Första öppningen
← Personerna |
|
Andra öppningen → |
Till Ouverture spelas Hönsgummans visa, vid hvars sista bortdöende toner Ridån tyst uppgår.
FÖRSTA ÖPPNINGEN.
(Teatern föreställer Minervas skafferi, straxt på eftermiddagen, prydt med alla i ett större köks-departement befintliga effekter. I stället för skölden med Medusa-hufvudet, ser man på det väl länsade middagsbordet glänsa ett större silfverfat, med ruiner efter ett griljeradt lamhufvud; något spår till såsen kan likväl icke upptäckas. I stället för hjelmen ser man en silfverskål, hvaruti, att sluta af lukten, sköldpaddsoppa måste hafva varit, men nägot tecken till soppan eller till såsen skulle man förgäfves eftersöka, så framt icke en i rummet varande större mun framställde för åskådarens blickar både grafven och uppståndelsen. Denna mun tillhör Minerva. Sedan åskådarens blick krälat sig fram öfver den på en gång största och dyrbaraste mage — en verklig Kinnekulle utan blomma — stannar den slutligen förbländad vid ett par röda tofflor af Ryskt skinn, hvilket genom sin goda beredning slutit sig så väl kring gummans liktornar, att man påstår det hon utan dem skulle stå på dåliga fötter. Åskådaren, som vid saltomortalsprånget emellan munnen och liktornarna glömde gummans blick, märker nu först hur den, matt som en stufvad aborres, stirrar på den nedgående aftonrodnan i en vinbutelj. Ögonlocken sluta sig småningom, och den öppnade munnen förseglas genom en obetydlig armkrökning medelst Peterséns gula lack. Med lacket för munnen insomnar gumman och snarkar under ett mildt ackompagnement af Orkestern.)
GURMANDER och GASTRONOMER
(uppstiga ur
golfvet och omringa den sofvande. En utaf dem
sätter en flaska Newa-likör under Minervas
näsa, hvarvid snarkningen genast upphör).
Chor och Ballett af Gurmander och Gastronomer.
Roligt är att vara mätt!
Pirum!
Ej i mig ryms mer en plätt,
Cum pelleri perse pirum!
Pirum nostrum &c.
När du vaken är, ell' hur?
Pirum!
Är du just en slät figur.
Cum pelleri perse pirum!
Pirum &c.
Till oss kommer du en dag,
Pirum!
Om ej förr, när du får slag.
Cum pelleri perse pirum!
Pirum &c.
(Allt i skafferiet börjar lefva: Från hyllorna hoppa faten, och från dem framskyndar hela den stora delen af djurriket, som tillsatt lifvet under Minervas händer; från silfverfatet börjar fårskallen röra sig; ur soppskålen hoppar en stor sköldpadda; en väldig skara kycklingar, kapuner och kalkoner rusar i vild oordning kring rummet för att söka skydd mot en förfärlig störtskur champagne och lafitte, som, blandad med ostronhagel, utbreder sina härjningar. Bland de flyende upptäcker man 18 stora sillar, skickade såsom present från Friherre Ankarsvärds egendom, stekta i det papper, på hvilket Minerva hopskref de famösa brefven.)
Chor af den vilda Jagten.
Vilda, mättade mage, njut!
Se det herrliga målet — skjut!
Hon, som kan bära oss,
Skall ock förtära oss;
Raskt derför in i den välkända trut!
(De rusa in i Minerva. Främst och våldsammast intränger en stor Hornuf, på hvilken Minerva i flera år tuggat och slitit.)
MINERVA
(vaknar under de
förfärligaste konvulsioner och vridningar, med svetten i
pannan och ögat vildt kringstirrande).
Söker nu allt, äfven det käraste jag äger, att sälla sig i opposition emot mig? — Fan måtte då vara Publicist och ingen god! De allmänna hushålls-bestyren förstöra min ljufva middagssömn — och likväl nödgas jag lägga hand vid de förra, för att kunna få njuta den senare, hurudan den än är.
FREJA
(inhoppande, klädd i en
kappott, gjord af en vänd Kammarjunkare-uniform och
fodrad med en utsliten prestkappa af bombasin).
Hvad har händt, Tant lilla? — Tant ligger röd i ansigtet som en kräfta! — Har återigen någon ny plan gått kräftgången?
MINERVA
(uppresande sig med möda).
Ack, mitt barn! hvad du är lycklig, som ej behöfver släpa med en sådan fetma som jag! Du är mager och lätt på foten, besvärar dig aldrig med vigtigare saker, utan flaxar, vig som en läderlapp, i din ostörda skymning; då jag deremot, styrd af mitt allsmäktiga öde, måste framlunka på den förelagda stråten, utan att kunna eller våga göra det minsta sidosprång, af fruktan att på något sätt skada den tunga och från mig oskiljaktiga börda, jag måste bära! Hvad kräftgången beträffar, kan jag försäkra dig att en sådan ej är tänkbar i min ställning.
FREJA.
Jag måste tillstå ätt jag aldrig förut hört Tant beklaga sig öfver någon börda; men flera gånger har jag med egna ögon sett att Tant, lättare än mången annan, simmar öfver djupet. Detta härleder sig kanske deraf, att allt fett flyter ofvanpå?
MINERVA.
Jag råder dig, min bästa Freja, att icke göra mig till en brynsten för dina qvickheter!
FREJA.
Om förlåtelse! Tant tycktes vilja komplimentera mig för min magerhet, hvarföre jag ej heller ansåg det vara ur vägen ge svar på tal; dessutom vet Tant att qvickheten just är min svaga sida.
MINERVA.
Bara du börjar tala förnuftigt, komma vi genast på god fot med hvarandra. Jag vill också för dig förklara orsaken till mitt upprörda tillstånd vid din ankomst: De båda oppositionstupparne Aftonbladet och Dagligt Allehanda hafva, som du vet, på sin liberala sophög länge och väl sporrat och plockat hvarandra, utan att Publiken deraf kunnat vinna annat resultat, än de sopor den fått i sina egna ögon. Dagligt Allehanda har nu en lång tid betydligt legat under, så att man med skäl fruktade att den rödkammiga Aftonbladisten helt och hållet skulle sporra ihjäl sin ”ärlige”, lösfjädrade motståndare. Döm då hur glad jag blef, när jag i dag fick höra att Bihanget var på god väg. Derigenom kommer Aftonbladet utan tvifvel att kapuneras på det eftertryckligaste sätt. Sedan vi väl fått den besten ur vägen, skola vi utan svårighet bryta halsen af den andra kamraten, på det han, stolt öfver segern, icke måtte på nytt tråda fram några frihetsägg. Glad öfver hvad som skett och ännu mer öfver hvad som skall ske, tog jag mig en mer än vanligt stark middagsimåltid. I det försvinnande lamhufvudet såg jag den högtbräkande liberalismens undergång, och i den mustiga, välsmakande sköldpaddsoppan den ädla konservatismens långsamma, men säkra framgång. — Derefter insomnade jag; men knappt hade mina ögon tillslutit sig, förr än en förfärlig dröm kullstörtade hela mitt luftslott — liberalismen fick lif, och konservatismen hoppade ur skålen och sprang sin kos. Jag kan ej berätta dig allt, min vän, ty ännu känner jag tryckningen efter den aftonbladistiska maran, som slutligen höll på att alldeles qväfva mig. Jag tror icke mycket på drömmar, nen om denna skall slå in, måtte det icke ske förr än jag för alltid tillslutit mina ögon; ty sedan må det gå hur det vill. — Hvad har du att berätta mig?
FREJA.
Oändligt mycket, Tant söta! mina utsigter hafva undergått en betydlig förändring; Tant vet att jag, oaktadt min ungdom, likväl redan försökt en och annan ställning här i lifvet. På den tiden Kammarjunkaren ensam höll mig, stod jag ej så illa hos visst folk, och genom umgänget med den förnämare verldens domestiker fick jag lära konsten så tillblanda mitt smink, att min pussighet ej skulle falla andra för starkt i ögonen, utan färgen på mina kinder presentera sig så jemn och fördelaktig som möjligt; mina utfall och infall alltid stämda i Hofmanston, blefvo söta och sura efter omständigheterna. — Lägg dertill min rastlösa aktivitet mot Aftonbladet, och Tant skall medge att jag hade de största anledningar att hoppas den utmärktaste framgång på Samhällets höjder. Hastigt förändrade sig scenen: min älskare, som, genom sin nässtötning mot den Dramatiska hörnstenen, långt för detta förlorat lusten att bli Dramaturg, emedan han fann, att de ende som vunnit något på hans arbete, voro Teater-personalen, nemligen genom den goda middagsmåltid författaren bestått densamma, och Tidningarne, hvilka också fingo ett godt stycke att äta på. Dessutom hade han alltid förnummit att Kammarjunkare börjat i Hof-Rätten med tour och slutat med peruk på ännu vigtigare platser, hvarföre han beslöt resa till Akademien, för att skaffa sig fullgiltig assignation på det tillkommande stora kapitalet. Före sin afresa ackorderade han bort mig, som Tant känner, till en prest, med förbehåll att då och då få göra ett mellanstick. Två gånger i veckan måste jag helsa på mina kunder och följaktligen både natt och dag vara i bekymmer om sättet alt roa dem, för att dymedelst förtjena några styfrar till hoplappandet af mina trasiga affärer; min nya Hållkarl gjorde visserligen allt hvad han kunde för att hålla mig uppe, och hällde ur sin gåspennna den ena qvicksilfverkulan efter den andra; men icke desto mindre började mina kunder märka mitt sjukliga tillstånd och småningom draga sig undan, för att, som de sade, icke generas af min elaka anda. Min älskare lät mig då beständigt tugga på den aftonbladistiska rödlöken, för att stärka magen och, som han alltid yttrade, kunna bjuda alla rättrogne en söt och behaglig lukt; men olyckligtvis tuggade jag för häftigt, så att den ena tanden efter den andra började lossna. En boktryckare, som tryckte mig de två nyssnämnde gångerna i veckan, fann då på det illiterata rådet att smörja ihop tvenne så kallade ”Sista Aftonblad.” — Det första lyckades förträffligt, men hela upplagan af det senare föll på min egen rygg — så att jag, näst mitt eget hufvud, aldrig kännt en så tung börda. Min ställning blef nu i högsta grad förtviflad — ja, jag höll på att sjunga på sista versen, — då det hastigt föll mig in att ställa mig på förtrolig fot med det beskedliga Dagligt Allehanda, hvilket också lyckades; ty samma dag Dagligt Allehanda, för första gången i sin nya uniform med de 4 knappraderna uti, gjorde sin cour hos Publiken, fick jag taga den nyputsade Kavaljeren under armen och slinka med på köpet. Sjelf hade jag omfärgat min lappiga och nedfläckade salopp och påtryckt densamma några reformfigurer och novell-blommor, de senare utskurna ur en gammal matta på Haga slott, på det jag desto lättare skulle falla på läppen. I kjortelsäckarna hade jag den vanliga konfekten tillhands åt Aftonbladet, för att dymedelst visa att något ”smilande popularitetsbegär” kommer ”hädanefter lika litet som hittills” att leda mina steg på den publicistiska banan — något måste man likväl hafva, och mitt består blott deruti, att kunna pungslå Aftonbladet, ett lika oskyldigt som lofligt förelag. — Detta var hvad jag hade att berätta Tant om mig sjelf; sedermera har jag något mera generelt att framföra.
MINERVA
(klappar Freja på kinden).
Din uppriktiga naivitet roar mig på det högsta; din' lilla näsperla! Fram med det generela nu!
FREJA.
Dagligt Allehanda ämnar i morgon utrycka med sitt Bihang, och anhåller derföre att Tant täcktes vara god och bispringa med något tungt kavalleri. Helst önskades att Tant ville infinna sig i dag på eftermiddagen för att hålla en generalmönstring med de beryktade ”s-paltarne”.
MINERVA.
Det senare får jag ej tid till, emedan jag väntar hit Münchhausen, för att hålla med honom den utlofvade repetitionskursen[1] i näringsrätten, (det knackar på dörren) tyst! jag tror han är redan här? — riktigt! — Gå in och göm dig der i skåpet och qvardröj tills jag vid lägligt tillfälle ropar ut dig. — Jag ämnar öfverraska honom med något som skall åstadkomma en ovanlig effekt (hviskar några ord i Frejas öra).
FREJA.
Skönt! Herrligt! Sådana öfverraskningar har jag ofta varit med om! (kryper in i skåpet).
(Münchhausen kryper in i skafferiet, med indragen mage, krumbugtande rygg och slätkammadt hufvud, hvilande på en trefärgad spännhalsduk, med veritabel amerikansk svinborst uti.)
MINERVA
(sätter glasögonen på nä- san och sig sjelf på soffan).
Nå, välkommen min kära Münchhausen! Hur står det till hemma? — Det gör mig ondt att hafva narrat dig hit från dina hjelphustrur, hvilka i närvarande omständigheter svårligen torde kunna umbära ditt sällskap. Det der Bihanget var en ledsam sak; men hur många gånger har jag icke sagt dig att ”krukan går så länge efter vatten, tills hon går sönder?”
MÜNCHHAUSEN
(bockar sig med
mycken smidighet).
Tant behöfver icke oroa sig så mycket öfver mig och mina hjelphustrur. Om Tant tror att det der rys-, fas- och förskräckliga Bihanget skall skada oss i våra prenumeranters ögon, så bedrager sig Tant på det högsta; tvertom, erbjuder det oss något nytt, hvarmed vi få göra oss roliga. Striden blir för Publiken af allt för muntert intresse, för att med likgiltighet kunna lemnas ur sigte, och i följd deraf kommer vår Tidning att mer vinna än förlora derpå. Hvad ordspråket om krukan anbelangar, får jag försäkra att, innan hon spricker, kommer hon ännu många gånger ge Tant vatten öfver hufvudet.
MINERVA
(grinande försmädligt).
Som vanligt, min kära Münchhausen, har du mun full med förhoppningar; men Publikens vaxnäsa bör väl någon gång lossna, så framt icke Publiken hel och hållen blifvit ett vax under dina händer. — Jag har nu ej kallat dig hit för att få skratta åt dina så kallade roligheter, utan för att se om du i dag går härifrån lika stor syndapalt som förr.
MÜNCHHAUSEN.
Jag afvaktar med otålighet Tants spörjsmål och försäkrar att det ej skall lyckas Tant nu, såsom förra gången, att lägga både frågan och svaret i min mun. — Jag är redo.
MINERVA
(hällande i åt sig en stor äggtoddy).
Nå, hvad menar du med näringsrätt?
MÜNCHHAUSEN
(knäppande ihop sina händer).
Hvarje sådan slags rätt, som förmår föda och underhålla kroppen, så att den på samma gång lifvar och stärker ledamöterne samt bereder åt det hela en behaglig rundning; fri från alla symtomer till skadlig fetma.
MINERVA.
Hm, hm! Än näringsfrihet då?
MÜNCHHAUSEN.
Näringsfrihet består i fritt val af rätter, inskränkt endast af hvar och en kroppskonstitutions större eller mindre capacité att insuga och smälta dem.
MINERVA
(tar sig en dugtig klunk).
Börjar du icke genast med dina floskler, min kära Münchhausen? Hur vill du väl sammanjemka begreppet om ett fritt val af rätter med smältningsförmågan hos hvarje serskilt konstitution? — eller, rättare sagdt: hvar vill du sätta bandet eller gränsen för det fria valet?
MÜNCHHAUSEN
(ser snålt på Minervas glas).
Detta allt bestämmes och ordnas af den menskliga naturen sjelf, som bäst vet hvad kroppen tål, och stoppar nog när behofvet så bjuder.
MINERVA
(får några vapörer).
Tror du då verkligen att den menskliga naturen, hvars svaghet ingen bittills betviflat, ständigt är i det tillstånd af absolut infaillibilité, att den förmår bestämma njutningsmedlens positiva eller negativa verkan? — Enligt ditt påstående skulle således en patient icke en gång få bindas af läkarens råd; utan fritt och obehindradt, under den fullkomligaste frånvaro af sans och klokt medvetande, följa hvarje impuls af den förvirrade naturen? — Söker du således icke att på nytt slå blå dunster i ögonen på mig?
MÜNCHHAUSEN.
Om förlåtelse! Visserligen kan ett sådant fall inträffa, då naturen i sin fria verksamhet begår ett felsteg; men då detta händer en gång, försyndar sig läkaren deremot nio gånger; hvarföre jag tycker att min sats ganska väl håller färgen och i allmänhet kan gälla för sann och oomkullstötlig,
MINERVA.
Du ”tycker” det! — Jag har ofta kommit underfund med att ditt ”tycker” är den enda presentertallrick, hvarpå du serverar dina skådobröd; men nu gifves det äfven andra som våga ha sina egna tycken, hvarföre du torde ursäkta om jag nu helt öppenhjertigt säger dig mitt. Hur långt tror du dig kunna komma med en sats, som vid första motstånd förlorar sin kraft och vid första tillämpning upplöser sig i ett undantag? — Kan du då ej inse hvad vigt ofta nog kan ligga i ett enda undantag? — Låt den sjuka och feberbrinnande kroppen, utan annan ledning än sin egen naturliga vilja, efter eget behag få sluka hvad slags njutningsmedel som helst, och man skall snart se hur den dödar sig sjelf. Låt den stora massan af folket, i sina feberdrömmar, fritt få dela portionerna sig emellan; och vi skola snart ha en ny harlekins bödel på benen för att sköta Kockstjensten. Släpp löst en mängd bondmagar på ett väl serveradt bord; och man skall med rysning se de kostligaste rätter otuggade försvinna! Släpp in några hufvuden af dylikt skrot och korn i en ministerkonselj; och få se om perukstockar göra samma nytta som peruker, till hvilka senare man likväl alltid har ett så godt öga! — Nej, min kära Münchhausen, vill man fullkomligt bota en sjuk kropp, bör den genast oinskränkt öfverlemnas till den vise läkarens ensamt rådande vilja. Ju mer denna vilja inskränkes, desto mindre verksamt och helsobringande blir läkemedlet! Se blott litet omkring dig, och du skall finna att Stater med oinskränkt styrelse alltid med koncentrerad kraft gått genom tiden. I dylika åtnöjer sig hopen med hvad en enda vilja finner för godt att göra, arbetar mycket, emedan den ej förslöser tid med att tänka; lyder raskt, i stället för att räsonnera långsamt; men det hela går framåt — och förvånande saker utföras. — Gå till dig sjelf! Du är Storhertig. Hvad skulle väl du kunna uträtta om dina undersåter, dina konstförvandter och icke-konstförvandter satte sig upp emot dig? — Är icke enda orsaken till din kräftgång just den, att din styrelse, år från år, blifvit allt mer och mer inskränkt? — Att tala om frihetens såpbubblor lönar icke mödan; Publiken har nog länge sett hur du från din stora såpskål vid Nygatan utblåser den ena efter den andra, utan att de förmå bibehålla mera; än ögonblickets existens. Du ser deraf hvaruti ditt ”fria val af njutningsmedel” och ditt förtroende till ”naturens sjelfverksamhet” hestå, samt hvilken herrlig effekt de kunna frambringa. Låt derföre en gång bli med ditt fruktlösa försök att ständigt påtruga folk din slarfsylta, och tro ej att den blir smakligare derigenom, att du inbakar den i glittrande mustlösa geléer!
MÜNCHHAUSEN.
Hvad som mest bland allt förvånar mig, är att Tant, oaktadt sin ålder och fullblodigbet, ännu orkar deklamera med så mycken styrka och kontenans. Det låter liksom skulle Tant helt nyligen af någon bland de hedersgubbar, hos hvilka Tant dricker sitt tevatten, erhållit en ny uppsats löständer till present. — Jag gratulerar af allt hjerta! — men det händer Tant som det ofta händer andra här i verlden, att när man skall bita med andras betar, råkar man ofta nog af ovana bita i sin egen läpp; — det skulle i sanning roa mig att höra hur Tant bär sig åt när hon, i trotts af alla den ”menskliga naturens stora brister,” vill skapa en individ med sådana fullkomligheter, hvarmed den der ”läkaren med den oinskränkta viljan” måste vara utrustad! (Minerva råkar få en klunk i galig strupe och hostar förfärligt.) Aj, aj, Tant goda! Återigen ett misstag, ehuru af långt märkvärdigare beskaffenhet! — Medan Tant funderar efter något medel, hvarmed det ovanliga misstaget kan rättas, vill jag i korthet säga min tanke om våra läkare, sådana de nu för tiden äro och isynnerhet i förflutna tider hafva varit: Hela deras konst har sällan bestått i något annat, än i ordinerandet af åderlåtningar, blodiglar och starka laxativer, hvarmed de till den grad utmattat sina patienter, att den ena kroppen nödgas balansera på styltor och den andra krypa på fyra ben hela lifvet igenom. Detta är den läkarekonst Tant rosar och röker för; och åt en sådan skall lemnas oinskränkt förtroende, oinskränkt makt? — (med mycken pathos deklamerande) Friheten är det enda kraftiga och välgörande botemedlet, hvarförutan statskroppen förtvinar och förgås! — Sätt plantan under fri himmel — och den skjuter upp herrlig och förtjusande i fägring och doft; — stöt in henne deremot i en kruka, emellan fyra väggar af ett drifhus — och dess enkla, naturliga fägring och doft försvinner! Se der har Tant min trosbekännelse! (griper oförmärkt efter Minervas toddyglas)
MINERVA
(slår honom på fingrarna).
Håll inne med den der trosbekännelsen, din lurk! (dricker hastigt ur sitt glas, hvilket hon derefter räcker åt Münchhausen:) Efter gammalt vet jag att du har en utmärkt förmåga att slicka bort allt hvad andra qvarlemna; håll derföre till godo! — För att nu sluta historien om den sjuka kroppen, hvars botande du med dina ”frihetspuffar” tror dig kunna tillvägabringa, vill jag sätta på dig en fråga till: när nu ifrågavarande kropp, efter din metod, kommit på bättringsvägen, hvad skulle du i allmänhet ordinera för densamme?
MÜNCHHAUSEN.
Ingenting annat än en norrsk sill att friska upp magen med.
MINERVA
(arg).
Ja så, du antinationelle storpratare! En svensk skulle ej göra samma nytta? — Hade jag en knutpiska här, skulle jag väl söka få ur dig den der norrska sältan! — Hvaruti består då den norrska sillens förträfflighet?
MÜNCHHAUSEN.
Just deruti, att den, för att vara god och uppfriskande, icke behöfver inläggas i kryddpeppar, vinättika och lagerbärsblad.
MINERVA.
Du har i sanning en ypperlig smak, du oförskämde Prenumerationsjägare!
MÜNCHHAUSEN.
Hvar och en har sin — att Tant hellre ser rysk kaviar, än norrsk sill på sitt bord, är naturligt.
MINERVA
(knyter näfven).
Du börjar allt mer och mer tjena upp dig, min gosse lilla. — Du har lärt dig mycket af Drottning Victorias matsedel, märker jag. Jag undrar slutligen hur du tillagar den beryktade Reservationsrätten?
MÜNCHHAUSEN.
Reservationsrätt är soppa kokt på gammalt fårkött, hvilken oafredd gömmes, för att granskas när Riksdags-middagarna komma.
MINERVA
(slickar sig hastigt om munnen).
Hm, hm! Är det nödvändigt att en sådan rätt finnes?
MÜNCHHAUSEN.
Ja visserligen; ty utan den skulle de nyssnämnde middagarna torka in.
MINERVA.
Hvartill begagnas egentligen denna soppa?
MÜNCHHAUSEN.
Till utvärtes bruk.
MINERVA
(hånleende).
En soppa till utvärtes bruk! Hvarföre så, om jag får fråga?
MÜNCHHAUSEN
(hviskande, likväl så
högt att åskådarne kunna höra honom).
Emedan den, å ena sidan, förmår för ögonblicket göra den gröfsta och skrofligaste hud så slät och fin som ett spegelglas, och, å den andra, verkar så förunderligt på de granskandes synorganer, att allt svart förefaller som hvitt.
MINERVA
(i samma ton).
Har du dig bekant någon annan rätt också till utvärtes bruk, men af alldeles motsatta egenskaper? — Vid vissa tillfällen är den af oskattbart värde och utgör då det enda botemedlet för en förderfvad fysik — ja, jag tror nästan att den vore helsosammast för dig, emedan den har en serdeles förmåga att, förmedelst det ondas utdrifvande, förvandla den halaste yta i den gröfsta bark och bortjaga det hvita sminket från den svarta grundfärgen. Kan du icke nu gissa till namnet?
MÜNCHHAUSEN
(förundrad).
Det är i sanning bra svårt! Den af Tant så mycket beprisade Miguelitiska surkåln har visserligen en och annan egenskap som kan träffa in på Tants grumliga kraftsoppa; men det kan väl icke vara den?
MINERVA
(gnuggande med mycken
förnöjelse sina tjocka händer).
Ingalunda, min kära Münchhausen! Ingredienserna äro af långt enklare natur; har du aldrig hört talas om en gröt med påkolja[2] och risgryn uti?
MÜNCHHAUSEN
(bleknar).
Det kan väl icke vara stryk, Tant menar!
MINERVA.
Rätt gissadt, min gosse! Det var verkligen första gången du förmådde uppfatta halfqväden visal — Det äf en sjuskinnsgröt, oändligt väl passande för de sju vises skinn, min kära Münchhausen! och ehuru den ej fogar sig så serdeles väl till ditt ”fria val af rätter” hoppas jag likväl att den ej skall bindas af annat, än din ”kropps-konstitutions större eller mindre Capaciteé att insuga och smälta densamma.” (slår i bordet, ropar:) Ut Freja! — vi vilja hålla en ny repetitionskurs med Münchhausen! (Freja hoppar ut, beväpnad med en stor kannsbutelj Röfvar-ättika.)[3]
MINERVA.
Se så, min kära Münchhausen! Är du nu road af ”vrängningar” och ”slingringar,” så står det dig här fritt — vi vilja se om ditt ”harhjerta” sitter på rätta stället!
MÜNCHHAUSEN
(ser sig omkring med ängsliga blickar).
”Visst skulle grisarne grymta om de kände galtens tillstånd, och hvad jag arme måste lida” — Hur skall jag kunna rädda mig ur dessa fördömda trollpackors klor! — (sakta) Tyst — lyckligtvis har jag hos mig ett exemplar af den beryktade bubu-boken — med den vill jag försvara mig till sista droppen! (ställer sig i positur)
(Minerva rycker ned från väggen den Mac Ferlanska tisteltången och angriper Münchhausen med mycken arghet. Münchhausen försvarar sig på det skandalösaste och oförskämdaste sätt; ty han besvarar alltid de tvenne slag i stöten, han får af Minervas stång med sex stora munfiskar af bubu-boken[4]. Freja slår sönder sin kannsbutelj i Münchhausens nacke. — Münchhausen, som, genom ättik-dopet, känner myrorna ännu lifligare i sitt hufvud, börjar skrika och slå bakut. Lyckligtvis för honom återstudsar sjelfva buteljkorken och far i Frejas hals, som just i detta ögonblick stod på vid gafvel, utösande störtsjöar af oqvädinsord. Hon söker att med några gäldstufvu-tömmar, hvilka hon hastigt framdragit ur sin kjortelsäck, utdraga korken, men förgäfves. Münchhausen, koxande efter något medel att undkomma, varseblifver nu ett stort ostron-träd under Minervas hufvudkudde. — Hastigt griper han det med båda händerna och slungar det midt i ansigtet på Minerva. Gumman parerar trädet med tungan, men öfverraskad af det qvicka infallet, förlorar hon tistelstången. — Münchhausen begagnar det gynnande ögonblicket, lägger fötterna på ryggen och flyr.)
(Ridån faller.)
- ↑ Svenska Minerva hade i en numer för förlidet år lofvat hålla en repetitionskurs i näringsrätten med Münchhausen. Vi hafva, för att bespara henne besväret med ett så ömtåligt ämne, förekommit henne.
- ↑ Författaren medgifver visserligen att ordet påkolja, betraktadt både från dess ideela och reela sida, låter något grofkornigt; men det har för mycken teater-effekt och innebär i sig för mycken eftertrycklighet för att kunna förbigås.
- ↑ Benämningen Röfvar-ättika förefaller på detta ställe äfven författaren något oegentlig; meningen är likväl att visa, hur våra Tidningar, när det sura de sjelfva fabricera ej hinner till, af andra lika goda ättiksfabrikörer röfva hyad som fattas.
- ↑ Detta stridssätt härleder sig derifrån, att Minerva utkommer tvenne gånger i veckan och Aftonbladet sex.