Gösta Berlings saga/Kapitel 32
| ← Torkan |
|
Amor vincit omnia → |
BARNETS MOR
BARNET FÖDDES i en bondstuga öster om Klarälven. Barnets mor hade kommit dit och sökt tjänst en dag i början av juni. Det hade gått henne illa, hade hon sagt till husbondfolket, och hennes mor hade sedan varit så hård mot henne, att hon måste rymma hemifrån. Hon kallade sig Elisabet Karlsdotter, men hon ville inte säga varifrån hon var, ty då skulle de kanske tala om för hennes föräldrar, att hon var där, och om de funne henne, bleve hon plågad till döds, det visste hon. Hon begärde ingen lön, bara mat och tak över huvudet. Hon kunde arbeta: väva eller spinna eller sköta korna, vad de ville. Om de önskade det, kunde hon också betala för sig.
Hon hade varit slug nog att komma till gården barfota, med skorna under armen, hon hade grova händer, hon talade landets tungomål, och hon bar en bondkvinnas kläder. Hon blev trodd.
Husbonden tyckte, att hon såg klen ut, och räknade inte mycket på hennes arbetsduglighet. Men någonstans skulle väl den stackarn vara. Och så fick hon stanna.
Det var något hos henne, som gjorde, att alla på gården voro vänliga mot henne. Hon hade kommit till ett gott ställe. Människorna voro allvarliga och tystlåtna. Husmodern tyckte om henne, alltsedan hon upptäckte, att hon kunde väva dräll. De lånade en drällvävstol i prostgården, och barnets mor hade suttit vid vävstolen hela sommarn.
Det föll ingen in, att hon behövde sparas. Hon fick arbeta som en bondkvinna hela tiden. Hon tyckte också själv bäst om att arbeta. Hon var inte olycklig vidare. Livet bland bönderna behagade henne, fastän hon måste undvara alla invanda bekvämligheter. Men allt togs enkelt och lugnt där. Allas tankar vände sig kring arbetet, och dagarna gingo så jämna och enformiga, att man tog vilse om dag och trodde sig vara mitt i veckan, då söndagen kom.
En dag i slutet av augusti hade det varit brådska med havreskörden, och barnets mor hade gått ut med för att binda på åkern. Då hade hon överansträngt sig, och barnet hade blivit fött, men för tidigt. Hon hade väntat det i oktober.
Nu stod husmodern med barnet i storstugan för att värma det vid elden, ty den stackaren frös mitt i augustivärmen. Barnets mor låg i kammaren innanför och lyssnade till vad man sade om den lille. Hon kunde föreställa sig huru drängar och pigor stego fram och betraktade honom.
»En sådan liten stackare!» sade de då alltid, och sedan kom det ständigt och ofelbart:
»Stackare dig, som inte har någon far!»
De klagade just inte över barnets skrik. De voro på visst sätt övertygade om att barn måste skrika, och, allt rätt betänkt, var barnet duktigt för sin ålder. Om det bara hade haft en far, skulle allt ha varit gott och väl, syntes det.
Modern låg och hörde på och undrade. Saken tycktes henne med ens otroligt viktig. Hur skulle han komma igenom livet, den lilla stackaren?
Hon hade gjort upp sina planer förut. Hon skulle stanna i bondgården första året. Sedan skulle hon hyra sig en kammare och förtjäna sitt bröd vid vävstolen. Hon ämnade själv förtjäna nog för att föda och kläda barnet. Hennes man kunde få fortfara att tro, att hon vore honom ovärdig. Hon hade tänkt, att barnet måhända skulle bli en bättre människa genom att uppfostras av henne ensam, än om en dum och högfärdig far skulle handleda det.
Men nu, sedan barnet var fött, kunde hon inte se saken så. Nu tyckte hon, att hon hade varit självisk. »Barnet måste ha en far,» sade hon till sig själv.
Om inte den lille hade varit en så ömklig stackare, om han hade kunnat äta och sova som andra barn, om inte huvudet ständigt hade sjunkit ned åt ena axeln, och om han inte varit så nära att dö, då krampanfallen kommo, skulle inte frågan ha haft en så omätlig vikt.
Det var inte så lätt att bestämma sig, och bestämma sig måste hon göra genast. Barnet var tre dagar gammalt, och bönderna i Värmland dröja sällan längre med att föra sina barn till dopet.
Under vad namn skulle nu den lille skrivas in i kyrkboken, och vad skulle prästen vilja veta om barnets mor? Det var väl en oförrätt mot barnet att låta skriva in det som faderlöst. Om det nu bleve en svag och sjuklig man av detta barnet, hur kunde hon då stå till svars med att beröva det fördelarna av börd och rikedom?
Barnets mor hade nog märkt, att det brukar vara stor glädje och uppståndelse, när ett barn kommer till världen. Nu syntes det henne, att det måste vara tungt att leva för denne lille, som alla ömkade. Hon ville se honom sova på siden och spetsar, såsom det höves en greveson. Hon ville se honom omgiven av glädje och stolthet.
Barnets mor började också tycka, att hon begick en alltför stor oförrätt mot dess far. Hade hon rätt att behålla det för sig ensam? Det kunde hon inte ha. Ett sådant där dyrbart litet ting, vars värde inte står i människomakt att uppskatta, skulle hon ta det för egen del? Det vore väl inte rättrådigt handlat.
Men hon ville inte gärna tillbaka till sin man. Hon fruktade, att det skulle bli hennes död. Men den lille var i större fara än hon. Han kunde dö i varje stund, och han var inte döpt.
Det, som hade drivit henne hemifrån, den svåra synd, som hade bott i hennes hjärta, var borta. Hon hade nu helt visst ingen kärlek för någon annan än den lille. Det var inte någon för tung plikt att försöka skaffa honom hans rätta plats i livet.
Barnets mor lät kalla husbonden och husmodern och sade dem allt. Mannen reste till Borg för att säga greve Dohna, att hans grevinna levde, och att ett barn fanns.
Bonden kom hem sent på kvällen. Han hade inte råkat greven, ty denne var bortrest, men han hade varit hos komministern i Svartsjö och talat med honom om saken.
Så fick grevinnan veta, att hennes äktenskap var förklarat ogiltigt, och att hon inte mer hade någon man.
Komministern skrev ett vänligt brev till henne och erbjöd henne ett hem i sitt hus.
Ett brev från hennes egen far till greve Henrik, vilket måtte ha anlänt till Borg ett par dagar efter hennes flykt, sändes henne också. Det var väl just detta brev, vari den gamle hade bett greven påskynda legaliseringen, som hade anvisat greven det lättaste sättet att bli sin hustru kvitt.
Man kan tänka sig, att barnets mor greps av vrede ännu mer än av sorg, då hon hörde bondens berättelse.
Hela natten vek sömnen från hennes läger. »Barnet måste ha en far,» tänkte hon om och om igen.
Nästa morgon måste bonden för hennes räkning fara till Ekeby och hämta Gösta Berling.
Gösta gjorde den tystlåtna mannen många frågor, men fick ingenting veta. Ja, grevinnan hade varit i hans hus hela sommaren. Hon hade varit frisk och arbetat. Nu var ett barn fött. Barnet var klent, men modern skulle snart vara frisk igen.
Gösta frågade om grevinnan visste, att äktenskapet hade blivit upplöst.
Ja, hon visste det nu. Hon hade fått veta det i går.
Och så länge färden varade, hade Gösta ömsom feber och frossa.
Vad ville hon honom? Varför skickade hon efter honom?
Han tänkte på sommarlivet däruppe vid Lövens strand. Med skämt och lek och lustpartier hade de låtit dagarna gå, och under tiden hade hon arbetat och lidit.
Aldrig hade han tänkt sig möjligheten att få återse henne. Ack, om han ändå hade vågat hoppas! Han skulle då ha trätt fram inför henne som en bättre man. Vad hade han nu att skåda tillbaka på annat än de vanliga dårskaperna?
Vid åttatiden på kvällen var han framme och fördes genast in till barnets mor. Det var skumt i rummet. Han kunde knappast se henne, där hon låg. Husmodern och husbonden kommo också in.
Nu må man veta, att hon, vars vita ansikte lyste emot honom ur skymningen, alltjämt var det högsta och renaste han visste, den skönaste själ, som hade iklätt sig jordiskt stoft. Då han nu åter erfor välsignelsen av hennes närvaro, hade han velat kasta sig ned på knä och tacka henne för att hon å nyo uppenbarade sig för honom, men han var så överväldigad av rörelse, att han ingenting kunde säga eller göra.
»Kära grevinna Elisabet!» utropade han blott.
»God afton, Gösta!»
Hon räckte honom sin hand, som åter tycktes ha blivit mjuk och genomskinlig. Hon låg tyst, medan han kämpade med sin rörelse.
Barnets mor skakades inte av några häftigt uppstormande känslor, då hon såg Gösta. Det förvånade henne bara, att han tycktes fästa mesta vikten vid henne, då han väl borde begripa, att det nu endast gällde barnet.
»Gösta,» sade hon milt, »du måste nu hjälpa mig, såsom du en gång lovade. Du vet, att min man har övergivit mig, så att mitt barn inte har någon far.»
»Ja, grevinna, men detta måste ju kunna ändras. Nu, då det finns ett barn, kan man helt visst tvinga greven att legalisera äktenskapet. Var viss på att jag skall hjälpa grevinnan!»
Grevinnan smålog. »Tror du, att jag vill tvinga mig på greve Dohna?»
Blodet rusade upp i Göstas huvud. Vad önskade hon då? Vad begärde hon av honom?
»Kom hit, Gösta!» sade hon och räckte åter ut handen. »Du får inte bli ond på mig för vad jag nu säger, men jag tänkte, att du, som är, som är…»
»En avsatt präst, en dryckeskämpe, en kavaljer, Ebba Dohnas mördare, jag kan hela meritlistan…»
»Är du redan ond, Gösta?»
»Jag ville helst, att grevinnan inte sade något mer.»
Men barnets mor fortsatte:
»Det är mången, Gösta, som skulle ha velat bli din hustru för kärleks skull, men det är inte så med mig. Om jag älskade dig, skulle jag inte våga tala så, som jag nu talar. För min egen del skulle jag inte vilja be om sådant, Gösta, men, ser du, för barnets skull kan jag göra det. Du förstår säkert redan vad jag ämnar be dig om. Det är nog en stor förnedring för dig, eftersom jag är en ogift kvinna, som har ett barn. Jag tänkte inte på att du skulle vilja göra det, därför att du är sämre än andra, fast jo! jag tänkte också på det. Men mest tänkte jag på att du kunde vilja göra det, därför att du är god, Gösta, därför att du är en hjälte och kan uppoffra dig. Men det är kanske för mycket begärt. Sådant är måhända omöjligt för en man. Om du föraktar mig för mycket, om det är dig för motbjudande att nämnas som far för en annans barn, så säg det bara! Jag skall inte bli ond. Jag förstår nog, att detta är för mycket begärt, men barnet är så sjukt, Gösta. Det är så grymt, att man vid hans dop inte skall kunna nämna namnet på hans mors man.»
Han, som hörde på henne, erfor samma känsla, som då han den där vårdagen måste sätta henne i land och överlämna henne åt sitt öde. Nu måste han hjälpa henne att förstöra hennes framtid, hela hennes framtid. Han, som älskade henne, måste göra det.
»Jag gör allt, vad grevinnan vill,» sade han.
Nästa dag talade han med prosten i Bro, ty Bro är moderförsamling till Svartsjö, och där måste lysningar uttagas.
Den goda, gamla prosten blev rörd över hans historia och lovade att ta allt ansvaret för giftoman och dylikt på sig.
»Ja,» sade han, »du måste hjälpa henne, Gösta, det måste du. Hon kunde bli vansinnig eljest. Hon tror sig ha skadat barnet därmed, att hon har berövat det dess ställning i livet. Hon har ett ytterst ömtåligt samvete, den kvinnan.»
»Men jag vet, att jag skall göra henne olycklig,» utbrast Gösta.
»Det får du sannerligen inte göra, Gösta. Du får bli en sansad man nu, med hustru och barn att sörja för.»
Emellertid skulle prosten fara ned till Svartsjö och tala med både komministern och lagmannen. Slutet på allt blev, att nästa söndag, den första september, lysning avkunnades i Svartsjö mellan Gösta Berling och Elisabet von Thurn.
Så blev barnets mor med den största försiktighet förd till Ekeby, och där döptes barnet.
Prosten talade då med henne och sade henne, att hon ännu kunde återta sitt beslut att gifta sig med en sådan man som Gösta Berling. Hon borde ju skriva till sin far först.
»Jag kan inte ångra mig,» sade hon. »Tänk om mitt barn skulle dö, innan det har fått en far!»
Då tredje lysningsdagen kom, hade barnets mor redan flera dagar varit frisk och uppe. På eftermiddagen kom prosten till Ekeby och vigde henne vid Gösta Berling. Men det var ingen, som tänkte på att detta var ett bröllop. Inga gäster voro bjudna. Man skaffade blott barnet en far, ingenting annat.
Barnets mor strålade i en stilla glädje, som om hon hade nått ett stort mål i livet. Brudgummen var bedrövad. Han tänkte på hur hon kastade bort sin framtid i ett äktenskap med honom. Han märkte med förfäran hur han egentligen knappast fanns till för henne. Alla hennes tankar voro hos barnet.
Ett par dagar efteråt hade fadern och modern sorg. Barnet hade dött under ett krampanfall.
Det föreföll mången, som om barnets mor inte sörjde så häftigt och så djupt, som man hade väntat. Det låg en glans av triumf över henne. Det var, som om hon jublade över att hon hade fått kasta bort hela sin framtid för barnets skull. Då den lille kom upp till änglarna, skulle han dock minnas, att han på jorden hade haft en mor, som hade älskat honom.
Allt detta försiggick stilla och obemärkt. Då det lystes för Gösta Berling och Elisabet von Thurn nere i Svartsjö, visste de flesta inte ens vem bruden var. Prästerna och herrskaperna, som nog kände till saken, talade föga om den. Det var, som om de hade fruktat, att någon, som hade förlorat tron på samvetets makt, skulle illa uttyda den unga kvinnans handlingssätt. Man var så rädd, så rädd för att någon skulle komma och säga: »Se där, det var ändå så, att hon inte hade kunnat övervinna sin kärlek till Gösta! Nu har hon gift sig med honom under en skenfager förevändning.» Ack, de gamla voro alltjämt så rädda om den unga kvinnan. Aldrig kunde de tåla, att man om henne sade något ont. De ville knappast medge, att hon hade syndat. De ville inte se, att någon skuld fläckade denna själ, som var så rädd för det onda.
En annan stor händelse inträffade just då, som också gjorde, att Göstas giftermål blev föga omtalat.
Det hände sig, att major Samzelius träffades av en olycka. Han hade blivit allt mer och mer underlig och människoskygg. Han hade mest umgänge med djur och hade samlat sig en hel liten djurgård nere på Sjö.
Farlig var han också, ty han hade ständigt sin laddade bössa på sig och avlossade den gång på gång utan att ge alltför noga akt på vart han siktade. En dag blev han biten av en tam björn, som han hade skjutit på utan att vilja det. Det sårade djuret störtade sig på honom, där han stod tätt utanför gallret, och lyckades ge honom ett väldigt bett i armen. Djuret bröt sig därpå ut och löpte till skogs.
Majoren blev sängliggande och dog av detta sår, men inte förrän strax före jul. Hade majorskan vetat om, att han låg sjuk, hade hon kunnat återtaga väldet över Ekeby. Men kavaljererna visste nog, att hon inte skulle komma, förrän deras år var ute.