Drottning Margot/Kapitel 16
| ← XV. Vad kvinnan vill, vill Gud |
|
XVII. En yrkesbroder till mäster Ambrosie Paré → |
XVI.
EN FIENDES LIK LUKTAR ALLTID GOTT.
Klockan var två på eftermiddagen då ett långt tåg av ryttare, glänsande av guld och ädelstenar och klädda i eleganta dräkter syntes på Saint-Denis, vek om hörnet vid »de oskyldigas kyrkogård» och slingrade sig fram i solen mellan de bägge mörka husraderna likt en ofantlig orm med glittrande ringar.
Ingen teater, hur rik den än vore, skulle kunna åstadkomma något som tillnärmelsevis liknade detta skådespel. De rika och lysande sidendräkterna, vilket mod gått i arv från Frans I, hade ännu inte utbytts mot de snäva och dystra dräkter, som buros under Henrik III, varför klädedräkten under Karl IX:s regering, mindre rik, men kanske ännu elegantare än under hans föregångares tid, lyste i hela sin fullkomliga harmoni.
Pager, stallknektar, adelsmän av lägre rang, hundar och hästar gingo på sidorna och efter tåget och gjorde den kungliga kortegen till en verklig armé. Bakom denna armé kom folket, eller, rättare sagt, folket var överallt.
Samma morgon hade Karl IX i närvaro av Katarina och hertigen av Guise som en helt naturlig sak omnämnt för konungen av Navarra, att man ämnade besöka galgen i Montfaucon eller snarare amiralens stympade kropp, som var upphängd där. Henriks första ingivelse var att vägra deltaga i tåget. Det var på detta Katarina hade väntat. Vid de första ord av motvilja, som han yttrade, utbytte hon en blick och ett småleende med hertigen av Guise. Henrik varseblev bäggedera, förstod dem och inföll genast:
— Men för övrigt, varför skulle jag inte gå dit? Jag är katolik, och jag uppfyller en plikt mot min nya religion.
Sedan vände han sig till Karl IX och sade:
— Ers majestät kan räkna på mig. Jag känner mig alltid lycklig över att få följa ers majestät, vart ni än går.
Vid dessa ord kastade han en hastig blick omkring sig, och såg huru de närvarande rynkade ögonbrynen.
Den av hela kortégen, som man betraktade med den största nyfikenhet, var kanske också denne son utan mor, denna kung utan krona, denna hugenott, som blivit katolik. Hans långa och karaktäristiska ansikte, hans något vårdslösa hållning, hans förtrolighet med sina underlydande, vilken förtrolighet, som han i sin ungdom hade lärt sig i bergstrakterna och sedan behöll under hela sitt liv, gick så långt att den för en konung närmade sig det opassande, gjorde honom lätt igenkännlig för åskådarna, och några ropade:
— Gå i mässan, Henriot, gå i mässan!
Varpå Henrik svarade:
— Jag var där i går, jag kommer därifrån i dag, och jag skall gå dit i morgon igen. Det tycker jag, för tusan, kan vara nog.
Margareta red fram så skön, så elegant och strålande, att runt omkring henne hördes utrop av beundran, av vilka dock, det måste medgivas, en del gällde hennes följeslagerska, hertiginnan av Nevers, som nyss hade ridit upp till hennes sida, och vars vita häst, liksom om han varit stolt över sin börda, häftigt skakade sitt huvud.
— Nåå, vad nytt, hertiginna, sade drottningen av Navarra.
— Ingenting, som jag vet, ers majestät, svarade Henriette högt, varpå hon tillade med låg röst:
— Hur gick det med hugenotten?
— Jag har funnit en nästan säker tillflyktsort för honom, svarade Margareta. Och vad har du gjort med den store massmördaren?
— Han ville vara med på festen, han använder monsieur de Nevers stridshäst, som är stor som en elefant. Han är en förfärlig slagskämpe. Jag har tillåtit honom att deltaga i ceremonien, därför att jag tänkte, att din hugenott säkerligen stannade hemma, och att man således inte skulle behöva frukta något möte.
— Åh, för all del, svarade Margareta leende, även om han vore här, men det är han inte, så skulle det inte vara farligt. Han är bara en vacker gosse, min hugenott, och ingenting annat, han är en duva och ingen hök, han förstår att kuttra, men inte att döda. När allt kommer omkring, fortsatte hon med ett oefterhärmligt tonfall i det hon höjde på axlarna, kanske han inte är hugenott, som vi ha trott, utan bramin, och hans religion förbjuder honom att utgjuta blod.
— Men var är hertigen av Alencon? frågade Henriette. Jag kan inte se till honom.
— Han kommer senare. Han hade ont i ögonen i morse och ville inte följa med. Men, som man vet, lutar han åt protestantismen för att inte tänka lika som sin bror Karl eller sin bror Henrik, och då man gjorde honom uppmärksam på, att konungen kunde tyda hans frånvaro till det värsta, bestämde han sig att komma med. Men hör! Man ropar där nere. Det måste vara han, som kommer genom porten vid Montmartre.
— Ja, det är verkligen han, jag känner igen honom, sade Henriette. Vad han ser bra ut! Han har börjat vara särskilt noga med sitt yttre sedan någon tid, han måtte vara kär. Men se! Det är bra att vara prins av blodet. Han galopperar in på folket och det ger vika.
— Ja, han kommer att ta livet av oss allesamman, skrattade Margareta. Ordna dina uppvaktande, hertiginna, ty här kommer en, som kommer att bli ihjälriden, om han inte håller undan.
— Åh, det är min hjälte, utropade Henriette. Se på honom.
Coconnas hade verkligen lämnat sin plats för att närma sig hertiginnan av Nevers, men i samma ögonblick kom en ryttare ur hertigens av Alencon följe, vilken förgäves sökte hålla in sin häst, och törnade med full fart emot Coconnas. Coconnas vacklade på sin kolossala springare, och höll på att tappa sin hatt, men fick tag i den och vände sig ursinnig om.
— Gud, utropade Margareta och lutade sig mot sin väninna, det är monsieur La Mole.
— Den där bleke, vackre ynglingen? sade Henriette, som inte kunde hålla tillbaka sitt första intryck.
— Ja, ja, just den, som höll på att kasta din piemontesare över ända.
— Åh, här kommer att försiggå rysliga saker, sade hertiginnan. Se, de känna igen varandra.
Coconnas hade verkligen i det han vände sig om känt igen La Moles ansikte och i förvåningen tappade han stigbyglarna, ty han var säker på att han hade dödat sin förre följeslagare eller åtminstone till en tid gjort honom oförmögen att röra sig. La Mole å sin sida kände igen Coconnas och kände hur blodet sköt upp i ansiktet. Under några minuter, vilka dock voro tillräckliga för att visa vilka känslor, som rörde sig inom de bägge männen, betraktade de varandra med blickar, som kommo de bägge kvinnorna att darra av förskräckelse, varpå La Mole, som hade kastat en blick omkring sig och utan tvivel tyckte att platsen var illa vald för en uppgörelse, sporrade sin häst och red upp till hertigens av Alencon sida. Coconnas blev ett ögonblick sittande kvar i det han vred sina mustascher, så att spetsarna nästan nådde upp till ögonen, men då han såg att La Mole avlägsnade sig utan att säga någonting, satte också han sin häst i rörelse.
— Ah, jag har således inte misstagit mig, sade Margareta med ett uttryck av både förakt och smärta. Men den här gången var det verkligen för starkt.
Och hon bet sig i läpparna tills de blödde.
— Han är verkligen söt, sade hertiginnan medlidsamt.
I samma ögonblick red hertigen av Alencon upp för att ta plats bakom konungen och änkedrottningen, varför hans uppvaktande för att förena sig med honom voro tvungna att passera framför Margareta och hertiginnan av Nevers. Då La Mole red förbi de bägge damerna, lyfte han på hatten och bugade sig ända ned mot hästens hals och höll huvudet blottat i avvaktan på att hennes majestät skulle hedra honom med en blick.
Men Margareta vände stolt bort huvudet.
La Mole läste utan tvivel ett uttryck av förakt i drottningens ansikte och från att ha varit blek blev han askgrå, och blev tvungen att gripa tag i hästens man för att inte falla av.
— Åh, vad du är grym, sade Henriette till drottningen. Se på honom! Han kommer att svimma.
— Det fattas bara det, sade Margareta med ett hårt skratt. Har du något luktsalt?…
Men hertiginnan av Nevers hade misstagit sig. La Mole vacklade, men återvann jämnvikten och återtog sin plats i hertigens av Alencon svit.
Emellertid fortsatte tåget. Man såg nu silhuetten av galgen avteckna sig mot himmelen. Vaktmästare och soldater gingo fram och bildade en stor cirkel omkring inhägnaden. Vid deras ankomst blevo korparna, som sutto uppflugna på galgen, skrämda och flögo upp under sorgset kraxande.
Galgen på Montfaucon erbjöd vanligen ett tillhåll för hundar, som kommo i förhoppning om något rov, och för filosofiska banditer, som gingo dit och mediterade, över lyckans sorgliga växlingar.
Denna dag fanns på Montfaucon varken hundar eller banditer. Soldaterna hade jagat bort de förra på samma gång som korparna, och de senare hade blandat sig i folkmassan för att göra några goda kap.
Kortégen skred framåt. Först kommo konungen och änkedrottningen, sedan hertigen av Anjou, hergen av Alencon, konungen av Navarra, hertigen av Guise och deras uppvaktande, därpå Margareta, hertiginnan av Nevers och alla hovdamer i drottningens svit och till sist pager, stalldrängar, betjänter och folket, i allt omkring tio tusen personer.
I den högsta galgen hängde en oformlig massa, ett svartnat lik, nedsölat av stelnat blod och gatsmuts. Liket var upphängt vid fötterna och saknade huvud. Pöbeln hade, uppfinningsrik som alltid, ersatt huvudet med en halmkärve, på vilken de satt en mask och i hålet för munnen hade någon, som kände amiralens vanor, stuckit in en tandpetare.
Det var ett på samma gång dystert och bizarrt skådespel, att se alla dessa eleganta herrar och sköna damer defilera förbi galgarna med dess svartnade benrangel. Ju högljuddare glädjen var hos de besökande, dess större blev kontrasten mot den dystra tystnaden och den kalla känslolösheten hos dessa kroppar, som voro föremål för ett skämt, som kom skämtarna själva att rysa. Mången uthärdade knappast detta ohyggliga skådespel, och på hans blekhet kände man lätt igen Henrik, vilken, hur stor hans självbehärskning än var och hur hög den grad av förställningsförmåga, varmed himmelen hade begåvat honom, likväl inte kunde stå ut. Han skyllde på den lukt, som spred sig från alla dessa mänskliga kvärlevor, närmade sig Karl IX, vilken tillsammans med Katarina hade stannat framför amiralens lik, och sade:
— Ers majestät, tycker ni inte, att det stackars liket luktar alltför illa för att man skall kunna stanna här längre?
— Tycker du, sade Karl IX, med ögonen lysande av vild glädje.
— Ja, ers majestät.
— Men det tycker inte jag. En fiendes lik luktar alltid gott.
— Ers majestät, sade Tavannes, då ers majestät hade bestämt att vi skulle göra en liten visit hos herr amiralen, borde ers majestät ha inbjudit Pierre Ronsard, poeten. Han skulle på stående fot ha gjort en gravskrift åt gamle Gaspard.
— För den skull behöva vi inte Ronsard, det kan vi göra lika bra själva, sade Karl IX. Till exempel så här. Hör på, mina herrar, sade han efter att ha funderat ett ögonblick:
Ci-git — mais c'est mal entendu —
Pour lui le mot est trop honnête,
Ici l'amiral est pendu
Par les pieds, à faute de tête.
— Bravo, bravo, ropade alla de katolska adelsmännen med en röst, men hugenotterna rynkade ögonbrynen och tego.
Henrik av Navarra för sin del samtalade med Margareta och hertiginnan av Nevers och låtsades ingenting ha hört.
— Låt oss gå, monsieur, sade Katarina, som trots alla sina parfymer, började må illa av den ohyggliga lukten, låt oss gå, ty sällskapet är inte så gott att man inte kan lämna det. Låt oss säga adjö åt herr amiralen och vända om till Paris.
Hon gjorde en ironisk böjning på huvudet som då man tar farväl av en vän, satte sig åter i spetsen för tåget och begav sig på hemväg under det kortégen defilerade förbi Colignys lik.
Solen började sjunka vid horisonten.
Folkmassan följde i majestäternas spår för att så länge som möjligt få njuta av åsynen av det praktfulla tåget och skådespelets alla detaljer. Tjuvarna följde folkmassan, och tio minuter efter det konungen avlägsnat sig, fanns inte längre någon människa i närheten av amiralens stympade lik, som började svänga för den första kvällsbrisen.
När vi säga ingen, misstaga vi oss. En adelsman, som red på en stor, svart häst och som sannolikt inte hade fått tillräckligt betrakta amiralens oformliga, nedsölade lik under det det hedrades av de furstligas närvaro, hade stannat kvar på platsen och roade sig nu med att i alla detaljer betrakta kedjorna, kramporna, stenpelarna och själva galgen, som säkert föreföll honom, som endast varit i Paris några dagar och inte kände till huvudstadens fullkomligheter i alla avseenden, som mönstret för allt förfärligt och fult som människan kan uppfinna.
Vi behöva inte säga våra läsare, att mannen var Coconnas. Ett övat kvinnoöga hade förgäves sökt honom i kavalkaden och hade granskat varje led utan att finna honom.
Men denna kvinna var inte den enda, som sökte Coconnas. En annan adelsman, som kändes igen på sin livrock av vitt siden och sin plymagerade hatt, hade sökt honom åt alla håll och slutligen, då han vände sig om, såg han silhuetten av Coconnas höga gestalt och hans gigantiska häst tydligt avteckna sig mot himmelen, som färgades röd av reflexerna från den sjunkande solen.
Då lämnade adelsmannen med den vita livrocken vägen, som tåget följde, red in på en liten gångstig, gjorde en omväg och återvände till galgplatsen.
Nästan i samma ögonblick hade damen, i vilken vi igenkänt hertiginnan av Nevers liksom vi i adelsmannen på den svarta hästen känt igen Coconnas, närmat sig Margareta och sagt till henne:
— Vi ha misstagit oss bägge två, Margareta, ty piemontesaren har stannat kvar och La Mole har följt efter honom.
— Guds död, utropade Margareta skrattande, då kommer det att hända någonting. Jag tillstår, att jag inte skulle vara ledsen över att nödgas ta tillbaka vad jag sade.
Margareta vände sig om och såg La Mole utföra den manöver, varom vi talat. Nu blev det de båda furstinnornas tur att lämna tåget. Tillfället var det allra gynnsammaste. Man red just förbi en liten gångstig, som var kantad av höga häckar, och som slingrade sig fram ungefär trettio steg från galgen. Hertiginnan av Nevers viskade något till sin kapten. Margareta gjorde ett tecken åt Gilonne och de fyra personerna veko in på stigen och gömde sig bakom de buskar, som voro närmast platsen där den scen skulle äga rum, till vilken de ville bli åskådare. Det var, som sagt, endast trettio steg från den plats, där Coconnas i extas gestikulerade framför amiralens lik.
Margareta steg av hästen. Hertiginnan av Nevers och Gilonne följde hennes exempel, och kaptenen hoppade i sin tur av och samlade ihop de fyra hästarnas tyglar. En frisk och frodig gräsmatta erbjöd de tre damerna en utmärkt sittplats. En öppning i häcken tillät dem se allt som tilldrog sig.
La Mole hade nått fram till kullen, och närmade sig sakta Coconnas. Han sträckte ut handen och slog honom på axeln.
Piemontesaren vände sig om.
— Det var således ingen dröm, sade han. Ni lever ännu.
— Ja, min herre, jag lever ännu, svarade La Mole. Men det är inte er förtjänst.
— Guds död! Jag kände strax igen er, fastän ni var blek om näsan. Ni var rödare sist vi sågo varandra.
— Och jag, sade La Mole, kände också genast igen er, trots den där gula linjen ni har över ansiktet. Ni var blekare, när jag gav er den.
Coconnas bet sig i läpparna, men, som han tycktes ha beslutat att fortsätta med sin ironiska ton, sade han:
— Det är egendomligt, eller hur, i synnerhet för en protestant att se herr amiralen hänga på den där lilla järnkroken.
— Herr greve, sade La Mole och bugade sig, jag är inte längre protestant, jag har den äran att vara katolik.
— Jaså, ni har blivit omvänd, min herre, sade Coconnas med ett gapskratt. Det var verkligen diplomaliskt.
— Monsieur, fortsatte La Mole lika allvarligt och lika artigt som förut, jag hade avlagt ett löfte att omvända mig, om jag undslapp blodbadet.
— Det var ett mycket förståndigt löfte, herr greve, sade Coconnas, jag lyckönskar er därtill. Har ni inte gjort flera sådana?
— Jo, jag har gjort ett till, svarade La Mole, som satt alldeles lugn och klappade sin häst.
— Och vad är det för ett, frågade Coconnas.
— Att hänga er däruppe på den där lilla kroken, som ni ser, och som tycks vänta på er.
— Vad? Nu, som jag går och står?
— Nej, monsieur, sedan jag stuckit min värja genom kroppen på er.
Coconnas blev blodröd och hans gröna ögon gnistrade av vrede.
— Menar ni den där kroken, sade han hånande.
— Ja, svarade La Mole, den där kroken…
— Dit räcker ni inte upp, min lille herre, sade Coconnas.
— Då stiger jag upp på er häst, min store massmördare, svarade La Mole. Ni inbillar, er, min bäste herr Annibal de Coconnas, att man ostraffat kan mörda folk under den lojala och hedrande förevändningen att man är hundra mot en. Men det kommer en dag, då man finner sin man, och jag tror, att den dagen har kommit nu. Jag skulle nog gärna vilja krossa ert fula huvud med ett skott, men jag skulle sikta illa, ty jag darrar ännu på handen efter de blessyrer ni så förrädiskt har tillfogat mig.
— Mitt fula huvud, skrek Coconnas och hoppade av hästen. Stig av, herr greve, och låt oss dra blankt.
— Jag tror, att din hugenott sade »ert fula huvud», viskade hertiginnan av Nevers i örat på Margareta. Tycker du, att han är ful?
— Han är förtjusande, skrattade Margareta, jag måste medge att vreden gör herr La Mole orättvis. Men tyst!
La Mole steg av hästen lika lugn som Coconnas var ivrig, drog sin värja och ställda sig i position.
— Aj, ropade han, då han sträckte ut armen.
— Uff, mumlade Coconnas i sin tur, ty, som man vet, voro bägge två sårade i axeln och kände smärtor, då de rörde sig för hastigt.
En illa kvävd skrallsalva ljöd ur buskarna. Furstinnorna hade inte kunnat behärska sig, då de sågo de bägge kämparna grimaserande gnida sig på axeln. Denna skrattsalva nådde ända fram till de bägge adelsmännen, som inte visste om, att de hade några åskådare och som, då de vände sig om, kände igen sina damer.
La Mole ställde sig i position igen, lugn som en bildstod, och Coconnas drog sin värja med en svordom.
— Men de komma att slå ihjäl varandra på fullt allvar, om vi låta dem hållas. Nu kan det vara nog på det här skämtet. Hallå, mina herrar, hallå! ropade Margareta.
— Låt dem vara, sade Henriette, som hade sett Coconnas i strid och i djupet av sitt hjärta önskade att han skulle expediera La Mole lika lätt som han gjort med Mercandons son och två brorsöner.
— Åh, de tar sig verkligen bra ut, sade Margareta. Man skulle kunna säga, att de andas eld.
Striden, som börjat med skämt och hånfulla utmaningar, utkämpades nu under tystnad, sedan de bägge kämparna väl korsat sina värjor. Bägge tvivlade på sina krafter och bägge två måste vid varje häftig rörelse hålla tillbaka ett utrop av smärta till följd av sina gamla sår. Emellertid gick La Mole med glödande ögon, halvöppen mun och sammanbitna tänder med korta och fasta steg sin motståndare in på livet. Denne, som i honom fann en mästare i att hantera vapen, retirerade steg för steg. På detta sätt kommo bägge två fram ända till kanten av det dike, på vars andra sida åskådarna befunno sig. Där stannade Coconnas, som om denna reträtt endast varit en enkel beräkning för att närma sig sin dam, och vid ett utfall från La Mole gjorde han med blixtens hastighet en stöt och i samma ögonblick syntes på La Moles vita sidenrock en röd fläck, som bredde ut sig alltmer.
— Mod, ropade hertiginnan av Nevers.
— Stackars La Mole, sade Margareta med ett utrop av smärta.
La Mole, som hörde hennes utrop, sände henne en av dessa blickar, som tränga djupare in i hjärtat än en värjspets, och på ett misslyckat utfall gjorde han en motstöt.
Denna gång utstötte bägge kvinnorna ett skrik ty den blodiga spetsen på La Moles värja stack ut genom ryggen på Coconnas.
Men ingen av dem föll. De blevo stående upprätt och stirrade på varandra, ty var och en kände, att han vid den minsta rörelse skulle förlora jämnvikten. Men piemontesaren, som var svårare sårad än sin motståndare och kände huru krafterna sveko honom i mån av blodförlusten, kastade sig slutligen fram mot La Mole, grep tag i honom med den ena handen under det han med den andra sökte få loss sin dolk. La Mole å sin sida samlade alla sina krafter, höjde armen och lät sitt värjfäste falla mitt i pannan på Coconnas, som föll omkull, bedövad av slaget, men drog sin motståndare med sig i fallet, så att bägge två rullade ned i diket.
Margareta och hertiginnan av Nevers, som sågo, att de bägge motståndarna, fastän så svårt sårade, ville ge varandra dödsstöten, skyndade fram jämte gardeskaptenen. Men innan de hunno fram till de stridande, hade deras grepp lossnat, deras ögon slöto sig, de släppte sina värjor och förlorade medvetandet.
En bred ström av blod bredde ut sig omkring dem.
— O, tappre, tappre La Mole! utropade Margareta ur stånd att längre hålla tillbaka sin beundran. Förlåt mig, att jag har misskänt dig.
Och hennes ögon fylldes med tårar.
— Ack, modiga Annibal… viskade hertiginnan. Säg ers majestät, har ni någonsin sett två sådana lejon?
Hertiginnan brast i gråt.
— För tusan, det var otäcka hugg, sade kaptenen, som försökte hejda blodflödet. Hallå, ni där borta, skynda er!
En karl, som satt på framsätet till ett slags rödmålad kärra blev synlig i skymningen borta på vägen.
— Hallå där! upprepade kaptenen. Kom då, när man ropar på er! Ser ni inte att de här bägge herarna är i behov av hjälp?
Mannen i kärran, vars frånstötande yttre och råa ansikte bildade en egendomlig kontrast till en idyllisk liten visa, varpå han sjöng, stannade sin häst, steg ur kärran och böjde sig över de fallna.
— Det var vackra sår, det där, sade han, men dem jag gör är ännu vackrare.
— Vem är ni då? frågade Margareta, som mot sin vilja kände en viss avsky, som hon inte kunde förhindra.
— Jag är mäster Caboche, ers majestät, svarade mannen och bugade sig ända ner till jorden, bödel i Paris, och jag kommer för att lämna herr amiralen litet sällskap i galgen.
— Jaså. Och jag är drottningen av Navarra. Kasta ur era lik, tag schabraken till våra hästar och bred ut i kärran, lyft upp de bägge sårade och kör sedan försiktigt efter oss till Louvren.