Första kammaren 1935. Angående markägares rätt till bärplockning 2
|
Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning av väckta motioner om lagstiftning till skydd för markägares rätt till bärplockning å skogs- och hagmark m. m.
Första lagutskottet hade till behandling förehaft följande inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 100 av herr Holstenson m· fl. samt motionerna i andra kammaren nr l36 av herr Hansson i Vännäsby och nr 234 av herr Mattsson m. fl.
I motionerna I: 100 och II: 234, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om lagbestämmelser till skydd för rätt till bärplockning å skogs- och hagmark i huvudsak efter vissa i motionen angivna riktlinjer.
I motionen II: 136 hade yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om återupptagande av tidigare igångsatt men år 1922 nedlagd utredning angående rätten att tillvarataga skogsbär samt om- vidtagande av åtgärder i samma syfte som avsetts med "1930 års proposition till riksdagen angående bestämmelser om förbud för plockning av omogna skogsbär", allt i ändamål att åt den jordägande lantbefolkningen i högre grad än nu vore fallet säkerställa avkastningen av skogsbär å deras marker.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt verkställa utredning i vissa av utskottet i utlåtandet angivna hänseendena samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Åkerman, Klefbeck,
Branting, Lindqvist och Sjögren, fru Östlund samt herr Olsson i Mellerud på
åberopade grunder hemställt. att förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Åkerman: Mina herrar! En reservation har fogats till detta
utlåtande, och till den reservationen skall jag be att få yrka bifall.
Såsom herrarna finna av den redogörelse, utskottet meddelat i ärendet, har denna fråga i åratal varit föremål för riksdagens övervägande. Gång efter annan har den varit här, ena gången ha motioner om skrivelse i ämnet avslagits, någon gång ha de bifallits, och då har skrivelse avgått till Kungl. Maj:t. så har Kungl. Maj:t kommit med en proposition, därefter har den avslagits, och sedan har lunken börjat på nytt med nya motioner, någon gång beslut om en skrivelse, återigen en kungl. proposition, som även den i sin ordning avslagits, etc. När frågan sist var före i riksdagen, d. v. s. i fjol, hade lagutskottets utlåtande avfattats på sådant sätt, att man verkligen hade anledning hoppas, att nu skulle det bli lugnt för en tid. Utskottet sade, att den här frågan var inte så stor nu längre, och i det hela gick det fredstoner genom utlåtandet. Reservanter funnos visserligen, men de vore inte många, endast fem. Och nu äro vi i gång igen. Det har väckts nya motioner, och hela frågan har på nytt rullats upp. Denna gång har lagutskottet delat sig, så att man kan säga – det ser åtminstone så ut – att det är något slags borgerlig samling om bifall till ett skrivelseförslag. .Jag vet ju inte, hur det i verkligheten är, den saken får man väl se i den mån diskussionen skrider fram.
Om herrarna se i handlingarna, finna ni, att under den tid stridens vågor böljat fram och tillbaka i denna fråga har det varit två linjer, efter vilka man kan säga, att striden förts. Den ena linjen är den, som vi kalla den civilrättsliga, d. v. s. frågan om själva rättigheten till bären, i vad mån denna rätt följer med äganderätten till marken. Det var den civilrättsliga sidan, som länge var den enda. Men tiden har gått framåt, och så har striden kommit att föras också på en annan linje, nämligen den, som vi kalla den hushållningstekniska linjen, eller den ekonomiska linjen, vilken karakteriseras av att man vill reagera mot att bär, särskilt lingon, plockas, medan de äro omogna. Det är alltså två linjer, som man gått fram på i denna fråga.
Det lagutskottsutlåtande, som nu föreligger, och som jag tagit mig friheten att i någon mån kritisera, berör båda dessa linjer. Om herrarna nu se i utlåtandet på sid. 5, så börjar utskottet där med en mycket välvillig och hygglig erinran om några allmänna principer i den här saken, vilka jag inte skall trötta herrarna med, och utskottet kommer till pudelns kärna först längst ned på sid. 5, där utskottet säger, att det är "ett berättigat önskmål, att en jordägare beredes möjlighet att i någon mån förbehålla sig rätten till de bär, som växa å hans mark. Av praktiska skäl ligger därvid närmast till hands, att denna rätt kommer att avse de ägor, som äro belägna närmast hans gård." Där är utskottet inne på den civilrättsliga linjen, som lagberedningen på sin tid utformade till lagtext i ett betänkande och vars huvudsakliga innehåll var. att mot jordägarens vilja skulle man inte få plocka bär på hans mark å närmare avstånd från hans gård än 300 meter· Detta är emellertid allt vad utskottsmajoriteten säger i den här frågan beträffande punkt 1, eller det civilrättsliga spörsmålet, nämligen, såsom jag läste upp, att det är rimligt, att jordägaren får i någon mån förbehålla sig bären själv.
Denna fråga har många gånger varit debatterad här, men det har alltid visat sig föreligga så kolossala praktiska svårigheter, då denna lagberedningens tanke närmare skulle utformas, att man mer och mer börjat överge densamma. Herrarna finna också, att majoriteten i år bara helt flyktigt går förbi densamma.
Däremot har man offrat mera tanke på det ekonomiska spörsmålet, nämligen nödvändigheten att man inte skall rafsa i väg och plundra marken på bär, innan de äro mogna. När den frågan första gången dök upp här – jag minns inte vilket år – blev den tanken föremål för ganska ingående och på många håll ganska grym kritik. Man hade nämligen tänkt sig, att Konungens befallningshavande skulle göras till något slags väderleksspåman och i god tid på sommaren utfärda kungörelse om den tid. när inom de olika länen lingonen skulle anses mogna. Förr skulle ingen få taga dem. Jag vill inte trötta herrarna med någon redogörelse i detalj i den delen, utan jag hän- visar till den föregående debatten i riksdagen. Det gick emellertid inte att komma fram på den vägen. Det visade sig, att man då skulle komma in på rena orimligheter.
Nu har lagutskottets majoritet inte velat släppa det uppslaget, men har i år gått in på en annan väg, som majoriteten väl tänkt sig skulle vara litet behändigare att följa, och som inte skulle leda till så stor skriftväxling, och framförallt skulle man därmed bespara sig mödan att gå till K. B., ty även i en del provinser här i landet är det långt till residensstaden.
Vad har man då tänkt sig här i stället? Jag skall be herrarna följa mig en liten stund. svaret återfinnes på sid. 6 i lagutskottets utlåtande, där utskottet skriver: "Erfarenheten har även givit vid handen, att konkurrensen om bären föranlett, att de i stor utsträckning skördas långt innan de blivit mogna. Denna olägenhet skulle väl i viss mån förminskas, därest på sätt utskottet ovan förutsatt rätten till bären i någon utsträckning förbehölles jordägaren." Här syftar utskottet alltså på äganderättslinjen, som jag talade om. sedan fortsätter utskottet: "Det lärer emellertid även i övrigt vara synnerligen önskvärt att man söker ingripa mot den särskilt beträffande lingonen utbredda oseden att skörda dem mycket för tidigt. I fråga om möjligheterna för ett sådant ingripande kan det väl vara förenat med vissa svårigheter att såsom tidigare föreslagits låta offentlig myndighet bestämma viss tid före vilken lingonen å en viss ort ej må skördas. Ett förbud att på uppenbart för tidigt stadium skörda lingonen skulle dock alltid på denna väg kunna erhållas."
Ytterligare fortsätter utskottet: "Även andra utvägar äro emellertid tänkbara. sålunda finner utskottet icke uteslutet att det skulle kunna meddelas en bestämmelse enligt vilken jordägaren skulle äga att hos landsfiskalen i orten utverka förbud att skörda omogna lingon å viss mark. För överträdelse av förbudet borde stadgas ett lågt bötesstraff, som dock icke skulle äga tillämpning i andra fall än där någon efter det förbudet blivit exempelvis genom anslag kungjort uppsåtligen eller genom oursäktligt förbiseende åsidosatt detsamma."
Här vill således utskottet till en så pass underordnad tjänsteman som en landsfiskal överlämna avgörandet av ärenden av så ytterst svårläst beskaffenhet som dessa. Här talas för det första om att förbudet skulle omfatta viss mark. Vilken mark? Menar utskottet med hänsyftning på äganderättslinjen som jag kallat den, den mark, som i det avseendet skulle förbehållas jordägaren? Nej, det kan utskottet inte mena, utan utskottet måste mena ett något större område. Vilket område? Hur skall detta område bestämmas? skall det göras upp kartor över området, och skall det uppsättas anslag och kungörelser om saken med angivande av vilka ägofigurer, som den eller den lantbrukaren har fått fredade enligt landsfiskalens resolution, så att det på dem inte får plockas några omogna lingon? Nå, de mogna lingonen då? Det är inte meningen i den här hushållningsfrågan, att man skall förbjuda plockande av andra än omogna lingon. Vad menas då med "omogna" lingon? Vem skall avgöra, om de äro omogna? Det står inte ett ord härom. skall landsfiskalen kanske, när han meddelar resolution, utsätta en tid, inom vilken det skall anses, att bären mogna?
Det är alltså fråga om förbud att plocka omogna bär, utfärdat av en underordnad tjänsteman. Genom denna utmärkta resolution av landsfiskalen skall en kriminell talan kunna grundas, vilken skall kunna föranleda böter, visserligen låga, men i alla fall böter. Vem skall vara åklagare? Skall det vara landsfiskalen ex officio? Skall han gå omkring i skogarna och snoka och söka reda på, vilka som plocka omogna bär på de marker, jordägaren fått inbegripna i hans resolution?
Ja, mina herrar, jag får säga, att jag inte kan vara med om att rekommendera en sådan lagstiftning. Jag ber för min del bestämt få taga avstånd från den. Jag tror, att herrarna. vilken mening ni ån ha, inte skola vara med om att godkänna den del av motiveringen som börjar på sid. 6 i utlåtandet. Jag tycker, att den strider mot alla principer för lagstiftning, som vi förut varit vana vid. då man överlämnar sådana saker till landsfiskalen och ger honom i uppdrag att tala på förseelser, som bestå i att folk gått och plockat omogna lingon. Vet ni, mina herrar, det tror jag, att ni inte skola kunna vara med om.
Jag skall läsa upp ett stycke till i detta enligt min mening mindre lyckliga uttalande av lagutskottet. Utskottet säger: "Genom att göra förbudet mot plockning av omogna lingon beroende av jordägarens initiativ skulle detsamma icke behöva bli mer omfattande än behovet kräver." Tro herrarna verkligen det? Jordägaren skulle här uppträda som målsman för det allmännas intresse, att ingenting av bären skulle förfaras. Men varför skulle han, när det gällde att bestämma det förbjudna området, taga till bara ett litet område? Jag förstår inte utskottets påstående, att detta område aldrig skulle bli mera omfattande än behovet kräver. Jo, säger utskottet: "För en sådan regel kan även anföras. att ett förbud av ifrågavarande slag aldrig lärer kunna bli effektivt, därest icke jordägaren är intresserad av att medverka till dess upprätthållande." Menar man här förbudets tillkomst? Nej, det tycks man inte mena, utan förbudets upprätthållande. Jordägaren och landsfiskalen skulle alltså gå tillsammans i skogen och snoka efter dem, som plocka omogna lingon.
Jag varnar ännu en gång för denna obestämda avfattning av förbudet mot plockning av omogna lingon. Då frågar man: vad menas med att lingonen skola vara omogna? Hur omoget skall ett lingon vara för att ådraga plockaren straff? Och hur många omogna lingon skall han ha tagit för att få straff. Hur många få slinka med i korgen från den plats, där det också finns mogna lingon? Det vore ganska viktigt att få besked härom. Så fortsätter utskottet: "Vidare må framhållas, att den ifrågasatta bestämmelsen alltid skulle medge rätt att plocka mogna lingon." Ja, tacka för det, det är ju bara fråga om de omogna.
Och så står det vidare: "Att på detta sätt för straffbudets tillämpning kräva, att någon verkligen illojalt försökt förekomma andra och skörda bären i förtid, torde även vara överensstämmande med rättskänslan." Alla dessa brottsförutsättningar skola tillskapas i en landsfiskals resolution, och med ledning av den, och på basis av den skall folk kunna släpas till domstol och dömas till straff – visserligen endast till lindriga böter, säger lagutskottet, men dock böter. Det är förresten inte bara frågan om böterna, ty det kostar också pengar att komma till domstolen.
Vidare yttrar utskottet sid. 6, andra stycket, och jag ber herrarna följa mig på den här i mitt tycke ganska intressanta sidan: "Då avsikten med en bestämmelse av nu berört innehåll icke är att bereda jordägaren en förmån framför andra, synes det vara konsekvent att föreskriva att, där jordägaren beträffande viss mark utverkat ett sådant förbud som förut nämnts, icke heller han själv eller hans folk må där skörda lingon i omoget tillstånd." Den där frågan har här varit före tidigare men i annat sammanhang. Då gällde det, att K. B. från sitt residens skulle på de meteorologiska kunskaper, han kan sitta inne med, utfärda en ukas, att då och då mogna lingonen, och då får man komma och plocka dem. Det förslaget gick inte riksdagen med på den gången, men nu skulle man göra det. Den gången gjorde man invändning mot, att jordägaren själv inte skulle få plocka lingon när som helst på sin egen mark. Han kommer och finner ett stycke bevuxet med mogna lingon. Han skulle då tänka: "Det vore härligt att få taga dem." "Nej", svaras det, "det får du inte; K. B. begriper den saken bättre än du, och om du tager dem, blir du dömd till straff!" Denna underordnade tjänstemans, landsfiskalens, förbud grundar också förbud för jordägaren själv att skörda sina lingon.
Ja, mina herrar, det vore ganska egendomligt om ni ville godkänna dessa uttalanden. Jag förutsätter, att denna kammare, vilken utgång frågan än må få, kommer att reagera mot vad som säges av utskottet på denna sid. 6. Då återstår av hela lagutskottets utlåtande ingenting annat än de ord, som stå längst ned på sid. 5, och som jag redan läst upp, nämligen: "Enligt utskottets mening är det därför ett berättigat önskemål, att en jordägare beredes möjlig- het att i någon mån förbehålla sig rätten till de bär, som växa å hans mark. Av praktiska skäl ligger därvid närmast till hands, att denna rätt kommer att avse de ägor, som äro belägna. närmast hans gård." Det innebär alltså en rekommendation av en linje, som en gång förut rekommenderades men som befunnits så trasslig och krånglig att gå och i så hög grad inbjudande till tvister, att så vitt jag läst riksdagens protokoll rätt, den i stort sett utdömdes av riksdagen. Men det är vad som står kvar av detta utlåtande, på vilket jag ber att få yrka avslag och bifall till reservationen.
Herr Anderson, Erik:Herr talman, mina herrar! Utskottets ärade
ordförande har själv redogjort för de svårigheter, som alltid torna upp sig, då man
försöker åstadkomma en lagstiftning på det här området. Jag skall också i
vissa delar ge honom rätt häri, men jag ser inte så mörkt som han på saken
och anser den inte så omöjlig att genomföra som utskottets ärade ordförande
ansåg. Han pekade på vissa spörsmål, som vi i landsorten råka ganska väl
känna till. 0m jag alltså inte ser så mörkt på möjligheten att åstadkomma
en lagstiftning, som reglerar de oregelbundenheter, vilka nu råda på området,
vill jag samtidigt anföra några omständigheter, som stödja detta mitt
uttalande.
Utskottsordföranden redogjorde för den svårighet, som alltid föreligger, då det gäller en reglering av hithörande frågor, men jag vill peka på en del olägenheter, som för närvarande göra sig märkbara ute i landsorten i avseende på denna sak. Den första olägenheten är, att bären nu för tiden i många fall rätt ofta plockas i omoget tillstånd. Ordföranden har ganska omfattande redogjort för den saken och uttalat som sin åsikt, att det är alldeles omöjligt att åstadkomma någon rättelse i den delen. Han har frågat, vem som skall avgöra, när bären äro mogna etc. Jag vill då svara honom, att den saken ha landsortsborna inte så svårt att själva avgöra. De veta mycket väl, när bären äro mogna, men jag förmodar, att han menar, att det är svårt att i förväg bestämma, vilken tid bären skola anses mogna.
Den andra svårigheten, som gör sig märkbar på landsbygden är, att en del markägare med mycket begränsad areal men med rik tillgång på lingon bli översvämmade av bärplockare från andra orter, vilka plocka deras bär, i följd varav dessa jordägare själva, som kanske äro i stort behov av den lilla förtjänst bärskörden kan utgöra, berövas möjligheten att utnyttja bären.
Ytterligare en olägenhet, som vi landsbor kunna notera i närvarande stund, är, att det ofta förekommer s. k. rovplockning, därvid förorsakas vandalisering av lingonplantorna. Denna vandalisering gör, att lingonplantorna icke under de två eller tre närmaste åren kunna bära några lingon. Denna vandalisering har ofta nog sin orsak i att man använder s. k. bärplockningsmaskiner, vilka skada lingonplantorna, och det borde väl, tycker man, då vara möjligt att åstadkomma en lagstiftning, som hindrar dylikt.
Jag skall inte längre uppehålla mig vid dessa frågor, ty såsom ordföranden också nämnde, har ärendet åtskilliga gånger förut varit föremål för riksdagens behandling, och alla såväl nackdelar som fördelar, som äro förenade med den tilltänkta lagstiftningen, ha också varit föremål för diskussion. Jag behöver därför inte upprepa dem. Jag vill för min del erkänna, att en lagstiftning på ifrågavarande område är ganska svår att åstadkomma, då den erbjuder åtskilliga invecklade moment, men jag hyser ändå den åsikten, att hindren inte äro oöverstigliga, utan det skall vara möjligt både att åstadkomma en utredning, som kan visa goda resultat, och en på denna utredning grundad effektiv lagstiftning.
Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Holstenson: såsom motionär i denna fråga ber jag få framföra mitt vördsamma tack till utskottet för det välvilliga utlåtande och motivering, som utskottet åstadkommit.
Jag skulle sedan vilja yttra några ord gentemot utskottsordföranden. Han kom med en svartmålning av saken, vilken enligt min uppfattning inte är befogad. Denna fråga har ju, såsom utskottsordföranden yttrade, varit uppe i riksdagen flera gånger förut. Den började diskuteras här l909 och har sedan upprepade gånger ventilerats. Vederbörande utskott framlade också 1909 ett utlåtande, som borde kunnat antagas, därest riksdagen velat göra något åt frågan, men såsom vi veta, har det ju ofta inom riksdagen varit så, att jordbrukarnas önskemål icke blivit i erforderlig grad beaktade. Eljest hade det nog gått för sig att bringa denna fråga tidigare ur världen genom ett positivt beslut. Jag hoppas nu, att det yttrande, som i år avgivits av utskottet, kommer att vinna beaktande från bägge kamrarna, så att man i år skall kunna notera, att frågan blir avgjord.
Utskottsordföranden beklagade, att denna fråga så ofta kommer igen, men jag hyser den meningen, att om han inte hade reserverat sig i år, hade med säkerhet frågan kunnat erhålla sådan behandling i riksdagen, att den blivit avgjord och vi därmed sluppit att flera gånger syssla med den. Ty jag kan lova utskottsordföranden, att denna fråga kommer upp i riksdagen, så länge som landsortens befolkning inte fått en lösning, som är till belåtenhet. Det går nämligen inte att ha det ordnat så som det nu är.
I reservationen har framhållits: "Beträffande först den civilrättsliga frågan om rättigheten att tillgodogöra sig vilt växande skogsbär, lärer ingen vilja fullständigt beröva menige man hans hävdvunna rätt i detta avseende." Nej, det är naturligt, och som herr ordföranden framhållit, understryker man på den punkten denna s. k. alle mans rätt, men nog bör väl jordinnehavaren, som sitter på en gård, vilken han äger eller arrenderar, och hans husfolk ha rättighet att för sitt behov tillgodogöra sig bär på egen mark. Nu måste man ju säga, att det ibland inte finns någon fläck på marken, där ägaren kan få tillgodogöra sig sina bär; Det är väl omöjligt att längre kunna fortgå efter de linjerna.
Jag skulle vilja, för att inte förlänga debatten, upptaga uttalandet i reservationen: "Framför allt lärer väl bärplockning bedrivas av fattigt folk, som därigenom söker förbättra sina torftiga villkor. Man kan då fråga sig, om det verkligen är med billigheten överensstämmande, att nu förläna jordägaren, som dock sitter på sin gård, en rätt, som han aldrig förut haft, på bekostnad av verkligt behövande." Jag undrar, om det inte i stället är så numera – och jag tror att både riksdagen och stadsbefolkningen kommit till den åsikten – att det är angeläget för lantbruksbefolkningen att taga vara på alla möjligheter, som finnas. Jag tror, att genom den invasion, som sker på höstarna under bärplockningstiden, då många fara ut på landet för rena nöjets skull, åtskillig skada sker, och detta år ett nytt moment i detta spörsmål, som man i gamla tider inte hade någon olägenhet av. Jag vill inte missunna stadsborna att komma ut på landet, komma ut i naturen och få frisk luft, men om de insåge, vilken skada som mången gång förorsakas av personer, vilka inte ha den ringaste eftertanke vare sig i fråga om naturen eller växtlighetens krav, så skulle de nog inte bära sig åt som de göra. En skogsägare är ju ålagd att plantera skog som återväxt på betesmarker eller kalmarker, och det är egentligen där skogsbären växa. När nu lantbrukaren har kultiverat denna mark, trampas dessa nysatta plantor ned av en mängd främmande personer, vilka inte det ringaste bry sig om hur de gå fram· Denna nedtrampning skadar naturligtvis skogsåterväxten. Lantborna, som veta var bären finnas, förstå att skydda de nysatta skogsplantorna, och en lantbo behöver inte vid sin bärplockning gå över så stora arealer som en med marken obekant person måste göra. Jag skulle vilja vända på den där reservationspunkten och säga: man kan fråga sig, om det verkligen är med billighet överensstämmande att fråntaga jordägaren – som dock sitter på sin gård och för en strävsam tillvaro med sin familj och dem, som där hava sin utkomst – rätten att å den mark, som han betalat och som han betalar skatt för, åtnjuta det skydd, som kan erfordras.
Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Klefbeck: Herr talman! Denna fråga ha vi ju hållit på med så oändligt många gånger, och jag skall därför försöka fatta mig så kort som möjligt. Om det också inte är grundlagsstridigt, så tycker jag ändå, att det är olämpligt att komma tillbaka med motion i denna fråga i år, när den var före så sent som förra året. Men det ha ju kamraterna full rätt att göra, så att jag har ingenting att säga i det stycket.
Då frågan återkommer gång på gång, så kan ju ingenting nytt anföras. Jag förstår, att lantmännen, inte minst de, som ha en mindre gård, där det växer vackra lingon, vilja tillgodogöra sig skörden för egen del, men de vägar, som de år efter år ha anvisat för att vinna detta mål, ha ju vid närmare undersökning inte visat sig framkomliga. Herrarna torde observera, att de, som i dag uttalat sig för saken, egentligen endast ha sagt, att det nuvarande tillståndet är retfullt, och att de önska, att det skulle bli annorlunda, så att de finge ha sina bär i fred. Någon väg, som kan leda till detta mål, ha de däremot inte anvisat, såvitt jag har kunnat finna. Det enda i det stycket, som i år har gjorts är, att man nu kanske starkare än förr har tryckt på, att jordägarens rätt till marken skall innebära en uteslutande rätt till de bär, som växa på hans mark. I de flesta fall har man dock inte velat ta konsekvensen därav, utan man har menat, att fastän jordägaren skulle få förbehålla sig rätten till sina bär, så skulle den och den ändå få komma och plocka. Endast en och annan vill helt och hållet förbehålla åt jordägaren rätten till bären. Detta, att man inte ens vill se, vart ens eget yrkande leder, tycker jag vittnar om, att yrkandet är fotat på svaga grunder.
Jag skall be att få berätta en historia, som är ganska betecknande. Jag fick i dag ett brev från en obekant person nere i Småland, som var missbelåten med undertecknads höga person för att jag var med bland reservanterna. För att visa hur obarmhärtig min ståndpunkt är, säger han, att hans fattiga mors enda möjlighet att skaffa sig kläder var inkomsten av lingonplockning. I det föregående hade han omtalat, att hon inte var jordägare. Hon åtnjöt alltså den förmån, som vi reservanter vilja försvara. Men vi reservanter finge en liten påpälsning. Ty han trodde, att det var vi som ville upphäva denna hennes förmån och beröva henne hennes lilla inkomst, under det att utskottets ståndpunkt enligt brevskrivarens mening var mera berömvärd.
Jag sade nyss, att en del av dem, som tala för utskottets yrkande, inte dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt så långt som att ingen utom jordägaren skulle få plocka. Då fråga vi andra: hur skall man dra gränserna mellan sådana, som skola få plocka, och sådana som inte skola få plocka? Så länge man bara håller sig till allmänna önskemål går det att önska, men när man skall föra ut tankarna i det praktiska livet, så stå vi där merendels. Sedan kan man alltid fråga, om, som det så poetiskt kallas, skogarnas röda gull verkligen kommer att tillvaratagas, om det blir en sådan inskränkning i plockningen.
Jag skall inte vidare upprepa de skäl, som äro anförda mot utskottsförslaget. De äro, som jag nämnde, anförda så många gånger förut. Jag vill bara sluta med en sak. Jag undrar om det inte skall finnas ett sätt att råda bot på dessa missförhållanden, som man så starkt har tryckt på, med dessa sällskap i bussar och bilar, som komma långt ifrån och skövla marken var de dra fram och kanske också, som herr Erik Anderson sade, gå illa åt plantorna. Finns det inte något sätt att skydda sig mot sådana invasioner? Jag tror, att det finns ett mycket bättre sätt än att försöka med en lagstiftning, beträffande vilken man har svårt att se, hur den verkar och om den verkar dithän man syftar. Den utvägen vore, att jordägare och andra, som äro intresserade för lingonens tillvaratagande, försökte på sensommaren och hösten intressera pressen runt om i Sveriges land att riktigt gå in för denna sak och påpeka för stadsborna, att när de ge sig in på främmande personers mark, skola de iaktta all skyldig hänsyn, och att det allra minsta man kunde begära av dem vore att ta hänsyn till att jordägaren också ville ha lingon själv, så att de inte härjade och förstörde i markerna, utan iakttoge ett försynt och ordentligt uppträdande. Vår stadsbefolkning är i allmänhet mycket känslig för vad som står i tidningarna och har mycket större respekt för dem än jag har. Om man på detta sätt vädjade till deras bättre känslor, så skulle deras ögon öppnas för denna sida av saken, som de annars inte tänka på. Förut ha de bara tänkt: "Vi ska ut och plocka lingon, och vi ska ha roligt i det gröna", och förgätit, att deras uppträdande många gånger kan vara tråkigt och besvärligt för jordägaren. Jag skulle vilja rekommendera denna väg; jag tror, att den mycket Herr Velander: Herr talman! Det har av föregående talare anmärkts, att denna fråga inte är ny, utan att den sedan sekelskiftet upprepade gånger har varit föremål för riksdagens behandling. Den siste ärade talaren gjorde också den reflexionen, att, eftersom frågan var uppe i fjol och då på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut föll, det var rätt underligt, att den kommit tillbaka i år. Det har emellertid här i kammaren förut i dag sagts, att man bör försöka se det lilla såsom stort, och jag kan tänka mig, att anledningen till att denna fråga ständigt återkommer har något samband därmed. Denna fråga, som kanske för mången inte ter sig så särskilt betydelsefull, är nämligen för ett stort antal av landets mindre jordbrukare, torpare och lägenhetsägare av mycket stor betydelse, och det är därför, som den tränger till lösning. Det förhåller sig för resten så, att de båda herrar, som här företräda reservationen, nämligen utskottets ärade ordförande och herr Klefbeck, tidigare delat den uppfattningen, att denna fråga måste lösas och lösas genom lagstiftning. Vi ha sålunda ett uttalande från utskottets ärade ordförande från 1927, då frågan var uppe här i kammaren. Han yttrade då, att såsom kammarens ledamöter kunde finna av det då föreliggande utskottsutlåtandet, voro alla inom utskottet av den meningen, att denna fråga måste bli föremål för lagstiftning. Med detta uttalande syftade utskottets ordförande på den del av det föreliggande problemet, som av honom rubricerats som den civilrättsliga frågan om rätten till själva bären. Beträffande det andra ledet av problemet, sådant det föreligger i dag, alltså skyddet för lingonen, så att de icke få avplockas, innan de mognat, hade herr Klefbeck vid samma tillfälle en mycket bestämd uppfattning. Han ansåg, att man borde gå fram för en utredning i syfte att åstadkomma en lagstiftning just i det avseendet. Det är också så, att riksdagen åtminstone vid två tillfällen – åren 1917 och 1928 – beslutat skrivelser till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i och för lagstiftning härom. 1930 förelåg jämväl en kungl. proposition med förslag till lag om skydd för vilda bär, så att de inte skulle kunna exploateras, innan de hunnit mogna. Frågan föll då här i kammaren, inte på grund av att man var emot lagstiftningen i och för sig, ty den var ju påkallad av riksdagen, utan därför, att man ville ha förslaget kompletterat i visst avseende, nämligen så att jordägaren själv inte skulle vara underkastad förbud mot bärens plockning före viss dag. Det är därför rätt underligt, att utskottets ärade ordförande i dag söker ironisera över utskottets utlåtande just på den punkten.
Utskottets ordförande gör i sammanhang därmed en del frågor. Han undrar bland annat, hur många lingon man egentligen skall ha rättighet att plocka utan att hemfalla under eventuella straffbestämmelser. Det är väl dock att gå till någon överdrift, då man framställer sådana spörsmål för att misstänkliggöra utskottets utlåtande. .Jag har tänkt mig saken så. att det knappast kan vara fråga om att plocka skogsbär, exempelvis lingon, för andra ändamål än för hushållsändamål eller till avsalu. Om en person vandrar över ett markområde, där det finns lingon, och plockar ett eller annat bär, som han omedelbart konsumerar, så tror jag inte att någon inom utskottet och knappast någon annan heller skulle vilja göra gällande en sådan uppfattning, som att det för dylikt fall borde bli fråga om något slags kriminalisering. Herr Klefbeck förmenade, att. när man ville tillgodose ett visst intresse hos jordägaren med avseende å möjligheten att tillgodogöra sig de bär, som växte säkrare för till målet än en lagstiftning, om vilken riksdagen gång på gång betygat. att den inte vill vara med därom.
Jag yrkar bifall till reservationen.
på hans mark, så tog man nog i själva verket sikte på att alla bär skulle
förbehållas jordägaren. För att det inte skall bli något missförstånd på den punkten
skall jag be att få säga, att en sådan tankegång är fullkomligt främmande för
utskottsmajoriteten, och jag går ut ifrån, att den är lika främmande för
reservanterna. När man här förordar en utredning för att möjliggöra en positiv
lösning av detta spörsmål, som ständigt oroat riksdagen, så har man givetvis
inte tagit sikte på något annat än att jordägaren skall beredas rätt till
skogsbär, som växa å hans mark, i den omfattning, som är nödvändig, för att han
skall få sitt eget behov därav tillfredsställt. Det är, som herrarna känna till,
inte heller någon främmande eller ny tanke. Det föreligger ett förslag av år
1909 från lagberedningen, som principiellt ställde spörsmålet just på detta sätt.
Detta förslag var nog utgångspunkten för riksdagens beslut l913 om
ytterligare utredning i ärendet. En sådan kom ock till stånd; det utarbetades
nämligen ett förslag i justitiedepartementet, som sedermera för överarbetning
överlämnades till 1919 års jordabalkssakkunniga. vid den stora kommittéslakten
i slutet av 1922 avbröts emellertid denna utredning, och den har sedermera
inte tagits upp. Riksdagens begäran om en utredning har sålunda ännu inte
effektuerats, och på grund därav kan sägas, att det åtminstone inte i
utredningsväg har fastslagits, att en positiv lösning är omöjlig.
Förslag om förbud att tillgodogöra sig bären, innan de hunnit mogna, har även varit underställt olika myndigheter. Ett flertal länsstyrelser, ett stort antal hushållningssällskap och i visst sammanhang också lantbruksstyrelsen ha jämväl förordat en lösning av frågan i huvudsaklig överensstämmelse med 1930 års kungl. proposition. Det kan därför inte sägas vara orimligt, om riksdagen nu följer utskottsmajoriteten och därmed även ställer sig på samma ståndpunkt som herrar Åkerman och Klefbeck 1927 samt begär en fullständig utredning. Den behöver ju inte bli så omfattande på grund av allt som har gjorts förut, men det bör i alla fall bli en utredning och därmed ett förslag, som kan läggas till grund för frågans lösning. Det finns vissa punkter i reservationen, som jag möjligen skulle säga några få ord om. Reservanterna göra gällande, att för den händelse rätten till fri bärplockning skulle elimineras i sådan utsträckning, att jordägarens eget behov av skogsbär bleve tillgodosett, skulle därigenom all fri bärplockning försvinna. Jag tror det är att gå något för långt. Det är alldeles uppenbart, att i stora delar av vårt land skulle det inte bli fråga om något hot alls mot den fria bärplockningen. ·Jag tänker därvid på Norrland och även andra delar av landet.
Vidars förmena reservanterna, att det skulle bli fattigt folk, som bleve lidande; det skulle bli de verkligt behövande, som finge sitta emellan. Jag tycker nu, att det skulle vara mycket ledsamt, om så bleve förhållandet. Kari kan emellertid åtminstone i vissa sammanhang ifrågasätta, vilka som äro de verkligt behövande. Det kan i många fall tänkas, att dessa verkligt behövande äro att finna just bland mindre lägenhetsägare och torpare och även småbönder på sina håll.
Sedan falla reservanterna tillbaka på en synpunkt, som i och för sig verkar ganska bärkraftig. De hänvisa till ett regeringens beslut under nästlidne februari månad, att lagberedningen skall upptaga frågan om revision av jordabalken till förnyad handläggning och att lagberedningen nog komme att beakta åtminstone en del av föreliggande problem, rätten till bären. Mn jag vill då erinra om, att lagberedningen tidigare förslag i ämnet förelåg redan 1909 och ännu inte lett till något resultat. Det är 26 år sedan dess. Nu skall ju lagberedningen först ta itu med frågan om revision av aktiebolagslagen, och sedan kanske andra lagstiftningsspörsmål komma emellan. Utan att skatta åt någon överdrift, kan man alltså göra gällande, att det nog inte är att vänta något nytt uppslag från lagberedningen förrän, låt oss säga, om tio är. Då därtill kommer, att man inte kan förutsätta, att lagberedningen skall behandla den del av problemet, som rör skogsbärens fridlysning – jag menar förbudet mot att plocka bären, innan de hunnit mogna – så synes mig det mest praktiska och lämpliga vara, att hela ärendet hänvisas till en fullt fristående utredning i annan ordning.
Jag ber således, herr talman, att få instämma med de talare, som förut yrkat bifall till utskottets utlåtande.
Herr Forssell: Herr talman! Till de goda skäl, som de socialdemokratiska
reservanterna ha anfört mot utskottets hemställan, kan man ur konservativ
synpunkt lägga det, att man inte bör göra ingrepp i äganderätten annat än i
trängande fall. Här föreligger det förhållandet, att enligt urgammal hävd har
svenska folket i gemen nyttjanderätt till de vilda skogsbären. Det är
således en äganderätt, som tillkommer svenska folket i gemen, och den bör man
inte släppa ifrån sig i annat fall, än om det verkligen kan påvisas, att det
föreligger olägenheter av sådana dimensioner, att man även ur konservativ
synpunkt finner skäl att ingripa i äganderätten.
Det första man då kunde ställa upp som en möjlighet vore, att en jordägare skulle få rätt att genom en skälig ersättning till det allmänna i en eller annan form friköpa sin egendom från denna fria bärplockningsrätt. Därigenom skulle man kunna tillfredsställa båda parterna helt och hållet.
När man nu vill negligera den allmänna äganderätten, som synbarligen så många borgerliga ledamöter av riksdagen äro benägna att göra, så anför man som skäl de missförhållanden, som här ha talats om. Man säger bland annat, att det rent av är personer ur de mera burgna kretsarna, som komma ut och plocka vilda bär och på så sätt göra förfång för landsbygdens befolkning. Det är uppenbart, att detta skäl är alldeles uppkonstruerat. Folk ur de nämnda kategorierna duger inte till bärplockare; det ser man mycket bra, då man ligger på sitt sommarnöje. Man behöver bara jämföra prestationerna av de professionella bärplockarna. som efter en kort stund komma hem med mycket förnämliga resultat, och av sommargästerna, som äro ute i samma trakter och komma hem med tämligen tomma korgar. Hela detta tal om att befolkningslager, som inte ha ekonomiskt intresse av bärplockningen. skulle göra något egentligt förfång, är således, såvitt jag förstår, tämligen uppkonstruerat. Saken är helt enkelt den. att det är professionella bärplockare, fattiga människor, som plocka bär på markerna och därmed reta markägarna. Där ligger nog pudelns kärna. Det är ett näringsfång, som de ha urgammal hävd på, som man vill ta ifrån dem. och det finns intet skäl att göra detta, om man inte kan påvisa alldeles speciella förhållanden.
Nu talar man om plockandet av omogna lingon, och det byggs upp en hel pyramid av alldeles fruktansvärda argument. svenska folket är till den grad förfallet, att det ger sig ut och plockar i stor utsträckning, som det står här, omogna lingon och därmed gör skada för jordägaren. När man läser utskottets utlåtande och hör debatten, skulle man tro att det var fråga om imbeciller, som gåve sig ut och offrade tid och krafter på att plocka omogna lingon för att göra sig ett nöje av själva plockningen och eventuellt göra ohägn för andra. Jag hade tillfälle att förra året delta i utskottsdebatten, och då upplystes det, att hela hemligheten med detta plockande av omogna lingon är att dessa gå till export. Det är således folk som plockar lingon för export, som tar dem, innan de äro mogna. Det var en på området mycket sakkunnig jordbrukare, som meddelade detta vid utskottsbehandlingen. De professionella bärplockare, som vilja exportera lingon, plocka dem i relativt omoget skick, då de ännu inte äro fullt lämpliga för hushållsbruk, och det är detta, som man nu vill hindra. Det är den gamla visan om att sätta stopp för exportraseriet, som kommer tillbaka i form av krav på en lagstiftning, som skulle förhindra dessa människor att bedriva sin urgamla näring.
Att på sådana argument, som av utskottet och här i debatten ha anförts, ge efter på kravet, att äganderätten skall respekteras, kan åtminstone inte jag vara med om. Även om en eller annan anordning i lagstiftningsväg skulle kunna genomföras, så kan det ur borgerlig och konservativ synpunkt sett inte ske efter utskottets linjer, och därför instämmer jag för min del med reservanterna i deras avslagsyrkande.
Herr Pettersson, Anton: Herr talman! Herr Klefbeck tyckte det var
tråkigt, att denna fråga skulle återkomma år efter år, men är inte den
omständigheten att frågan återkommer ett bevis för att den är av betydelse? Jag
vill betona, att det här inte är riksdagsmännen, som motionera för sitt eget
nöjes skull, utan de göra det därför att det ute i bygderna finns ett så stort
intresse för denna sak. Det är ju givet, att om man i en sådan här fråga skall
söka väga fördelar och nackdelar mot varandra, så tycka herr Klefbeck och
de, som ha uppträtt på samma sida som han, att det vore till fördel om man
nu skulle gå på reservanternas förslag och inte gå med på den här
utredningen, men jag må säga, att om man ser på hur läget är, så är det ju i stort
sett småbrukarna, som ha så stort intresse i den här frågan. Herr Klefbeck talar
om, att han fått ett brev från Småland. Jag har fått ett från Västerbotten,
där det konstateras, att det i de tider, när lingonen hålla på att bli mogna,
kommer folk från städer och andra samhällen, som åker ut med bilar och bussar
och plockar bort det, som lantbrukarna anse borde tillkomma dem själva. Och
jag tror inte heller, att det är fara för att skogarnas röda guld skulle komma
att inte kunna tillvaratagas. När det gäller stora marker, kronodomäner och
alla dessa bolagsskogar, så tror jag naturligtvis inte, att det skulle behövas
något förbud. men det är de små jordbrukarna, med mindre skogsmarker, som
jag anser borde ha rätt till bären på sina egna marker.
Herr Forssell talar om urgammal hävd och att man bör vara så mån om den. Ja men, herr Forssell, under åtskilliga årtionden fick man skjuta fritt på markerna, ute i skogarna. Jag vet inte, om herr Forssell skulle i det fallet vilja återgå till gamla tider. Det är kanske många, som tjuvjaga och i det fallet hålla på gammal hävd, men det är i alla fall ett faktum, att villebrådet säkerligen inte har samma värde som lingonen i våra skogar. Där ha vi emellertid lagstiftning, och där har nyligen tillsatts en kommitté, som skall utreda dessa förhållanden.
Vi skola ju inte taga ståndpunkt till frågan nu, utan det gäller bara att få en utredning till stånd, och då tycker jag det är ganska märkligt, att herr Klefbeck och de övriga socialdemokrater, t. ex. herr Åkerman, som stå på samma sida, äro rädda för att överlämna den här saken till regeringen för utredning. Jag får säga, att det är inte jag rädd för, och därför, herr talman. vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Tjällgren: Herr talman! Först skall jag be att få instämma med de
talare, som sagt under debatten, att denna fråga är synnerligen ömtålig, och
jag skulle vilja göra det tillägget, att den är kanske mest ömtålig för oss
norrlänningar. Jag har nu begärt ordet för att tillkännagiva och få till
kammarens protokoll antecknat, att om jag nu röstar för det föreliggande
utskottsförslaget, så gör jag det under den bestämda förutsättningen och i den förhoppningen, att den utredning, som nu begäres, om den kommer till stånd inte skall
medföra det resultatet, att befolkningen uppe i de norrländska länen skall bli
förbjuden att plocka bär av olika slag på de milsvida skogsmarkerna inom
nyssnämnda län, antingen dessa nu ägas av kronan, av bolagen eller av
enskilda. Enligt min mening skulle ett sådant förbud knappast heller kunna
upprätthållas, och jag fruktar, att en hel del av befolkningen däruppe, som
jag skulle våga påstå är rätt så laglydig, då skulle komma att bli lagbrytare
i det avseendet. Men lika upprörande, som det enligt min mening skulle vara
med ett dylikt förbud – jag syftar på vad jag nyss nämnde om de stora
skogsområdena – lika upprörande kan det ju vara t. ex. för en småbrukare, en
liten hemmansägare eller lägenhetsägare att nödgas tåla, att främmande
personer skola ha rätt att mot hans vilja tillgodogöra sig bärskörden på hans egna
marker, för vilken skörd han kanske vidtagit en eller annan åtgärd. Det kan
därför inte vara annat än på sin plats, att en utredning kommer till stånd.
Jag vet, att det bland befolkningen däruppe och ganska långt ned i de så
kallade djupa leden gör sig den uppfattningen ganska allmänt gällande, att det
är rättsstridigt, att det skall få gå till på det sätt, jag nyss nämnde, och jag
tror därför som sagt, att det inte skulle skada med en utredning. Och såsom
en åtgärd för att komma till rätta med dylika nu av mig påpekade
missförhållanden har jag bestämt mig för att rösta för utskottets utlåtande, till
vilket jag ber att få yrka bifall.
Herr Åkerman: Ja, herr talman, jag får be herrarna om ursäkt för att jag
begärt ordet ännu en gång, men det är endast ett litet kort genmäle till herr
Velander, som rör mig själv. Det kan ju visserligen vara likgiltigt om
herr Åkerman tänker så eller så, men jag vill ändå inte, att i en
sådan fråga som denna, som ständigt återkommer, herr Velanders
tolkning av ett yttrande, som jag haft för sju år sedan, skall få stå oemotsagd. Herr
Velander måste ha läst fel. Hur förhåller sig denna sak? Han vill göra
gällande, att jag har ändrat mening i denna fråga. Ingalunda! Jag har samma
mening i dag som jag alltid haft så långt jag kan minnas tillbaka. Vad är det
herr Velander anser mig ha sagt? Jo, han har hänvisat till första
lagutskottets utlåtande nr 28 år 1927. Där står det skrivet: "I motionerna, vilka äro
likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om fullföljande av den utredning om rätten till växande vilda
bär, som 1919 års sakkunniga för revision av jordabalken fått sig anbefalld,
samt om förslag i ämnet till nästa års riksdag." vad är det nu herr Åkerman
sagt, som kan giva herr Velander anledning att påstå, att jag har en annan
mening i dag än den gången? Jo, det heter: "såsom framgår av det anförda,
hava hittills utarbetade förslag angående rätten till vilt växande bär icke lett
till lagstiftning på området. Enligt utskottets mening hava i de nu väckta
motionerna icke förebragts sådana skäl, att frågan om rätten till skogsbären
bör göras till föremål för särskild utredning och således utbrytas ur sitt
naturliga sammanhang med revisionen av jordabalken. Det lärer kunna tagas för
givet, att arbetet med denna revision kommer att återupptagas, så snart
omständigheterna det medgiva. Med hänsyn härtill anser utskottet det icke
lämpligt, att framställning nu göres till Kungl. Maj:t om fullföljande av den utav
l913 års riksdag begärda utredningen i detta ämne." Och utskottet hemställde
alltså, att motionerna icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Herr Velander! Jag tycker verkligen, att det är rätt stora pretentioner att påstå, att jag ändrat åsikt, därför att jag inte den gången sade, att "lagberedningen kommer att nu snart företaga revision av jordabalken. Det må den gärna göra. Men understå er inte att röra vid skogsbären, ty det tillåter jag inte." så kan man inte tänka sig, att en människa kunnat skriva, utan det skall skrivas precis som här står. Samma dag, som detta ärende behandlades, var också ett annat utlåtande av lagutskottet föremål för riksdagens behandling. Där gällde det en hushållningsfråga, nämligen förbud att taga omogna bär. I det ärendet skrev jag en reservation, som gick ut på att motionerna icke borde till någon riksdagens åtgärd föranleda. Hur man med dessa handlingar för ögonen kan säga, att jag ändrat åsikt, är mig obegripligt. Det vore ju visserligen inte hela världen om en människa ändrar åsikt i en sådan här sak från 1929 till 1934, men jag har inte gjort det. Jag har alltid sett på frågan på samma sätt jag nu gör.
Jag har velat säga detta till herr Velander för att inte min tystnad skall tolkas som ett medgivande från min sida.
Herr Sköldén: Det var egentligen med anledning av herr Forssells
yttrande, som jag begärde ordet. Han sade, att det gäller svenska folkets gamla
rätt att plocka bär. Ja, för all del, det är ju en gammal rätt, men denna har
på senare tider så våldsamt missbrukats, att någonting måste göras åt saken.
De stora invasionerna, som med de moderna kommunikationsmedlen på de
senare åren ha fullkomligt överlupit vissa delar av vårt land, ha gjort, att denna
fråga måste tagas upp för att finna en acceptabel lösning, och
utskottsmajoriteten har ju inte bestritt denna rätt, den har inte ens sagt, att den vill taga
denna rätt från svenska folket. Den har sagt, att den vill skydda så pass
mycket, som markägarna behöva för sitt eget bruk. Det är väl det minsta man
i alla fall kan begära.
Vad så angår herr Forssells tal om dem, som plocka omogna bär, skall jag säga herrarna, att det är en stor konst att i södra Sverige – i varje fall hemma i Bohuslän – hitta några mogna lingon. Ty innan de hunnit mogna äro de borta. Då äro de någon annanstans – kanske torka de i solen för att få den röda färgen, men inte bli de mogna.
Vad utskottsmajoriteten här velat är ju att för jordägarnas räkning skydda någon liten del. När utskottets ärade ordförande här går in i en polemik om detaljer, så svarar jag, att det ju inte är fråga om att antaga lagen i dag och utforma den i detalj, utan det är endast fråga om att begära en utredning, och sedan får väl utredningen granska detaljerna, om de inte äro riktigt bra i utskottets utlåtande. Det är ju för övrigt som sagt endast fråga om att få ett skydd, så att markägarna kunna ha någon rätt och kunna skydda någon viss del. Det är väl det minsta man kan begära.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Velander: Herr talman! Jag är mycket angelägen om, att det blir
klart, att jag inte tillagt utskottets ärade ordförande någon uppfattning, som
inte överensstämmer med hans tidigare uttalanden. 1927, då frågan var uppe,
låg den ju så till, att en del motionärer, bl. a. två i denna kammare – om jag
inte minns fel så var det herrar Per Gustafsson och Wohlin – som tagit sikte
på, att den utredning, som anbefallts 1919 års jordabalkssakkunniga, skulle
fullföljas. Första lagutskottet avstyrkte dessa motioner, under det att
åtskilliga reservanter, tillhörande de borgerliga partierna, yrkade bifall till
motionerna. I förstakammardebatten – det var herr Åkermans yttrande i denna,
som jag avsåg – heter det på följande sätt: "Det är ju, som herrarna finna
av betänkandet, nog så, att vi allesammans i utskottet förstå, att det förr eller
senare måste bli en lagstiftning i detta ämne. Vad som skiljer oss åt är, att
majoriteten, som står för betänkandet, anser, att det kan tills vidare anstå med denna sak, och att den får tas upp i sitt naturliga sammanhang med revisionen
av jordabalken"
Herr Heüman: Herr Holstenson lät påskina i sitt anförande, att denna
frågas behandling under tidigare år skulle ha varit beroende på obenägenhet
från riksdagens sida att tillmötesgå böndernas befogade intressen. Jag tror
inte, att det finnes något som helst fog för detta herr Holstensons uttalande.
Om så skulle varit förhållandet så förvånar det mig, att man exempelvis vid
föregående års behandling av frågan från bondeförbundshåll såväl inom
utskottet som i kamrarna anslöt sig till utskottsmajoritetens ståndpunkt, som då
innebar avslag på de föreliggande motionerna.
När herr Pettersson säger, att det ute i bygderna finnes ett stort intresse för denna fråga, och att det skulle vara detta, som orsakade, att den kommit upp år efter år, så skulle jag vilja replikera med att bara säga, att det inte år enbart på landsbygden dessa intressen finnas utan även och lika mycket i städerna. Jag tror för min del, att därest man från bondeförbundshåll för fram ett krav på alltför restriktiva åtgärder på detta område, så skulle det komma att verka störande på det förtroende och den sympati, som nu mer och mer trängt igenom hos stadsbefolkningen gentemot landsbygdsbefolkningen. I känslan av att vilja hävda en urgammal rätt och i känslan av en annalkande fara, faran för att förtroendet mellan landsbygdens och städernas befolkning skulle skadas genom alltför restriktiva åtgärder på detta område, ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr Hamrin: Herr talman! Mina meningsfränder i utskottet ha ju ställt
sig på majoritetens sida, och jag vet på förhand, att det råder olika meningar
i denna fråga bland den grupp, som jag företräder. själv har jag säkerligen
vid föregående tillfällen, då den varit uppe till behandling i andra kammaren,
också biträtt förslag om utredning i motionens syfte, men jag måste, herr
talman, deklarera, att jag i dag kommer att ställa mig på reservanternas sida och
alltså motsätta mig en utredning med den begränsning, som direktiven här
angiva. Motiveringen för denna framställning, motionärernas och majoritetens,
är ju, att vissa missförhållanden kunna påtalas, men å andra sidan finnes det
ingen som vill eller vågar göra gällande, att man bör förbjuda fattigt folk
att plocka bär på mark, som de inte förfoga över. Då blir frågan, huruvida
man på denna väg kan och bör söka träffa anstalter eller fatta beslut, som ta
sikte på de missförhållanden, som man här är ense om, att man konstaterat.
Jag kommer då fram, herr talman, till att detta är en uppfostringsfråga. Man
måste gå fram på andra vägar för att få bort missförhållandena, utan att
förbjuda själva bärplockningen.
Men till detta vill jag tillägga, att då man nu bara talar om skogsbär så bör det erinras om, att man kan använda samma argument för förbudslagstiftning jämväl beträffande andra områden. Det finnes åtskilliga andra jordens alster, som också äro värdefulla och bli det allt mer, vilkas plockning man inte har ifrågasatt att förbjuda. Jag tänker särskilt på plockningen av svamp, som man inom vissa delar av vårt land är mycket angelägen om att tillvarataga, men där man ännu inte har rest krav på en förbudslagstiftning. Jag skulle kunna anföra minst lika drastiska exempel på detta område, som man har anfört beträffande bärplockningen. Jag skall också tillåta mig att peka på en annan vildvuxen växt. som heter vildrosor, från vilka man får nypon – en vara, som åtminstone tidigare importerats i ganska stor utsträckning – och jag menar, att det skulle vara en ren nationalförlust, om man skulle slå in på en förbudslagstiftning beträffande denna plockning. Men jag tillägger, att slår man in på förbudslagstiftning beträffande bärplockningen så får man nog snart taga konsekvenserna jämväl på andra områden och förbjuda skörd av andra alster.
Innan man har kunnat draga upp några mera bestämda riktlinjer beträffande en eventuell lagstiftning, som tager hänsyn till olägenheter och missförhållanden, men som inte förbjuder plockningen, så kan jag inte annat än ställa mig på reservanternas sida.
Häri instämde herr Larsson, Johan
Herr Åkerman: Ja, herr talman, jag är angelägen om att i anledning av herr Velanders senaste anförande få till kammarens protokoll antecknade följande ord i den reservation i dag, som är undertecknad med mitt namn. Där står följande: "I varje fall synes det oss opåkallat att nu, då en revision av jordabalken i dess helhet står för dörren, utbryta ifrågavarande spörsmål ur sitt naturliga sammanhang och göra det till föremål för särbehandling" Jag har velat få fram detta för att ytterligare klarlägga att min ställning är densamma i dag som den alltid har varit.
Då jag nu har ordet vill jag uttala min glädje över det anförande, jag nyss hörde från min granne här på bänken.
Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Ja, herr talman, jag har tidigare haft tillfälle att både motionera och yttra mig i denna fråga, och jag har vid varje tillfälle hävdat den uppfattning, som nu fått uttryck i utskottets utlåtande. Jag tror, att det beror på bristande kännedom om de verkliga förhållandena då man här påstår exempelvis, att den äganderätt, som nu existerar, på något sätt skulle trädas för nära, om man ändrade på lagstiftningen i detta hänseende. Jag vågar tvärtom påstå, att visserligen har förhållandet varit det, att bären varit fria, men det har inte ingått i det allmänna medvetandet eller rättsbegreppen, att man på det sätt, som under senare tider fått utveckla sig, skulle kunna få taga de jordägares bär, om vilka man hade reda på att de själva ville taga vara på dem. Det gick inte så till i forna tider, men utvecklingen har gått dithän, att nu inte längre någon hänsyn tages till detta förhållande. Och som det har påpekats här tidigare är det kommunikationsförhållandena, som härutinnan ha vänt upp och ned på äldre förhållanden. Nu kan man exempelvis från industricentra och stationssamhällen o. s. v. på en mycket kort stund komma upp till egendomar och skogsarealer, som inte ligga alltför nära. Med den begränsade arbetstid, som man nu har exempelvis inom industrien, kan man under de ljusa sommarkvällarna ha mycket god tid att resa upp och plocka till sig de bärskördar, som finnas i närheten. Det där är ett oefterrättligt förhållande. Dessutom åstadkommes mycken skada på skogsplanteringar o. s. v. och även nr den synpunkten borde det bli en reglering och ett annat förhållande än vad som nu är. Jag erkänner visserligen, att det ställer sig mycket olika i norra och södra Sverige, men jag vågar bestämt påstå, att det är ett allmänt önskemål och ett bestämt krav, att där arealerna äro någorlunda begränsade jordägarna böra ha förmånsrätt till att tillgodogöra sig skördar även av dessa slag.
Om en lagstiftning nu skulle komma till stånd så tror jag inte det vore riktigt, som här föreslagits vid något tidigare tillfälle, att det skulle lämnas fullmakt eller uppdragas åt Kungl. Maj:t eller åt länsstyrelserna att bestämma, att bären skola vara fria till den eller den dagen och sedan skola vare undantagna för ägarnas räkning, ty det blir då ytterligt svårt för Konungens befallningshavande att finna någon lämplig dag. En sådan kungörelse får ju utfärdas i god tid, och de, som litet känna till förhållandena, veta, att bären kunna mogna mycket olika, om de växa på norrsluttning eller på södersluttning o. s. v. Om man t. ex. bestämmer en dag, om fjorton dagar eller dylikt, så vet man inte, om det blir soliga dagar eller mulna dagar. Därför tror jag, att det där blir mycket opraktiskt, men däremot borde man kunna gå den vägen, att vissa arealer bleve förbehållna ägaren, och då får man inte taga till dessa för snävt. Så kunde man möjligen låta plockningen vara fri på de stora skogsvidderna, kronans och de stora bolagens marker, men även där borde ägarna ha rätt att få vissa områden fridlysta för egen räkning. Jag tror inte, att denna fråga kommer att släppas förrän man vinner någon lösning i den riktning, som utskottet nu ställer sig välvilligt till, och för min del måste jag därför yrka bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde herr Andersson, Elof.
Herr von Heland: Jag vill endast kortfattat framhålla, att herr Hamrins
huvudskäl för att följa reservanterna synes mig vara synnerligen svagt. Det
var, att han inte kunnat finna, att motionärerna ha framkommit med
lämpliga riktlinjer för frågans lösning. Det har ju under debatten anförts, att
denna fråga varit uppe ideligen under en följd av år, och motionärerna ha
framkommit med alla möjliga förslag till frågans lösning, men de ha inte lyckats
vinna riksdagens bifall. Då är det väl inte någon annan väg, som man kan
beträda, än att man försöker få en utredning till stånd för att kunna få fram
ett förslag och därmed få de riktlinjer, som herr Hamrin efterfrågar. Här
tala vi vid många tillfällen om samförstånd, men jag undrar, om inte det
åtminstone vore en gärd åt samförståndstanken, att man här låter en utredning
komma till stånd för att få fram ett förslag, som man kan samsas om i denna
mycket svårlösta fråga.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar
Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser.
Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat, verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit. att de avstode från att rösta.