Drottning Margot/Kapitel 33
| ← XXXI. Jakten |
|
XXXIV. Kung Karl IX:s tacksamhet → |
XXXIII.
BRODERSKAP.
Henrik hade genom sitt ingripande gjort mer än räddat en människas liv. Han hade hindrat tre kungariken att byta monarker.
Om Karl IX hade dödats, skulle nämligen hertigen av Anjou ha blivit Frankrikes konung och hertigen av Alencon sannolikt Polens. Vad Henrik av Navarra beträffar, är det sannolikt att hertigen av Anjou som madame Condés älskare skulle ha bortgivit Navarras krona till hennes gemål som belöning för hustruns tillmötesgående.
I alla dessa stora förändringar skulle intet ha medfört någon fördel för Henrik. Han skulle endast ha fått en ny härskare, det är allt. Och i stället för Karl, som tolererade honom, skulle Frankrikes tron intagas av hertigen av Anjou, som var ett huvud och ett hjärta med sin mor, som svurit att döda honom och som säkerligen också skulle ha hållit sin ed.
Alla dessa tankar hade genomilat Henriks hjärna det ögonblick då vildsvinet rusade på Karl, och av vad som förut berättats framgår, att hans blixtsnabba reflexion lett till den slutsatsen, att hans eget liv berodde av Karl IX:s.
Karl hade räddats tack vare en hängivenhet, vars innersta motiv han inte hade en aning om.
Margareta däremot hade förstått allt, och hon hade beundrat Henriks underbara mod, vilket liksom blixten endast lyste i stormen.
Olyckligtvis var det emellertid ej nog med att ha undgått hertigens av Anjou herravälde. Henrik ville också bli konung själv. Det gällde därför för honom att tävla om Navarras tron med hertigen av Alencon och prinsen av Condé. Och det gällde framför allt att lämna hovet, där han ständigt vandrade som mellan två avgrunder, och att lämna det under beskydd av en prins av blodet.
Henrik övertänkte på hemvägen noga situationen. Då man kom fram till Louvren var hans plan färdig.
Utan att ta av sig jaktstövlarna, utan precis sådan som han var, dammig och överstänkt av blod, begav han sig raka vägen till hertigen av Alencon, vilken upprörd vandrade fram och tillbaka i sitt rum.
Då hertigen fick se honom gjorda han en rörelse av överraskning.
— Ja, sade Henrik och fattade båda hans händer, ja, min käre svåger, jag förstår nog att ni är ond på mig därför att jag var den förste som fäste konungens uppmärksamhet på att er kula träffat hans häst i stället för vildsvinet, som ni hade önskat. Men det var omöjligt för mig att återhålla ett utrop av överraskning. För resten skulle kungen i alla fall till sist ha märkt det, eller hur?
— Jovisst, utan tvivel, mumlade Alencon. Men jag kan i alla fall inte förstå annat än att det var ett slags angivelse som tillkommit i elak avsikt. Och som ni såg lyckades ni därigenom komma min bror Karl att misstänka mina avsikter och framkalla ett moln mellan oss.
— Vi skola återkomma till den saken om en stund. Vad beträffar frågan om jag hyser goda eller onda avsikter gentemot er, vill jag genast låta er själv döma därom.
— Gott, svarade hertigen av Alencon med sin vanliga återhållsamhet. Jag skall höra er, Henrik.
— När jag har talat till punkt, så kommer ni själv att få se vilka mina avsikter äro, ty jag kommer att utan minsta förbehållsamhet och försiktighet göra sådana avslöjanden, att ni sedan endast bara behöver säga ett enda ord för att störta mig.
— Vad skulle det vara? frågade hertigen, som började känna sig helt förbryllad.
— Emellertid, fortfor Henrik, var det inte utan en långvarig tvekan som jag beslöt att tala med er om den sak som fört mig hit, i synnerhet efter det sätt varpå ni slog dövörat till i dag.
— Sannerligen jag vet vad ni talar om, sade hertigen bleknande.
— Min käre svåger, era intressen ligga mig alltför mycket om hjärtat för att jag inte skulle underrätta er om, att hugenotterna ha gjort vissa hänvändelser till mig.
— Hänvändelser, upprepade hertigen, vilka hänvändelser?
— Den ena av dem framfördes av herr de Mouy de Saint-Phale, son till den tappre de Mouy som mördades av Maurevel, ni vet…
— Ja.
— Nåväl, han kom med fara för sitt eget liv hit för att övertyga mig om att jag var en fånge.
— Jaså… och vad svarade ni honom.
— Ni vet ju, min käre svåger, att jag varmt håller av Karl, som har räddat mitt liv, och att änkedrottningen är mig i min egen mors ställe. Jag tillbakavisade därför alla de erbjudanden han gjorde mig.
— Vad var det för erbjudanden?
— Hugenotterna vilja återupprätta Navarras tron, och som denna tron ju i själva verket tillkommer mig genom arv, erbjödo de mig den.
— Jaså, och herr de Mouy tog emot ert avvisande svar?
— Formellt… Men sedan… fortsatte Henrik.
— Har ni ångrat er?
— Nej, jag har endast tyckt mig märka att herr de Mouy i sitt missnöje över mig vänt sig till annat håll med sina planer.
— Vart då? frågade hertig rån livligt.
— Det vet jag inte. Möjligen till prinsen av Condé.
— Ja, det är nog troligt, instämde hertigen.
— För resten har jag ett osvikligt medel att få reda på vem det är som han valt till överhuvud, sade Henrik.
Hertig Frans blev alldeles askgrå i ansiktet.
— Men nu är det så, återtog Henrik, att hugenotterna äro splittrade sinsemellan. De Mouy är nog både präktig och lojal, men han representerar i alla fall bara hälften av partiet. Och den andra delen därav, som inte alls är att förakta, har inte förlorat hoppet om att kunna sätta på tronen den Henrik av Navarra, som visserligen tvekat i början men som kan ångra sig sedan.
— Verkligen?
— Å, det ser jag dagligen bevis på. Observerade ni vilka det var som bildade den trupp, vilken slöt sig till oss under jakten?
— Ja, det var omvända adelsmän.
— Ni såg anföraren för truppen göra ett tecken åt mig. Kände ni igen honom?
— Ja, vicomte de Turenne.
— Och förstod ni vad det var de ville mig?
— Ja, de föreslogo er att fly.
— I så fall, fortfor Henrik, måste det väl vara klart för er, att det finns ett annat parti, som vill någonting annat än herr de Mouy. Och det partiet är mycket mäktigt, skall jag säga er. Därför måste de båda partierna förenas, om man vill lyckas. Sammansvärjningen går framåt, trupperna äro bestämda och man väntar bara på en signal. I denna svåra situation, som kräver ett raskt beslut av mig har jag vacklat mellan två vägar. Jag skall framlägga dem för er som för en vän.
— Säg hellre: som för en bror.
— Nåväl då, som för en bror, upprepade Henrik.
— Tala då, jag är idel öra.
— Först vill jag förklara för er mitt själstillstånd, min käre Frans. Jag hyser ingen önskan, ingen ärelystnad, och jag har ingen som helst förmåga. Jag är en adelsman från landet, fattig, sinnlig och utan stora pretentioner. Konspiratörens yrke är för mig förenat med allt för många obehag för att jag skulle kunna underkasta mig dem ens för hoppet om en kungakrona.
— Åh, min svåger, invände hertig Frans, ni gör er själv orätt.
— Det är i alla fall så som jag säger, återtog Henrik, och om jag trodde mig äga en verklig vän, skulle jag åt honom avstå den makt och myndighet som man vill ge mig i det parti som fäst sig vid mig. Men, tillade han med en suck, jag har ingen.
— Kanhända ändå. Ni misstar er helt säkert.
— Nej, ventre-saint-gris! utropade Henrik. Med undantag av er, min svåger, vet jag ingen som är fäst vid mig. Och därför, hellre än att lämna fritt spelrum åt en konspiration, som kanske skulle bli till fördel åt någon ovärdig… så tror jag verkligen att jag föredrar att underrätta kungen om vad som försiggår. Jag vill inte nämna några namn eller orter eller data, men jag kan förebygga en katastrof.
— Herregud, utropade hertigen, som inte kunde dölja sin förskräckelse, vad är det ni säger!… Ni som varit partiets enda hopp efter amiralens död, ni, en omvänd katolik, dåligt omvänd, efter vad man trodde åtminstone, ni skulle sätta kniven på strupen på era egna. Henrik, Henrik, vet ni inte att om ni gör så, då utlämnar ni alla rikets kalvinister till en andra bartolomeinatt? Vet ni inte att Katarina bara väntar på ett dylikt tillfälle att göra slut på alla dem som överlevde den första?
Darrande, bleknande och rodnande om vartannat tryckte hertigen Henriks hand för att bönfalla honom att avstå från ett så fördärvbringande beslut.
— Vad nu? sade Henrik med förträffligt spelad förvåning, tror ni verkligen att det skulle föra med sig så många olyckor? Om jag finge konungens ord, så skulle jag väl i alla fall kunna skydda de oförsiktiga.
— Kung Karl IX:s ord! Hade inte amiralen det? Hade inte Teligny det? Hade inte ni själv det? Hör på, Henrik, det är jag som säger det, bringa inte fördärv över dem, och inte bara över dem utan även över alla som direkt eller indirekt haft förbindelser med dem.
Henrik låtsades tänka efter ett ögonblick.
— Om jag hade varit en furste av betydenhet vid hovet, sade han, skulle jag ha handlat annorlunda. Om jag till exempel hade varit i ert ställe, en prins av blodet, en arvinge till kronan, efter allt att döma…
Hertigen skakade ironiskt på huvudet.
— I mitt ställe, upprepade han, vad skulle ni göra?
— I ert ställe svarade Henrik, skulle jag ställa mig i spetsen för rörelsen och leda den. Då skulle mitt namn och mitt anseende svara för mina anhängares liv, och jag skulle först och främst för egen räkning och även för konungens draga nytta av ett företag som kan bli till en stor olycka för Frankrike.
Hertigen lyssnade till dessa ord med en glädje, som uttrycktes av varje muskel i hans ansikte.
— Tror ni verkligen, att den utvägen vore möjlig, och att den skulle förskona oss från alla de olyckor ni förutser.
— Om jag tror det! sade Henrik. Hugenotterna äro fästa vid er, ert måttfulla uppträdande, er på en gång upphöjda och intressanta ställning och slutligen den välvilja, som ni alltid visat hugenotterna göra att de måste tjäna er.
— Men, invände hertigen, det råder ju splittring inom partiet. De som äro era anhängare äro ju inte mina.
— Jag är säker på att kunna övertala dem, och det av två skäl.
— Vilka då?
— För det första på grund av det förtroende som deras ledare hysa för mig. Och vidare kan jag skrämma dem med att ers höghet känner deras namn…
— Men vem skall ge mig dessa namn?
— Jag, ventre-saint-gris!
— Skulle ni verkligen göra det?
— Hör på, Frans, sade Henrik, jag har redan sagt er att jag inte håller av någon annan än er vid hela hovet. Detta kommer sig utan tvivel därav att ni är förföljd liksom jag, och vidare hyser också min gemål en tillgivenhet utan like för er.
Frans rodnade av tillfredsställelse.
— Tro mig, min svåger, fortfor Henrik, och tag hand om den här saken, regera över Navarra, och om ni bara vill unna mig en plats vid ert bord och en bra skog att jaga i, så skulle jag känna mig lycklig.
— Regera över Navarra, upprepade hertigen, men…
— Om hertigen av Anjou blir konung i Polen, inte sant? Jag avslutar er tankegång.
Hertigen såg med en viss förskräckelse på Henrik.
— Nåväl, hör då på, Frans, fortfor Henrik, och lägg märke till mina ord. Det är just med tanke på detta antagande som jag talar. Om hertigen av Anjou nämligen blir kung i Polen och er bror Karl skulle dö — vilket Gud förbjude — är det inte mer än tvåhundra lieues till Paris, medan det är fyrahundra lieues från Paris till Krakau. Ni kommer således att vara här för att ta arvet i besittning just i samma ögonblick som kungen av Polen får veta att tronen är ledig. Och om ni då är nöjd med mig, Frans, då kan ni ge mig Navarras tron, som då inte kommer att vara mer än en av prydnaderna i er krona. Och då kan jag ta emot den. Det värsta som skulle kunna hända er är att nödgas stanna kvar där borta och regera och leva en famille med mig och min gemål, medan däremot här… vad är ni?… en stackars förföljd prins, en stackars tredje kungason, slav under två äldre bröder, en slav som första bästa nyck kan skicka på Bastiljen.
— Ja, ja, sade hertigen, jag förstår nog allt det där, men däremot kan jag inte begripa att ni själv avstår från den plan ni föreslår mig. Finns det då ingenting som klappar där?
Därmed lade hertigen handen mot Henriks bröst.
— Det finns två bördor, sade Henrik leende, som äro för tunga för vissa händer. Den här förmår jag inte lyfta, och fruktan för att bli trött betager mig all lust att försöka.
— Ni avstår således verkligen, Henrik?
— Det har jag sagt till de Mouy och jag upprepar det för er.
— Men under sådana omständigheter, min käre svåger, så nöjer man sig inte med att säga det, man bevisar det.
Henrik drog ett andetag som en brottare, vilken känner sin motståndares ben ge vika.
— Jag skall bevisa det, sade han, och det redan i kväll. Klockan nio skall listan på ledarna och planen vara er tillhanda.
Hertigen fattade Henriks hand och tryckte den hårt mellan sina.
I samma ögonblick inträdde Katarina, som vanligt utan att först låta anmäla sig.
— Sannerligen, sade hon, det kan man kalla vänskap och broderskap.
— Jag hoppas det, ers majestät, sade Henrik lugnt medan hertigen bleknade av ångest.
Därpå drog han sig tillbaka några steg för att ge Katarina tillfälle att tala med sin son.
Änkedrottningen tog upp ur sin väska ett synnerligen vackert smycke.
— Jag har nyss fått det här spännet från Florens, sade hon, och jag vill ge er det till ert värjgehäng.
Därpå tillade hon med låg röst:
— Om ni hör något buller i kväll hos er käre svåger Henrik, så rör er inte ur fläcken.
Frans tryckte sin mors hand och sade:
— Tillåter ni mig att visa honom den vackra gåvan?
— Gör ännu mer, ge honom den i ert och mitt namn, ty jag har beställt en till för hans räkning.
— Hör ni, Henrik, sade hertigen av Alencon, min goda mor har förärat mig det här smycket och fördubblat dess värde genom att ge mig tillåtelse att ge det åt er.
Henrik uttömde sig i beröm över det vackra smycket och utbredde sig i tacksägelser.
När han hunnit ge uttryck åt allt, sade Katarina:
— Min son, jag mår inte riktigt bra, och jag tänker lägga mig till sängs. Karl är mycket utmattad efter sitt fall och kommer att göra detsamma. Vi få därför supera var och en hos sig i kväll. Men det var sant, Henrik, jag glömde att göra er en komplimang för ert mod och er raskhet. Ni har räddat er konung och er svåger, och ni kommer att bli belönad.
— Det är jag redan, ers majestät, svarade Henrik och bugade sig.
— Genom känslan av att ni gjort er plikt, menar ni, sade Katarina. Men det är inte nog, och var säker på att Karl och jag skola tänka ut något att ge er i gengäld.
— Allt som kommer från er och min gode svåger är mig välkommet, ers majestät.
Därmed bugade sig Henrik och avlägsnade sig.
— Så där ja, min käre Frans, tänkte Henrik, när han blev ensam, nu är jag då säker på att inte behöva ge mig i väg ensam. Förut hade sammansvärjningen bara ett hjärta, nu har den också ett huvud, och det bästa är att detta huvud betryggar mitt huvud. Men det är bäst att vara på sin vakt, Katarina har förärat mig en gåva, Katarina lovar mig en belöning. Det måste ligga något djävulskap under detta. Jag skall tala med Margareta i kväll.