En krona bland flickor/Kapitel 11

←  Förbjuden frukt

En krona bland flickor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Hjärtesorger

Nupen i knoppen  →

ELVTE KAPITLET.
Hjärtesorger.

„Jag har vunnit vadet, Tom.“

„Jag vet inte utav något vad.“

„Kommer du inte ihåg, du sade att Polly skulle tröttna på sin undervisning och uppgiva sin plan inom tre månader, och jag påstod motsatsen.“

„Nå, har hon inte tröttnat?“

„Inte det minsta. Jag trodde det en tid och väntade för var dag att hon skulle komma litet lång i synen och tillstå att hon icke kunde uthärda längre. Men huru det är, har hon på senare tiden alltid varit glad och munter, arbetet tycks vara henne kärt, och den trötta utmattade blick hon hade i början har försvunnit. De tre månaderna äro förbi, så att du får allt punga ut med vadet, Tommy.“

„Får gå, då! Vad vill du ha?“

„Du kan betala det med handskar. Sådana behöver jag alltid, och pappa ser sur ut när jag begär pengar.“

Ett ögonblicks tystnad uppstod, varunder Fanny återgick till sin övning vid pianot och Tom sjönk tillbaka i det drömmeri som fängslade honom, där han satt gränsle över en stol med hakan stödd mot sina korslagda armar.

„Det tycks som Polly inte besökte oss så ofta som förr“, sade han om en stund.

„Nej, hon tycks ha mycket bråttom; hon har också fått några nya vänner, tror jag — gamla fruntimmer, syflickor och dylikt. Jag saknar henne, men jag är säker på att hon tröttnar att vara lillgammal och kommer tillbaka till mig innan kort.“

„Lita inte på det, du, min gumma.“ Någonting i Toms röst kom Fanny att vända sig och fråga:

„Vad menar du?“

„Jo, jag undrar just om inte Sydney är en av Pollys nya vänner. Har du inte märkt att hon är ovanligt munter, och månntro inte detta förklarar orsaken.“

„Nonsens!“ sade Fanny vasst.

„Jag hoppas det“, svarade Tom kallt.

„Hur har du kommit på den tanken?“ frågade Fanny och vände sig om på nytt, så att hennes ansikte blev bortskymt.

„Jo, jag möter som oftast Sydney och Polly loverande åt samma håll; hon tycks finna allting ovanligt rart, och han ser ut som om hela skapelsen vore i full fart att Pollyfieras. Underligt att du inte sett det.“

„Det har jag.“

Nu var ordningen hos Tom att synas överraskad, ty Fannys röst ljöd främmande för honom. Han betraktade henne stadigt ett ögonblick, men såg endast ett rodnande öra och ett nedböjt huvud. Ett moln gick över hans ansikte, och han lutade åter hakan mot armen med en nedslagen vissling, i det han sade för sig själv:

„Stackars Fanny! Vi sitta i klämman bägge två på en gång.“

„Tror du inte det skulle bli ett gott parti?“ frågade Fanny sedan hon mycket illa spelat en eller ett par takter.

„Jo, för Sydney.“

„Inte för Polly? Men han är ju rik, kunnig och bättre än de flesta av er, herrar odågor. Vad kan väl flickan begära bättre?“

„Vet inte, men jag tycker inte om den där tillställningen.“

„Du är väl inte litet avundsjuk, Tom?“

„Gud signe dig! Jag hyser bara ett broderligt intresse för Polly. Hon är en utmärkt flicka och borde bli gift med en missionär eller en sådan där samhällsförbättrare, så att hon kunde låta sitt ljus lysa för människorna. Jag tror inte det skulle passa för henne att bli en världsdam.“

„Det tror jag däremot, och jag hoppas hon skall få tillfälle därtill“, sade Fanny med synbar ansträngning att yttra sig vänligt.

„Det är snällt, Fanny!“ Och Tom nickade eftertryckligt liksom om hennes önskan var närmare att uppfyllas, än hon anade. „Kom ihåg“, tillade han, „jag vet ingenting, men inbillar mig bara att det är litet kurtis med i spelet. Någonting mera allvarligt är det inte.“

„Tiden får utvisa det.“ Därmed började Fanny att sjunga. Toms häst leddes fram, och han avlägsnade sig med den vanliga vänskapsbetygelsen av en sakta klappning på huvudet, i det han sade vänligt:

„Rätt så, Fanny lilla, håll dig munter, du!“ Det var just icke ett elegant sätt att uttrycka sitt deltagande, men det var uppriktigt, och Fanny tackade honom i tysthet därför, ehuru hon endast sade:

„Bryt inte halsen av dig, Tom.“

När han var borta, slutade Fannys sång lika plötsligt som den börjat, och hon satt grubblande med hastigt växlande uttryck av tvivel och oro i sitt ansikte.

„Ja, jag kan inte göra annat än vänta!“ sade hon slutligen i det hon slog ihop musikhäftet med en min av förtvivlan. „Jo, tyst“, tillade hon efter ett ögonblick. „Polly har fridag i dag. Jag kan gå och hälsa på henne, och är det verkligen något allvar med i leken, skall jag nog få veta det.“

Fanny sänkte sitt ansikte i sina händer med en liten darrning då hon yttrade detta; därefter steg hon upp, blek och beslutsam som om hon ginge till mötes en förfärlig straffdom, och påsättande sina överplagg skyndade hon bort till Polly så fort som hennes föreställning om det passande kunde tillåta.

Lördagsförmiddagen var Pollys städningsdag, och Fanny träffade henne med en näsduk på huvudet och ett stort förkläde framför sig, just som hon lade sista hand vid rengöringen av det lilla, nätta rummet, som var så friskt och rent som det kunde bli med vatten, luft och ett par händer.

„Allt klart att ta emot främmande. Jag skall bara slänga utav mig uniformen, så blir Polly pigan genast Polly husmor. Det var riktigt snällt att du kom så tidigt, tag av dig nu. Återigen en ny hatt! En sådan överdådig unge! Hur mår mamma och lilla Rosa? Skola vi inte göra en liten promenad, det är så vackert väder?“

När Polly höll upp med sin välkomsthälsning hade hon fått Fanny bredvid sig på den lilla soffan och smålog åt henne så frestande, att Fanny icke kunde hålla sig från att småle tillbaka.

„Jag kom för att se vad du haft för dig på senaste tiden. Du kommer inte och talar om det och jag började just bli orolig för dig“, sade Fanny och blickade in i de klara ögonen framför sig.

„Jag har haft så bråttom, och jag visste du inte skulle intressera dig för mina förehavanden, ty de äro inte av det slaget, du tycker om“, svarade Polly.

„Lektionerna brukade inte upptaga hela din tid. Jag tror bestämt du börjat taga lektioner, såväl som du ger sådana, miss“, sade Fanny och antog en lekfullt allvarlig min för att dölja sin verkliga ångest.

„Ja du har rätt“, svarade Polly tankfullt.

„I vad? Kärlek kanske?“

En hastig rodnad spridde sig över Pollys kinder, i det hon vände bort ansiktet och svarade skrattande:

„Nej, i vänskap och goda gärningar.“

„Ah, verkligen! Får man fråga vem som är din lärare?“

„Jag har flera än en, men miss Mills är första lärarinna.“

„Hon handleder vid goda gärningar; vem ger dig vänskapslektionerna?“

„Några förträffliga flickor, och jag önskar du kände dem. Fanny. Så skickliga och duktiga, och snälla och goda, att det alltid fröjdar mig att se dem“, utbrast Polly med hänförelse.

„Är det allt?“ Och Fanny gav henne en besynnerlig blick av blandad missräkning och lättnad.

„Ser du, jag sade att mina förehavanden inte skulle intressera dig, och jag hade allt rätt; de synas platta och prosaiska i jämförelse med dina härliga äventyr. Låt oss tala om någonting annat“, sade Polly och syntes lättad själv.

„Nej, bevara mig, vilken av våra fästmän är det som skickar oss små näpna violbuketter så tidigt på morgonen?“ frågade Fanny, som plötsligt upptäckte blomknippan i en smakfull vas på pianot.

„Han skickar mig en för var vecka, han vet att jag tycker mycket om dem“, svarade Polly och såg ditåt med en blick full av glädje och stolthet.

„Jag kunde aldrig föreställa mig att han var så tillgiven“, sade Fanny och lutade sig ned, för att lukta på blommorna och på samma gång läsa namnet på ett kort som låg bredvid dem.

„Varför skall du retas med mig, nu när du vet det? Jag talar aldrig om vår tillgivenhet för varandra, emedan dylika saker synas enfaldiga för andra. Will kan visst inte ersätta mig John, men han försöker, och jag håller innerligt av honom därför.“

„Will?“

Polly studsade, ty Fannys röst var skarp och häftig, och hennes ansikte rodnade och bleknade åter i ett ögonblick, sedan hon med en sprittning stött omkull den lilla vasen.

„Ja, naturligtvis; vem trodde du jag menade?“ frågade Polly och torkade försiktigt bort vattnet innan det skadade hennes piano.

„Det är detsamma, jag trodde bara du möjligtvis hade en liten kurtis med någon. Jag känner mig ansvarig, kan du begripa, då jag lovade din mamma att hålla efter dig. Det är nog bra med buketten. Mitt huvud värker, så att jag knappt vet vad jag gör.“

Fanny talade fort och skrattade nervöst då hon gick tillbaka till soffan, undrande om Polly narrats för henne. Polly tycktes gissa till hennes tankar, då hon såg kortet; hon vände sig till henne, höll upp det och sade med en medveten blick.

„Du trodde mr Sydney hade skickat dem? Men du misstar dig, och nästa gång du vill veta något, så var snäll och fråga rent ut. Det tycker jag bättre om än att man försöker snärja mig med tvetydigheter.“

„Seså, Polly lilla, bli inte ond, jag bara gycklade med dig. Tom hade fått i sitt dumma huvud att någonting var på färde, och jag blev naturligtvis intresserad.“

„Tom! Vad vet han eller bryr sig om mina affärer?“ frågade Polly.

„Han har mött er bägge tätt som oftast på gatan, och då han själv har en liten hjärteknipa, tog han för givet att någonting dylikt fanns mellan dig och Sydney.“

„Jag är mycket förbunden för hans intresse, men hälsa honom att det är alldeles förspillt.“

Fannys nästa sinnesyttring överraskade ånyo hennes väninna, ty då hon hade blivit betydligt lättad i sin oro, blygdes hon nästan för sig själv, och i sin förvirring tog hon sin tillflykt till en hysterisk gråt, som genast förbytte Pollys vrede i ömhet.

„Det är således detta bekymmer som gnagt henne hela vintern? Stackars Fanny! Om jag vetat det förut“, tänkte Polly och försökte lugna henne med tröstande smekningar, inandningar av eau de cologne och deltagande anmärkningar över huvudvärken, sorgfälligt undvikande alla häntydningar på den andra kvinnliga krämpan, hjärtängslan.

„Seså, nu känner jag mig bättre. Jag har en tid haft behov av att gråta ut, och nu är det bra igen. Bry dig inte om det, Polly, jag är trött och nervös; jag har dansat för mycket på senare tiden, och indigestionen har förstört mitt goda lynne“, sade Fanny i det hon torkade sina ögon och skrattade.

„Ja visst, du behöver vila och omhuldande, och jag som ger mig till att banna dig, när jag borde vara extra vänlig. Säg nu, vad kan jag göra för dig?“ frågade Polly med en min av självförebråelse.

„Prata med mig och tala om allt som rör dig. Du tycks inte ha så mycket som tynger dig, som andra. Hur kommer det till?“ — Och Fanny såg upp med fuktiga ögon och en längtande blick på Polly, som baddade hennes huvud med eau de cologne.

„Jo“, svarade Polly långsamt, „jag försöker att se allting från den ljusa sidan, och det lättar betydligt. Ack, du kan aldrig tro huru mycket gott och glädjande, man kan upphämta ur de vardagligaste saker, bara man tager dem rätt.“

„Jag förstår det inte“, sade Fanny nedslaget.

„Du kan lära det; så har jag gjort. Jag brukade också jämra mig och våndades förskräckligt, och blev så olycklig, att jag inte var i stånd till någonting. Jag gör det ännu ibland mer än jag borde, men jag försöker att låta bli och finner att det blir allt lättare. Höj dig över dina bekymmer, då de äro till hälften avhulpna, säger miss Mills.“

„Ja, men allting är så motigt och förargligt“, sade Fanny otåligt.

„Men vad i all världen har du att beklaga dig över?“ frågade Polly.

„En mängd saker“, började Fanny, men avbröt sig, ty, hur det var, blygdes hon ändå att tillstå det hon var ledsen, därför att hon inte kunde få ett nytt pälsgarnityr, fara till Paris på våren och få mr Sydney att älska henne. Hon tillgrep därför någonting lämpligare och sade med förtvivlad ton:

„Mamma är så krassig, Tom och Trix träta beständigt, Rosa blir för varje dag alltmer och mer självsvåldig, och pappa är nedbruten av sina affärer.“

„Det är ett ledsamt sakernas tillstånd, men ingenting särdeles farligt. Kan du inte hjälpa under på något håll? Det skulle säkert göra gott överallt.“

„Nej, jag har inga anlag för att handla, fastän jag ser, vad som borde göras.“

„Nå, så jämra dig inte däröver då; försök att vara lycklig själv, om du kan; det skulle glädja de andra, att se dig glad.“

„Ja, håll dig munter bara, sade Tom också; men kära du, hur skall man kunna det, när allting är dumt och tråkigt?“

„Om någonsin en flicka behöver arbete, så är det du!“ utbrast Polly. „Du började att vara en ung dam så tidigt, att du är alldeles uttröttad vid tjugutvå år. Om du bara ville taga dig till med någonting, skulle du åtminstone få se huru mycken talang och viljekraft du verkligen har.“

„Jag känner en hel mängd flickor, som liksom jag äro alldeles uttråkade på livet i stora världen, men inte veta vad de skola gripa till i dess ställe. Jag skulle gärna vilja resa, men pappa säger han har inte råd, och jag får väl fortfarande släpa mig fram så gott jag kan.“

„Jag riktigt beklagar er, rika flickor, som ha så många resurser och inte tycks förstå använda dem. Det är mycket möjligt att jag vore lika illa däran i ert ställe, men nog tycker jag nu att jag skulle kunna vara både lycklig och verksam med pengar fullt upp.“

„Det är du ändå. Seså, jag vill inte jämra mig längre. Låt oss göra en ordentlig promenad och gå nu inte och skvallra om att jag kommer hit och grinar som en barnunge.“

„Aldrig!“ sade Polly och tog på sig hatten.