Drottning Margot/Kapitel 21
| ← XX. De svarta hönsen |
|
XXII. Sire, ni skall bli konung → |
XXI.
MADAME DE SAUVES VÅNING.
Katarinas misstankar voro riktiga. Henrik hade återtagit sina vanor, och varje afton begav han sig till madame de Sauve. I början hade han gjort detta under iakttagande av den största hemlighetsfullhet, men så småningom slappnade hans misstänksamhet och han försummade att vidtaga sina vanliga försiktighetsmått, varför Katarina inte behövde göra sig mycken möda för att övertyga sig om, att Margareta var drottning av Navarra blott till namnet, medan madame de Sauve var det i verkligheten.
Madame de Sauves våning var av det slag som furstliga personer på den tiden brukade upplåta åt sitt husfolk i de palats de bebodde för att ständigt ha dem i sin omedelbara närhet. Den var mindre och obekvämare än vad en bostad i staden säkerligen skulle ha varit. Den låg, som redan blivit nämnt, i andra våningen, nästan alldeles över Henriks, och utanför den gick en korridor, som upplystes av ett litet spetsbågsfönster med små blyinfattade rutor, vilka till och med under årets allra vackraste dagar endast insläppte en svag skymningsdager. Under vintern var man nödsakad att hänga upp en lampa där ifrån klockan tre på eftermiddagen. Som denna lampa innehöll lika mycket olja såväl vinter som sommar, slocknade den inemot tiotiden på kvällen och de båda älskande kunde därför känna sig synnerligen säkra.
Ett litet förrum tapetserat med damastsiden med stora gula blommor, ett mottagningsrum i blå sammet, ett sovrum med en säng med vridna sängstolpar och cerisfärgade draperier, en spegel i silverram och två tavlor, föreställande Venus och Adonis — sådan var den bostad, som innehades av Katarinas av Medici hovdam.
Om man såg noga efter, kunde man mitt emot ett toalettbord i ett skumt hörn av rummet upptäcka en liten dörr, som förde till en liten bönkammare med en bönpall ovanför två trappsteg. I denna bönkammare hängde såsom ett slags försonande motvikt till de båda mytologiska tavlorna tre eller fyra målningar, som vittnade om den mest överspända religiositet. Mellan dessa tavlor hängde på förgyllda krokar kvinnliga vapen. På denna tid brukade nämligen kvinnorna bära vapen liksom männen och förstodo ibland att föra dem lika bra.
Aftonen efter den dag, då de nyss skildrade tilldragelserna hos mäster René ägt rum, satt madame Sauve i sitt sovrum på en soffa och berättade för Henrik om sina farhågor och om de bevis på hängivenhet hon visat den ryktbara aftonen dagen efter Bartolomeinatten, vilken Henrik såsom förut omtalats tillbragt hos sin gemål.
Henrik å sin sida gav uttryck åt sin tacksamhet. Madame de Sauve var förtjusande denna afton i sin enkla peignoir av batist, och Henrik var mer än tacksam.
Henrik satt lika drömmande som förälskad, medan han lyssnade till henne, och hon å sin sida, som på allvar blivit gripen av den kärlek Katarina befallt henne visa, betraktade honom uppmärksamt för att se om uttrycket i hans ögon stod i överensstämmelse med hans ord.
— Säg mig uppriktigt, Henrik, sade hon, under den där aftonen, som ers majestät tillbragte i drottningen av Navarras kabinett med herr de La Mole vid era fötter, sörjde ni då inte över att denna värde adelsman befann sig mellan er och drottningens sovrum?
— Jo, det gjorde jag verkligen, min älskling, svarade Henrik, ty det var absolut nödvändigt att passera genom hennes sovrum för att komma till ett annat, där jag trivs så bra och där jag just nu är så ofantligt lycklig.
Madame de Sauve log.
— Och ni har inte varit där sedan.
— Inte annat än de gånger jag talat om för er.
— Och ni kommer aldrig att gå dit utan att tala om det för mig?
— Nej, aldrig.
— Kan ni svära på det?
— Javisst, om jag ännu vore hugenott. Men min katolska religion, vars dogmer jag just håller på att lära mig, säger mig att man aldrig bör svära på någonting.
— Prat! sade madame de Sauve och skakade på huvudet.
— Men ni, Charlotte, återtog Henrik, skulle ni svara på alla mina frågor?
— Ja, helt visst, svarade den unga kvinnan. Jag har ingenting att dölja för er.
— Nåväl, hur kommer det sig då, att ni efter att ha gjort ett förtvivlat motstånd före mitt äktenskap sedan blev mindre grym mot mig, som ju inte är någonting annat än en stackars bearnare, en löjlig landsortsbo, en kung som är alldeles för fattig för att kunna underhålla en kronas glans?
— Henrik, svarade madame de Sauve, ni ber mig lösa den gåta, som alla länders vise sökt lösa under tre årtusenden. Henrik, fråga aldrig en kvinna varför hon älskar er. Nöj er med att fråga: Älskar ni mig?
— Älskar ni mig, Charlotte? frågade Henrik.
— Jag älskar er, svarade madame de Sauve med ett förtjusande leende och lade sin vackra hand i hans.
Henrik höll kvar den.
— Men antag nu, återtog han, att jag skulle ha funnit svaret på denna gåta, som filosoferna förgäves sökt lösa i tre tusen år, åtminstone i fråga om er, Charlotte?
Madame de Sauve rodnade.
— Ni älskar mig, fortfor Henrik, och följaktligen behöver jag inte fråga er om någonting mer, och jag anser mig för den lyckligaste mannen i världen. Men som ni vet fattas det alltid någonting i lyckan. Adam i sitt paradis kände sig inte fullkomligt lycklig, och därför bet han i det olycksaliga äpplet, som har skaffat oss den egenskapen att alltid nyfiket forska efter någonting som vi inte känner till. Hjälp mig, min älskling, att finna det jag forskar efter, och säg mig om det inte var drottning Katarina som först sade åt er att älska mig?
— Henrik, utbrast madame de Sauve, tala lågt, när ni talar om änkedrottningen.
— Åh prat, sade Henrik med en likgiltighet och en tillit som till och med bedrog madame de Sauve, förr kunde det nog vara på sin plats att misstro min förträffliga svärmor. Det var på den tiden då vi levde på spänd fot med varandra. Men nu, då jag är gift med hennes dotter…
— Gift med Margareta! utbrast madame de Sauve och rodnade av svartsjuka.
— Nu är det er tur att tala lågt, inföll Henrik. Nu då jag är gift med hennes dotter äro vi de bästa vänner i världen. Varför skulle man annars ha velat göra mig till katolik? Nå, jag har nu blivit delaktig av nåden och genom den helige Bartolomeus ingripande har jag blivit katolik. Nu leva vi förtroligt tillsammans som goda vänner och som goda kristna.
— Och drottning Margareta?
— Drottning Margareta? upprepade Henrik, nåja… hon är det band som förenar oss.
— Men ni har ju sagt mig, Henrik, att drottningen av Navarra i gengäld för att jag visat mig tillgiven henne har visat sig ädelmodig mot mig. Om detta är sant, om detta ädelmod, som jag är så tacksam för, är verkligt, då är hon inte annat än ett yttre föreningsband, som lätt kan brista. Ni kan därför inte förlita er på det stödet, ty ni har inte lyckats föra någon bakom ljuset med er låtsade förtrolighet med er gemål.
— Jag förlitar mig i alla fall därpå. Det har i tre månader varit den huvudkudde, mot vilken jag kunnat sova lugnt i tre månader.
— Men då, Henrik, utropade madame de Sauve, då har ni bedragit mig, då är drottning Margareta också i verkligheten er maka.
Henrik log.
— Åh, Henrik, utbrast madame de Sauve, dessa småleenden gör mig förtvivlad och kan få mig att riva ögonen ur er, så kung ni är.
— Således lyckas jag i alla fall lura någon med den där låtsade förtroligheten, sade Henrik, eftersom det finns ögonblick då ni vill riva ögonen ur mig, så kung jag är, därför att ni tror att förtroligheten är verklig.
— Henrik, Henrik, sade madame de Sauve, jag tror inte ens Gud har reda på vad ni tänker.
— Jag tänker, min älskling, att först var det Katarina som sade åt er att älska mig och sedan var det ert eget hjärta, och att när dessa två röster tala till er så lyssnar ni bara till ert hjärtas. Jag älskar er också av hela mitt hjärta, och det är just därför jag inte vill anförtro er mina hemligheter, om jag har några, av fruktan att kompromettera er, naturligvis… för änkedrottningens vänskap är ej att lita på… den är detsamma som… en svärmors.
Det var inte så Charlotte ville ha det. Det föreföll henne som om ett tätt moln skilde henne och hennes älskade åt var gång hon ville tränga in i djupet av hans hjärta, som om en mur skilde dem åt. Därför stego tårarna upp i hennes ögon vid detta svar, och då klockan just i samma ögonblick slog tio, sade hon:
— Ers majestät, nu är det tid för mig att gå till vila. Min tjänst hos änkedrottningen börjar tidigt i morgon bittida.
— Ni jagar således bort mig i kväll, älskling? frågade Henrik,
— Jag är ledsen Henrik, och när jag är ledsen kunde ni finna mig ful, och det kunde i sin tur göra att ni inte älskar mig längre. Därför är det nog bäst att ni drar er tillbaka.
— Må vara, sade Henrik, jag skall gå om ni fordrar det, Charlotte, men… ventre-saint- gris! ni beviljar mig väl den ynnesten att vara närvarande vid er toalett?
— Men drottning Margareta, ers majestät, låter ni inte henne vänta om ni stannar kvar?
— Charlotte, sade Henrik allvarligt, vi ha kommit överens om att aldrig tala om drottningen av Navarra, men det förefaller mig som om vi i kväll inte hade talat om någonting annat än henne.
Madame de Sauve suckade och satte sig vid sitt toalettbord. Henrik tog en stol, drog den intill hennes, lade ena knät däröver och lutade sig över ryggstödet.
— Seså, min lilla Charlotte, låt mig se vad ni använder för att göra er vacker, vacker för mig. Herregud, så många saker, så många parfymkrukor, så många puderpåsar, så många flaskor och burkar!
— Det förefaller nog mycket, sade Charlotte suckande, men det är i alla fall för litet, eftersom jag ännu inte har funnit något medel att få regera ensam i ers majestäts hjärta.
— Se så, sade Henrik, låt oss nu inte komma in på politiken igen. Vad är det här för en liten fin pensel? Skall den vara till att pensla ögonbrynen på min olympiska gudinna?
— Ja, ers majestät, svarade madame de Sauve leende, ni gissade genast rätt.
— Och den här lilla elfenbenskammen?
— Den är till att bena håret med.
— Och den här lilla silverasken med ciselerat lock?
— Den har René skickat mig. Det är ett underbart smink som skall ytterligare förljuva de läppar, som ers majestät haft godheten att ibland finna ljuva.
Charlotte tog asken, utan tvivel för att visa Henrik hur man använde det underbara sminket, då en knackning på dörren till förrummet kom de båda älskande att spritta till.
— Det knackar, madame, sade Dariole och stack in huvudet genom dörrdraperiet.
— Tag reda på vem det är och kom sedan tillbaka, sade madame de Sauve.
Henrik och Charlotte sågo oroligt på varandra, och Henrik stod i begrepp att draga sig tillbaka till bönkammaren, som han redan förut flera gånger använt som gömställe, då Dariole kom tillbaka.
— Det är René, sade hon, parfymören.
Vid detta namn rynkade Henrik ögonbrynen och pressade ofrivilligt ihop läpparna.
— Skall jag visa bort honom? frågade Charlotte.
— Nej visst inte, svarade Henrik. Mäster René gör aldrig någonting utan att på förhand ha tänkt på saken. Om han kommer till er, så har han säkert något skäl därtill.
— Vill ers majestät gömma sig?
— Det aktar jag mig allt för, svarade Henrik, för mäster René, som vet allting, vet säkert också att jag är här.
— Men har inte ers majestät ett skäl att finna hans närvaro pinsam?
— Jag, sade Henrik med en ansträngning, som han trots sin stora självbehärskning inte helt och hållet förmådde dölja. Jag… nej visst inte. Vi ha visserligen stått på spänd fot, det är nog sant. Men efter Bartolomeinatten ha vi kommit varandra närmare.
— Låt honom komma in, sade madame de Sauve till Dariole.
Ögonblicket därpå inträdde René och omsvepte med en enda blick hela rummet.
Madame de Sauve satt fortfarande framför sitt toalettbord.
Henrik hade återtagit sin plats på soffan.
Charlotte satt mitt i ljuset och Henrik i skuggan.
— Madame, sade René vördnadsfullt, jag kommer för att be om ursäkt.
— För vad då? frågade madame de Sauve.
— För att jag för längesedan lovade göra i ordning något för madames vackra läppar, och för att…
— Och för att ni inte har hållit ert löfte förrän i dag, inte sant? inföll Charlotte.
— Förrän i dag! upprepade René.
— Ja, i dag eller närmare bestämt i kväll fick jag den här asken, som ni skickat mig.
— Javisst, sade René och betraktade med en egendomlig blick den lilla asken med smink, som låg på madame de Sauves toalettbord och som fullständigt liknade dem han hade i sin butik.
— Jag anade det, mumlade han för sig själv och frågade därpå: Har ni använt det?
— Inte ännu. Jag stod just i begrepp att försöka det, då ni kom.
Renés ansikte antog ett drömmande uttryck som ej undgick Henrik.
— Vad är det åt er, René? frågade han.
— Ingenting, ers majestät, svarade parfymören. Jag stod bara och väntade i all ödmjukhet på att ers majestät skulle tala till mig, innan jag tar avsked av madame.
— Jaså, sade Henrik leende. Ni behöver kanske mitt ord på att det är med nöje jag ser er?
René såg sig omkring, som om han ville undersöka, om tapeter och dörrar hade öron, och ställde sig därpå så att han på en och samma gång stod vänd mot madame de Sauve och Henrik.
— Jag vet inte, sade han.
Henriks underbara instinkt, som ledde honom under den första delen av hans liv genom alla de faror som omgåvo honom, sade honom nu, att det i detta ögonblick försiggick liksom en strid i florentinarens själ. Han satt kvar i skuggan, medan florentinarens ansikte var helt och hållet belyst.
— Att ni är här så här dags, René? sade han.
— Skulle jag vara nog olycklig att ha kommit olägligt för ers majestät? frågade parfymören och tog ett steg tillbaka.
— Nej visst inte. Det är bara en sak jag skulle vilja veta.
— Vilken då, ers majestät?
— Trodde ni, att ni skulle träffa mig här?
— Jag var säker på det.
— Ni sökte mig således?
— Jag gläder mig åtminstone åt att se ers majestät.
— Ni har någonting att säga mig, återtog Henrik.
— Det kan hända, ers majestät, svarade René.
Charlotte rodnade. Hon var orolig för att det avslöjande som parfymören tycktes vilja göra skulle gälla hennes uppförande gentemot Henrik. Hon låtsades därför som om hon varit så upptagen av sin toalett att hon ingenting hört, och avbröt samtalet.
— Ni är verkligen en utmärkt människa, René, sade hon och öppnade asken med sminket, det här sminket har en underbar färg, och eftersom ni nu är här, skall jag i gengäld visa er hur det tar sig ut.
Därmed doppade hon fingret i det röda sminket för att stryka det på läpparna.
René ryckte till.
Baronessan förde leende fingret mot sina läppar.
René bleknade.
Henrik, som alltjämt satt i skuggan, betraktade hela scenen med skarpa och glödande ögon och gav akt på hennes rörelser och parfymörens sinnesrörelse.
Charlottes hand var redan helt nära hennes läppar, då René grep henne i armen, i samma ögonblick som Henrik reste sig upp för att göra detsamma.
Henrik sjönk åter ljudlöst ned på soffan.
— Ett ögonblick, madame, sade René med ett tvunget leende, men man kan inte använda det där preparatet utan att följa vissa föreskrifter.
— Och vem skall ge mig dem?
— Jag.
— När då?
— Så fort jag har sagt vad jag har att säga till hans majestät konungen av Navarra.
Charlotte spärrade upp ögonen. Hon förstod inte det minsta av detta underliga tal. Helt häpen stod hon där med sminkburken i ena handen och såg på det röda sminket på den andras pekfinger.
Henrik steg upp, fattade hennes hand och gjorde en rörelse som om han ville föra den till sina läppar.
— Ett ögonblick, inföll René hastigt, ett ögonblick. Madame, jag ber er först värdigas tvätta era händer med en neapolitansk tvål, som jag glömde skicka er på samma gång som sminket och som jag har den äran att nu föra med mig.
Därmed tog han fram ur ett silverfordral en grönaktig tvål, som han lade i ett fat av förgyllt silver, hällde vatten däröver och höll knäböjande fram fatet för madame de Sauve.
— Sannerligen, mäster René, jag känner knappt igen er, sade Henrik, ni är mera galant än alla narrarna vid hovet tillsammans.
— Åh, vilken härlig arom, utbrast Charlotte och gned händerna med det pärlemorfärgade löddret från den parfymerade tvålen.
René fullgjorde sin kavaljerstjänst ända till slutet. Han räckte fram en handduk av fint frisiskt tyg och madame de Sauve torkade händerna.
— Nu ers majestät, är det ej längre någonting som hindrar, sade florentinaren.
Charlotte räckte Henrik sin hand och han kysste den, och medan hon vände sig om till hälften på sin stol för att höra på vad René hade att säga, satte sig Henrik åter på soffan, mer än någonsin övertygad om att det var någonting högst ovanligt som försiggick i florentinarens själ.
— Nå?… sade Charlotte.
Florentinaren tycktes samla all sin beslutsamhet och vände sig mot Henrik.