Håkan Smulgråt/1
| ← Håkan Smulgråt |
|
Andra Öpningen → |
Första Öpningen.
1. Inträde.
Jungfru LISA. Pigan INGRI.
(Jungfru LISA går tanckfull af och an på Theatren, Ingri kommer i detsamma in, och sedan hon länge sedt på henne säjer hon:)
KIära Jungfru, jag wet intet hwad som må fattas Er. Ty så ofta ja nu mera råkar Er, finner jag Er altid så tanckfull och bekymmersam, at jag intet kan så säjat, och har jag nu någre dar bortåt, ej sedt någon glad eller wänlig Mine af Er. Kiära säj mig: Hwad är orsaken dertil?
Jungfru Lisa.
Gå man din wäg ifrån mig, skiöt dina Syslor, och lemna mig här qwar i min enslighet.
Ingri.
Jag wil wäl giärna lyda Er befallning: Men intet förr än ja först får weta hwad som fattas Er?
Jungfru Lisa.
Det är en sak, som dig intet angår. Det är nog at jag denne gången intet wil ha dit sällskap.
Ingri.
Men kiära Jungfru jag.....
Jungfru Lisa.
Tig säjer jag, och packa dig din wäg.
Ingri. för sig sielf:
Jag tror, at hon är underlig i dag. Aldrig har hon någon gång förr så snäst mig, som nu; Men det hielper intet. Jag skal ändå ej släppa henne, förr än jag får weta, hwad som ligger henne på sinnet.
(Til Jungfru LISA.)
Men kiära Jungfru, huru länge wil I då gå så tanckfull, som nu?
Jungfru Lisa.
Jag tänckte, at du redan war borta, din stygga. Men är det ej möjeligt, at jag kan slippa dig i dag?
Ingri.
Nej, inte förr än jag får weta, hwad jag hegiärt, och har jag ej samwete, at förr lemna Er allena. Ty detta tilståndet hwari jag nu finner Er, tienar Er aldeles intet, utan twärt om förställer Er så mycket, at jag ej mera kiänner Er igen. Wore jag ung Karl, och såge Er sådan, aldrig finge jag något tycke för Er, ehuru behagelig I eljest är.
Jungfru Lisa. småleendes:
Nu kommer du åter igen fram med dina tokugheter, efter wanligheten, och jag tror, at du aldrig annat täncker eller talar om, än ung Karlar ock Gifftas.
Ingri.
Det är sant: Mina mästa tanckar gå wäl derpå ut. Men kiära Jungfru, war nu så upricktig som jag, och förlåt mig, om jag än en gång tar mig den dristigheten på, at fråga Er, hwarpå I då täncken när I gån, så här i Er enslighet, och wil ej tåla någon menniskia hos Er. Hwem wet om icke Edra tanckar ibland torde falla ut på detsamma som mina. Ty fast I ären grannare än jag, så wet jag dock, at wi för öfrigt äro lika wulne, och at ingen annan åtskildnad är imellan oss, än at I kallas Jungfru, och jag Piga.
Jungfru Lisa.
Du talar nu som du altid plägar giöra, en hop saker i wädret, utan at du sielf wet hwad du säjer. Men til at swara dig på din frågan, så undrar jag, at du, som så wäl wet mina omständigheter, kan wara okunnig om orsaken til mitt bekymmer. Du wet ju, at jag har en Far, hwilkens upförande emot mig ej annat kan, än giöra mig, sorgse och ledsen wid all ting: hans ogemena snålhet och girughet har ju giordt honom til hwars mans åtlöje, och fast han, som säjes, skal wara mycket riker, så går dock hans ohörda niskhet så långt, at han ej engång nännes äta sig mätt. Jag tror ock, at han ej skulle skiämmas, at begå de största galenskaper i werlden, om han allenast trodde sig derigenom kunna skrapa flere penningar tilsammans, fast han nu mera är så gammal, at han, efter alt menskligt utseende, omöjeligen kan nyttja dem länge. Jag wil allenast önska, at han i denne sin galenskap ej måtte träffa någon gammal Gifftsiuker Kiäring, som hade penningar och wore äfwen så girug, som han. Ty då wore ja wiss om Styfmoder til på kiöpet. Dock det må wara hur det wil, så är det ändå wäl, at jag är ur hans Hus, och at jag warit så lycklig, at komma til min Farbror, hwarest jag til öfwerflöd har alt hwad jag behöfwer, och mig tilförene fattats. Och så glad, som min Far war, när han slapp, at föda mig längre, så glad war jag ock, då jag slapp at lita honom mera til derom.
Ingri.
Hålla Jungfru, nu hafwen I förrådt Er sielf. Jag har frågat Er, hwarföre I ären så tanckfull och bekymmersam, och därpå berätten I mig en lång Historia om Er Far, och dess Girighet, som alt långt förut warit mig rätt wäl bekant. Änteligen sluten I hela Sagan dermed, at I ären glad, at I sluppit honom. Wälan! Om I ären glad, så är det så mycket bättre för Er, men det war ej något swar på min fråga, då jag begiärte weta, hwarföre I ären så bedröfwad? Nej jag är inte så dumm som I kan skie hållen mig före at wara; utan måste sannerlig något annat ligga Er på sinnet, som I intet wil ut med, och om jag ej bedrager mig, så lårer det wara kiärlek, som oroar Er. Ty jag wet, at detta plägar wara, snart sagt, det endaste, hwaraf sådane unga Fruentimmer kunna giöra någon hemlighet.
Jungfru Lisa.
Nu har du åter igen samma snack, som i jåns .... dock kan skie, at du, din stygga, intet gissar så orätt.
Ingri.
War det icke som jag tänckte. Jo, Jo, jag kan wäl kiänna på mig sielf, hwad en annan likar: och at säja sanningen rent ut, så är jag ej heller frj ifrån densamma siukan, som plågar Er.
Jungfru Lisa.
Nå hwad hör jag? är också Ingri kiär?
Ingri.
Ja hwad sen då? Tycken I at det wore så underligt, eller menen I, wäl at jag ej så snart kan behaga en Karl, som någon annan? Jo, Jo men, jag har också wäl något på mig, som kan behaga. Intet annat skal Truls säja.
Jungfru Lisa.
Ja så, är det då Truls, som ligger dig på hiertat?
Ingri.
Ja rätt Truls, ock kan jag wäl säja, at jag från första stunden, jag honom såg, har rätt mycket tyckt om hans person. Och som jag nu skrifftat mig, för Er kiära Jungfru, så wäntar jag, at få weta tilbakars, huru det står til med Er, och hwem det är, som så mycket oroar Ert sinne? Ho wet, om ja icke i något mål torde kunna hielpa Er til rätta.
Jungfru Lisa.
Jag märcker wäl, at jag ej slipper dig, förr än jag bekiänner sanningen. Med ett ord at säja, så är jag, som du redan sagt, kiär. Jag träffade för någre dagar sedan, af en särdeles Händelse, en unger Karl, som jag förr, så mycket jag wet, aldrig sedt, och kunde jag då ej heller få weta, hwem han war. Jag wet ej sielf huru det kom sig til, men det är wist, at ju mera jag såg på honom, ju mer wille jag sj dit, och ju mera nöje fan jag deri. Men blygsamheten som fordras af wårt kiön wid sådane tilfällen, wille ej tillåta mig, at häri giöra mitt nöje tilfyllest. Kort sagt: Hans Person och wäsende behagade mig mera, än någon af alla de Karlar, som jag ännu sedt i werlden.
Ingri.
Kiära Jungfru gif Er tilfreds. Jag finner häri ingen ting ännu, som är så farligt, at man behöfwer ängsla sig deröfwer. Ty det är ej så owanligt, at en Flicka fådt tycke för en Karl. Tro mig säkert, I ären ej den första, och lären ej heller bli den sista, som sådant händt. Inte behöfwen I derföre wara tanckfull och bekymmersam: Ty nog lär man kunna finna bot emot denna siukan. Det har ingen nöd.
Jungfru Lisa.
Du giör alting så lätt, efter som du ej rätt eftertäncker saken, och de swårigheter, som mig ofelbart derwid lära möta. Ty först ock främst wet jag eij, hwem denna Karlen är, som jag talar om. Sedan om han än wore mig bekandt, så wet han dock ej något af den oro, som han hos mig förorsakat: och om han än skulle wetat, så är jag likwäl owiss, om han deremot torde wilja swara.
Ingri.
Åh lapprj: Man har wäl sedt swårare saker drifwas igenom, än denna. Hwem wet, om icke han torde wara äfwen så angelägen om Er, som I om honom. Nog får man spaning på denna man, ock sedan blir wäl råd. Ty om han ej skulle weta, at Jungfrun fattat tycke för honom, så kan man wäl på tienligt sätt så laga, at han får wetat.
Jungfru Lisa.
Åter igen talar du i wädret och utan eftertancka. Du wil, kan skie, at i fall jag kiände honom, jag då skulle sättia å sido den blygsamhet, som en Flicka bör ha, och gå bort at säja för honom, hwad mig ligger på sinnet.
Ingri.
Nog wet jag, at det ej går an för oss Fruntimmer, at sielfwa fria; utan twärt om, ehuru benägne wi och eljest kunna wara, så böre wi ju dock altid ställa oss, som hade wi afsky för dem, på hwilcka wår hog dock mäst leker. Men det hielper intet. Ty fast wi inte ha lof, at just sielfwa personligen förklara wårt tycke för någon Karl; så kan oss dock ingen förbiuda, at bruka andre utwägar, at låcka dem til oss. Och tro mig säkert, de bussarne skola hafwa swårt nog wid, at undfly wåra snaror, när de blifwa rätt stälde, ehuru kloka och försicktige de eljest inbilla sig at wara.
Jungfru Lisa.
Jag wet ej hwad du menar för utwägar och snaror, ej heller förstår jag mig på sådant. Men det wet jag, at jag aldrig täncker bruka något sådant til at winna hans tycke för mig. Ty den kiärlek, som jag en gång fattat til honom, är så upricktig, at han ej kan tåla någre konster. Kan jag ej på annat sätt, än därigenom winna honom, så will jag häldre bli i det tilstånd, hwari jag nu är. Men det säger jag, at ingen annan än han, förmår ändå nånsin winna mitt sinne.
Ingri.
Hwad är nu åter detta för snack. Kiära Jungfru: Jag tror, at I ären underlig. I säjen, at I hållen af en Karl, som I ej kiännen, utan at han wet deraf: I säjen at I ej heller wiljen, at han skal få weta deraf, och at förutan honom ingen Karl i werlden någonsin skal kunna behaga Er. Nå wälan då, så blif länge nog i det oroliga tilståndet hwari I ären. Intet skal jag förneka Eret, ock den som intet wil hielpa sig sielf, har swårt wid, at af andra bli hulpen. Nej tacka wil jag trulses och min kiärlek, det gick flinckare för sig: Ty jag wiste ej ett ord af, för än saken war klar, och skiedde det i sådan hast, at jag nu efter åt ej så just kan påminna mig, om han tiltalte, mig först om någon kiärlek, eller jag honom! Men sj, där hwar han kommer.
Jungfru Lisa.
Farwäl Ingri! Jag wil ej hindra Ert samtal. Men lät ingen få weta hwad jag förtrodt dig.
Ingri.
Nej, nej, det har ingen nöd.
2. Inträdet.
TRULS. INGRI.
Truls.
LA la te ra la .... hey.
Ingri.
Hålla, Truls, skiäms du intet. Du löper utan at sj dig före, och kan du på det sättet snart springa omkull folck: Men huru kommer det sig at du nu äst så lustig?
Truls.
Undra ej derpå. Ty huru kan det annars wara, än at jag måste blifwa glad, när jag får sj dig, som är min sötaste wän ibland alla, som lefwa på jorden. Då börjar hiertat i mig at picka, och at bli så upfylt af glädie, som magen nu för tiden är tom af mat och drick.
Ingri.
Nå nu åter igen. Jag wet ej huru det må wara fatt med dig. Ty så ofta wi råkas, så finner jag dig wara antingen hungrig eller torstig, och esomoftast bägge delarne på en gång. Jag begynner på sådant sätt at tro, det din kiärlek för mig ej torde wara längre, än jag kan skaffa dig något at äta och dricka.
Truls.
Ach! min aldratäckaste Ingri, huru kan du hafwa så nedrige tankar om din ringaste Wän och Träl, och .... för sig sielf. Tyst hwad skal jag nu hitta på at säja: Hon har rätt, ty jag är innerlig både hungrig och torstig, och om hon ej nu, som hon så ofta förr giordt, hielper mig til rätta, så wet jag ingen råd. Til INGRI: Ach! ... Ach! ... för sig sielf: Ja, här står jag nu igen. Men Courage, det kommer wäl rätnu i gång. Til INGRI. Ach! ... Ach! Du äst sannerlig så täck i mina ögon, som den skiönaste skinka i werlden, ock den klaraste Bouteille, som finnes, kan ej på långt när liknas emot dina skiöna ögons glantz, Ach! Ach! ... för sig sielf. Twy wore den harmen, at jag denne gången ej lärdt min Lexa bättre. Til INGRI: Ach! ... Ach!
Ingri.
Huru är det fatt Truls, jag tror, at du kommer ej rätt ut med din mening. Nog hörer jag ofta ach, ach, ach; men det kommer ej widare, och som jag tycker, så har ändå alt, hwad du framstammat, ej gådt på annat ut, än mat ock drick. Nog kan det så wara, at du äst som du i jåns sade, hungrig. Men hwad törsten angår, så wil jag gå god derföre, at du ej så mycket behöfwer at klaga dig. Ty som mig tyckes på dit tahl, så har du wäl redan fådt bot derföre.
Truls.
Jag wil önska, at din mening wore sann, och at jag wore så full, som du tror. Afsides. Ty då behöfde jag ej plåga mig med så många högtalige Phraser, som ja nu en stund bort åt har måst twinga fram. Men tyst jag skal wäl hitta på råd, at få henne dit jag wil. Til INGRI. Men alfware, lät oss nu ej mera tala om sådant Lapprj. Säj mig allenast min kiära Ingri, hwad dig fattas i dag. Jag tycker at du äst, emot wanligheten, så twär emot mig, som går mig så mycket til sinnes, at jag rätt nu sielf ej wet, hwad jag skal täncka derom, eller taga mig före. Ja sj så bedröfwad giör du mig med din alt för stora hårdhet. Men ach! du grymma öde! huru olycklig är jag, om denna skiönheten wänder sitt hierta ifrån mig, och kan skie gifwer det åt någon annan. Eller huru min täcka Ingri?
Ingri. Swarer intet.
Truls ser på Henne;
Nå så farwäl då Ingri, det står derhän, om wi få se hwarannan mera i detta lifwet. Wil gå bort.
Ingri.
Truls, hwar wil du taga wägen? Wänta litet.
Truls.
Farwäl, Mademoiselle, jag har bråttom.
Ingri.
Åh kiära, war ej så hastig. Jag wet ej hwad som går åt dig i dag. Du plär eljest wara en Karl, som förstår skiämt så mycket som någon; Säg mig, hwart giäller resan?
Truls.
Til nästa Kiällare må du weta.
Ingri.
Hwad skal du giöra där?
Truls.
Hwad skal man wäl giöra på en Källare annat, än äta eller dricka.
Ingri.
Men har du då Penningar at kiöpa före?
Truls.
Hon är alt för curieuse, min lilla Mademoiselle: hwad går det henne an, om jag har penningar eller intet.
Ingri.
Förlåt, mig min Herre, at jag så näswist frågar. Men utan skiämt, wil du wänta, så skal jag skaffa dig något til bästa, då du kan för denne gången spara dina penningar.
Truls.
Huru sa du, jag hörde intet wäl?
Ingri.
Jag säjer, at om du wil wänta, så skal jag skaffa dig något til bästa, då du för denne gången kan spara dina penningar.
Truls.
Sj, det war en sak, som wäl är wärd, at höra twå gånger. Nu talar du beskiedeligt, som en förlofwad mö bör tala med sin Fästeman. Ja, på det sättet kunna wi åter blifwa wänner igen, och sådan kiärleks handel behagar mig fram för alla andra. Jo men, efter du ber mig så mycket, så kan jag wäl wänta ännu något. Ty du wet, at jag ingen ting kan neka en så kiär Wän, ock när du förer dig så wäl up, som du nu täncker giöra, så har jag ej så bråttom som i jåns.
Ingri.
Nå wäl an då, så går jag bort, at hämta dig något.
Truls.
Farwäl så länge min Ängel lilla. Men dröj intet länge borta; Ty jag längtar redan at få se dig här ingen: Men kom intet tom händt tilbakars.
3. Inträdet.
TRULS. Allena.
JO, jo, jag tänckte wäl, at jag ändå skulle få henne dit jag wille. Men wasslapperdibus, hwad kostar det icke på at wara Frjare, när det kliar i kakstan. Och jag wet ej, huru det är fatt, en ährlig karls ord wilja ej så särdeles wäl flyta, när strupen är torr. Men hwad hielper det, och hwad skal jag wäl annat begynna, än sådane uptog. Och om jag ej hade denna och flere sådane slinckor, som födde mig, en hwar dag i wekan; dock så at den ena intet wet af den andra, så kunde jag omöjeligen hielpa mig fram; Ty jag har en Husbonde Herr Håkan Smulgråt, som är wäl den störste Girigbuker, som någonsin i werlden fins. (Jag undrar om intet Ingri är snart här igen; Nej, nej det går intet så fort, hwad man längtar efter). Ja, jag säjer om min Husbonde, så är det wist, at jag i de 7. åhrs tid jag warit i hans tienst, knaft någon dag födt så mycket af honom at äta, som jag behöfft: Och twiflar jag om, at han altid sielf ätit sig mätt; så framt han ej ibland hafft något i miugg til at äta, som jag ej fådt weta af. Tyst, jag tycker här kommer någon. Mån tro, det skulle wara Ingri? Du kiära Ingri: Om du man wiste huru min maga längtar efter din ankomst, så dröjde du ej så länge. Han lyssnar åt. Nej ännu måste jag wäl hafwa tålamod. Men hwad war det jag talte om? jag tror at både mina ord och tanckar siunka så diupt ned i magan, at jag ej kan få dem up igen, så snart jag wil. Jo tyst nu mins jag, hwad det war. Det war om min Husbonde den Girigbuken, som jag talte. Jag har wäl hundrade gånger begiärt mit Afskied; Men det har hit intils warit mig omöjeligt at slippa honom, som kommer deraf at han inbillar sig, at jag är honom trognare än jag wärckeligen är, och derföre har han ock förtrodt mig en stor dehl af sina hemligheter, och i synnerhet angående dess ärnade Giftermål, som honom nu så hårdt ligger på hågen, och hwarigenom han inbillar sig at få flera penningar tilsammans, än han har. Men kiäre Gubbe, du skal bedra dig i dina tanckar, därwil jag gå god före, och så wist, som jag heter Truls, så skal du få betalning för det du så ofta låtit mig swälta. Men Ingri, Ingri, hwar äst du? hwar dröjer du så länge? Han tittar ut på alla sidor och giör sig mycket bekymrad öfwer hennes bortowarelse: Hade jag straxt i jåns gådt på Kiällaren, som jag låssade wilja giöra, så hade jag nu wid detta laget warit både mätt och otörstig. Ja, men det är också derhos sant, at jag hade och nu warit wärre än illa utsatt för betalningen. Ty fast jag, til at hålla Crediten wid mackt hos Ingri, skröt så länge hon war tilstädes, så kan jag nu wäl bekiänna sanningen, at jag har hwarcken penningar eller Credit på någon Kiällare: ey heller har jag ägt någon styfwer i mit wåld på 3. wekors tid. Sådane saker äro mycket rara at få se i wårt hus, och de som där äro, ligga så wäl förwarade innom många lås och nycklar, at de ej få se dags liuset oftare, än Husbonden har lust, at förnöja sig i deras åskådande. Men sj där är Ingri, utan at jag wiste at hon war så när. Jag är rädd, at hon torde hafwa hördt, at jag intet har några penningar.
4. Inträdet.
INGRI och TRULS.
Truls.
WÄlkommen min aldrakiäraste Ingri. Jag har länge nog längtat efter at få se dig igen. Men när du kommer, så kommer du så tyst, at ingen wet et ord deraf för än du äst en ährlig karl på lifwet. Har du länge warit här?
Ingri.
Nej, jag kom nu på stunden.
Truls.
Intet hörde du något hwad jag sade?
Ingri.
Nej, intet annat, än jag tyckte, at du nämde något om penningar.
Truls.
Ja, jag talte bara om, at det är en swår tid efter penningar, och at jag för 3. wekor sedan med mycken möda fådt in en summa, som jag har innom lås och nyckel.
Ingri.
Ja, ja, det är så mycket bättre för dig.
Truls.
Och när man har någre, så måste man wäl ackta sig för tiufwar i denna tiden.
Ingri.
Det förstår sig.
Truls.
Ja wisserligen; men min kiära Ingri, lät oss ej uppehälla oss längre med fåfängt snack. Jag tycker, at du har brackt någon läkedom med dig för min siuka maga.
Ingri.
Ja men har jag så; Sj här äret, war så god och håll til goda. Gier honom mat och en Bouteille.
Truls.
Begynner at äta och dricka med god Appetit.
Ingri.
Det är mig kiärt, at maten smakar dej.
Truls.
Ja, jag har orsak at wara glad öfwer en god hälsa. Så länge jag har den, och är i tienst hos min niska Husbonde, fattas mig aldrig appetit.
Ingri.
Men min kiära Truls, efter som wi nu så här äro i wår enslighet oss emellan, så wilja wi tala om en sak, som oss bägge är angelägen. Du har nu begiärt mig til Hustru; jag har ock lofwat dig detsamma. Säg nu, hwarmed täncker du framdeles föda oss båda. Jag ser, at du nu tör ha ondt nog före, at föda dig ensam.
Truls. Afsides.
Det war rätt en samwets fråga, hwartil jag ej beredt mig at swara: Ty det är en sak, som jag aldrig ännu tänckt på.
Ingri.
Hwad, talar du där för dig sielf? swara mig på min frågan; Ty den är mig rätt angelägen.
Truls.
Jag äter nu mer, än jag talar, och smakar mig denna maten öfwermåttan wäl; Men a propos. Jag hade så när glömt: Din skål min kiära Ingri.
Ingri. Afsides.
Han är så sysselsatt med äta och dricka, at jag tror, han hörde intet, min frågan. Til Truls. Jag frågar dig än en gång, hwad du täncker at föda både dig och mig med, när wi nu blifwa Giffta tilsammans?
Truls. Afsides.
Wasslaperdibus. Hwad skal jag nu hitta på at säja för henne. Ty intet har jag något at föda henne med, ock hwarföre skal jag just föda henne. Ja, ja, föd du mig man i åhr, så skal jag föda dig åt åhre.
Ingri.
Åter mumlar du något, som ja g intet förstår. Hwad war det, som du sade?
Truls.
Jag sade, at jag wäl skal föda dig både i åhr ock åt åhre, och sedan alt fort.
Ingri.
Det är wäl. Men säg, hwarmed du då täncker at föda mig. Har du wäl lärt något handtwärck, hwarmed du kan förtiena dig något?
Truls.
Hwad, handtwärck! Skulle du och jag bli så gemena, at wi skulle föda oss af handtwärck. Nej tänck intet det. Jag har ej lärdt annat handtwärck, än sådant, hwarigenom man kan snarare förtära än förtiena penningar. Sådane handwärck anstå folck af Condition, som wi skole blifwa, och om annat sämre folck, handtwärckare, kockar och kiällarmästare, få sitta derwid emellan, det kommer ej så noga.
Ingri.
Men jag förstår mig ännu ej rätt på dit swar. Den konsten at kunna förtära pennigar, när man dem har, är snart lärd. Men at lefwa wäl, när man inga har, det är konstigare, derföre wille jag giärna weta, om du ock har några penningar?
Truls.
Ja, du hörde ju i jåns, at jag för 3. wekor sen har fådt in pengar, som jag hade innom lås och nyckel. Så länge de där ligga wäl förwarade, skola wi wäl hafwa födan af dem. Ty, så brukar min Husbonde at giörat. Men efter du änteligen wil weta, hwad jag har at winka på, så skal jag berätta dig, at min Husbonde försäkrat mig, om ett hederligt Testamente, för det jag lofwat tiena honom uti ett wisst angelägit mål, som honom ligger mycket på hiertat.
Ingri.
Hwad? Har du ej annat at lita på, än Herr Håkans Testamente, så beklagar jag dig. Ty först och främst lär det Testamentet som en sådan Girigbuker giör, ej bli af stort wärde, ock sedan kan det gå ännu långt ut, innan du kan få nyttiat til godo. Men säg mig, hwad är det för en tienst som du lofwat at giöra honom?
Truls.
Jo, jag skal säja dig. Gubben har förtrodt mig, at han wil giärna Giffta sig.
Ingri.
Nå så säjer jag: aldrig har iag hördt maken. Wil den gamla token Giffta sig.
Truls.
Ja men wil han så; dock som jag derhos förmärckt, så skier det intet af någon Gifftsiuka, utan bara för Girighet skul, efter han intet wil giffta sig; utan på sådant ställe, där han menar at kunna få mycket penningar. Nu har jag wäl lofwat at skaffan Hustru, men at skafda honom en sådan, som har penningar, det wore synd. Ty han har långt mer af det slaget förut, än han är wård och borde ha: och skadar det intet, om den gamble Narren här i blir bedragen. Altsammans kommer derpå an, hwarest jag må kunna finna någon, som kunde spela denne saken så wäl, som Gubben det förtienar. Han betäncker sig något. Tyst, jag kiänner ingen, som skulle wara skickligare dertil än du, ock om du wil, så skal du med tiden ej hafwa någon skada deraf.
Ingri.
Hwad faller dig nu in, och huru är din mening?
Truls.
Jag menar så, at du skal bli hans Hustru.
Ingri.
Jag tror du äst underlig, Truls; Huru kan det låta sig giöra, och huru skulle det då bli med det Gifftermålet, som wi lofwat hwarannan?
Truls.
Hå, hå! Det skal wäl ändå bli af, fast än det går något längre ut på tiden. Ty Gubben är nu 80. åhr gammal och kan altså ej lefwa länge. Imedlertid när du nu blir hans Hustru, wil jag för din skuld hädan efter, som hit intils, bli qwar i hans tienst, på det wi måge hafwa tilfälle at wara tilsammans, och likafult hålla af hwarannan, och skal Gubben således, så länge han lefwer, föda både oss och wåre barn. Sj på det sättet slipper du nu; at ha den omsorgen om wår föda i framtiden, som du i jåns plågade mig med. När nu Gubben engång dör, så tag då mig til man igen, då wi kunna lefwa wäl i all wår tid, och förlösa hans stackars fångar. Hej lustig. Sj det kallar jag at ha ett förslagit Hufwud, som kan finna sig i alt.
Ingri.
En dehl af det du säjer låter sig wäl höra. Men säg mig bara, huru det skal ta lag, at han skal ta mig til Hustru, som hwarcken har penningar, eller är af hans stånd?
Truls.
Bry dig intet därom, utan lät mig råda. Jag kiänner wäl mannen, och jag kan inbillan om din Person hwad jag wil, allenast du får andra kläder på dig, dem jag ockwäl skal weta utwäg at skaffa. Men tyst jag tycker, at jag hörer någon komma hostandes. Det är sannerligen wår Gubbe i egen Person. Gå du man din wäg undan, tils tider blir ock lät mig sörga för saken. Men jag ser, at jag ännu har något qwar i min Bouteille, det måste jag wäl först dricka ut.
5. Inträdet.
HÅKAN. TRULS. BIRGER.
Truls dricker och låssar som han ej såge någon.
H. Smulgråt.
SÅ så, Monsieur Truls, skal jag finna dig här med Bouteillen för munnen: Detta kommer mig något misstänckt före; Säj mig straxt, hwar du har fådt,det som du dricker?
Truls.
Hwar jag har fådt det som jag dricker? Jag tror I ären underlig, Herre, och at I änteligen wil at jag skal swälta och törsta ihiäl. Ty hwarcken wiljen I gie mig något, at äta eller dricka, ej heller tålen I, at jag skaffar mig sielf, hwad jag dertil behöfwer; utan då blifwen I onder.
H. Smulgråt.
Hwad är det för snack du har för dig. Fort, fort, bekiän sanningen, har du intet stulit ifrån mig, det som du dricker?
Truls.
Då wore jag wäl konstig, om jag kunde stiäla något ifrån Er, som bewakar alting så wäl både dag och natt. men til at så mycket mer betaga Er, Er misstancka Herre, så skal jag berätta Er at det är Wijn, som jag dricker, och sådan wahra, weten I, at I intet har näns kiöpa Er i Ert hus, så länge jag warit hos Er.
H. Smulgråt.
Är det Wjn, som du dricker?
Truls.
Ja wist är det så Herre.
H. Smulgråt.
Nä nej, jag tror dig intet, för än jag får smakat. Tag hit Bouteillen.
Truls gier Håkan Bouteillen, och han dricker en god satz.
Truls.
Hålla, hålla Herre, intet alt på en gång, utan lemna något qwar åt mig.
H. Smulgråt.
Ha, Ha! Det war rätt godt Wjn, och tiente wäl, at styrcka min gamla kropp med.
Birger.
Ja ja min Bror, det är nyttigt, at ibland dricka ett glas Wjn, i synnerhet för en så gammal man som I ären.
Truls.
Ja, det är sant, och smakar det aldrabäst, när man det kan få på sådant sätt, at det intet kostar penningar. Ty penningar äro ej så lätt at få, som at dricka ut et glas Wjn.
Birger.
Det är just intet min mening, at man skal slösa bort penningar derföre; men så tycker jag likwäl, at den, som mår någorlunda wäl, kan wäl ibland kosta på sig ett glas Wjn. Ty när det ej skier til öfwerflöd, så är det hälsosamt.
Truls.
Ja, det må wara dermed huru det wil; men min Herre är ändå alt för klok, til at kiöpa Wjn.
H. Smulgråt.
Däri har du rätt Truls.
Truls.
Och Wjnet smakar fuller wäl; men derföre behöfwer en förståndig man intet skingra sina penningar.
H. Smulgråt.
Rätt så, sj det war wäl och förnufftigt talt.
Truls.
Och den, som räder min Herre, til at gie ut sina pengar för Wjn, han är ej hans wän.
H. Smulgråt.
Hör min bror, hwad han säjer? tro mig säkert, Truls är ej så oäfwen. Jag har så ammat up honom de åhren bårt åt han warit i min tienst, at jag wäl tror, det han med tiden lärer bli en beskiedlig Karl. Ty som jag märcker, så har han fattat mycket af mine principier.
Birger.
Ja, ja, min Bror, det kan så wara. Men tror I wäl, at Edra principier äro sådane, at de kunna formera någon beskiedlig Karl?
H. Smulgråt.
Nej hör, hwad det war för en underlig fråga? eller hwad hållen I mig före? Nu begynnen I åter, min Bror, på det gamla sättet igen, och jag wet ej, huru det kommer sig, at jag altid måste ha trätor, i synnerhet med dem, som äro närmast i släckten, och borde wara mina bästa Wänner. Så war det med min afledne Hustru: så är det ock med Er, som är min Bror, och jag tror, at min Dotter har ärfft hatet emot mig utaf sin Mor. Den endaste i werlden, som jag kan wara försäkrad om, at wara min upricktige wän, är denne ährlige Truls. Ty jag wet, at han menar mig af hiertat wäl, som wäl kan höras på hans beskedeliga tahl.
Birger.
Det är mig rätt okiårt, min Bror, at jag ej är räknad ibland dem, som I hållen för Edra wänner, men det kommer däraf, at jag ibland tager mig den friheten at förehålla Er, Eder obeskedeliga lefnad och wäsende som hwarcken kan stå mig eller någon förnufftig menniskia an; utan hafwen I genom Er ohörda och ogudacktiga Girughet giordt Er til hwars mans åtlöje, som kiänner Er, eller har hört talas om Er.
Truls. til Birger.
Jag undrar Herre, hur I kunnen komma at säja sådane saker åt min ährliga Husbonde, som wäl är den raisonableste Man, som kan gå i et par skor.
H. Smulgråt.
Ja rätt, min ährlige Truls. Ingen kiänner mit sinne bättre, än du. Och kan jag ej begripa, huru folck kommit at utropa mig för ogudacktig och girug. Ty du wet Truls at jag inga odygder mera hatar än dessa, och at jag ej en gång kan höra talas om en Girigbuker utan wämjelse. Och hwad eljest min öfwrige wandel angår, som Bror altid har så mycket at säja på, så wil jag wäl sj på den, som skal kunna föra ett så nycktert, måtteligit och ärbart lefwerne, som jag. Och effter wi nu kommit at tala om sådane saker; så skal jag, (för ro skuld, berätta Bror, hwad jag för någon tid sedan sielf hörde wår egen Klåckare säga. Jo, så sade han, at han i hela Församblingen intet kiände någon så andächtig eller flittig Kyrkio-gångare, som jag är. Ja, den ährlige mannen sade ej heller något annat, än det som wärckeligen så i sanning är: Och lärer denne min trogna tiänare, Truls som nu är här närwarande, och många flere med honom, kunna witna, at jag ännu aldrig knapt en gång försummat någon Bönestund.
Truls.
Jag, det är sant, och mins jag ingen gång, at sådant händt, undantagandes härom dagen, då Mäklaren kom med panterne, som Herren wäl wet, just på den stunden, när Herren skulle gå dit.
H. Smulgråt.
Det war så, och må ingen undra, at jag den gången blef hindrad, eftersom jag fick ett så angelägit förfall. Förutan alt detta, wet du, Truls, at jag, af kiärlek och med ömkan för de Fattiga, gifwer hwar tredie Söndag en half Öre i pungen.
Truls.
Ja, Herre, det wet jag alt för wäl. Ty jag kommer wäl ihog, at jag, för den orsaken skuld, ibland om Söndags morgorne, har, som en galen Menniskia, måst löpa halfwa Staden ikring, innan jag kunnat få wärla åt Herren ett Rundstycke i Nya half-Örar.
H. Smulgråt til Birger.
Hören I nu, min Bror, at det är sant, hwad jag säjer, och kunnen I altså sielf finna, at Edra beskyllningar emot mig, äro utan grund. Derföre beder jag, at I hädan, efter willen hålla inne med dem, och intet blanda Er mera i sådane saker, som Er intet angå.
Birger.
Det är wist, at de ej gå mig widare an, än för Er skull. Men det är likwäl swårt, at jag på hwad ställe jag kommer, skal höra mig Er Person förewitas. I beklagar Er deröfwer, at I altid måste träta med dem, som äro Edra närmaste anhörige; Men jag wil der emot fråga Er, hwad som är orsaken dertil annat, än I sielf. Min sahl. Swägerska sörgde sig ju til dödz öfwer Edert upförande mot henne. Er endaste Dotter Lisa, kunde ju ej längre uthärda uti Ert Hus, efter I förnekten henne alt hwad hon behöfde både at föda och kläda sig med, hwarföre jag måste taga henne til mig. Och hwad mig angår, som är Er Bror, så kan I ju ej heller tåla mig, för det jag i en god wälmening då och då söker at förmå Er til någon förnufftig ändring i Ert wäsende.
H. Smulgråt.
I giör Er en fåfäng möda. Ty jag är nu för gammal at tåla någons inseende och correctioner. Jag bryr mig intet om någon annan; utan låter hwar och en lefwa som honom behagar; så kunnen I också giöra min kiära Bror. Farwäl, jag har denne gången någre angelägnare ährender för mig, än at höra längre på Edra Lexor.
Birger.
Om I ej wil höra dem, och rätta Er dereffter, så är det så mycket wärre för Er; men jag har giort, hwad jag bordt giöra. Farwäl!
6. Inträdet.
HÅKAN SMULGRÅT och TRULS.
H. Smulgråt.
JAg wet ej hur det är fatt, at Birger altid kommer, och giör sig så grötmyndig til at tadla mit wäsende. Men war det icke rätt, at jag wjste af honom på det sättet, som jag giorde?
Truls.
Ja, öfwermåttan rätt och wäl, Herre.
H. Smulgråt.
Han hade på slutet ej mycket til at säja mer.
Truls.
Nej det är wisst Herre, Ty när I begynner, at blifwa rätt alfwarsam, så är ej godt at tala Er emot.
H. Smulgråt.
Ja det är sant. Ty då tål jag ej något skiämt. Men war det icke skam, at han ibland annat skulle förwita mig, at han har tagit min Dotter til sig? Jag wille för wissa orsaker skul ej swara derpå. Men jag tycker oförgripeligen at den goda Mannen wäl har tid både at föda och kläda henne. Ja men har han så. Och hwartil skulle han wäl eljest anwända sitt goda. Han som är både änkling och som jag hoppas barnlös dertil. Ty efter all liknelse, lärer, den enda Sonen, som han har hafft, och hwilcken för 10. åhr sedan reste utom Landz, antingen ej mera wara i lifwet, eller också långt borta i Barbariet, at han aldrig kan komma hit mera. Och har min Bror nu på någre åhr ej haft den ringaste efterrättelse ifrån honom. Men säj mig min ärliga Truls, tror du wäl, at min Bror ännu kan lefwa länge?
Truls.
Hwarföre frågar så Herren derefter?
H. Smulgråt.
Jo, jag har dertil mina wicktiga orsaker. Det är bekant, at han är en Man, som mår mycket wäl: Ock som han förmodeligen dertil med lärer wara barnlös, så skal du weta, at ingen är närmare at ärfwa honom än jag.
Truls.
Wasslaperdibus Herre, det är en omständighet, som jag ej kunde så i hast räkna ut. Det är wäl wist, at han lärer wara några tiugu åhr yngre än Herren. Men så giör det intet til saken. Man säjer at äfwen så många Kalfwar föres til Slacktarhuset, som Oxar; En ung kan äfwen så snart dö som en äldre: Och sanningen at säja, så ser Herren mycket yngre och hurtigare ut, än Herr Birger.
H. Smulgråt.
Säjer du det min kiäre Truls. Ja det är en sak, som jag wäl tror, och flere än du, hafwa sagt mig detsamma. Jag har jämwäl godt hopp, at lefwa honom öfwer. Ty en gammal beskiedlig Gumma, som intet giärna slår felt i sina spådomar, har för någon tid sedan försäkrat mig derom. Men min kiäre Truls, har du tänckt något på den Gifftermåls Handeln, hwarom wi sist taltes wid, och har du ej ännu kunnat spana up någon, som kunde wara mig tienlig?
Truls.
Jo men har jag så Herre. Jag har fådt förslag på en menniskia af stora förmåner. Hon skal wara wacker, beskiedlig, förnufftig, och - - - -
H. Smulgråt.
Hålla. Nog af det slaget. Men huru mycket har hon til bästa?
Truls.
Jo hon har in emot 10000. Plåtars ränta åhrligen.
H. Smulgråt. Afsides.
Det låter höra sig 10000. Plåtars Ränta: lägger jag nu mit egit dertil, ock det som jag i framtiden hoppas at få ärfwa efter min Bror, så blir där ett Capital som åhrligen ansenligt kan öka sig. Til Truls. Men ästu säker om, at hon har så mycket til bästa, som du säjer?
Truls.
Ja är jag så Herre. Ty jag har det af säker hand. Herrn må ej se mig an för den, som far omkring med någon osanning.
H. Smulgråt.
Nej, nej, det wet jag wäl. Tror du ock til at kunna drifwa den saken igenom, så at den Person, som du talar om, gier sit samtycke til Gifftermål med mig?
Truls.
Åh! Herre, det har ingen nöd. Lät mig man sörja derföre, Hwad skulle det wäl wara för ett Fruntimmer, som skulle neka at taga en så beskiedlig och hederlig Man som Herren.
H. Smulgråt.
Ja, du har rätt Truls. Lät nu sj, at du giör din flit, ock om du drifwer detta wäl igenom, så wet du wäl, hwad jag lofwat dig, angående Testamentet.
Truls.
Åh! Herre, det har sina goda wägar.
H. Smulgråt.
Ja, du skal med en hederlig skiänck bli ihog kommen.
Truls.
Jag twiflar intet derpå, Herre.
H. Smulgråt.
Och hwaraf du i många åhr skal kunna ha godt gagn.
Truls.
Jag talar ödmiukast. Men kiäre Herre, hwari skal då det Testamente bestå, om jag får lof at fråga.
H. Smulgråt.
Jo, det skal jag säja dig, efter du wil wetat. Det skal bestå i denna Råcken, som jag nu bär på min egen kropp.
Truls.
Giör därwid en bedröfwelig Mine och beskådar Råcken noga.
Skal då Testamentet bestå i denna Råcken?
H. Smulgråt.
Ja, tycker du at det ej är en hederlig skiänck. Sj bara på hwad det har warit för fint ock skiönt kläde i sin dar.
Truls.
Jo, jag tackar Herrn; men huru länge har Herrn haft denne Råcken?
H. Smulgråt.
Ej längre än 10. åhr, och är han under den tiden ej mer än 2. gånger wänder.
Truls.
Är det möjligt. Men om jag törs fråga: huru länge täncker Herrn ännu at bruka denne råcken?
H. Smulgråt.
Det war en underlig fråga. Så länge jag lefwer må du täncka; för du wet, at jag ej har någon annan. Och när jag en gång dör, då faller han dig först til, om du då skulle lefwa. Ty så är det beskaffat med Testamenten.
Truls.
Kan wäl wara, jag förstår mig intet på sådane saker.
H. Smulgråt.
Nå far nu wäl Truls. Jag skal gå litet uti Staden för en wiss angelägenhet skul. Lät nu sj, at du förer dig up, som en trogen dräng, och giör din flit med den saken, hwarom wi nu talts wid.
Truls.
Ja ja, Herre, det skal wäl bli bestält.
H. Smulgråt Går bort.
Twy dig och ditt Testamente med. Nå nå du skal få betalning derföre. Tro mig säkert, och du skal intet slippa mig så lätt, som du tror.