En krona bland flickor/Kapitel 10

←  Syskonliv

En krona bland flickor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Förbjuden frukt

Hjärtesorger  →

TIONDE KAPITLET.
Förbjuden frukt.

„Jag riktigt ängslas efter någonting roligt“, sade Polly för sig själv, då hon en morgon framemot vårsidan öppnade sitt fönster, då solskenet och den friska luften satte hennes blod i ett häftigt omlopp, medan hennes ögon gnistrade av ungdom, hälsa och överflödande livslust. — „Jag får verkligen lov att slå mig lös och roa mig litet: det är alldeles omöjligt att vara stadig längre. Men vad skall jag göra?“ Polly kastade brödsmulor ut till duvorna, som dagligen kommo för att matas, och medan hon betraktade deras glänsande halsar och rosenröda fötter, bråkade hon sin hjärna för att hitta på något ovanligt förtjusande sätt att roa sig, ty hon hade så länge hållit sina livsandar innestängda, att de befunno sig i ett tillstånd av tygellös upphetsning.

„Jag skall gå på operan“, underrättade hon duvorna helt plötsligt. „Det är kostsamt, det vet jag, men det är utmärkt roligt, och musiken är en sådan njutning för mig. Jaha, jag skall skaffa ett par biljetter så billiga som möjligt, skicka ett par rader till Will — stackars gosse, han behöver ett litet nöje han, såväl som jag — och så gå vi och roa oss i en vrå liksom Charles Lamb och hans syster brukade göra.“

Och därmed smällde Polly igen fönstret till sina små, söta pensionärers ledsnad och började flyga omkring helt ivrigt, sjungande och pratande för sig själv, liksom det varit henne omöjligt att hålla sig stilla. Hon begav sig ut tidigt till sin första lektion för att hinna köpa biljetter, i hopp att, i det hon stack en femdollarssedel i fickan, de skulle icke vara alltför dyra, ty hon kände på sig att hon icke skulle kunna motstå frestelsen. Men hon slapp undan någon själskamp, ty när hon kom fram, trängdes en mängd ivriga köpare kring biljettluckan, och av de missnöjda ansikten, som vände sig därifrån, kunde Polly sluta att det icke fanns någon förhoppning för henne.

„Nå, stor sak! Jag går väl någon annanstans, ty roligt skall jag ha“, sade hon med orygglig beslutsamhet, ty missräkningen tycktes endast egga hennes håg. Men affischerna hade ingenting lockande att erbjuda, och hon blev tvungen att gå till sitt arbete med pengarna brännande i hennes ficka, och alla möjliga förslag i huvudet. I stället för att gå hem till middagen, gick hon och tog sig en glace, i det hon bemödade sig att känna sig glad och festligt stämd på egen hand. Det misslyckades emellertid i det närmaste, och efter en tur kring tavelgallerierna gick hon att ge Rosa en lektion, ehuru det föll sig litet hårt att lägga band på sin längtan och åter sänka sig ned till en stadig musiklärarinna.

Lyckligtvis skulle hon icke länge behöva lägga band på sina känslor, ty det första Fanny yttrade var:

„Nå, följer du med?“

„Vart?“

„Har du inte fått min biljett?“

„Jag har inte varit hemma till middagen.“

„Tom vill att vi skola följa med på operan i kväll och — —“

Längre hann icke Fanny, ty Polly uppgav ett litet anskri av hänryckning och slog ihop händerna.

„Om jag följer med? Naturligtvis! Jag har varit utom mig av längtan att få gå hela dagen; försökte få biljetter i morse men lyckades inte; gått och grämt mig däröver ända sen, och nu — o, så härligt!“ Och Polly kunde inte låta bli att göra ett skutt av förtjusning, ty glädjen och överraskningen gjorde henne nästan huvudyr.

„Nå, då kommer du hit till te, så kläda vi oss tillsammans och göra helt vackert sällskap med Tom, som i dag är i ett gudomligt lynne.“

„Jag får lov att springa hem och hämta mina saker“, sade Polly, och beslöt på fläcken att köpa sig ett par de vackraste handskar som fanns i staden.

„Du skall få min vita kappa och vad du annars kan behöva för småsaker. Tom vill gärna ha heder av sina fruntimmer, skall du veta“, sade Fanny och gick att taga sig en liten lur.

Polly beslöt genast att icke låna Beckys bästa hatt såsom hon först ämnat, utan göra sig en ny, ty i hennes närvarande upprymda sinnesstämning syntes henne ingenting för mycket slösaktigt i betraktande av tillfällets högtidlighet. Jag är rädd att Rosas lektion icke var så grundlig som den borde, ty Pollys huvud var ett kaos av hattar, handskar, teaterkappor och solfjädrar, så att Rosa fumlade sig genom, mördande tiden och melodierna alldeles godtyckligt. Så snart lektionen var slut, skyndade Polly bort och köpte icke blott handskar, utan en hattstomme, ett stycke flor och en blekröd crèperosett, som i flera veckor frestat henne i ett bodfönster; därefter skyndade hon hem och satte sig att arbeta med en tankspridd modesömmerskas hela skicklighet och fingerfärdighet.

„Jag slösar som en vanvetting, är jag rädd, men attacken här kommit över mig, och jag skall leva en vecka på vatten och bröd för att ta igen skadan. Jag måste göra mig trevlig, ty Tom bjuder mig sällan och bör bli belåten när han gör det. Jag skall för en enda gång göra som andra flickor och roa mig utan att tänka på vad som är rätt eller orätt. Nu får jag lov att ha ett skärt band att knyta den med, och sedan är den i ordning, så att jag hinner att stryka min bästa krage“, sade hon och vände upp och ned på sina askar, för att få rätt på det nödvändiga bandet, med denna förtjusande brådska, som regerar unga fruntimmer vid dylika tillfällen.

Det är min enskilda åsikt att det lilla bryderi och besvär vi, obemedlade flickor, först måste underkasta oss, giva ett ökat behag åt vårt nöje, när vi äntligen njuta det. Detta förhållande torde även förklara den hänryckta sinnesstämning, vari Polly befann sig, då hon, efter att ha sytt sin hatt, tvättat, strukit sitt bästa garnityr, blankat sina kängor och lagat sin solfjäder, slutligen lik Consuleo „klädde sig i en anspråkslös dräkt av svart siden“, och med de mindre prydnaderna inslagna i ett papper begav sig på vägen till Shaws, samt fann det svårt att gå lugnt, då hjärtat hoppade i bröstet på henne.

Rosa satt händelsevis och spelade en polkett i förmaket, då Polly hoppade in i rummet med så synbar danslust, att Tom, som var närvarande, omöjligt kunde avhålla sig från att fatta henne om livet och svänga omkring med henne i de mest yrande virvlar, till dess Rosas fingrar började tröttna.

„Det var härligt! O, Tom, tusen tack för din bjudning i afton! Jag känner mig livad för någonting riktigt roligt“, utbrast Polly, då hon stannade med hatten hängande bak i nacken och håret i ett skick, som hon varit ute för en stormvind.

„Det gläder mig att höra. Jag kände själv någonting dylikt och tänkte vi skulle ha en liten glad tillställning alldeles en famille“, sade Tom, och tycktes mycket nöjd med hennes förtjusning.

„Är Trix sjuk?“ frågade Polly.

„Hon har farit till Newyork på en vecka.“

„Aha, när katten är borta dansa råttorna på bordet.“

„Alldeles; kom så ta vi oss en sväng till“

Men innan de hunno komma i gång, traskade en liten hund ut genom rummet med ett paket i munnen, och vid denna rysliga syn slog Polly ihop händerna med ett förtvivlans anskri:

„Min hatt! O, min hatt!“

„Vad? Vad? Vilken?“ Och Tom tittade sig omkring i yttersta förvirring.

„Snip tog den. Rädda den! Rädda den!“

„Bums!“ Och Tom satte efter honom med mera iver än urskillning.

Snip, som synbarligen tog saken som en lek, enkom tillställd för hans räkning, fann jakten utomordentligt rolig och skumpade omkring hela huset, skakande det dyrbara paketet som en råtta, medan hans husbonde sprang efter och visslade, lockade och hutade åt honom utan framgång. Polly följde efter, förtärd av ångest, och Rosa skrattade så, att mrs Shaw skickade ned och lät fråga vem som fått slag. Ett ynkligt gnäll från de nedre regionerna tillkänagav slutligen att tjuven var gripen, och Tom uppträdde, med Snip vid nacken i ena handen och Pollys dyrbara hatt i den andra.

„Den lilla kanaljen skulle just till att slita sönder den, när jag nöp honom. Jag är rädd att han ätit upp den ena av dina handskar; jag kan inte få rätt på den, och den här är också illa tilltygad“, sade Tom och ryckte den söndertuggade handsken från Snip, som fortfarande envisades att få behålla den.

„Det är rätt åt mig“, sade Polly och jämrade sig. „Jag skulle aldrig ha köpt dem, om jag gjort rätt, men jag skulle slå på stort i kväll, kan tänka, och det här är nu straffet för mitt överflöd.“

„Var det någonting annat?“

„Bara mina bästa manschetter och kragar; de ligga troligtvis i kollåren“, sade Polly med förtvivlans lugn.

„Jag såg några små vita saker på golvet i matsalen, när jag jagade igenom den. Gå efter dem, Rosa, så skola vi hjälpa upp skadan“, sade Tom och stängde in brottslingen i en skrubb, där han helt beskedligt kröp ihop och somnade.

„De äro inte alls skadade“, förklarade Rosa, i det hon återställde de förlorade skatterna.

„Inte min hatt heller, för vilket jag är ytterst tacksam“, sade Polly, sedan hon undersökt den med en sorgfällighet, som kom Toms ögon att tindra.

„Jag också, ty det förefaller mig som om den vore en liten ovanligt ’nobbig’ tingest“; sade han gillande. Tom hade en svaghet för blekröda rosor, och kanske Polly visste det.

„Jag fruktar den är för ljus“, sade hon med en tvivlande blick.

„Inte alls; litet brudaktig, så där. Måtte kläda dig utmärkt; sätt på den få vi se.“

„Nej, inte för allt i världen, med håret hängande så här. Titta inte på mig förrän jag är färdig, och tala inte om för någon hur jag ställt till. Jag tror jag måste vara litet förryckt i kväll“, sade Polly i det hon samlade ihop sina räddade effekter och lagade sig till att gå och taga reda på Fanny.

„Ett sådant där månadsraseri klär dig, Polly; du får lov att göra om det“, svarade Tom, i det han följde henne med ögonen då hon avlägsnade sig skrattande och ännu vackrare med håret i oordning. „Kläd den flickan riktigt fint, så blir hon en förtrollande farlig skönhet“, tillade Tom till Rosa med sänkt ton, då han tog henne under armen och förde henne in i förmaket.

Polly hörde det och beslöt genast att bli så „förtrollande och farlig“ som hennes medel kunde tillåta, „bara för en enda kväll“, tänkte hon, då hon tittade över balustraden och såg med glädje att dansen och jakten efter Snip drivit „snobben“ ur Toms eleganta yttre.

Vännerna hade en enskild „kopp te“ däruppe, vilket Polly betraktade såsom höjden av överflöd; varefter bägge togo var sin spegel och började fiffa sig framför den av hjärtans lust. Polly gjorde denna afton sin toalett med ett allvar som var förtjusande att åse. Då hon kände sig i ett djärvt lynne, befriade hon sitt vackra hår ur flätorna, varuti hon vanligen bar det, och lät lockarna utbreda sig i hela deras bruna överflöd, särskilt några farliga små vid tinningarna och pannan. Påsättandet av de räddade manschetterna och kragen skedde med den yttersta omsorg, likaså anbringandet av en liten bit musch strax till vänster vid gropen i hennes kind, ett ovanligt koketteri som Polly aldrig skulle tillåtit sig, om hon icke haft en ursäkt därför i en nästan osynlig skråma. Den vita, dunkantade kappan påtogs med passande värdighet och draperades med mycket fram- och tillbakagående framför spegeln, varvid bärarinnan efterhärmade det äkta boston-sättet att gå med armbågarna bakut, axlarna fram, en böjning och ett hasande, samt då och då ett litet skutt för ombytes skull. Men när den där hatten kom på, måste Polly verkligen hålla andan, till dess den satt säkert på sin plats, och den blekröda rosen prunkade över hårets mjuka vågor med vad Fanny kallade en "förtjusande effekt“. Under så gynnsamma förhållanden kunde Polly omöjligen avstå från lånet av ett par guldarmband och Fannys vita solfjäder med spegeln i mitten.

„Jag kan stoppa dem i fickan, om jag känner att jag är för grann“, sade Polly, då hon knäppte på armbanden, men efter en eller par viftningar med solfjädern, fann hon att det skulle bliva omöjligt att taga utav dem, förrän aftonen var förbi, ty deras glans var så bländande.

Fanny lånade henne också ett par handskar som fulländade hennes klädsel, och när Tom hälsade med ett gillande utrop: „Här är en syn för gudar och människor! Vet du vad, Polly, du är verkligen bländande!“ kände hon att „roligheten“ avgjort tagit sin början.

„Tänk vad Polly skulle bli för en vacker brud!“ sade Rosa som ömsom betraktade de bägge flickorna och försökte bestämma sig huruvida hon skulle ha en blå eller vit kappa, när hon blev stor och skulle gå på operan.

„Jo, säkert! Tillåt mig gratulera, mrs Sydney“, tillade Tom med en ceremoniös bugning och en skalkaktig blick på Fanny.

„Fy! Hur kan du vara så elak?“ utbrast Polly, som blivit rödare än hennes ros.

„Om vi ämna oss på teatern i kväll, är det bäst vi ge oss av; vagnen har redan väntat en stund“, anmärkte Fanny kallt och seglade ut ur rummet med en ovanligt storståtlig hållning.

„Tycker du inte om det, Polly?“ viskade Tom medan de gingo utför trapporna.

„Jo, mycket.“

„Du gör så tusan heller!“

„Skulle jag inte det, när jag är så förtjust i musik?“

„Jag talar om Sydney.“

„Jaså, men inte jag.“

„Det är så gott du lägger an på honom.“

„Jag skall tänka på saken.“

„O, Polly, Polly, vad skall det bli utav?“

„En kullerbytta på gatan, tycks det“, svarade Polly, då hon halkade på fotsteget, och Tom stannade mitt i sitt skratt och hjälpte henne upp i vagnen, där Fanny redan tagit plats.“

„Här är glans!“ tänkte Polly då hon for framåt med samma känsla som Cendrillon erfor, då hon i pumpan åkte till sin första bal, med den skillnad, att Polly hade två prinsar att tänka på, medan stackars Cendrillon vid tillfället icke hade någon. Fanny tyckts icke hågad att prata, men Tom fortfor på ett så löjligt sätt, att Polly lät honom veta att hon icke ville höra på honom och började gnola en aria. Hon hörde likväl varje ord och beslöt att med det första låta honom få plikta för sin näsvishet genom att visa honom vad han förlorat.

De hade sina platser på raden och voro knappast i ordning förrän, genom en av dessa märkvärdiga tillfälligheter som beständigt inträffa i vår ungdom, mr Sydney och Fannys gamla vän Frank Moore intogo platserna bakom dem.

„O, din skälm! Det är din tillställning“, viskade Polly då hon vände sig om efter att hava hälsat på grannarna, och såg Tom göra en löjlig min.

„Jag ger dig mitt ord på att det inte är mitt fel. Det är attraktionslagen, förstår du väl.“

„Mig gör det ingenting, om Fanny tycker om det.“

„Hon tycks underkasta sig.“

Det gjorde hon också, ty hon samtalade och skrattade helt muntert med Frank, under det Sydney betraktade henne i smyg, liksom om han icke rätt förstod huru det kom sig att den grå puppan så plötsligt förvandlats till en vit fjäril. Det är ett bekant faktum att klädseln spelar en viktig roll i de flesta kvinnors liv, och även de mest förståndiga kunna icke undgå att medgiva understundom, att de hava en vacker klänning, ett smakfullt ordnat hår eller en hatt som låter deras fördelaktigaste ansiktspartier framträda och sätter dem i gott lynne, att tacka för mycken glädje. En stor man yttrade en gång att vad som först drog honom till hans älskade hustru, var att han sett henne i en vit muslinsklänning med en blå schal på stolskarmen bakom. Klädseln fångade hans öga, och då han stannade för att beundra den, fängslade hennes snillrika samtal hans själ, och med tiden vunno hennes behag hans hjärta. Det är icke den finaste klädsel som gör det mesta intrycket, utan den som bäst tolkar den individuella smaken och karaktären. Slugt folk inser detta, och envar rättar sig mera därefter än han måhända anar. Polly var icke särdeles slug, men hon insåg att envar fann någonting mer än vanligt tilldragande hos henne, och Toms hängivenhet, Sydneys intresse och Franks oförställda beundran tillskrev hon blygsamt den nya hatten eller, sannolikare, den förtjusande sammanställningen av kasimir, siden och svandun som i andras ögon tycktes, lik barmhärtighetens mantel, dölja en mängd synder och upphöja den lilla musiklärarinnan till rangen av en ung dam.

Polly gäckades stundom med dylika saker; men denna afton gillade hon allt utan betänklighet — hon snarare njöt därav, lät sina armband blänka i ögonen på alla karlar, och fann det vara angenämt att synas behaglig för dem. Hon glömde likväl en sak, nämligen att hennes glada lynne skänkte det största behag åt en tavla som var och en måste tycka om — en ung flicka som roade sig av hjärtans lust. Musiken och ljusskenet, klädseln och sällskapet eggade Polly och möjliggjorde mycket som hon annars aldrig kunnat tänka på att yttra eller göra. Hon koketterade icke med avsikt, men huru det var „koketterade det av sig själv“, och hon kunde icke hjälpa det, ty en gång på väg, var det svårt att stanna, så länge Tom eggade henne och Sydney såg på henne med detta nya intresse i sin blick. Pollys koketteri var en så svag efterhärmning av det som förekommer i stora världen, att Trix & C:o aldrig skulle upptäckt det, men för en nybörjare var det icke så dåligt, och Polly började den aftonen att förstå vad som gjorde det så fängslande, ty det föreföll henne som om hon plötsligt fått en alldeles ny talang och lärde sig att draga nytta därav, medveten att den var farlig, men finnande dess förnämsta tjusning just i detta förhållande.

Tom visste icke till en början var han hade henne, ehuru han tyckte förändringen särdeles fördelaktig, men slutligen tog han för givet att Polly ämnade följa hans råd och „lägga an på Sydney“, som han så behagfullt uttryckt sig. Sydney, som var en blygsam ung man, tänkte ingenting dylikt, men föreställde sig helt enkelt att lilla Polly började växa upp till en förtjusande kvinna. Han hade känt henne sedan hennes första besök och hade alltid tyckt om henne; denna vinter hade han varit intresserad för framgången av hennes planer och gjort vad han kunnat för att hjälpa henne; men aldrig förrän denna kväll hade han tänkt på möjligheten att bli förälskad i Polly. Nu började han känna att han icke fullt uppskattat sin unga vän, som var en så söt och älsklig flicka, att det vore synd om hon icke alltid skulle vara glad och vacker och få roa sig samt att hon skulle bli en utmärkt hustru, och kanske vore det på tiden att han tänkte på att gifta sig, såsom hans syster ofta sade. Dessa tankar kommo och gingo i hans huvud, medan han betraktade den vita gestalten framför sig, kände musikens förtrollning och fann alla ovanligt glada och strålande. Han hade hört operan flera gånger, men aldrig funnit den så vacker, måhända därför att han aldrig råkat ha ett ungt öppenhjärtigt ansikte så nära, som återspeglade de växlande intrycken av musiken och handlingen den skildrade, med så mycken vältalighet, att han omöjligen kunde underlåta att betrakta det. Det var därför han så ofta lutade sig ned för att tilltala henne, med ett uttryck som hon icke förstod, men som icke desto mindre behagade henne mycket.

„Slut inte ögonen, Polly; de äro så fulla av skalkaktighet att jag gärna vill se dem“, sade Tom efter ett ögonblicks fåfäng undran om hon visste huru långa och krusiga hennes ögonhår voro.

„Jag vill visst inte synas tillgjord; men musiken skildra handlingen så mycket bättre, att jag inte bryr mig om att se på spelet“, svarade Polly och hoppades att Tom icke skulle se på tårarna som hon så skickligt undertryckt.

„Jaså, men jag tycker mera om spelet; musiken är visserligen vacker, det vet jag nog, men det förefaller mig så löjligt att folk gå omkring och skrika ut sina fasansfulla hemligheter med full hals. Jag kan inte vänja mig vid det.“

„Det är därför att du har mera sunt förnuft än romantik. Jag bryr mig inte om det löjliga och längtar riktigt att få gå och trösta den där stackars flickan i hennes hjärtesorg“, sade Polly, då ridån föll efter en mycket gripande scen.

„Den där karlen är då också ett riktigt blindstyre som inte ser att flickan avgudar honom; i verkliga livet äro vi minsann inte sådana läderlappar“, anmärkte Tom som hade mycket bestämda åsikter i många ämnen, varom han kände litet eller intet, och yttrade dem mycket öppenhjärtigt.

„Å, ibland äro ni litet närsynta ändå, men kvinnorna äro vana att dölja sina känslor, och det är väl därutav det kommer, kan jag tro.“

„Det tror jag knappt. Man gör sig mycket litet besvär med att dölja sig nu för tiden; man kunde gärna tarvas litet mer ibland“, tillade Tom och tänkte på flera små blomstrande fröknar, vilkas bönfallande blickar anropat honom att icke låta dem vissna på fädernestammen.

„Jag hoppas du misstar dig; jag gissar åtminstone att det är mången som lider i hemlighet mer än man tror.“

„Vad kan ni veta om hjärtesorg?“ frågade Sydney småleende åt hennes tankfulla ton.

Polly såg upp på honom och hennes ansikte blev åter glatt, då hon svarade:

„Inte mycket; min tid är ännu inte kommen.“

„Jag kan aldrig tänka mig att du skulle gå omkring i världen med utslaget hår och sörjande en hårdhjärtad älskare“, sade Tom.

„Inte jag heller; det ligger inte i min smak.“

„Nej, miss Polly skulle låta den tysta sorgen gnaga hennes rosiga kinder och fortfara att småle, såsom det går till i novellerna; eller också blev hon barmhärtighetssyster och vårdade den hjärtlösa älskaren medan han låg i kopporna eller någon annan smittosam sjukdom, till dess hon dog som en ängel och lämnade honom åt samvetskvalens och den sena kärlekens plågor.“

Polly gav Sydney en förtretad blick då han långsamt och satiriskt yttrade detta i en ton som harmade henne mycket, ty hon avskydde att bli ansedd såsom hjärtnupen.

„Det är inte heller i min smak“, sade hon i bestämd ton, „jag skulle försöka att döda min känsla, och kunde jag det inte, skulle jag åtminstone söka att besegra den. En missräkning behöver inte göra en kvinna till en toka.“

„Inte till en gammal mamsell heller, om hon är god och vacker; kom ihåg det, och hämnas inte en tjurskalles synder på hela det övriga mankönet“, sade Tom skrattande åt hennes allvar.

„Jag tror inte det finns den minsta möjlighet att miss Polly blir någondera“, tillade Sydney med en blick som tydligen förrådde att någon stum sorg ännu icke allvarsamt skadat Pollys rosiga kinder.

„Det är Klara Bird. Jag har bara sett henne en gång sedan hon blev gift. Vad hon är vacker!“ — Och Polly gömde sig åter bakom teaterkikaren, då hon tyckte att samtalet började bli väl mycket personligt.

„Jo, det är en flicka som försökt en helt annan kur för obesvarad kärlek, än någon av dem vi nämnde. Det påstås att hon tyckte om Belles bror; han besvarade icke hennes böjelse utan for till Indien, för att fördärva sin hälsa, och Klara gifte sig därför med en man som var tjugu år äldre än hon, och tröstar sig nu med att vara den elegantaste kvinnan i staden.“

„Då förstår jag anledningen“, sade Polly då Toms långa viskning var slut.

„Till vad?“

„Till den trötta blicken i hennes ögon.“

„Den kan jag inte se“, sade Tom efter en blick genom kikaren.

„Det väntade jag icke heller.“

„Jag förstår vad ni menar; det är ganska vanligt bland fruntimmer nu för tiden“, sade Sydney och lutade sig ned över Polly axel.

„Vad är hon trött på? Den gamle herrn?“ frågade Tom.

„Och sig själv“, tillade Polly.

„Du har läst franska romaner, du; det är just hjältinnornas sätt att uttrycka sig, det där“, utbrast Tom.

„Jag har inte läst en enda; men det är tydligt att du har, min unga herre, så det är bäst du tiger.“

„Jag bryr mig inte om dem, jag gör det bara för att inte glömma min franska. Men hur har du blivit så klok, min nådiga.“

„Genom iakttagelse, sir. Det roar mig att granska ansikten, och jag ser sällan ett fullvuxet som ser riktigt lyckligt ut.“

„Det är sant för dig, Polly; det kan du inte göra heller, när jag rätt tänker på saken. Jag vet inte mer än ett som alltid ser lyckligt ut och där är det.“

„Var?“ frågade Polly intresserad.

„Titta rätt fram, så får du se det.“

Polly gjorde så, men allt vad hon såg, var sitt eget ansikte i den lilla spegeln på solfjädern, som Tom höll upp och tittade över med en munter blick.

„Ser jag lycklig ut? Det gläder mig“, Polly betraktade sig själv mycket noga.

De bägge unga männen trodde att det var av vanlig fåfänga och smålogo åt det naiva draget, men Polly såg efter någonting djupare än skönhet och var glad att hon icke fann det.

„En liten trevlig syn, Polly?“

„Hatten sitter bra, och det är allt vad jag bryr mig om. Har du någonsin sett Ulspegels konterfej?“ frågade Polly hastigt.

„Nej.“

„Nå, så där ser han ut, moderniserad“, och vändande på solfjädern visade hon honom hans eget ansikte.

„Finns det flera porträtt i ert galleri?“ frågade Sydney liksom ville han vara med om alla möjliga dårskaper.

„Ett till.“

„Vad kallar ni det?“

„Porträttet av en gentleman“, och det lilla glaset återspeglade ett förnöjt anlete för en tidrymd av två sekunder.

„Tack; det gläder mig att jag inte skämmer ut namnet“, sade Sydney och såg ned i de muntra blå ögonen, som tackade honom tyst för många små artigheter av det slag som kvinnan aldrig kan glömma.

„Mycket bra, Polly du går framåt med stora steg“, viskade Tom och klappade gillande sina gula handskar.

„Var tyst! Bevara mig, vad här är varmt!“ Och Polly såg på honom med en butter min som gjorde honom förtjust.

„Kom ut, och tag en glace; det hinna vi.“

„Fanny är så upptagen, att jag inte vill störa henne“, sade Polly, som föreställde sig att hennes väninna hade lika roligt som hon — ett stort misstag, ty Fanny ville göra effekt; och ehuru hon längtade att vända sig till dem och deltaga i deras samspråk, ville hon icke göra det, med mindre en viss person visade tecken att han saknade henne. Han gjorde det icke och Fanny fortfor att prata; inom sig harmsen över missräkningen och undrande huru Polly kunde vara så munter och självisk.

Det var förtjusande att se de små miner Polly antog, ty det föreföll henne som vore hon en annan person och spelade en roll. Hon lutade sig tillbaka, liksom försmäktande av värmen, tillät Sydney att fläkta på sig och gäldade honom för denna tjänst med en blomma ur sin bukett — allt detta roade Tom ofantligt, ehuru han fann sig en smula stött av att behandlas som en gammal vän, med vilken det icke var så noga.

„Rätt så, Polly, våga och vinna; min välsignelse har du“, viskade han, då ridån åter gick upp.

„Det hör blott med till nöjet, så att det var inte värt du skrattar, du näsvisa pojke“, viskade hon tillbaka i en ton som hon aldrig nyttjade mot Sydney.

Tom tyckte inte alldeles om det olika sätt varpå hon behandlade dem, och ordet „pojke“ sårade hans värdighet, ty han var nästan tjuguett år, och Polly borde väl bemöta honom med litet mera aktning. Sydney önskade på samma gång att han varit i Toms ställe — ung, behaglig och en så förtrogen vän, att Polly kunde hava bannat och läxat upp honom på samma förtjusande sätt som hon gjorde med Tom; medan Polly å sin sida glömde dem bägge när musiken började och lämnade dem god tid att betrakta henne och umgås med sina egna tankar.

Medan de väntade för att komma ut, när spektaklet var slut, hörde Polly huru Fanny och Tom viskade med varandra.

„Vad tror du Trix skall säga om detta?“

„Om vad?“

„Kors, om ditt uppförande i kväll.“

„Vet inte, och bryr mig inte om det; det är ju bara Polly.“

„Just därför; hon kan inte tåla Polly.“

„Ja, men jag kan; och jag inser inte varför jag inte skulle få roa mig såväl som Trix.“

„Du kommer att få alltför mycken frihet att roa dig, om du inte aktar dig. Polly har vaknat upp.“

„Det gläder mig, och även Sydney.“

„Jag talar endast om dig.“

„Besvära dig inte med mig; jag har nog den som läxar upp mig på annat håll och kan inte stå ut med mer. Kom, Polly.“

Hon tog armen som han bjöd henne, men i hemlighet kände hon sig både ledsen och förargad; ty yttrandet, ’det är bara Polly’, sårade henne djupt.

„Liksom om jag inte vore någon eller hade några känslor, utan vore till endast för att roa och arbeta för andra! Fanny och Tom misstaga sig bägge två, och jag skall visa dem att Polly är vaken“, tänkte hon harmsen. „Varför skulle jag inte få roa mig såväl som alla andra; för resten är det ju bara Tom“, tillade hon med ett bittert småleende i det hon tänkte på Trix.

„Är du trött, Polly?“ frågade Tom och lutade sig fram för att se henne i ansiktet.

„Ja, på att vara ingen.“

„Ah, men du är inte ingen; du är Polly, och bättre än det kan du aldrig bli, du må försöka aldrig så“, sade Tom varmt, ty han höll verkligen av Polly och kände detta ovanligt livligt just nu.

„Det gläder mig att du tycker det åtminstone; det är så roligt att vara omtyckt.“ Och hon såg upp med ansiktet fullkomligt klart igen.

„Jag har alltid tyckt om dig; det vet du väl, ända sen ditt första besök.“

„Ja, men du retades skamligt med mig i alla fall.“

„Det gjorde jag, men inte gör jag det nu?“

„Polly svarade icke, och Tom frågade med mera oro än ögonblicket krävde:

„Gör jag det, Polly?“

„Inte på samma sätt“, svarade hon med en ton som icke ljöd riktigt naturlig.

„Gott, jag skall aldrig göra det mera!“

„Jo, jag tackar; det lär du visst låta bli.“ Och Polly kastade en snabb blick på Sydney som gick förut med Fanny.

Tom skrattade och drog Polly närmare intill sig i folkträngseln, sägande med gäckande ömhet:

„Jaså, hon tycker inte om att man retas med henne om fästmän. Vi få väl låta bli det, då, om det är möjligt. Stackars unge! som fick sin lilla hatt stukad och sitt lilla glada lynne förstört på samma gång.“

Polly kunde icke hålla sig från att skratta och till trots för trängseln njöt hon av den långsamma promenaden från platsen till vagnen, ty Tom tog så förträfflig vård om henne, att hon var nästan ledsen när det var förbi.

De superade muntert efter hemkomsten, och Polly spelade och sjöng en burlesk aria som avlockade hennes åhörare konvulsiviska skrattsalvor, ty hon blev åter upprymd och hade beslutit att tömma nöjets bägare ända till sista droppen, innan hon återvände till vardagslivets enformighet.

„Tusen tack, jag har haft alldeles utmärkt roligt“, sade hon, när de togo godnatt av varandra.

„Jag också; skulle vi inte gå och göra om det i morgon“, sade Tom och kvarhöll handen, som han hjälpt till att befria från en envis handske.

„Nej, tack, inte på längre; för mycket nöje skulle snart skämma bort mig“, svarade Polly och skakade på huvudet.

„Det tror jag inte. God natt, ’söta miss Milton’ som Sydney kallar dig. Sov som en ängel och dröm om — jag glömde, inga försmädligheter tillåtas.“ Och Tom avlägsnade sig med en teatralisk bugning.

„Nu är det slut och förbi, alltsammans“, tänkte Polly då hon somnade efter en lång vaka. Så var det likväl icke, och Pollys nöje kostade mer än priset för handskarna och hatten, ty då hon en gång läppjat på den förbjudna frukten, måste hon även sota därför. Hon hade endast haft för avsikt att roa sig och däruti låg väl ingenting ont, men olyckligtvis hade hon dukat under för de mångfaldiga frestelser som gripa små vackra flickor och åstadkomma mera obehag för andra än för henne själv. Fannys vänskap blev kallare efter denna afton … Tom fortfor att önska det Trix vore hälften så älskvärd som Polly, och mr Sydney började bygga slott som icke hade något grundfäste.