Forn-Swenskans och Forn-Norskans Språkbyggnad/Bihang, om Runorna

←  Verslära

Forn-Swenskans (Svænsku ok Gøzku) och Forn-Norskans (Norrænu) Språkbyggnad jemte ett bihang om den äldsta runskriften av P. A. Munch Bihang, om Runorna

Alphabetiskt register  →

Bihang.

Om Runorna.

§. 135. Före Christendomens införande, då Latinska bokstafsskriften medbragtes af Katholska presterna, kände wåra förfäder ingen annan bokstafsskrift än runskriften. Runbokstäfwerna skrefwos icke med bläck och penna; de blefwo inhuggna eller ingräfna i sten, metall eller trä och hade dertill den mest beqwäma form, enkla verticalstreck med några få anbragta märken. Runornas ursprungliga sammanhang med eller härstammande från Latinska och Grekiska skriften faller skarpt i ögonen; dock inses äfwen lätt wid sammanläggningen, att dessa skriftecken måste hafwa genomgått många förändringar och wandrat genom en mängd så kallade barbariska folkslag, inan de stadnat wid Nordiska runskriftens enkla och grofwa drag.

Runskriften fortfor att begagnas till inscriptioner, till och med, ehuru mycket sällan, i handskrifter, äfwen i flera sekler efter Christendomens införande; men hon förlorade nu mer småningom sin enkla ursprunglighet, påwerkades genom punktering, sökte endast att ersätta hwar och en Latinsk bokstaf samt upphörde sålunda, fastän i flera afseenden fullkomligare, att wara lärorik för palæographien och ljudläran och blef nu mer blott ett ersättningsmedel för Latinska skriften. Det är derföre den äkta, gamla och enkla runskriften, wi här närmast willja hafwa för ögonen. Med all dess enkelhet är hon dock alldeles tillräcklig för språket, på dess äldsta och renaste stadium.

Runristarne woro olärda män, hade naturligtwis aldrig granskat grammatik och orthographi, och stafwade således endast efter instinct. Man kan derföre icke i runskriften fordra sträng consequens; likwäl är consequensen större, än man kunnat wänta, och wäcker idé om att uttalet i dessa tider måste warit mycket precist och distinct. Det är nyare grammatikerns sak att utreda och framställa det normala i runskriften, att utweckla, huruledes man hade skrifwit, om man hade känt fasta orthographiska reglor, samt uppställa dessa reglor och omtala de wigtigaste undantag.

§. 136. Det ursprungliga run-alphabetet lär hafwa bestått af följande 15 tecken:

ᚠ ᚢ ᚦ ᚱ ᚴ ᚼ ᚾ ᛁ ᛅ ᛋ ᛏ ᛒ ᛚ ᛘ ᛦ.

• ᚠ är F; dess namn wanligtwis fé (fä, penningar); i äldsta språkformen äfwen FRAUIR, i F.-N. Frëyrr, F-.Sw. Frør, ↄ: Guden Frø.
• ᚢ är U eller V; namnet, Úr, anses betyda eldgnista; troligare är dock, att det betyder Uroxe.
• ᚦ är Þ; namnet är Þurs (troll) eller þorn (törn).
• ᚱ är R; namnet är i äldsta språkformen RAIÞ, F.-N. rëiþ, F.-Sw. rêþ, ↄ: åkdon, sadel.
• ᚴ är K eller G; namnet säges wanligtwis wara kaun, F.- Sw: køn, en böld; rättare torde dock wara att skrifwa namnet både i F.-N. och F.-Sw. kœn och öfwersätta det med furubloss, fackla; ty bokstafwen har mera likhet med en brinnande fackla än med en böld, och det motswarar dessutom det Anglos. namnet cên, ↄ: det Tyska Kien; mot det Tyska Kienruss eller Kienrauch (sot eller rök af furubloss) swarar ock det nyare Norska «könrög» (Swenska «kimrök»), hwilket i fornspråken måste hafwa ljudit kœnrëykr, kœnrøkr.
• ᚼ är H; namnet, hagl, betyder hagel.
• ᚾ är N; skrifwes äfwen ᚿ. Namnet, nauð eller nøþ, betyder nöd.
• ᛁ är I; namnet är íss, is.
• ᛅ är A; skrifwes äfwen ᛆ; namnet är ár, år, årswext.
• ᛋ är S, skrifwes äfwen, dock ej uti de aldraäldsta inskrifterna, ᛌ; namnet, sól, betyder sol och passar bäst på sednare beteckningen; den förra kallas stundom, till skilnad från den sednare, kné-sól.
• ᛏ är T eller D; skrifwes afwen ᛐ. Namnet är Týr, ↄ: krigsguden.
• ᛒ är B eller P. Såsom namn uppgifwes «bjarkan»; dock är denna form troligtwis origtig, och björk att föredraga såsom rätta namnet. Äfwen i Anglosaxiskan är namnet bere eller beore.
• ᛚ är L; namnet lär i äldsta språkformen warit LAGUR, sedermera F.-N. lögr, F.-Sw. lagr, lag, wätska.
• ᛘ är M; namnet är maðr, eller maþr, man, menniska.
• ᛦ är urspr. R finale, hwilket, i synnerhet der det står såsom flexionsmärke utan vocal, har blifwit uttaladt med en hjelpvocal (se §. 10), ja till och med nu mer i wissa trakter af Norge (må hända äfwen af Swerige) uttalas mer vocaliskt än consonantiskt (se I. Åsens Norska Gramm. § 55, 59), t. ex. en góðe (ↄ: góðr), konunge (ↄ: konungr), och redan tidigt i ändelser, såsom ar, ir, är bortfallet, t. ex. henna f. hennar. Detta swaga ljud af slut-R lär hafwa warit wanligt äfwen i uråldriga tider och endast i nyare Isländskan stelnat till ett hårdt och distinct R. Huru ᛦ kan komma att uttrycka äfwen ett dunkelt vocalljud, swäfwande mellan E och Ö, är sålunda lätt begripligt; ja till och med, huru det i sednare runskriften (dock aldrig i den äkta och gamla) kan nyttjas såsom Y. I den äkta och gamla runskriften nyttjas det deremot till att uttrycka E, som lärer wara första försöket att beteckna detta ljud, förrän punkterandet blef uppfunnet. Namnet är ýr, båge, må hända rättare ör (ↄ: pil).

Dessutom finnes i mycket gamla inskrifter och i alla alphabeter äfwen sammansatta mynden ᚮ, i äldsta tider ᚨ, egentligen ett dubbelt ᛆ, alltså AA eller Á, men i de bästa inscriptioner, der det förekommer, begagnadt såsom A enkelt (oaccentueradt) eller dubbelt (accentueradt). Dess plats i alphabeten är mellan ᚦ och ᚱ, alltså ᚠᚢᚦᚮᚱ o. s. w. Namnet skrifwes wanligtwis ós och öfwersättes med mynning, åmynning; dock torde rätta namnet hafwa warit áss, ↄ: en As, en af Asarne. Icke förr, än bruket af de stungna eller punkterade runorna blifwit infördt, gick ᚮ öfwer till att beteckna O och skrefs då alltid ᚮ aldrig ᚨ.

§. 137. Runmynderna indelades i trenne sa kallade ættir, eller afdelningar, fem i hwarje afdelning, eller, der ᚮ räknas med, sex i första, fem i andra och tredje afdelningarne. Dessa afdelningar benämdes efter första runan i hwarje afdelning sålunda:

1.	Frëys (Frøs) ætt:	ᚠᚢᚦᚨᚱᚴ.
2.	Hagls ætt:	ᚼᚾᛁᛅᛋ.
3.	Týs ætt:	ᛏᛒᛚᛘᛦ.

På denna indelning grundades en art af chiffre-skrift, derigenom att man i stället för sjelfwa runan satte en figur, hwilken på en gång angaf ätten, hwartill runan hörde, och runans plats i ätten. Så t. ex. satte man i stället för ᛁ ett tecken, som angaf N:o 3 i andra ätten, ett verticalstreck med 2 småstreck på ena, 3 på andra sidan; en fisk med 2 ryggfenor, 3 bukfenor o. a. d. ^[1].

§. 138. Sedan Latinska alphabetet blifwit allmänt kändt, och man blifwit wan wid att kunna uttrycka ljuden noggrannare, wille man icke heller i runskriften sakna denna noggrannhet, och man uppfann sålunda de stungna eller punkterade runorna, genom hwilkas införande man werkligen fick hwar och en Latinsk bokstaf (utom Q och Z) representerad af en runmynd. Det sålunda förökade Latinska runalphabetet är:

ᛆ

ᛒ

ᛎ

? ᛑ

ᛂ

ᚠ

ᚵ

ᚼ

ᛁ

ᚴ

ᛚ

ᛘ

ᚿ

ᚨ ᚮ

A

B

C

D

E

F

G

H

I

K

L

M

N

O

ᛔ	ᚱ	ᛋ ᛍ	ᛐ ᛏ	ᚢ	?	ᚤ ᛦ	ᛅ	ᚯ
P	R	S	T	UV	X	Y	Æ	Œ.

Men dessa runor anwändes blott såsom de motswarande Latinska bokstäfwerna, och inscriptionerna, der de begagnas, äro derför endast att anse, läsa och uttyda såsom woro de skrifna med Latinsk skrift; de widröra derföre icke närwarande ämne. Dock finnes ᛂ och ᚤ icke sällan på runstenar, hwilka eljest måste förklaras wara mycket gamla. Antingen måste dessa twå stungna vocaltecken hafwa warit mycket tidigt upptagna, eller — hwad må hända wore rätta sammanhanget — punkteringen blifwit tillsatt i sednare århundraden af personer, hwilka trott sig förstå saken bättre än de gamla förfäderna.

§. 139. Ljudbeteckningen. Såsom allmän regel i äldsta runskriften får anmärkas, att ett och samma bokstafstecken aldrig anwändes fördubbladt, utan endast enkelt; så t. ex. skrifwes vinna, arbeta, och vina, gen. pl. af vinr, alldeles lika: ᚢᛁᚾᛅ; kunna och kona: ᚴᚢᚾᛅ; falla, fëlla och fala: ᚠᛅᛚᛅ; och de accentuerade vocalerna såsom de korta, t. ex. gúls och gulls: ᚴᚢᛚᛋ.

Om Vocalerna i synnerhet.

§. 140. Äldsta och äkta runalphabetet sluter sig nära till det ursprungliga vocalsystemet, såsom det är framstäldt i §§. 1, 2, 3, och har endast de trenne ur-vocalerna, hwilka det nyttjar alldeles såsom wi derstädes utwecklat, d. w. s. ᛅ för alla omljud, fördubblingar och omljudna fördubblingar af A; ᛁ för alla brytningar, fördubblingar och starka omljud af I, och ᚢ för alla brytningar, omljud, fördubblingar och omljudna fördubblingar af U.

• ᛅ betecknar derföre: A, E, Ö, Á, Æ.
• ᛅᛁ betecknar— — derföre:— — I, E, Í, É (och i wissa tillfällen Y, der detta kommer af I wid starkt omljud, t. ex. Yngvi f. Ingvi).
• ᛅᚢ betecknar— — derföre:— — U, O, Y, Ú, Ó, Ý, Œ.

T. ex. ᚠᛅᚦᚱ, ↄ: fëðr; ᛘᛅᚾᚢᛘ, ↄ: mönnum; ᛅᚱ, ↄ: ár; ᛘᛅᚱ, ↄ: mær; ᛁᛋ, ↄ: es; ᛋᛁᚾᛅ, ↄ: sína; ᚼᛁᛏ, ↄ: hét; ᚴᚢᚾᛅ, ↄ: kona; ᛋᚢᚾᛁᚱ, ↄ: synir; ᚠᚢᛏᚱ, ↄ: fotr; ᚦᚱᚢᚱᛁᚴᚱ, ↄ: þrýríkr; ᚠᚢᛏᛁᚱ, ↄ: fœddir.

Diphthongerna finnas här i sin ursprungliga form, såsom ᛋᛏᛅᛁᚾ, ↄ: stëin; ᚼᛅᚢᚴᚱ, ↄ: haugr.

Men sällan träffas runstenar, der detta system fullkomligt noggrannt är iakttaget. Redan tidigt började man försöka att uttrycka brytning och omljud.

§. 141. Brytningen af ᛁ till E uttrycktes först på enklaste sättet genom ᛁᛅ, ↄ: ia (se §. 2), t. ex. ᚾᚢᚱᚢᛁᛅᚴᚱ, ↄ: Norvegr; ᛁᛅᛋ, ↄ: es. På detta sätt kunde endast kort E uttryckas, ty brytningsformen ia, ja är alltid kort. Sedermera nyttjades ᛦ, hwilken bokstaf såsom enkelt tecken hade den fördel att kunna beteckna äfwen É; t. ex. ᛚᛦᛏ, ↄ: lét; ᚠᛦᛚᛅᚴᛁ, ↄ: félagi. Ändtligen, till och med i ganska gamla runskrifter, upptogs ᛂ.

Brytningen af U till O uttryckes wanligtwis ej; man skrifwer ᛒᚢᚱᛁᚾ, ↄ: borinn; ᚴᚢᚾᛅ, ↄ: kona; ett enda undantag är copul. conj. ok, hwilken nästan alltid skrifwes ᛅᚢᚴ.

§. 142. Omljudet af A till Ë kunde, der man försökte att uttrycka det, hwilket icke war mycket ofta, ej wäl betecknas annorlunda, än genom tillfogandet antingen af ᛁ (t. ex. ᛅᛁᛚᛐᛅ, ↄ: ëlta), hwilket dock är mycket sällsynt, eller genom bruket af den bokstaf, hwilken eljest stod i stället för E; man finner sålunda både ᛁ och ᛦ nyttjade på detta sätt, t. ex. ᛏᚱᛁᚴ och ᛏᚱᛦᚴ, ↄ: drëng, eg. ᛏᚱᛅᚴ ^[2]. Derest man på detta wis wille uttrycka omljudet i diphthongen ËI, eg. AI (§. 5), kom man att bruka twänne ᛁ, och, då fördubbling enligt §. 138 ej tillåts, kunde blott ett enda ᛁ nyttjas, t. ex. ᛋᚢᛁᚾ f. ᛋᚢᛁᛁᚾ, och detta för ᛋᚢᛅᛁᚾ. Att man eljest i dylika tillfällen ej kan urskilja om uttalet warit Swenskt, Ê, eller Norskt, EI, är klart. ᛦᛁ såsom diphthong för EI finnes aldrig, må hända icke heller ᛦ för F.-Sw. Ê. Efter införandet af ᛂ finnes detta icke ofta allena såsom Ë, utan i F.-Sw. men såsom Ê, t. ex. ᛋᚢᛂᚾ, ↄ: Svênn. Omljudet af det accentuerade Á till Æ betecknas i regeln icke; man skrifwer ᛘᛅᚱ, ↄ: mær (már); dock, der den betecknas i äldsta tidhwarfwet, hade man icke heller någon annan ersättning än ᛁ; man finner derföre en och annan gång ord som ᚠᚱᛁᚾᛏᛅ, ↄ: frænda, f. ᚠᚱᛅᚾᛏᛅ.

Omljudet af A till Ö tillkännagifwes icke heller i regeln; dock är dess betecknande genom ᛅᚢ icke så sällsynt som betecknandet af Ë genom ᛅᛁ. Man finner derföre stundom ᚴᛅᚢᚱᚢᛅ, ↄ: görva o. d . Stundom finnes äfwen, dock mycket sällan, det blotta ᚢ, t. ex. ᛒᛁᚢᚱᚾ = Björn, alldeles i analogi med ᛁ, f. Ë. Och, likasom ᛁ kan komma att uttrycka diphth. AI, sålunda måste ock ᚢ kunna uttrycka diphth. AU, i synnerhet på Swenska runstenar, t. ex. ᚼᚢᚴᚱ, f. haugr, utan att det dock är wisst, huru wida dermed det Swenska Ø eller diphthongen AU (OU, UU, U) derigenom betecknas. Det med V analoga ljudet i F werkar i runskrift ofta omljud i ordet ᛅᚠᛏ, ↄ: ëft, ëptir; det finnes ock skrifwet ᛅᚢᚠᛏ, ᚢᚠᛏ.

Omljudet af U och O till Y, U till Y, O till Œ kan ej uttryckas; man måste bibehålla ᚢ, t. ex. ᚾᚢᚱᚢᚾ, ↄ: norrœnn. Dock förswagas stundom Œ till E (se §. 33), och i dylika tillfällen nyttjas en och annan gång ᛁ, t. ex. ᚾᚢᚱᛁᚾ, ↄ: norrenn.

Beträffande omljudet får dock i allmänhet anmärkas, att det endast är aflednings-omljudet, ej flexions-omljudet, hwilket i runskriften uttryckes.

§. 143. Emedan, såsom wi redan erinrat, runristarne woro obildade, grammatiske okunniga män, hwilka i skrifsättet endast följde naturliga instincten, kunde det icke undwikas, att genom betecknandet af omljudet en oreda eller willervalla måste inträffa. Då man wid ett tillfälle kunde nyttja A för Ë, kunde man ock wid ett annat lätt förledas att nyttja A för E och É, ja till och med för AI, hwilka förwexlingar en och annan gång finnas, t. ex. SAR, f. sér; STAN, f. stain. Likaså, då man kunde sätta ᚢ f. ᛆᚢ, trodde en och annan origtigt, att man också kunde sätta ᛆᚢ f. ᚢ, t. ex. ᚼᛁᛆᚢ f. ᚼᛁᚢ o. d. Dock äro alla dessa fel ganska sällsynta, och wi måste werkligen göra oss ett stort begrepp om den märkwärdiga orthographiska instinct, som i det hela tagit ledt wåra förfäder; en instinct, som dock förutsätter ett mycket klart och noggrannt uttal.

§. 144. Öfwer allt, der ᛅ kan begagnas, utom i diphthonger, kan man ock sätta ᚨ, t. ex. ᚼᛅᚾ och ᚼᚨᚾ (ↄ: hann), ᛋᚨᛦ, ↄ: sér. Dock lär det i synnerhet wara korta A, för hwilket man begagnat detta tecken.

Om Consonanterna i synnerhet.

§. 145. Äkta runskriften känner i hwarje organklass af consonanterna endast twå ljudtecken, ett för det oaspirerade och ett för det aspirerade ljudet. Ett och samma tecken uttrycker derföre tenuis och media, äfwensom starka och swaga aspirationen hafwa gemensam beteckning.

Labialerna äro alltså: ᛒ oaspireradt, ᚠ aspireradt.

Lingualerna äro„ alltså:„ ᛏ oaspireradt„ ᚦ aspireradt.„

Gutturalerna äro„ alltså:„ ᚴ oaspireradt„ ᚼ aspireradt.„

• ᛒ är således än P, än B ; ᛏ är än T, än D; ᚴ är än K, än G.
• ᚠ är likaså, strängt räknadt, än F, än V eller Bh; dock, emedan det äfwen i sednare skriften är wanligt, i stället för denna swaga labial-aspiration, att nyttja F (se §. 10), faller den här antydda analogien ej rätt i ögonen. Imellertid bibehåller runskriften rätteligen ᚠ före ᛏ, der sednare skriften wanligtwis har PT, t. ex. ᛅᚠᛏᚱ, ↄ: aptr, rättare aftr. Efter ᚱ (och må hända äfwen efter L) finnes någon gång ᛒ för ᚠ.
• ᚦ är, likasom i F.-Sw., både Þ och Ð.
• ᚼ är egentligen både H och Gh, och man finner werkligen icke sällan i betydelsen Gh, t. ex. ᚱᛅᚼᚾᛅ, ↄ: Raghna; ᛋᛁᚼᚾᛅ, ↄ: sighna; imellertid nyttjas oftare dertill ᚴ (ↄ: G), hwilket är orätt.

{{{1}}}

§. 146. Af de tre nasalerna M (labial), N (lingual) och Ng (guttural) hafwa, likasom i sednare skriften, endast de twå förra egna tecken, näml. ᛘ ↄ: M; N ↄ: ᚾ. Dock, emedan Ng aldrig förekommer utom i combinationen NgG och NgK, wanligtwis skrifwen NG och NK, hjelper man sig, der nasalljudet uttryckes, i runskriften, äfwensom i sednare bokskriften med tecknet för N. I äldsta runskriftsperioden lär dock en nasal före dess beslägtade Muta icke wanligtwis hafwa warit uttryckt, så att ᛒ nyttjades i stället för MB och MP, ᛏ för ND och NT, ᚴ för NgG och NgK. Så skrifwes t. ex. ᚴᚢᛒᛚ (kubl) f. kumbl, i wanliga skriften kuml, der dock ett B i uttalet inskjutes och äfwen ofta i skrift tillfogas; ᛚᛅᛏ (lad) f. land; ᛁᚴᛁ (Igi) f. Ingi. Ju äldre inskrifterna äro, ju allmännare är detta skrifsätt, och, fastän man äfwen i goda inskrifter mycket ofta träffar ᚾᛏ och ᚾᚴ, synes dock detta tillfogande af ᚾ tillhöra ett sträfwande efter att utbilda de äldsta och enklaste orthographiska reglorna. Man kunde till och med säga, att ᚦ ofta uttrycker NÞ; ty, huru NÞ (NNÞ) äfwen i sednare skriften ej sällan assimileras till Þ eller Ð, är redan nämdt §. 14, och ᚠᛁᚦᚱ t. ex. står derföre werkligen i stället för FINÞR; en annan sak är, att NÞ äfwen assimileras till NN, och att FINÞR på det sättet kan skrifwas ᚠᛁᚾᚱ.^[3]

§. 147. De twänne liquider utom nasalerna äro ᛚ (L) och ᚱ. R finale uttryckes äfwen, såsom förut är nämdt, genom ᛦ, och lär wid detta bruk ingen skilnad warit gjord. Man finner ᛘᛅᚦᚱ och ᛘᛅᚦᛦ, ᛋᛅᚱ och ᛋᛅᛦ (ↄ: sá er, den som). Att man i runskriften, såsom wanligen mycket äldre än bokliteraturen, finner de former, der eljest R nyttjas i st. f. S, skrifna med ᛋ, är naturligt, t. ex. ᛁᛋ eller ᛁᛅᛋ ↄ: er, relativpartikel. Det är dock märkligt, att den nyss anförda sammandragningen sár, ↄ: sá er, i mycket gamla inskrifter ofta finnes med ᚱ eller ᛦ.

Assimilationen ÞL eller ÐL till LL är i goda runinskrifter sällsynt. Man finner t. ex. oftare ᛘᛁᚦᛚᛁ (ↄ: miðli) än ᛘᛁᛚᛁ (ↄ: milli).

§. 148. Hwisselljudet är ᛋ, i sednare inskrifter äfwen ᛌ. I runskrift finnes ej tecken för de sammansatta ljuden X och Z; det förra uttryckes wid ᚴᛋ, må hända ock, der det ej är Ks, men Gs eller Ghs, wid ᚼᛋ. Z (ↄ: TS, DS, ÐS) betecknas endast med ᛋ.

RS assimileras nästan alltid till SS, uttryckt med enkelt ᛋ. Så t. ex. finnes wanligtwis ᚦᛅᛋᛁ, ↄ: ᚦᛅᚱᛋᛁ, þærsi; omljudet á—æ uttryckes ej i runskriften. Äfwen NS assimileras en och annan gång till S, t. ex. ᚼᛅᛋ, ↄ: hans.

§. 149. I början af ord, i synnerhet före consonanter, utelemnas ofta H, t. ex. ᛁᛅᛚᛒᛁ, jálpi, ↄ: hjálpi; ᛅᚾ, ↄ: hann; ᚱᚢᛚᚠᛦ, ↄ: Hrólfr. Aspirationen före R sättes äfwen efter, t. ex. ᚱᚼᛅᚠᚿ, Rhafn, ↄ: Hrafn, ja, man finner till och med Ruhaldr f. Hrualdr. V före R i början af ord finnes på Forn-Swenskt wis en och annan gång, t. ex. ᚢᚱᛅᛁᚦᛦ, ↄ: vreiþr eller vrêþr; oftare utelemnas det, t. ex. ᚱᛅᛏᛅ, ↄ: vrata, Got. vratôn, wanka omkring.

§. 150. Recapitulation. Uppställer man i korthet de orthographiska reglorna efter det ofwanföre utwecklade, sådana som de måste hafwa warit, om de fordna runristarne känt grammatik, och jemförer man dessa reglor med orthographien i wanliga Forn-Nordiska skriften med Latinska bokstäfwer, blifwer följande att märka:

Vocaler:

1. Alla vocaler af A-klassen (A, Á, Ë, Ö, Æ) uttryckas genom ᛅ eller ᚨ, och lemnas omljudet helst obetecknadt; der man will beteckna det, nyttjas heldre ᛅᛁ och ᛅᚢ än ᛁ och ᚢ; Ë kan dessutom uttryckas genom ᛦ.
2. Alla vocaler af I-klassen (I, Í, E, É och Y, bildadt af I genom assimilation eller starkt omljud) uttryckas genom ᛁ; E och brytningen JA kunna dessutom betecknas med ᛁᛅ, och E, É med ᛦ.
3. Alla vocaler af U-klassen (U, Ú, O, Ó, Y, Ý, Œ) uttryckas genom ᚢ.
4. Diphthongen ËI (eg. AI) uttryckes bäst genom ᛅᛁ, mindre rigtigt, ehuru mycket ofta, genom ᛁ; AU bäst genom ᛅᚢ, mindre rigtigt genom ᚢ; ursprungl. diphthongen IA, sedermera JÁ, genom ᛁᛅ, JÓ och JÚ genom ᛁᚢ.
5. Semivocalerna J och V uttr. genom ᛁ och ᚢ.

Cons.:

1. • B, PP, MP, MB, uttr. med ᛒ.
   • P, der det ej står före T, likaså med ᛒ, före T med ᚠ.
   • F uttr. med ᚠ (en och annan gång efter ᚱ, må hända äfwen ᛚ, med ᛒ).
   • V uttr. med ᚢ.
2. • T, D, TT, DD, NT, ND uttr. med ᛏ; de twå sista dock äfwen med ᚾᛏ.
   • Þ och Ð uttr. med ᚦ.
3. K (C), G, KK, GG, Gh, NgK (NK), NgG (NG) uttr. med ᚴ; dock Gh äfwen med ᚼ, och NgK, NgG med ᚾᚴ. — H uttr. med ᚼ.
4. • M och MM uttr. med ᛘ, utom der M utelemnas före ᛒ. N och NN uttr. med ᚾ, utom der N utelemnas före ᛏ.
   • Ng utelemnas före ᚴ, eller uttr. med ᚾ.
   • L och LL uttr. med ᛚ.
5. R och RR uttr. med ᚱ, R finale äfwen med ᛦ.
6. S, Z, SS, RS uttr. med ᛋ, ell. sedermera ᛍ.

Slutligen bemärkes, att ordet ok oftast skrifwes ᛅᚢᚴ, och att stafwelsen AFT ofta omljuder till ᛅᚢᚠᛏ eller ᚢᚠᛏ.

Första strophen af Håvamål, skrifwen med run-orthographi, måste alltså ljuda:

ᚴᛅᛏᛁᛦ ᛅᛚᛅᚱ
ᛅᚦᛦ ᚴᛅᚴᛁ ᚠᚱᛅᛘ
ᚢᚠ ᛋᚴᚢᚦᛅᛋᚴ ᛋᚴᚢᛚᛁ

ᚦᚢᛁᛅᛏ ᚢᚢᛁᛋᛏ ᛁᛋ ᛅᛏ ᚢᛁᛏᛅ
ᚼᚢᛅᛦ ᚢᚢᛁᚾᛁᛦ ᛋᛁᛏᛁᛅ
ᛅᚠᛚᛅᛏᛁ ᚠᚢᚱᛁᛦ.

132 Runlara. Gramm. former. Anm. I det foljande willja wi till lattande af lasningen skrifwa ru«  norna >ucd Latinsta versalbokstafwer pa foljande satt: rv?3k«  i i< N, si betydelstn li. med li,, (.i betydelstn (^ med (^. /i bctydelstn 7 med I'. V^l.i betydelstn v med I), .si betydelst» ? uicd l>. <.i bctydelstn L med V. . si betydelstn V med e, i.i betydelstn k med ,-, T. ex. ofwau anforda stroph af Håvamål: yr BKV^BK BI^VI.I rvMr. Nuninffrifternas grammatiska former. §. 151. Hwart och ett språk framter strangare och hsrdare, mer i ogonen fallande grammatiska former, ju aldre det stadium ar, i hwilket dest lemningar besinna sig. Detta galler afwen Forn- Nordiskan, hwilket i runinskrifterna -^ - wi mena har de akta gam la -^ afwen framter den aldsta formen, under hwilken hon ar kand. Wid lasning och forklaring af runinskrifter maste wi alltss owillkorligt ga ut fran den forutsaltningen, att alla de reglor, wi eljest ur fornsprakets grammatik kanna, i runspraket aro noga och strangt iakttagna, och att i synnerhet de uraldrigaste fon merna har aro hemma, samt att den annu i wsra tider rådan de tanken, att man wid runlasningen har fria hanoer till att antaga de mest anomala formerna, ja, till och med former, hwilka efter wanliga Forn-Nordiska grammatiken icke ens kun nat ersistera, ar alldeles rasande och ursprungen endast ur en grof okunnighet om ratta forhallandena. Nu maste wal medges, att oregelmassigheter, till och med fel, stundom finnas pa runstenarne; men hurv latt kunde icke afwen i fordna obil dade dagar ett och annat fel uppkomma, enar icke ens de ba sta handskrifterna aro fria fran dylika, ja mH handa an sam re lapsus calarm? Eudast som siidana msste derfore dylika fel Nunlara. Gramm. former. 133 anses, och de kunna i grammatisk! afseende icke komma i betrak, tande. Och, der man twingas att gora en och annan gitzning, maste dock denng alltid ofwerensstamma med de grammatiska reglorna, samt den satsen aldrig glommas, att en runlas ning, hwilken framter grammatiskt origtiga former, sj el f ar alldeles origtig. §. 152. Blotta flerions-omljudet framtrclder sal> lan eller aldrig, utom i andra starka declinatjonen, der en och annan gang former som LIVKN ses, Deremyt ar afledf nings-omljudet ej sallsynt; man ser t. ex. ofta formerna <3^VKV^, <^VK^, ?: For», eg. ss»rv^». I ord som detta, der ursprungligen tws afiedningsvocaler finnas, kastas I oftare bort an V; man har formerna K^VNV^., l^^Vli^, tslli^. (o: Fera), <?I^K^ (i: afwen Fera, 1 efler G for att wisa dest wekare uttal). Man finner aswen baha formerng N^ll. (): liyr) och Nlli, der I egentl. origtigt betecknar ome ljudet af (^. 141); ss ock IXIB och N^B (o: ues, egentl. »28j). Af V kan omljudet ej uttryckas; således ); lyekr; ?! uorroeun. 153. Afljudet framtrader skarpt och, ds I heteckt nar bade I och N, sl had? och O, mer i likhet med Go tiska aftjudet. Reduplicationens sammandrag i en stafryelse ar redan har fullstandig; man finner former som Nil' eller Nei', j^.li' eller l^e'l' (): l»yt, let), utan spar af mformerna l»eik»it, leilnt; endast un ord med i prVsens finnas oftare de aldre formerna med I<H., som i F.-Sw., t. ex. k'!^^ (): fjgll, lell); Nl^<? (): l^o, urspr. ll^FFv), Dock sinnes afwen MV, hwilket ock skrifwes UI^V. T. ex. VKIP^. — VK^l> — o^^p^m — vnwm (lirepi.) x^i.^ — ri^i, — ri^.i.v^ — r^i.m (sallu) o. fl . 15i. Plur. af de swaga prVterita pa -uVum, der det forra ll ar omljud af (H. 35), finnes aldrig i runskrift: har finnes endast omljudna formen -^VU, -^Vh? -^V. Nunlara. Gramm. former. 134 I refieriv ar formen Blt, scisom den aldsta, afwen den wanliga; sallan finnes -8 (?: et). Formerna eller I^B (er), I^ (ert), VlB4 (ver»), V^.B (v»r) o. s. w. af verbum »t ver» aro de waniiga. Dock finnes icke sallan N eller r i sammandraget B^k (B»tt, B^r, 8»r), ): su er, hwilken antingen betyder iste esi eller iste §. 135. Wid nominaljlexionen ar intet a« an marka. I pronomiualflerionenhafwa fsrmernadock ofta ett sa Zldrigt utseende, att paradigmer msste uppstallas: /)at. I^IM (^Ilr) M c^lr) 3t35 (I^. N45. ll^^l^K (NM^K). Dat. II^AVM (^«VM) N^KI («Ml). O«<l//«  n VII- (NID II' GI^) /'/«?'«//«  Ofwer aAt kan for sattas 2 (^. 144), och for tt finale r O. 147). H/lFu/a^lH.' 6M SIN. (Blr. SM, s^r. F>oao»le« c/enlailHt, atl^UNl. Nulllara. Gramm. former. 135 N HH.IN (M) >lee. H>X j>^K (?: l)VIX). <?en. K^ll^^ (M^. ft^li^) Afwen har sattes oska af. utom i diphthong, och r for li finale. Sammanfatta pron. demonstr. fiecteras regelratt med iakttagande af run-orthographien, namt., att cons. ej for^ dubblas, och att I sattes f. 6, alltsa Z>IBI, HlB^, o. f. w. Dock finnas destutom i wifta fall enklare former, naml. flenonsformer af pron. demonftr., 8», sii, h»t, med ans hangdt enclittcon 81, i ncigra cas. obl. B^.; desta former aro. 2o.^z?^^^ 20.^^H:1.^31. D«t.^IMBI t^l3lB!' Afwen har sattes »f. Utom i diphthong; rf. ll fiz nale. De sista formerna med encliticon nyttjas oftare an de andra. 156. Nelativpartikeln er framtrader oftast un der de gamla formerna 18 och l^B, sammandragen med B^. lill B^B, B^tt, med H^l^ till H^NB. 157. Prsepositionerna framtrada wanligtwis under kortaste formen, s. (^Vk"!', Vk"l), V?io (VO). Likast adverbier, s. Mlh f. uioVgN) U^lih» f. ll»rVl», H. 158. Ordfogn ingen i run.inskrifterna ar natur ligtwis mycket enkel och redig. Afwen innelMlet ar reoiHt /Vu^a/i^. ' »5//lFu/a^i ,l>' H5?.f5. PMBI, aftv. hi- I<^Bl. HM^.B^, Dat. t>VlB^. 136 Nunlara. Gramm. former. och an spriiksl ost, med bestamdt afseende pZ an ledningen, hwarfore wonumenterna blifwit till. En ut tydning, hwilken lagger i inskriften orimliga, eller opastande, ur luften tagna yttranden, wisar sig redan harigenom wara origtig. Vers traffas ofta p 8runstenas, i synnerhet i karn^r^». l»F (se H. 126). En fullstandigt drottqwadd vers finnes ps Karlevistenen pa Oland (Bautil N:0 IV7i)< E^rempel pa forlu yrdalag ar foljande (Bautil 728): D. a.: 55l(NM!h l.l^ I^3^ 81"lL^ Dl^l^ BVlc^ 8M NV?il)^ N^IX Vk^ 8161.^ BIM. <^^l.^ VVKVM «^^lil VM VVMlB^tB. I versform, med F.- Sw. orthographi: B»Fsih let res» Bten liann ost slFlt tll Bemg»lla «l^rum l«n«3lri um Domisneg. 2t Byen sin» l»on<l2; §. 159. Nuninskrifterna aro ofta sw^ra att fa reda ps, derigenom att antingen orden icke skiljas fr^n hwarann, eller att linierna ga i ormslingor, eller att borjan ar i midten, och sortsatmingen derpå alternerar an i de ofra, an i de neora lic nierna, eller andtligen att skriften gsr frZn hdger till wenster. Imellertid larer man snart genom ofning att orientera sig. Destuwm aro de inskrifter, der orden g^ uno tenore, sallfyinal re an de, i hwilka de Ztskiljas. Detta sker wanligtwis genom punkter eller kors. Nuninskrifter, der inga stungna bokstafwer forekomma, aro i regeln aldre an de med stungna, fastan del wore blott i. Bokstafsformerna I>, l^ och wittna alltid om hogre Hlder, an 1, och l. Exempel pa runinffrifter: 1. Glavendrupstenen ps Fyen, Danmark (Skandinav. Lit. Selsk. Skr. !BW, p. 105): lMll> . dl^ - k?li^ l^ii l>l^ - liliiL . hli Run-inskrifter. 137 K^iMl^k l-zldl l-l^lll . l^,l . lli^ . ldl - lili^j^ - . P^hl l^ . . k^l . l^ sil^l - lli li^lll p^lhl . B^Vl.V^ KVH^ ...... HVl^li^F hl^(;^. BV^I ti^lBl^ nv^^r h^Bl^^^VliV^^BMHVK Vt^l h^Bl KV^^r. N^(?)^^ B^. V^(?)NHI l8B^^M h^^Bi IZ,^ 2^»N on^<;l. Ester KVI^ lill Vi^tlh^N aro orden otydliga. Z)l^<^^, brytning f. heFn. V^N, 3: ver, akta man. HVK VIKI, ): Thor wige: alltsa ar inskriften hcdnisk. h^Bl, ): K^l^ ar conjectur; i afbildn. låses lil^^,; dock torde ett streck wara ofwerseddt; K^.l'^. finnes werkligen i N:o 3, det V^lihl torde wara fel«lasning f. VMHI . Med Forn-Swensk orthographi: lilZnliilllr setti sleu elt 8o!v» ver^a» s^nir Fer^u liumlil hchsi elt kahur giun, ok ll»u8 lloua «st ver sinn, eu 86ti rest rnn»r ekt 6rottin Biuu. viF» HZersi runar! — r»t» (vr»t»?) 8» verhi E 8Bteu H»uBi elti eha est »un»n llrZFi! 2. Tryggevelde-Stenen pa Seeland (Skandin. Literat. Salsk. skrifter IW9, s. 404): K^lsldl^ 14. . Nd^ lil^l . lil^ll . l>^ lil 7 >Ml" - - t>l^l ls-,^ . silk . l-zll l"d^cpNdll . cpll . lli^^ll> . l>l h 1 , .. M u n c h , Forn-Sw. och Forn-N. Grammatik, 10. l^m lij Ml)s ...... l>sll^vp^ . t>l^ . Mk lill 5M^ . Mls r>^ lill . ll . lili^l kl^l^ . . ll. sll^l ll>^ . 1^l"l - tt^k!>lMl.vk s^l Bl^lF SVNIr (^^li^V «VLI. r^> Z>^BBi - Z>^«Bl, och detta f. hNrsi, §^. 147, 149, 153. betyder wanka om (har ckl>lH ol>e«,nagl), Gotisk, vralou. 138 RttnMkrifttr. s-,^^ . . l'^ biskl. kl^4 .lp, . l.l^l^ tchZlil 8M t;I.»MVQ^^ m^n 8«^lp Z)^..81 .. r^lr v^k^ I^v rvoir h» L^. 'rlil. 8^ V^liZ.l Nl^^ (li^^r^) 18 B^^l^l Med Forn-N. normal^orthographi: K»Fullil6r, B)sBtir Dlks, sett» stein H»uuB» «ll FerVi l»»UF f»2nuBi evt (^unirlk ver Binu, mann; ok B^6»A sulNnv)erllg. t^air verd» nu f«!ll6Ir Itetri. 8a verßi »t rata e 8elti «tein H»unB» e^a neV»n llraz^i! Ver, man, akta man; Flowull, ?: luftig; Bl«e'lcs, har ftensattning (eg. stadium, el>o«5); elta, jaga, fora bort; varT», sw. form f. virda ell. ver^a. 3. Glimminge kyrkogardsmur i Sksne (Bautil 1162): p,^k^^ -

Mt>^:m^:Mk-

BVMI B^^l B^IF h^Bl Il^^lr >lVB^ NM B«^lil'^ k^^VHVl^ 8M N^lih^ (^V^^IX VVV^ Vili- K^T^ NV<;B VL^KIVIIi. Med Forn-N . normal-orchographi: Bviun» Betti stein eutir I'uBta liinn Zllarn», loVur Liuu, narT» l»6nll». VerV! at rata liauF» ofl»r^6tr! B^M, f. B^UN, ): stein, afwensom NV6B, f. NVV<^B, ): IlunF8; f. h^88l) 3: narVa, ): uar^l», olurjutr, poetiskt f. brMr. 4, 5. lellingestenarna pa lutland: p^»il :

Mk<p:

l^lsiklil

ti^<;^nu.l)li BVBllr Vl.^B B^^l Bl^^M z>«^° 8l l^^lihi n^v<; Z,»^Bl kvnvl^ V^K Run-inskrifter. !39 MVHVK BM^ 8^ ll^^^l.!)K I^B 8»r v^lx' o^m ltliI8^F» ZD. kvnNr liv^vl;»' K^n^l KVLiI. HVBI Med Forn-Sw. normal-orthographi: i^urm ka^ur 8l«n, uk elt h^rv» n,6hur Bin», «H U»r»l6r 68 ser vann Danlnarll 2U» »!l farveg, slt t , !<tlBtllH. Kunu «in» O»uln»rl^3rb6t> O. LWborg-'Stenen pa lutland (Antiqw. Annaler, lV b., 1 heft.). KN4^VK^VSI Ni^V lill^^r h^Bl (HVK)Vi vnvrnlk BM^. )^ NrakuuuFH- 'IoL l^o rimar hlersi «st hvrv! 6r6ltn» INF 81Nll. ktt^n, f. Nli^k'^. ltl^v, anlingen f. NI^KV, eller for att beteckna ett langt 6. h^.Bl, f. h^.B3! -- h^ll.» 81) och detta - Z>NrBl. 7. BekkeiStenen ps lutland (sammastades). li/<^Vl;^ r vom 140 Nun-inskrifter. hrir gerVu A^rv^»r l,»uF. — ' Aspirationen i llr»su har utesluten. <^^HV, felskrifwet f. 8. Sonderwitzinge.- Stenen pa lutland (Beskrifn. wid P. G. Thorsen 1809): vr^r UVHVK BM^ IiVIX^ u^li^(l.)«8 «I^B KV. KVKNBBV^^II. ): I^os» let Flirv» kuml, NislivlB liottir, est m6Vur Bina; hon» lHaral^g l»in8 t^ormBBun2r. — Har wi^ sar formen l^^d, att punktering af l annu icke warit bekant, och att derfore ljudet e maste betecknas med Vk'^ ar om ljud (medelst l') f. MlBliVlB ar afwen last NI- I^IkUS; dock lorde det forra wara rattare. liVl^^. star i apposition till subjectet 'lVk'^. 9. Raby.Stenen i Uppland (Bautil 305): i^MVI I^Vl.^ KlB^v B^^m M^ 2'M «I^V^O l^chV^ BIN 18 V^B O^VM 3: l^eirvl (F .Sw' tiervi) ok Rula re'lBtu (F. -Sw. r«Btu) Btein (F.^Sw. Bten) Denna eptir ()uunll (F. -Sw. sn^ur (F.- Sw. kllhul) sinn, S8v»8»UBtr (F.- Sw. HBtr) 6»uVr (F.Sw. <!^r) meß InFvari. t^u^ lliulpi iinl^ (F.- Sw. 2n6) t)uun6»r (F. -Sw. l^eirvi ar ett fruntimmersnamn, afwensom In^> v»i> ar utan twifwel Rysska Storfursten Igor eller tn^or (Vl3-945), Constantinopels bekrigarc. 10. Pa Hellfstads kyrkomur i Sksne (Bantil 1192): Run-inskrifter. 141 Med F. -Sw. orthographi: . ^skell (wanl. 8»tt! sten hanngi esstir 'luka <FllrlNBBun, «er llullan sar No e>F> »t HnnB»luui. Har star B^r pa forra stallel f. Ber, ?: sig eller honom, ps sednare f. sa er, ): han som, hwilken. Namnet afwensom de siesta namn, borjande med lis ()! en Gud, en af Asarna), skrifwes i F. -Sw. och gammal Danska med omljud t. er. Afwen sammandra ges Itetlll uti namn i namda munarterna standigt till -Kill, ej, såsom i F.-N., till -liell, t. er. Hzkill, Bte». l«ill, F.- N . Polkell, Bleiuliell. 11. Sjorup-Stenen i Sksne (Bautil 1169): B^l^Bl B^^l B^M Z.^Bl »BLIVK« 8M BVN B^r Vt»B^I.VM v^ »I^h V^PN Med F. - Swensk orthographi: 8»x» 8»ttl Bten kstir BINN fel»F» I'»» li»Bun, Bli er tiu e^,i »t H^salum, en vli moh llauu vlinu Z.^Bl, assim. f. H^NBl— H^BBl. omljud f. vllir. ofwerfiodigt 8, medelst foljande 8. «l f. ell. !k!. ): eu, men, conj. adv. H^h f. Mh) och detta f. NlH^?f, mehau, emedan, ss lange som. och f. l»2nu, l,»tZ)i. I desta tws inskrifter hantydes ganska sakert pZ det ryktbara slaget pa Fyriswallarna wid Uppsala 983, der Erik Segersall ofwerwann Styrbjorn, hwilken, enligt Bt^r b^»ru»r Bvi»l^»z»z,3) cap. 2, hade Danfka hjelptroppar. B^l B^M H^^Bl "lVli^ KVNNB BV?f B^r HVI.^N Dt<V^ll> l^r V^ 12. Egå-Stenen på Jutland (Nord. Tidskrift for Oldkyndighed, 2 B., 2 Heft.):

ᛅᛚᚠᚴᛁᛚ᛬ᚢᚴ᛬ᚼᛅᛋ᛬ᛋᚢᚾ᛬ᚱᛅᛁᛋᚦᚢ᛬ᛋᛏᛅᛁᚾ᛬ᚦᛅᚾᛋᛁ᛬ᛁᚠᛏ᛬ᛘᛅᚾᛅ ᛋᛁᚾ᛬ᚠᚱᛁᚾᛏᛅ᛬ᚦᛅᚾᛋ᛬ᚢᛅᛋ᛬ᛚᛅᚾᛏᛁᚱᚦᛁ᛬ᚴᛁᛏᛁᛚᛋ᛬ᚦᛁᛋ᛬ᚾᚢᚱᚢᚾᛅ᛬

ALFKIL VK HAS SVN RAISÞV STAIN ÞANSI IFT MANA SIN FRINDA ÞANS VAS LANDIRÞI KITILS ÞIS NVRVNA.

Med Forn-Norsk orthographi:

Álfkëll ok hans sun rëistu stëin þannsi ëft Mána sinn frænda, þanns vas landhirðir Këtils þess norrœna.

De prickade bokstäfwerna äro afslagna på stenen.

IFT f. AFT, FRINTA f. FRANTA och KITILS f. KATILS röja ett bestämdt omljud i uttalet, nämligen ëft, frænda, Këtils. LANDIRÞ f. LANDHIRÞIr; häraf ses obetydligheten af ᛦ. NVRVNA, regelrätt f. norrœna (eg. nurrúna). Ketil lär alltså warit en Norrman, som egt en gård eller ett litet rike på Jutland. Stenen är således mycket märklig, äfwensom den är bland de äldsta man känner.

13. Stenen i kyrkoposten i Håle, Åsehärad, Westergötland (Bautil 949):

᛬ᛅᚢᚦᚴᛁᛚ᛬ᚢᚴ᛬ᛋᚢᛁᚾ᛬ᚴᛁᚱᚦᚢ᛬ᚴᚢᛘᛚ᛬ᚦᚢᛋᛁ᛬ᛦᚠ- ᛏᛁᛦ᛬ᚭᛋᚴᚢᛏ᛬ᚼᛚᚢ᛬ᚠᛅᚦᚢᚱ᛬ᛋᛁᚾ᛬

AVÞKIL VK SVIN GIRÞV KVML ÞVSI eFTIr aSGVT HLV FAÞVR SIN GVÞAN ÞeGN.

Med Forn-Swensk orthographi:

Øþkill ok Svên gërþu kuml þøsi ëftir Ásgøt hló faþur sinn, góþan þegn.

Här nyttjas ᛦ i eFTIr och ÞeGN såsom e, uppenbart för det man ej kände ᛂ. Deremot kunde man ej skrifwa ᛋᚢᛦᚾ f. Svên, ty ê är egentligen ai, och ᛦ är blott e eller é.

1. Se Liljegrens Runlära, Cap. 6.
2. Att omljudet funnits i uttalet, förrän det betecknades, wisar bland andra formen ᚴᛁᛅᚱᛅ, ↄ: gëra, ty det inskjutna ᛁ, hwilket skall tillkännagifwa det weka eller aspirerade uttalet af G, som inträffar före e, i, ö, y, wisar, att ᚴ här warit så uttaladt; ᚴᛅᚱᛅ hade endast betecknat hårda uttalet gara, ej gjera, nära som jera.
3. Man har ock exempel på att M före T är utelemnadt, eller assimileradt, t. ex. JATALAND f. JAMTALAND.