Drottning Margot/Kapitel 14
| ← XIII. Det finns nycklar, som öppna dörrar, för vilka de ej äro avsedda |
|
XV. Vad kvinnan vill, vill Gud → |
XIV.
EN ANDRA BRÖLLOPSNATT.
Änkedrottningen kastade en hastig blick omkring rummet. Sammetstofflorna vid foten av sängen, Margaretas kläder, som lågo strödda på stolarna, och hennes ögon, som hon gnuggade för att förjaga sömnen, övertygade Katarina, att hon verkligen väckt sin dotter.
— Låt oss sätta oss och talas vid, Margareta.
— Jag är idel öra, ers majestät.
— Det är på tiden, sade Katarina och slöt ögonen med den långsamma rörelsen, som är utmärkande för djupt tänkande människor och för skrymtare, det är på tiden, min dotter, att du förstår huru din bror och jag sträva efter att bereda din lycka.
Inledningen var oroväckande för den som kände Katarina.
— Vad ämnar hon säga mig? tänkte Margareta.
— Då vi gifte bort dig, fortsatte florentinskan, fullbordade vi en av de politiska handlingar, som stora intressen ofta ålägga de regerande i ett land. Men vi måste erkänna mitt stackars barn, att vi inte hade tänkt oss, att konungens av Navarra motvilja för dig, som är så ung, så vacker och så förtjusande, skulle hålla i sig så hårdnackat.
Margareta reste sig, drog tillsammans sin morgonrock och gjorde en ceremoniös bugning för sin mor.
— Först i afton har jag fått veta, sade Katarina, ty i annat fall hade jag besökt dig förr, att din gemål inte alls visar den hänsyn han är skyldig inte endast en vacker kvinna utan därtill en prinsessa av Frankrike.
Margareta suckade, och Katarina fortsatte, uppmuntrad av detta stumma medgivande:
— Konungen av Navarra underhåller verkligen öppet en förbindelse med en av mina hovdamer, som han beundrar ända till skandal. Att han för denna kärlek tillbakasätter den maka, som man har velat giva honom, är en olycka, som vi stackars maktägande inte kunna avhjälpa, men som den obetydligaste adelsman i vårt rike skulle hämnas genom att utmana sin måg eller låta sin son utmana honom.
Margareta böjde på huvudet.
— Min dotter, fortsatte Katarina, jag har nu länge sett på dina rödkantade ögon och dina bittra utfall mot madame de Sauve, att såret i ditt hjärta blöder trots alla dina försök att dölja det.
Margareta ryckte till; hon hade sett sänggardinerna röra sig helt lätt, men lyckligtvis märkte Katarina ingenting.
— Detta sår, fortsatte hon och gjorde sin röst ännu mera affekterat mild, detta sår, mitt barn, tillkommer det en mors hand att läka. De, som i tro att de gjorde din lycka, bestämde detta äktenskap och nu i sin omtanke om dig ha märkt att Henrik av Navarra varje natt tar fel på våning, kunna inte tillåta, att en sådan där liten kung som han i varje ögonblick genom sin ringaktning för hennes person och sitt negligerande av äktenskapets plikter förolämpar en kvinna med din skönhet, din rang och dina förtjänster. När de fått klart för sig att detta vanvettiga och förmätna huvud vid första tillfälle skall vända sig mot vår familj och fördriva dig ur sitt hus, ha de då inte rätt att genom att skilja era öden trygga din framtid på ett sätt som på samma gång är värdigare dig och din ställning?
— Ers majestät, sade Margareta, dessa iakttagelser vittna om en moderlig kärlek, som gör mig både glad och stolt. Men jag måste dock vara nog förmäten att påminna ers majestät om, att konungen av Navarra är min gemål.
Katarina gjorde en rörelse av förargelse och närmade sig Margareta.
— Din gemål! sade hon. Är det nog för att vara man och hustru att kyrkan har givit en sin välsignelse, och inviges äktenskapet endast genom prästens ord? Din gemål! Nej, min flicka, om du vore madame de Sauve, skulle du kunna ge mig detta svar. Men tvärtemot vad vi väntat oss av Henrik av Navarra, sedan vi gåvo honom äran att få kalla dig sin hustru, har han åt en annan givit de rättigheter, som tillkommit dig, och i detta ögonblick, sade Katarina och höjde rösten, kom, kom med mig! Denna nyckel går till madame de Sauves våning, du kan se själv.
— Tala inte så högt, ers majestät, jag ber er, sade Margareta, ty ni inte endast misstar er, utan…
— Vad då?
— Ni kan väcka min man.
Med dessa ord reste sig Margareta med en vällustigt graciös rörelse, hennes nattdräkt föll halvöppen och dess korta ärmar lämnade, hennes vackra armar och verkligen kungliga händer fria, hon tog ett rosafärgat vaxljus och närmade sig sängen, drog ifrån sänggardinen och pekade småleende på konungen av Navarra. Hans stolta profil, svarta hår och halvöppna mun syntes i den oordnade sängen, och han tycktes sova så lugnt och djupt som möjligt.
Blek, med stirrande ögon och kroppen tillbakaböjd, som om en avgrund öppnat sig framför hennes fötter, utstötte Katarina, inte ett skri, utan ett dovt rytande.
— Ni ser, att ni varit illa underrättad. ers majestät, sade Margareta.
Katarina kastade en blick på Margareta och en annan på Henrik, och i tankarna satte hon denna bleka och fuktiga panna och dessa ögon, omgivna av mörka ringar, i samband med Margaretas leende, och hon bet sina tunna läppar i stumt raseri.
Margareta lät sin mor ett ögonblick betrakta denna tavla, som verkade på henne som ett Medusahuvud. Sedan lät hon gardinen falla ned och gick på tå tillbaka till Katarina och satte sig i sin stol.
— Vad säger ni nu, ers majestät? sade hon.
Katarina betraktade under några sekunder de unga kvinnan för att utforska om denna naivitet var naturlig, men hennes vassa blickar liksom trubbades av mot Margaretas lugn.
— Ingenting, sade hon och lämnade rummet med stora steg.
Så snart ljudet av hennes steg dött bort i djupet av korridoren, lyftes sängomhängena på nytt, och Henrik kom fram och knäböjde för Margareta. Hans ögon blixtrade, han andades kort och hans händer skälvde. Han var iklädd endast kalsonger och pansarskjorta, och Margareta kunde, under det hon tryckte hans hand, inte låta bli att skratta, då hon såg honom utstyrd på detta sätt.
— Åh, ers majestät, åh, Margareta, sade han; hur skall jag någonsin kunna avbörda mig min tacksamhetsskuld till er?
Och han betäckte hennes hand med kyssar, vilka så småningom sökte sig uppåt den unga kvinnans bara arm.
— Ers majestät, sade hon och drog sig sakta tillbaka, glömmer ni, att en stackars kvinna, som ni har att tacka för ert liv, i detta ögonblick lider för er skull? Madame de Sauve, tillade hon med låg röst, har uppoffrat sin svartsjuka, då hon skickade er till mig och efter sin svartsjuka får hon kanske offra er sitt liv, ty ni vet bättre än någon annan, att min mors vrede är förfärlig.
Henrik ryste och reste sig upp för att lämna rummet.
— Men, sade Margareta med ett förtjusande koketteri, när jag tänker efter så lugnar jag mig. Man har givit er nyckeln utan någon anvisning och man kommer att tro, att ni i kväll har givit mig företrädet.
— Det gör jag också, Margareta, gå bara med på att glömma…
— Tala inte så högt, ers majestät, svarade drottingen, i det hon härmade de ord hon för tio minuter sedan sagt till sin mor, man kan höra er från kabinettet, och eftersom jag ännu inte är riktigt fri, så måste jag be er att tala litet lägre.
— Åh, sade Henrik till hälften skämtsamt till hälften missmodigt, det är sant, jag glömde att det sannolikt inte är jag, som är bestämd till att spela slutet på den här inttressanta scenen. Kabinettet…
— Låt oss gå dit in, ers majestät, sade Margareta, så får jag den äran att för ers majestät presentera en tapper adelsman, som sårades under blodbadet just då han var på väg till Louvren för att underrätta ers majestät om den fara ni löpte.
Drottningen gick emot dörren, och Henrik följde henne. Dörren öppnades, och Henrik stod bestört vid åsynen av en ung man i detta för överraskningar bestämda rum.
Men La Mole blev ännu mera förvånad över att så oförmodat befinna sig ansikte mot ansikte med konungen av Navarra. Henrik kastade en ironisk blick på Margareta, som emellertid uthärdade den mycket väl.
— Ers majestät, sade hon, jag har anledning att frukta, att man till och med i mina rum skulle döda den här adelsmannen, som är bestämd för ers majestäts tjänst och som jag lämnar i ers majestäts beskydd.
— Ers majestät, sade den unge mannen, jag är greve Lérac de La Mole, som ers majestät väntade och som har rekommenderats ers majestät av den stackars Téligny, som dödades under massakern.
— Ja, drottningen har verkligen givit mig hans brev, sade Henrik. Men hade ni inte också ett brev från guvernören i Languedoc?
— Jo, ers majestät, och befallning att omedelbart efter min ankomst överlämna det till ers majestät.
— Varför har ni då inte gjort det?
— Ers majestät, jag anlände till Louvren i går kväll, men ers majestät var då så upptagen att ni inte kunde ta emot mig.
— Det är sant, sade konungen, men varför har ni inte låtit skicka över brevet till mig?
— Jag hade order av monsieur d'Auriac att endast lämna det till ers majestät personligen, ty han har försäkrat mig, att det innehöll ett så viktigt meddelande, att han inte vågade skicka det med en vanlig budbärare.
— Ja, verkligen, sade konungen i det han tog brevet och läste det, han råder mig att lämna hovet och dra mig tillbaka till Béarn. Monsieur d'Auriac, är en av mina bästa vänner fastän han är katolik, och det är troligt att han såsom guvernör i provinsen hade reda på vad som skulle ske. Men, Guds död, varför har ni inte lämnat mig det här brevet för tre dagar sedan i stället för att inte låta mig få det förrän i dag?
— Emedan, som jag nyss hade den äran säga ers majestät, jag inte kunde komma hit förrän i går, hur jag än skyndade mig.
— Det var mycket tråkigt, mycket tråkigt, mumlade konungen, ty nu vore vi annars i säkerhet i La Rochelle eller på någon slätt, omgivna av två, tre tusen man kavalleri.
— Ers majestät, vad som är gjort är gjort, sade Margareta, och i stället för att förlora tiden med att klaga över det förflutna gäller det att draga största möjliga nytta av framtiden.
— Skulle ni således i mitt ställe ännu ha något hopp, sade Henrik med en frågande blick.
— Ja säkert, och jag skulle anse spelet som ett parti i tre omgångar, av vilka jag endast förlorat den första.
— Åh, ers majestät, sade Henrik med låg röst, om jag vore säker på att ni vore min medspelare.
— Om jag hade velat övergå till era motståndare, svarade Margareta, så tycks det mig att jag inte borde väntat så länge.
— Det är sant, sade Henrik, jag är otacksam, och, som ni säger, allt kan ännu repareras.
— Ack, ers majestät, inföll La Mole, jag önskar ers majestät all lycka, men i dag ha vi inte längre amiralen.
Henrik smålog med det listiga leende, som man vid hovet inte förstod förrän den dag han blev konung av Frankrike.
— Men, ers majestät, återtog han, och betraktade uppmärksamt La Mole, denne herre kan inte bo hos er utan att utsätta er för ett oerhört obehag och utan att bli utsatt för tråkiga överraskningar. Vad tänker ni göra med honom?
— Skulle vi inte kunna skaffa honom ut ur Louvren, ers majestät, sade Margareta. Ty jag är i alla avseenden av ers majestäts mening.
— Det är svårt.
— Ers majestät, skulle monsieur de La Mole inte kunna få någon liten plats hos ers majestät?
— Ack, madame, ni behandlar mig alltjämt som om jag vore hugenotternas konung och som om jag ännu hade ett hov. Men ni vet ju, att jag är till hälften omvänd.
En annan än Margareta skulle skyndat att svara: Han är katolik. Men drottningen ville att Henrik skulle begära, det som hon önskade erhålla av honom. Och La Mole teg, då han såg sin beskyddarinna så reserverad, och då han ännu ej visste var han skulle sätta foten på den hala marken vid ett så farligt hov som Frankrikes.
— Men, återtog Henrik i det han än en gång läste igenom brevet, som han fått av La Mole, guvernören i Provence säger ju att er mor var katolik och att det är därifrån den vänskap härleder sig, som han hyser för er.
— Och talade ni inte till mig om något löfte, som ni hade gjort, herr greve, sade Margareta, ett löfte att byta religion? Jag minns inte riktigt just nu… hjälp mig då, herr de La Mole. Rörde det sig inte om ungefär samma sak som konungen tycks önska?
— Jo, men ers majestät mottog mina förklaringar i det fallet så kallt, svarade La Mole, att jag inte vågade…
— Det var därför att allt det där inte på något sätt angick mig. Förklara er för konungen!
— Nåå, vad är det för löfte? frågade konungen.
— Ers majestät, sade La Mole, när jag förföljdes av mördarne, utan vapen och nästan döende av mina sår, tyckte jag mig se min mors vålnad, som med ett kors i handen förde mig mot Louvren. Jag gjorde då det löftet att, om jag blev räddad till livet, skulle jag övergå till min mors religion, då Gud hade tillåtit min mor att lämna sin grav för att tjäna mig som vägvisare under denna fasansfulla natt. Gud har fört mig hit, ers majestät. Jag står här under det dubbla beskyddet av en prinsessa av Frankrike och konungen av Navarra. Mitt liv har blivit räddat på ett underbart sätt och jag har sålunda ingenting annat att göra än att uppfylla mitt löfte. Jag är beredd att bli katolik.
Henrik rynkade ögonbrynen. Tvivlare som han var kunde han förstå en trosavsvärjelse, som grundade sig på någon fördel, men han betvivlade en dylik av övertygelse.
— Konungen vill inte befatta sig med min skyddsling, tänkte Margareta.
La Mole stod emellertid skygg och generad emellan dessa bägge stridiga viljor. Han kände, utan att göra det riktigt klart för sig, det löjliga i sin ställning. Det blev ännu en gång Margareta, som med sin kvinnliga finkänslighet kom honom till hjälp.
— Men, ers majestät, sade hon, vi glömmer, att den stackars sårade är i behov av vila. Och jag själv kan knappast hålla mig uppe av trötthet. Se, hur han bleknar!
La Mole bleknade verkligen, men det var Margaretas sista ord som hade åstadkommit hans blekhet.
— Nåväl, ers majestät, ingenting är enklare, sade Henrik, vi kan lämna herr La Mole, så att han får gå till vila.
Den unge mannen gav Margareta en bedjande blick, och oaktat de båda majestäternas närvaro sjönk han ned på en stol, förbi av smärta och trötthet.
— Ers majestät, sade Margareta, det tillkommer er att bevisa denne unge man, som har riskerat sitt liv för sin konung då han, fastän han var sårad, begav sig hit för att underrätta eder om amiralens och Télignys död, det tillkommer, säger jag, ers majestät att bevisa honom en ära, för vilken han skall bliva tacksam under hela sitt liv.
— Och vad skulle det vara, ers majestät? sade Henrik. Befall! Jag lyder.
— Herr de La Mole skall i natt sova vid ers majestäts fötter, och ers majestät ligger på den här soffan. Jag själv, tillade Margareta leende, skall med min höga gemåls tillåtelse kalla hit Gilonne och bege mig till sängs, ty jag försäkrar ers majestät, att jag är inte den av oss tre, som är minst i behov av vila.
— Ers majestät, sade Henrik, om herr de La Mole vore i stånd att bege sig upp till min våning, skulle jag erbjuda honom min egen säng.
— Ja, genmälde Margareta, men er våning kan för tillfället inte erbjuda någon säkerhet åt vare sig den ene eller den andre, och klokheten bjuder, att ers majestät stannar här till i morgon.
Och utan att invänta konungens svar ropade hon på Gilonne, som började göra i ordning konungens säng och vid hans fötter en bädd åt La Mole, som nu föreföll så lycklig och nöjd, att man kunde vara säker på, att han inte kände sina sår.
Margareta själv gjorde en ceremoniös hälsning för konungen och gick tillbaka in i sitt rum, vars dörrar hon reglade väl, och sträckte ut sig i sin säng.
— I morgon, sade Margareta för sig själv, är det nödvändigt att La Mole får en beskyddare i Louvren, och den, som i kväll slår dövörat till, kommer i morgon att ångra sig.
Därpå gjorde hon ett tecken åt Gilonne, som väntade på hennes sista order. Gilonne närmade sig.
— Gilonne, sade hon med låg röst, det är nödvändigt att hertigen av Alencon under vilken som helst förevändning får lust att komma hit före klockan åtta i morgon bittida.
Klockan slog två i Louvren.
La Mole talade en stund politik med konungen, som så småningom insomnade och snart snarkade ljudligt, som om han sovit i sin säng i Béarn.
La Mole hade kanske somnat liksom konungen, men Margareta sov icke. Hon vände och vred sig i sängen.
— Han är mycket ung, mumlade hon, då hon höll på att slumra in, han är mycket blyg, så att det till och med verkar en smula löjligt, det måste man medge… men han har vackra ögon, en härlig figur, han är mycket intagande, men tänk om han inte skulle vara tapper!… Han flydde… han avsvärjer sin tro… det är ledsamt, drömmen började så bra… Men låt oss se hur händelserna utveckla sig och låt oss anförtro oss åt den tokiga Henriettes trefaldiga gud…
Och inemot morgonen somnade Margareta äntligen, medan hon mumlade: Eros—Cupido—Amor.