En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 8

←  Från Buenos Aires till S:a Fé

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Santa Cruz, Patagonien och Falklands-öarne  →

ÅTTONDE KAPITLET.

BANDA ORIENTAL OCH PATAGONIEN.

Utflygt till Colonia del Sacramento. — Värdet af ett landtgods. — Huru man räknar hornboskap. — En ovanlig oxras. — Genomborrade småstenar. — Fårhundar. — Hästars inridning. — Gauchos sätt att rida. — Invånarnes lynne. — Rio Plata. — Fjärilsvärmar. — Luftseglande spindlar. — Hafvets fosforescens. — Port Desire. — Guanaco. — Port St. Julian. — Patagoniens geologi. — Jättelikt, fossilt djur. — Organisationstyperna konstanta. — Förändring i Amerikas zoologi. — Orsaker till djurarters utdöende.

Sedan jag i nära fjorton dagar blifvit uppehållen i Buenos Aires, var jag rätt belåten att komma derifrån på en paketbåt, som var destinerad till Monte Video. En stad i belägringstillstånd måste alltid vara en oangenäm vistelseort; men i förevarande fall lefde man dessutom i ständig farhåga för röfvare innanför; ty skildtvakterna voro de värsta af alla, hvilka till följe af sin tjenst och då de hade vapen i hand, röfvade med ett slags myndighet, som inga andra kunde efterlikna.

Vår öfverfärd var mycket långsam och tråkig. La Plata ser på kartan ut som en ståtlig flodmynning, men är i verkligheten ett lappri. En vidsträckt yta af gyttjigt vatten har hvarken något storartadt eller naturskönt. En stund på dagen kunde man från däck nätt och jemt skönja de båda stränderna, hvilka äro mycket låga. När vi framkommo till Monte Video, befans det att Beagle icke skulle segla på någon tid och jag rustade mig derföre till en kort utflygt i denna del af Banda Oriental. Allt hvad jag sagt om landet nära Maldonado kan tillämpas på trakten omkring Monte Video, utom att det är mycket slätare, om man endast undantager det 450 fot höga Gröna Berget, hvaraf staden fått sitt namn. Högst obetydligt af den vågformiga grässlätten är inhägnadt. Men invid staden finnas några få häckvallar betäckta med agaver, kaktus och fenkol.

Den 14 november. — Jag lemnade Monte Video på eftermiddagen, för att begifva mig till det på norra stranden af La Plata och midt emot Buenos Aires belägna Colonia del Sacramento, och derifrån följa uppåt Uruguay till byn Mercedes vid Rio Negro (en af de många floderna med detta namn i Sydamerika) samt från denna punkt återvända raka vägen till Monte Video. Vi sofvo i min vägvisares hus vid Canelones. Om morgonen stego vi tidigt upp i hopp om att kunna rida ett godt stycke väg; men detta var ett fåfängt försök, ty alla floder hade stigit öfver sina bräddar. Vi öfverforo i båtar strömmarne Cannelones, S:ta Lucia och San José och förlorade sålunda mycken tid. På en föregående utflygt öfvergick jag Lucia nära dess mynning och förvånades öfver att se huru lätt våra hästar, ehuru icke vana dervid, summo öfver en sträcka af åtminstone nio hundra alnar. Då jag omnämde detta i Monte Video, berättade man mig att ett fartyg, som hade några konstberidare och deras hästar om bord, led skeppsbrott på La Plata hvarvid en häst sam öfver en mil till stranden. Under dagens lopp roade jag mig med att se den skicklighet, hvarmed en gaucho tvang en istadig häst att simma öfver en flod. Han klädde af sig, och hoppande på hästens rygg red han ut i vattnet till dess djuret icke längre bottnade; då gled han ned från landen, tog fast i svansen och så ofta som hästen vände om, skrämde han honom att simma vidare genom att stänka vatten i synen på honom. Så snart hästen nådde botten på andra stranden, satte mannen sig upp och satt säkert med tygel i hand innan hästen hunnit komma i land. En naken menniska på en osadlad häst är ett vackert skådespel; jag hade förut ingen föreställning om huru väl dessa båda varelser passa för hvarandra. Hästens svans är ett mycket nyttigt bihang; ty jag öfverfor en gång en flod i en båt med fyra personer, hvilken båt färjades öfver på samma sätt som den nyss omförmälde gauchon. Om en man och en häst skola öfvergå en bred ström, är den bästa utvägen för karlen att taga fast i manen eller sadelknappen och simma med den andra armen.

Vi tillbragte natten och följande dagen vid postgården Cufre. Om aftonen anlände postkarlen eller brefbäraren. Han var en dag efter sin tid, till följe derföre att Rio Rozario svämmat öfver sina bräddar. Detta betydde emellertid icke stort; ty fastän han färdats genom några af de förnämsta städerna i Banda Oriental, bestod hela hans post af två bref! Utsigten från huset var behaglig, öfver en vågig, grön yta med La Plata framskymtande i fjerran. Jag märker, att jag ser detta landskap med helt andra ögon, än jag gjorde vid min första ankomst. Jag erinrar mig att jag då tyckte att det var ovanligt slätt; men nu sedan jag ridit öfver Pampas, förvånades jag endast öfver att någonting kunnat föranleda mig att kalla det slätt. Landet består af den ena vågformiga åsen bakom den andra, i sig sjelfva icke synnerligt stora, men verkliga berg i jemförelse med slätterna vid S:ta Fé. Till följe af dessa ojemnheter har man ett öfverflöd på små åar och gräset är grönt och frodigt.

Den 17 november. — Vi öfverforo Rosario, som var djup och snabb, och sedan vi farit genom byn Colla, anlände vi vid middagstiden till Colonia del Sacramiento. Afståndet är tio mil genom ett land, som är bevuxet med fint gräs, men obetydligt försedt med boskap och inbyggare. Man inbjöd mig att stanna öfver natten i Colonia och påföljande dagen åtfölja en herre till hans landtgård, der det fans några kalkstensklippor. Staden är bygd på en bergudde, nästan på samma sätt som Monte Video. Den är starkt befästad, men både befästningar och stad ledo mycket under brasilianska kriget. Den är mycket gammal och de oregelbundna gatorna samt de omgifvande lundarne af gamla orange- och aprikosträd, gaf den ett täckt utseende. Kyrkan är en märkvärdig ruin. Den begagnades till krutmagasin och blixten slog ned i den vid ett af de tio tusen åskvädren vid La Plata. Två tredjedelar af bygnaden sprängdes i luften ända från grunden och det öfriga står som ett splittradt och märkligt minne af blixtens och krutets förenade kraft. Om aftonen vandrade jag omkring stadens till hälften förstörda murar. Den var hufvudskådeplatsen för brasilianska kriget, ett krig som var mycket olycksbringande för detta land, icke så mycket i anseende till sina omedelbara följder, som derigenom, att det gaf upphof till en mängd generaler och alla andra officersgrader. Man räknar i La Platas förenta stater flera generaler (fastän obesoldade) än i hela konungariket Storbritannien. Dessa herrar hafva fått smak för makten och hafva alls ingenting emot litet krig, hvarföre de alltid flera äro färdiga att väcka oro och störta en styrelse, som hittills aldrig hvilat på någon fast grund. Jag märkte likväl här och på andra ställen ett mycket stort intresse för det förestående presidentvalet och detta tyckes vara ett godt tecken för denna lilla kolonis välgång. Invånarne göra ej anspråk på mycken bildning hos sina representanter; ty jag hörde några personer öfverlägga om förtjensterna hos dem för Colonia och man sade, ”att fast de icke voro affärsmän, så kunde de alla likväl skrifva sina namn”; och härmed tycktes de anse att hvarje förnuftig man borde vara belåten.

Den 18 november. — Jag red med min värd till hans estancia vid Arroyo de San Juan. På aftonen gjorde vi en ridt omkring egendomen, hvilken innehöll något öfver en half qvadratmil och låg i hvad man kallar en ”rincon”, det vill säga hade ena sidan begränsad af La Plata och de begge andra af icke vadbara åar. Der fans en förträfflig hamn för små fartyg och ett öfverflöd af småskog, hvilken är af värde såsom lemnande bränsle åt Buenos Aires. Jag ville gerna veta värdet af en så fullständig landtgård. Af boskap funnos 3,000 stycken och den kunde godt föda tre till fyra gånger detta antal; af ston funnos 800, jemte 150 tämda hästar och 600 får. Der var god tillgång på vatten och kalksten, ett simpelt hus, förträffliga corraler och en aprikosträdgård. Han hade för allt detta blifvit bjuden 36,000 riksdaler och ville endast ha 9,000 riksdaler till, men skulle sannolikt sälja det för mindre. Det största besväret med en sådan landtgård är att två gånger i veckan drifva boskapen till ett i midten beläget ställe, för att tämja och räkna den. Man skulle anse den senare saken svår, när det finnes tio till femton tusen stycken tillsamman, men det sker efter den grundsatsen, att boskapen utan undantag delar sig i smärre flockar af från femtio till hundra. Hvar flock igenkännes på vissa egendomligt tecknade djur och dess antal är kändt, så att då man förlorat ett bland tio tusen, märker man detta på dess frånvaro från en af de små flockarne. Under ovädersnätter skockar all boskapen sig tillsamman; men påföljande morgonen skilja flockarne sig liksom förut, så att hvarje djur måste känna sina kamrater ibland tio tusen andra.

Två gånger såg jag i denna provins några oxar af en mycket besynnerlig ras, kallad nãta eller niata, hvilka tyckes stå i samma förhållande till andra oxraser, som bulldoggar till andra hundar. Deras panna är mycket kort och bred, med nosen vänd uppåt och öfverläppen mycket tillbakadragen, medan underkäken skjuter framom den öfre och har en motsvarande krökning uppåt, så att deras tänder alltid synas. Näsborrarne sitta mycket högt uppe och äro mycket stora och ögonen utstående. När de gå, bära de hufvudet sänkt på en kort hals och bakbenen äro ovanligt låga i förhållande till frambenen. Deras blottade tänder, korta hufvuden och uppåtvända näsborrar gifva dem det löjligaste uttryck af sjelfbelåtenhet och utmanande trots, som man kan tänka sig.

Efter min hemkomst har jag skaffat mig ett kranium genom min vän kapten Sullivans godhet, och det förvaras nu i kirurgiska kollegiets museum. Don F. Muniz i Luxan har godhetsfullt samlat för mig alla upplysningar han kunde angående denna ras. Af denna redogörelse synes det, att de voro sällsynta för 80—90 år sedan och höllos som kuriositeter i Buenos Aires. Man tror allmänt att de uppkommit bland indianstammarne söder om La Plata och att det var den vanligaste rasen hos dem. Ännu i dag visa de som uppfödas i provinserna nära La Plata sin mindre civiliserade härkomst, deri att de äro vildare än den vanliga hornboskapen samt i den omständigheten, att kon lätt öfvergifver sin första kalf, om hon för ofta besökes eller oroas. Det är en besynnerlig omständighet, att en snarlik abnormitet i kroppsbygnaden, som niata-rasens, enligt dr. Falconer utmärker ett stort indiskt utdödt idisslande djur, Sivatherium. Denna ras är mycket konstant och en niata-ko och tjur framalstra utan undantag niata-kalfvar. En niata-tjur och en vanlig ko, eller tvärtom, få en afkomling med ett utseende, som är midt emellan, men med niata-karakteren starkt utpreglad. Enligt senhor Muniz’s utsago finnas de tydligaste bevis på att, tvärt emot landtmännens vanliga tro i dylika fall, niata-kon parad med en vanlig tjur öfverlåter sina egendomligheter starkare än niata-tjuren, när han paras med en vanlig ko. När gräset är någorlunda långt, betar niata-rasen med tungan och gommen liksom vanliga nötkreatur; men under stor torka, när så många djur omkomma, är niata-räsen värst deran och skulle utrotas, om man icke droge försorg för den; ty den vanliga nötboskapen är då liksom hästarne nätt och jemt i stånd att lifnära sig genom att med sina läppar afbeta trädens löf och säf; men detta kunna niata-djuren icke göra lika bra, emedan deras läppar icke sluta sig tillsamman, och följaktligen omkomma de äfven förr, än den vanliga nötboskapen. Detta förefaller mig som ett godt bevis på, huru litet vi kunna från de vanliga lefnadsvanorna sluta till, hvilka endast efter långa mellantider inträffande omständigheter, som kunna verka bestämmande på en arts sällsynthet eller utdöende.

Den 19 november. — Sedan vi farit genom dalen Las Vacas tillbragte vi natten i en nordamerikanares hus, hvilken skötte en kalkugn på Arroyo de las Vivoras. På morgonen redo vi till en utskjutande udde vid flodstranden kallad Punta Gorda. På vägen dit försökte vi få upp en jaguar, men ehuru det fans fullt med färska spår och vi gingo till de träd, der de påstås hvässa sina klor, lyckades vi likväl icke jaga upp någon. Från denna punkt företedde Uruguay för vår blick en ståtlig vattenmassa. Till följe af flodens klarhet och hastighet, var dess utseende vida öfverlägset den närbelägna Paranas. På motsatta stranden inföllo åtskilliga grenar af den senare floden i Uruguay, och i solskenet kunde man tydligen särskilja de olika färgskiftningarne hos de begge vattnen.

Om aftonen fortsatte vi vår färd till Mercedes vid Rio Negro. Vid mörkrets inbrott begärde vi tillåtelse att få stanna öfver natten på en landtgård, till hvilken vi just då hunnit. Det var ett mycket stort gods om två och en half qvadratmil och egaren är en af de största jorddrottarne i landet. Hans brorson hade uppsigten deröfver och hos honom befann sig en kapten i armén, hvilken för några dagar sedan flydde från Buenos Aires Om man tager i betraktande deras samhällsställning, så var deras samtal rätt roligt. De uttryckte, såsom vanligt, sin ofantliga förvåning öfver att jorden var rund och ville knappast tro att ett hål, om det vore nog djupt, skulle komma ut på andra sidan. De hade likväl hört talas om ett land, der det var sex månader dager och sex månader natt och der invånarne voro mycket långa och magra! De voro mycket nyfikna att få veta priserna på hästar och nötkreatur i England och deras beskaffenhet. Då de kommo under fund med att vi icke fångade djuren med lasso, utropade de, ”Åh, då brukar ni endast bolas!” ty föreställningen om ett inhägnadt land var fullkomligt ny för dem. Kaptenen sade slutligen, att han hade en fråga att göra mig, och att han skulle bli högligen förbunden, om jag ville besvara den fullt uppriktigt. Jag bäfvade vid tanken på huru djupt vetenskaplig den skulle bli. Den lydde: ”Äro icke damerna i Buenos Aires de skönaste i verlden?” Jag svarade som en renegat: ”Jo, utan all fråga”. Han tillade: ”Jag har en annan fråga: bära damerna i någon annan verldsdel så stora kammar?” Jag försäkrade honom högtidligt att de icke gjorde det. De voro riktigt förtjusta. Kaptenen utropade: ”Här ha vi en man som sett halfva verlden, hvilken säger att så är; vi ha alltid trott så, men nu veta vi det!” Mitt förträffliga omdöme om kammar och skönheter beredde mig ett högst gästfritt emottagande, och det ända derhän, att kaptenen nödgade mig att sofva i sin säng, medan han sjelf gick att sofva på sin sadel.

Den 21 november. — Jag bröt upp vid soluppgången och red långsamt hela dagen. Till sin geologiska beskaffenhet var denna del af provinsen olik den öfriga och liknade mycket den på Pampas. Der funnos följaktligen ofantliga snår af tistlar, äfvensom af ärtskockor, så att hela landet kunde kallas en enda stor plantage af dessa växter. De begge slagen växa särskilt, hvar planta i sällskap med sina samslägtingar. Ärtskockan når upp till hästryggen, men pampastisteln når ofta öfver ryttarens hufvud. Det kan icke komma i fråga att vika från vägen om också blott en aln, och äfven denna är till en del och på somliga ställen helt och hållet igenvuxen. Något bete finnes naturligtvis icke, hvarföre oxar och hästar, som råka in i tisteldungen, för den gången äro förlorade. Det är derföre mycket farligt att försöka drifva boskap denna årstid; ty när de blifvit tillräckligt uttröttade för att våga trotsa tistlarne, rusa de in bland dem och man får ej vidare se till dem. I dessa trakter finnas få landtgårdar och dessa ligga i grannskapet af fuktiga dalar, der lyckligtvis inga af dessa allt annat utträngande växter trifvas. Som mörkret inbröt, innan vi kommo till slutet af vår dagsresa, sofvo vi i en eländig liten hydda bebodd af de fattigaste menniskor; men det var ett riktigt nöje att iakttaga vår värds och värdinnas ytterliga, fast något stela höflighet, då man besinnade deras lefnadsställning.

Den 22 november. — Jag anlände till en afvelsgård vid Berquelo, som tillhörde en mycket gästfri engelsman, till hvilken jag hade ett rekommendationsbref från min vän mr. Lumb. Jag stannade här i tre dagar. En morgon red jag med min värd till Sierra del Pedro Flaco, omkring tre mil uppåt Rio Negro. Nästan hela landet var betäckt med tjockt, fastän groft gräs, som nådde upp till hästens buk och likväl funnos hela qvadratmil utan ett enda nötkreatur. Provinsen Banda Oriental skulle med en riktig boskapsskötsel kunna föda ett förvånande antal djur. För närvarande uppgår årliga utförseln af hudar från Monte Video till tre hundra tusen; och åtgången inom landet är mycket stor till följe af misshushållning. En godsegare berättade mig, att han ofta måste skicka stora boskapshjordar lång väg till ett salteri och att man derunder blef tvungen att slagta och flå de utmattade djuren; men att han aldrig kunde förmå gauchos att äta dem, utan hvarje qväll skulle ett nytt djur slagtas för deras aftonmåltid. Anblicken af Rio Negro från Sierran var mera pittoresk än någon annan, som jag såg i denna provins. Floden krökte sig, bred, djup och snabb vid foten af en brant klippa, ett skogsbälte åtföljde dess lopp och synranden begränsades af grässlättens aflägsna våglinier.

När jag var i denna trakt, hörde jag åtskilliga gånger talas om Sierra de las Cuentas, ett berg som låg flera mil norrut. Namnet betyder ”perlberget”. Man försäkrade mig, att man der hittade en betydlig mängd olikfärgade, små, runda stenar, alla med ett litet cylindriskt hål. Fordom brukade indianerna samla dem, för att deraf förfärdiga sig hals- och armband, en smak, hvilken tyckes gemensam för alla vilda folk, äfvensom för de mest hyfsade. Jag visste icke hvad jag skulle tro om denna berättelse, men då jag vid Goda Hoppsudden kom att omnämna detta för dr. Andrew Smith, sade han, att han erinrade sig, att han omkring sexton mil öster om St. Johns-floden på sydöstra kusten af Afrika hade hittat några qvartskristaller med kanterna afslipade genom nötning och blandade med grus på hafsstranden. Hvarje kristall var omkring fem linier i tvärmått och från en tum till halfannan tum i längd. Många af dem hade en liten fullkomligt cylindrisk kanal, som sträckte sig från ena spetsen till den andra och var så vid, att man med lätthet kunde träda en grof tråd eller en smal sensträng igenom densamma. De voro röda eller hvita till färgen. Infödingarne kände till denna bygnad hos kristaller. Jag har omnämt dessa omständigheter, emedan det kan föranleda någon framtida resande att undersöka den verkliga beskaffenheten af sådana stenar, ehuru för närvarande mig veterligt ingen kristalliserad kropp antager denna form.

Under det jag vistades vid denna afvelsgård roades jag af hvad jag såg och hörde yttras om de härvarande fårhundarne. Då man färdas i detta land är det någonting ganska vanligt, att möta en stor fårskock, som vaktas af en eller två hundar, ehuru de kunna vara hela milen från något hus eller någon menniska; och jag undrade ofta huru en så fast vänskap hade blifvit grundlagd. Uppfostringssättet består i att skilja den ännu späda valpen från tiken och vänja honom vid sina blifvande kamrater, hvarvid man låter den lilla varelsen tre eller fyra gånger om dagen få dia en tacka och gör en liggplats af ull åt honom i fårfållan. Han tillåtes aldrig att komma i sällskap med andra hundar eller leka med barnen i huset. Dessutom kastreras valpen vanligtvis, så att han under uppväxten knappast kan hafva några känslor gemensamma med återstoden af sitt slägte. Till följe af en dylik uppfostran hyser han ingen önskan att lemna hjorden och på samma vis som en annan hund försvarar sin husbonde, försvara dessa fåren. Det är roligt att se, då man nalkas en hjord, huru hunden genast kommer skällande emot en, medan alla fåren skocka sig bakom honom, liksom kring den äldsta gumsen. Man kan äfven lätt lära dessa hundar att drifva hem fåren på en viss tid på aftonen. Deras besvärligaste fel är deras lust som unga att leka med fåren; ty i sin lek jaga de stundom sina stackars undersåter på det obarmhertigaste.

Fårhunden kommer dagligen hem för att få något kött och så snart han fått det, smyger han sig bort liksom blygdes han för sig sjelf. Vid dessa tillfällen äro gårdshundarne mycket tyranniska och den minsta af dem anfaller och förföljer främlingen. Men så fort den senare återkommit till hjorden, vänder han sig om och börjar skälla, då alla gårdshundarne skyndsamt taga till flykten. Likaledes vågar knappast någonsin (somliga säga aldrig) en hel skock hungriga vilda hundar anfalla en hjord, som vaktas af en enda af dessa trogna herdar. Hela detta förhållande tyckes mig vara ett märkvärdigt bevis på böjligheten af hundens tillgifvenhetskänslor, likasom på att han, vare sig att han är vild eller huru som helst dresserad, har en känsla af aktning eller fruktan för dem, som fullgöra sin samhällighetsdrift. Ty vi kunna icke förklara hvarföre de vilda hundarne bortskrämmas af den enda hunden hos hjorden, så framt det icke sker till följe af någon oredig föreställning om, att den sålunda förbundne vunnit i makt, liksom vore han i sällskap med djur af sitt eget slag. F. Cuvier har anmärkt, att alla de djur, som lätt låta tämja sig, anse menniskan såsom en medlem af sitt eget samfund och sålunda fullgöra sin samhällighetsdrift. I ofvan anförda fall anser fårhunden fåren såsom sina kamrater och vinner sålunda tillförsigt; och fastän de vilda hundarne veta att hvart får för sig icke är någon hund utan godt att äta, gå de likväl till en del in på denna åsigt, när de se dem i en skock med en vallhund i spetsen.

En qväll kom en ”domidor” (hästtämjare) för att tämja några fålar. Jag skall beskrifva de förberedande åtgärderna, emedan jag tror att de icke hafva blifvit omnämda i någon annan resebeskrifning. En skara otämda unga hästar jagas in i corralen eller stora pålinhägnaden och dörren tillstänges. Vi skola antaga att endast en man skall fånga och rida en häst, som ännu aldrig känt sadel eller tygel. Jag anser att för hvarje annan utom en gaucho skulle en dylik bragd vara fullkomligt outförbar. Gauchon utväljer en fullvuxen fåle och under det att djuret rusar omkring banan kastar han sin lasso, så att han fångar båda frambenen. Hästen faller genast omkull med en häftig stöt och under det han ligger sparkande på marken, beskrifver gauchon en krets, i det han håller lasson stram, så att han fångar ena bakfoten, strax nedom hasleden och drager den tätt intill de begge frambenen, hvarefter han lindar fast lasson, så att alla tre benen bindas tillsamman. Han sätter sig nu på hästens hals och fäster en stark tygel utan betsel vid undre käken, hvilket tillgår så, att han genom de vid ändan af tygeln befintliga ringarne träder en smal rem och lindar den några hvarf omkring både käken och tungan på hästen. De begge frambenen hopbindas nu fastare med en stark läderrem, som är hopfästad med en löpknut. Lasson, som sammanband de tre benen lösgöres derefter, hvarvid hästen reser sig med svårighet och gauchon, som nu fasthåller honom med den kring underkäken bundna tygeln, leder honom utanför corralen. Om ännu en person finnes tillstädes (eljest är saken svårare), håller han djurets hufvud under det att den första pålägger hästtäckena och sadeln och hopfäster alltsamman med bukgjorden. Förfärad och häpen öfver att sålunda blifva bunden rundtomkring lifvet, kastar sig hästen under denna åtgärd gång på gång omkull på marken och vill icke resa sig utan stryk. Slutligen, när sadlingen är verkstäld, kan det arma djuret knappast andas af fruktan och är hvitt af skum och svett. Mannen lagar sig nu i ordning att sitta upp genom att hårdt trycka på stigbygeln, så att hästen ej skall förlora jemvigten och i samma ögonblick som han kastar sitt ben öfver djurets rygg, drager han i löpknuten, som sammanhåller frambenen, och hästen är fri. Somliga hästtämjare draga upp knuten medan djuret ännu ligger på marken och låta det resa sig under dem, i det de stå grensle öfver sadeln. Ursinnig af fruktan gör hästen nu några ytterst våldsamma språng och begifver sig sedan af i fullt galopp, tills han blifvit alldeles utmattad, då ryttaren medelst lämpa förer honom åter tillbaka till corralen, der det stackars djuret lössläppes varmt och rykande, samt knappast lefvande. De hästar, som ej vilja galoppera, utan hårdnackadt kasta sig till marken, äro de värsta. Detta förfaringssätt är förfärligt strängt, men efter två eller tre försök är hästen tämd. Det dröjer likväl några veckor innan man rider djuret med jernbetsel och käkring, ty det måste lära sig att i föreställningen förena ryttarens vilja med känseln af tygeln, innan det kraftigaste betsel kan bli af något gagn.

Det är så godt om hästar i detta land, att mensklighet och egen fördel icke stå i tillräckligt nära samband med hvarandra, hvilket jag gissar är orsaken, att man knappast känner den förra härstädes. Då jag en dag red öfver Pampas med en mycket aktningsvärd ”estanciero”, tröttnade min häst och blef efter. Mannen ropade flera gånger till mig att sporra honom; och när jag yttrade att det vore synd, då hästen vore alldeles utmattad, utropade han ”Än sen? — bry er inte om det, sporra honom, det är min häst”. Jag hade då någon svårighet att få honom att begripa, att det var för hästens och icke för hans skull, som jag icke ville nyttja mina sporrar. Han utropade då med ett mycket förvånadt utseende, ”Ack, Don Carlos, hvad är det för tal!” Det var tydligt att en sådan tanke aldrig förr fallit honom in.

Gauchos äro allmänt kända för att vara fullkomliga ryttare. Att kastas af, är någonting som aldrig kan komma i fråga, hästen må bära sig åt huru som helst. Deras kännetecken på en god ryttare är att han kan sköta en otämd fåle eller, i fall hästen stupar, att han nedkommer på sina egna fötter eller utför någon liknande bedrift. Jag har hört talas om en person, som slog vad om att han skulle kasta omkull sin häst tjugo gånger och att han nitton af dessa sjelf icke skulle falla. Jag påminner mig att jag såg en gaucho, som red en mycket istadig häst, hvilken tre gånger efter hvarandra stegrade sig så högt, att han föll baklänges med stor häftighet. Karlen bedömde med ovanlig köld rätta ögonblicket att glida af, icke en sekund före eller efter rätta tiden; men så snart hästen steg upp, hoppade karlen på hans rygg och till slut begåfvo de sig af i fullt galopp. En gaucho synes aldrig göra någon muskelansträngning. Jag gaf en dag akt på en god ryttare, då vi snabbt galopperade framåt och tänkte för mig sjelf ”Du tycks sitta så vårdslöst i sadeln, att om hästen gör ett sidosprång, måste du falla”. I samma ögonblick sprang en strutshane upp från sitt bo tätt under hästens nos, hvarvid den unga fålen kastade sig åt sidan som ett rådjur, och hvad ryttaren angick, så kan man endast säga, att han spratt till och blef skrämd på samma gång som hästen.

I Chile och Peru gör man sig mera besvär med hästens inridning än i La Plata och detta är tydligen en följd af landets oländigare natur. I Chile anses en häst icke för fullkomligt inriden, förr än han under fullaste fart kan fås att stanna på något bestämdt ställe, till exempel på en på marken lagd kappa. Eller låter man honom springa emot en mur och hejdar honom så tvärt, att han stegrande sig snuddar mot dess yta med hofvarne. Jag har sett en häst, som var full af eld och likväl blott styrdes med pekfingret och tummen, ridas i fullt galopp öfver en gård och derefter i full fart göra volt omkring hörnstolpen på en veranda, men på så jemt afstånd, att ryttaren med sin utsträckta arm alltjemt med ett finger vidrörde stolpen, hvarefter han gjorde en halfvolt i luften och med andra armen utsträckt på samma vis, med förvånande styrka red volt i motsatt riktning.

En sådan häst är väl inriden och fastän detta i början kan tyckas onödigt, så är det likväl långt derifrån; ty det är blott att drifva till sin fulländning det, som dagligen är ett nödvändigt behof. När en stut hejdats och fångats med lasson, så galopperar han ibland kring i en krets och då hästen blir skrämd af den häftiga påkänningen vill han icke gerna vända sig kring likt en hjulaxel, om han icke är väl inriden. Genom uraktlåtenhet häraf ha flera personer blifvit dödade; ty om lasson får sno sig blott ett slag kring ryttarens kropp, så skäres denna nästan ögonblickligen i tu till följe af de två mot hvarandra sträfvande djurens styrka. Kapplöpningarne utföras äfven efter samma grundsats, i det banan blott är tre eller fyra hundra alnar lång och man helst vill hafva hästar, som kunna taga en snabb ansats. Kapplöpningshästarne öfvas derföre icke blott att stå, så att deras hofvar vidröra en linie, utan äfven att flytta alla fyra fötterna tillsamman så att de i första språnget kunna bringa bakdelens hela kraft i full verksamhet. I Chile hörde jag en anekdot, som jag tror är sann och som lemnar en god upplysning om gagnet af ett väl inridet djur. En ansedd man var ute och red, samt mötte dervid två andra, af hvilka den ena red på en häst, som den förstnämde visste hafva blifvit sig frånstulen. Han tillropade dem och de svarade honom med att draga sina sablar och förfölja honom. Han höll sig just nätt och jemt framför dem på sin goda och snabba häst; men då han red förbi en tät buske, svängde han omkring den och höll plötsligt in sin häst. Då förföljarne nu nödgades fara på sidan om honom och förbi, sprängde han ögonblickligen rakt efter dem och begrof sin knif i den enas rygg, sårade den andra, återtog sin häst från den döende röfvaren och red hem. Vid dessa ryttarbragder erfordras två ting, ett kraftigt betsel, likt mameluckernas, hvars verkan hästen noga känner till, ehuru det sällan användes, samt stora och trubbiga sporrar, hvilka kunna användas antingen blott för att vidröra djuret eller såsom ett redskap att åstadkomma den häftigaste smärta. Jag anser att det med engelska sporrar, hvilkas minsta vidrörande genomtränger huden, skulle vara omöjligt att rida in en häst på sydamerikanskt vis.

Vid en landtgård nära Las Vacas slagtas hvarje vecka ett stort antal ston för hudarnes skull, ehuru de endast äro värda fem pappersdollars eller omkring två riksdaler stycket. Det kan tyckas besynnerligt, att det kan löna sig att döda hästar för en sådan spottstyfver, men då man i detta land anser det vara löjligt att någonsin rida ett sto, så äro de ej af något värde, utom för afvelns skull. Det enda hvartill jag någonsin såg att man begagnade ston, var att trampa ut hvete från axen, för hvilket ändamål de drefvos omkring en rund inhägnad, der hvetekärfvarna lågo utbredda. Den person, som användes vid stoens slagtande, var ryktbar för sin skicklighet med lasson. Han kunde stå på aderton alnars afstånd från corralens ingång och slå vad, att han skulle fånga hvarenda häst i frambenen, när de rusade förbi honom, utan att förfela en enda. Det fans en annan man, som sade att han skulle gå in i corralen, fånga ett sto, binda dess framben, drifva ut det, kasta omkull det, döda och flå det, samt spänna ut huden till torkning (hvilket sistnämda är ett långsamt göra); och han åtog sig att verkställa hela denna åtgärd med tjugutvå djur på en dag. Eller ock ville han slagta och flå femtio på samma tid. Detta skulle varit ett ofantligt värf; ty det anses vara ett dugtigt dagsverke, att flå och utspänna hudarne af femton eller sexton djur.

Den 26 november. — Jag återvände raka vägen till Monte Video. Då jag hade hört talas om några jättestora ben, som skulle finnas vid en närbelägen landtgård vid Sarandis, en liten ström, som infaller i Rio Negro, så red jag dit åtföljd af min värd och köpte för något mer än en riksdaler hufvudet af en Toxodon. När det hittades var det alldeles fullständigt, men pojkarne hade slagit ut några tänder med stenar och satte derefter upp hufvudet till en måltafla att kasta på. Af en högst lycklig slump fann jag inbäddad för sig sjelf på stränderna af Rio Tercero, på omkring trettio mils afstånd från denna plats, en fullständig tand, som till alla delar passade i en af tandhålen på denna skalle. Jag fann qvarlefvor af detta ovanliga djur på två andra ställen, så att det fordom måste hafva varit mycket vanligt. Här fann jag äfven några stora stycken af ett jättelikt, bältdjurslikt djurs benharnesk och en bit af en Mylodons stora hufvud. Benen i detta hufvud äro så obetydligt förvandlade, att de enligt analys innehålla 7 procent djurämne, och när man håller dem i lågan af en spritlampa, brinna de med svag låga. Antalet af djurben, som ligga begrafna i den stora flodmynnings-aflagring hvaraf Pampas uppstått och som betäcker Banda Orientals granitklippor, måste vara utomordentligt stort. Jag tror att en rät linie dragen hvar som helst genom Pampas skulle träffa något skelett eller några ben. Utom dem, som jag fann på mina korta utflygter, hörde jag talas om många andra och upphofvet till sådana namn, som ”djurströmmen”, ”jättekullen” är påtagligt. Ibland hörde jag talas om vissa floders underbara förmåga att förvandla små ben till stora; eller, såsom somliga påstodo, benen växte. Så vidt jag kan förstå, omkom icke ett enda af dessa djur, såsom fordom antogs, i det nuvarande landets moras eller gyttjiga flodbäddar, utan deras ben hafva blottats af de strömmar, som genomskära de under vattnet bildade aflagringar, hvari benen ursprungligen inbäddades. Vi kunna med allt skäl antaga, att hela Pampas-området är en enda vidsträckt graf för dessa utdöda jättelika däggdjur.

Vi anlände till Monte Video vid middagstiden den 28:e, sedan vi varit två och en half dag på väg. Landet var hela vägen mycket enformigt, ehuru några delar nästan voro klippigare och bergigare än vid La Plata. Icke långt från Monte Video reste vi genom byn Las Pietras, så kallad af några stora afrundade syenitkullar. Den hade ett rätt täckt utseende; ehuru man i detta land alltid borde kalla några fikonträd omkring en grupp landthus och en trakt, som ligger några hundra fot öfver den öfriga ytan, för pittoreska.

Under de sista sex månaderna hade jag tillfälle att se något af skaplynnet hos dessa landskaps invånare. Gauchos eller landtmännen äro mycket öfverlägsna stadsborna. Gauchon är nästan utan undantag ytterst förbindlig, höflig och gästfri, så att jag icke en enda gång var utsatt för någon ohöflighet eller ogästvänligt bemötande. Han är blygsam, både i fråga om sig sjelf och sitt land, men tillika en rask och oförfärad karl. Å andra sidan begås många röfverier och mycken blodsutgjutelse. Vanan att ständigt bära knif är förnämsta orsaken till den senare. Det är beklagligt att höra huru många lif gå förlorade i obetydliga tvister. Då de slåss, försöka begge de stridande märka sin motståndares ansigte genom att sönderhugga hans näsa eller ögon, hvilket ofta intygas af djupa och förfärliga ärr. Röfverier äro den naturliga följden af det allmänna spelandet, det myckna drickandet och en ytterlig lättja. I Mercedes frågade jag två karlar, hvarföre de icke arbetade. Den ene svarade allvarsamt, att dagarne voro för långa och den andra, att han var för fattig. Mängden af hästar och den ymniga tillgången på föda äro ett förderf för all idoghet. Dessutom gifves det så många helgdagar, och så kan ingenting lyckas, om det icke börjas när månen är i ny, så att halfva månaden går förlorad af dessa båda orsaker.

Polisen och lagskipningen äro fullkomligt odugliga. Om en man som är fattig begår mord och gripes, så sättes han i fängelse eller måhända skjutes han; men om han är rik och har vänner, så kan han vara trygg för att saken icke får några svåra följder. Det är besynnerligt att landets aktningsvärdaste invånare utan undantag hjelpa mördare att undkomma, liksom trodde de att brottslingen förbrutit sig mot styrelsen och icke mot folket. En resande har icke något annat skydd än sina skjutvapen och det är förnämligast det allmänna bruket att bära sådana på sig, som gör att röfverier icke äro ännu talrikare.

De i städerna boende och mera bildade klassernas karakter är, ehuru kanske i något mindre grad, delaktig af gauchons goda sidor, men jag fruktar att den är fläckad af många laster, hvarifrån han är fri. Sinnlighet, förakt för all religion och den gröfsta besticklighet äro långt ifrån ovanliga. Nästan hvarje embetsman kan mutas. Postförvaltaren sålde falska frisedlar. Guvernören och förste ministern voro öppet i komplott för att plundra staten. Rättvisa väntades knappast af någon, då guld kom med i spelet. Jag kände en engelsman, som gick till öfverdomaren (han berättade mig, att som han icke kände bruket på stället, så darrade han, när han kom in i rummet och sade: ”Herre, jag har kommit för att erbjuda er två hundra (pappers-) dollars (i värde motsvarande omkring nittio riksdaler), om ni innan en viss tid vill fängsla en person, som har bedragit mig. Jag vet att det är emot lagen, men min advokat (han namngaf denne) rådde mig att taga detta steg!” Öfverdomaren log bifallande, tackade honom och innan natten var den ifrågavarande personen i säkert förvar. Oaktadt denna fullkomliga brist på heder hos de styrande, och fastän landet är uppfyldt med klent aflönade, oroliga officerare, hoppas likväl folket att ett demokratiskt styrelsesätt skall kunna lyckas!

Då man först gör sitt inträde i dessa länders sällskapskretsar, är det ett par omständigheter, hvilka förefalla nykomlingen synnerligen anmärkningsvärda, nämligen det fina och värdiga sätt, som är rådande bland alla samhällsklasser, den förträffliga smak, som qvinnorna visa i sin klädsel och jemlikheten mellan alla klasser. I Rio Colorado brukade simpla krämare spisa middag med Rosas. Sonen till en major i Bahia Blanca vann sitt uppehälle med att förfärdiga papperscigarrer och då han ville åtfölja mig som vägvisare eller tjenare till Buenos Aires, satte hans fader sig deremot endast på grund af faran. Många officerare vid hären kunna hvarken läsa eller skrifva och likväl umgås de alla i sällskapslifvet såsom jemlikar. I Entre Rios bestod salan af blott sex representanter, af hvilka en höll en vanlig bod, utan att han tycktes mindre ansedd genom denna sysselsättning. Detta allt är likväl hvad man kunde vänta sig i ett ungt samhälle; men det oaktadt förefaller frånvaron af gentlemen till yrket, en engelsman såsom något besynnerligt.

När man talar om dessa länder, borde man alltid ihågkomma huru de blifvit uppfostrade af sin onaturliga moder Spanien och på det hela taget måhända hålla dem mera räkning för det som blifvit uträttadt, än tadla dem för det som brister. Det kan omöjligen betviflas att det stora frihetssinnet i dessa länder icke slutligen skall leda till goda resultater. Den allmänna fördragsamheten mot främmande religionsbekännare; den aktning man hyser för allt som kan befordra upplysningen; tryckfriheten; den beredvillighet, som man visar alla utlänningar och isynnerhet, såsom jag är skyldig att tillägga, alla som visa sig hafva den ringaste befattning med vetenskaperna, borde med tacksamhet erkännas af dem, som hafva besökt det spanska Sydamerika.

Den 6 december. — Beagle seglade nu från La Plata för att aldrig åter plöja dess gyttjiga vatten. Vår kosa stäldes till Port Desire på patagoniska kusten. Innan jag går vidare, vill jag här sammanställa några iakttagelser, som jag gjorde på hafvet.

Åtskilliga gånger, när vi voro några mil utanför Plataflodens mynning och vid andra tillfällen utanför norra Patagoniens stränder, omgåfvos vi af insekter. En afton, när vi voro omkring halfannan mil från San Blas-viken utbredde sig, så långt ögat kunde se, ofantliga massor af fjärilar, i skaror eller flockar af otaliga myriader. Äfven med kikarens tillhjelp var det omöjligt, att se någon punkt, som var fri från fjärilar. Sjömännen utropade att det ”snöade fjärilar”, och så såg det också verkligen ut. Flera arter funnos deribland, men hufvudmassan tillhörde en art, som var snarlik, men ej densamma som den vanliga europeiska Colias edusa. Några malfjärilar och steklar åtföljde fjärilarne och en vacker skalbagge (Calosoma) flög om bord. Denna skalbagge har vid andra tillfällen blifvit tagen långt ute på hafvet och detta är så mycket anmärkningsvärdare, som de flesta Carabider sällan eller aldrig flyga. Dagen hade varit vacker och lugn och den föregående likaledes, med lätta och ombytliga vindar. Till följe häraf kunna vi icke antaga, att insekterna blåst ut från land, utan vi måste göra den slutsatsen att de frivilligt flugit ut. Den stora mängden af Colias tyckes till en början lemna ett liknande exempel som de, hvilka antecknats om en annan fjärils (Vanessa cardui) flyttningar. Men förekomsten af andra insekter gör detta fall olikartadt och till och med svårfattligare. Innan solnedgången uppkom en stark bris från norr och denna måste hafva orsakat tusentals fjärilars och andra insekters undergång.

Vid ett annat tillfälle, när vi voro tre mil utanför Cap Corrientes, hade jag ett nät i sjön för att fånga hafsdjur. Då jag drog upp det, fann jag deri till min öfverraskning en ansenlig mängd skalbaggar, och ehuru de voro i öppna sjön, tycktes de icke hafva tagit mycken skada af det salta vattnet. Jag förlorade somliga arter, men de, som jag har qvar, tillhöra slägtena Colymbetes, Hydroporus, Hydrobius (två arter), Notaphus, Cynucus, Adimonia och Scarabæus. Jag trodde i början att dessa insekter af blåsten drifvits ut från stranden, men då jag eftertänkte att af dessa åtta arter fyra lefva i vattnet och två andra göra detta till en del, så syntes det mig sannolikast att de flutit ut i hafvet med en liten ström, som tjenar till aflopp för en insjö nära Cap Corrientes. Vare härmed huru som helst, så är det en märklig omständighet, att finna lefvande insekter simmande i öppna hafvet tre mil från närmaste land. Man har några uppgifter om att insekter blåst ut från Patagoniens stränder. Cook såg det, liksom sedan kapten King på Adventure. Orsaken härtill är sannolikt bristen på skydd vare sig af träd eller kullar, så att en insekt mycket lätt under flygten blåses ut i hafvet med en aflandig vind. Det märkvärdigaste exempel jag har hört på att en insekt fångats långt från land, var när en stor gräshoppa (Acrydium) flög om bord, då Beagle var lovart om Cap Verd-öarne och då närmaste land, som icke låg alldeles utsatt för passadvinden, var det fulla sextio mil^[1] aflägsna Cap Blanco på afrikanska kusten.

Vid åtskilliga tillfällen, när Beagle låg innanför La Plata-mynningen, öfvertäcktes taklet med nät likt Marietråds-spindelns. En dag (d. 1 november 1832) egnade jag synnerlig uppmärksamhet häråt. Vädret hade varit vackert och klart och på morgonen var luften full med små flockor af spindelväf, liksom på höstdagarne hos oss. Fartyget gick för en stadig, fast lätt bris och åt det håll hvarifrån vinden kom, var det tio mil till närmsta land. En ofantlig mängd af en liten, omkring en tiondels tum lång spindel, af mörkröd färg, satt på väfvarne; och efter hvad jag kunde tycka, måste det hafva varit några tusen på fartyget. När den lilla spindeln först kom om bord, satt den alltid på en tråd och icke på den flockiga massan, hvilken synes endast hafva uppstått af de enkla trådarnes hoptofvande. Spindlarne tillhörde alla samma art, men af båda könen jemte ungar, hvilka senare utmärktes af sin obetydligare storlek och mörkare färg. Jag vill icke nu lemna någon beskrifning på denna spindel, utan endast nämna, att jag ej anser honom vara upptagen inom något af Latreilles’ slägten. Så snart de små luftseglarne kommo om bord voro de mycket lifliga, i det de sprungo omkring och än släppte sig ned, än åter klättrade upp för samma tråd, än spunno en liten och mycket oregelbunden väf i hörnen mellan tågvirket. De kunde med lätthet springa på vattenytan, och när de oroades, upplyfte de frambenen liksom lystrande. Då de först anlände, tycktes de mycket törstiga och insögo ifrigt vattendropparne med utsträckta maxiller, en omständighet som äfven blifvit iakttagen af Strack. Kan detta icke bero derpå, att den lilla insekten färdats genom en torr och förtunnad luft? Dess förråd på väf tycktes outtömligt. Under det jag gaf akt på några, som hängde vid en enda tråd, märkte jag åtskilliga gånger att den minsta flägt förde dem ur sigte i en horizontel riktning. Vid ett annat tillfälle (den 25:e) såg jag under enahanda omständigheter flera gånger samma lilla spindelart, antingen man hade ställt honom på någon liten upphöjning eller han sjelf krupit dit, höja sin abdomen och utsläppa en tråd och derefter segla bort i horizontel riktning, men med en hastighet, som var alldeles oförklarlig. Jag trodde mig märka att spindeln, innan han utförde de omnämda förberedande åtgärderna, förenade sina ben med ytterst fina trådar, men jag är icke säker på om denna iakttagelse är riktig.

Jag hade en dag vid St. Fé ett bättre tillfälle att iakttaga några dylika förhållanden. En omkring tre tiondels tum lång spindel, hvilken till sitt yttre liknade en Citigrada (således helt olika med den förra) släppte, då han stod på spetsen af en stolpe, tre eller fyra trådar från sina spinnvårtor. Dessa som glänste i solskenet, kunde jemföras med divergerande ljusstrålar. De voro likväl icke raka, utan rörde sig våglikt såsom af vinden förda silkestrådar. De voro mer än halfannan aln i längd och förgrenade sig i riktning uppåt från utgångspunkten. Spindeln släppte derefter plötsligen sitt fäste på stolpen och fördes hastigt ur sigte. Dagen var het och efter hvad man kunde finna fullkomligt lugn; men luften kan aldrig vara så lugn, att den icke inverkar på en så fin vimpel som en spindeltråd. Om vi på en varm dag se antingen på den skugga, som ett föremål kastar på en jordvall eller öfver en jemn slätt mot ett aflägset föremål, kunna vi nästan alltid tydligt märka förhandenvaron af en uppstigande varm luftström. Sådana uppåtgående strömmar ådagaläggas äfven genom såpbubblors uppstigande i luften, då de likväl icke vilja höja sig i ett rum. Till följe häraf tror jag, att man icke har mycken svårighet att förstå hvarföre de fina trådar, som utsändas från spindelns spinnvårtor, stiga i höjden och derefter äfven sjelfva spindeln. Trådarnes divergens har, som jag tror, mr. Murray försökt förklara genom likheten i deras elektriska tillstånd. Den omständigheten, att man vid åtskilliga tillfällen finner spindlar af samma art, men af olika kön och åldrar, på flera mils afstånd från land i stor mängd fästade vid taklingen, gör det sannolikt, att vanan att segla genom luften lika mycket utmärker denna familj, som den att dyka utmärker Argyroneta. Vi kunna då förkasta Latreilles förmodan, att de kringflygande spindelväfvarne utan åtskilnad skulle härflyta från ungarne till åtskilliga slags spindlar, fastän, såsom vi hafva sett, andra spindlars ungar ega förmågan att göra luftresor.

Under våra färder söder om La Plata, hängde jag ofta ut ett nät af flaggduk akter om fartyget och fångade på detta vis många märkvärdiga djur, hvaribland flera besynnerliga och obeskrifna kräftdjur. En, hvilken i somliga afseenden står nära Notopoderna (eller de krabbor, som hafva sina bakre benpar sittande nästan på ryggen, hvarigenom de kunna häfta sig fast vid undre sidan af klippor) är mycket märklig för bildningen af sitt sista benpar. Näst sista leden slutar, i stället för med en klo, med tre borstlika bihang af olika längd, det längsta lika långt som hela benet. Dessa klor äro mycket smala och sågtandade med de finaste, bakåtriktade tänder, hvilkas krökta spetsar äro tillplattade och försedda med fem ytterst små fördjupningar, hvilka tyckas verka på samma sätt som sugvårtorna på bläckfiskens armar. Då djuret lefver i öppna hafvet och sannolikt behöfver någon hviloplats, antager jag att denna vackra och afvikande kroppsbildning är afsedd till att låta det fästa sig vid simmande hafsdjur.

I djupt vatten långt från land, är antalet af lefvande djur ytterst litet. Söder om 35:e breddgraden lyckades jag aldrig fånga något annat än någon Beroë och några arter små hinnkräftor (entomostracéer). På grundare vatten, på en mils afstånd från kusten, anträffas flera slags kräftdjur och åtskilliga andra hafsdjur, i mängd, men endast under natten. Mellan 56:e och 57:e breddgraderna söder om Cap Horn utkastades nätet åtskilliga gånger, men uppfångade likväl ingenting, utom några få exemplar af två arter ytterst små hinnkräftor. Likväl äro hvalar och skälar, stormfåglar och albatrosser ytterst allmänna i denna del af hafvet. Det har alltid varit mig en hemlighet hvarmed albatrossen föder sig, som vistas så långt från land; men jag förmodar att han liksom kondoren är i stånd att fasta länge och att ett kalas på en ruttnande hval räcker för en lång tid. Den mellan vändkretsarne belägna delen af Atlantiska hafvet svärmar af pteropoder, kräftdjur och stråldjur samt af deras uppslukare flygfisken och dennes förföljare boniterna och albicorerna. Jag förmodar att de talrika, lägre hafsdjuren lefva af infusorier, hvilka, såsom man nu af Ehrenbergs undersökningar vet, i mängd finnas i öppna hafvet. Men hvaraf lefva dessa infusorier i det klara, blå vattnet?

Under det vi en mycket mörk natt seglade något söder om La Plata, erbjöd hafvet en underbar och utmärkt skön anblick. Det blåste en frisk bris och ytan glödde af ett blekt sken öfverallt der man om dagen ser skum. Fartyget dref framför sin bog två vågor af flytande fosfor och i kölvattnet följdes det af en mjölkhvit svans. Så långt ögat nådde, skimrade toppen af hvarje våg, och till följe af det återkastade skenet af dessa gulaktiga flammor var himmeln vid synranden icke fullt så mörk, som midt öfver våra hufvuden.

Då vi kommo sydligare, var hafvet sällan fosforescerande; och när vi voro utanför Cap Horn kan jag icke erinra mig, att jag sett det sådant mer än en gång och då var det långt ifrån lysande. Denna omständighet står sannolikt i nära samband med bristen på organiska varelser i denna del af hafvet. Efter Ehrenbergs utförliga afhandling om hafvets fosforescens, är det nästan öfverflödigt af mig att göra några anmärkningar rörande detta ämne. Jag torde likväl få tillägga, att samma liksom sönderslitna och oregelbundna bitar af ett gelatinöst ämne, som Ehrenberg beskrifvit, tyckas såväl på södra som norra halfklotet vara den gemensamma orsaken till denna företeelse. Bitarne voro så små, att de lätt gingo genom den fina flaggduken och likväl kunde man tydligt se några med blotta ögat. När man slog vattnet i en bägare och rörde om det, så gnistrade det, men en liten del i ett urglas blef nästan aldrig lysande. Ehrenberg påstår, att alla dessa smådelar bibehålla en viss grad af sin irritabilitet. Mina iakttagelser gåfvo ett annat resultat och några af dem skedde genast efter sedan vattnet blifvit upphemtadt. Jag får också nämna, att då jag hade nyttjat nätet en natt och låtit det delvis torka och jag tolf timmar derefter ånyo använde det, fann jag att hela ytan gnistrade lika klart, som när det först togs ur vattnet. I detta fall tyckes det icke sannolikt, att smådelarne så länge skulle förblifvit vid lif. Då jag en gång förvarade en medusa af slägtet Dianæa tills hon dog, blef vattnet hvari hon låg lysande. När vågorna gnistra af ljusgröna småpunkter, tror jag att det vanligen härflyter från små kräftdjur, ehuru det ej kan betviflas att ju ganska många andra hafsdjur äro fosforescerande, medan de lefva.

Vid två tillfällen har jag sett hafvet lysa på ansenligt djup under ytan. Nära La Plata-mynningen lyste några kretsformiga och ovala fläckar af sex till tolf fot i tvärmått med ett stadigt fast svagt sken och med skarpt begränsade konturer, medan det omgifvande vattnet blott gaf ifrån sig några få gnistor. Företeelsen liknade månens, eller någon annan lysande kropps återspegling; ty kanterna voro bugtiga till följe af hafsytans vågrörelser. Fartyget, som låg tretton fot djupt, gick öfver dessa fläckar utan att skära dem. Vi måste derföre antaga, att några djur voro samlade på större djup än dit fartygets botten nådde.

Nära Fernando Noronha gaf sjön från sig ett blixtrande sken, ungefär som om en stor fisk hastigt rörde sig genom ett lysande fluidum. Sjömännen tillskrefvo det denna orsak; men jag hyste mina tvifvelsmål till följe af blixtarnes mängd och hastighet. Jag har redan anmärkt, att företeelsen är mycket allmännare i varma än i kalla trakter och jag har ibland föreställt mig, att ett rubbadt elektriskt tillstånd hos luften var i hög grad gynnsamt för dess uppkomst. Jag tror helt visst att hafvet är som mest lysande efter några dagars lugnare väder än vanligt, hvarunder det svärmat af olika djur. Som jag märkte att det vatten, som är uppfyldt med slemmiga smådelar, är orent och att den lysande företeelsen i alla vanliga fall framkallas, när man skakar vattnet, så att det kommer i beröring med luften, är jag benägen anse fosforescensen härröra från de organiska smådelarnes sönderdelning, genom hvilken process (man skulle nästan vara frestad att kalla den för ett slags respiration) hafvet renas.

Den 23 december. — Vi anlände denna dag till Port Desire, belägen under 47:e breddgraden på Patagoniens kust. Viken löper ungefär tre mil in i landet med vexlande bredd. Beagle ankrade en half mil innanför inloppet midt för ruinerna af ett gammalt spanskt nybygge.

Samma afton gick jag i land. Första landstigningen i ett nytt land är mycket intressant och isynnerhet när, liksom i förevarande fall, det hela bär prägeln af ett markeradt och egendomligt skaplynne. På en höjd af mellan 2—300 fot öfver några porfyrmassor utbreder sig en vidsträckt slätt, som är verkligt utmärkande för Patagonien. Ytan är alldeles slät och består af mycket afrundade småstenar blandade med en hvitaktig jordmån. Här och der växa tufvor af brunt, styft gräs och ännu sällsyntare några låga, taggiga buskar. Luften är torr och angenäm, och den vackra, blå himmeln högst sällan molnhöljd. När man står midt på en af dessa öde slätter och skådar inåt landet, begränsas utsigten vanligen af branten till en annan, något högre, men lika jemn och öde slätt och i alla andra riktningar kan man icke urskilja synranden för den dallrande luftspegling, som tyckes höja sig från den upphettade ytan.

I ett sådant land afgjordes snart spanska nybyggets öde; ty luftstreckets torrhet under större delen af året samt litet emellan fiendtliga anfall af kringströfvande indianer tvungo nybyggarne att öfvergifva sina halffärdiga hus. Den stil, i hvilken de voro påbörjade, visar emellertid det forna Spaniens starka och storsinnade hand. Resultaten af alla försök att anlägga nybyggen på denna sida af Amerika söder om 40:e breddgraden hafva varit dåliga. Port Famine (Hungershamnen) uttrycker genom sitt namn de ihållande och ytterliga lidanden några hundra arma menniskor hade att utstå och af hvilka endast en enda öfverlefde, för att berätta de öfrigas olyckor. I St. Josefs-viken, på kusten af Patagonien, anlades ett litet nybygge; men på en söndag gjorde indianerna ett anfall och mördade hela samhället, utom två personer, som förblefvo fångar under många år. Vid Rio Negro samtalade jag med en af dessa personer, som nu var mycket ålderstigen.

Patagoniens fauna är lika fattig som dess flora^[2]. På de torra slätterna kan man stundom få se några få svarta skalbaggar (Heteromeræ) långsamt krypa fram och emellanåt hastade en ödla förbi. Af fåglar sågo vi tre gamar och i dalarne några finkar och insektätande fåglar. En ibis (Theristicus melanops, en art, som säges förekomma i mellersta Afrika) är icke ovanlig på de ödsligaste ställena. I deras mage fann jag gräshoppor, cikader, små ödlor och till och med skorpioner^[3]. På en viss tid af året fara dessa fåglar i flockar, men en annan tid åter i par. Deras läte är mycket starkt och eget, likt guanacons gnäggning.

Guanacon eller den vilda laman, är de patagoniska slätternas utmärkande djur, liksom han är den sydamerikanska representanten af österlandets kamel. Han är i sitt naturliga tillstånd ett vackert djur, med lång, smärt hals och smala ben. Han är mycket vanlig öfver hela fastlandets tempererade delar så långt som till öarne vid Cap Horn, och lefver vanligen i små hjordar af från ett halft dussin till trettio djur i hvardera; men på stränderna af S:ta Cruz sågo vi en hjord, som måste hafva innehållit åtminstone femhundra.

De äro vanligen vilda och mycket skygga. Mr. Stokes berättade mig, att han en dag genom en kikare såg en hjord af dessa djur, hvilka tydligen hade blifvit skrämda och sprungo bort i full fart, ehuru de voro så långt borta, att han icke kunde urskilja dem med blotta ögat. Jägaren får vanligen först kunskap om deras närvaro, när han på långt håll hör deras egendomliga, gälla varningssignal. Ser han då noga efter, så varseblifver han sannolikt hjorden stående på sidan af någon aflägsen kulle. Då han kommer närmare, gnägga de till ännu ett par, tre gånger och begifva sig af i ett som det tyckes långsamt, men i sjelfva verket ganska snabbt traf, längs någon smal trampad stig till en angränsande höjd. Om han deremot händelsevis alldeles oförberedt skulle möta ett enstaka djur eller flera tillsamman, stanna de vanligen orörliga och skåda uppmärksamt på honom; hvarefter de måhända flytta sig några alnar, för att åter vända sig om och betrakta honom på nytt. Hvad är orsaken till denna olikhet i deras skygghet? Taga de på långt håll en menniska för sin förnämsta fiende puman? Eller är deras nyfikenhet starkare än deras rädsla? Att de äro nyfikna är säkert; ty om en person ligger på marken och gör konster, såsom sprattlar med benen i luften, så nalkas de honom nästan alltid småningom för att kunskapa. Detta var en list som ständigt brukades med framgång af våra jägare och den hade dessutom fördelen af att man kunde få skjuta flera skott, hvilket af djuren sannolikt ansågs höra till pjesen. På Eldslandets berg har jag mer än en gång hört guanacon, när man nalkades, icke blott gnägga och skria, utan sett honom stegra sig och skutta omkring på det löjligaste vis, tydligen på trots, liksom till en utmaning. Dessa djur kunna mycket lätt tämjas, och jag har sett några i detta tillstånd i norra Patagonien vid ett boningshus, fast icke instängda. I detta tillstånd äro de mycket djerfva och anfalla lätt en person, i det de stöta till honom bakifrån med båda knäen. Man påstår att bevekelsegrunden för dessa anfall är svartsjuka om deras honor. Den vilda guanacon deremot har intet begrepp om att försvara sig, så att en enda hund kan hålla qvar ett af dessa stora djur till dess jägaren hinner fram. I många af sina lefnadsvanor likna de får i en skock. Sålunda blifva de förbryllade och veta icke hvart de skola fly, när de se flera personer nalkas sig till häst från olika håll. Detta underlättar mycket indianernas jagtsätt, ty djuren drifvas sålunda lätt mot en medelpunkt och omringas.

Guanacon beger sig gerna ut i vatten, och vid Port Valdes sågo vi dem åtskilliga gånger simma från den ena ön till den andra. Byron säger i sin resa, att han såg dem dricka saltvatten. Några af våra officerare sågo likaledes en hjord, som det tycktes, dricka den salta vätskan i en salina nära Cap Blanco. Jag tror att de i vissa trakter icke dricka alls, såvida de icke dricka saltvatten. Vid middagstiden välta de sig vanligen i dammet i skålformiga fördjupningar. Hanarne slåss; en dag sprungo två tätt förbi mig, skriande och försökande bita hvarandra; och vi sköto åtskilliga som hade djupa ärr i huden. Hela hjordar tyckas stundom begifva sig ut på upptäcktsresor; sålunda såg jag en dag vid Bahia Blanca, der dessa djur äro ytterst sällsynta, ungefär en fem mil från kusten, spår af trettio eller fyratio, hvilka i en rak linie hade kommit till en gyttjig saltvattensvik, då de måste hafva märkt att de nalkades hafvet; ty de hade svängt om med en kavalleritrupps regelbundenhet och vändt tillbaka i samma raka linie som de kommit. De hafva en besynnerlig vana, som är mig alldeles oförklarlig, nämligen att de flera dagar å rad fälla sin spillning i samma bestämda hög. Jag såg en sådan, hvilken höll åtta fot i tvärmått och utgjordes af en stor massa. Detta bruk är enligt d’Orbigny vanligt för alla arter af slägtet, och det är mycket fördelaktigt för de peruanska indianerna, hvilka begagna spillningen till bränsle och sålunda besparas besväret att hopsamla den.

Guanacos tyckas hafva favoritställen, der de lägga sig att dö. På stränderna af S:ta Cruz på vissa bestämda platser, som vanligen voro buskiga och lågo i närheten af floden, var marken rent af hvit af ben. På ett sådant ställe räknade jag mellan tio och tjugo hufvuden. Jag undersökte isynnerhet benen. De tycktes icke, liksom några spridda dylika, hvilka jag hade sett, vara gnagda eller sönderbrutna, som hade de blifvit hopsläpade af rofdjur. Djuren måste i de flesta fall hafva krupit in bland buskarne innan de dogo. Mr. Bynoe omtalade för mig, att han under en föregående resa sett detsamma vid stränderna af Rio Gallegos. Jag förstår alls icke orsaken härtill, men jag får anmärka, att sårade guanacos vid S:ta Cruz utan undantag taga vägen mot floden. Vid St. Jago på Cap Verdsöarne erinrar jag mig, att jag i en skölgång såg en undangömd vrå betäckt med ben af getter. Vi utropade då att detta var begrafningsplatsen för öns alla getter. Jag omtalar dessa obetydliga omständigheter, emedan de i vissa fall skulle kunna förklara förekomsten af oskadade ben i en grotta eller under alluviallager, samt likaledes orsaken hvarföre vissa djur oftare än andra träffas inbäddade i sedimentära aflagringar.

En dag utsändes skeppsslupen under mr. Chaffers befäl med förråd för tre dagar, för att uppmäta inre delen af hamnen. På morgonen sökte vi efter några vattenhämtningsställen, som omtalades på en gammal spansk karta, och påträffade en smal vik vid hvars öfre ända fans en svag bäckrännil (den första vi hade sett) med bräckt vatten. Här tvang ebben oss att vänta flera timmar, och under tiden gick jag ett stycke inåt landet. Slätten bestod som vanligt af grus, blandadt med en jordart, hvilken såg ut som krita, ehuru af helt annan beskaffenhet. Till följe af dessa ämnens lösa sammanhang, hade slätten blifvit utsköljd till en mängd afloppskanaler. Icke ett träd fans och utom guanacon, hvilken stod på kullen som en trogen utpost öfver sin hjord, syntes knappast en fågel eller ett däggdjur. Allt var tyst och öde. Likväl erfar man lifligt en oförklarlig men stark känsla af nöje, när man går fram öfver ett sådant landskap, utan något enda i ögonen fallande föremål i närheten. Man kunde fråga sig sjelf huru många tidsåldrar slätten hade legat i detta tillstånd och huru många flera den var dömd att så fortfara.

Ej någon svarar, allt tycks evigt nu.
Och ödemarken har ett mystiskt språk,
Som lär oss tviflets fasa^[4].

På qvällen seglade vi några mil längre upp och slogo upp tälten för natten. Vid middagstiden påföljande dagen kom skeppsslupen på grund och kunde till följe af det grunda vattnet icke komma längre. Då vattnet befans till någon del vara sött, tog mr. Chaffers jullen och rodde en half mil längre upp, då äfven denna kom på grund, men i en sötvattensström. Vattnet var grumligt och fastän strömmen var högst obetydlig, skulle det likväl vara svårt att förklara dess ursprung annorlunda, än från den smältande snön på Cordilleran. På det ställe der vi tillbragte natten, omgåfvos vi af skyhöga klippor och branta porfyrspetsar. Jag vet mig jag aldrig hafva sett något ställe, som tycktes vara mera afskildt från den öfriga verlden, än denna bergskrefva i den vidsträckta slätten.

Andra dagen efter vår återkomst till ankarplatsen begaf jag mig jemte några af officerarne åtstad för att undersöka en gammal indiansk graf, hvilken jag funnit på toppen af en närliggande kulle. Två ofantliga stenar, hvardera sannolikt vägande åtminstone en fyratio centner, hade blifvit lagda midt för en ungefär sex fot hög afsats i klippan. På botten af grafven, på hårda hällen, låg ett omkring en fot djupt jordlager, hvilket måste hafva blifvit upphemtadt från slätten nedanföre. Derofvanpå låg ett golf af flata stenar, på hvilka andra voro staplade, så att de fylde rummet emellan klippväggen och de begge stora blocken. För att göra grafven fullständig, hade indianerna lyckats lösgöra från väggen ett stort klippstycke och välta det öfver stenhögen, så att det hvilade på de begge andra blocken. Vi undergräfde grafven på båda sidor, men kunde icke finna några qvarlefvor eller ens ben. Dessa senare hade sannolikt förmultnat för längesedan (i hvilket fall grafven måste hafva varit af ansenlig ålder); ty jag fann på ett annat ställe några mindre stenrösen, under hvilka några få sönderfallande benbitar ännu kunde urskiljas hafva tillhört ett menniskoskelett. Falconer säger, att en indian begrafves på samma ställe der han dör, men att hans ben sedermera sorgfälligt hopsamlas och bortföras för att nedläggas nära hafskusten, afståndet må vara aldrig så långt. Jag tror att man kan förklara detta bruk, om man besinnar att dessa indianer, före hästens införande, måste hafva fört samma lefnadssätt som eldsländarne nu och derföre i allmänhet måste hafva bott i grannskapet af hafvet. Den allmänt spridda fördomen, att få ligga der ens förfäder äro begrafna, skulle således förmå de nu kringströfvande indianerna att föra de mindre förgängliga delarne af sina döde till sina forna begrafningsplatser vid kusten.

Den 9 januari 1834. — Innan mörkningen ankrade Beagle i den vackra, rymliga hamnen vid Port St. Julian, som är belägen omkring aderton mil söder om Port Desire. Vi stannade här i åtta dagar. Landet liknar i det närmaste det vid Port Desire, men är kanhända ännu ofruktbarare. En dag åtföljde vi kapten Fitz Roy på en lång vandring kring hamnens innersta bugt, hvarunder vi voro elfva timmar utan att smaka något vatten och somliga af oss voro alldeles utmattade. Från toppen af ett berg, hvilket vi sedan med skäl kallade ”Thirsty Hill” (törstiga berget) sågo vi en vacker insjö och två af sällskapet begåfvo sig åstad, för att med öfverenskomna signaler antyda om det var sötvatten; men huru besvekos vi icke i vår förväntan, då det befans vara en snöhvit yta af salt, som kristalliserat i stora tärningar! Vår starka törst tillskrefvo vi luftens torrhet; men hvilken orsaken än varit, så voro vi sent på aftonen ytterst glada att få återvända till våra båtar. Ehuru vi under hela vår vandring icke kunde finna en enda droppe sötvatten, så måste sådant likväl finnas någonstädes; ty af en sällsam slump fann jag på ytan af saltvattnet nära vikens innersta del en icke fullkomligt död Colymbetes, hvilken måste hafva lefvat i någon icke aflägsen vattenpuss. Tre andra insekter (en Cicindela, lik hybrida, en Cymindis och en Harpalus), hvilka alla lefva på af hafvet emellanåt öfversvämmade dybankar, och en annan, som fans död på slätten, göra förteckningen på skalbaggarne fullständig. En temligen stor fluga (Tabanus) var ytterst talrik och plågade oss med sitt smärtsamma bett. Den vanliga brömsen, som är besvärlig på de skuggiga skogsvägarne i England, tillhör detta samma slägte. Vi hafva här samma gåta, som så ofta möter oss med afseende på muskiterna — på hvilka djurs blod lefva dessa insekter vanligtvis? Guanacon är nästan det enda varmblodiga däggdjur i denna trakt och han finnes i ett mycket ringa antal i jemförelse med de talrika flugorna.

Patagoniens geologi är intressant. I olikhet med förhållandet i Europa, der tertiär-formationerna tyckas hafva hopats i vikarne, hafva vi här långs med en kuststräcka af hundra mil en enda stor aflagring inneslutande många tertiära snäckor, alla, efter hvad det tyckes, utdöda. Den vanligaste snäckan är ett väldigt ostron, stundom en fot i tvärmått. Dessa bäddar äro betäckta med andra af en särdeles mjuk, hvit stenart, som innehåller mycket gips och liknar krita, men är af en verklig pimstensartad beskaffenhet. Den är mycket märkvärdig, emedan den åtminstone till en tiondel af sin massa består af infusorier. Prof. Ehrenberg har deri redan funnit trettio hafsarter. Denna bädd utsträcker sig öfver 80 mil långs med kusten och sannolikt ännu längre. Vid Port St. Julian går dess tjocklek till mer än 800 fot! Dessa hvita bäddar täckas öfverallt af en grusmassa, som sannolikt bildar den vidsträcktaste småstensbädd i hela verlden. Den sträcker sig åtminstone ifrån närheten af Rio Colorado 100—120 mil söderut, samt når vid S:ta Cruz (en flod litet söder om St. Julian) Cordillerans fot; och utsträcker sig sannolikt öfverallt intill denna stora bergskedja, hvarifrån de väl afrundade porfyrstenarne härröra. Halfvägs uppför sistnämda flod går dess mäktighet till mer än 200 fot. Vi kunna således antaga dess bredd i medeltal till något öfver 50 mil och medelmäktigheten till omkring 50 fot. Om denna stora grusbädd, oberäknadt det fina slam, som nödvändigtvis måste bildats vid stenarnes nötning, upplades i en hög, skulle den bilda en stor bergskedja! När vi besinna att alla dessa stenar, otaliga som sandkornen i öknen, hafva tillkommit genom att klippstycken långsamt nedfallit på de forntida kusterna och flodbräddarne och att dessa stycken hafva blifvit krossade i mindre bitar och att hvar och en af dessa sedan långsamt rullats, afrundats och förts långt bort, så häpnar tanken vid försöket att föreställa sig den härtill oundgängliga, ofantliga tidsföljden; och likväl har allt detta grus blifvit förflyttadt och sannolikt äfven afrundadt efter de hvita bäddarnes aflagring och långt efter bildningen af de underliggande bäddarne med de tertiära snäckorna.

I denna södra kontinent har allt försiggått i stor skala. Landet från Rio Plata till Eldslandet, ett afstånd af 200 mil, har höjts samtidigt (och i Patagonien till en höjd af mellan 3—400 fot), inom tidrymden för de nu lefvande hafssnäckornas tillvaro. De gamla och vittrade skalen, som ligga qvar på ytan af den höjda slätten, bibehålla ännu till en del sina färger. Höjningsrörelsen har varit afbruten af åtminstone åtta långa hviloperioder, hvarunder hafvet åt sig djupt in i landet och efter hvartannat bildade de långa sträckor af klintar eller branter, som skilja de olika slätterna, der de trappstegslikt höja sig bakom hvarandra. Den upplyftande rörelsen och hafvets tillbakaätande kraft under hvilotiderna hafva verkat i lika mån utefter långa kuststräckor; ty jag förvånades öfver att på mycket aflägsna punkter finna de trappstegslika afsatserna ligga nästan i lika höjd. Den lägsta slätten är 90 fot hög och den högsta, som jag besteg vid kusten, är 950 fot och af denna äro endast fläckar qvarlemnade i form af jemna, grusbetäckta kullar. Den öfre slätten vid S:ta Cruz sluttar uppåt till en höjd af 3,000 fot vid Cordillerans nedre rand. Jag sade att Patagonien blifvit höjdt med 3—400 fot inom tidrymden för de nutida hafssnäckornas tillvaro. Jag kan tillägga att höjningen gått till åtminstone 1,500 fot inom den tidrymd, då isberg förflyttade stora stenblock öfver den öfre slätten vid S:ta Cruz. Men det är icke blott rörelser i uppåtgående riktning, som inverkat på Patagonien; ty enligt prof. E. Forbes kunna de utdöda tertiära snäckorna från St. Julian och S:ta Cruz icke hafva lefvat på större djup än från 40 till 250 fot, men de äro nu betäckta med i hafvet bildade lager af från 800 till 1,000 fots mäktighet; och till följe häraf måste den hafsbotten, hvarpå dessa snäckor fordom lefde, hafva sjunkit några hundra fot, och sålunda möjliggjort hopandet af de öfverliggande lagren. Hvilken historia om geologiska förändringar uppenbarar icke Patagoniens så enkelt bildade kust!

Vid Port St. Julian fann jag i litet röd lera, som betäcker gruset på nittio-fots-slätten, ett halft skelett af en Macrauchenia Patachonica, ett märkligt däggdjur, fullt ut så stort som kamelen. Den tillhör samma afdelning af de tjockhudade däggdjuren, som noshörningen, tapiren och palæotherium; men i bygnaden af den långa halsens ben, visar den nära slägtskap med kamelen eller snarare med guanacon eller laman. Emedan man hittar hafssnäckor af nu lefvande arter på två af de högre trappstegslika slätterna, hvilka måste hafva blifvit bildade och upplyftade innan leran med Macrauchenian aflagrades, är det säkert, att detta märkvärdiga däggdjur lefde långt efter sedan hafvet blef bebodt af de nuvarande snäckorna. Jag hade i början mycket svårt att förstå huru ett stort däggdjur skulle i en så sen tidrymd kunnat lefva på 49° 15' sydlig bredd, på dessa eländiga grusslätter med deras ringa växtlighet; men macrauchenians slägtskap med guanacon, som nu bebor de ofruktbaraste trakter, förklarar delvis det svårtydda häri.

Den visserligen aflägsna frändskapen mellan Macrauchenian och Guanacon, mellan Toxodon och Capybaran, den närmare slägtskapen mellan de många utdöda tandlösa djuren och de nu lefvande trögdjuren, myrslokarne och bältorna, hvilka nu i så hög grad utmärka Sydamerikas fauna och den ännu större slägtskapen mellan de fossila och lefvande arterna af Ctenomys och Hydrochærus, äro högst intressanta fakta. Denna slägtskap ådagalägges på ett slående sätt — lika underbart som den mellan Australiens fossila och utdöda pungdjur — af den stora samling, som af Lund och Clausen nyligen förts till Europa från Brasiliens grottor. I denna samling finnas utdöda arter af alla de trettiotvå slägten (utom fyra) på land lefvande däggdjur, som nu bebo de landskap der grottorna finnas, och de utdöda arterna äro talrikare än de, som nu lefva. Bland dem finnas utdöda myrslokar, bältor, tapirer, peccarier, guanacos, opossums och talrika sydamerikanska gnagare och apor, jemte andra djur. Denna underbara slägtskap i samma verldsdel mellan de utdöda och lefvande djurslagen, skall tvifvelsutan framdeles mera än några andra företeelser kasta ett större ljus öfver de organiska varelsernas uppträdande på jorden samt öfver deras försvinnande derifrån.

Det är omöjligt att utan den djupaste förvåning tänka på förändringen i det amerikanska fastlandets fauna; ty fordom måste det hafva varit fullt med stora vidunder, medan vi nu se endast dvärgar i jemförelse med deras föregångare. Om Buffon hade känt till de jättelika trögdjuren och bältlika djuren samt de utdöda tjockhudingarne, skulle han med större sanningsenlighet hafva kunnat säga, att den skapande kraften förlorat sin styrka i Amerika, snarare än att den icke någonsin egt stor styrka. De flesta, om icke alla dessa utdöda däggdjur lefde under en sen tidrymd och voro samtida med flertalet af de nu lefvande hafssnäckorna. Sedan den tid då de lefde, kan icke någon stor förändring hafva egt rum i landets utseende. Hvad är det då som förorsakat så många arters och hela slägtens försvinnande? Tanken tvingas då först oemotståndligt till att tro på någon stor omstörtning; men för att sålunda tillintetgöra både stora och små djur i södra Patagonien, i Brasilien, på Perus Cordillera, i Nordamerika upp till Behrings sund, måste vi skaka hela jorden i dess grundvalar. Dessutom leder en undersökning af La Platas och Patagoniens geologi till den åsigten, att alla förändringar i landets utseende härröra af långsamma och gradvis försiggångna förändringar. Af fossiliernas utseende i Europa, Asien, Australien, samt i norra och södra Amerika framgår, att de vilkor, som äro gynnsamma för större däggdjurs trefnad fordom samtidigt måtte varit rådande öfver hela jorden; men ännu har ingen vågat en gissning angående beskaffenheten af dessa vilkor. Svårligen kunde det hafva varit en förändring i luftvärmen, hvilken på samma gång skulle hafva omintetgjort invånarne i de tropiska, tempererade och arktiska breddgraderna på begge halfkloten. Genom Lyell veta vi med visshet, att de stora däggdjuren lefde efter den tid, då flyttblock fördes ned till breddgrader, dit nu isberg aldrig anlända; af bindande, fast indirekta skäl känna vi att Macrauchenian äfven lefde långt efter istiden. Utrotade menniskan, såsom man antagit, efter sin första invandring i Sydamerika, det ofatta Megatherium och andra trögdjur? I så fall måste vi åtminstone se oss om efter någon annan orsak till utrotandet af den lilla tucutucon i Bahia Blanca och de många fossila råttorna samt andra små däggdjur i Brasilien. Lika litet kan väl någon tänka sig att en torka, om också ännu strängare än den, hvilken förorsakat sådana förluster i La Plata-provinserna, skulle kunna förstöra hvarje individ af hvarje art från södra Patagonien till Behrings sund. Hvad skola vi säga om hästens utdöende? Felades det bete på dessa slätter, hvilka sedan gifvit uppehälle åt tusen sinom tusen afkomlingar af den stam, som infördes af spanjorerna? Hafva de sedan införda arterna förtärt födan för sina stora föregångare? Skola vi tro att Capybaran tagit Toxodons föda, Guanacon Macrauchenians, de nutida små tandlösa djuren sina talrika, jättelika urbilders? I sanning, ingen företeelse i jordens långa historia är så förvånande, som det vidsträckta och ofta upprepade utdöendet af dess invånare.

Men om vi se ämnet ur en annan synpunkt, skall det synas mindre inveckladt. Vi besinna icke alltid huru djupt okunniga vi äro om vilkoren för hvarje djurarts tillvaro; ej heller ihågkomma vi alltid, att det finnes någon hållhake, som ständigt förebygger den alltför snabba förökningen af hvarje organisk varelse, som blifvit lemnad i sitt naturliga tillstånd. Tillgången på föda förblifver på det hela densamma; men benägenheten hos hvarje djurart att förökas genom fortplantning är geometrisk och dess öfverraskande verkningar hafva ingenstädes visat sig i mera förvånande grad, än i fråga om de europeiska djur, hvilka förvildats i Amerika under de sista få århundradena. I naturliga tillståndet aflar hvarje djur regelbundet; men likväl är hos en art, som länge egt bestånd, hvarje stor tillväxt i antal uppenbarligen omöjlig och måste på något vis hejdas. Vi äro icke desto mindre sällan i stånd att med visshet säga, vid hvilken lifsperiod, under hvilken årstid eller om det är endast efter långa mellanrum, som denna hejdning inträffar i en viss arts lif, ej heller känna vi huru denna hämning egentligen är beskaffad. Det är sannolikt till följe häraf, som vi blifva så föga förvånade om af tvenne till sina lefnadsvanor närstående arter, den ena skulle vara sällsynt och den andra allmän i samma trakt; eller att en art skulle vara allmän i en viss trakt och att en annan art, som intager samma plats i naturens hushållning, skulle vara talrik i ett angränsande, till sin naturbeskafenhet obetydligt olika område. Om man nu tillfrågas hvaraf detta kommer sig, så svarar man genast att det beror på någon obetydlig olikhet i luftstrecket, födan eller fiendernas mängd; och likväl, huru sällan, om ens någonsin kunna vi påpeka hämmandets bestämda orsak eller verkningssätt! Vi nödgas derföre antaga den slutsatsen, att orsaker, som i allmänhet svårligen kunna af oss uppskattas, bestämma huruvida en gifven art blir allmän eller sällsynt.

I de fall då vi från menniskans inverkan kunna härleda en arts utdöende, vare sig helt och hållet eller öfver ett inskränkt område, veta vi att den efter hand blir allt sällsyntare och slutligen försvinner; och det skulle vara svårt att påpeka någon riktig åtskilnad emellan en arts utrotande genom menniskan eller genom dess naturliga fienders tillväxt i antal. Beviset på att sällsynthet föregår utdöendet, är såsom flera utmärkte naturforskare anmärkt, i synnerhet påfallande i de på hvarandra följande tertiärlagren. Sålunda har man ofta funnit att en snäcka, som är mycket allmän i ett tertiärlager, nu är mycket sällsynt och till och med länge ansetts vara utdöd. Om således, såsom tyckes sannolikt, arter först blifvit sällsynta och sedan utdö; om den allt för hastiga förökningen af hvarje art, äfven den mest gynnade, ständigt hejdas, såsom vi måste medgifva, ehuru det är svårt att säga huru och när; och om vi utan den minsta förvåning se en viss art allmän och en annan närstående art sällsynt inom samma område, ehuru vi ej äro i stånd att angifva den egentliga orsaken, hvarföre skulle vi då så mycket förvånas öfver att sällsyntheten går ett steg längre och förvandlas till utdöende? En företeelse eller förändring, som pågår på alla sidor om oss och likväl nätt och jemt kan förnimmas, skulle helt visst kunna drifvas litet längre, utan att det väckte vår uppmärksamhet. Hvem skulle väl erfara någon synnerlig förvåning, om han finge höra att Megalonyx fordom var sällsynt i jemförelse med Megatherium eller att en af de fossila aporna var fåtalig i jemförelse med en af de nu lefvande? Och likväl skulle vi i denna jemförelsevis större sällsynthet hafva det tydligaste bevis på mindre gynnsamma vilkor för deras tillvaro. Att medgifva det arter i allmänhet bli sällsynta innan de utdö; att icke erfara någon förvåning öfver en arts sällsynthet i jemförelse med en annan; och likväl åberopa någon utomordentlig kraft och bli högligen förvånad, när en art upphör att finnas till, förefaller mig som ville man medgifva, att en sjukdom hos en person är förspelet till döden, att icke förvånas öfver sjukdomen, men att förundra sig, när den sjuke mannen dör och tro att han dog till följe af något honom tillfogadt våld.

1. Flugorna, som ofta följa ett skepp några dagar på dess färd från hamn till hamn, lemna fartyget och försvinna snart allesamman.
2. Jag fann här en kaktusart, som prof. Henslow beskrifvit under namnet Opuntia Darwinii. Den var märklig för retligheten hos sina ståndare, när jag instack en träpinne eller fingerspetsen i blomman. Blomhyllets delar slöto sig äfven tillsamman kring pistillen, men långsammare än ståndarne. Växter af denna familj, som vanligen anses tropisk, finnas i norra Amerika, på samma höga breddgrad som i det södra, nämligen 47°.
3. Dessa insekter äro icke ovanliga under stenar. Jag fann en kannibalisk skorpion, som lugnt förtärde en annan.
4. Shelley, verser öfver Mont Blanc.