En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 9

←  Banda Oriental och Patagonien

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Eldslandet  →

NIONDE KAPITLET.

SANTA CRUZ, PATAGONIEN OCH FALKLANDS-ÖARNE.

Santa Cruz. — Resa uppför floden. — Indianer. — Ofantliga strömmar af basaltisk lava. — Stycken som ej blifvit flyttade af floden. — Dalens urhålkning. — Kondorens lefnadsvanor. — Cordilleran. — Flyttblock af betydlig storlek. — Indianska qvarlefvor. — Återfärd till fartyget. — Falklands-öarne. — Vilda hästar, hornboskap och kaniner. — En varglik räf. — Eld uppgjord af ben. — Sätt att jaga vild hornboskap. — Geologi. — Stenströmmar. — Vilda naturuppträden. — Penguiner. — Gäss. — Doris ägg. — Sammansatta djur.

Den 13 april 1834. — Beagle ankrade innanför mynningen af S:ta Cruz. Denna flod är belägen tio mil söder om Port St. Julian. Under kapten Stokes’ sista resa begaf han sig fem mil uppför densamma, men nödgades då återvända af brist på lifsmedel; och man kände knappast något om denna stora flod, utom det som hade blifvit upptäckt vid nämde tillfälle. Kapten Fitz Roy beslöt derföre att följa dess lopp så långt, som tiden ville medgifva.

Den 18:e begåfvo tre hvalbåtar sig åstad med lifsmedel för tre veckor. Vårt sällskap bestod af tjugufem personer, en styrka som skulle varit tillräcklig att trotsa en här af indianer. Med en stark uppsjö och en vacker dag tillryggalade vi ett godt stycke väg, drucko snart det söta vattnet och voro om natten nästan utom tidvattnets inflytande.

Floden antog här en storlek och ett utseende, som knappast förminskades till och med på den högsta punkt, som vi sedan uppnådde. Den var vanligen från fyra till sex hundra alnar bred och i sin midt omkring sjutton fot djup. Strömmens hastighet, som utefter flodens hela lopp uppgår till ungefär en mil i timmen, är kanske det märkligaste draget i dess natur. Vattnet har en vacker blå färg, med en svag skiftning i mjölkhvitt, men är ej så genomskinligt, som man vid första anblicken skulle hafva väntat. Den flyter öfver en bädd af småstenar, lika dem, som bilda stranden och de omgifvande slätterna. Den strömmar i en slingrande fåra genom en dal, som i rak linie sträcker sig vesterut, och hvars bredd vexlar från en fjerdedels till halfannan mil. Dalen begränsas af trappformiga afsatser, hvilka på de flesta ställen höja sig öfver hvarandra till 500 fots höjd och på ett märkligt vis motsvara hvarandra på ömse sidor.

Den 19 april. — Det var naturligtvis omöjligt att ro eller segla emot en så stark ström, hvarföre vi fastgjorde de tre båtarne vid hvarandra vid akter och för, och sedan två man lemnats i hvardera, gingo alla de andra i land för att hala dem framåt. Som kapten Fitz Roys anordningar voro mycket egnade att lätta arbetet för alla och emedan alla deltogo deri, så skall jag beskrifva hans förfarande. Hela vårt sällskap var utan undantag indeladt i två afdelningar, hvilka hvar i sin tur halade på linan i halfannan timme. Officerarne i hvar båt lefde tillsamman med besättningen, åto samma slags föda och sofvo i samma tält med den, så att hvarje båt var alldeles oberoende af de andra. Efter solnedgången utvalde man till vårt nattläger den första släta buskbevuxna fläck. Hvar och en af besättningen var i sin ordning kock. Så snart båten var uppdragen, gjorde kocken upp sin eld, medan två andra slogo upp tältet, högbåtsmannen langade ut sakerna från båten, och de andra buro dem upp till tältet och samlade bränsle. Härigenom var inom en halftimme allt i ordning för natten. En vakt hölls alltid af två man och en officer, hvilkas åliggande var att se efter båtarne, underhålla elden och hålla utkik mot indianer. Alla hade sin timme hvarje natt.

Denna dag hunno vi icke långt, till följe af de många med taggiga buskar betäckta holmarne och emedan rännorna emellan dem voro grunda.

Den 20 april. — Vi kommo förbi holmarne och började hala. Fast vårt vanliga dagsarbete var ganska styft, förde det oss i medeltal framåt blott halfannan mil i rät linie, och kanske två och en half eller tre inalles. Bortom det ställe, der vi sofvo förliden natt, är landet fullkomligt en terra incognita, ty det var här som kapten Stokes vände om. Vi sågo på afstånd en stor rök och råkade på benranglet af en häst, så att vi förstodo att indianer funnos i grannskapet. Påföljande morgonen (den 21:a) varseblefvo vi på marken spåren af en beriden skara och märken efter deras långa, släpande chuzos eller lansar. Det troddes allmänt att indianerna under natten hade kunskapat vårt läger. Strax efteråt kommo vi till ett ställe, der det af de färska spåren efter män, barn och hästar var tydligt att indianerna hade gått öfver floden.

Den 22 april. — Landet förblef sig likt och var i högsta grad enformigt. En af de mest i ögonen fallande egendomligheterna för Patagonien, är den fullständiga likformigheten hos dess naturalster. De jemna, torra grusslätterna föda samma magra dvergväxter och i dalarne växa samma slags taggiga buskar. Öfverallt se vi samma fåglar och insekter. Icke en gång flodens stränder eller de klara bäckar, som inföllo i den, voro lifvade af någon synnerligt bjertare grönska. Ofruktbarhetens förbannelse hvilar på landet, och vattnet, som rinner öfver en småstensbädd, delar samma förbannelse. Följaktligen är antalet af vattenfåglar mycket ringa, ty ingenting finnes till deras lifsuppehälle i denna ofruktbara flod.

Men så fattigt Patagonien än är i somliga afseenden, kan det dock uppvisa ett större förråd på små gnagare^[1], än måhända något annat land på jorden. Åtskilliga råttarter utmärkas af sina stora tunna öron och en mycket fin pels. Dessa små djur svärma bland snåren i dalarne, der de under flera månader icke kunna få smaka en vattendroppe utom daggen. De tyckas alla vara kannibaler; ty så fort en råtta fångats i en af mina fällor uppåts han af de andra. En liten smärt räf, som likaledes är mycket talrik, hemtar sannolikt hela sitt lifsuppehälle af dessa små djur. Guanacon är här också i sitt hemland. Också voro hjordar af femtio till hundra ganska vanliga och såsom jag förut nämt, sågo vi en som måste hafva innehållit åtminstone femhundra. Puman med kondoren och andra asgamar i sitt följe, förföljer och lefver på dessa djur. Pumans spår sågos nästan öfverallt på flodens stränder och qvarlefvorna af åtskilliga guanacos, med afbruten hals och ben, visade huru de hade fått sin bane.

Den 24 april. — Likt forna tiders sjöfarande då de nalkades ett okändt land, spanade vi noga efter hvarje tecken till förändring, och helsade med glädje ett stycke drifved eller ett block af något urberg, liksom om vi hade sett en skog växande på Cordillerans sidor. Öfre delen af en tung molnbädd, som förblef nästan ständigt i samma riktning, var likväl det mest lofvande tecknet och visade sig också vara ett verkligt förebud. I början togo vi molnen för sjelfva bergen, i stället för att de voro massor af vattendunst, som förtätats af deras isiga spetsar.

Den 26 april. — Denna dag sågo vi en tydlig förändring i slätternas geologiska bygnad. Allt ifrån början af vår utfärd hade jag omsorgsfullt undersökt grusbottnen i floden och under de två senaste dagarne bemärkt närvaron af några små stenar af en mycket pipig basalt. Dessa tilltogo efterhand i antal och storlek, men intet stycke var så stort som ett menniskohufvud. Men denna morgon blefvo småstenarne af samma ehuru något tätare bergart, plötsligt talrika och efter en half timmes förlopp sågo vi på ett afstånd af ungefär en mil, den kantiga branten af en stor basaltplatå; och när vi kommo till dess fot funno vi strömmen forssande fram bland nedfallna block. Under de följande fem milen var flodens lopp belamradt med dessa basaltmassor. Ofvanför denna gräns voro ofantliga stycken af urberg, som härflöto från den omgifvande rullstensformationen, lika talrika. Intet stycke af någon betydligare storlek hade af floden förts stort mer än en half mil nedanom sitt ursprung; och då man besinnar den ovanligt snabba strömningen hos S:ta Cruz’ stora vattenmassa samt att inga krökningar förekomma på något ställe, så är detta ett mycket slående exempel på floders oförmåga att förflytta äfven måttligt stora klippstycken.

Basalten består endast af lava, som flutit ut under hafsytan; men utbrotten måste hafva egt rum i den största skala. På den punkt der vi först sågo denna formation, var den 120 fot i tjocklek; men då vi vidare foro uppför floden, höjde sig ytan omärkligt och massan blef mäktigare, så att den en sju mil ofvanför första stationen uppgick till 320 fot. Jag kan icke veta huru stor mäktigheten kan vara invid Cordilleran, men högslätten når der en höjd af omkring 3,000 fot öfver hafsytan. Vi måste derföre hos denna stora bergskedja leta dess källa, och strömmar, som på en sträcka af fulla sexton mil hafva runnit öfver den sakta sluttande hafsbottnen äro värdiga ett sådant ursprung. Vid den första blicken på basaltklipporna på dalens motsatta sidor, var det tydligt att lagren en gång varit förenade. Hvilken makt har då långs efter hela landet bortflyttat en fast massa af en mycket hård bergart, med en medeltjocklek af nära 300 fot och en bredd som vexlar från en fjerndels till två tredjedels mil? Ehuru floden har så föga makt att förflytta äfven obetydliga stycken, skulle han likväl under tidernas lopp genom sin långsamt försiggående utgräfning kunna åstadkomma en verkan, hvars belopp det är svårt att bedöma. Men i förevarande fall kan man, oberoende af obetydligheten af en sådan kraft, anföra goda skäl för den förmodan, att denna dal fordom intogs af en hafsvik. I detta arbete är det icke nödvändigt att uppräkna de bevis, som leda till denna slutsats, och som hemtats från de på ömse sidor om dalen befintliga branta afsatsernas skapnad och beskaffenhet, af det sätt hvarpå dalens öfre ända nära Anderna utbreder sig till en stor flodmynningslik slätt med små sandkullar samt af förekomsten af några hafssnäckor som ligga i flodens bädd. Om utrymmet tilläte det, skulle jag kunna bevisa, att Sydamerika fordom här var afskuret af ett sund, som i likhet med det Magelhaenska förenade Atlantiska och Stilla hafvet. Men man kan likväl fråga, på hvad sätt den fasta basalten blifvit bortförd? Geologerna skulle fordom hafva satt i rörelse den våldsamma inverkan af någon öfverväldigande vattenflod, men i detta fall skulle en sådan förutsättning varit alldeles oantaglig, emedan samma trappstegsformiga slätter, med nutida hafssnäckor på sin yta, hvilka bilda den långa patagoniska kustlinien, sträcka sig fram på ömse sidor om Santa Cruz-dalen. Någon öfversvämmning kan omöjligen genom sin inverkan sålunda hafva format landet, vare sig i dess inre eller utåt den öppna kusten, och vid danandet af dylika trappstegslika slätter eller afsatser har sjelfva dalen blifvit urhålkad. Fastän vi veta att det i Magelhaens sund finnes ebb och flod, som löpa med fem fjerdedels mils fart i timmen, så måste vi likväl tillstå, att hufvudet svindlar vid tanken på mängden af århundraden, som tidvattnet utan tillhjelp af någon svår bränning måste hafva erfordrat, för att tära sig in i ett så vidsträckt område och genom en så mäktig massa af hård, basaltisk lava. Icke desto mindre måste vi föreställa oss, att undergräfda af detta forntida sunds vatten, lagren sönderbrötos i stora stycken och att dessa, som lågo kringströdda på stranden, först förvandlades till mindre block, derefter till småsten och slutligen till det finaste slam, hvilket tidvattnet dref långt ut i östra och vestra hafvet.

Med förändringen i slätternas geologiska struktur förvandlades likaledes landskapets karakter. Under det jag klättrade upp för några af de trånga och klippiga passen, kunde jag nästan hafva inbillat mig att jag blifvit förflyttad tillbaka till ön St. Jagos ödsliga dalar. Bland basaltklipporna fann jag några växter, som jag ej hade sett annorstädes, men andra igenkände jag, som invandrare från Eldslandet. Dessa porösa klippor tjena till behållare för det sparsamma regnvattnet och följaktligen framsprungo några små källor långsefter föreningslinien mellan den sedimentära och den af elden bildade formationen, och man kunde på långt håll urskilja dem på de begränsade fläckar af ljusgrönt gräs, hvaraf de voro omgifna.

Den 27 april. — Flodbädden blef nästan trängre och strömmen följaktligen snabbare. Den flöt här med fullt en mils fart i timmen. Af denna orsak och till följe af de många stora kantiga klippstyckena, blef dragandet af båtarne både farligt och mödosamt.

I dag sköt jag en kondor. Den höll åtta och en half fot emellan vingspetsarne, samt från näbb till stjert fyra fot. Som bekant har denna fågel en vidsträckt geografisk utbredning, ty man finner honom på vestkusten af Sydamerika, från Magelhaens sund långs med Cordilleran, ända till åtta grader norr om eqvatorn. Den branta klippväggen vid Rio Negros mynning är deras norra gräns på Patagoniens kust och de hafva der ströfvat omkring sjuttio mil från den stora central-linien af sitt hemvist i Anderna. Längre söderut, bland de djerfva branterna vid öfre ändan af Port Desire, är kondoren icke ovanlig, dock besöka endast några få marodörer tillfälligtvis hafskusten. En klippsträcka vid mynningen af Santa Cruz besökes äfven af dessa fåglar, och omkring tretton mil uppåt floden, der dalens sidor äro bildade af branta basaltväggar, visar sig kondoren ånyo. Af dessa omständigheter vill det tyckas, som behöfde kondoren lodräta klippor. I Chile uppehålla de sig större delen af året i det nedre landet vid Stilla hafvets kuster och om natten sätta flera sig der att hvila i samma träd; men under försommaren draga de sig undan till de otillgängligaste delarne af den inre Cordilleran, för att der kläcka i ro.

Landtfolket i Chile berättade mig med afseende på kondorens fortplantning, att han icke bygger något slags bo, utan i november och december lägger två stora, hvita ägg på en naken klippafsats. Man säger att de unga kondorerna icke kunna flyga förr än efter ett års förlopp, och långt efteråt fortfara de att sofva om nätterna och jaga om dagarne tillsammans med sina föräldrar. De gamla fåglarne lefva vanligen i par. Men ibland basaltklipporna inne i landet vid Santa Cruz fann jag ett ställe, der de måste hålla till tjogtals. När man plötsligen kom till kanten af klippväggen, var det ett storartadt skådespel att se emellan tjugu och trettio af dessa stora fåglar tungt lyfta sig från sin hviloplats och sväfva bort i majestätiska kretsar. Att döma af den mängd spillning, som låg på klipporna, måste de länge hafva besökt denna klint, för att der hvila om natten och kläcka. Sedan de proppat sig fulla med kött af döda djur på de nedanföre belägna slätterna, begifva de sig tillbaka till dessa älsklingstillhåll, för att der smälta sin föda. Af dessa omständigheter måste man anse kondoren, liksom gallinazon, till en viss grad vara en sällskapligt lefvande fågel. I denna del af landet lefva de helt och hållet på guanacos, hvilka dött en naturlig död eller ock, såsom vanligare är fallet, blifvit dödade af puman. Af hvad jag såg i Patagonien, tror jag icke att de vanligtvis utsträcka sina dagliga utflygter långt ifrån sina regelbundna sofställen.

Ofta får man se kondoren på en stor höjd sväfva öfver en viss fläck i de behagfullaste kretsar. Jag är öfvertygad om att de stundom göra detta endast för sitt nöjes skull, men vid andra tillfällen åter, enligt den chileniske landtmannens utsago, för att gifva akt på ett döende djur eller på puman, som förtär sitt rof. Om kondorerna sänka sig och derefter plötsligt alla åter höja sig, så vet chilenaren att puman gjort ett utfall för att fördrifva röfrarne från den döda kroppen, som han vaktar. Utom att kondoren lefver af as, anfaller han ofta unga getter och lam; och fårhundarne äro derföre dresserade att springa fram, samt se uppåt och skälla häftigt, så ofta de flyga förbi. Chilenarne döda och fånga en stor mängd, och använda dervid två sätt. Det ena är att lägga en död kropp på en slät mark inom en inhägnad af qvistar, med en öppning, samt att, när kondorerna ätit sig mätta, galoppera till ingången och sålunda instänga dem; ty när denna fågel icke har utrymme att taga ansats, kan han icke gifva tillräcklig sväng åt sin kropp, för att höja sig från marken. Det andra sättet är att lägga märke till de träd, i hvilka de, ofta till ett antal af fem och sex, bruka sätta sig öfver natten och derefter, sedan det mörknat, klättra upp i dessa och fånga dem, hvilket, såsom jag sjelf sett, icke är någon svår sak, emedan de sofva så tungt. I Valparaiso såg jag en lefvande kondor säljas för femtio öre, men det vanliga priset är sju till nio riksdaler. En, hvilken jag såg införas, hade varit bunden med rep och var mycket skadad; men i samma ögonblick det tåg afskars, hvarmed hans näbb var fastgjord, började han glupskt slita i en bit kött, fast han var omgifven af menniskor. I samma stad höllos en tjugu, trettio stycken lefvande i en trädgård. De matades en gång i veckan, men tycktes vara vid mycket god helsa^[2]. Landtfolket i Chile försäkrar, att kondoren kan lefva och bibehålla sin kraft i fem till sex veckor utan föda. Jag kan icke ansvara för sanningen af detta, men det är ett grymt experiment, som mycket sannolikt har blifvit försökt.

Om ett djur dödas på landsbygden, så vet man ganska väl att kondorerna, lika andra asgamar, snart få kunskap derom och på ett oförklarligt vis samlas dit. Det får icke lemnas oanmärkt, att i de flesta fall fåglarne upptäckt sitt byte och hackat skrofvet rent innan köttet i minsta grad blifvit ankommet. Som jag påminde mig Audubons rön om gamarnes obetydliga luktförmåga, invecklade jag vid mitt besök i den omtalade trädgården, ett stycke kött i ett hvitt papper, och gick med det i min hand fram och tillbaka på ett afstånd af fyra alnar från kondorerna, hvilka voro hvar för sig bundne vid ett tåg i en lång rad vid foten af en mur, utan att de fäste någon uppmärksamhet dervid. Jag kastade det derefter på marken på halfannan alns afstånd från en gammal hane; och han betraktade det ett ögonblick uppmärksamt, men såg sedan icke vidare ditåt. Med en käpp förde jag det derpå allt närmare och närmare till dess han slutligen vidrörde det med sin näbb, då han genast ursinnigt afslet papperet, och i det samma började hela raden söka slita sig lös och slå med vingarne. Under samma förhållanden skulle det hafva varit alldeles omöjligt att bedraga en hund. Bevisen för och emot gamarnes fina lukt väga temligen lika. Professor Owen har visat att kalkongamens (Cathartes aura) luktnerver äro starkt utvecklade; och vid den sammankomst då Owens afhandling föredrogs i Zoologiska Sällskapet, omnämdes det af en bland de närvarande, att han sett gamar i Vestindien vid två tillfällen sätta sig på taken till hus, der lik börjat öfvergå till förruttnelse, emedan begrafningen blifvit fördröjd. Vid detta tillfälle kunde de svårligen fått underrättelse genom sin syn. A andra sidan deremot, för att ej vidare anföra Audubons och mina egna rön, har mr. Bachman i Nordamerika gjort åtskilliga olikartade försök, som ådagalägga att hvarken kalkongamen (den art som Owen dissekerade) eller gallinazon finna sin föda genom lukten. Han betäckte stycken af i hög grad illaluktande kött med ett stycke tunt lärft och utlade köttbitar derpå. Dessa senare uppåto gamarne och förblefvo derefter lugnt stående med näbbarne inom en åttondels tum från den ruttna massan, utan att upptäcka den. En liten rispa gjordes i tyget och de upptäckte genast köttet. Tyget ersattes derefter med ett nytt stycke och kött lades å nyo på det och uppåts igen af gamarne, utan att de upptäckte den gömda massan, på hvilken de trampade. Dessa förhållanden intygades med sex personers underskrifter utom mr. Bachmans egen.

Ofta, när jag lagt mig ned för att hvila på de öppna slätterna och såg uppåt, har jag märkt gamar, som seglade genom luften på betydlig höjd. Der landet är slätt, tror jag icke, att en person, vare sig att han går eller rider, vanligen med någon uppmärksamhet betraktar en större rymd af himmeln än femton grader öfver horisonten. Om så är förhållandet och gamen flyger på en höjd af emellan 3—4000 fot, skulle, innan han kunde komma inom synhåll, afståndet till honom i rak linie från betraktarens öga uppgå till mera än en tredjedels mil. Skulle man icke då lätt kunna förbise honom? När ett djur dödas af en jägare i en enslig dal, månne han icke då hela tiden kan ofvanifrån öfvervakas af den skarpsynta fågeln? Och förkunnar icke det sätt, hvarpå han sänker sig, för alla gamar inom hela området att deras byte är nära till hands?

När kondorerna i en flock alltjemt kretsa omkring samma fläck, är deras flygt vacker, och jag kan aldrig erinra mig att jag någonsin sett en af dessa fåglar slå med vingarne, utom då de höja sig från marken. Bredvid Lima betraktade jag några kondorer nästan en half timme utan att bortvända mina ögon, och de rörde sig i stora båglinier, sväfvade fram i kretsar, höjde och sänkte sig, utan att göra ett enda vingslag. Då de gledo fram tätt öfver mitt hufvud, gaf jag i en sned riktning noga akt på konturerna af vingarnes utspärrade, stora handpennor, och om de hade varit i den ringaste vibrerande rörelse, skulle de hafva visat sig liksom hopblandade, men de syntes tydligt emot den blå himmeln. Hufvudet och halsen rördes ofta och synbarligen med kraft, och de utsträckta vingarne tycktes bilda det stöd hvarpå halsens, kroppens och stjertens rörelser verkade. Om fågeln ville sänka sig, sammanslogos vingarne för ett ögonblick, och när de åter utbredde sig med en förändrad lutning, tycktes det rörelsemoment, som vunnits genom den snabba sänkningen, drifva fågeln uppåt med en pappersdrakes jemna och stadiga rörelse. Så fort någon fågel seglar, måste hans rörelse vara så snabb, att hans lutande kroppsytas inverkan på luften kan motväga kroppens tyngd. Den kraft, som erfordras för att vidmakthålla rörelsemomentet hos en kropp, hvilken rör sig i ett vågrätt plan i luften, der friktionen är så liten, kan ej vara stor och denna kraft är allt som behöfs. Vi måste antaga att kondorens rörelse med hals och kropp är tillräcklig för detta ändamål. Vare härmed huru som helst, så är det verkligen en underbar och vacker syn att se en så stor fågel, timme efter timme utan synbar ansträngning kretsa och sväfva öfver berg och flod.

Den 29 april. — Från en upphöjd punkt helsade vi med glädje Cordillerans hvita toppar, då den emellanåt sågs sticka fram genom sitt dunkla molnhölje. Under de närmast följande dagarne fortforo vi att långsamt skrida framåt, ty vi funno flodens lopp mycket slingrande och uppfyldt med ofantliga stycken af åtskilliga uråldriga skifferslag samt granit. Den omslutande slätten hade här nått en höjd af 1,100 fot öfver floden och dess beskaffenhet var mycket förändrad. De afrundade porfyrbitarne voro blandade med många ofantligt stora och kantiga block af basalt eller urberg. Det första af dessa flyttblock, som jag såg, låg elfva mil från närmaste berg, och ett annat, som jag mätte, höll femtiofem qvadratalnar och uppsköt fem fot öfver gruset. Dess kanter voro så ojemna och dess omfång så stort, att jag i början tog det för en klippa ”in situ” och tog fram min kompass, för att utröna riktningen af dess förklyftning. Slätten var här icke fullt ut så jemn, som närmare kusten, men visade likväl inga tecken till någon stor våldsamhet. Under sådana omständigheter anser jag det vara alldeles omöjligt att förklara förflyttningen af dessa väldiga klippmassor så många mil från deras moderklyfta efter någon annan teori, än den af flytande isberg.

Under de två senaste dagarne sågo vi märken efter hästar jemte åtskilliga småsaker, som hade tillhört indianerna — såsom bitar af en kappa och ett knippe strutsfjädrar — men de tycktes länge hafva legat på marken. Emellan det ställe der indianerna så nyligen hade öfvergått floden och denna trakt tyckes landet, ehuru dessa punkter äro så många mil åtskils, alls icke vara besökt af menniskor. Till en början förvånade detta mig, då jag besinnade mängden af guanacos; men detta förklarades snart af slätternas steniga natur, hvilken snart skulle sätta en oskodd häst ur stånd att taga del i förföljandet. Icke desto mindre fann jag på två ställen i denna centraltrakt små stenrösen, hvilka jag icke tror kunnat blifva hopkastade af en slump. De voro upplagda på ställen, som sköto upp öfver kanten af den högsta lavaklippan, och de liknade, fast i en liten skala, dem som funnos vid Port Desire.

Den 4^{[src 1]} maj. — Kapten Fitz Roy beslöt att icke taga båtarne högre upp. Floden hade ett slingrande lopp och var mycket snabb och landets utseende ingaf oss ingen frestelse att fortsätta längre. Öfverallt mötte vi samma naturalster och samma ödsliga landskap. Vi voro nu på nära tjugofyra mils afstånd från Atlantiska hafvet och omkring tio från närmaste arm af Stilla hafvet. Dalen utbredde sig i denna öfre del till ett vidsträckt bäcken, som i norr och söder begränsades af basalthögslätten och midtför afstängdes af den snöhöljda Cordillerans långa kedja. Men vi skådade dessa storartade berg med saknad, ty vi nödgades föreställa oss deras natur och alster, i stället för att, såsom vi hade hoppats, få stå på deras spetsar. Utom den gagnlösa tidsförlust, som ett försök att fara längre uppåt floden skulle hafva kostat oss, hade vi sedan några dagar lefvat på halfva brödrationer; och ehuru detta verkligen kunde vara nog för vanligt folk, var det dock efter en ansträngd dagsmarsch en väl knapp föda; ty en tom mage och en god matsmältning låta nog lätt säga sig, men äro i verkligheten ganska obehagliga.

Den 5:e. — Före soluppgången började vi vår färd utföre strömmen, hvilken skedde med så stor snabbhet, att vi vanligen gjorde en fart af öfver halfannan mil i timmen; också tillryggalade vi på denna enda dag en sträcka, som kostat oss fem och en half dags styft arbete på uppfärden. Den 8:e nådde vi Beagle efter en frånvaro af tjugufyra dagar. Alla utom jag hade orsak att vara missbelåtna; men mig lemnade färden uppför en högst intressant genomskärning af Patagoniens stora tertiärformation.

Den 1 mars 1833 äfvensom den 16 mars 1834 ankrade Beagle i Berkeley-sundet på östra Falklands-ön. Denna ögrupp är belägen under nästan samma breddgrad som mynningen af Magelhaens sund, och upptager en yta af fyratio geografiska mil i bredd och tjugu i längd och är således något större än halfva Irland. Sedan besittningen af dessa eländiga öar blifvit ombestridd af Frankrike, Spanien och England, lemnades de obebodda. Styrelsen i Buenos Aires sålde dem derefter till en enskild person, men begagnade dem det oaktadt till straffkoloni, likasom det forna spanska moderlandet hade gjort. England gjorde nu sina rättigheter gällande och bemäktigade sig dem; men den engelsman, som fått i uppdrag att värna flaggan, blef mördad, hvarföre en engelsk officer utsändes, men utan att understödjas af någon truppstyrka; och när vi anlände, funno vi honom som styresman öfver en befolkning, af hvilken nästan mer än hälften var bortrymda upprorsstiftare och mördare.

Skådeplatsen är värdig de uppträden, som uppförts på densamma. Ett vågformiga land, med ett ödsligt och ofruktbart utseende, är öfverallt betäckt med en torfartad mark och ett styft gräs af enformigt brun färg. Här och der genombryter en spets eller kam af grå qvarts den jemna ytan. Litet hvar har hört omtalas dessa trakters klimat, hvilket kan jemföras med det, som man har på 1—2,000 fots höjd på norra Wales berg, ehuru Falklandsboarne icke hafva så mycket sol och mindre köld, men mera blåst och regn^[3].

Den 16:e. — Jag skall nu beskrifva en kort utflygt, som jag gjorde kring en del af denna ö. Om morgonen begaf jag mig åstad med sex hästar och två gauchos, hvilka senare voro just de rätta karlarne för mitt ändamål och väl vana att lita på sina egna resurser. Vädret var mycket blåsigt och kallt med häftiga hagelbyar; men det gick ändå rätt bra för oss, fastän, om jag undantager mina geologiska iakttagelser, ingenting kunde vara mindre intressant än vår färd denna dag; ty landet är oupphörligt samma vågformiga hedland, med ytan betäckt af ett ljusbrunt, vissnadt gräs och några få, mycket små buskar, hvilka alla sköto upp ur den mjuka marken. Här och der kunde man i dalarne få se en liten flock vildgäss och öfverallt var marken så lös, att snäpporna kunde lefva der. Utom dessa begge fåglar funnos icke många andra. Den förnämsta bergskedjan är nära 2,000 fot hög och består af qvarts; och dess taggiga och nakna kammar förorsakade oss något besvär vid öfvergången. På södra sidan kommo vi till den trakt, som är den bästa för den vilda boskapen. Vi sågo likväl icke mycket af den, emedan den på senare tider hade blifvit mycket jagad.

På qvällen kommo vi öfver en liten hjord, hvarvid en af mina följeslagare, vid namn St. Jago, snart frånskilde en fet ko. Han kastade sina bolas, hvilka träffade hennes ben, men utan att insnärja dem. Han släppte derföre sin hatt till märke på det ställe der kulorna lågo, under det han i fullt galopp utrullade sin lasso och efter en mycket svår jagt åter hann upp kon och fångade henne med lasson kring hornen. Den andra gauchon hade ridit i förväg med löshästarne, så att St. Jago hade någon svårighet att döda det ursinniga djuret. Han lyckades likväl få henne på slät mark genom att vinna på henne, så ofta som hon rusade emot honom, och när hon icke ville röra sig, trafvade min häst, som hade blifvit inöfvad dertill, fram och gaf henne en våldsam stöt med sin bringa. På slät mark tyckes det icke vara något lätt göra för en ensam karl att döda ett djur, som är ursinnigt af förskräckelse. Och det skulle icke heller vara lätt om icke hästen, när han lemnas åt sig sjelf utan sin ryttare, snart lärde att för sin egen säkerhet hålla lasson styf, så att om kon eller tjuren flytta sig framåt, flyttar hästen sig äfven lika fort; eljest står han orörlig lutande åt en sida. Denna häst var likväl ung och ville ej stå stilla, samt släppte efter för kon, då hon stretade emot. Det var beundransvärdt att se, med hvilken skicklighet St. Jago kröp bakom djuret, till dess han slutligen lyckades gifva det dödliga snittet i bakbenets hufvudsena, hvarefter han utan mycken svårighet stötte sin knif i öfre ändan af ryggmärgen och kon föll såsom träffad af blixten. Han afskar nu så många köttstycken med huden fastsittande, men utan ben, så att det räckte för vår resa. Vi redo derefter till vårt sofställe och hade ”carne con cuero” eller kött stekt med huden på till aftonmåltid. Detta öfverträffar lika mycket vanligt oxkött, som villebråd öfvergår fårkött. En stor, rund bit, som skurits från ryggen, stekes på glöden med huden nedåt och i form af såsskål, så att man ej förlorar något af köttsaften. Om någon hedervärd ”alderman” hade ätit med oss denna afton, skulle tvifvelsutan ”carne con cuero” snart hafva blifvit namnkunnigt i London.

Om natten regnade det och följande dagen (den 17:e) var ytterst stormig med mycket hagel och snö. Vi redo tvärs öfver ön till det näs, som förenar Rincon del Toro (den stora halfön på Sydvestra ändan) med den öfriga ön. Till följe af den mängd kor som blifvit dödade, äro tjurarne här öfvervägande till antalet. Dessa ströfva omkring ensamma eller två och tre tillsammans och äro mycket vilda. Jag har aldrig sett ståtligare djur; ty deras väldiga hufvuden och halsar voro till storleken jemförliga med dem man får se bland grekiska skulpturarbeten. Kapten Sullivan säger att huden af en medelstor tjur väger fyrtioåtta marker och att en hud af denna tyngd, ej fullt torkad, i Monte Video anses hafva en betydlig vigt. De unga tjurarne springa vanligen undan ett stycke, men de gamla röra sig ej ur fläcken, om icke för att störta sig på ryttaren och hans häst, och många hästar hafva sålunda fått sin bane. En gammal tjur gick öfver en mossig ström och fattade posto midt emot oss, och då vi förgäfves försökte drifva bort honom, nödgades vi göra en lång omväg. För att hämnas beslöto gauchos att kastrera honom och sålunda för framtiden göra honom oskadlig. Det var mycket intressant att se huru konsten fullkomligt besegrade styrkan. En lasso kastades kring hans horn, då han rusade emot hästen, och en annan kring hans bakben, och inom en minut låg odjuret maktlöst utsträckt på marken. Sedan lasson blifvit fast tilldragen kring hornen på ett ursinnigt djur, tyckes det strax icke vara någon lätt sak att lösgöra densamma utan att döda djuret, och jag befarar att detta ej heller skulle låta sig göra om personen vore ensam. Men det sker likväl lätt med tillhjelp af ännu en man, som kastar sin lasso kring de båda bakbenen; ty djuret är fullkomligt vanmäktigt, så länge som dess bakben hållas utsträckta; och den ena karlen kan nu med sina händer lösgöra lasson från hornen och lugnt åter stiga till häst. Men i samma ögonblick, som den andra mannen, genom att stryka aldrig så litet, minskar stramningen, halkar lasson från det arbetande djurets ben, som då reser sig, skakar på sig och fåfängt rusar mot sin motståndare.

Under hela vår ridt sågo vi blott en enda skara vilda hästar. Liksom hornboskapen, infördes dessa djur år 1764 af fransmännen, och de hafva sedan dess betydligt förökat sig. Det är ett märkligt faktum, att hästarne aldrig lemnat östra sidan af ön, ehuru det ej finnes någon naturlig gräns, som skulle hindra dem att ströfva omkring, och nämde del af ön icke är mera lockande än den andra. Ehuru de gauchos, som jag frågade, försäkrade att så var förhållandet, kunde de likväl icke gifva någon annan förklaringsgrund derför, än den starka tillgifvenhet hästar hafva för den lokal, vid hvilken de äro vana. Då det föreföll mig som ön icke syntes fullt så försedd med hästar, som den kunde vara och då jag visste, att der icke funnos några rofdjur, önskade jag gerna få veta hvad som hämmat deras i början snabba förökning. Det är oundvikligt att förr eller senare någon hämmande kraft skall uppträda på en inskränkt ö; men hvarföre har hästarnes förökning blifvit hämmad förr än hornboskapens? Kapten Sullivan gjorde sig mycket omak för att utforska detta för min räkning. De här anstälda gauchos tillskrifva detta hufvudsakligen den omständigheten, att hingstarne alltjemt ströfva omkring och tvinga stoen att följa sig, vare sig att fölen äro i stånd att komma med eller icke. En gaucho berättade för kapten Sullivan, att han sett en hingst, som en hel timme häftigt sparkade och bet ett sto, tills han tvang det att lemna sitt föl åt dess öde. Kapten Sullivan kan så till vida bekräfta denna märkliga uppgift, som han flera gånger funnit döda föl, men aldrig sett någon död kalf. Dessutom hittar man oftare döda kroppar af fullvuxna hästar, liksom om de voro mera utsatta för sjukdomar och olyckshändelser än hornboskapen. Till följe af den mjuka marken växa ofta deras hofvar oregelbundet till betydlig längd och detta förorsakar lamhet. De rådande färgerna äro rödskimligt och jerngrått. Alla på ön födda hästar, både vilda och tama, äro småvuxna, fast eljest i godt skick; och rasen har förlorat så mycket af sin ursprungliga styrka, att de ej duga till att fånga den vilda hornboskapen med lasson, hvarföre man måste underkasta sig den stora utgiften att införa nya hästar från Plata-staterna. I framtiden kommer sannolikt södra halfklotet att få sin egen ras af Falklands-”ponies”, liksom det norra har sina små hästar från Shetlands-öarne.

Såsom jag förut har anmärkt, tyckes hornboskapen, i stället för att urarta såsom hästarne, hafva tilltagit i storlek; också är den mycket talrikare än dessa. Kapten Sullivan säger mig, att den varierar mycket mindre till sin allmänna skapnad och till hornens form, än den engelska boskapen. De äro mycket olika till färgen och det är en märkvärdig omständighet, att olika färger äro rådande på olika delar af denna lilla ö. Omkring Osborne-berget, på en höjd af 1,000—1,500 fot öfver hafvet, är vid pass hälften af hjordarne svartgrå eller blygrå, en färg som icke är vanlig på andra delar af ön. Vid Port Pleasant råder mörkbrunt och återigen söder om Choiseul-sundet (som nästan skiljer ön i två delar) äro hvita djur med svarta hufvuden och fötter de vanligaste; öfverallt får man likväl se svarta djur och några fläckiga. Kapten Sullivan anmärker, att skilnaden mellan de särskilta färgerna var så tydlig, att då man såg efter hjordarne vid Port Pleasant liknade de på långt håll svarta fläckar, medan deremot de söder om Choiseul-sund liknade hvita fläckar på kullarnes sidor. Samme man anser, att hjordarne icke beblanda sig med hvarandra och det är ett eget förhållande, att den svartgrå varieteten, fast den lefver på höglandet, kalfvar en månad tidigare än de annorlunda färgade djuren på låglandet. Det är intressant att sålunda finna, huru den fordom tama hornboskapen, vid sin förvildning delar sig i tre färgvarieteter, af hvilka efter all sannolikhet någon slutligen komme att få öfverhand öfver de andra, i fall djuren lemnades ostörda under de närmaste århundradena.

Kaninen är ett annat djur, som blifvit infördt och som trifves ganska bra, så att de finnas i stor mängd öfver stora sträckor af ön. Likväl äro de, liksom hästarne, inskränkta inom vissa gränser; ty de hafva icke öfverskridit den mellersta bergskedjan och de skulle icke heller hafva utbredt sig så långt, som till dess fot, om icke, såsom gauchos sade mig, små kolonier blifvit ditförda. Jag skulle aldrig hafva föreställt mig, att dessa djur, som äro infödingar från norra Afrika, kunnat lefva i ett så fuktigt klimat som detta och som har så obetydligt med solsken, att hvetet endast någon gång mognar. Det har blifvit uppgifvet, att kaninen icke kan lefva ute i Sverige, hvilket man väl skulle hafva ansett för ett gynnsammare luftstreck. Dessutom hade på Falklands-öarne de få, första paren, i räfven och några stora hökarter förut här lefvande fiender att kämpa mot. De franska naturforskarne hafva ansett den svarta varieteten för en särskilt art och kallat den Lepus magellanicus^[4]. De förestälde sig, att Magelhaen menade denna art när han talade om ett djur vid Magelhaens sund under namnet ”conejos”; men han menade dermed en liten cavia, hvilken än i dag kallas så af spanjorerna. Gauchos skrattade åt att någon kunde tro det svarta slaget vara olika med det grå, och de sade, att det i alla händelser icke hade utsträckt sitt område längre än det grå slaget; att man aldrig fann begge åtskilda; och att de med lätthet parades och fingo brokig afkomma. Jag har nu ett exemplar af denna sistnämda och det är på hufvudet tecknadt annorlunda än den franska artbeskrifningen omförmäler. Denna omständighet visar huru försigtiga naturforskarne borde vara i att bilda nya arter; ty till och med Cuvier trodde, då han betraktade skallen af en af dessa kaniner, att den sannolikt vore en särskilt art!

Öns enda inhemska däggdjur^[5], är en stor varglik räf (Canis antarcticus), hvilken är gemensam både för den östra och vestra Falklandsön. Jag betviflar icke att den är en särskilt art och inskränkt till denna ögrupp, emedan många skälfångare, gauchos och indianer, som hafva besökt dessa öar, enstämmigt påstå, att intet sådant djur finnes i någon annan del af Sydamerika. Till följe af en öfverensstämmelse i lefnadssätt ansåg Molina, att denna art var densamma som hans ”culpeu”^[6], men jag har sett båda och de äro alldeles skilda. Genom Byrons berättelse äro dessa räfvar väl bekanta för sin spakhet och nyfikenhet, hvilken sjömännen misstogo för vildhet, så att de sprungo ut i sjön för att undvika dem. Ännu i dag är deras lynne detsamma. Man har sett dem gå in i ett tält och rent af rycka bort ett stycke kött, som låg under hufvudet på en sofvande sjöman. Om aftnarne hafva gauchos äfven med lätthet kunnat döda dem, genom att räcka ut en bit kött med ena handen, under det de i den andra hade en knif i beredskap att sticka dem med. Så vidt jag vet, har man icke annorstädes på jorden något exempel på en så obetydlig vidd hafsgenomskuret land, hvilket ligger aflägset från ett fastland och eger ett så stort inhemskt däggdjur. Räfvarne hafva hastigt förminskats i antal och de äro redan förjagade från den hälft af ön, som ligger öster om näset emellan St. Salvadors-viken och Berkley-sundet. Det kommer icke heller att dröja många år efter dessa öars ordentliga bebyggande, förr än efter all sannolikhet denna räf med dodon skall räknas bland de djur, som försvunnit från jordens yta.

Om natten (den 17:e) sofvo vi på näset innerst i Choiseul-sundet, hvilket bildar sydvestra halfön. Dalen är mycket väl skyddad för den kalla vinden, men det fans obetydligt med buskar till bränsle. Gauchos hittade likväl snart något som till min stora förvåning åstadkom en nästan lika stark eld som stenkol. Det var skelettet af en nyligen dödad tjur, från hvars ben gamarne afhackat köttet. De berättade mig, att de om vintern ofta slagtade ett nötkreatur och bortskuro köttet från benen med sina knifvar samt derefter med dessa samma ben stekte köttet till sina aftonmåltider.

Den 18:e. — Det regnade nästan hela dagen; men om natten lyckades vi likväl att hålla oss torra och varma medelst våra sadeltäcken, ehuru marken på hvilken vi sofvo var nästan ständigt i ett morasslikt tillstånd och det icke fans en torr fläck att sitta på efter vår dagsfärd. Jag har förut nämt huru besynnerligt det är, att det ej skulle finnas ett enda träd på dessa öar, ehuru Eldslandet är betäckt med en enda stor skog. Den största busken på ön (som hör till familjen Compositæ) är knappast så hög som vårt gultörne (Ulex). Det bästa bränslet lemnas af en liten, grön buske af den vanliga ljungens storlek och hvilken har den nyttiga egenskapen att brinna medan den är färsk och grön. Det var högst öfverraskande att se gauchos midt under regn och fast allt var genomvått, genast göra upp eld blott med tillhjelp af en fnöskdosa och en bit lump. De framletade nämligen under grästufvor och buskar några torra qvistar och dessa söndergnuggade de till fibrer, hvarefter de omgåfvo dem med gröfre qvistar, nästan som ett fågelbo och lade sedan lumporna med sin eldgnista midt i och öfvertäckte det. Då de derefter lyftade upp detta bo mot vinden, rykte det efter hand allt mer och mer och råkade slutligen i brand. Jag tror icke att med så fuktiga materialier något annat förfaringssätt skulle hafva haft någon utsigt att lyckas.

Den 19:e. — Jag var mycket stel i kroppen om morgnarne, emedan jag icke ridit någon tid förut; men förvånades af att höra gauchos, som från barndomen nästan lefvat på hästryggen, säga att de alltid lida under dylika förhållanden. St. Jago berättade mig, att han en gång begaf sig ut och jagade vild hornboskap sedan han legat sjuk i tre månader, och att till följe deraf hans lår under de två följande dagarne blefvo så styfva, att han måste intaga sängen. Detta bevisar att gauchos verkligen måste starkt anstränga sina muskler när de rida, ehuru det ser ut som de icke gjorde det. Det måste vara ett mycket styft arbete att jaga vilda nötkreatur i ett land, som till följe af den blöta marken är så svårt att färdas uti, som detta. Gauchos säga också, att de ofta i fullaste fart färdas öfver mark, som skulle vara ofarbar, om man red långsamt, på samma sätt som man kan åka skridskor på tunn is. När man jagar, försöka jägarne att obemärkta komma boskapshjorden så nära som möjligt. Hvar man har fyra eller fem par bolas, hvilka han kastar det ena efter det andra mot lika många kreatur, hvilka när de en gång väl blifvit insnärjda, lemnas åt sitt öde några dagar, till dess de blifvit något utmattade genom hunger och ansträngningar. Man försätter dem då i frihet och drifver dem till en liten hjord af tama kreatur, hvilka man ditfört för det ändamålet. Då de af den nyss utståndna behandlingen äro allt för mycket skrämda för att lemna hjorden, drifvas de lätt till nybygget, om deras krafter blott stå bi.

Vädret fortfor att vara så dåligt, att vi beslöto att göra en yttersta ansträngning, och försöka uppnå fartyget före nattens inbrott; men som landets yta till följe af det myckna regnandet var en enda mosse, tror jag att min häst föll åtminstone ett dussin gånger och stundom sprattlade alla sex hästarne på samma gång i dyn. Äfven ha alla de små bäckarna sina bräddar infattade med mjuk torf, hvilket gör det mycket svårt för hästarne att hoppa öfver dem, utan att falla; och för att göra vårt obehagliga läge fullständigt, tvungos vi att rida tvärs öfver innersta bugten af en hafsvik, i hvilken vattnet gick ända upp till hästryggen; och då vinden var häftig, slogo de små vågorna öfver oss och gjorde oss mycket våta och frusna. Till och med de härdade gauchos förklarade sig belåtna, när de uppnådde nybygget efter vår lilla utflygt.

Dessa öars geologiska bygnad är i de flesta afseenden enkel. Det lägre landet består af lerskiffer och sandsten med försteningar, som äro mycket nära beslägtade med, om ock icke identiska med dem, som finnas i Europas silurformationer, medan kullarne äro bildade af hvit, kornig qvarts. Sistnämda bergarts lager bilda ofta fullkomligt symmetriska bågar och vissa massor ha till följe häraf ett mycket egendomligt utseende. Pernety^[7] har egnat några sidor åt beskrifningen af Ruinkullen, hvars på hvarandra följande lager han med rätta förliknar vid bänkraderna på en amfiteater. Qvartsen måste hafva varit fullkomligt mjuk, när den undergick sådana märkvärdiga böjningar utan att brytas i stycken. Alldenstund qvartsen omärkligt öfvergår i sandsten, tyckes det sannolikt, att den leder sitt ursprung från att sandstenen blifvit upphettad till en sådan grad att den blef flytande och vid afkylningen kristalliserade; den måste likväl hafva blifvit uppdrifven genom de öfverliggande bäddarne, medan den ännu var i det mjuka tillståndet.

På många ställen af ön är dalarnes botten på ett ovanligt vis betäckt med myriader stora, lösa, kantiga qvartsblock, hvilka bilda ”stenströmmar”, som med förvåning omtalas af alla resande allt sedan Pernetys tider. Blocken äro icke nötta genom vattens inverkan, emedan deras kanter endast äro obetydligt afrundade, och de vexla i storlek från en till två fot i tvärmått, ehuru sådana finnas äfven, hvilka äro tio, ja tjugu gånger så stora. De ligga icke hopkastade i orediga hopar, utan äro utbredda i jemna lager eller liksom stora strömmar. Det är icke möjligt att få reda på deras mäktighet, men man kan höra sorlet af små bäckar, som rinna mellan stenarne flera fot under ytan. Deras verkliga djup är sannolikt ganska stort, emedan remnorna emellan de understa styckena längesedan måste hafva blifvit fylda med sand. Bredden af dessa stenbäddar vexlar från några hundra fot till en sjettedels mil, men den torfviga marken inkräktar dagligen på deras bräddar och bildar äfven holmar, der några stycken råka ligga tätt invid hvarandra. I en dal söder om Berkley-sund, hvilken några af vårt sällskap kallade för ”den stora stenblocksdalen” var man tvungen att öfvergå en sammanhängande sträcka af en tredjedels fjerdingsvägs bredd genom att hoppa från den ena hvassa stenen till den andra. Styckena voro så stora, att jag utan svårighet fann skydd under ett sådant, då jag öfverfölls af en regnskur.

Den märkligaste omständigheten med dessa ”stenströmmar”, är deras ytterst obetydliga fall. På kullarnes sidor har jag sett dem slutta i tio graders vinkel mot horisonten, men i några jemna och breda dalar, är lutningen jemt och nätt så stor, att man kan tydligt märka den. På en så ojemn yta kunde man icke gerna komma i tillfälle att mäta lutningsvinkeln, men för att gifva en lättfattlig liknelse kan jag säga, att sluttningen icke skulle hafva hindrat en engelsk postvagns fart. På somliga ställen lopp en oafbruten ström af dessa stenblock utåt hela sträckningen af en dal och sträckte sig ända till kullens topp, der väldiga massor, hvilka i omfång öfvergingo månget litet hus, stannat, hejdade i sin fart nedåt. Der lågo äfven de i hvälfningar krökta lagren hopade på hvarandra likt ruinerna af en stor och urgammal katedral. Då man försöker att beskrifva dessa om mycken omstörtning vittnande naturscener, frestas man att gå från en liknelse till en annan. Vi kunna föreställa oss att strömmar af hvit lava runnit ned från flera punkter på bergen till det lägre landet och att de, när de stelnat, genom något ofantligt jordskalf sönderremnat i otaliga stycken. Uttrycket ”stenströmmar”, som genast föll hvar och en in, bibringar samma föreställning. Dessa ställen blifva ännu mera ovanliga genom sin motsats till de angränsande kullarnes låga, afrundade former.

På högsta spetsen af en höjdsträcka (omkring 700 fot öfver hafvet) gjorde jag ett intressant fynd i ett stort bågformigt stycke, som låg på sin konvexa sida eller med bågen nedåt. Skola vi antaga att det rent af kastats upp i luften och sålunda vändts omkring? Eller ännu sannolikare, att det fordom fans en del af samma stycke, som låg högre än den punkt, på hvilken detta minnesmärke efter en stor naturrevolution nu hvilar? Då de i dalarne liggande styckena hvarken äro afrundade eller remmorna fylda med sand, måste vi draga den slutsatsen, att den våldsamma tidsperioden inföll sedan landet blifvit lyftadt öfver hafvets yta. I en tvärgenomskärning af dessa dalar visar sig bottnen nästan vågrät eller höjer sig endast obetydligt mot båda sidor. Till följe häraf vill det tyckas, som om blocken skulle hafva rört sig från dalens öfversta ända; men i verkligheten tyckes det sannolikare, att de nedstörtat från de närmaste branterna och att de sedan medelst någon dallrande rörelse af öfverväldigande kraft utjemnats i ett enda sammanhängande hvarf^[8]. Om man under den jordbäfning,^[9] som 1835 förstörde Concepcion i Chile, ansåg det förvånande att små kroppar kunde kastas några tum från marken, hvad skola vi då säga om en rörelse, hvilken kommit stycken af flera skeppunds vigt att flytta sig framåt liksom sandkorn på ett i dallrande rörelse försatt bräde och kommit dem att lägga sig jemt? Jag har i den Andiska Cordilleran sett tydliga märken huru ofantliga berg brutits i stycken som om de endast varit en tunn skorpa och lagren ligga kastade på sina lodräta kanter; men aldrig gaf mig någon annan naturscen, så som dessa ”stenströmmar”, en liflig föreställning om ett jordskalf, till hvilket vi i historiska berättelser förgäfves söka något motstycke; och likväl skall väl kunskapens framåtskridande sannolikt en gång gifva en enkel förklaring på denna företeelse, liksom den redan gifvit oss en öfver sättet för de öfver Europas slätter utströdda rullstensblockens förflyttning, hvilket så länge ansågs oförklarligt.

Jag har ej mycket att förtälja om dessa öars fauna. Jag har förut beskrifvit gamen eller Polyborus. Vidare finnes några hökar, ugglor och några få, små landfåglar. Sjöfåglarne äro särdeles talrika och att döma af gamla sjöfarandes berättelser, måste de fordom hafva varit ännu talrikare. En dag såg jag en kormorant leka med en fisk, som han fångat. Åtta gånger efter hvarandra släppte fågeln sitt byte, dök derpå efter detsamma och förde det för hvar gång åter tillbaka till ytan. I Zoologiska trädgården har jag sett en utter behandla en fisk på samma sätt, som katten leker med råttan. Jag känner icke till något annat exempel på att naturen visar sig så afsigtligt grym. Då jag en annan dag hade stält mig sjelf emellan en penguin (Aptenodytes demersa) och vattnet, var jag mycket road af att gifva akt på hans beteende. Han var en käck fågel och till dess han nådde hafvet, slog han sig ordentligt fram och dref mig tillbaka. Endast hårda slag skulle hafva hejdat honom, och han behöll ståndaktigt hvarje tum som han vann, i det han upprätt och beslutsam stod tätt framför mig. När han så mötte motstånd, slängde han oaflåtligt sitt hufvud från den ena sidan till den andra på ett mycket underligt vis, liksom om förmågan för det tydliga seendet endast låg i främre och nedre delen af hvarje öga. Denna fågel kallas vanligen åsne-penguinen af hans vana, att när han är i land kasta sitt hufvud bakåt och utstöta ett högljudt, underligt läte, mycket likt en åsnas skriande; men när han är ute på hafvet och icke oroas, är hans läte mycket djupt och högtidligt och höres ofta nattetid. När han dyker, begagnar han sina små vingar som fenor, men på land såsom framben. Då han sålunda kryper, snart sagdt på fyra ben, genom de höga grästufvorna eller på sidan af någon gräsbevuxen klint, rör han sig så fort, att man lätt skulle kunna taga honom för ett fyrfotadjur. När han är ute på hafvet och fiskar, kommer han till ytan för att andas med sådan fart och dyker igen så ögonblickligt, att jag trotsar hvem som helst att vid första anblicken vara i stånd att med bestämdhet säga, att det icke var en fisk som på lek hoppade öfver vattnet.

Två gåsarter finnas på Falklands-öarne. Inlandsarten (Anas magellanica) är allmän öfver hela ön både parvis och i små flockar. Han flyttar icke, utan häckar på de små, utanför liggande holmarne. Man förmodar att detta sker af farhåga för räfvarne och det är kanhända af samma orsak, som dessa fåglar, fastän de äro tama om dagen, äro skygga och vilda så fort skymningen inbryter. De lefva uteslutande på växtämnen. Klippgåsen (Anas antarctica), hvilken kallas så, emedan han vistas endast på hafsstranden, är allmän både här och på vestkusten af Amerika, så långt i norr som till Chile. I Eldslandets djupa och ensliga fjordar utgör den snöhvita gåskarlen, ständigt åtföljd af sin mörkare maka och stående tätt bredvid henne på någon aflägsen klippspets, en vanlig bild i landskapet.

En stor and eller gås (Anas brachyptera) med stort hufvud och som stundom väger ända till tjugutvå marker, är äfven mycket allmän på dessa öar. Dessa fåglar kallades fordom för kapplöpningshästar, till följe af sitt ovanliga sätt att ro eller plaska sig fram på vattnet; men numera kallar man dem mera lämpligt för ångare. Deras vingar äro för små och svaga för att tjena till flygt, men med deras tillhjelp röra de sig mycket snabt genom att dels simma, dels flaxa. Det är mycket snarlikt det sätt, hvarpå den vanliga ankan flyr undan, när hon förföljes af en hund; men jag är nästan säker på att ”ångaren” rör sina vingar skiftesvis, och icke båda samtidigt såsom andra fåglar. Dessa klumpiga, tjockhufvade änder åstadkomma ett sådant buller och plaskande att det gör ett mycket eget intryck.

Vi finna således i Sydamerika tre slags fåglar, hvilka begagna sina vingar till andra ändamål än till flygt; nämligen pengvinen som fenor, anden som åror och strutsen som segel. Äfven Nya Zeelands Apteryx, liksom hans jättelika urtyp, Dinornis, ega blott stumpar till vingar. Ångare-anden kan endast dyka mindre stycken. Han lefver uteslutande på skaldjur, hvilka sitta på tången och på de vid ebbtiden blottade klipporna. Till följe häraf äro hufvudet och näbben i öfverraskande grad tunga och starka, för att kunna vara i stånd att bryta upp skalen; hufvudet är så starkt, att jag knappast förmådde krossa det med min geologiska hammare och alla våra jägare upptäckte snart huru seglifvade dessa änder voro. När de om qvällen stå i en flock och putsa sina fjädrar, låta de höra samma blandning af besynnerliga läten, som oxgrodorna inom tropikerna.

På Eldslandet, liksom på Falklands-öarne, gjorde jag många iakttagelser angående de lägre hafsdjuren^[10], men de ha föga allmänt intresse. Jag skall omtala blott några företeelser, som ha afseende på vissa zoofyter af de högre organiserade afdelningarne af deras klass. Några slägten (Flustra, Eschara, Cellaria, Crisia och andra) öfverensstämma deri, att de hafva egendomliga rörliga organer (lika dem hos Flustra avicularia, som finnes i de europeiska hafven) fästade vid sina celler. Organet är i de flesta fall ganska snarlikt ett gamhufvud; men den lägre mandibeln kan öppnas mycket vidare, än på en verklig fågelnäbb. Sjelfva hufvudet eger stor rörelseförmåga förmedelst en kort hals. Hos en zoofyt var sjelfva hufvudet fastsittande, men undre käken fri; hos en annan ersattes det af en triangelformig hufva med en utmärkt väl inpassad fall-lucka, hvilken tydligen motsvarade den nedre mandibeln. Hos de flesta arterna var hvarje cell försedd med ett hufvud, men i andra hade hvar cell två.

De unga cellerna vid ändarne af dessa koralliners grenar innehålla mycket outvecklade polyper, och likväl äro de vid dem fästade gamhufvudena, ehuru små, till alla delar fullt utbildade. När man med en nål borttog polypen från någon af dessa celler, så tycktes dessa organer icke röna någon inverkan deraf. När ett af de gamlika hufvudena bortskars från en cell, bibehöll den nedre mandibeln sin förmåga att öppna och tillsluta sig. Den kanske besynnerligaste omständigheten med denna struktur är, att när det fans mer än två cellrader på grenen, voro äfven de mellersta cellerna försedda med dylika bihang, hvilka likvisst voro blott fjerndeln så stora som yttersidornas. Deras rörelser vexlade efter arterna; men hos somliga såg jag icke den minsta rörelse, under det att andra med den undre mandibeln vanligen vidöppen, svängde fram och tillbaka med en hastighet af fem sekunder för hvarje sväng; och andra åter rörde sig hastigt och ryckvis. När man vidrörde dem med en nål, grep näbben vanligen så fast i spetsen, att hela grenen kunde skakas.

Dessa kroppar hafva alls ingenting att skaffa med framalstrandet af äggen eller knopparne; ty de bildas vid de växande grenarnes spetsar innan de unga polyperna visa sig i cellerna: likasom jag är nästan viss om, att desamma till sina funktioner snarare höra till grenarnes horniga axlar, än till polyperna i cellerna, och detta både till följe deraf, att de röra sig oberoende af polyperna och icke synas på något vis stå i samband med dem, äfvensom af att de äro af olika storlek på de yttre och inre ce]lraderna. Det köttiga bihanget vid nedre ändan af den förut beskrifna hafspennan, utgör äfven en del af zoofyten såsom ett helt, på samma sätt, som rötterna af ett träd utgöra en del af hela trädet och icke af de individuella bladen eller blomknopparne.

Hos en annan vacker, liten korallin (Crisia?), var hvarje cell försedd med ett långtandadt borst, hvilket egde förmågan att hastigt röra sig. Hvarje särskilt borst, likasom hvarje särskilt gamlikt hufvud, rörde sig vanligen alldeles oberoende af de andra, men ibland rörde sig samtidigt alla på båda sidor af en gren, ibland åter endast de, som voro på ena sidan; stundom rörde sig hvart och ett i regelbunden ordning, det ena efter det andra. I dessa rörelser se vi synbarligen en lika fullkomlig förflyttning af viljan hos den, fast af tusentals särskilta polyper sammansatta zoofyten, som hos ett enda djur. Detta förhållande skiljer sig i sanning icke från det, som visade sig hos hafspennorna på kusten vid Bahia Blanca, hvilka drogo sig ned i sanden, när man vidrörde dem. Jag skall omnämna ett annat exempel på likformig rörelse, ehuru af helt annat slag, hos en zoofyt, som är nära beslägtad med Clytia och således har en enkel kroppsbygnad. Då jag i en skål med hafsvatten hade förvarat en stor vippa af den, fann jag, att så ofta jag vidrörde någon gren, hela massan i mörkret blef starkt fosforescerande med ett grönt sken; och jag vet mig aldrig hafva sett något föremål med ett skönare fosforsken. Men det märkliga i saken var, att skenet alltid fortplantade sig uppför grenarne från basen emot spetsarne.

Undersökningen af dessa sammansatta djur intresserade mig alltid mycket. Hvad kan vara märkligare än att se en växtlik kropp frambringa ett ägg, hvilket är i stånd att simma och välja en passande plats att fästa sig vid, der det då skjuter ut i grenar, hvar och en fullsatt med otaliga särskilta djur, som ofta hafva en sammansatt kroppsbygnad? Dessutom ega grenarne, såsom vi nyss hafva sett, stundom organer, hvilka förmå röra sig och äro oberoende af polyperna. Så förvånande som denna förening af särskilta individer på en gemensam stam alltid måste förefalla, så visar dock hvarje träd samma företeelse, ty knopparne måste anses som individuella växter. Det är likväl helt naturligt att anse en polyp, som är försedd med mun, inelfvor och andra organer, som en särskilt individ, då man deremot har svårt att fatta individualiteten hos en bladknopp, så att föreningen af särskilta individer på en gemensam kropp, är mera slående hos en korallin än hos ett träd. Vår uppfattning af ett sammansatt djur, hos hvilket i åtskilliga afseenden allas individualitet icke är fullständig, kan underlättas, om vi tänka oss att man kan frambringa två särskilta djur genom att ituskära ett enda med en knif eller att naturen sjelf utför ituskärningen. Vi kunna nu anse polyperna hos en zoofyt eller knopparne på ett träd, såsom fall, der individens delning icke fullkomligt försiggått. De individer, som fortplantas genom knoppar, tyckas åtminstone hos träden och, att döma af analogien, äfven hos korallinerna, stå i innerligare samband med hvarandra, än ägg eller frön stå till sina föräldrar. Det tyckes nu hafva blifvit fullkomligt ådagalagdt att växter, som fortplantas genom knoppar, hafva alla en lika lång lifstid. Och det är väl bekant för hvar och en, hvilka besynnerliga och talrika egendomligheter, som med visshet fortplantas genom knoppar, afläggare och ympqvistar, hvilka egendomligheter aldrig eller endast händelsevis åter visa sig vid fortplantningen genom frön.

1. Syriens öknar utmärkas enligt Volney af trädartade buskar, talrika råttor, gaseller och harar. I Patagonien ersätter guanacon gasellen och agutin haren.
2. Jag märkte, att all ohyra, hvarmed de voro behäftade, krälade ut på de yttre fjädrarne, några timmar innan någon af kondorerna dog. Man försäkrade mig, att detta alltid var fallet.
3. Af de redogörelser, som offentliggjordes efter vår resa och i synnerhet på grund af några intressanta bref från kapten Sullivan, som var med på uppmätningen, vill det synas som om vi fattade en öfverdrifven föreställning om klimatets dåliga beskaffenhet på dessa öar. Men när jag betänker det nästan allmänna torfhöljet, den omständigheten, att hvetet sällan mognar, så kan jag knappast tro att klimatet om sommaren skulle kunna vara så vackert och torrt som nyligen blifvit framstäldt.
4. Lesson’s Zoologi i La Coquilles Resa, Tom. 1, sid. 168. Alla äldre resande och särskilt Bougainville, säga tydligen att den varglika räfven var det enda inhemska däggdjuret på ön. Man har hemtat kännetecknen för den ofvannämda arten från skinnets beskaffenhet, från hufvudets skapnad och öronens korthet. Jag får här anmärka, att skilnaderna mellan den irländska och engelska haren ligga i liknande kännetecken, blott att de äro mycket mera utpräglade.
5. Jag har likväl skäl att förmoda, att här finnes en åkerråtta. Den vanliga europeiska stora och lilla husråttan hafva spridt sig långt från nybyggarnes boningar. Det vanliga svinet har äfven förvildats på en af öarne; alla äro svarta, galtarne äro mycket ilskna och hafva stora betar.
6. ”Culpeu” är Canis magellanicus, hvilken kapten King hade med sig från Magelhaens sund. Den är vanlig i Chile.
7. Yoyage aux Isles Malouines, sid. 526.
8. ”Vi hafva gripits af en icke mindre förvåning vid åsynen af den otaliga mängd stenar af alla storlekar, som ehuru kastade huller om buller, som om de hade blifvit helt vårdslöst hopade för att fylla skölgångarne, likväl ligga i en viss ordning. Man tröttnade icke att beundra naturens underbara verkningar”. Pernety sid. 526.
9. En invånare i Mendoza, och följaktligen en kompetent domare i detta fall, försäkrade mig, att han under de många år, som han bott på dessa öar, aldrig känt den ringaste tillstymmelse till någon jordbäfning.
10. Då jag räknade äggen af en stor, hvit Doris (denna hafssnigel var två och en half tum lång) öfverraskades jag af att finna huru utomordentligt talrika de voro. Från två till fem ägg (hvart och ett 13000 tum i diameter) innehöllos i en liten, klotrund säck. Dessa voro ordnade två i bredd i tvärrader, som bildade ett band. Bandet häftade i en äggrund spiral med ena kanten vid klippan. Ett som jag fann, höll nära tjugo tum i längd och en half tum i bredd. Då jag räknade huru många klot som rymdes på en tiondels tum i raden och huru många rader på lika stor längd af bandet, så fans det efter en mycket måttlig beräkning innehålla 600,000 ägg. Likväl var denna Doris långt ifrån allmän, ty fast jag ofta letade under stenarne, såg jag blott sju exemplar. Ingen villfarelse är vanligare hos naturforskare, än den, att antalet af individer i en art, skulle bero på artens fortplantningsförmåga.

Wikisource-anmärkningar

1. Originalet har 5 maj. Ändrat av Wikisources korrekturläsare efter sid 225 i den engelska upplagan.