Drottning Margot/Kapitel 13
| ← XII. Förtroenden |
|
XIV. En andra bröllopsnatt → |
XIII.
DET FINNS NYCKLAR, SOM ÖPPNA DÖRRAR, FÖR VILKA DE EJ ÄRO AVSEDDA.
Då drottningen av Navarra återkom till Louvren fann hon Gilonne mycket upprörd. Madame de Sauve hade kommit under hennes bortovaro och lämnat en nyckel, som hon fått från änkedrottningen. Det var nyckeln till det rum, där Henrik var inlåst. Det var tydligt, att änkedrottningen av någon särskild anledning önskade att konungen av Navarra tillbragte denna natt hos madame de Sauve.
Margareta tog nyckeln, som hon vred och vände mellan fingrarna. Hon försökte ord för ord återkalla i minnet madame de Sauves brev och trodde sig slutligen förstå Katarinas plan.
Hon tog bläck och penna och skrev på ett stycke papper:
»Gå ej i kväll till madame de Sauve, utan kom
upp till drottningen av Navarra.
Margareta.»
Sedan rullade hon ihop papperet och stoppade in
det i nyckeln samt sade till Gilonne att så snart det
blivit mörkt skjuta den under dörren till fångens
rum.
Sedan detta var ordnat, gällde hennes första tanke den stackars sårade. Hon stängde alla dörrar och gick in i kabinettet, där hon till sin stora förvåning fann La Mole fullt klädd i sina ännu blodiga och trasiga kläder.
Vid hennes inträde försökte han resa sig, men var ännu så matt att han ej förmådde hålla sig upprätt utan föll tillbaka ned på soffan där man gjort i ordning en bädd åt honom.
— Men vad har hänt, och varför följer ni så illa er läkares föreskrifter, frågade Margareta. Jag har förordnat vila och i stället för att lyda mig gör ni raka motsatsen till vad jag ordinerat.
— Åh, ers majestät, det är inte mitt fel, sade Gilonne. Jag har bett, jag har bönfallit herr greven om att låta bli denna dårskap, men han har förklarat, att ingenting längre kan kvarhålla honom i Louvren.
— Ni tänker lämna Louvren? sade Margareta och betraktade förvånad den unge mannen, som slog ned ögonen. Men det är ju omöjligt! Ni är blek och utmattad och man ser, hur era knän skälver. Ni kan inte gå. I morse blödde såret i er axel ännu.
— Ers majestät, svarade den unge mannen, lika tacksam som jag är för att ers majestät i går afton gav mig en fristad här, lika ivrigt bönfaller jag om att ers majestät i dag måtte tillåta mig att gå härifrån.
— Jag vet inte vad man skall kalla en så dåraktig önskan, sade Margareta förvånad, det är värre än otacksamhet.
— Ack, ers majestät, utropade La Mole, tro mig, långt ifrån att vara otacksam gömmer jag i mitt hjärta en känsla av tacksamhet, som kommer att vara i hela mitt liv.
— Då kommer den inte att vara länge, sade Margareta upprörd och i en ton, som inte lämnade något tvivel om att hon menade allvar, ty antingen gå era sår upp och då kommer ni att förblöda eller också känner man igen er som hugenott och gör av med er innan ni hunnit femtio steg härifrån.
— Det är i alla fall nödvändigt att jag lämnar Louvren, mumlade La Mole.
— Nödvändigt, sade Margareta och bleknade lätt under det hon betraktade honom med en djup blick. Åh, jag förstår, förlåt mig… Det finns utan tvivel utanför Louvren någon, som är orolig över er frånvaro. Det är rätt, herr de La Mole, och jag förstår det mycket väl. Varför sade ni inte det genast? Jag borde för resten ha tänkt på det själv.
— Ack, ers majestät, svarade La Mole, ni misstar er fullständigt. Jag är så gott som ensam i världen och fullständigt ensam i Paris, där ingen känner mig. Den enda man, jag talat vid här i staden är den som sökte mörda mig, och ers majestät är den första kvinna, med vilken jag växlat ett ord.
— Men varför vill ni då gå er väg? frågade Margareta förvånad.
— Under den gångna natten har ers majestät inte gått till vila, sade La Mole, och i natt…
Margareta rodnade.
— Gilonne, sade hon, det börjar att bli mörkt, jag tror det är på tiden att du går med nyckeln.
Gilonne avlägsnade sig småleende.
— Men om ni är ensam i Paris och utan vänner, fortsatte Margareta, vad tänker ni då göra?
— Ers majestät, svarade La Mole, under det jag var förföljd tänkte jag på min mor, som var katolik, och det föreföll mig som om jag såg henne med ett kors i handen gå före mig under vägen till Louvren. Jag svor då, att om Gud räddade mitt liv skulle jag övergå till min mors religion. Gud har gjort mer än räddat mitt liv, ers majestät, han har skickat mig en av sina änglar för att lära mig älska det.
— Men ni kan inte gå… innan ni har tagit femtio steg, kommer ni att falla omkull av utmattning.
— Ers majestät, jag har försökt att gå litet här i kabinettet i dag, jag går sakta och med svårighet, det är sant, men bara jag kommer utanför Louvren får det sedan gå som det kan.
Margareta stödde huvudet i handen och funderade.
— Och kungen av Navarra talar ni inte längre om, sade hon med avsikt. Önskar ni inte längre ingå i hans tjänst, när ni byter religion?
— Ers majestät, svarade La Mole bleknande, nu vidrörde ni den verkliga anledningen till att jag önskar avlägsna mig… Jag vet att konungen av Navarra svävar i den största fara och att hela ers majestäts inflytande som prinsessa av Frankrike knappast förmår att rädda hans huvud.
— Vad menar ni, min herre, frågade Margareta och vad talar ni om för faror?
— Ers majestät, svarade La Mole tvekande, man hör allting från kabinettet, där jag varit placerad.
— Det är sant, sade Margareta för sig själv, de Guise har också sagt mig det.
— Nåå, vad har ni hört då, frågade hon La Mole.
— Först det samtal som ers majestät hade i morse med sin bror.
— Med Frans, utropade Margareta rodnande.
— Ja, med hertigen av Alencon, ers majestät, och sedan under er frånvaro samtalet mellan madame de Sauve och mademoiselle Gilonne.
— Och det är dessa bägge samtal?…
— Ja, ers majestät. Ni har varit gift i knappt åtta dagar och älskar er man, er man kommer att göra som hertigen av Alencon och madame de Sauve, han kommer att förtro er sina hemligheter. Jag vågar inte höra på dem, jag skulle vara indiskret… jag kan inte… jag vågar inte… jag vill inte vara det.
Då Margareta såg La Moles förvirring och hörde tonen i hans sista ord, slogs hon av en plötslig tanke.
— Och ni har ifrån kabinettet hört allt vad som blivit sagt här i rummet ända tills nu, sade hon.
— Ja, ers majestät.
De sista orden kommo i en knappt hörbar viskning.
— Och nu vill ni gå i kväll för att ej låta höra av er vidare?
— Ja, i detta ögonblick, om ers majestät tillåter.
— Stackars barn, sade Margareta med en ton av djupaste medlidande.
Förvånad över ett så milt svar, då han hade väntat sig ett häftigt genmäle, lyfte La Mole skyggt upp huvudet och mötte drottningens klara och djupa blick, vid vilken hans egen hängde som magnetiserad.
— Ni känner er alltså oförmögen att kunna bevara en hemlighet, herr de La Mole, sade Margareta milt och lutade sig tillbaka i stolen, till hälften dold i skuggan av ett tjockt draperi. Hon njöt av att läsa i den unge mannens själ under det hon själv förblev outgrundlig.
— Ers majestät, sade La Mole, jag har en olycklig natur, jag tror inte på mig själv, och andras lycka plågar mig.
— Vems lycka, sade Margareta leende. Åh, kungens av Navarra! Stackars Henrik!
— Där bevisar ers majestät ju själv, att han är lycklig, utropade La Mole livligt.
— Lycklig?
— Ja, eftersom ers majestät beklagar honom.
Margareta ryckte några trådar ur guldfransen på sin väska.
— Ni vägrar således bestämt att se kungen av Navarra? frågade hon.
— Jag är rädd att falla hans majestät besvärlig just nu.
— Men hertigen av Alencon, min bror?
— O nej, ers majestät, utropade La Mole, hertigen av Alencon ännu mindre än konungen av Navarra.
— Varför det? frågade Margareta med en lätt darrning på rösten.
— Fastän jag redan är alltför dålig hugenott för att kunna bli en tillgiven tjänare åt konungen av Navarra är jag inte tillräckligt god katolik för att vara vän med hertigen av Alencon och hertigen av Guise.
Margareta kände udden i La Moles ord och slog ned ögonen och hennes hjärta slog ett par häftiga slag, om av glädje eller smärta skulle hon ej ens själv kunnat säga.
I samma ögonblick inträdde Gilonne. Margareta gav henne en frågande blick och Gilonne svarade jakande, också med blicken. Hon hade lyckats överbringa nyckeln till konungen av Navarra.
Margareta vände sig nu åter mot La Mole, som satt kvar obeslutsam. Han var blek och på hans ansikte fanns ett uttryck av smärta, som visade, att han led till både kropp och själ.
— Herr de La Mole är stolt, sade hon, och jag tvekar att göra honom ett förslag, som han med all säkerhet kommer att avslå.
La Mole reste sig och tog ett steg emot Margareta och ville böja knä till tecken att han underkastade sig alla hennes befallningar, men en häftig, brännande smärta kom hans ögon att fyllas av tårar och han skulle ha fallit om han ej gripit tag i ett draperi för att kunna hålla sig uppe.
Margareta, sprang upp och stödde honom.
— Ser ni där… ni behöver mig ännu, sade hon.
Man såg knappt att La Moles läppar rörde sig, då han viskade:
— Ja, som jag behöver luften jag andas och dagern som jag ser.
I detta ögonblick knackade det tre gånger på dörren till Margaretas rum.
— Hör ni, ers majestät, sade Gilonne förskräckt.
— Redan, mumlade drottningen.
— Måste vi öppna?
— Vänta. Det är kanske kungen av Navarra.
— Ack, ers majestät, utropade La Mole förskräckt vid dessa ord, vilka Margareta dock hade uttalat med så låg röst, att hon hoppats, att endast Gilonne skulle höra dem, jag ber er på mina knän att ni låter mig komma härifrån död eller levande. Hav förbarmande med mig, ers majestät. Ni svarar inte! Nå, så skall jag tala ut och när jag gjort det, hoppas jag att ni kör bort mig.
— Tyst, olycklige, sade Margareta, som med ett oändligt välbehag lyssnade till den unge mannens förebråelser. Tyst!
— Ers majestät, återtog La Mole, som inte i Margaretas röst fann den stränghet, som han hade väntat, ers majestät, jag upprepar att man kan höra allt ifrån kabinettet. Låt mig inte dö på ett sätt som de grymmaste bödlar inte skulle våga hitta på.
— Tyst, tyst, sade Margareta.
— Åh, ers majestät, ni är obarmhärtig, ni vill ingenting höra, ni vill ingenting förstå. Men jag säger er, att jag älsk…
— Tyst, säger jag er, avbröt Margareta och lade sin varma, parfymerade hand över hans mun. Den unge mannen grep den med båda händerna och tryckte den mot sina läppar.
— Men… mumlade han.
— Men var tyst! Vad är ni för en uppstudsig människa, som inte vill lyda vad er drottning befaller?
Därpå sköt hon in honom i kabinettet och stängde dörren. Hon lutade sig mot väggen och tryckte sina darrande händer mot hjärtat för att lugna dess våldsamma slag.
— Öppna, Gilonne, sade hon.
Gilonne lydde, och ett ögonblick därefter visade sig emellan draperierna konungens av Navarra fina, intelligenta men nu något oroliga ansikte.
— Ers majestät har låtit kalla mig, sade han till Margareta.
— Ja, ers majestät har mottagit mitt brev?
— Ja, och inte utan en viss förvåning, det tillstår jag, sade Henrik och såg sig omkring med en misstänksamhet som dock genast försvann.
— Och inte utan en viss oro, eller hur? tillade Margareta.
— Nej, det medger jag. Jag är omgiven av skoningslösa fiender och av vänner, som kanske äro farligare än mina fiender, men jag har påmint mig att jag en kväll sett edra ögon lysa av ädelmod, det var på kvällen efter vårt bröllop, och en annan dag har jag sett dem stråla av mod, det var i går, den dag som var bestämd för min död.
— Nå, ers majestät? sade Margareta leende, under det Henrik tycktes vilja läsa ända in i djupet av hennes själ.
— Då jag tänkte på allt detta och läste er biljett, vari ni uppmanar mig att komma till er, sade jag till mig själv: Fången, utan vänner och utan vapen, har konungen av Navarra blott ett medel att dö på ett sätt, som historien skall omtala, det är att dö genom sin gemåls förräderi. Och jag har kommit.
— Ers majestät, sade Margareta, ni kommer att föra ett annat språk, då ni får veta att allt, som sker nu, är föranstaltat av en person, som älskar er… och som ni älskar.
Henrik ryckte till vid dessa ord och hans genomträngande grå ögon riktade under hans svarta ögonbryn en förvånad blick på drottningen.
— Åh, lugna er, sade drottningen leende. Jag är inte nog förmäten att påstå, att jag är den personen.
— Det är emellertid ni som har låtit skicka mig den här nyckeln, sade Henrik, och den här stilen är er.
— Ja, det är min stil, det erkänner jag, och att biljetten kommer från mig, har jag inte heller förnekat. Men med nyckeln är det en annan sak. Det må vara nog för er att veta, att den gått genom händerna på fyra kvinnor, innan den kom till er.
— Fyra kvinnor, utropade Henrik förvånad.
— Ja, fyra kvinnor, upprepade Margareta. Den har gått genom händerna på änkedrottningen, madame de Sauve, Gilonne och mig.
Henrik började grubbla på denna gåta.
— Men låt oss nu tala förstånd, sade Margareta, och låt oss tala öppet med varandra. Är det sant som ryktet i dag förmäler, att ers majestät samtyckt till att avsvärja protestantismen?
— Ryktet har orätt, jag har ännu inte samtyckt.
— Ni har emellertid bestämt er?
— Ja, jag rådgör med mig själv. Vad vill ni att jag skall göra! När man är tjugu år och så gott som kung, finns det, min Gud, saker som äro väl värda en mässa.
— Och en av dessa saker är livet?
Henrik kunde inte undertrycka ett lätt leende.
— Men ni säger mig inte hela er tanke, ers majestät, sade Margareta.
— Jag gör förbehåll för mina bundsförvanter, madame, ty som ni vet äro vi ännu endast bundsförvanter. Om ni på samma gång vore min bundsförvant… och…
— Och er hustru, menar ni inte så, ers majestät?
— Jo… och min hustru.
— I så fall?
— I så fall vore det kanske annorlunda. Då vore jag kanske angelägen om att förbli hugenotternas konung, som de säga. Men nu… nu måste jag nöja mig med att få behålla livet.
Margareta betraktade Henrik med en så egendomlig blick, att den skulle väckt misstankar hos en mindre slug person än konungen av Navarra.
— Och ni är säker om att uppnå åtminstone det resultatet? sade hon.
— Ja, nästan, sade Henrik. Men som ers majestät vet, kan man aldrig vara säker på någonting här i världen.
— Det är sant, återtog Margareta, att ers majestät visar sig så medgörlig och så likgiltig att ni efter att ha avstått från er krona och er religion, sannolikt kommer — det hoppas man åtminstone att avstå från ert förbund med en fransk prinsessa.
Dessa ord inneburo en så djup mening, att Henrik mot sin vilja genomfors av en rysning. Han förkvävde emellertid genast denna känsla och svarade:
— Madame, ni bör påminna er, att jag i detta ögonblick inte har min fria vilja. Jag måste göra vad konungen av Frankrike befaller mig. Om man frågade mig det minsta till råds i en fråga, som gäller ingenting mindre än min krona, min heder och mitt liv, så skulle jag hellre än att grunda min framtid på de rättigheter, som vårt påtvingade äktenskap giver mig, begrava mig som jägare i något slott eller som botgörare i något kloster.
Denna lugna resignation gjorde Margareta förskräckt. Hon tänkte att denna upplösning av äktenskapet kanske var överenskommen mellan Karl IX, Katarina och konungen åv Navarra.
— Ers majestät, sade Margareta med något slags skämtsamt hån, tycks mig inte ha stort förtroende för den stjärna, som strålar över varje konungs hjässa?
— Åh, jag har nog sökt min just nu, sade Henrik, men jag kan inte finna den, dold som den är av den åskmoln, som dra sig tillsammans över mitt huvud.
— Och om en kvinnas andedräkt blåser bort dessa åskmoln och kommer stjärnan att stråla klarare än någonsin?
— Det är nästan omöjligt, sade Henrik.
— Ni förnekar denna kvinnas existens?
— Nej, men hennes förmåga.
— Ni menar hennes vilja.
— Nej. Jag har sagt hennes förmåga och jag upprepar ordet. Kvinnan förmår ingenting verkligt annat än när kärleken och det egna intresset förenas i lika hög grad. Om en av dessa känslor ensam behärskar henne, är hon sårbar, liksom Achilles. Och, om jag inte misstar mig, så kan jag inte räkna på denna kvinnas kärlek.
Margareta teg.
— Då det sista klockslaget ljöd från Saint-Germain l'Auxerrois, fortsatte konungen, borde ni ha tänkt på att återerövra er frihet, som man hade satt i pant för att tillintetgöra anhängarna av mitt parti. Jag för min del borde ha tänkt på att rädda livet. Det var det viktigaste för ögonblicket… Vi kommer att förlora Navarra, det förstår jag mycket väl. Men Navarra är en obetydlighet i jämförelse med den frihet ni åter har fått att kunna tala högt i ert rum, vilket ni inte vågade göra, när ni hade någon som lyssnade på er inne i kabinettet.
Fastän fullt upptagen av sina tankar kunde Margareta inte återhålla ett leende. Konungen av Navarra hade redan rest sig för att gå tillbaka till sin våning, ty för en stund sedan hade klockan slagit elva, och alla sovo eller tycktes åtminstone sova i Louvren.
Henrik tog några steg mot dörren, men stannade plötsligt liksom om han först nu påminde sig vad som hade fört honom till drottningen.
— Det var sant, ers majestät, sade han, hade ni inte något särskilt att säga mig, eller ville ni endast giva mig tillfälle att tacka er för det uppskov, som ert modiga uppträdande i går i konungens vapensal har givit mig. Det var verkligen hög tid, ers majestät, det kan jag inte förneka, och ni kom liksom den antika gudomligheten nedstigande på scenen just i rätta ögonblicket för att rädda mitt liv.
— Olycklige, utropade Margareta med hård röst och grep sin gemål i armen. Inser ni verkligen inte att ingenting är räddat, varken er frihet, er krona eller er ert liv. Ni är ju blind! Och dåraktig! Har ni inte sett någonting annat i mitt brev än ett rendez-vous? Trodde ni verkligen, att Margareta, utpinad av er köld, önskade upprättelse?
— Men, ers majestät, sade Henrik förvånad, jag erkänner…
Margareta ryckte på axlarna med ett uttryck, omöjligt att beskriva.
I samma ögonblick hördes ett besynnerligt ljud liksom en ivrig skrapning på den lilla hemliga dörren.
— Hör, sade hon.
— Nu lämnar änkedrottningen sina rum, viskade en upprörd och förskräckt stämma, som Henrik i samma ögonblick igenkände som madame de Sauves.
— Och vart går hon? frågade Margareta.
— Hon kommer till ers majestät.
Och man hörde på frasandet av en sidenklänning att madame de Sauve skyndade bort.
— Jag var säker på det, sade Margareta.
— Och jag fruktade det, sade Henrik. Se här!
Han slet med en hastig rörelse upp sin svarta sammetsrock och Margareta såg en fin pansarskjorta och en lång dolk blänkte i samma ögonblick i hans hand som en huggorm i solen.
— Här gäller det verkligen att ha både järn och pansar, utropade Margareta. Men skynda, ers majestät, göm dolken, det är visserligen änkedrottningen, men hon kommer alldeles ensam.
— Men…
— Det är hon, jag hör henne. Tyst!
Därpå böjde Margareta sig ned och viskade några ord i Henriks öra, varpå konungen av Navarra skyndsamt gömde sig bakom sänggardinerna.
Margareta å sin sida störtade med en panters vighet mot kabinettet, där La Mole väntade, fattade hans hand, som hon tryckte i mörkret.
— Var tyst, sade hon i det hon lutade sig så nära att han kände hennes andedräkt. Tyst!
Sedan skyndade hon åter in i rummet, stängde dörren till kabinettet, rev ned sitt hår, skar med sin dolk upp alla band i sina kläder och kastade sig i sängen.
Det var i sista minuten, ty hon hörde redan nyckeln vridas om i låset. Katarina hade nämligen en huvudnyckel till alla dörrar i Louvren.
— Vem är det, ropade Margareta under det att Katarina utanför dörren placerade de fyra adelsmän, som åtföljt henne.
Och som om hon blivit förskräckt över detta hastiga inträngande i hennes rum skilde hon på sänggardinerna och hoppade ur sängen, klädd i sin vita nattdräkt. Hon kände igen Katarina och med så väl spelad förvåning, att till och med florentinskan lät bedra sig därav, gick hon fram och kysste sin mors hand.