En krona bland flickor/Kapitel 09

←  Lektioner

En krona bland flickor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Syskonliv

Förbjuden frukt  →

NIONDE KAPITLET.
Syskonliv.

Pollys lyckligaste dag var söndagen, ty Will underlät aldrig att tillbringa den hos henne. I stället för att sova längre än vanligt den dagen, var hon alltid tidigt uppe och i ordning, sysslande för att göra allting tillreds för sin gäst, ty Will kom vid frukostdags för att göra sig en glad dag tillsammans med sin syster. Will betraktade henne såsom den bästa och vackraste flicka som fanns, och som Polly väl visste att det skulle komma en tid, då han skulle finna en annan bättre och vackrare, var hon tacksam för hans goda tanke och sökte göra sig förtjänt därav. Hon gjorde därför sitt rum och sig själv så nätt och inbjudande som möjligt och sprang alltid emot honom med ett glatt ansikte och en moderlig hälsning, då han kom instövlande, rask, rödlett och munter, med det brungräddade brödet från bagarboden bredvid.

De tyckte om en god, lantlig frukost, och ingenting skänkte Polly större tillfredsställelse än att se sin store pojke plundra assietterna, tömma kaffepannan och sedan sitta och skratta åt henne över det länsade bordet. Ett annat nöje var att låta honom hjälpa sig duka utav som de brukade göra hemma, och miss Mills riktigt njöt av de skrattsalvor som åtföljde denna förrättning, ty rummet var litet och Will så stor att han tycktes vara överallt på en gång, och Polly och Askfot voro ständigt i fara för hans långa armar och ben. Sedan pysslade de om blomkrukorna, hälsade på Nicke och musicerade en stund såsom en god början på dagen, varefter de gingo i kyrkan och åto sin middag hos miss Mills, vilken alltid ansåg Will som „en förträfflig man“. Om det var vackert på eftermiddagen, gjorde de en lång promenad tillsammans utåt landet eller kring stadsgatorna, som lågo så tysta i sabbatens lugn. De flesta mötande sågo endast en ung man, litet tölpaktig och med ett barns ansikte på sin långa lekamen samt en anspråkslöst klädd, rödkindad ung kvinna som hängde vid hans arm, men de få som hade ögon att läsa romaner och små trevliga historier överallt, funno någonting tilldragande hos det unga paret och smålogo, när de gingo förbi, samt undrade om de voro älskande eller kusiner från landet som kommit för att „se sig omkring“.

Om vädret var dåligt, stannade de hemma och läste, skrevo brev, språkade om sina affärer och gåvo varandra goda råd; ty oaktat Will var tre år yngre än Polly var det honom rakt omöjligt att icke antaga en roligt vördnadsbjudande min emellanåt, sedan han blivit student. I skymningen sträckte han sig en stund på soffan medan Polly sjöng för honom, en anordning som behagade honom särdeles såsom „bekväm och hemtrevlig“. Vid niotiden packade Polly i nattsäcken hans nytvättade och nätt lagade linne jämte sådana kvarlevor av den festliga kvällsvarden som kunde transporteras, och tog avsked av honom med en kyss och många förmaningar att knäppa väl igen om halsen när han gick över bron, och se till att han var torr och varm om fötterna när han lade sig. Will skrattade åt alltsammans, upptog det nådigt och var olydig, men han tyckte i alla fall om det och begav sig utav till en ny veckas arbete, utvilad, muntrad och stärkt av den lugna, glada dagen hos Polly, ty han hade från barndomen lärt sig att tro på hemmets inflytande, och syskonen älskade varandra innerligt samt skämdes aldrig att erkänna det.

Det fanns ännu en annan person som njöt av dessa enkla söndagsnöjen lika mycket som Polly och Will. Rosa brukade skaffa sig tillåtelse att få komma till dem på te, och Polly, som gladde sig att kunna göra någonting för dem som gjort så mycket för henne, var alltid mån om att hämta den lilla på återvägen från sin promenad eller skicka Will för att följa henne i vagnen, som Rosa alltid visste att försäkra sig om, då vädret hotade att göra hennes förhoppningar om intet. Tom och Fanny skrattade åt hennes lilla vurm, men hon tröttnade icke därpå, ty hon var ensam och fann i den där lilla kammaren någonting som hon saknade i det stora huset.

Rosa var nu tolv år; ett blekt, okonstlat barn med skarpa, förståndiga ögon och en liten orolig själ, mera tänkande än någon föreställde sig. Hon var just vid den föga tilldragande ålder som utmärker sig genom en beständig kringsjuka, så att ingen visste vad man skulle göra med henne, utan hon fick slingra sig fram bäst hon kunde med sina besynnerliga nöjen och var lämnad mycket allena, ty hon gick icke i skolan, emedan hennes axlar började rundas och mrs Shaw ville inte att „hennes växt skulle bli förstörd“. Detta överensstämde förträffligt med Rosas egen önskan, och när hennes far talade om att hon åter skulle börja skolan eller skaffa henne en guvernant, fick hon alltid en förfärlig huvudvärk eller ont i ryggen eller svaghet i ögonen. Mrs Shaw skrattade däråt, men lät hennes ferier fortfara. Ingen tycktes bry sig om den stackars trubbnosiga lilla Rosa; hennes far hade alltid bråttom, hennes mor var nervös och sjuk, Fanny upptagen av sina egna affärer och Tom betraktade henne såsom de flesta unga män betrakta sina yngre systrar, eller såsom en person som var till för hans nöje och bekvämlighet, ingenting vidare. Rosa beundrade Tom av allt sitt hjärta och gjorde sig till en liten slav för honom, fullständigt belönad om han bara sade: „tack, min unge“, eller lät bli att knäppa henne på näsan eller nypa henne i örat, som han brukade göra, „alldeles som jag vore en docka eller en hund och inte hade några känslor“, sade hon stundom åt Fanny, då någon tjänst eller uppoffring blivit lönad med otack eller missaktning. Tom kom aldrig att tänka att Rosa, då hon satt och såg på honom med ett uttryck av stilla begär i sitt ansikte, längtade lika ivrigt som han förr i sin försummade barndom efter att bliva smekt och omhuldad, eller att han sårade hennes små känslor lika djupt, då han kallade henne „trubbnos“ i andras närvaro, som han själv blivit sårad när pojkarna förr kallade honom „rödluvan“. Han höll utav henne på sitt sätt, men gjorde sig aldrig besvär att visa det, så att Rosa fick dyrka honom på avstånd, rädd att förråda en tillgivenhet, som icke lät döda sig eller kallnade av all hans likgiltighet.

En snöig söndagseftermiddag låg Tom på soffan i sin favoritställning och läste „Pendennis“ för fjärde gången, rökande under tiden som en skorstenpipa. Rosa stod vid fönstret och betraktade de fallande snöflingorna med en orolig min, och slutligen lät hon höra en tung suck.

„Gör inte om det där, unge lilla, om du inte vill blåsa bort mig. Vad fattas dig?“ frågade Tom och kastade boken ifrån sig med en gäspning, som hotade att vrida käken ur led.

„Jag är rädd att jag inte kan komma till Polly“, svarade Rosa tröstlöst.

„Det kan du inte, naturligtvis; det snöar starkt, och pappa kommer inte hem med vagnen förrän i kväll. Varför snor du alltid i väg till Polly?“

„Jag tycker om det; vi ha så roligt, och Will är där, och så baka vi små plättar i plättpannan, och de sjunga, och det är så trevligt.“

„Att grädda plättar måste vara intressant. Kom och tala om alltsammans för mig.“

„Nej, du skattar bara åt mig.“

„Jag ger dig mitt ord, att jag inte gör det, om jag kan hålla mig; men jag brinner riktigt av nyfikenhet att höra vad ni har för er därborta. Du tycker ju om att höra hemligheter, och om du talar om din, skall jag vara stum som en fisk.“

„Det är ingen hemlighet, och du lär inte bry dig om det. Vill du ha en kudde till?“ tillade hon, då Tom puffade till den han hade.

„Å, det är nog med den här. Men jag kan aldrig begripa varför ni kvinnfolk alltid skall sticka tofsar och fransar på soffdynorna, så att man skall kittla sig jämt.“

„En sak som Polly brukar göra söndagskvällarna, är att ta Wills huvud i sitt knä och stryka hans panna. Det ger honom ro efter de trägna studierna, säger hon. Om du inte tycker om dynan, så kan jag ju göra så åt dig också, du ser ut att vara mera trött av studierna än Will“, sade Rosa med någon tvekan, men synbarligen önskande att visa sig tjänstaktig och älskvärd.

„Nå ja, du kan ju försöka om du vill, ty jag är förbannat trött.“ Och Tom skrattade, då han erinrade sig det rummel, som han varit med om kvällen förut.

Rosa satte sig ned med mycken tillfredsställelse, och Tom medgav att ett sidenförkläde var vida angenämare än en ruggig dyna.

„Tycker du om det?“ frågade hon efter några strykningar över hans heta panna, vars feberglöd hon trodde härleda sig från de flitiga ansträngningarna på latin och grekiska.

„Inte så illa; klappa på, du“, sade Tom nådigt, i det han tillslöt ögonen och låg så stilla att Rosa blev förtjust över framgången av sitt försök. Om en stund sade hon sakta:

„Sover du, Tom?“

„Inte långt ifrån.“

„Innan du somnar, skulle du vilja vara snäll och säga mig vad som menas med en offentlig varning?“

„Varför vill du veta det?“ frågade Tom och spärrade upp ögonen.

„Jag hörde Will tala om offentliga och enskilda, och jag tänkte fråga honom, men jag glömde, bort det.“

„Vad sade han då?“

„Jag minns inte! Det var fråga om någon, som gjort något spratt och fått en enskild, men sedan haft alla möjliga fuffens för sig och fått en eller ett par offentliga. Jag hörde inte namnet och brydde mig inte om det, men jag ville bara veta vad som menas med de där orden.“

„Jaså, Will skvallrar, tror jag?“ och Toms panna rynkades.

„Nej, det gör han inte; Polly visste av det och frågade honom.“

„Den tungusen!“ mumlade Tom och slöt ögonen ånyo, liksom om ingenting vidare vore att säga om den brottslige William.

„Jag bryr mig inte om vad det vill säga; jag tycker i alla fall om honom, och det gör Polly också.“

„Tänk, vad han är för en lycklig ost!“ sade Tom med ett komiskt klagande läte.

„Du behöver inte håna honom, för han är snäll och visar mig aktning“, utbrast hon med ett eftertryck, som narrade Tom att gapskratta.

„Han är alltid så god mot Polly och hjälper henne på med kappan och kallar henne ’sin rara Polly’ och kysser henne ’godnatt’ och tycker inte det är enfaldigt, han, så att jag önskar, jag hade en sådan bror, ja, det gör jag.“ Och helt bedrövad över att inte få gå, började Rosa visa tecken till tårar.

„Kors för tusan! Vad kommer det åt kycklingen, som purrar upp sina fjädrar och klyver näbb mot mig? Är det på det sättet Polly smeker sin utmärkte bror?“ sade Tom och skrattade fortfarande.

„Ah, jag glömde; så där, jag skall inte gråta; men jag ville så gärna gå“, sade Rosa och sväljde sina tårar samt började på nytt att stryka hans panna.

Toms häst och släde stodo visserligen i stallet, ty han tänkte fara ut till akademien på kvällen, men han låtsade icke förstå Rosas vink. Det var mindre besvärligt att ligga och säga tröstande:

„Berätta mig litet mera om den präktige pojken, det är mycket intressant.“

„Nej, det vill jag inte, men jag skall tala om hur Askfot spelar piano“, sade Rosa angelägen att utplåna minnet av sin ögonblickliga svaghet. „Polly pekar på rätta tangenten med en liten käpp, och Askfot sitter på pallen och slår med tassen på tangenterna, så att det blir en melodi. Det är så roligt att se, och Nicke flyger upp på notställaren och sjunger så mycket han orkar.“

„Det var mycket gentilt“, sade Tom i en sömnig ton.

Rosa fann att hennes konversation icke var så intressant som hon hoppats, och försökte på nytt.

„Polly tycker du är vackrare än mr Sydney.“

„Mycket förbunden.“

„Jag frågade vem hon tyckte såg bäst ut, och då svarade hon att ditt ansikte var det vackraste och hans det bästa.“

„Brukar han gå dit?“ frågade en vass röst bakom dem, och då Rosa såg sig om, varseblev hon Fanny sittande i länstolen med fötterna framför elden.

„Jag har aldrig sett honom där; han skickade upp några böcker häromdagen, och Will gycklade med henne för det.“

„Vad gjorde hon då?“ frågade Fanny.

„Hon ruskade honom.“

„Jo, det måtte varit en syn!“ Och det tycktes som om Tom gärna skulle velat se dem, men Fannys ansikte blev så strängt att Toms lilla hund, som närmade sig för att fägna henne, slokade svansen mellan benen och flydde under bordet.

„Jaså, det är således ingen ’flamma’ i farvattnet?“ inföll Tom som tycktes hava vaknat igen.

„Visst inte. Polly tänker inte gifta sig med någon, hon skall hushålla för Will när han blir präst, har jag hört henne säga“, utbrast Rosa viktigt.

„Det vore synd på en så vacker flicka!“ menade Tom.

„Hon tycker om det, och jag är säker på att hon menar allvar; det är riktigt härligt att höra dem uppgöra sina planer.“

Ett ögonblicks tystnad uppstod, men Fanny ville bli road, ty tiden föreföll henne dödande lång och hon frågade därför i sin vänligaste ton:

„Hur är det med Trix?“

„Ah, hon är så söt som någonsin“, svarade Tom buttert.

„Har hon bannat dig som vanligt?“

„Jo, alldeles.“

„Vad var det om?“

„Jo, jag vill bara fråga om inte det är oresonligt: hon vill inte dansa med mig själv, men tillåter inte heller att jag dansar med någon annan. Jag sa’ jag tyckte att när man följer en flicka på en bjudning så bör man åtminstone få dansa med henne en gång, i synnerhet när man är förlovad med henne. Hon påstod att det var just därför hon inte ville göra det, och så fick hon sitta där, när sista dansen speltes, medan jag tog mig en sväng med Belle, men jag fick igen det med smör på, när Trix kom hem ifrån kyrkan i dag.“

„När du går och förlovar dig med en sådan flicka, så vet jag inte vad du kan vänta. Hade hon sin fransyska hatt på sig i dag?“ tillade Fanny med ett plötsligt intresse.

„Ja, hon hade någonting blått med en fördömd paradisfågel uti som slängde i synen på mig för var gång hon vände på huvudet.“

„Ni karlar förstår er aldrig på vad som är vackert, när ni få se det. Den där hatten är utmärkt söt.“

„Vi karlar förstå oss på när ett fruntimmer klär sig väl och det gör inte Trix; jag kan inte precis säga vari felet ligger, men det är för mycket krimskrams och grannlåter, skulle jag tro. Du är dubbelt så fin, men ser ändå inte bondgrann eller flamsig ut.“

Rörd av denna ovanliga artighet makade Fanny sin stol närmare och svarade vänligt:

„Ja, jag smickrar mig med att förstå att kläda mig med smak. Trix har aldrig gjort det; hon tycker om lysande färger och ser i allmänhet ut som en vandrande regnbåge.“

„Kan du inte ge henne en vink? Be henne åtminstone att hon inte nyttjar blå handskar, hon vet att jag avskyr dem.“

„Jag har gjort vad jag kunnat för din skull, Tom, men hon är envis och frågar inte det minsta efter vad jag säger, inte ens när det gäller mera osmakliga saker än blåa handskar.“

„Spring efter mitt andra cigarrfodral, Rosa lilla, det ligger någonstans i rummen här.“

Rosa gick, och när dörren var stängd, lyfte Tom upp sig på armbågen och sade med försiktigtvis dämpad ton:

„Fanny, målar Trix?“

„Ja, och ritar också“, svarade Fanny med. ett slugt skratt.

„Seså, du vet vad jag menar; jag har rätt att fråga och du borde tala om det för mig“, sade Tom allvarsamt, ty han började finna sin fästmös sällhet en smula uppblandad.

„Varför tror du det?“

„Jo, oss emellan sagt“, svarade Tom och såg litet dum ut, men angelägen att göra slut på sin ovisshet, „jag får aldrig kyssa henne på kinden, utan bara nätt och jämnt snudda vid hennes läppar. Och här om dagen när jag tog en liten heliotrop ur en vas för att sätta i knapphålet, stänkte jag en droppe vatten i hennes ansikte; jag skulle just torka bort den, då hon stötte undan min hand och sprang till spegeln, där hon face försiktigt klappade den bort och kom tillbaka med ena kinden rödare än den andra. Jag låtsade ingenting om, men jag hade mina misstankar. Säg nu, gör hon det verkligen?“

„Ja, det gör hon; men säg inte ett ord åt henne, hon skulle aldrig förlåta mig, om hon visste att jag talt om det.“

„Det bryr jag mig inte om; jag tycker inte om det, och jag vill inte veta utav det“, sade Tom bestämt.

„Ja, vad vill du göra? Hälften utav flickorna göra på samma sätt, antingen sminka eller pudra de sig, svärta sina ögonhår med brända hårnålar och taga eau de cologne på sockerbitar för att få klara ögon. Klara försökte arsenik för sin hy, men hennes mor gjorde slut på det“, sade Fanny, på ett lågt sätt förrådande toalettens hemligheter.

„Jag visste att ni flickor hade en mängd knep för er, så vackra ni än äro, några utav er; jag kan i alla fall inte säga att jag tycker om att ni målar ut er så där, som en flock aktriser“, sade Tom med en min av motvilja.

“Jag bryr mig inte om något sådant och behöver det inte heller, men Trix gör det; och när du en gång tagit henne, får du väl lov att vara nöjd med ditt val, sådant det är.“

„Å, det har inte kommit därhän ännu“, mumlade Tom och lade sig ned med en upprorisk min.

Rosas återkomst gjorde slut på deras förtroende, ehuru Tom retade hennes nyfikenhet genom att framställa den mystiska frågan: „Hör du, Fanny, brukar Polly begagna sig av sådant där också?“

„Nej, hon tycker det är avskyvärt. Men hon skall sannolikt ändra tanke när hon börjar bli blek och utsläpad.“

„Det tvivlar jag på“, sade Tom.

„Polly säger att det är inte passande att tala i gåtor i närvaro av andra som inte förstå dem“, sade Rosa med värdighet.

„För himlens skull, sluta då en gång att tala om Polly; jag är uttråkad därpå“, utbrast Fanny buttert.

„Åhå!“ utropade Tom och reste på sig för att se hur det var fatt. „Jag trodde ni voro vänner, så såta som någonsin.“

„Ja, visst håller jag utav Polly, men jag blir trött på att höra Rosa sjunga hennes lov i tid och evighet amen. Gå nu och tala om det, du skvallerbytta.“

„Bevara mig, vad hon bits!“ viskade Rosa till Tom.

„Som en geting; låt henne rasa. Nu ringer det; gå och se vem det är, lillan“, svarade Tom då ett pinglande avbröt tystnaden i huset.

Rosa gick ut och tittade ner i trappan samt kom flygande tillbaka i hänryckning.

„Det är Will som kommit för att hämta mig. Kan jag inte få gå? Det snöar inte så mycket nu och jag skall fästa upp omkring mig, och ni kan ju skicka efter mig när pappa kommer hem.“

„Jag bryr mig inte om vilket du gör“, svarade Fanny, som var vid mycket dåligt lynne.

Utan att avvakta någon vidare tillåtelse skymtade Rosa bort för att göra sig i ordning. Will var så snöig att han inte ville stiga in, och därmed var Fanny mycket belåten, ty i hennes sällskap var han blyg, tafatt och tyst, och Tom gick därför ned och språkade med honom om Rosas berättelse. De voro ganska goda vänner, men förde alldeles olika levnadssätt, ty Will var „tungus“ och Tom „festfock“, eller på ett begripligt språk, den ena var en flitig student, den andra en lustig fyr. Tom hade nästan velat uppträda såsom Wills beskyddare, något som denne likväl icke tyckte om och visade sig icke göra, genom sin vägran att låna pengar av honom eller antaga några av hans anbud att införa honom i de klubbar och sällskap Tom tillhörde. Shaw lät således Milton vara i fred, och denne redde sig även ganska bra på egen hand, i det han envist hängde över sina böcker och motstod varje frestelse till något annat nöje, än dem som hans tillgångar ville medgiva, ty den oerfarne ynglingen hade ännu icke upptäckt att universitetet vore en plats för „rummel”, icke för studier.

Då Rosa kom ned och belåtet trippade i väg, hållande Will i handen, stod Tom och såg efter dem så länge de voro i sikte, samt började därpå ströva omkring i huset, visslande och grubblande, tills han i brist på bättre sysselsättning somnade i sin fars länstol. Han vaknade för att njuta sitt te i ensamhet, ty hans mor kom aldrig ner, och Fanny hade stängt in sig och sin huvudvärk på sitt rum.

„Ja, det här är trevligt“, sade han, då klockan slog åtta och hans fjärde cigarr var slut. „Trix är rasande och Fanny hänger läpp; det är väl så gott jag försvinner också. Tänk om jag skulle gå bort till Polly och fråga Will om han vill åka med mig ut, så slipper han gå, stackars gosse. Myggan kan få följa med hem med detsamma, det lär hon väl inte tycka illa om, och det är ingen som vet när gubben kommer hem.“

Med dessa tankar begav sig Tom på väg helt makligt och lämnade hästen i ett närliggande stall, ty han tänkte göra en liten visit och se vad det var som roade Rosa så synnerligt.

„Polly är i farten!“ sade han för sig själv, då han gick tyst uppför och hörde det stadiga mumlandet av en behaglig röst komma emot sig i trappan. Tom skrattade åt det allvar varmed Polly talade, då hon var intresserad för någonting. Men han tyckte likväl om det, emedan det var så olikt det behagsjuka pladder han fick höra av de flesta flickor, med vilka han talade. Unga män skratta ofta åt de förståndiga flickorna, som de inom sig högakta, och låtsa beundra de enfaldiga, som de i hemlighet avsky, emedan allvar, förstånd och kvinnlig värdighet icke äro på modet.

Dörren stod på glänt, och dröjande i den mörka förstugan, kastade Tom en spejande blick framför sig innan han steg in. Utsikten var just inte bländande men hemtrevlig och angenäm. Skenet av en klar koleld fyllde det lilla rummet och på en pall framför spisen satt Rosa och pysslade om Askfot, under det hon med djupt intresse betraktade ett äpple som höll på att stekas för hennes enskilda räkning. Will låg och sträckte sig i länstolen med sin tankfulla blick fästad på Polly. som, under det hon talade, strök sin „guldhåriga gosses” breda panna på ett sätt som föreföll Tom såsom en ofantlig förbättring på vad Rosa kunnat åstadkomma. De hade påtagligen varit sysselsatta med att bygga luftslott, ty Polly sade i sin mest uttrycksfulla ton:

„Jag vill inte ha en religion som jag lägger bort med söndagskläderna och inte tar fram förrän helgdan kommer igen; jag vill ha någonting som jag kan se och känna och lita mig till dagligen, och jag hoppas du skall bli en av de verkliga präster som både genom lära och leverne kunna visa huru man skall vinna och bevara en sådan.“

„Jag hoppas det, Polly, men du vet vad man brukar säga, att om det finns en pojke i släkten som inte kan göra något annat, kan han alltid bli präst. Jag tycker ibland att jag inte duger till stort, och det förefaller mig som ett skäl varför jag inte ens borde försöka bli präst“, sade Will småleende, men med en min som om han med all sin ödmjukhet likväl satte tro till den håg som kom över honom i hans bättre ögonblick.

„Det var någon som sa’ detsamma åt pappa en gång, och jag minns att han svarade: ’Jag vill med glädje ägna min bästa och mest begåvade son åt Guds tjänst’.“

„Sa’ han det?“ utbrast Will och skiftade färg, ty den långa bokvurmen var känslig som en flicka för ett beröm av dem som han älskade.

„Ja“, svarade Polly och gav utan att veta det den starkaste eggelse åt sin brors hopp och mod. „Ja, och han tillade: ’Jag skall låta mina pojkar följa deras inre kallelse, och allt vad jag skall fordra av dem är att de nyttja sina gåvor samvetsgrant och bli redliga, nyttiga män’.“

„Det skall vi! Ned reder sig bra västerut, och jag är i full fart här. När pappa gör allt vad han kan för att skaffa oss fram, är det väl det minsta vi kunna göra att arbeta med iver.“

„Rätt så, Will!“ ropade Tom som blivit så intresserad, att han glömde sin ställning såsom lyssnare.

Polly flög upp och syntes så angenämt överraskad, att Tom förebrådde sig att icke hava hälsat på oftare.

„Jag kommer för att hämta Rosa“, tillkännagav han i en faderlig ton, som kom den lilla damen att spärra upp ögonen.

„Jag kan inte gå förrän mitt äpple är stekt; för resten är i inte klockan nio ännu, och Will gör mig sällskap hem, när han går. Jag vill hellre följa med honom.“

„Jag tänker ta er med bägge i släden. Stormen är förbi, men det är tungt att gå, och kanske du vill åka ut med mig, min gubbe lilla?“ sade Tom med en nick åt Will.

„Visst vill han det, och tusen tack! Jag har försökt hålla honom kvar över natten, ty miss Mills ställer alltid om så att hon har en vrå för husvilla, men han envisas att gå, för att „kunna börja arbeta tidigt i morgon“, sade Polly förtjust att se Tom taga av sig rocken, liksom han ämnade vänta på Rosas äpple, som Polly välsignade för dess långsamhet att bli stekt.

Anvisande bästa platsen åt sin gäst, satte Polly sig ned och betraktade honom, strålande av så mycken gästvänlig tillfredsställelse att Tom steg flera grader i sin egen aktning.

„Du kommer så sällan, att vi bli nästan överväldigade när du gör oss den äran“, sade hon blygt.

„Ja vi ha så mycket att göra, att vi inte ha någon tid över för att roa oss“, svarade Tom.

„Hm, hm!“ hostade Will högljutt.

„Spotta ut“, sade Tom.

Därpå började bägge att skratta, och Polly, som fullkomligt förstod skämtet, förenade sig med dem sägande:

„Här är några nötter, Tom; roa dig nu, medan du kan få.“

„Nå, det kallar jag en utsökt artighet!“ Och Tom, som ännu inte mistat smaken för denna förfriskning, ehuru han numera sällan överlämnade sig åt sin passion, alldenstund nötter ansågos simpla, började knäppa och mumsade med mycken förnöjelse.

„Minns du, när jag första gången kom och hälsade på hos er, då du gav mig nötter på hemvägen och höll på att skrämma livet ur mig med påståendet att kusken var drucken?“ frågade Polly.

„Ja, nog minns jag det, och huru vi åkte kälkbacke en dag“, svarade Tom skrattande.

„Ja, och velocipeden, du har ärr efter den där stöten ännu, ser jag.“

„Jag minns hur du stod bredvid och hjälpte mig medan hålet syddes ihop; det var mycket raskt gjort, Polly.“

„Jag var förskräckligt rädd, men jag kommer ihåg att jag ville visa mig tapper, ty du hade en gång kallat mig kruka.“

„Gjorde jag? Borde blygs för mig själv. Jag var allt skamligt elak mot dig, Polly och du var så godlynt att du lät mig hållas.“

„Rådde inte för det“, skrattade Polly. „Jag tyckte nog ibland du var en förfärlig pojke, men Gud vet, om jag inte tyckte om ändå när du retades med mig.“

„Hon fick nog kännas vid det när hon var hemma, så att hon blev van“, inföll Will och ryckte Polly i den lilla locken bakom örat.

„Ni retade mig aldrig hemma, såsom Tom gjorde och det var väl därför det roade mig, kan jag tro; nyheten har sina behag, som ni vet.“

Farmor brukade läxa upp Tom för att han var stygg mot dig, Polly, och då lovade han „att han skulle bli riktigt utmärkt snäll, men det blev han aldrig“, anmärkte Rosa med värdig min.

„Den kära gamla farmor, hon gjorde vad hon kunde, men jag är en ful fisk“, sade Tom med en allvarlig min och en skakning på huvudet.

„Det förefaller mig alltid som om hon vore uppe på sina rum, och jag kan inte vänja mig vid tanken att finna dem tomma“, tillade Polly sakta.

„Pappa ville inte att någonting skulle flyttas, och Tom sitter däruppe ibland; han tycker det gör honom gott, säger han“, sade Rosa som hade en särdeles talang att förråda bagateller, vilka man icke gärna ville ha offentligt omnämnda.

„Det är bäst att du skyndar dig med ditt äpple, ty om det inte är snart färdigt, får du gå ifrån det, lillan“, sade Tom och såg missnöjd ut.

„Hur mår Fanny?“ frågade Polly med takt.

„Jo, Fanny är tämligen sur; hon säger hon har vapörer, det vill säga hon är ond.“

„Hon är ond, men hon är ledsen också, ty jag såg henne gråta en dag, och hon sa’ att ingen bryr sig om henne och hon så gärna kunde dö“, sade Rosa, medan hon med öm försiktighet vände sitt äpple.

„Vi måste försöka muntra henne litet var. Om jag inte hade så bråttom, skulle jag gärna vilja ägna mig åt henne, hon har gjort så mycket för mig“, sade Polly tacksamt.

„Jag önskar du kunde det. Jag kan inte förstå henne, ty hon är som en väderflöjel och jag vet aldrig var jag har henne. Jag tycker det är förhatligt att se henne gå och hänga läpp så där, men jag vet så sant jag lever inte vad jag skall göra“, sade Tom, men i det han yttrade detta fick han ett infall, föranlett av den syn han hade framför sig. Det var ont om stolar, och Polly hade tagit hälften av Wills när de makade sig framför elden. Nu lutade hon sig emot honom på ett förtroligt smekande sätt, förtjusande att åse, medan Will slog sina armar omkring henne med en beskyddande min som sade så tydligt som i ord att denna stora bror och lilla syster lärt att älska varandra. Det var en liten trevlig tavla, så mycket mer som den var alldeles omedveten, och Tom fann den både lärorik och angenäm.

„Stackars gamla Fanny! Hon blir icke mycket omhuldad; kanske det är detta som fattas henne. Jag skall försöka vad jag kan göra, ty hon ställer sig alltid på min sida. Om hon vore en sådan där söt och vänlig flicka som Polly, skulle det gå ändå lättare“, tänkte Tom medan han eftersinnande tuggade på sin sista nöt och menade att syskonkärlek inte kunde vara synnerligt svår för bröder som voro välsignade med vackra och godhjärtade systrar.

„Jag talte om för Tom om den där stygga kamraten som fick varningar, och han sa’, att han kände honom obetydligt; det lugnade mig, så, ty jag hade liksom en liten aning att det var Tom själv, som du och Will skrattade åt.“

Rosa hade ett besynnerligt sätt att gå på med sina egna tankar och plötsligt kasta fram vad som såg närmast utan avseende på tid, rum eller sällskap. Då denna anmärkning undföll henne, smålogo de övriga och Polly sade med en gäckande högtidlighet:

„Det var en ledsam historia, och jag tvivlar inte på att den missledde unge mannen är mycket ledsen däröver nu.“

„Han tycktes alldeles slagen av samvetskval när jag såg honom sist“, sade Will och betraktade Tom med skalkaktig min, ty Will kunde vara tjuvpojke så läshäst han var och tyckte lika mycket om ett puts som någonsin det brushuvudet Tom.

„Han har alltid samvetsförebråelser efter en skrapa, har jag hört, ty han är just inte elak, fastän lite för mycket spefågel och inte så kär i böckerna som en annan av mina bekanta.“

„Jag är rädd han blir relegerad om han inte tar sig tillvara“, sade Polly varnande.

„Det skulle inte förvåna mig; han har en så förbannad otur“, mumlade Tom tämligen allvarsamt.

„Jag hoppas han skall tänka på att hans vänner skulle bli mycket ledsna om något sådant skulle hända honom. Han kunde ju vara deras stolthet och glädje; det vill han nu också, tänker jag, ty han är inte hälften så tanklös som han synes vara“, sade Polly och såg på Tom med så vänliga blickar att han blev riktigt rörd, ehuru han naturligtvis inte visade det.

„Tack Polly, kanske han slår sig igenom, men jag har mina tvivel. Seså, min gubbe lilla, nu ge vi oss utav, det blir sent för lillan annars“, tillade han.

Begagnande sig av det ögonblick, då Will sysslade med sina ytterplagg i kontoret och Rosa var upptagen med att packa ned sitt äpple i en stor korg, sade Polly halvhögt till Tom:

„Tusen tack för att du är snäll mot Will.“

„Bevara mig väl, inte har jag gjort honom någon tjänst; han är så stolt att jag inte får“, svarade Tom.

„Men du gör det ändå på många sätt; i kväll till exempel. Tror du jag inte vet att de nya kläderna han fått skulle kostat bra mycket mer om inte din skräddare hade gjort dem. Han är bara en gosse och förstår inte sådant där ännu, men jag känner till ditt sätt att hjälpa stolta människor, så att de inte komma underfund med det, och jag tackar dig Tom, tusen tack.“

„Nej, seså Polly, det går aldrig an. Vad förstår du dig på skräddare och universitetsförhållanden?“ sade Tom och såg så brydd ut som om hon kommit på honom med någonting straffvärt.

„Jag förstår mig inte på mycket, och det är just därför jag är mycket tacksam för din välvilja mot Will. Jag bryr mig inte om vad de prata om dig, jag vet i alla fall att du icke narrar honom till några dårskaper, utan hjälper honom till rätta för min skull. Du vet jag har förlorat en bror, och Will har tagit Johns plats hos mig numera.“

Då Tom såg tårar i Pollys ögon vid dessa ord, svor han en förfärlig ed inom sig att han i nöd och lust skulle visa sig såsom Wills vän och hjälpa honom till rätta för Pollys skull, fullkomligt medveten hur föga lämplig han var för rollen av Mentor.

„Jag skall göra vad jag kan“, sade han hjärtligt i det han tryckte den hand hon räckte honom, med en blick som förvirrade henne, och visade att han kände sig gripen av hennes vädjande till hans heder och att den oerfarne Will hädanefter kunde vara trygg för alla frestelser, vari han eljest kunde hava blivit lockad av Tom.

„Seså där! Nu skall mamma få det här att taga in sina piller uti; det är just vad hon vill ha, och det gläder henne när någon tänker på henne“, sade Rosa och betraktade sin gåva med välbehag i det hon satte på sig ytterplaggen.

„Det var en liten snäll flicka, som kommer ihåg stackars mamma“, sade Tom med en gillande blick.

„Ja, hon tyckte så mycket om druvorna som du gav henne, så att jag tänkte försöka någonting, och kanske säger hon, ’tack älskling!’ åt mig också. Tror du det?“ viskade Rosa med den längtansfulla min som så ofta syntes i hennes ansikte.

„Ja, få se om hon inte gör det!“ svarade Tom, och till Rosas stora överraskning skrattade han icke åt hennes förslag.

„God natt, Will! Akta dig nu, och dra upp halsduken över munnen, när du går över bron, annars blir du hes som en kråka i morgon“, sade Polly och gav sin bror en kyss, som denne besvarade, utan att det syntes som om han ansett det såsom „tokerier“. Därpå stego de tre upp i släden och foro bort, medan Polly stod och nickade efter dem på trappan utanför porten.

Rosa tyckte att skjutsen var alltför kort, men tröstades med löftet om en längre, ifall att föret varade till nästa söndag, och då Tom sprang upp för att taga avsked av modern och ge henne en vink om Rosas present, stannade hon nedanför och sade i sista ögonblicket, omedvetet härmande Polly:

„God natt; var rädd om dig, Tom lilla.“

Tom skrattade och var nära att knäppa henne på näsan för hennes djärvhet, men liksom hennes yttrande erinrat honom om något kysste han henne i stället, ett drag av fördragsamhet som så när kommit Rosa att tappa andan av överraskning och glädje.

De färdades framåt under tystnad, ty Will höll lydigt halsduken för munnen och Tom försjönk i ett allvarligt begrundande.

Han var icke särdeles begiven på att reflektera, men det hände honom likväl någon gång, när han hade särskild anledning, och vid sådana tillfällen var han alltid så allvarsam och öppenhjärtig som man kunde önska. Vem som helst skulle kunnat predika för honom en hel timme, utan att det gjort honom så mycken nytta som det här lilla besöket och samtalet därunder. Med all sin tanklöshet kände sig Tom gripen av den vältaliga läxa de bägge syskonen omedvetet givit honom. Åsynen av Pollys och Wills okonstlade tillgivenhet för varandra erinrade honom på ett så angenämt sätt om en försummad plikt, att han inte kunde glömma det. Minnet av forna dar kom honom att önska att han kunde vända om och börja på nytt. Farmors namn upplivade ett ömt minne som alltid gjorde honom gott, och tanken på att Polly anförtrodde sin så högt älskade bror åt hans vård väckte hos honom ett manligt begär att göra sig förtjänt av hennes förtroende. Ingen pinbänk skulle förmått honom att yppa ett ord härom, men det hade sin verkan, ty en yngling kastar icke hjärta och samvete alldeles över bord när han inträder vid universitetet, och små intryck av detta slag bidraga mycket att bevara både hjärta och samvete rena under den kampanj de gå till möte vid detta skifte i livet.