Gamla kort/Ungdomsideal

←  Tre förlofningskort

Gamla kort, bilder ur verkligheten av Claës Lundin Ungdomsideal

Romantik och bankaktier  →

Ungdomsideal.

På den tiden då De la Croix’ kafé på Norrbro var ett mycket fint, af ett stort antal personer, till och med ur Stockholms »beau monde», besökt förfriskningsställe, men då ej häller en och annan hvad man brukar kalla »afsigkommen figur» tvekade att dit inträda, syntes där hvarje eftermiddag en äldre, tarfligt, att ej säga fattigt klädd man, som helt tyst slog sig ned i hörnet utanför schackrummet och vid en kopp kaffe började läsa in- och utländska tidningar, hvilket han fortsatte med mycken grundlighet ända till dess kafét skulle stängas.

Han tycktes vara omkring sextio år, hade ett ganska välbildadt, men ej blott af ålder utan äfven, som det tycktes, af bekymmer illa medfaret hufvud med infallna kinder och många skrynklor. Han gick lutad och hade blicken fäst vid marken. Slog han någon gång upp ögonen, var det vanligtvis blott för att låta blickarne skyggt irra omkring.

Hos De la Croix var han känd sedan många år, men det var likväl icke månge af de vanlige gästerne som visste hvad han hette. »Gubben i vrån», kallades han af de yngre kunderne, hvilke ej sällan förtörnades öfver den grundlighet med hvilken han genomläste tidningarna och på det sättet hindrade andre nyhetslystne att tillfredsställa sin vetgirighet. I det afseendet täflade han framgångsrikt med »assessorn», en annan gammal man af stamgästerne, känd för den orimligt långa tid han behöfde för att läsa igenom Aftonbladet.

»Gubben i vrån» tilltalades af uppassarne och flickorna vid skänken med titel »magister», och ville man fråga »baron», ett af Stockholms original, hvilken vid den tiden ständigt träffades hos De la Croix och med sitt prat oupphörligt störde de öfrige gästerne, erhöll man den upplysningen, att den gamle hette Silfverspets med förnamnet Ture, och på köpet fick man hela hans slägtregister på både fädernet och mödernet.

»Hvad har han för sig?» sporde man kanske.

»Å, just ingenting.»

Fullkomligt som »baron» själf, men skilnaden var dock den, att den senare vid den tiden ännu var en man i sina bästa år och likväl aldrig hade uträttat något, under det magister Silfverspets i många år fört ett ganska verksamt lif, äfven om detta glömts af gästerne på De la Croix’ kafé och om det icke väckt något deltagande hos »baron».

Jag satt en afton och väntade på Aftonbladet som lästes af »gubben i vrån» och jag var angelägen om att »assessorn» icke skulle före mig få fatt i det, ty då kunde jag taga farväl af bladet för den kvällen. »Baron» förde ett högljudt, halffånigt tal, på hvilket ingen gaf akt.

»Herrn väntar på bladet, tror jag,» sade gubben slutligen och räckte mig det med darrande hand. »Tror herrn, att det står något i det?»

»Ja, det hoppas jag, efter som magistern så länge hållit på att läsa det.»

»Herre, jag läser tidningarne bara för att öfvertyga mig om, att de fortfarande prata tok, aldeles som baron där, och att de ingenting veta och ingenting bry sig om att veta.»

”Det är en tröstlös åsigt om tidningsväsendet.”

”Men en fullkomligt riktig. Jag har reda på den saken . . . Garçon, tag hit Börsen-Halle!”

Månge aftnar bytte magistern och jag ut tidningar samt ett och annat ord, men därvid stannade bekantskapen också ända till en dag, då ”baron” fört ett högljuddare och nästan mera än vanligt fånigt pratande till höger och vänster, hvaröfver magistern klagade, hvilket åter gaf anledning till en ganska liflig ordstrid mellan de båda herrarne till de öfrige gästernes synnerliga munterhet. Man hade aldrig trott, ”att gubben i vrån” kunde brusa upp på det sättet.

Han var dock den förste som tystnade. Utan att vidare se på sin motståndare, tog han sin hatt och lemnade kafét flere timmar före den vanliga tiden. Jag var redan förut på väg att bryta upp och hade uppehållits endast af nyfikenhet att höra på grälet. I dörren stötte jag samman med den vredgade magistern. Vi följdes fram åt Gustaf Adolfs torg. Den gamle mannen teg och gick och stirrade som vanligt på marken, under det jag sökte få ett samtal i gång. Mina bemödanden lyckades slutligen, och magistern vardt meddelsammare än jag vågat hoppas.

”Eftermiddagen är till spillo gifven,” sade han, när vi hunnit till hans port.

Han bodde vid Drottninggatan i ett af de riktigt aristokratiska husen hvilka på 1850-talet voro flera än nu, då nämnda gata snart icke är annat än en storartad modebasar.

Klockan var åtta på aftonen, men likväl fann magistern, att ”eftermiddagen vore till spillo gifven”.

Han frågade, om jag ville stiga upp till honom för att röka en cigarr och prata en stund.

”Herrn tyckes mig vara en ganska språksam ungdom”, sade han helt oförbehållsamt, och jag tog icke illa upp hans fria sätt att uttrycka sig. Jag tyckte tvärt om, att det skulle vara ganska roligt att se huru ”gubben i vrån” kunde hafva det i sitt hem samt kanske få höra något närmare om hans föregående öden. Hvad ”baron” vid ett par tillfällen därom förtäljt, tycktes ej vara synnerligt trovärdigt, men hade likväl retat min nyfikenhet.

Han bodde fyra trappor upp i ett litet och föga väl möbleradt rum hvilket just icke tycktes mycket öfverensstämma med det aristokratiska huset.

”Jag kan väl inte bo vid en bakgata,” sade magistern; ”det är för otäckt.”

Han var fattig, det kunde nog synas, och jag hade ansett honom höra till de ”afsigkomna figurer” hvilka brukade visa sig hos De la Croix; men det kunde ock märkas, att han vore stolt och icke just ville låtsa om sin fattigdom.

Efter att hafva bjudit mig på en ganska god cigarr och bedt mig taga plats, slog han sig själf ned midt framför mig och visade sig snart lika språksam som han förut varit fåordig.

Först klockan tolf på natten bröt jag upp. Tiden hade gått mycket fort, tyckte jag. Magistern och jag hade afhandlat en hel mängd frågor. I några voro vi fullkomligt ense, i andra af ganska olika åsigter, men alla gåfvo anledning till mycket pratande hit och dit.

När vi åter träffades hos De la Croix, var magistern lika fåordig som förut, läste tidningarne med samma grundlighet och snäste fortfarande af ”baronen”, då dennes tokprat vardt alt för besvärligt. Men jag följde honom hem flera gånger, och då togo vi åter upp våra samtalsämnen från den förste aftonen eller inläto oss på nya, men af samma allvarliga art.

Stundom tystnade den gamle midt i en mening, stirrade dystert framför sig och gaf ej mer akt på min närvaro. När han återvände från sådana utflygter till några af endast honom kända orter på tankens område, mumlade han vanligtvis:

»Alt samman är bara elände. Hvad tjänar det till, att vi sitta här och göra upp teorier? Sådant där borde jag väl hafva växt ifrån. Verlden blir sannerligen icke annorlunda än hon är. Tro mig. Herrn är ung och ser lifvet i rosenrödt, men det kommer nog en tid, då herrn skall se det i askgrått.»

Sådana yttranden gjorde på mig ett obehagligt intryck.

»Ja, ja, man kan nog lefva i alla fall,» återtog magistern, liksom tröstande. ”Men ett skall herrn dock komma i håg: blif aldrig otrogen sina ungdomsideal! Håller man fast vid dem i alla skiften, så kan man ej blifva fullt olycklig, äfven om verlden visar sig aldrig så lumpen.”

Jag teg och föll i tankar, men rycktes åter från dem, då jag hörde magistern med ett ganska obehagligt skratt utropa:

”Det är kostligt. Här sitter jag och ger förmaningar åt herrn, fastän jag vet, att herrn aldrig kommer att draga minsta nytta af dem . . . Herrn lär väl ej mer än jag och alla andra komma att visa någon trohet mot sin ungdoms idealer. Det gör ingen människa.”

»Verlden går framåt,» sade jag. »Man kan ändra åsigter. Hvad man tänker och tror i ungdomen synes kanske mycket otillfredsställande under mognare år.»

»Snack!» invände magistern. »Hvad man tänker och tror i ungdomen är just det rätta och bestående. Går män från det, sker sådant endast af yttre omständigheters inverkan, och sådant borde aldrig hafva något inflytande på våra åsigter . . . Men varningar tjäna till intet.»

»Tror magistern då, att ungdomen alltid ser riktigast in i förhållandena?»

Ja, det trodde han i allmänhet.

»Då är människan oförvillad af lifvets alla små biafsigter,» förklarade magistern.

»Nog vet jag,» tillade han, »att de så kallade praktiske inte äro af den åsigten, men det är just de praktiske som fördärfva alt med sin förbannade verldsklokhet. Det är de som döfva rättskänslan och sätta tvångströja på samvetet.»

Hvad skulle jag säga? Jag var ung och kunde ej annat än känna mig smickrad af den vigt som magistern tillade ungdomen. Jag tog mod till mig och bad honom förtälja sina lefnadsöden.

——————

Ture Silfverspets var af en gammal adlig ätt. Hans far hade tillhört motståndsflocken på riddarhuset under Gustaf den tredjes tid och varit en af de adelsmän som stredo mot kungamaktens utvidgande samt därför inbillade sig vara mycket frisinnade. Den gamle Gabriel Silfverspets var hvad man kallar en inbiten aristokrat som djupt föraktade de ofrälse stånden, men hade många vackra frihetsord på tungan och äfven själf trodde på dem, när fråga var om att sätta sig mot kungaväldet. Af den orsaken hade han också svärmat för den franska revolutionen, till och med efter Ludvig den sextondes afrättning.

Då Ture kom till något själfmedvetande, var man redan långt inne i Gustaf den fjärde Adolfs regering, och han hörde hvarje dag sin far fördömma enväldet samt för öfrigt alt hvad furstemakt hette. Den unge ädlingen fick redan som gosse insupa »kärlek till friheten», såsom fadern kallade motståndet mot kungligheten, men de ofrälse gossarne, hans jemnårige, tillätos icke leka med honom, emedan, sade Silfverspets d. ä., det blott kunde gifva Ture »simpla vanor».

Hvad människovärde ville säga fick Ture icke lära i föräldrahemmet. Hans mor var af ännu förnämare börd än fadern och delade dennes åsigter i alt som angick de ofrälse klasserne. Man hade kanske inom flertalet af de adliga husen ej hunnit längre i början af vårt århundrade, oaktadt den vägbrytande franska revolutionen, för hvilken mången svensk adelsman yttrade så mycken medkänsla.

Men då kom en ung magister som lärare i det Silfverspetska huset. Den unge läraren var fyld af det nya tidehvarfvets uppspirande anda, den som i Sverige ännu då visade blott ringa kraft bland det äldre slägtet, men likväl fattat en god del af den bildade ungdomen. Läraren var också en ärlig och oförskräckt natur hvilken aldrig stack under stolen med sina åsigter. Den gamle Silfverspets och hans förnäma fru fasade och voro flera gånger frestade att drifva den djärfve ynglingen ur huset, men de kunde ej blunda för hans ovanliga kunskaper, stora förmåga att undervisa och många andra goda och älskvärda egenskaper. Ture hade så innerligen fäst sig vid läraren, att han förklarade sig vilja genast rymma från hemmet, i fall man toge hans käre magister från honom. Under sådana omständigheter uppsköto makarna Silfverspets tid från tid att skilja läraren från hans tjänst, ehuru deras farhågor för hans inflytande på Ture voro i ständig tillväxt.

Detta inflytande var ock ganska stort. Under det Ture inhemtade goda kunskaper, lärde han sig också, att menniskovärdet icke mätes efter rangrullan eller efter skattesedeln. Han fick redan vid mycket unga år en vidsträckt syn öfver lifvet och fann, att menniskorna äro bundna af en mängd afvita och ofta skadliga fördomar, hvilka man ej blott bör undfly, utan äfven aflägsna eller en gång för alla förgöra.

Så utrustad kom han till högskolan. Han skulle då studera på egen hand, och lärarens inflytande på Ture vore för alltid aflägsnadt, trodde den unge mannens föräldrar. Detta inflytande fortfor likväl, och Ture Silfverspets gjorde sig snart känd som en yngling med mycket frisinnade åsigter i alt. Han väckte till och med uppseende för den öppenhet hvarmed han lade dessa åsigter i dagen.

Professorerne funno honom ej sällan alt för djärf och beklagade ofta, att en ung adelsman skulle hafva så »förflugna idéer». Studenterne eldades af hans tal vid flera offentliga sammankomster och satte i allmänhet stort värde på honom. Blott en och annan som ville ställa sig in hos professorerne förnekade honom och uttryckte sin fasa öfver de »samhällsomstörtande lärorna.»

»Det kan aldrig gå väl för Silfverspets,» sade de. »Han blir bestämdt kuggad i flera ämnen till kandidaten!»

Men Silfverspets vardt ingalunda kuggad: han tog tvärt om en mycket vacker filosofie kandidat-examen, och det efter blott få års vistelse vid högskolan. Flertalet af studenterne fröjdade sig åt den omtyckte kandidatens framgång.

Nu skulle den unge magistern börja sin egentliga lifsverksamhet. Den gamle »frisinnade anti-gustavianen» hade med växande bekymmer sett sin sons framsteg i den »fördömda tidsandan,» såsom han brukade uttrycka sig, men döden skonade både Gabriel Silfverspets och hans maka från sorgen att se sonen gå ännu längre.

Tures fordne lärare hade också lemnat det jordiska, och det redan vid tämligen unga år samt till lärjungens stora sorg. Den unge magistern stod således ensam i verlden.

»Nej, jag är inte ensam,» sade han. »Jag har hela människoslägtet att älska och att arbeta för, och i främsta rummet har jag fäderneslandet.»

Store voro hans planer, och han kände en brinnande lust att utföra dem. Med den akademiska grad han förvärfvat kunde han vända sig till många olika verksamhetsfält. Han ville dock icke binda sig i statens tjänst. Hans kärlek till oberoende satte sig däremot. Ännu mindre kunde det komma i fråga att tillbjuda kyrkan sina krafter. Åt kyrkan ville han tvärt om måtta några väldiga hugg. Han önskade att gagna som skriftställare och som politisk person. Redan som student hade han väckt uppseende för en ovanlig förmåga att hålla tal, och den förmågan skulle tjäna hans afsigter i det offentliga.

Det dröjde ej länge förr än Ture Silfverspets hade intagit sin plats på riddarhusets bänkar.

»Men stämmer det öfver ens med dina politiska åsigter?» sporde honom en gammal kamrat. »Du har ju många gånger uttalat dig mot adelns själfskrifvenhet som folkombud?»

Det medgaf den unge ledamoten af riddarhuset, men han måste nytja tillfället för att komma med i riksdagen, förklarade han.

»Du gör således medgifvanden och viker från dina egna åsigter?»

»Aldrig i det stora!» utropade Silfverspets med mycken värme.

Det gjorde han ej heller. Han begagnade första tillfälle för att hålla ett dundrande tal i en fråga, där han hade nästan hela riddarhuset emot sig. Men man tog det icke så noga med en ung, hetlefrad och oerfaren man hvilken naturligtvis ville väcka uppseende. Man ansåg det icke löna mödan att motsäga honom. Till hvad skulle det tjäna? Frågans öde vore ju tillräckligt tryggadt. Man smålog helt välvilligt och öfverseende.

Detta gjorde den unge vältalaren missmodig. Han hade önskat en skarp strid och för en sådan var han rustad, af en sådan hade han väntat sig stora fördelar. Nu log man endast och visade sig höfligt undfallande, till och med ursäktande. Det tycktes icke vara någon enda af alla de månge motståndarne som tagit illa upp hans ganska häftiga tal.

»Odrägligt!» sade Silfverspets för sig själf, när han den dagen lemnade riddarhuset.

»Vill magistern vara med om en liten tillställning som vi ha på Franska värdshuset i eftermiddag?» tillfrågades han helt vänligt af en gammal riddarhusledamot, en af landets stormän, hvilken Silfverspets viste hafva haft största anledning att förarga sig öfver hvarje motstånd mot den fråga som nyss afgjorts.

Silfverspets ämnade svara med ett kort nej, men den gamle grefven såg ganska välvillig ut och upprepade sin fråga på ett högst inbjudande sätt.

»Jag måste visa, att jag inte fruktar deras sällskap,» tänkte Silfverspets, tackade förbindligast och infann sig på Franska värdshuset, där han råkade riddarhusledamöter af olika åsigter, men märkte dock, att de fleste tillhörde det gamla konservativa lägret, följaktligen hans värste motståndare. I ett sådant sällskap fordrade höfligheten, att man icke uttalade åsigter som kunde väcka förargelse hos flertalet.

»Nå ja, jag tillhör inte något parti,» tänkte den unge framtidsmannen. »Jag måste kunna umgås med alla.»

Och han umgicks med dem, ej blott den aftonen, utan under hela riksdagen, men han fortfor att tala och rösta i framåtskridandets anda. Man tycktes dock icke gifva mycken akt på honom.

»Han är så ung,» hette det.

»Jag som tillhör de mest frisinnade och längst framryckta åsigter,» kom han en gång att i ett samtal yttra till en annan riksdagsman.

»Gör magistern det?» frågade den andre som det tycktes på fullt allvar.

Då Silfverspets uttryckte sin förvåning öfver att sådant kunde sättas i fråga, förklarade den andre, att man visserligen hört honom hålla några mycket eldfängda tal i rent demokratiskt syfte, men detta vore ju icke så underligt hos en helt ung man hvilken nog snart skulle komma på andra tankar.

»Aldrig!» bedyrade Silfverspets.

»Är det verkligen på det sättet,» inföll kamraten, »så beklagar jag magistern, ty då kommer magistern också att aldrig uträtta något. Vill man vinna något för sig själf eller sin sak, får man inte köra hufvudet i väggen. Det gör aldrig en verklig politiker.»

Silfverspets gick och tänkte på de orden, och ju mera han funderade, dess mera började han inse, att han kanske borde ändra fälttågsplan.

»Men mina ideal varder jag aldrig otrogen!» utropade han.

Fälttågsplanen ändrades alt mera. Den nye riksdagstalaren vardt alt spakare i sina yttranden och var kanske till och med ej alldeles omedgörlig i omröstningarna.

»Jag är en verklig politiker,» sade han för sig själf.

»En verklig politiker går inte ensam,» sade någon af de framstående riksdagsmännen till honom. »Hvad skulle han då kunna uträtta? Man måste sluta sig till ett parti. Det är endast med och genom partiet man kan känna sig stark.»

Efter någon tid tillhörde Silfverspets ett af partien. Det var naturligtvis det som kallades det liberala. Men huru långt var icke detta parti från den nye medlemmens ungdomsideal!

»Jag är verklig politiker,» sade Silfverspets, »och vill begagna mig af partiet. Det är inte partiet som skall draga nytta af mig, utan jag af det.»

Och så följde han partiet i vått och tort, i tunt och tjockt, såsom en utanför stående åskådare uttryckte sig.

Han fortfor att vara sina åsigter trogen. Icke ett enda ögonblick föll det honom in att ändra mening i någon fråga. Om han verkligen någon gång röstade för en åsigt, en mindre vigtig naturligtvis, hvilken ej var hans egen, var det för att han måste följa partiets fana och emedan han trodde sig därigenom så mycket säkrare få partiet i sina händer.

»Så handlar en politiker, en fullt praktisk man,» sade han till sine förtrogne.

Silfverspets saknade icke tillbud, till och med ganska lysande, för att öfvergifva det parti som kallades det liberala och öfvergå till stillaståendets, men han stod manligen mot frestelsen, och däröfver var han själf ganska stolt.

Den lilla förmögenhet han ärft var i det närmaste förtärd, men han afvisade hvarje lockelse med ämbeten som kunde lemna god inkomst. Slutligen måste han dock tänka på att skaffa sig någon säker arbetsförtjänst. Han hade redan skrifvit ett och annat som mottagits med bifall, men just icke lemnat någon inkomst.

»Jag vill ge ut en tidning,» sade han. »Det är endast i en egen tidning som jag kan fritt röra mig och oberoende verka för mina åsigter.»

Han fick tidningen till stånd, men i henne kunde han naturligtvis icke skrifva något som ej i alt stämde öfver ens med afsigterna hos det parti han tillhörde. Ej häller kunde han neka sina partivänner att lemna uppsatser till bladet, äfven om dessa ej riktigt gillades af honom.

Silfverspets var således i sin tidning lika litet oberoende som i sin riksdagsmannaverksamhet. Men han var en praktisk man, en verklig politiker. Ännu hade han ej kunnat genomdrifva en enda af de åsigter för hvilka han svärmat i ungdomen och hvilka han fortfarande hyste på botten af sitt för människorätt och människovärde ständigt varmt klappande hjärta. Men hvad skulle han göra? Han måste afbida tjänlig tidpunkt. Han måste själf skaffa sig större makt.

Den tidpunkten tycktes också komma. Efter några år vardt han en af ledarne för det parti han tillhörde. Partiet var visserligen icke helt och hållet det samma som då Silfverspets först svurit dess fana. Genom »omständigheterna,» de i politiken ständigt oundvikliga, men också ständigt oberäkneliga omständigheterna, hade partiet skjutit betydligt öfver till en annan sida och stod nu i mycket på stillaståendets, att icke säga tillbakagåendets ståndpunkt.

»Det kan se så ut,» sade Silfverspets, »men jag vet, huru det i själfva verket förhåller sig. Vi äro fortfarande lika liberale som förr, äfven om vi ha skenet mot oss.»

Han trodde verkligen så. Partiet hade ej häller »gått öfver», lika litet som han själf var någon öfverlöpare.

Nu var han, som sagdt, en af partiets ledare, men nu kände han sig ännu mer bunden än förr. En praktisk man, som han var, kunde ej göra något som strede mot partiets syften för tillfället, ty då skulle han ju blott störta sig själf och kanske dess utom väcka misstankar mot hela partiet. Nej, man måste vara politisk.

Silfverspets var småningom vorden så politisk, att han både som partiledare och tidningsutgifvare talade, skref och handlade i fullkomlig motsats till hvad han i ungdomen heligt svurit sig själf att uträtta. Och likväl var han visst icke någon förrädare, ej häller någon lycksökare. Han hade aldrig låtit muta sig, aldrig låtit förleda sig af nådens solsken eller af maktens hotelser. Det var blott »omständigheterna» som inverkade på den »praktiske mannen», på den »verklige politikern».

Då han i en och annan radikal tidning angreps för de åsigter han nu förfäktade, svarade han i sitt blad med mycken öfverlägsenhet och var själf i god tro på sin oföränderlighet.

På kärlek hade han icke haft tid att tänka, men en dag märkte han, till sin egen öfverraskning, att han älskade en ung, intagande flicka, med hvilken han under ett par år ofta sammanträffat i sällskapslifvet. Hulda Adeling var dotter till en flera år förut afliden ämbetsman, och hennes mor hade, oaktadt sina små medel, lyckats gifva henne en god uppfostran, det vill säga som man brukar bestå flickor och som anses för dem tillräcklig. Mor och dotter voro gärna sedda i sällskapsverlden. Hulda var ett par och tjugu år, såg bra ut och vann allas hjärtan, men ingen tycktes hafva tänkt på henne såsom hustru förr än Ture Silfverspets fick sina ögon i det afseendet öppnade och friade till henne.

Han fick ja. Hulda hade långt förut i tysthet tänkt på honom, ehuru hon icke vågat hoppas, att han skulle uppmärksamma henne. Nu tillstod hon otvunget sin kärlek, och de förlofvade voro bägge de lyckligaste människor, åt minstone i sitt eget tycke.

Men många i »societeten» skakade på hufvudet och menade, att nog kunde Ture Silfverspets hafva gjort ett mera lysande parti. Det var också hvad en af hans politiske vänner sade honom.

»Jag anser mig böra tala öppet med dig,» yttrade den politiske vännen. »Vårt parti behöfver alt stöd som det kan skaffa sig. Jag vill visst inte lägga mig i dina enskilda affärer och minst i dina hjärteförhållanden, men vore jag i ditt ställe, skulle jag väl söka en förbindelse äfven i det afseendet som vore nyttigare för vårt parti. En verklig politiker måste se sakerna i stort. Partiet är hårdt ansatt på alla sidor och behöfver bundsförvandter bland de inflytelserika i landet. Det är hvad jag tänkt på vid mitt giftermål och hvad hvar och en af partiet borde komma ihåg.»

Silfverspets brusade upp och snäste tämligen omildt af den politiske vännen. Denne mumlade något om otacksamhet och obegriplig blindhet samt mera dylikt hvilket gaf Hulda Adelings fästman åtskilligt att tänka på.

Efter några veckor var förlofningen uppslagen. Hulda sörjde djupt, men ville icke stå i vägen för Tures lycka. Han hade själf sagt henne, att det gälde icke hans, utan en stor saks fördelar och att han måste tysta hjärtats röst.

»Inför något så högt och vigtigt får ett stackars kvinnohjärta inte tagas med i räkningen,» sade Hulda snyftande till sin mor hvilken icke kunde förlåta Silfverspets den kalla grymhet hvarmed han uppoffrat den älskande flickan. Denna tog likväl hans försvar och ville icke tillåta, att någon talade illa om honom.

Själf kände han sig olycklig, men ansåg sig icke kunna handla annorlunda, och kort tid därefter var han å nyo färdig att fria, den gången till en både rik och förnäm flicka, dotter till en gammal storman med mycket inflytande.

Agda Örnkrona var en stolt skönhet, men en flicka med ej blott gamla anor och gammal rikedom, utan också mindre vanliga kunskaper och ett skarpt förstånd. Alla böjde sig för henne, och ville hon använda sitt inflytande, kunde hon uträtta ganska mycket.

Silfverspets insåg, att det ej skulle varda lätt att vinna den stolta Agda, men själfva svårigheterna lifvade honom. Han måste hafva något som helt och hållet upptoge hans tankar, så vidt han icke skulle duka under, ty kärleken till Hulda brann i honom ännu lika häftigt. Han var fortfarande kär, men då politiken fordrade, att han gifte sig med en annan än föremålet för den kärleken, så ansträngde han alla sina krafter för att uppfylla politikens fordringar. Hans besök i det Örnkronska huset vordo alt tätare, hans uppmärksamhet mot fröken Agda alt ifrigare och hans samtal med hennes far alt mer afsedda för det »stora ändamålet».

Grefve Örnkrona tillhörde icke det parti som leddes af Silfverspets och ännu mera ledde denne, men partiet hoppades att genom Silfverspets vinna den gamle stormannen, hvars dotter var känd för att hysa mycket själfständiga och ingalunda odeladt aristokratiska åsigter. Grefven hade ingenting emot Silfverspets, utan satte till och med ganska mycket värde på dennes kunskaper och politiska takt, men han hade icke tänkt på honom såsom måg, ty skilnaden mellan grefvens högförnäma familj och den Silfverspetska slägten vore, om icke oöfverstiglig, dock ganska stor. Att Silfverspets skulle fria till hans dotter endast för att främja några partiärenden, kunde han i sin högsinthet icke föreställa sig. Agda hade ej häller tänkt något dit åt.

Grefvinnan Örnkrona var död redan för många år sedan, och grefvens hus förestods af hans syster, gamla fröken Örnkrona, ett mycket heligt fruntimmer som hvarje är skänkte stora summor till missionsverket och med egna händer sydde och stickade anständiga klädespersedlar åt de små nakne vildarne på Söderhafsöarna, under det hon aldrig kom att tänka på, det torparebarnen på grefvens gods ofta voro, om icke lika nakne som de små vildarne, likväl skylda af endast trasor.

Mellan fröken faster och fröken brorsdotter var sämjan just icke ständigt så stark. Agda visade sin gamla fränka all möjlig aktning, men sedan hon kommit till fullt själlmedvetande, hade hon blott få gånger följt henne på bönesammankomster och missionsmötena, och efter hvarje gång ganska oförbehållsamt uttalat sin åsigt om det skefva i hela den s. k. fromma verksamheten.

Gamla fröken förskräcktes öfver Agdas ogudaktighet och bad pastor Ovander, en lika uppriktig som djupt enfaldig själasörjare, gifva den »själfsvåldiga flickan» några riktigt gripande förmaningar. Agda hörde med mycket saktmod på dessa förmaningar, men började därefter med gudsmannen ett samtal som så fullständigt förbryllade denne, att han slutligen satt alldeles svarslös.

»Med den unga fröken förmår jag ingenting,» måste pastorn erkänna för gamla fröken Örnkrona, och denna fasade öfver brorsdotterns förskräckliga syndasäkerhet.

Ett nytt försök som på gamla frökens tillställning utfördes af en skarpare själasörjare, »guds flammande svärd,» som de trogne kallade honom, aflopp lika olyckligt, och gamla frökens egna upprepade förmaningar hade lika liten framgång.

»Agda är förtappad!» suckade fastern, men öfvergaf likväl icke hoppet att en gång kunna öppna den unga flickans ögon för det »himmelska ljuset.»

Grefve Örnkrona bekymrade sig ej mycket om systerns fromma sträfvanden och skrattade inom sig själf åt de misslyckade försöken att omvända dottern.

»Agda är så gammal, att hon får sköta sig själf,» sade han till sin syster, då denna påkallade hans hjälp.

»Också han är ett verldens förstockade barn,» utropade Agdas faster, stickade ännu ifrigare på ullstrumporna åt de unge vildarne på Söderhafsöarna och sprang från den ena heliga sammankomsten till den andra.

Silfverspets kände icke till dessa husliga förhållanden. Han ansåg sig behöfva ett stöd inom den grefliga familjen för att lyckas i sina afsigter på Agdas hand och innan han vågade vända sig till Agda själf samt hos hennes fader tala om giftermål.

»Jag måste vinna den gamla frökens bevågenhet,» tänkte han, och plötsligt såg man honom på bönesammankomsterna och de många konventiklar i hvilka han var säker att träffa Agdas faster.

Magister Silfverspets är en from och rättänkande man,» sade den gamla fröken med stor tillfredsställelse. »Pastor Ovander tycker mycket om honom.»

»Hm, hm!» mumlade grefve Örnkrona, men yttrade sig icke öfver Silfverspets plötsliga fromhet.

Agda sade ej häller något, men det tycktes liksom hon haft ett ömkande småleende för hvarje fasterns loford öfver Silfverspets, den fromme mannen, den i herranom starke.

För hvarje dag steg han i den gamla frökens gunst. Grefven var oföränderligt lika vänlig, om det ock kunde hända, att han med mera forskande blickar betraktade Silfverspets, något som ej kunde undgå denne, men af honom tolkades såsom ett tecken, att nu vore tiden inne att förklara sig.

Han vände sig först i hemlighet till den gamla fröken. Hon uttryckte genast sin stora glädje och yttrade utan förbehåll, att gud i sin allvisa godhet utan tvifvel utsett Silfverspets att varda den som skulle omvända Agda och vinna henne för den heliga saken.

»Få vi blott henne i vår församling,» utropade den gamla, »så skall mycket uträttas! Det är sådana naturer som måste besegras och dragas på vår sida. Magistern skall varda redskapet. Genom er vinna vi Agda, genom henne många af dem som ännu äro tveksamma, och slutligen skola vi varda de som makten hafva.»

Hon sade ingenting till Agda den dagen, ej häller till sin bror, men hon omfamnade Silfverspets och sprang därefter genast till pastor Ovander och till »guds flammande svärd», och på aftonen hade de »äldsta» en särskild sammankomst under stor glädje och gamman, där lysande förhoppningar framdrogos och starka planer smiddes för att på fullt allvar varda de maktägande i samhället.

Silfverspets smålog för sig själf öfver att hafva lyckats »tjusa» gamla faster.

»Alt är på det mest praktiska sätt förberedt,» tänkte han.

Ett redskap, hade gamla fröken sagt. Silfverspets klara hufvud var visserligen icke så omtöcknadt af politikens fina dimmor, att det ordet icke slagit honom och nu låge på botten och oroade hans tankar; men han handlade ju endast som en »verklig politiker». Icke bekymrade han sig om de heligas samfund. Han ville blott främja sina och sitt partis syften. Från allt annat skulle kan nog frigöra sig, när tiden därtill vore inne.

Dagen efter sitt samtal med Agdas faster gick han till grefven själf. Utan många omsvep framstälde han sitt ärende och anhöll om fröken Agdas hand.

Grefven visade icke någon öfverraskning, men nog kunde man se, att frieriet icke behagade honom.

Efter några ögonblicks för Silfverspets ganska obehaglig tystnad, sade Örnkrona:

»Har magistern talat med min dotter? . . . Inte? . . . Nå, gå då och fråga henne själf. Hon är en klok och rättrådig flicka som själf må bestämma öfver sin framtid . . . Ja, ursäkta, något annat svar har jag för närvarande inte. Magistern må väl vara nöjd med det.»

Silfverspets kunde naturligtvis icke invända något. Riktigt nöjd med grefvens yttrande var han dock icke. Han bugade sig, och grefven bugade sig äfven, men räckte honom icke handen och gaf honom icke några lyckönskningar med på vägen.

Friaren kände sig orolig. Han hade hoppats så mycket af denne dag, och nu förekom det honom liksom en olycka vore i annalkande. Han gick långsamt från grefvens rum till den del af våningen, där han visste sig träffa Agda.

»Fröken är sysselsatt och tar inte emot,» sade hennes kammarjungfru.

»Visst tar fröken emot magister Silfverspets,» förklarade grefvens syster som i detsamma kom ut från Agdas rum. »Hon har kanske litet hufvudvärk, men jag har öfvertalat henne att låta magistern försöka, om han ej kan drifva bort det onda. Herren vare med magistern! Församlingens förböner fattas icke.»

Den gamla frökens uppmuntrande ord och betydelsefulla nickningar gåfvo Silfverspets nytt mod. Han inträdde till Agda hvilken tog emot honom med vanlig artighet, men utan någon uppmuntrande blick eller något särskildt vänligt ord.

Det dröjde ej länge förr än Silfverspets hade framfört sin anhållan och frågat, om Agda ville göra honom lycklig och varda hans ledsagerska genom lifvet.

»Nej» lät hennes korta, men tydliga svar.

Det tycktes icke kosta henne den ringaste ansträngning för att gifva detta bestämda svar.

Silfverspets bleknade. En lång stunds tystnad inträdde. Han ville dock icke genast anse sig slagen. Agda steg upp, och den försmådde friaren borde ej kunna göra annat än aflägsna sig. Men han tycktes vilja föra sin saks talan, liksom han stode på riddarhuset, och frågade därför, om fröken Agda ville förklara, hvad hon egentligen hade mot hans anbud att invända. Kanske att det funnes något missförstånd som vore lätt att undanrödja?

»Herr magister,» svarade Agda utan tvekan, »jag älskar er inte. Känner ni verklig kärlek till mig?»

Silfverspets var färdig att börja bedyra sina ömma känslor. Han hade ju ingen annan utväg, tyckte han.

»Tst! Inga flera osanningar!» afbröt Agda. »Jag vet, att ni tycker om Hulda Adeling. Det är henne ni älskar, och hon älskar ännu er, fast ni uppoffrat henne och fast hon låtit tålmodigt offra sig i tanke att främja eder lycka. Hulda hör olyckligtvis till de kvinnor som anses äga den äkta kvinligheten för att de låta behandla sig som osjälfständiga varelser hvilka ej hafva annan uppgift än att foga sig efter männens själfviska önskningar. Henne hade ni kanske kunnat göra lycklig, och hon skulle hafva gjort er lycklig, om ni haft mod att vara sann . . . Men ni är inte sann i något afseende.»

Silfverspets sökte försvara sig, men Agda ville ej höra på hans försvar, utan stod flera gånger i begrepp att lemna honom. Han fattade hennes hand och höll henne kvar, förödmjukade sig och anropade hennes goda hjärta om ett mildare omdöme.

Då Agda såg sig tvungen att fortsätta ett samtal som hon hälst önskat undfly, förklarade hon slutligen att hon aldrig skulle gifta sig med en man som förnekat alla sina forna åsigter samt till och med gjort sig till öfverlöpare i religiösa ting.

Silfverspets förklarade, att han aldrig svikit någon af sin ungdoms grundsatser, fastän han ännu ej funnit den lämpliga tidpunkten för att söka göra dem gällande, och han var fullt uppriktig, då han afgaf denna förklaring. Han trodde icke själf, att han gjort något annat än som vore oundvikligt för hvarje »verklig politiker».

Agda frågade honom, om han ej vore fritänkare, såsom det brukar kallas, en person hvilken icke antager någon religiös lärosats som icke öfverensstämmer med förnuftet, och likväl hade han sällat sig till det samfund som fördömde förnuftet och gräfde ned sig i den krassaste pietism.

Hennes blickar lågade, då hon erinrade den allt mer bleknande mannen om hans svek. Han tyckte sig plötsligt se sitt eget samvete som i Agdas person dömde honom. På en gång lågo alla de många lögnfulla åren framför honom i bjärt belysning — en förskräcklig syn.

Han störtade i förtviflan ur rummet och ilade från det grefliga huset.

»Hvad har du gjort, barn?» skrek den gamla fröken till Agda, då hon skyndade in i dennas rum och fann henne ganska upprörd och med föraktligt, eller kanske det var blott medlidsamt, uttryck blicka efter den flyende.

»Jag har gjort hvad jag aldrig trott mig om att kunna utföra,» svarade Agda med mildt allvar, »väckt ett slumrande samvete.»

Silfverspets rusade ned åt gatan, rakt fram, utan att gifva akt på något. Han knuffade och knuffades, men kände det icke. Han viste icke hvad han tänkte. Tankarna rusade i lika vild fart som benen. Han stannade icke förr än vid Norrström. Han kände sig frestad att åter fortsätta, rakt fram, det vill säga djupt ned.

Han vågade icke se sig om. Där hade han hela denna långa väfnad af lögn som rullade sig efter honom, alt från den aftonen, då han tog emot inbjudningen till Franska värdshuset, och som sedan väfts och väfts under många år och nu ville rulla sig öfver honom och kväfva honom. Framför sig hade han det mörka vattnet, men det var mycket ljusare än hvad som låg bak om honom och tycktes honom som den ende befriaren.

Han kände någon slå sig på skuldran och spratt häftigt till.

»Hvad tusan står du här och filosoferar för, bror Silfverspets?» sade en röst.

Silfverspets stirrade på frågaren. Det var en af hans närmare bekante, men han tycktes ej känna igen denne.

»Mår du icke bra?» sporde den andre.

Silfverspets gjorde en häftig ansträngning för att åter varda herre öfver sin vilja, och det lyckades honom åt minstone till en del.

Jo, han mådde mycket bra, men han hade så mycket att tänka på.

»Det kan jag nog tro,» medgaf hans bekante, »efter som riksdagen börjar nu snart igen.»

»Riksdagen,» hviskade Silfverspets och ryste.

»Fryser du? Om vi skulle gå in på Kastenhof och få oss något varmt?»

Silfverspets kom sig icke för med att göra någon invändning. Han följde med till Kastenhof. Han åt och drack, drack till och med ovanligt mycket. Bordskamraten talade om en mängd olika saker, dagens tilldragelser, småskvaller, nya anekdoter, historier från hofvet och teatern och så vidare.

»Har du sett Hjortsberg i det nya stycket?» frågade pratmakaren.

»Jag!» svarade Silfverspets och tycktes vakna upp . . . »Hvad fan var det han frågade,» tänkte han. »Om jag . . .» tillade han. »Jo visst! Det kan du väl förstå.»

»Du är litet tankspridd, tror jag.»

»Jag är trött, skall jag säga dig.»

Han gick hem, men han lade sig icke. Han vandrade hela natten fram och till baka i sin sängkammare. Han genomlefde i tankarne hela sitt förflutna lif. Han manade upp längesedan aflidne fränder och vänner, föresatser och planer. Han såg åter sin far. Gabriel Silfverspets hade också varit politiker, ur mycket inskränkt synpunkt kanske, men aldrig hade han svikit sin öfvertygelse aldrig dagtingat med sitt samvete och trott att ändamålet helgar medlen.

Så kom den älskade lärarens ande till den betryckte nattvandraren. Huru hade Ture Silfverspets följt hans lärdomar? Men, och han sökte åter få fatt i en flik af trösten, han hade ju aldrig tänkt på allvar svika dessa lärdomar och de på dem grundade föresatserne. Nej, aldrig! Han hade blott handlat som praktisk man, som »verklig politiker» . . . Och likväl! Hans samvete som förr varit så fogligt ville nu mer icke lemna honom i ro.

Samvetet hade tagit Agda Örnkronas skepnad. Han såg henne åter, tyckte han, hög, förstorad, liksom en af den antika verldens gudinnor, strålande af en skönhet som förbryllade honom. Han älskade henne icke. Det hade hon själf sagt, och det måste han erkänna. Han fruktade för hennes stränga blick. Han intogs af en djup och bäfvande vördnad för hennes ord.

Dessa ord, denna stränga blick, denna gudinne-skepnad fördömde honom. Det tjänade till intet att han ännu sökte undanflykter.

Han hade lofvat sig själf att ständigt föra de betrycktes talan, den då ännu mer än nu tillbakasatta kvinnans, den ofta rättslöse fattiges, och han hade ej talat och handlat för något annat än ett själfkärt partis ytliga och inskränkta »liberalism» hvilken sjönk från det ena medgifvandet till det andra, från den ena eftergiften till alt flera och större eftergifter, längre och längre bort från målet, djupare ned.

Han hade föresatt sig att angripa vidskepelsen och den andliga träldomen i alla vinklar och vrår, att förfölja hyckleriet, att i sin mån bidraga till människoandens frigörande från vantrons många snärjande band, och han hade icke bidragit till annat än några små, intet betydande ändringar i en och annan tämligen likgiltig lagparagraf som lemnade de stora frågorna orörda, och slutligen hade han själf sjunkit i fariseismens armar! Han, Ture Silfverspets, den fritt tänkande mannen, hade fröjdat sig åt att lofordas af tanketvångets män, att se det andliga högmodet taga honom under armarne och hyckleriet räcka honom handen!

Nu var alt mörker omkring honom, men inom honom brann det så mycket klarare, så mycket förskräckligare, och den klarheten lyste in i hvarje liten skrymsla af hans själ. Det var icke möjligt att längre dölja något, ingen utsigt att kunna undfly.

Morgonen kom, och Silfverspets gick ännu fram och till baka i sin sängkammare. Han kände ingen lekamlig trötthet, tyckte sig således icke behöfva någon hvila, men kunde ingenting företaga. Han hade ingen med hvilken kan kunde meddela sig, för hvilken han kunde bikta och finna tröst.

Jo, en fans dock. Hulda Adeling skulle icke stöta honom bort, i fall han åter nalkades och bad henne om tillgift.

Den »äkta kvinligheten» skulle icke neka honom förlåtelse.

»Kanske det ges en räddning,» utbrast Silfverspets, »och jag får börja ett nytt lif.»

Han klädde om sig, gick ut och styrde sina steg till fru Adelings bostad.

»Hulda älskar mig nog ännu,» tänkte han.

Samvetet hade skakat upp honom och han hade föresatt sig att börja en ny bana, som skulle mer öfverensstämma med hans ungdomsårs allvarliga syften, och då fann han helt naturligt, att den kvinna som han en gång försmått och djupt förolämpat skulle vara färdig att genast förlåta honom och utan tvekan räcka honom en trofast hand för att med kärlek stöda och leda honom på den nye vägen.

Hvartill skulle annars den äkta kvinligheten tjäna?

Han träffade fru Adeling ensam. Hon syntes på det högsta förvånad öfver hans besök och underlät ej häller att säga honom detta. Därefter underrättades han af henne med några knappa ord, att Hulda vore farligt sjuk. Skakningen hade varit för häftig, och bemödandet att visa sig lugn och att till och med försvara honom som förskjutit hennes oegennyttiga kärlek hade slutligen ådragit den arma flickan en allvarsam sjukdom.

Med dessa ord afskedades Silfverspets af den bedröfvade och förolämpade fru Adeling.

Ett par veckor därefter var Hulda död.

»Usling!» sade Silfverspets till sig själf. Han föraktade sig nu ändtligen.

Riksdagen öppnades. Silfverspets hade länge tvekat, om han skulle taga ut polett. Han gjorde det först efter riksdagens början. Han satte sig tyst på sin bänk, gaf fåordiga eller inga svar, då man tilltalade honom, såg dyster och otillgänglig ut.

»Det är slut med Silfverspets betydelse inom partiet,» sade man.

Så var det. Partiet vände honom ryggen. De andra partierna låtsade icke om honom. Han invaldes icke i något utskott och erhöll ej häller något annat förtroendeuppdrag.

Han rufvade på att taga vid där han börjat, men snart åter slutat under sin första riddarhustid. Det kom dock ej längre än till fruktlösa funderingar. Hans roll på riksdagen var utspelad, och vid det följande riksmötet infann han sig ej mera på riddarhuset.

I sin tidning visade han sig mycket obeslutsam. I ett nummer försvarade han en åsigt, som han i det näst följande förkastade. En tid sökte han slå in på en mera radikal väg, men då skrattade man åt honom. Hans blad förlorade alt förtroende. Inom ett par år hade det också förlorat all afsättning. Silfverspets måste upphöra med dess utgifvande. Därmed hade han också förlorat sin enda inkomst.

Han skref något i andra tidningar, till och med af olika färg, men som icke väckte någon uppmärksamhet, och den betalning han för detta författareskap fick räckte ej till bröd ens. Hans kraft var ohjälpligt bruten. De försök han vid några tillfällen gjorde för att rycka upp sig igen och kämpa sig till en bättre ställning misslyckades ständigt.

Han kände slutligen afsmak för alt skriftställeri och mest för tidningsskrifning samt började i stället, för att kunna torftigt lifnära sig, gifva undervisning i vanliga skolämnen. Det gaf honom ett knapt lifsuppehälle.

Silfverspets, den fordom så lefnadsfriske verldsmannen, sjönk ned i djup likgiltighet. Hans lifsuppgift var förfelad. Men han lefde dock. Hvarför? Det frågade han sig själf ofta, men kunde ej finna svar, och likväl gjorde han icke något försök att sluta detta onyttiga lif. Han hade vant sig att lefva och tänkte ej på att afbryta den vanan. Svåra stunder infunno sig ofta. Då såg han den stolta och sköna Agda som brännmärkte hans uselhet och den bleka Hulda som i döden vände sina förebrående blickar mot den som dödat henne.

Verlden hade glömt honom. Icke tio år efter hans siste riksdag kunde man knapt mer påminna sig Ture Silfverspets. Det var högst ovanligt, att någon nämde hans namn.

»Jo, jag kommer nog i håg honom,» sade en af hans gamle partikamrater, »men han har själf gjort alt för att glömmas, och bäst är väl det. Hans skuld var det att partiet sprängdes. Hade han gift sig med fröken Örnkrona, skulle våra förbindelser hafva visat sig helt annorlunda, och hade han spelat sina kort fint, skulle väl ingen kunnat hindra det giftermålet. Hon gjorde ju i alla fall en mesalliance, mycket större, än om hon tagit Silfverspets som dock var adelsman, om han också för öfrigt icke var mer än magister och tidningsskrifvare. Hennes man är ju inte annat än ingeniör, och därtill ofrälse . . . Ja, Silfverspets har mycket på sitt samvete inom riddarhuset.»

——————

»Det där har jag händelsevis fått veta,» tillade den gamle mannen, sedan han anfört sin forne partikamrats yttrande, »och jag tycker, att jag gärna kan tala om alt för herrn, efter herrn visat deltagande för mitt förfelade lif. Jag har sökt vara uppriktig vid förtäljandet af min lefnadssaga. Kanske herrn, som ju vill försöka sig som författare, en gång skrifver ned den sagan. Brodera då icke ut henne, utan gif henne åt allmänheten sådan hon är.»

Den uppmaningen har jag troget följt.

——————