Georgica/Tredje sången
← Andra sången |
|
Fjärde sången → |
Tredje sången
Dig ock, mäktiga Pales, och dig, amfrysiska herde,
Ägnas min röst och er, Lycei skogar och bäckar.
Vanan förnött de ämnen till sång som fängslade fordom
Lyssnande sinnen. Vem är som ej känner Eurystei hårdhet,
Eller Busiris' hatade namn och blodade altar?
Vilken ej pilten Hylas, och dig, latoniska Delos,
Eller Enomai dotter och hästarnes tämjare Pelops
Som bar skuldran av elfenben? Jag söker en annan
Väg att höja min flykt och sväva på prisande läppar.
10Sparas mitt liv av ödet, så går jag den förste att med mig
Hem till min fädernesbygd från Helikon muserna föra.
Först av min hand idumeiska palmen skall Mantua räckas,
Och på dess gröna vall uppresas ett tempel av marmor
Nära vid floden, där rik på vatten i långsamma bukter
Mincius irrar med brädden höljd av den böjliga säven.
Mitt i templet Cesar skall stå och vara dess skyddsgud.
Honom till ära, jag segrande vill, kringstrålad av purpur,
Hundrade fyrspannsvagnar till kamp ge vingar på stranden.
Ryckt från Alfei strand och Molorki lunder, skall Hellas'
20Ungdom församlad hit, med tävlan fresta sin styrka.
Med min hjässa bekrönt med löv från olivträdet skurna,
Går jag att prisen skifta, jag går att föra till templet
Högtidståget med fröjd att skåda de slaktade offren,
Skåda den rörliga scenen förbytt, och dess förlåt av purpur
Hävas i höjden av där, med konst, invävda britanner.
Gangaridernas strid och Qvirini segrande vapen
Skola i elfenben och i guld på portarne bildas;
Nilen även, som svallar av krig med flödande vågor,
Och skeppssprötens metall som pryder den resta kolonnen;
30Asiens kuvade städer jämväl, och kuvad Nifates,
Och den med omvänd pil försåtligt flyktande partern,
Tvenne ur skilda fienders våld förvärvda troféer,
Och en fördubblad triumf från skilda stränder av havet.
Huggen i parisk sten skall andas i levande bilder
All Assaraci ätt, och namn som av gudarnes konung
Draga sin börd: Tros fadern, och Trojas stiftare Febus.
Avunden skrämd skall stå för furiers hot, för Kocyti
Obevekliga våg, för Ixions flätande ormar
Och hans förfärande hjul och den oupphävliga stenen.
40Djärv dryadernes förr obanade skogar bevandrar
Jag mellertid och lyder, Mecenas, din svåra befallning.
Dig förutan, ej något av vikt förmår jag begynna.
Spillom ej tiden mer. Här manar Citeron med anrop,
Här Taygeti koppel, och hästavelns stad Epidaurus,
Och en fördubblad röst genskallar av lundernas bifall.
Snart dock går jag beredd, att sjunga om Cesars bedrifter
Och att utbreda hans namn till så många kommande sekler,
Som från Titoni börd till honom redan förflutit.
Antingen hästarnes stam, av begär till olympiska palmen,
50Eller till plogens behov du oxarnes ämnar att fostra,
Mödrarne grannsynt välj! En fullgod ko är av trotsig
Anblick, nacken är tjock och bred är pannan. I fållar
Hänger dess hud förlängd från halsen neder till benen,
Sidan, ju längre den är, desto bättre; lemmarne stora;
Foten stor; inböjda dess horn; strävhårigt dess öra.
Ej ogärna jag ser dess färg vitspräcklig, ej heller
Att hon med svårighet tämjs av oket och hotar med hornen.
Ej långt skild i gestalt från tjuren och reslig i växten,
Sopar hon spåren under sin gång med änden av svansen.
60Tiden då Hymens lag och Lucinas fordra dess lydnad
Efter det fjärde året begynt, med det tionde slutes.
Varken till avlingens gagn eller plogens tjäna de andra.
Men då din hjord av ungdomen gläds, var den förste att lösa
Tjuren ur båset, att Venus sin gärd av kvigan må njuta,
Och en förökad ätt från släkte växa till släkte!
Livets gladaste da'r, för den dödlige, vem den må vara,
Äro de första som fly; och krämpor och ålderdomsplågor
Följa därefter, och sist den obevekliga döden.
Varje hjord har behov att ständigt mönstras med urval.
70Ersätt bristen; och vill du för sent ej ångra förluster,
Förekom dem i tid och årligen aveln förnya!
Lika försiktig var i ditt val av dugliga hästar;
Men sträck vården förnämst till fostring av den som i flocken
Utsedd är att bliva dess hopp, från spädaste åldern.
Hög i resning och gång är den ädelt artade fålen,
När han med böjliga ben kringtravar den rymliga slätten.
Främst på vägen och främst i den hotfullt brusande floden
Störtar han ut, och räds ej den obevandrade bryggan.
Aldrig av fåfängt gny han skräms. Högt lyfter han halsen;
80Fint är huvudet, buken är smal och länderna runda.
Bringan sväller av mod och av starka muskler. Den bästa
Färgen är apelgrå eller brun, den sämsta är gulblack
Eller ock vit. När han hör på långt håll braket av vapnen,
Spetsar han örat med stampande fot och skälvande lemmar,
Och utfrustar den eld ur näsan som jäser i bröstet.
Manen är tät och fladdrande fälld åt bogen till höger.
Dubbelt hans ryggbast löper igenom hans länder, och djupt i
Marken han trycker sitt spår och kraftiga hovarne dána.
Sådan Cyllarus var, som Pollux vid tyglarne vande,
90Sådant det spann, som berömt av forna grekiska skalder,
Drog Mars' rysliga vagn och den hjältestarke Akilles',
Sådan, i skapnad av häst, den snabba Saturnus sin maka
Undanvek med fläktande man, och fyllde på flykten
Pelions tornade fjäll med skarpt genskallande gnäggning.
Hingsten av sjukdom tärd, eller kraftlös vorden av åren,
Skilj från hjorden, och hav ej fördrag med hans bräckliga ålder!
Cypris' värv han yrkar med köld. I tröttande mödor
Otacksam är hans tjänst; i den manliga drabbningens timme
Spills förgäves hans kraft, lik elden som utan förmåga
100Fladdrar i halmen och släcks. Giv därföre akt på hans ålder,
Munterhet, art och vad avel hans stam tillförne har givit,
Huru den yvts av palmen, men sett sig med smärta besegrad.
Ser du med undran ej från skranket hur vagnarne rusa
Och i sitt eldiga lopp utsväva på ränningens bana?
Hjärtat i tävlande ynglingars bröst fördubblar sin klappning,
Ömsom av fruktan och hopp. Med svängda piskor och lösa
Tömmar och framböjd kropp de flyr på fräsande axlar.
Höjda, sänkta, och höjda på nytt, de synas på vingar
Flyga den tomma luften igenom och lyftas till etern,
110Vila ej givs, ej rast, en molnstod stiger av dammet
Efterföljande spann bestänka de främre med fradga.
Så stor kraft har begäret till pris och att krönas av segern.
Eriktonius vågade först att foga för vagnen
Hästars fördubblade par och segrande hjulen beträda.
Först på den tyglade klipparns rygg peletronska lapiter
Böjde hans lopp i krets; han under den väpnade ryttarn
Vandes till dansande språng och att cirkla den stoltare skritten.
Vardera mödan lika är sträng, och fordrar hos hästen
Ungdomens livliga eld i lynnet och fullhet i krafter,
120Om han ock ofta förut på flykten fiender drivit,
Och från Epirus drager sin börd och det tappra Mycene,
Ja, från den stam som böljornas gud själv givit sitt upphov.
Sådant taget i akt, när tiden nalkas, din omsorg
Helst må sträckas, att bringa till hull med rikelig föda
Den du till hövding valt för din hjord och till fader för stammen.
Njute han foder av saftiga gräs! Giv rinnande vatten,
Spara ej säd, att kraft ej må saknas till ljuvliga mödor,
Så att en orklös far fortplantar på barnen sin svaghet.
Sök däremot med flit att hullet minska hos stona.
130När till betäckning de trå för första gången av brunsten
Ansatta, vägra dem löv och håll dem från vattnet ur källan.
Möda med tröttsamt lopp dem även i hettan av solen,
Medan din loge suckar av korn som bultas ur axen
Och lättflygande agnar förströs av Zefyri fläktar!
Sådant allt, att alstringens jord av själva sin fetma
Ej förslöad må bli och ofruktsamma dess fåror,
Utan ett ämnat frö begärligt fatta och gömma.
Vården om avelns far hör opp då vården om modern
Börjas. Hela den tid som hennes dräktighet varar,
140Pröve hon ej sin kraft för den tungt belastade vagnen.
Måtte hon varken i språng framränna på vägen ej heller
Sträcka sitt ystra lopp på ängen och simma i strömmen.
Ensam i skogig mark må hon beta på stranden av bäcken,
Mjukt ombäddad av mossa och gräsens gröna beklädning
Där hon i grottan i skydd av klippan kallas till vila.
Kring de alburniska ekarnes park och Silari lunder
Svärmar ett flygfä, en broms som romarne kallat asilus,
Men som hos grekerna fått benämningen estros i stället.
Hätskt med brummande ljud förföljer det hjorden. Av ångest
150Flyr den i skogarnes djup och fyller med vrålande jämmer
Bergen och luftens krets och Tanagri törstiga stränder.
Juno, att öva sin hämnd och sin outsläckliga vrede,
Sände det vingade monstret emot den inakiska kvigan.
Undan dess giftiga sting, (det rasar när solen är hetast,)
Skydda din dräktiga hjord! Välj betningstiden, när dagen
Först på fästet är tänd och stjärnorna natten förnya.
Födselns timme förbi, all omsorg till kalvarne vändes.
Märken av stammens namn dem strax inbrännas och vilken
Antingen utsedd är till hjordens fyllnad och tillväxt,
Eller att stå för altaret fram att gudarne blidka,
160Eller med plogens bill att rista den torviga åkern.
Alla de övrigas tal låt beta fritt i det gröna;
De som till lantbruksarbete har valts må straxt till sitt yrke
Danas som kalvar, och re'n från de stunder tämjas till mödan,
Då lättböjligt ännu är lynnet lika med åldern.
Smidiga vidjor först hopfläta till rymliga ringar!
Häng dem om kalvens hals. När den fria nacken du hunnit
Vänja till tvångets band, försök två stutar att foga
Lika till styrka och växt, och lär dem att vandra tillsammans.
170Obelastade hjul de sedan må övas att draga
Fälten framåt, som grunt blott teckna sin fåra i sanden.
Äntligt din strävande axel av bok skall under sin börda
Knarra, och koppartistelen dra tungt välvande hjulen.
Fodra ej blott med gräs mellertid din växande boskap,
Eller med pilens löv och säv ur det sumpiga träsket!
Styrk den även med grönskande säd. Bryt fädernas fördom,
Och låt kon ej fylla med mjölk vitskummiga stävor,
Utan dess älskade barn sin mättnad suga ur juvret.
Men om du vänder din håg till krig och tappra skvadroner,
180Eller att hinna med hjulen förbi Alfeus vid Pisa,
Och åt din rullande vagn ge vingar i Jupiters parker,
Vänje du fålen snart att krigares vapen och bragder
Skåda, fördraga trumpeternas ljud och höra på fältet
Dånet av svängande hjul och slamret av betslen i stallet.
Känne han mer och mer sig muntrad av tämjarens lovord,
Och av den hand som klappar hans hals med smekande kärlek.
Sådan varde hans övning så fort han vänjes från modren:
Lägge man honom i tid den lena tygeln i munnen,
Medan han ännu är späd och oförfaren hans ungdom.
190Men när han tredje året har fyllt och trätt i det fjärde,
Läre han springa i volt, och föra de dånande föttren
I jämn takt, och svänga de växlande benen i virvlar,
Lik en strängt arbetande. Då må han mana till kamplopp
Vindarnes fläkt och i flygande fart på slätternas bana,
Likasom tygelfri, knappt fjäten teckna i sanden.
Så sträcks Boreas' il från hyperboréernas stränder,
Vitt utbredande Scythiens frost och stelnande dimmor,
Grödan i högrest växt och hela det vajande fältet
Krusas i fläktarnes spår, all luften av skogarnes toppar
200Fylles med gny och långsträckt välvs mot stränderna vågen,
Medan han flyger fram och haven och åkrarne sopar.
En slik fåle är född, att än på banan av Elis
Svettas att målet nå med blodig fradga om munnen,
Än att med lättstyrd hals ge fart åt en flygande stridsvagn.
När han omsider är tämjd, befrämja med stadig och mjölstark
Spis hans fylliga växt! Ty otam skulle han resa
Lynnet till övermod, och fängslad varken fördraga
Agans måttliga näpst, ej heller den hårda kapsonen.
Dock ej av någon vård förstärkas krafterna högre,
210Än att du Cypris' begär och blinda förvillelse avstyr,
Antingen hästen främst eller oxen du ägnar din omsorg.
Därföre tjuren skilj långt undan i ensliga hagar
Bakom emellanliggande berg och forsande strömmar,
Eller ur krubban fylld, giv honom sitt foder i stallet.
Honan förtär efterhand blott genom sin brännande anblick
All hans kraft, han ledsnar vid lunden, ledsnar vid gräset.
Ofta med sina behag hon stolta älskare retat,
Att med fientliga horn försöka sin mäktiga styrka.
Själv i skogarnes djup hon betar i blomstrande fägring,
220Medan de växelvis, i vilt förnyade anfall,
Hölja varandra med sår. Svart strömmar på bogarne blodet.
Under ett vrålande hot de stötarne rikta med hornen.
Själva Olympen och skogarnes fjäll genljuda med bävan.
Kämparne trivas ej mer tillsammans. Den slagne förtvivlad
Fjärran i självman flykt avviker till främmande trakter.
Tärd av blygsel och harm så över de ristade såren,
Som den kränkning hans eld ohämnad av tävlaren lidit,
Ser han med sorgsen blick tillbaka på fädernas hemvist.
All hans trängtan syftar nu blott att krafterna öva.
230Obestrött han väljer sitt nattliga läger på klippan;
Endast av sträva löv och av starr han hämtar sin näring.
Ofta han frestar sin makt, och ilsken de hotande hornen
Vänder mot trädets stam med i luften förlorade stötar,
Förberedande kampen med mull som flyger för foten.
Snart med återväxande mod och förnyade krafter,
Rusar han vild emot sin sorglöst betande ovän,
Sådan, som mitt i sjön vitfradgande vågen sig häver,
Ökar ur dolda djup sin välvda råge och vältad
Mellan de brytande skären med dön, mot stranden omsider
240Störtar sig likt ett berg. Svallfloder ur nedersta grunden
Sjuda i virvlar opp med den högt uppkastade gyttjan.
Allt vad på jorden har liv, så mänskan som vilda och tama
Djur och de simmande fiskarnes här och brokiga fåglar,
Bränns av en lika eld och rasar av kärlekens yrsel.
Aldrig vid annan tid lejoninnan ungarne glömt och
Fälten grymmare strövar omkring, ej heller de glupska
Björnarne flere dråp och förödelser öva i skogen.
Ilsken är då vildgalten, och mordisk den rysliga tigern;
Och ej trygg för ditt liv du irrar i Libyens öknar.
250Har du ej hingsten sett? Vad skälvning skakar hans leder,
Blott han känner den ånga igen som sprides av vinden?
Varken av människors töm och straffande piska han hejdas
Eller av branta klippor och djup, ej heller av floden,
Som i sin strida fart för bort de hällar den lossat.
Vässande tändren, vild kringränner sabelliska galten,
Mullen trampar han opp och sidorna nöter mot träden,
Härdande växelvis mot såren borstiga bogar.
O hur rasade blint den yngling[1] som innerst till märgen
Brändes av kärlekens glöd, när han böljan, av nattliga stormar
260Svallande, genomsam! Högt dundrade över hans hjässa
Himmelens port, och dystert var dönet av klippornas bränning.
Varken en varnande röst han lydde av ömma föräldrar,
Eller en brud, som gick att i döden med honom förenas.
Vad raseri är ej sport av Backi spräckliga lodjur,
Hundar och vargar i brunst och av eljest fredliga hjortar?
Stona i lustans brand dock överträffa dem alla.
Venus till yrsel tände dem själv, då vid Potnia, Glauci
Fyrafaldiga spann slet sönder hans lemmar med tändren.
Över Askanii brusande älv och Gargari branter
270Driver dem kärleken vilt. Dem hindra ej klippan och floden.
Strax när ett kvicknat begär uppsjuder i eldiga ådror,
Helst om våren, då värman sin kraft i kroppen förnyar,
Stå de, mot Zefyri fläkt med vända huvun på bergen,
Och inandas en smekande luft; och utan att paras,
Ofta dräktiga bli av vinden, (det väcke förundran!)
Fjällar och klippor de överfly och de däldiga djupen,
Eurus, icke till dig, och ej till den östliga solen,
Nej till Kauri och Boreas' trakt, och dit, där den svarta
Auster föds och himlen med regnfull kyla förmörkar.
280Härav alstras vad herdar med skäl hippomanes kalla,[2]
Blott en förlorad frukt av den ofullkomnade lustan,
Frukten av stons raseri. Styvmödrar ej sällan i brottslig
Avsikt mängt den med kraftiga gräs och förtrollande kväden.
Nog sagt! Tiden flyr, den oersättliga tiden,
Medan av kärleken förd jag vitt kringvandrar naturen.
Nog om de större hjordarne sagt. Än står det dock åter
Att ullbärande får och de raggiga getterna vårda.
Mödan ej ringa, men stort det beröm den lovar er, lantmän!
Icke för mig är dolt, vad konst behövs att mitt ämne
290Fatta i värdiga ord och besjunga det låga med heder.
Men jag är tänd av begär att Parnassens ensliga höjder
Även bese, jag önskar att träda på branter där ingen
Förut bevandrad stig till Kastalia sänker sin sluttning.
Vördade Pales! Nu med full kraft går jag att sjunga.
Först jag bjuder som lag, att djuren må fodras i mjuka
Vinterläger med hö, tills sommaren lövet förnyar;
Och att med ormbunkgräs och halm den hårdnade jorden
Tjockt må beströs, att frosten det mindre härdiga släktet
Ej må förkylningar ge och skabb och svullnad i föttren.
300Därnäst bjuder jag ock, att ymnigt må getterna räckas
Arbuti grönskande ris och vatten ur rinnande bäckar,
Och att de stall de bebo må undan stormarnes ilar
Vändas mot middagens sol, tills Vattumannen av fästet
Flytt och med kalla regn besköljt det slutande året[3].
Vården om getternas hjord ej mer må försummas än fårens:
Mindre är icke dess gagn, hur högt den milesiska ullen,
Genomkokad i purpurfärg från Tyrus, än skattas.
Avkomman växer i mängd och mjölkens ymnighet ökas.
Ty i ju fullare mått den töms i fradgiga stävor,
310Flödar ju mera rik dess åder ur kramade spenar.
Icke med mindre vinst man skär den cinyfiska bockens
Skägg och den gråa ragg, som böljar om hakan och halsen,
Både till lägrens behov och klädnad åt fattiga sjömän.
Getternas bete i skogarnas djup och överst på bergen
Hämtas av taggigt ris och de magra backarnes buskar.
Självmant vända de hem till husen med skaran av kiden,
Knappt med svällande juver förmå de tröskeln beträda.
Dock, med ju mindre behov de pröva människans omsorg,
Desto mer må de skyddas mot frost och vintriga skurar.
320Vare du givmild då, med lövets kvistiga foder,
Stäng ock ej alldeles till höladan när vintern är hårdast.
Men, då av västanfläktarne följd, den förnyade våren
Kallar din dubbla hjord i vall till skogar och hagar,
Driv den i Lucifers sken att irra i kyliga bygder,
I den förfriskande morgonens luft, då gräset försilvras
Under den svala dagg som djuren begärligast älska.
När vid den tredje timman av dagen den stigande solen
Törsten eggar, och syrsan ur buskarne sprider sin klagan,
För till det läskande vattnet din hjord, där i rännor av stenek
330Vågen ledes ur sjön eller ock ur den flödande brunnen!
Men i middagens brännande kvalm sök skuggiga dalar,
Där Zeus' träd från sin åldriga stam vittskyggande grenar
Sträcker, eller en lund av stenek, sluten för ljuset,
Höljer med heligt mörker den nästtilliggande marken.
Giv då förfriskande vatten på nytt, och beta vid solens
Nedgång åter, när svalare luft av aftonens stjärna
Sprides, och månan med dagg bestänker den trånande parken,
Under Alcyones fröjd på stranden och siskans i häcken.
Skall jag väl sträcka min sång jämväl till Libyens herdar,
340Betesmarker och tält, glest spridda i ensliga bygder?
Ofta så natt som dag och i hela månaders omlopp
Beta, förutan skydd i den obegränsade öknen,
Hjordarne. Så vitt sträckes dess rymd. Den afriska herden
För själv med sig allt vad han har, sitt hus och sin husgud,
Rustning och amykleiska hund och kretiska koger;
Lik en romersk soldat, som övad i fädernes bragder,
Under den tryckande bördan sin väg fulländar, och innan
Fienden känner hans tåg, står honom till mötes i ledet.
Så ej Scythiens folk, där meotiska böljorna svalla,
350Bortom den grumliga våg, som Istern strömmande välver,
Eller där Rodope reser sin rygg som sträckes till polen.
Där instänger man hjorden i stall. Man skådade aldrig
Fältet klädas av gräs och löven frodas på träden.
Jorden i vanställt skick av snöns ofantliga drivor,
Till sju alnars höjd, betäckes, evigt förstelnad.
Oupphörlig är vintern och Kauri förtvinande anda.
Solen ej någonsin här de bleka skuggorna skingrat,
Ej då den styr sitt vingade spann till hjässan av valvet,
Ej då den sänkes och tvår sin vagn i det rodnande havet.
360Hällar av is hopväxa med hast i den brusande floden.
Vågen på ryggen bär de järnomringade hjulen;
Fordom av kölarne tryckt, den suckar av vagnarnes börda.
Själva metallen spränges i kras, och kläder på kroppen
Styvna. Vinet som nyss var flytande, hugges i stycken.
Dammar och diken hårdna till is från ytan till bottnen,
Taggar av stenhård is förstyva de lurviga skäggen.
Snö mellertid nedyrar ur luftens rymder i massor;
Fåren förgås; med sin väldiga kropp av frostiga bördor
Överhöljd står oxen, och hjortarnes stelnade skara
370Räcker med greniga horn knappt opp ur bädden av drivan.
Varken de fångas med nät eller eftersättas med hundar,
Eller av purpurfjädrarnes skräck de drivas i snaran,
Utan mot berg av snö förgäves stöta de bogen,
Dödas på nära håll med järnet och råmande falla,
Och dem till lägret med rop av glädje Schyterne föra.
Dessa, med ostört lugn i kulor, gravna i jorden,
Njuta ett sorglöst liv. Med staplade stockar, och almen,
Hel framvältad, de fylla sin härd som blossar av lågor.
Natten fördrives med spel och med glada pokaler som härma
380Druvans, beredde av jäst och den sura frukten av rönnen.
Så, med de nordiska björnarnes bloss högt över sin hjässa,
Lever ett otamt folk och trotsar med kroppen omkringsvept
Av gulraggiga hudar, Ripei förödande stormar.
Fästes ditt val av ullen förnämst, fly taggiga skogssnår,
Tistlar och kardborrgräs; fly jämväl frodiga beten!
Pålägg blott finhåriga får och vita till färgen.
Gumsen förkasta, fast hela hans kropp ock lyser av snöglans,
Om blott under hans gom svartfläckig du finner hans tunga,
Så att brokiga lamm du slipper skåda i hjorden!
390Därför en annan far dem sök på det vimlande fältet.
Äger det rykte grund, att Pan, den arkadiska guden,
Dig, Diana, i lunden bevekt att gilla sin kärlek,
Var det av snövit ull en skänk som beredde hans seger.
Älskar du mjölken högst, så giv med slösande händer
Lotus och cytisus! Häckarne fyll med saltade örter.
Törsten då manar din hjord till de flödande bäckarne; juvren
Spännas; en finare smak av sältan smyger i mjölken.
Killingen, kommen till växt, fler lantmän stänga från modern
Genom ett järntaggsband, som lägges den späda om munnen.
400Vad du när morgonens ljus blev tänt och om dagen har mjölkat,
Pressa om natten till ost. Vad sedan i skymningens timme,
Bär i din flätade korg vid nästa gryning till staden,
Eller med sparsamt salt beströ och förvara till vintern!
Vägra ej heller hunden din vård; den snabba spartanska
Valpen, den raska molossern bestå fet vassla till föda.
Tryggad av deras bevakande tro, du fruktar förgäves
Både en nattlig tjuv i stallet och vargarnes inbrott,
Och att iberern faller dig själv försåtligt i ryggen.
Hunden dig bjuder sin tjänst att en skygg vildåsna förfölja,
410Jaga en flyktig hind och en snabbfotad hare i spåren.
Ofta med hjälp av din skällande flock ofredliga vildsvin
Återdrivas till skogarnes träsk, och över en bergsrygg
Tvingas med högljutt gny i nätet den kronprydda hjorten.
Lär i ditt stall att tända den välluktspridande cedern
Och att med galbani rök ohyggliga snokar fördriva!
Under föråldrade bås huggormen ej gömmer sig sällan,
Fruktansvärd att nalkas, och skygg för det hatade ljuset,
Eller en tomtorm, van vid skjul och skugga, i mullen
Bäddar sitt bo; en pest för hornboskapen, han fåren
420Även bestänker med gift. Grip, herde, stenen och klubban,
Och när med svällande hals han väser och reser sig hotfull,
Krossa fördärvaren! Redan han gömt sitt huvud med bävan,
Medan hans buktiga rygg och det yttersta släpet av stjärten
Brutna förlorat sin kraft och trögt omsvängas i ringar.
Än mer ryslig en orm i calabriska skogarne dväljes,
Vilken med uppräckt hals hoprullar den fjälliga ryggen,
Under sin långa buk beströdd med brokiga fläckar.
Denne, när bäcken ännu från källan brusar, och ängen
Vattnas av vårens flod och av sunnans ymniga skurar,
430Träsket bebor. Rovgirig, med fisk vid stranden han ömsom
Fyller sitt svarta svalg och ömsom med skvattrande grodor.
Men när kärret är tömt och jorden rämnad av hetta,
Flyktar han opp på det torra och rasar med gnistrande blickar
Vitt kring fältet, av törst och den brännande solen förgrymmad.
Ej må ett vådligt begär bedra mig att slumra i gräset,
Under den öppna skyn, ljuvt sträckt på den löviga åsen,
När han med avlagd hud, till glänsande ungdom förnyad,
Slingrar sig fram ur sitt vimlande bo från ägg och från ungar,
Rest mot solen, och svänger sin gadd, trekluven ur gapet.
440Nu till sjukdomar går jag att lära dig skälen och tecknen.
Skabben fårens hud angriper, när vintriga skurar
Djupt till hullet sig trängt; ej mindre när kölden med rimfrost
Kropparne höljt; när svett otvagen vid klippningen lämnad
Fäst sig; eller när blod utsprängts av stingande törnen.
Därför med sunda bad i det söta vattnet förfriskar
Herden hela sin hjord. I älven låter han gumsen
Sköljas med drypande ull, och föras utföre strömmen;
Eller den klippta huden besmörjs med dräggen av oljan,
Blandad med silverglitt, med levande svavel, ideiskt
450Beck, lättböjeligt vax, havslök, skarpt retande prustrot,
Och det av svärtan glänsande harts som danas i jorden.
Säkrare främjas dock ej till bot ett medel av lyckan,
Än om med järnets udd du öppnar den svällande bölden.
Undan ditt öga gömt fördärvet lever och växer,
Om du din läkande hand försummar att föra till såret,
Och själv stillasittande, hjälp av gudarne fordrar.
Ja, när med ökta kval de bräkande hjordarnes smitta
Trängt sig till benen och feberns brand kring lemmarne rasar,
Gagnar det ock för att hämma dess våld, att öppna emellan
460Klövarnes blad på foten den högt uppspringande ådern.
Så är bisalternas sed, så även tappra geloners,
När de till Rodope fly och de getiska hordernas öknar,
Blandande hästens blod till dryck med den ystade mjölken.
Ser du ett får som går för sig själv och trängtar till skuggan,
Eller som utan begär blott gräset naggar i toppen,
Eller som efterst blir, eller betande dignar på fältet,
Eller som sent på natten fördröjer sitt ensliga hemtåg;
Förekom din förlust med kniven, innan med fasa
Pesten förbreds i hela den obevarade hopen!
470Smittor i större mängd än stormens ilar på havet
Finnas till hjordarnes skräck. Ej skördas ett liv och ett annat:
Härjningen allmän blir, och hela lägret förödes,
Hjorden och hjordens hopp, och stammen ända till roten.
Sådant känner en var, som besöker Alpernas fjällar,
Noriska höjdernas torn och stränderna kringom Timavus
Efter så lång tids lopp, och ännu ser herdarnes riken
Ödelagda och alla de skogiga dalarne tomma.
Här av en giftspridd luft, landsplågande föddes och växte
Smittan med ökat våld av den glödhett brännande hösten.
480Allt slags fänad och djur förgingos, tama och vilda;
Själva böljan i sjön förgiftades, betet på marken.
Döden en enkel väg ej följde: ty sedan med eldskraft
Törsten, i ådrorna tänd, krympt samman förtrånande leder,
Flödade skarpa vätskor på nytt som småningom löste
Själva benen, av plågornas våld angripna och sköra.
Offret som redan vid altaret stod till gudarnes ära,
Prydd med den glänsande bindeln av ull om hjässan, ej sällan
Självdött dignade kull, emellan dröjande präster;
Eller, om offrarens hand förut hann skynda dess bane,
490Fattade dels ej fibrerna eld i altarets lågor,
Dels de vägrade svar åt den rådvillt spörjande siarn.
Knappast av offrens blod de sänkta knivarne rodna;
Knappt av ett uttorkat slem förmörkas ytan av sanden.
Än i flockar kalvarne dö i frodiga beten,
Eller i fulla bås utflåsa det älskade livet;
Än raseri förvirrar den tillgivna hunden, och galten
Skakas med spärrat svalg och tröttade lungor av hostan.
Hästen, förgätande segrarnes palm, förgätande gräset,
Dignar; för vattnet i källan han skyr; med väldiga hovslag
500Sparkar han jorden, örat är slakt, en dödelig isköld
Växlar i täta skov med svett. Den brännande huden
Kännes för handen skarp och motstår fingrarnes tryckning.
Sådana tecken märkas de första dagar av plågan;
Men, snart under sitt lopp, då sjukdomen växer i styrka,
Ögat i gnistring står, och tungt den stönande andan
Hämtas med djupa drag ur bröstet. Buken i skiften
Häves och sammandrages av kramp, näsborrarnas flytning
Blandas med blod, och tungan förbränd är häftad vid gommen.
Genom ett rör av horn ingjuten, den backiska saften
510Lindrade plågorna först, och syntes den döende rädda.
Snart den fördärvet blott tillskyndade. Djuren av yrselns
Brand besattes, att de, just innan de sänktes i döden,
(Straffen, o gudar, så våldsverkarne, skonen de fromma!)
Söndersleto själva sitt kött med blodiga tänder.
Oxen som ångar av svett där han drar plogbillen, på tegen
Stupar, och fradgigt blod utströmmar emellan hans läppar,
Medan han stönar en sista gång; och plöjaren modfälld
Spänner ur oket hans sörjande bror, som mödorna delat.
Halvgjort vilar hans verk, och sänkt står plogen i jorden.
520Varken av lundernas skydd eller ängens leende grönska
Njuter den sjuka förfriskning och tröst, ej heller av bäcken,
Brusande silverklar emellan stenarne. Sidan
Hängande sänks och tom, halvslocknat stirrar hans öga;
Och slapp lutar till jorden hans hals och betungade huvud.
Gagnar ej mer välgörande flit? Vad halp att han åkern
Vände med tungförd bill? Ej rus av massiska druvor
Tärde hans kropp, ej bord som sviktat av kräsliga rätter,
Utan av enkla gräs och löv han hämtade näring;
Källan och bäckens våg som aldrig tröttas i loppet,
530Voro hans dryck, bekymren ej störde den fredliga sömnen.
Icke vid annan tid, det sägs att den härjade bygden
Saknade kor till Junos fest; och att offrade håvor
Drogos med ojämnt spann av vilda oxar till templet.
Bonden med mödad arm upphackade åkern, med handen
Myllade ned sin säd och släpade över de höga
Bergens ryggar sitt lass med stretande skuldra ur skogen.
Ej en försåtelig ulv kring fårens boningar vakar.
Nattliga lovar ej mer han slår kring hjorden. Han lider
Hårdare kval. Den bävande hinden, den flyktiga hjorten
540Vandra emellan hundarne tryggt och vandra kring husen.
Skeppsbrottslämningen lik, av böljan vräkes på stranden
Den omätliga sjöns avkomma, det simmande släktet.
Sälarne glömma sin sed, och i strömmen söka sin tillflykt.
Ormen förgås, förgäves betäckt av buktiga gömslen;
Domnad med ruggade fjäll är snokarnes vimlande skara.
Själva fåglarne gift indricka ur luften och störta
Ned ur sin flykt och lämna sitt liv bland molnen på himlen.
Räddning ur vådan söks förgäves av växlade beten.
Läkarkonsten är mer till fördärv. Besegrad är mästarn
550Kiron, Fillyres son och du, Amytaons, Melampus.
Sänd från Styx, den bleka Tisifone rasar i dagen,
Företrädd i sin flykt av dödande smitta och bävan,
Och upphäver var stund mer högt sitt giriga huvud.
Genskall höres av hjordarnes skrän och vrålande jämmer,
Så från flodens torkade brädd som den luftiga kullen,
Flocktals nederlägger hon allt; på fältet, i stallen
Hopar av fällda djur till rov åt förruttnelsen lämnas,
Innan man lärde med jord dem hölja i öppnade gropar.
Ty ej av hudarne hade man gagn; man varken förmådde
560Kropparnes mängd förstöra i vågen, ej heller i lågan.
Likaså fårens skinn, anfrätte av dödande skärpa,
Kunde ej klippas; man trygg ej rörde den skörnade ullen.
Nyttjade någon därav ändock en fördärvelig klädnad,
Höljdes kroppen av bläddror. Ifrån besmittade lemmar
Spriddes en vidrig dunst, och snart han även med fasa
Lemmarne genomhärjade såg av den heliga elden.[4]