, styrka och skicklighet hade hindrat Margareta att avbryta striden. Hon skulle gärna ha velat föra Coconnas till hertigens av Guise palats, för att för andra gången få ägna honom sina omsorger, men efter vad som tilldragit sig kunde hennes man vilken minut som helst komma tillbaka från Rom och finna det något egendomligt, att en främling installerats i hans hem.

För att dölja anledningen till de unge männens sår hade Margareta låtit bära upp dem bägge två till sin bror, där för övrigt den ene redan hade sin bostad. Hon hade sagt, att det var två adelsmän, som under ritten fallit av hästen, men sanningen spreds ut av kaptenen, som varit vittne till striden och i sin beundran ej kunde tiga, och snart voro de bägge männen ryktbara vid hela hovet.

Vårdade av samma läkare, som delade sina omsorger dem emellan, genomgingo de sårade de olika skedena av sin konvalescens, vilken var mer eller mindre svår beroende på deras olika sår. La Mole var den, som var lindrigast sårad, och han återkom först till medvetande. Coconnas däremot fick en förfärlig feber och visade vid sitt återvändande till livet alla tecken till den vildaste yrsel.

Fastän innestängd i samma rum som Coconnas hade La Mole, sedan han återfått sansen, inte sett sin rumskamrat eller åtminstone inte visat, att han hade sett honom, medan däremot Coconnas, då han öppnade ögonen, fäste dem på La Mole med ett uttryck, som visade att den blodförlust piemontesaren lidit ingalunda hade svalkat hans eldiga temperament.

Coconnas trodde, att han drömde, och att han i drömmen återfann den fiende, som han två gånger trodde sig ha dödat; drömmen räckte bara så oerhört länge. Efter att ha sett La Mole ligga liksom han och liksom han skötas av läkaren, såg han La Mole sätta sig upp i sängen under det han själv ännu låg fjättrad av feber, svaghet och smärta, sedan såg han honom stiga ur sängen, sedan gå omkring i rummet vid läkarens arm, sedan stödd på en käpp och slutligen alldeles ensam. Coconnas iakttog, alltjämt under yrsel, alla dessa stadier av sin kamrats konvalescens, och betraktade honom med blickar, som än voro matta, än ursinniga, men alltid hotande.

Allt detta blev i piemontesarens feberheta hjärna till en fruktansvärd blandning av fantasi och verklighet. För honom var La Mole död, fullständigt död, till och med två gånger, snarare än en och likväl såg han nu La Moles skugga ligga i en säng, likadan som hans egen. Sedan såg han, som sagt, skuggan resa sig, såg skuggan gå omkring i rummet och — vilket var ohyggligt — komma fram till hans säng. Denna skugga, för vilken Coconnas hade velat fly, om det så vore ända in i helvelet, kom rakt emot honom och stannade vid hans huvudgärd och betraktade honom, det fanns till och med i hans ansikte ett uttryck av medlidande, vilket Coconnas tog för ett infernaliskt hånleende.

Då vaknade i hans själ, som kanske var ännu mera sjuk än hans kroppp, ett vanvettigt begär efter hämnd. Coconnas hade nu blott en tanke, att skaffa sig något vapen, vilket som helst, och med detta vapen genomborra denna kropp eller denna skugga som pinade honom så grymt. Hans kläder, som legat på en stol, voro borttagna, ty, nedsölade som de voro av blod, hade man ansett det bäst att avlägsna dem från den sårade, men på samma stol hade man lämnat kvar hans dolk, varav man förmodade att han inte på länge skulle ha lust att begagna sig. Coconnas såg dolken, och under tre nätter passade han på då La Mole sov och försökte sträcka ut handen för att nå den, tre gånger sveko honom krafterna, och han svimmade. Slutligen, den fjärde natten nådde han vapnet, grep det och gömde det under huvudkudden under det han jämrade sig sakta av smärta.

Följande dag såg han någonting oerhört: La Moles skugga, som med varje dag tycktes få nya krafter, under det han själv alltjämt oroades av den förfärliga visionen och förbrukade sina med att ständigt och jämnt fundera på ett sätt att göra sig kvitt den. La Moles skugga, som blev allt kryare, gick med fundersam min ett par varv omkring rummet, tog därpå på sig sin kappa, fäste värjan omkring sig, satte en bredbrättad hatt på huvudet, öppnade dörren och gick ut.

Coconnas drog en suck av lättnad, han trodde sig vara befriad från sin fantom. Under två eller tre timmar cirkulerade blodet lugnare i Coconnas' ådror än det gjort alltsedan duellen. Om La Mole varit borta en dag skulle Coconnas återfått medvetandet, på åtta dagar skulle han kanske blivit botad, men olyckligtvis återkom La Mole efter två timmars förlopp. Detta verkade på Coconnas som en dolkstöt och fastän La Mole inte återkom ensam hade Coconnas inte ett öga för hans följeslagare.

Denne hade dock väl förtjänat att bli betraktad. Det var en fyrtio års man, kort, undersätsig, kraftig med svart hår, som gick ända ned till ögonbrynen, och svart skägg, som, tvärt emot den tidens mod, täckte hela nedre delen av ansiktet. Men den nykomne tycktes föga intressera sig för modet. Han bar ett slags livrock av läder, fullstänkt av bruna fläckar, läderbyxor, röd halsduk, stora skor, som gingo ända upp till vristen, och om livet ett bälte från vilket hängde ned en kniv i sin slida.

Denne man, vars närvaro i Louvren tycktes egendomlig, kastade av sig en brun kappa, i vilken han var insvept, och närmade sig hastigt sängen, där Coconnas låg, med ögon, som liksom fascinerade hängde fast vid La Mole, vilken höll sig på avstånd. Han betraktade den sjuke och skakade på huvudet.

— Ni har väntat väl länge, min herre, sade han.

— Jag kunde inte gå ut förr, svarade La Mole.

— Men ni kunde väl i Guds namn ha skickat någon efter mig.

— Vem då?

— Ja visst, det är sant. Jag glömde var vi befinna oss. Jag har sagt det till damerna, men de ville inte alls höra på mig. Om man hade följt mina ordinationer i stället för att rätta sig efter den där åsnan Ambroise Paré, så hade ni för länge sedan kunnat vara ute på nya äventyr tillsammans eller kunde ha givit varandra en värjstöt till, vilket ni tycks finna så stort nöje i, efter vad det tycks. Tar han reson, er vän?

— Inte synnerligen.

— Räck ut tungan, min herre.

Coconnas räckte ut tungan åt La Mole och gjorde en så ryslig grimas, att mannen, som undersökte honom, återigen skakade på huvudet.

— Aha, mumlade han, muskelsammandragning. Det är ingen tid att förlora. Redan i kväll skall jag skicka er en läkedryck, varav ni skall ge honom in tre gånger, timmarna efter varandra, första gången klockan tolv, andra gången klockan ett och tredje gången klockan två.

— Gott.

— Men vem skall ge honom drycken?

— Jag.

— Ni själv?

— Ja.

— Ger ni mig ert ord därpå?

— Mitt hedersord.

— Och om någon läkare vill taga undan den minsta portion därav för att undersöka den och se av vilka ingredienser den är sammansatt…

— Så slår jag ut varenda droppe.

— På hedersord?

— Det svär jag.

— Genom vem skall jag skicka er läkemedlet?

— Genom vem ni önskar.

— Men mitt bud…

— Vad då?

— Han kommer inte att bli insläppt ända hit.

— Det är ordnat. Han skall säga, att han kommer från monsieur René, parfymhandlaren.

— Den där florentinaren, som bor vid Saint-Michel?

— Just han. Han har tillträde till Louvren vid alla tider på dygnet.

Mannen smålog.

— Verkligen, sade han. Ja, det är väl det minsta änkedrottningen är skyldig honom. Det vill säga, mitt bud skall komma från mäster René. Ja, jag kan väl en gång låna hans namn, han har så ofta, utan att ha rättighet, fuskat i mitt yrke.

— Nå, då räknar jag på er, sade La Mole.

— Det kan ni tryggt göra.

— Men betalningen?…

— Åh, om den gör vi upp med patienten själv, när han kommer på benen.

— Ja, ni kan vara lugn. Jag tror att han är i stånd att ge en hederlig vedergällning.

— Det tror jag också. Men, tillade han med ett egendomligt småleende, eftersom det inte är vanligt att folk, som ha affärer med mig, är tacksamma, så skulle det inte förvåna mig, om han, när han väl kommer på fötter, glömmer mig eller snarare låtsar att han glömmer mig.

— I så fall, sade La Mole leende, skall jag friska upp minnet på honom.

— Det är bra. Klockan två skall ni ha läkemedlet.

— Vi ses igen.

— Vad säger ni?

— Vi ses igen.

Mannen skrattade.

— Jag för min del, svarade han, har för vana att alltid säga adjö. Adjö alltså, herr La Mole, klockan två skall ni ha läkemedlet. Kom ihåg, att det skall tagas in vid midnatt och sedan i tre doser timmarna efter varandra.

Och därmed avlägsnade han sig, och La Mole blev ensam med Coconnas.

Coconnas hade hört hela detta samtal, men hade ingenting förstått därav, endast ett otydligt sorl av ord hade nått hans öron. Av hela samtalet hade han bara uppfattat ett ord: midnatt. Han följde med sina brinnande blickar La Mole som fortfarande stannade kvar i rummet, där han promenerade omkring försjunken i tankar.

Den okände läkaren höll ord. Läkemedlet kom på bestämd tid, och La Mole hällde det på ett litet fyrfat av silver. Sedan detta försiktighetsmått företagits, gick han till sängs.

Detta gav Coconnas en stunds vila. Han slöt ögonen, men samma fantom, som förföljde honom på dagen, oroade honom också under natten. Genom sina slutna ögonlock såg han alltjämt La Mole, som hotade honom, och därpå hörde han en röst, som upprepade i hans öra: midnatt, midnatt, midnatt.

Plötsligt vaknade han vid att klockan slog tolv. Han öppnade sina inflammerade ögon, andedräkten var glödande, läpparna torra, och en outsläcklig törst brände hans strupe. Den lilla nattlampan brann som vanligt och i dess matta sken dansade tusen spökbilder för Coconnas irrande blickar.

Han såg då någonting förskräckligt. La Mole steg ur sängen, gick ett par varv omkring rummet som höken kring fågeln han vill tjusa och närmade sig därpå Coconnas och sträckte knytnäven emot honom. Coconnas räckte ut handen efter sin dolk, fick tag i dess fäste och beredde sig att genomborra sin fiende.

— Åh, det är du, du, alltid du! Kom bara! Du hotar mig, du knyter näven emot mig, du småler. Men kom bara! Ah, du kommer alltjämt närmare… steg för steg… Kom hit, så skall jag sticka ner dig.

Och i det ögonblick La Mole böjde sig ned över Coconnas, syntes verkligen blixten av en klinga, men den ansträngning, som piemontesaren gjorde för att resa sig upp, uttömde hans krafter, armen, som han sträckte mot La Mole, stannade på halva vägen, dolken föll ur hans hand, och den döende föll tillbaka på örngottskudden.

— Så ja, sade La Mole i det han varsamt lyfte upp hans huvud och närmade en kopp till hans läppar, drick det här, min stackars kamrat, ty du brinner ju upp.

Det var den kopp, som La Mole räckte honom, som Coconnas hade tagit för en hotande knytnäve och som skrämt upp hans omtöcknade hjärna.

Men då den välgörande drycken fuktade hans läppar och svalkade hans förtorkade strupe, återfick Coconnas medvetandet. Han erfor en känsla av välbehag, som han aldrig någonsin känt, han öppnade ögonen och fäste en klar och redig blick på La Mole, som höll honom i sina armar och log vänligt emot honom, och en liten tår smög sig oförmärkt utför hans brännande kind, som girigt uppsög den.

— Guds död, mumlade han i det han föll tillbaka i sängen, om jag går igenom det här, skall ni bli min vän, monsieur La Mole.

— Ni skall gå igenom, kamrat, sade La Mole, om ni bara vill ta tre sådana här koppar, som jag skall ge er, och så inte ha sådana där rysliga feberfantasier.

En timme därefter steg La Mole upp för andra gången, punkligt följande den okände läkarens ordinationer, hällde en ny portion av läkemedlet i en kopp och bar den till Coconnas, som nu i stället för att vänta honom med dolken i hand, tog emot honom med öppna armar och sväljde sin medicin med förtjusning, varefter han för första gången somnade lugnt.

Den tredje koppen hade en lika underbar verkan. Den sjuke började andas regelbundet, fastän ännu flämtande, hans styva lemmar mjukades upp, och över hans brännande hud utbredde sig en svag fuktighet, och då mäster Ambroise Paré dagen därpå kom för att se till den sårade, log han belåtet och sade:

— Från detta ögonblick kan jag ansvara för att Monsieur de Coconnas går igenom. Det här är minsann inte en av de sämsta kurer jag gjort.

Denna till hälften dramatiska till hälften löjliga scen, som dock inte saknade något visst rörande i betraktande av Coconnas råa vanor, resulterade däri, att vänskapen mellan de bägge männen, vilken knutits i värdshuset »Den Vackra Stjärnan» och sedan så hastigt avbrutits av Bartolomeinattens tilldragelser, med varje dag tillväxte i styrka.

Emellertid läktes så småningom både de gamla och de nya, både de lätta och de allvarliga såren. La Mole var först på benen, och trogen sin uppgift som sjukvårdare, ville han inte lämna rummet förrän Coconnas var fullt frisk. Han hjälpte honom att sätta sig upp, så länge hans kraftlöshet höll honom fjättrad i sängen, och stödde honom, när han började kunna promenera omkring i rummet samt ägnade honom alla de omsorger, som hans veka och kärleksfulla natur ingav honom. Denna omvårdnad i förening med piemontesarens kraftiga fysik påskyndade hans tillfrisknande mera än man vågat hoppas.

De bägge unga männen plågades emellertid av en och samma tanke. Var och en hade under feberyrseln trott sig se den kvinna närma sig, vars bild helt och hållet fyllde hans hjärta, men sedan medvetandet återvänt, hade varken Margareta eller hertiginnan av Nevers synts till. Detta var för övrigt helt naturligt. Den ena var gemål till konungen av Navarra, den andra svägerska till hertigen av Guise; kunde de då så öppet visa sitt intresse för två simpla adelsmän? Det var den fråga, som La Mole och Coconnas borde ha gjort sig. Men de bägge damernas frånvaro, som dock kunde bero på fullständig glömska, var därför inte mindre smärtsam.

Visserligen kom den adelsman, som varit närvarande vid striden, titt och ofta av egen drift och frågade efter de sårades befinnande, och Gilonne hade, också i sitt eget namn, gjort likadant. Men La Mole hade inte vågat tala med den ena om Margareta och Coconnas inte med den andra om hertiginnan av Nevers.

---