En saga om en saga
|
Tösen från Stormyrtorpet → |
EN SAGA OM EN SAGA
DET VAR EN GÅNG en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Det var helt naturligt, eftersom den visste med sig, att den redan var så gott som färdig. Många hade varit med om att skapa den genom märkvärdiga handlingar, andra hade dragit sitt strå till den genom att om och om igen förtälja dessa handlingar. Vad som fattades den, var att bli nödtorftigt hopfogad, så att den bekvämligen kunde färdas omkring i landet. Den var ännu bara ett helt vimmel av historier, en hel formlös sky av äventyr, som drevo fram och åter likt en svärm vilsekomna bin en sommardag och inte visste var de skulle finna någon, som kunde samla in dem i en kupa.
Den sagan, som ville bli berättad, var uppkommen och tillskapad i Värmland, och man kan vara viss om att den svävade fram över många bruk och herrgårdar, över många prästgårdar och officersboställen i den vackra provinsen, tittade in genom fönstret och bad att bli tillvaratagen. Men den fick göra många fåfänga försök, den blev överallt avvisad. Det kunde ju knappast vara annorlunda. Människorna hade många viktigare ting att tänka på.
Äntligen kom sagan till ett gammalt ställe, som hette Mårbacka. Det var en liten gård med låga byggnader, som överskuggades av höga träd. En gång i tiden hade den varit prästgård, och det var, som om detta hade satt en prägel på den, som den inte kunde förlora. Man tycktes ha större kärlek för böcker och läsning där än på andra ställen, och alltid låg en stilla frid över gården. Där fick aldrig förekomma jäkt med sysslor eller bråk med tjänare. Hat eller missämja fick inte heller finnas, och den, som vistades där, fick inte ta livet tungt, utan måste känna som den allra främsta plikten att vara sorglös och tro, att för en var, som levde på den gården, styrde Vår Herre allting till det bästa.
Då jag nu tänker på saken, förstår jag, att sagan, som jag talar om, måtte ha hållit till där en hel lång följd av år under sin fåfänga väntan att bli berättad. Det tyckes mig, som måtte den ha omvärvt stället, som ett moln omsvävar en bergstopp, och gång efter annan lät den ett av de äventyr, varav den bestod, regna ned däröver. De kommo som besynnerliga spökhistorier om brukspatronen, som alltid hade svarta tjurar för vagnen, då han om natten körde hem från ett gästabud, och i vilkens hem den onde själv satt i gungstolen och vaggade, medan hustrun spelade. De kommo som underliga sannsagor från granngården, där skatorna förföljde husmodern, så att hon inte vågade gå utom dörren, från kaptensbostället, där de voro så fattiga, att allting måste lånas, och från den lilla stugan nere vid kyrkan, där det bodde en mängd unga och gamla flickor, som alla blevo förälskade i den vackra orgelbyggaren.
Ibland kommo de kära äventyren ännu påtagligare, så att säga, till gården. Gamla fattiga officerare åkte fram till förstutrappan efter uråldriga hästar i rangliga karrioler. De stannade kvar och gästade i veckotal, och om kvällarna, då toddyn hade satt mod i dem, började de berätta om den tiden, då de dansade utan strumpor i skorna, för att fötterna skulle synas små, då de brände sitt hår och svärtade sina mustascher. En av dem berättade hur han hade sökt återföra en vacker flicka till hennes fästman och blivit jagad av vargar på hemfärden, en annan hade varit med om julkalaset, då en vredgad gäst slängde alla järparna i väggen, därför att man hade inbillat honom, att det var kråkor, en tredje hade sett gubben, som brukade sitta och spela Beethoven vid ett träbord.
Men sagan kunde även uppenbara sin närvaro på ett annat sätt. På vinden hängde ett gammalt porträtt av en dam i pudrat hår, och då någon gick förbi det, måste han ju påminna sig, att det föreställde den vackra grevedottern, som hade älskat sin brors unge informator och kommit för att se honom en gång, då hon var en gammal, grånad dam och han en gammal, gift man. I skräprummen lågo stora högar med dokumentbuntar, som innehöllo köpekontrakt och arrendeavtal, undertecknade av den mäktiga frun, som en gång hade härskat över sju bruk, som hon hade ärvt av sin älskare. Kom man till kyrkan, såg man där i ett dammigt litet skåp under läktaren kistan, som var fylld med otrosskrifter och inte skulle få öppnas förrän vid det nya århundradets början, och inte långt borta fanns den älven, på vars botten vilade en massa helgonbilder, som inte hade fått lov att stå kvar på den predikstol och de läktare, som de en gång hade prytt.
Därav, att så många sägner omsvävade gården, kom det sig väl, att ett av de barn, som växte upp där, fick lust att bli en berättare. Det var ingen av gossarna. De voro inte mycket hemma, lågo borta vid sina skolor nästan hela året, så att sagan fick inte så stor makt med dem, utan det var en av flickorna, en, som var sjuklig, så att hon inte kunde leka och springa så mycket som andra barn, utan hade sin bästa glädje av att genom läsning och berättelser få reda på allt stort och märkligt, som hade hänt i världen.
Nu var det emellertid alls inte så, att den unga flickan genast från början hade för avsikt att skriva om de sägner och historier, som omgåvo henne. Hon hade inte den avlägsnaste tanke på att det kunde bli en bok av dessa äventyr, som hon hade hört förtäljas så ofta, att de syntes henne vara det alldagligaste i världen. Då hon försökte att dikta, valde hon stoff ur sina böcker, och med friskt mod satte hon ihop historier om Tusen och en natts sultaner, om Walter Scotts riddare och Snorre Sturlasons sagokungar.
Det kan säkerligen vara onödigt att nämna, att vad hon skrev var det minst originella och det mest omogna, som någonsin har blivit nedskrivet, men det kunde hon naturligtvis inte se själv. Hon gick hemma på den tysta gården och fyllde varje pappersblad, som hon kunde komma över, med vers och prosa, med skådespel och romaner. Då hon inte skrev, gick hon och väntade på lyckan. Och lyckan skulle bestå däri, att någon främmande, som var mycket upplyst och mäktig, genom en underbar slump skulle komma att upptäcka vad hon hade skrivit och finna det värt att tryckas. Sedan skulle allt det andra gå av sig självt.
Men emellertid hände intet sådant, och då den unga flickan blev över tjugu år, började hon till sist bli otålig. Hon undrade varav det kom sig, att lyckan inte ville infinna sig. Det fattades henne törhända kunskaper. Hon behövde väl också se litet mer av världen än gården därhemma. Och eftersom det säkert skulle komma att dröja länge, innan hon kunde vinna sitt uppehälle som författarinna, behövde hon lära sig något, skaffa sig en levnadsställning, så att hon hade ett brödstycke att leva av, medan hon väntade på sig själv.
Törhända förhöll det sig helt enkelt så, att sagan hade förlorat tålamodet med henne. Den tänkte kanske på detta sätt: »Eftersom denna förblindade människan inte ser det, som ligger henne närmast för ögonen, så må hon tvingas att resa sin väg. Hon må gå på gråa stengator, hon må bo i trånga stadsrum utan annan utsikt än gråa husmurar. Hon må leva bland människor, som dölja allt, som finnes egendomligt hos dem, och som alla tyckas vara lika varandra. Det skall kanske lära henne att se det, som väntar utanför porten till hennes hem, allt det, som lever och svärmar mellan de räckor av blåa kullar, som hon varje dag har för ögonen.»
Och så en höst, då hon redan var tjugutvå år gammal, for hon upp till Stockholm för att börja utbilda sig till lärarinna.
Den unga flickan var snart inne i arbetet. Hon författade inte mer, utan gick upp i läxor och lektioner. Det såg snarast ut, som skulle sagan alldeles förlora henne.
Då tilldrog sig något märkvärdigt. Denna samma höst, efter att hon hade levat ett par månader bland gråa gator och husmurar, kom hon en förmiddag gående uppåt Malmskillnadsgatan med en packe böcker under armen. Nyss förut hade hon övervarit en lektion i litteraturhistoria. Den måtte ha handlat om Bellman eller Runeberg, för hon gick och tänkte på dessa två och på de gestalter, som rörde sig i deras diktning. Hon sade till sig själv, att Runebergs godmodiga krigsbussar och Bellmans sorglösa dryckesbröder voro det yppersta material, som en diktare kunde ha att röra sig med. Och då på en gång uppstod denna tanke inom henne: »Den värld, som du har levat i nere i Värmland, är inte mindre egendomlig än Fredmans eller Fänrik Ståls. Kan du bara lära dig att behandla det, nog har du lika bra stoff att bearbeta som dessa båda.»
På detta sätt gick det till, att hon första gången fick syn på sagan. Och i samma ögonblick hon såg den, började marken gunga under henne. Hela långa Malmskillnadsgatan från Hamngatsbacken ända upp till brandstationen hävde sig mot himlen och sjönk ned igen, hävde sig och sjönk. Hon måste stå stilla en god stund, tills gatan hade kommit till ro, och hon såg förvånad på de förbigående, som gingo så lugna och inte märkte vilket under som hade skett.
I denna stund beslöt den unga flickan, att hon skulle skriva sagan om Värmlandskavaljererna, och hon övergav aldrig någonsin tanken på den. Men många och långa år dröjde det, innan beslutet kom till utförande.
För det första hade hon nu kommit in på en ny levnadsbana, och det fattades henne tid att utföra ett stort litterärt arbete. För det andra misslyckades hon alldeles med sina första försök att skriva sagan.
Under dessa år tilldrogo sig dock ständigt händelser, som hjälpte till att forma ut den. Under en ferietid satt hon en morgon med sin far vid frukostbordet, och de båda språkade om de gamla tiderna. Då kom han att berätta om en ungdomsbekant, som han beskrev som den mest intagande människa. Denne man förde glädje och munterhet med sig, vart han kom. Han kunde sjunga, han komponerade musik, han improviserade vers. Spelade han upp till dans, så dansade inte bara ungdomen, utan gubbar och gummor, hög och låg, och höll han tal, så måste man skratta eller gråta, allt som han ville det. Om han drack sig full, så kunde han spela och tala bättre, än då han var nykter, och då han blev förälskad i en kvinna, var det henne omöjligt att motstå honom. Om han gjorde dumheter, förlät man honom; om han någon gång var bedrövad, ville man göra vad som helst för att åter se honom glad. Men stor framgång i världen hade han inte haft trots sin rika begåvning. Sin mesta tid hade han levat på Värmlandsbruken som informator. Till sist hade han tagit prästexamen. Det var det högsta han hade nått upp till.
Efter detta samtal kunde hon se sagans hjälte för sig bättre än förr, och därmed kom det en smula liv och rörelse i den. En vacker dag fick hjälten till och med namn och blev kallad Gösta Berling. Varifrån han fick detta namn, visste hon aldrig. Det var, som hade han givit det åt sig själv.
En annan gång vistades hon i hemmet under ett jullov. En afton reste man bort på julkalas en lång väg under svårt yrväder. Det blev en långvarigare färd, än någon hade kunnat tro. Hästen arbetade sig fram i gående. Under flera timmar satt hon då i yrvädret och tänkte på sagan. Då de äntligen kommo fram, hade hon tänkt ut sitt första kapitel. Det var det, som handlade om julnatten i smedjan.
Vilket kapitel! Det var hennes första, och under flera år var det hennes enda. Det skrevs först på vers, för den ursprungliga planen var, att sagan skulle bli en romanscykel såsom Fänrik Ståls sägner. Men så småningom blev detta ändrat, och meningen var en tid, att den skulle skrivas som skådespel. Då blev julnatten omarbetad för att ingå som första akt häri. Men inte heller detta försök lyckades, och nu beslöt hon sig äntligen för att skriva sagan som en roman. Så blev kapitlet nedskrivet på prosa. Det blev oerhört långt och fyllde fyrtio skrivsidor. Då det sista gången skrevs om, upptog det endast nio.
Efter några år tillkom ett andra kapitel. Det var historien om balen på Borg och om vargarna, som jagade Gösta Berling och Anna Stjärnhök.
Detta kapitel skrevs ursprungligen inte alls med tanke på att det skulle kunna komma in i sagan, utan som ett slags tillfällighetsdikt för att läsas upp vid ett litet samkväm. Uppläsningen blev dock inställd, och novellen blev insänd till Dagny. Efter en tid blev den återsänd till författarinnan såsom inte lämplig för tidskriften. Den var i själva verket inte lämplig någonstans. Den saknade ännu helt och hållet konstnärlig utarbetning.
Emellertid undrade författarinnan vartill denna olycksfödda novell kunde användas. Om hon skulle sätta in den i sagan? Men den var ju ett äventyr för sig, alldeles avslutad. Den skulle se besynnerlig ut bland det övriga, som hängde bättre samman. Kanske det inte skulle vara så illa, tänkte hon då, om alla sagans kapitel vore dylika något så när avslutade äventyr? Det skulle bli svårt att genomföra, men nog kunde det gå för sig. Det skulle törhända bli luckor i sammanhanget ibland. Ja, men det skulle ge boken stor rikedom och styrka.
Nu voro två viktiga saker avgjorda. Det var fastslaget, att boken skulle bli en roman, och att varje kapitel skulle vara ett helt för sig, men det var inte så särdeles mycket vunnet härmed. Hon, som hade undfått idén att skriva Värmlandskavaljerernas saga, då hon var tjugutvå år, började vid denna tid nalkas trettiotalet och hade inte hunnit skriva mer än två kapitel. Vart hade åren tagit vägen för henne? Hon hade genomgått seminariet, hon var sedan flera år lärarinna i Landskrona, hon hade intresserat sig för mycket och sysslat med mångahanda, men sagan var lika oskriven. En mängd material var visserligen samlat. Men vad betydde detta, att hon hade så svårt att skriva ned det? Varför kom aldrig inspirationen till henne? Varför gled pennan så långsamt över papperet? Hon hade nog sina mörka stunder vid den tiden. Hon började tro, att hon aldrig skulle bli färdig med sin roman. Hon var den tjänaren, som grävde ned sitt pund i jorden och aldrig gjorde något försök att använda det.
Det förhöll sig emellertid så, att allt detta tilldrog sig under åttiotalet, den stränga verklighetsdiktens bästa tid. Hon beundrade den tidens stora mästare och tänkte aldrig på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det, som de nyttjade. För sin egen del tyckte hon mera om romantikerna, men romantismen var död, och hon var inte den, som tänkte på att ånyo upptaga dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes hjärna var överfylld av historier om spöken och vild kärlek, om undersköna damer och äventyrslystna kavaljerer, sökte hon skriva om detta på lugn, realistisk prosa. Hon var inte mycket klarsynt. En annan skulle genast ha sett, att det omöjliga var omöjligt.
En gång skrev hon emellertid ett par små kapitel i en annan stil. Det ena var en scen från Svartsjö kyrkogård, det andra rörde sig om den gamle filosofen Farbror Eberhard och hans otrosskrifter. Hon skrev dem mest på skämt med många ack och o i en prosa, som nära nog var rytmisk. Och hon märkte, att på det sättet gick det att skriva. Det fanns inspiration i detta, det kände hon. Men då de båda små kapitlen voro färdiga, lade hon undan dem. De hade endast blivit skrivna på lek. Man kunde ju inte författa en hel bok i den stilen.
Men det var väl så, att sagan nu hade väntat länge nog. Den tänkte säkerligen som den gången, då den sände henne ut i världen: »Jag måste åter skicka denna förblindade människan en stor längtan, som öppnar hennes ögon.»
Denna längtan kom över henne på så sätt, att gården, där hon hade vuxit upp, blev såld. Hon for då till sitt barndomshem för att se det än en gång, innan främlingar skulle taga det i besittning.
Och kvällen innan hon reste därifrån för att kanske aldrig mer återse denna kära plats, beslöt hon i all ödmjukhet att skriva boken på sitt eget sätt och efter egen fattig förmåga. Det skulle inte bli något mästerverk, såsom hon hade hoppats. Det skulle bli en bok, som människor torde komma att skratta åt, men hon skulle ändå skriva den. Skriva den för sig själv, för att rädda åt sig vad hon ännu kunde rädda av hemmet: de kära gamla historierna, de sorglösa dagarnas glada frid och det vackra landskapet med den långa sjön och de blåskiftande kullarna.
Men för henne, som hade hoppats, att hon ändock en gång skulle lära sig att skriva en bok, som människor skulle vilja läsa, kändes det så, som hade hon givit upp vad hon helst hade velat vinna i livet. Det var den tyngsta uppoffring, som hon ännu hade gjort.
Ett par veckor efteråt var hon åter i sitt hem i Landskrona och satte sig till skrivbordet. Hon började skriva, hon visste inte rätt vad det skulle bli, men inte skulle hon vara rädd för de starka orden, utropen, frågorna. Inte heller skulle hon vara rädd för att ge sig själv med all sin barnslighet och alla sina drömmar. Och sedan hon hade fattat dessa beslut, började pennan gå nästan av sig själv. Detta satte henne nästan i yrsel, hon visste inte till sig av hänförelse. Se, detta var att skriva! Obekanta ting och tankar eller, rättare sagt, sådant, som hon aldrig hade anat att hon ägde inne i sin hjärna, trängde sig ned på papperet. Sidorna fylldes med en hastighet, som hon aldrig hade drömt om. Vad hon förut hade behövt månader, ja, år att utarbeta, det blev nu färdigt på ett par timmar. Den kvällen skrev hon ned berättelsen om den unga grevinnans vandring över Lövens is och översvämningen vid Ekeby.
Nästa eftermiddag författade hon scenen, då den giktbrutne fänriken Rutger von Örneclou sökte resa sig ur sängen för att dansa La cachuca, och den därpå följande kvällen tillkom historien om den gamla fröken, som for åstad för att hälsa på den snåle Brobyprästen.
Nu visste hon säkert, att i denna stil kunde hon skriva boken, men lika säker var hon därom, att ingen skulle stå ut med att läsa den.
Emellertid läto inte många av kapitlen skriva sig så i ett andetag. De flesta fordrade långt arbete, och det var bara helt små stunder på eftermiddagarna, som hon kunde ägna åt författarskap. Då hon hade skrivit ett halvt år, räknat från den dagen, då hon hade givit sig romantismen i våld, voro vid pass ett dussin kapitel skrivna. Det var att förutse, att hela boken skulle bli färdig om tre eller fyra år.
Det var då på våren 1890, som Idun sände ut en inbjudning till pristävlan för noveller på omkring hundra trycksidor.
Detta var en utväg för en saga, som ville bli berättad och komma ut i världen. Det var väl sagan, som eggade hennes syster att uppmana henne att begagna detta tillfälle. Här fanns nu äntligen ett sätt att få veta om det skrivna var så alldeles förkastligt. Om det finge priset, vore mycket vunnet. Om det inte finge det, stode hon endast på samma ståndpunkt som förut.
Hon hade ingenting emot saken, men hon hade så liten tro på sig själv, att hon inte kunde komma till något beslut.
Äntligen, jämnt åtta dagar före inlämningstidens utgång, beslöt hon sig för att bryta ut ur romanen fem kapitel, som hängde samman så mycket, att de kunde tagas för en novell, och tävla med dessa.
Men dessa kapitel voro långt ifrån färdiga. Tre av dem voro nödtorftigt författade, men till de återstående två fanns knappt ett utkast. Och så skulle ju alltsammans skrivas rent.
Därtill kom, att hon inte var hemma hos sig just då. Hon var på besök hos sin syster och svåger, som ännu bodde kvar uppe i Värmland. Och den, som är kommen för att under en kort tid hälsa på kära vänner, kan ju inte tillbringa sina dagar vid skrivbordet.
Hon skrev alltså om nätterna och satt varje natt i den veckan uppe till fyra.
Äntligen återstod endast ett dygn av den dyrbara tiden. Och ännu voro tjugu sidor kvar att författa.
Detta sista dygn var man bortbjuden. Hela familjen skulle resa och ligga borta under natten. Hon måste naturligtvis följa med de andra.
Till sist tog gästabudet slut, och hon satt och skrev under natten på det främmande stället.
Ibland blev hon rätt underlig till mods. Stället, som hon besökte, var just samma bruk, där den elake Sintram hade bott. Ödet hade på ett underligt sätt fört henne dit just den natten, då hon hade att skriva om honom, som satt i gungstolen och vaggade.
Ibland såg hon upp från arbetet och lyssnade utåt salongen om inte möjligen ett par gungstolsmedar skulle vara i gång därute.
Men ingenting hördes av, och då klockan slog sex på morgonen, voro de fem kapitlen färdiga.
Fram på förmiddagen reste de hem på en liten lastångare. Där lade hennes syster in paketet, förseglade det med lack och sigill, som för ändamålet voro medtagna hemifrån, skrev utanskriften och sände av novellen.
Detta skedde en av de sista dagarna i juli. Mot slutet av augusti innehöll Idun en notis om att något mer än tjugu tävlingsskrifter hade inkommit till redaktionen, men att ett par av dessa voro så förvirrat skrivna, att de inte kunde medräknas.
Då uppgav hon att vänta mer på utgången. Nog visste hon vad det var för en novell, som var så förvirrad, att den inte kunde medräknas.
I november fick hon en eftermiddag ett underligt telegram. Det innehöll endast orden »Jublande lyckönskningar» och var undertecknat av tre bland hennes seminariekamrater.
Det blev henne rätt långt att vänta till middagen nästa dag, då Stockholmstidningarna utdelades. Då hon hade tidningen i sin hand, måste hon söka länge utan att finna något. Äntligen fann hon på sista spalten en liten notis i fin stil, som berättade, att hon hade fått priset.
Det skulle kanske inte ha varit så mycket för en annan, men för henne betydde det, att hon skulle få ägna sig åt det levnadskall, som hon i hela sitt liv hade längtat efter att få utöva.
⁎
Det är föga att tillägga efter detta. Sagan, som ville ut i världen, var nu tämligen nära sitt mål. Nu skulle den ju bli skriven åtminstone, om det än komme att dröja några år, innan den bleve färdig.
Hon, som skrev den, hade rest upp till Stockholm om julen efter att hon hade fått priset.
Iduns redaktör erbjöd sig att trycka romanen, så snart den bleve färdig.
Ja, om hon bara någonsin kunde få tid att skriva den!
Kvällen innan hon åter skulle resa ned till Landskrona, satt hon hos sin gamla, trogna vän, friherrinnan Adlersparre, och läste upp några kapitel.
Esselde hörde på, så som endast hon kunde, och hon blev intresserad. Efter läsningen satt hon tyst och grubblade.
»Hur länge kommer det att dröja, innan allt är färdigt?» sade hon till sist.
»Tre eller fyra år.»
Så skildes de åt, men nästa morgon, två timmar innan hon skulle lämna Stockholm, kom ett bud från Esselde, att hon måste komma till henne före avresan.
Gamla friherrinnan var i sitt bestämda och företagsamma humör. »Nu skall du ta dig tjänstledighet på ett år och skriva färdig boken. Jag skall skaffa pengar.»
En kvart därefter var hon på väg till seminariets föreståndarinna för att bedja om hennes bistånd att finna en vikarie.
Klockan ett satt hon lyckligen på tåget; men for nu inte längre än till Sörmland, där hon ägde goda vänner, som bodde i ett förtjusande hem.
Och så gåvo de, ingeniör Otto Gumælius och hans hustru, henne gästfrihet därute på landet, arbetsfrid och ro och all god omsorg under nära ett års tid, ända tills boken var färdig.
Hon fick nu äntligen skriva från morgon till kväll. Det var den lyckligaste tid hon hade upplevat.
Men då sagan till sist var färdig i slutet av sommaren, såg den underlig ut. Den var yr och vild och oefterrättlig, och med sammanhållningen var det inte bättre beställt, än att alla dess delar alltjämt hade kvar sin gamla lust att fara var och en åt sitt håll.
Den blev aldrig någonsin vad den skulle ha blivit. Det var dess olycka, att den hade fått gå och vänta så länge på att bli berättad. Om den inte blev tillbörligen tuktad och efterhållen, berodde det mest därav, att dess författarinna var så alltför lycklig att äntligen få skriva den.