Drottning Margot/Kapitel 15
| ← XIV. En andra bröllopsnatt |
|
XVI. En fiendes lik luktar alltid gott → |
XV.
VAD KVINNAN VILL, VILL GUD.
Margareta hade inte misstagit sig. Den vrede, som Katarina kände över den komedi, vars intrig hon förstod utan att kunna förändra dess upplösning, måste få utlopp över någon. I stället för att återvända till sina rum begav hon sig direkt till sin hovdam.
Madame de Sauve väntade två visiter; hon hoppades på Henriks och hon fruktade änkedrottningens. Där hon låg till hälften påklädd på sängen under det att Dariole vakade i rummet bredvid, hörde hon en nyckel vridas om i låset och därpå steg, som närmade sig och som skulle förefallit tunga om inte den tjocka mattan dämpat dess ljud. Hon hörde, att det inte var Henriks lätta och livliga gång och hon anade, att man hindrade Dariole att underrätta henne. Stödd på armbågen väntade hon med syn och hörsel spända på den besökandes ankomst.
Portiären drogs åt sidan, och den unga kvinnan darrade, då hon varseblev Katarina av Medici.
Katarina föreföll lugn, men madame de Sauve, som hade studerat henne under två år, förstod vad detta lugn innebar.
Då madame de Sauve fick syn på Katarina ville hon skynda ur sängen, men Katarina höjde sin hand och gav henne ett tecken att stanna kvar. Den stackars Charlotte stannade också liksom fastnitad under det hon samlade all sin själsstyrka för att möta det oväder, som hon visste skulle bryta ut.
— Har ni låtit lämna nyckeln till konungen av Navarra, frågade Katarina med en röst, som inte tillkännagav någon som helst upphetsning, men hennes läppar darrade, under det hon uttalade dessa ord.
— Ja, ers majestät, svarade Charlotte med en röst, som hon förgäves försökte göra lika lugn som Katarinas.
— Och har ni sett honom?
— Vem?
— Konungen av Navarra.
— Nej, ers majestät, men jag väntar honom, och då jag hörde nyckeln vridas om i låset, trodde jag att det var han, som kom.
— Och ändå vet du mycket väl, sade Katarina med ett elakt småleende, du vet mycket väl, Charlotte, att konungen av Navarra inte alls kommer hit i natt.
— Jag! Hur skulle jag kunna veta det, ers majestät? utropade Charlotte med ett uttryck av förvåning, som var utomordentligt väl spelat.
— Jo, det visste du.
— Om han inte alls kommer hit, måste han vara död, genmälde den unga kvinnan, darrande vid blotta tanken därpå.
Det som gav madame de Sauve mod att ljuga på detta sätt var vissheten om, att hon hade en förfärlig hämnd att vänta, om hennes lilla förräderi upptäcktes.
— Du har således inte skrivit till konungen av Navarra, Charlotte min, frågade Katarina med sitt tysta och grymma skratt
— Nej, ers majestät, svarade Charlotte i en beundransvärt oskyldig ton, ers majestät hade ju inte befallt mig att göra det, vad jag kan minnas.
— Det blev ett ögonblicks tystnad, varunder Katarina betraktade madame de Sauve med samma fascinerande blick, med vilken ormen ser på fågeln.
— Du tror, att du är vacker och förslagen, eller hur, sade Katarina.
— Nej, ers majestät, svarade Charlotte, jag vet endast att ers majestät ibland visat stort överseende med mig, då det gällt mitt förstånd eller min skönhet.
— Nå, sade Katarina i upprörd: ton, du har misstagit dig, om du har trott det, och jag har narrats, om jag har sagt det; du är både dum och ful i jämförelse med min dotter Margot.
— Ja, ers majestät, det är sant, sade Charlotte, det skall jag inte alls försöka förneka, allra minst inför ers majestät.
— Konungen av Navarra, fortsatte Katarina, föredrar också min dotter framför dig, och det var inte det du ville, tänker jag, eller var det varom vi hade kommit överens.
— Ack, ers majestät, sade Charlotte, och brast denna gång ut i snyftningar, då hon inte behövde lägga band på sig, om det är sant så är jag mycket olycklig.
— Det är sant, sade Katarina och borrade sina blickar som tvenne dolkar in i madame de Sauves hjärta.
— Men vem kan ha fört er på den tanken, frågade Charlotte.
— Gå ner till drottningen av Navarra… där skall du träffa din älskare.
— O, utropade madame de Sauve.
Katarina ryckte på axlarna.
— Är du svartsjuk? frågade änkedrottningen.
— Jag? sade madame de Sauve och samlade all sin styrka, som höll på att överge henne.
— Ja, du. Jag är verkligen nyfiken på att se en svartsjuk fransyska.
— Men, sade madame de Sauve, hur kan ers majestät tro, att jag är svartsjuk på konungen av Navarra annat än av sårad egenkärlek? Jag älskar konungen av Navarra blott så mycket som behövs för att tjäna ers majestät.
— Katarina betraktade henne ett ögonblick med fundersam min.
— Det som du nu säger mig, kan vara sant, mumlade hon.
— Ers majestät läser i mitt hjärta.
— Och detta hjärta är mig tillgivet?
— Befall, ers majestät, och döm sedan själv.
— Nåväl då, eftersom du uppoffrar dig i min tjänst, Charlotte. Det är nödvändigt för att tjäna mig att du är mycket förtjust i konungen av Navarra och framför allt mycket svartsjuk, svartsjuk som en italienska.
— På vilket sätt är då en italienska svartsjuk, ers majestät.
— Det kommer jag att säga dig sedan, svarade Katarina och efter att ha nickat några gånger avlägsnade hon sig tyst och sakta som hon hade kommit.
Charlotte, som var förskräckt av blicken ur dessa ögon, vars pupiller voro vidgade som på en katt eller en panter utan att de dock förlorade något av sitt djup, lät henne gå utan att säga ett ord, utan att draga en suck eller ens våga draga andan förrän hon hörde dörren slå igen efter henne, och Dariole kom och sade henne att den förfärliga uppenbarelsen hade försvunnit.
— Dariole, sade hon då, drag fram en fåtölj till min säng och sitt där i natt. Jag ber dig därom, ty jag skulle inte våga vara ensam.
Dariole lydde, men trots kammarjungfruns närvaro och ljuset från lampan, som hon lät brinna för att hon skulle vara lugnare, insomnade inte madame de Sauve förrän i dagningen, ty hon hörde alltjämt i sina öron den metalliska klangen i Katarinas röst.
Margareta hade visserligen inte somnat förrän det började dagas, men hon vaknade vid det första ljudet av trummorna och det första hundskallet. Hon steg genast upp och började kläda sig i en klänning så enkel att den var pretentiös. Hon tillkallade sina hovdamer och lät föra in de hovmän, som vanligen voro i kungen av Navarras tjänst, i förrummet, därpå låste hon upp dörren till det rum där Henrik och La Mole voro inlåsta, gav den senare en vänlig blick och vände sig till sin gemål:
— Ers majestät, sade hon det är inte nog att vi ha fått min fru mor att tro på ett förhållande, som ej existerar, det är nödvändigt att ni övertygar hela hovet om det utmärkta samförstånd, som råder oss emellan. Men lugna er, tillade hon skrattande, och märk väl mina ord, som omständigheterna gör nästan högtidliga, det är i dag sista gången, som jag sätter ers majestät på detta grymma prov.
Konungen av Navarra smålog och gav order att man skulle släppa in hans uppvaktande.
I samma stund som de hälsade på honom låtsades han märka, att hans kappa ännu låg kvar på drottningens säng; han bad dem om ursäkt, att han tog emot dem på detta sätt, tog sin kappa ur händerna på den rodnande Margareta och fäste den på axeln. Därpå vände han sig mot hovmännen och frågade efter nyheter från staden och hovet.
Vid den förtrolighet, som tycktes råda mellan konungen och drottningen av Navarra, flög ett knappt märkbart uttryck av förvåning över hovmännens ansikten, vilket inte undgick Margareta. I samma ögonblick kom en vaktmästare, åtföljd av tre eller fyra adelsmän, och anmälde hertigen av Alencon.
För att få honom att komma hade Gilonne endast behövt meddela att kungen av Navarra tillbragt natten hos sin gemål.
Frans inträdde så hastigt i rummet, att han nästan knuffade omkull de uppvaktande hovmännen då han sköt dem åt sidan. Hans första blick gällde Henrik, först den andra Margareta.
Henrik svarade honom med en artig hälsning, och Margareta lät sitt ansikte uttrycka den fullkomliga sorglösheten.
Hertigen såg sig med forskande blick omkring i rummet; han såg sängen med dess tillskrynklade broderier och de bägge nedtryckta örngottskuddarna och Henriks hatt, som låg kastad på en stol. Han bleknade lätt, men fattade sig genast:
— Min bror Henrik, sade han, kommer ni med till kungens bollspel nu på morgonen?
— Är det konungen, som gör mig den äran att välja mig, frågade Henrik, eller är det endast en artighet från er sida, min svåger?
— Nej, kungen har inte alls talat om den saken, svarade hertigen något besvärad, men hör ni inte till hans vanliga lag?
Henrik smålog. Det hade tilldragit sig så många och allvarliga saker sedan det senaste parti han spelat med konungen, att det inte skulle varit märkvärdigt om Karl IX bytt om motspelare.
— Jag skall gå dit, min bror, sade Henrik leende.
— Kom då, svarade hertigen.
— Går du? frågade Margareta.
— Ja, min syster.
— Har du bråttom?
— Mycket bråttom.
— Men om jag ber dig om några minuter?
En sådan bön var så sällsynt i Margaretas mun, att hennes bror såg på henne och rodnade och bleknade om vartannat.
— Vad ämnar hon säga honom, tänkte Henrik, som var lika förvånad som hertigen.
Margareta, som tycktes ha gissat sin gemåls tanke, vände sig till honom:
— Monsieur, sade hon med ett älskvärt småleende. Ni kan gå till hans majestät, som ni tyckes önska, ty den hemlighet, som jag har att meddela min bror, känner ni redan till, eftersom den hemställan jag gjorde i går med anledning av denna hemlighet redan blivit så gott som avslagen av ers majestät. Jag skulle därför inte gärna vilja trötta ers majestät med att ännu en gång i eder närvaro framställa en önskan, som ni tycks finna obehaglig.
— Vad är det då? frågade Frans och betraktade dem bägge med förvåning.
— Åh, sade Henrik och rodnade av förtrytelse, jag förstår vad ni menar, ers majestät. Och jag beklagar verkligen att jag inte längre har fria händer. Men om jag inte kan visa herr de La Mole en gästfrihet, som kan bjuda honom någon säkerhet, så kan jag åtminstone till min bror Frans rekommendera den person för vilken ni intresserar er. Kanske till och med, tillade han för att giva sina sista ord ännu mera eftertryck, att hertigen kan hitta på något sätt, så att ni kan få behålla monsieur de La Mole här… hos er… för det vore väl det allra bästa, eller hur, ers majestät?
— Åhå, sade Margareta för sig själv, man måste använda er bägge för att göra det ingendera av er skulle göra ensam.
Och därmed öppnade hon dörren till kabinettet och förde in den sårade unge mannen efter att ha sagt till Henrik:
— Det är er sak, ers majestät, att förklara för min bror anledningen till att vi intressera oss för herr de La Mole.
Henrik berättade med några väl valda ord för hertigen av Alencon, som av opposition var till hälften protestant liksom Henrik av klokhet var till hälften katolik, om La Moles ankomst till Paris och huru den unge mannen hade sårats då han var på väg för att överlämna ett brev från monsieur d'Auriac.
När hertigen vände sig om, hade La Mole kommit ut ur kabinettet och stod framför honom.
Då Frans såg huru vacker han var och på samma gång huru blek, och därför naturligtvis dubbelt förförisk, väcktes en ny känsla av oro i hans hjärta.
Margareta vände sig till hertigen av Alencon och sade i det hon på samma gång vädjade till hans svartsjuka och hans egenkärlek:
— Min bror, jag svarar för, att den här unge adelsmannen kommer att bli nyttig för den, som kan använda honom. Om ni tar er an honom, kommer han att i er finna en mäktig herre och ni i honom en tillgiven tjänare. I dessa tider gäller det att välja sitt folk med urskiljning i synnerhet, tillade hon och sänkte sin röst, så att endast hertigen skulle kunna höra henne, när man är ärelysten och har olyckan att endast vara tredje sonen i ordningen.
Hon lade fingret på munnen till tecken att hon, oaktat detta uppriktiga språk, ändå behöll en god del av sin tanke för sig själv.
— Och kanske, tillade hon, inser ni, i motsats till Henrik, att det inte är passande att den unge mannen bor så nära mitt sovrum.
— Min syster, sade Frans livligt, herr La Mole skall, om han så önskar, inom en halvtimme vara installerad i min våning, där jag inte tror att han har någonting att frukta. Om han blir mig tillgiven, kommer jag att fästa mig vid honom.
Hertigens sista ord var en osanning, ty i djupet av sitt hjärta hatade han redan La Mole.
— Det är bra… jag hade således inte misstagit mig, sade Margareta för sig själv, då hon såg konungen av Navarra rynka ögonbrynen. Åh, för att få er bägge dit man vill, ser jag, att man är tvungen att låta den ene leda den andre.
Och i det hon fullföljde sin tankegång, mumlade hon:
— Det är bra, Margareta, fortsätt, fortsätt, skulle Henriette säga.
Och en halvtimme senare gick verkligen La Mole, efter allvarliga förhållningsorder av Margareta, med ganska raska steg för att vara så svårt sårad, uppför den trappa, som ledde till hertigens av Alencon våning.
Två eller tre dagar förflöto, under vilka det goda förhållandet emellan konungen och drottningen av Navarra tycktes stärkas alltmer. Henrik hade utverkat att i stället för en offentlig trosavsägelse få avsvärja protestantismen inför konungens biktfader, och han bevistade nu varje morgon mässan som hölls i Louvren. På aftonen begav han sig i allas åsyn till sin gemåls våning, gick in genom den stora dörren, talade några minuter med henne och begav sig därefter genom den lilla hemliga dörren upp till madame de Sauve, vilken inte hade underlåtit att underrätta honom om Katarinas besök och den fara, som otvivelaktigt hotade honom. Henrik, som fått varningar från två håll, fördubblade sitt misstroende mot änkedrottningen, och detta med så mycket större skäl, som Katarinas ansikte så småningom åter började klarna. En morgon varseblev Henrik till och med på hennes bleka läppar ett småleende av välvilja. Den dagen hade han all möda i världen för att besluta sig för att äta några andra saker än ägg, som han själv hade kokat och dricka något annat vatten, än det han själv sett hämtas ur Seinen.
Blodbadet fortfor, men avtog dock så småningom. Man hade mördat så många hugenotter, att deras antal var starkt reducerat. De flesta voro döda, många hade flytt, några hade gömt sig i staden. Tid efter annan blev det ett förfärligt tumult i än det ena än det andra kvarteret, det var när man hade upptäckt någon av dessa olyckliga. Avrättningen försiggick då antingen enskilt eller offentligt, beroende på om den olycklige hade dolt sig på ett ställe, varifrån han inte kunde komma ut, eller om han lyckades fly. I det senare fallet blev det en stor glädje för det kvarter, där evenemanget ägde rum, ty i stället för att lugna sig, sedan de utrotat de flesta av sina fiender, blevo katolikerna mer och mer blodtörstiga, och ju färre det fanns kvar, dess hätskare förföljdes de stackars överlevande.
Karl IX hade haft stort nöje av jakten på hugenotterna. En dag, då han återkom från spelet, som jämte jakten var hans favoritnöje, gick han åtföljd av sina vanliga hovmän med strålande ansikte in till sin mor.
— Min mor, utropade han och omfamnade florentinskan, som såg hans glädje och försökte gissa anledningen därtill, min mor, jag har goda nyheter. För helvete! Vet ni vad som hänt? Herr amiralens omtalade kadaver, som man trott vara förlorat, är återfunnit.
— Verkligen, sade Katarina.
— Ja, för fan. Ni hade tänkt som jag, eller hur, att hundarna fått sin del av bröllopsmåltiden? Men så var det inte. Mitt folk, mitt kära folk, mitt präktiga folk hade fått en idé; de ha hängt amiralen i Montfaucon.
— Nåå? sade Katarina.
— Jo, min kära mor, återtog Karl IX, jag har alltid haft lust att återse honom ända sedan jag fick veta att han var död, den präktige mannen. I dag är det vackert väder, allting tycks stå i blom, luften är fylld av vällukt, och jag mår bättre än någonsin förr. Om ni har lust, min mor, så stiga vi till häst och bege oss ut till Montfaucon.
— Det skulle jag mycket gärna vilja min son, sade Katarina, om jag inte hade stämt möte med en person, som jag inte vill narra. Men för att göra visit hos en så framstående man som herr amiralen, tillade hon, så bör man sammankalla hela hovet. Det är ett tillfälle att göra intressanta observationer. Vi skall se vilka som kommer, och vilka, som stannar hemma.
— Det har ni, min själ, rätt i. Det är bäst att uppskjuta saken till i morgon. Bjud alltså in dem ni tycker, jag skall också bjuda en del. Eller kanske det är bättre, att vi inte bjuder någon. Vi meddelar endast att vi beger oss dit, det är nog, och så har var och en sin frihet. Adjö, min mor, jag går och blåser horn.
— Du tröttar ut dig, Karl. Ambroise Paré säger dig alltid det, och han har rätt, det är alldeles för stark motion för dig.
— Åh prat, sade Karl, jag skulle önska att jag inte dog av någonting annat än det. Jag skulle vilja vara med om att begrava alla människor här och Henriot med, som en dag kommer att efterträda oss, efter vad Nostradamus påstår.
Katarina rynkade ögonbrynen.
— Min son, sade hon, tro inte på saker, som förefalla omöjliga, och spara dig, medan du väntar.
— Jag skall bara blåsa två eller tre fanfarer för att roa mina hundar, som leds ihjäl, stackars kräk. Jag borde ha släppt dem på hugenotterna, det skulle ha roat dem.
Och därmed lämnade Karl IX sin mors rum, gick in i sin vapensal och tog ned ett jakthorn och blåste med en styrka, som skulle gjort heder åt själve Roland. Man skulle inte kunnat tänka sig att denna klena och sjukliga kropp och dessa bleka läppar skulle ha kunnat åstadkomma en så kraftig luftström.
Katarina väntade verkligen på någon, som hon hade sagt till sin son. Ett ögonblick efter det han hade gått, kom en av hennes hovdamer och sade någonting med låg röst. Drottningen smålog, reste sig och hälsade på sina uppvaktande och följde budbärerskan.
Florentinaren René, densamme vilken konungen av Navarra på själva Bartolomeinatten hade behandlat så diplomatiskt, väntade i drottningens bönsal.
— Ah, där är ni ju René, sade drottningen. Jag har väntat er med otålighet.
René bugade sig.
— Fick ni min lilla biljett i går?
— Ja, jag har haft den äran.
— Har ni förnyat provet med Ruggieris horoskop, som jag sade er? Det stämmer ju så väl överens med den där profetian av Nostradamus, som påstår att mina söner skall komma att regera alla tre?… men sedan några dagar ha förhållanena förändrats betydligt, René, och jag tänkte, att det kunde vara möjligt, att ödet nu var mindre hotande.
— Ers majestät, svarade René och skakade på huvudet, ni vet mycket väl, att förhållandena inte förändra ödet, det är tvärtom ödet, som leder händelserna.
— Men ni har i alla fall förnyat offret, eller hur?
— Ja, ers majestät, ty att lyda er är min första plikt.
— Nåå, resultatet?
— Det är oförändrat, ers majestät.
— Vad? Det svarta fåret har alltjämt utstött sina tre skrik?
— Ja, ers majestät.
— Ett tecken på tre ohyggliga dödsfall i min familj, mumlade Katarina.
— Ja, dessvärre, sade René.
— Nåå, vidare?
— Vidare fanns det i dess inälvor denna egendomliga förändring av levern, som vi redan ha märkt hos de bägge första, och vilket har en motsatt betydelse.
— Förändring av dynasti. Alltid, alltid, alltid likadant, knotade Katarina. Vi måste emellertid få det att ändra sig, René.
René skakade på huvudet.
— Jag har sagt ers majestät, svarade han, att det är ödet, som råder.
— Är det din mening? sade Katarina.
— Ja, ers majestät.
— Minns du Jeanne d'Alberts horoskop?
— Ja, ers majestät.
— Läs upp det, jag har glömt det.
— Vives honorata, morieris reformidata, regina amplificabere.
— Det betyder, efter vad jag tror: »Du skall leva hedrad», och hon saknade det nödvändigaste, »du skall dö fruktad», och ändå trotsade vi henne, »du skall bliva större än du har varit som drottning», och nu är hon död och hennes storhet vilar i en grav på vilken vi till och med ha glömt att sätta hennes namn.
— Ers majestät, sade René, ni översätter vives honorata fel. Drottningen av Navarra levde verkligen hedrad, ty hon åtnjöt så länge hon levde sina barns kärlek och sina anhängares vördnad, en kärlek och vördnad, som var så mycket uppriktigare, ju fattigare hon var.
— Ja, sade Katarina, jag hoppar över »du skall leva lycklig», men morieris reformidata, hur vill ni förklara det?
— Hur jag förklarar det? Ingenting är enklare. »Du skall dö fruktad».
— Nåå, har hon dött fruktad?
— Så fruktad, ers majestät, att hon inte skulle ha dött, om inte ers majestät varit rädd för henne. Slutligen »som drottning skall du bli stor» eller »du skall bli större än du varit som drottning», det är också sant, ers majestät, ty i utbyte mot den förgängliga kronan har hon kanske nu som drottning och martyr himmelens krona och vem vet för övrigt vad framtiden har reserverat för hennes släkt på jorden.
Katarina var vidskeplig ända till överdrift; hon var måhända ännu mera rädd för Renés kallblodighet än för spådomens ihärdighet, och som hon ville komma ifrån den obehagliga situationen sade hon hastigt till René, som en fortsättning på sin tankegång:
— Har det kommit några parfymer från Italien?
— Ja, ers majestät.
— Skicka mig ett skrin!
— Av vilka sorter?
— Av de sista, dem som…
Katarina hejdade sig.
— Dem som drottningen av Navarra tyckte särskilt mycket om? fortsatte René.
— Alldeles.
— Men jag behöver ju inte tillreda dem, eller hur? Ers majestät är nu lika skicklig som jag.
— Tycker du? sade Katarina. Det är viktigt, att de lyckas.
— Ers man har ingenting mera att säga mig? frågade parfymören.
— Nej, det tror jag inte, sade Katarina fundersamt. Om du emellertid får se något nytt vid offren, så låt mig genast veta det. Låt oss gå ifrån fåren och försöka med höns.
— Ack, ers majestät, jag är rädd för att ombyte av offerdjur inte kommer att inverka på spådomen.
— Gör som jag säger dig.
René bugade sig och gick.
Katarina blev ett ögonblick sittande försjunken i tankar, sedan reste även hon sig och återvände in i sitt sovrum, där hennes hovdamer väntade. Hon underrättade dem om, att man dagen därpå skulle företaga en pilgrimsfärd till Montfaucon.
Underrättelsen om denna förlustelse åstadkom under hela aftonen stor uppståndelse i staden. Damerna gjorde i ordning sina bästa toaletter och adelsmännen sina vapen och munderingar. Handlandena stängde sina butiker och verkstäder, och de promenerande passade på att här och där slå ihjäl några hugenotter för att kunna ge amiralens lik ett passande sällskap.
Det var ett förfärligt oväsen under hela kvällen och en god del av natten.
La Mole hade tillbragt den tråkigaste dag i världen, och denna dag följdes av två eller tre andra, som inte voro mindre trista. Hertigen av Alencon hade för att uppfylla Margaretas önskan installerat honom hos sig, men hade sedan inte synts till. Han kände sig precis som ett stackars övergivet barn, berövad de ömma och angenäma omsorger han åtnjutit från de bägge kvinnorna, av vilka åtminstone den ena ständigt sysselsatte hans tankar. Han hade visserligen fått underrättelser om henne genom kirurgen Ambroise Paré, som hon hade skickat till honom, men dessa nyheter, som han erhöll genom en femtio års man, vilken inte förstod eller låtsades inte förstå La Moles intresse för den minsta småsak, som rörde Margareta, voro mycket otillräckliga och otillfredsställande. Gilonne hade visserligen kommit en gång, i sitt eget namn naturligtvis, för att höra hur den sårade befann sig. Detta besök hade varit som en solstråle i en mörk cell, och La Molle blev liksom bländad och väntade nu ständigt på en annan visit, vilken dock icke kom, fastän två dagar förflutit sedan den första.
När därför La Mole, som nu var på bättringsvägen, fick höra nyheten om det lysande festtåg, som nästa dag skulle äga rum, anhöll han hos hertigen av Alencon om tillstånd att få följa med.
Hertigen frågade inte efter om La Mole var i stånd att stå ut med denna ansträngning, han svarade endast:
— Gärna. Giv honom en av mina hästar.
Det var allt vad La Mole önskade. Mäster Ambroise Paré kom som vanligt för att lägga om hans sår. La Mole förklarade för honom att det var nödvändigt att han steg till häst och bad honom anlägga förbandet dubbelt så omsorgsfullt som vanligt. De bägge såren voro för övrigt läkta, både det i bröstet och det i axeln, som gjorde ont, men bägge två lyste högröda. Mäster Ambroise Paré täckte dem med gummitaft, vilket var mycket vanligt på den tiden, och lovade La Mole, att om han inte rörde sig alltför mycket under den förestående utflykten, så skulle allt gå bra.
La Mole var utom sig av glädje. Med undantag av någon trötthet, förorsakad av blodförlusten, och lätt svindel av samma anledning, kände han sig lika kry som vanligt. Dessutom skulle utan tvivel Margareta deltaga i tåget, och då han betänkte, huru väl åsynen av Gilonne hade bekommit honom, tvivlade han inte på att åsynen av hennes matmoder skulle vara ännu mera välgörande.
Han använde sålunda en del av de penningar han fått vid sin avresa från hemmet för att skaffa sig den vackraste livrock av vitt siden och den rikast broderade kappa, som stadens skräddare på modet kunde åstadkomma. Densamme försåg honom även med ett par stövlar av parfymerat skinn, sådana som användes vid denna tid. Allt detta blev uppskickat till La Mole på morgonen endast en halvtimme efter sedan han rekvirerat det, så att hade han ingenting att säga. Han klädde sig hastigt, såg sig i spegeln, och ansåg sig tillräckligt väl klädd och friserad för att kunna vara nöjd med sitt yttre. Slutligen gick han med raska steg några varv omkring rummet, och övertygade sig om att oaktat han kände ganska häftiga smärtor, skulle hans moraliska mod kunna nedtysta de fysiska obehagen.
Under det denna scen tilldrog sig i Louvren, ägde en liknande rum i hertigens av Guise palats. En stor, rödhårig adelsman betraktade framför spegeln ett rödaktigt ärr, som löpte tvärs över ansiktet.
Han kammade och parfymerade sina mustascher och allt emellanåt bredde han ett lager smink över det olyckliga ärret, som, trotsande alla den tidens kosmetiska medel, envisades att framträda. Då han täckt det med ett tredubbelt lager av rött och vitt smink, men detta ändå var otillräckligt, fick han en idé. En brännande augustisol utgjöt sina strålar över gården, han gick dit ned, tog av sig hatten, satte näsan i vädret, slöt ögonen och promenerade omkring på detta sätt i tio minuter i det han frivilligt utsatte sig för dessa förtärande lågor, som himmelen utgjöt över jorden.
Efter loppet av tio minuter hade hans ansikte tack vare den brännande solen blivit så glödande, att det röda ärret nu inte harmonierade med det övriga ansiktet utan vid jämförelse föreföll gult. Vår adelsman föreföll icke dess mindre mycket nöjd med resultatet och gjorde sitt bästa att med tillhjälp av lite rött smink få ärret att framträda mindre. Därefter klädde han sig i en praktfull dräkt, som en skräddare på morgonen hade lagt in i hans rum, utan att han behövt säga till därom.
På detta sätt utsmyckad, parfymerad och beväpnad från topp till tå gick han för andra gången ned. på gården och började klappa en stor svart häst, som skulle varit utomordentligt vacker, om han inte haft ett litet ärr efter ett sabelhugg, som han fått i stället för sin husbonde under en av de senaste striderna.
Den unge adelsmannen, som våra läsare säkerligen utan svårighet känt igen, var emellertid förtjust i sin häst liksom i sig själv, och satt i sadeln en kvart före någon annan och lät palatsets gård genljuda av sin springares gnäggningar, vilka alltefter det han blev herre över hästen åtföljdes av svordomar i alla tonarter. Efter några ögonblick var hästen fullständigt tämjd och erkände igenom sin lydnad sin ryttares berättigade övertag. Men segern hade inte försiggått utan oväsen och detta hade lockat till fönstret en ung dam (kanhända var det därpå vår adelsman hade räknat) på vilken ryttaren hälsade djupt vördnadsfullt och vilken log emot honom med sitt älskvärdaste leende.
Fem minuter därefter lät madame de Nevers kalla till sig sin hovmästare.
— Monsieur, sade hon, har man serverat greve Annibal de Coconnas en passande frukost?
— Ja, madame, svarade hovmästaren, och han har till och med ätit med bättre aptit än vanligt.
— Det är bra, sade hertiginnan.
Sedan vände hon sig till sin kavaljer och sade:
— Monsieur d'Arguzon, följ med till Louvren och håll ett öga på greve Annibal de Coconnas. Jag ber er därom, ty han är sårad och därför ganska klen ännu, och jag skulle inte för allt i världen vilja att det hände honom någon olycka. Då skulle hugenotterna jubla, ty de ha agg till honom sedan hans framgångar under Bartolomeinatten.
Och hertiginnan av Nevers steg till häst och begav sig till Louvren, vilket var den allmänna mötesplatsen.